Under många år har folk förutspått deckarboomens död, men det verkar som om deckaren som genre är populärare idag än någonsin tidigare.

Domestic crime, seriemördare och partners in crime är några exempel på heta trender inom genren idag.

Lasse Winkler var under många år chefredaktör för den svenska branschtidningen Svensk Bokhandel och han har följt deckarboomen på nära håll under många år. En boom som i hög grad kommit att handla om det nordiska deckarundret, Nordic crime eller Nordic noir.

Lasse Winkler Lasse Winkler Bild: Wikimedia Commons

Under många decennier dominerade amerikanska och brittiska författare deckarmarknaden, och år för år trissades priserna på rättigheterna upp tills förlagen i framför allt Tyskland började se sig om efter (förmånligare) deckare och thrillerromaner från andra språkområden.

Då, i början av 1990-talet, hade skandinaviska författare som Peter Høeg, Kerstin Ekman och Jostein Gaarder haft stora litterära framgångar med spänningsromaner som Fröken Smillas känsla för snö, Händelser vid vatten och Sofies värld.

Dessa böcker översattes till ett flertal språk och banade på sitt sätt väg för andra författare som skrev spänningsböcker.

Henning Mankell en föregångare

Men enligt Lasse Winkler var det framför allt en författare som under många år kom att personifiera genren som kommit att kallas för Nordic noir, nämligen Henning Mankell som debuterade som deckarförfattare med den flerfaldigt prisbelönta Mördare utan ansikte (1991) där vi första gången får stifta bekantskap med kommissarie Kurt Wallander vid Ystadpolisen.

En författare som för sin del fick tåget att skena iväg i början av 2000-talet var Stieg Larsson som debuterade postumt som deckarförfattare med Millennium-trilogin om datahackern Lisbeth Salander och ekonomijournalisten Mikael Blomkvist.

Till en början var det framför allt män som skrev deckare, men under de senaste 10-15 åren har också många hyllade nordiska kvinnliga thrillerförfattare stigit fram, såsom Liza Marklund, Karin Fossum, Anne Holt, Åsa Larsson med flera.

Stor efterfrågan föder också undermåliga verk

I Mankells och Larssons fotspår har det årligen dykt upp ett antal författare i de nordiska länderna som skriver deckare och thrillers – efterfrågan föder ett till synes oändligt utbud av verk, och enligt Lasse Winkler kan man tydligt se att mycket av det som ges ut idag inte håller måttet:

- Jag kan inte förstå hur så mycket skit kan sälja så bra! säger Lasse Winkler och hänvisar till verk med både undermålig plot och dåligt språk, historier där både personbeskrivningen och dialogen haltar.

Suget efter nordiska thrillers – framför allt i den anglosaxiska världen - matas också på av internationellt framgångsrika tv-serier som t.ex. "Brottet" och "Bron", samt alla filmatiseringar av nordiska deckarhistorier.

Henning Mankell Boktid Bild: Yle

På den internationella bokmarknaden finns dock en stor tilltro till den nordiska deckargenren, vilket i sin tur innebär att de nordiska förlagen jobbar stenhårt på att med jämna mellanrum vaska fram en ny deckarstjärna.

Och i höst har hela världen blivit vittne till en marknadsföringskampanj utan sin like när David Lagercrantz fristående fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi,
Det som inte dödar oss, lanserades.

Trender i dag

Under de senaste åren har man sett en tydlig utveckling av genren dels mot en tilltagande internationalisering av deckarna – de s.k. ”flygplatsdeckarna” kännetecknas av en snabbt växlande intrig som rör sig över många länder, dels mot en starkare regionalisering där platsens betydelse blir av central betydelse och där den lokala identiteten och anknytningen blir av största vikt: såsom Camilla Läckbergs Fjällbacka, Henning Mankells Ystad, och den norska deckarförfattaren Monica Kristensens Svalbard, för att ta några exempel.

Det lokalaste lokala utgörs sedan av en genre i genren som kallas för domestic crime, där den centrala skådeplatsen är ett slutet rum och där intrigen ofta kretsar kring en relation med diffusa skeenden där saker och ting inte är det de ser ut att vara.

Exempel på böcker i denna genre är t.ex. den amerikanska författaren Gillian Flynns bästsäljare Gone girl – en bok som anses vara den som satte igång hela trenden med psykologiska thrillers i hemmiljö.

En annan författare som skriver i samma genre är brittiska Paula Hawkins som i boken Kvinnan på tåget skriver om den gravt alkoholiserade och arbetslösa Rachel som tågpendlar till London varje dag. Under en resa blir hon vittne till ett mord i en lägenhet och i ett slag vänds hela hennes värld upp och ner – den centrala frågan i berättelsen är vad som är sant och vad som är falskt.

Tredje säsongen av tv-serien Bron sänds som bäst på Yle TV1. Saga Norén (Sofia Helin) Bild: © Filmlance International AB 2015 Photo: Baldur Bragason

Enligt Lasse Winkler är det också väldigt populärt att skriva om seriemördare idag, och det verkar också som om berättelserna blir allt råare och brutalare.

En annan tydlig trend är att två författare slår sig samman för att skriva en deckare eller en hel serie tillsammans – exemplen från de senaste åren är otaliga, såsom Lars Kepler (Alexander och Alexandra Ahndoril), Liza Marklund och James Patterson, Roslund & Hellström, Mari Jungstedt och Ruben Eliassen.

Receptet på en bra deckare?

Men hur ser receptet ut för en bra deckare? Enligt deckarfantasten Lasse Winkler kännetecknas en bra deckare av tydliga men komplexa personteckningar, motstånd och humor i dialogen, en trovärdig och intressant intrig som tar tag i samtida frågor.

Lasse Winklers bästa deckartips:

• Peter Temple Truth (Sanning)

  Don Winslow The Power of the Dog (I hundarnas värld)

  Donald Ray Pollock The Devil All the Time (Djävulens hantverk)

Slopa den! Bevara den! Skär ner på den! Semesterpengens framtid är ett hett ämne just nu, då regeringen och arbetsmarknadsparterna försöker komma överens om fiffiga ekonomiska lösningar för landet.

Hur förhåller du dig till semesterpengen? Är den en trevlig bonus som gör det möjligt för dig att resa, shoppa och unna dig någonting lite extra? Eller är den en livsviktig inkomstkälla som går direkt till löpande utgifter?

Rösta och kommentera gärna!

Ämnet tas upp i Radiohuset på tisdag efter kl 15.

Bästa Akademiska Bokhandeln!

När en gammal vän håller på att ge upp andan skriver man gärna ett avskedsbrev. För att uttrycka sin tacksamhet, komma med lovord, minnas fina stunder. När jag nu vänder mig till Er med anledning av Ert snara frånfälle beklagar jag djupt att jag inte kan hålla mig till avskedsbrevets förväntade form.

För även om jag har många vackra minnen av Er vill jag också anklaga Er. J’accuse.

Ni var Nordens bästa bokhandel. En av världens också.

Ni var berömd.

Folk reste hit för att se Er.

Det var Arkitekturen och Alvar Aalto. Men det var minst lika mycket utbudet på Era hyllor.

Ni hade en avdelning för ryska böcker dit folk tog sig ända från Moskva. Ni sålde ju de där böckerna som inte kunde säljas där.

–Men, invänder Ni nu, sen kom perestrojkan och kapitalismen och ingen reste hit för de här böckerna längre. Vi måste leva i nuet.

Sant, men hade Ni inte också en Konstavdelning som var vida berömd och där både konstnärer, konstkännare och vanliga kulturvänner flockades? Vad återstår av den i dag? En hylla med några få överblivna volymer.

Tomt på konstavdelningen. Akademens avdelning med konstböcker Bild: Yle/Janina Jansson

Och har inte ett liknande öde drabbat flera av Era avdelningar? Medicin, teknik, barnböcker, skönlitteratur, historia, resor, språk... listan kunde göras längre, där kunniga inköpare en gång såg till att borden dignade av böcker?

Jag minns, för jag var själv en gång en glad studerande som extraknäckte hos Er som kvälls- och lördagsbiträde.

Inser Ni att Ni genom åren har varit så mycket mer än bara en bokhandel? Ni har varit en samlingspunkt för läshungriga, för nyfikna, för vetgiriga. Ni har varit helsingforsarnas naturliga mötesplats. Och för många ensamma som fördrivit sina dagar mellan hyllorna har Ni varit ett hem.

Ni har, precis som avsikten var när bokhandeln öppnade 1893, varit ”en bildningsinstitution, där bokvänner kunde träffas över den nyaste litteraturen och få en högklassig kundbetjäning.”

Det fanns också en tid då Ni var träffpunkt för de spioner som under kalla krigets dagar uppehöll sig i Helsingfors. Minns Ni dem, hur de samlades vid de engelska pockarna i bottenvåningen för att sen åka upp med rulltrapporna och ställa sig på utkik vid balustraden med fri sikt över alla som kom och gick? Skulle spioner i dag välja Er som sin mötesplats?

- Men (nu vill Ni försvara Er igen), bokhandeln har förlorat sin position på grund av läsarna som har övergivit oss. Utan er kan vi inte fungera.

Det förbannade nätet, javisst. Delvis ger jag Er rätt. Men vad var hönan och vad var ägget? Försvann vi för att luften redan gått ur Er? För att Ni alltmera sällan hade de böcker vi frågade efter? För att Ni så ofta började hänvisa oss just till nätbokhandeln (som Ni heller aldrig lyckades få att fungera)? För att det i något skede sågs som en onödig utgift att ha en egen chef för Er? För att man resonerade som så att den som kan sälja underkläder och kastruller nog också klarar av skönlitteratur?

För att man började sköta Er som ett varuhus, inte som en bokhandel?

Jag beklagar, men det inte bara syntes i utbudet. Det blev något med hela atmosfären.

Förut fanns det spänst, vakenhet, glädje – ja, något av festivitas i luften. I dag är allt det borta. Det är tystare hos Er. Det är som om taket sänkts.

Bikupan surrar inte längre.

Med tacksamhet för det som varit
och i hopp om att nånting av det bästa hos Er skall överleva,

Janina Jansson
mångårig kund

P.S.
Kära Vän,
När jag för ett par dagar sedan gick på en avskedsrunda hos Er blev jag ändå varm om hjärtat. Längst borta i bottenvåningen, undanskymt förstås, fanns en liten hemlagad installation: ”Henkilökunta suosittelee/Personalen rekommenderar”. Några kärleksfullt framlagda böcker med vidhängande handskrivna brev från dem som jobbar hos Er. Om deras favoritböcker. Försonad gick jag vidare. Kanske vi ses igen under lyckligare stjärnor.

Personalens favoriter... Böcker med rekommendationslappar Bild: Yle/Janina Jansson

... och ännu fler favoriter. Böcker med rekommendationslappar Bild: Yle/Janina Jansson

Det är nittiotal och jag kommer hem från skolan, högstadiet. Jag sätter mig ner i köket och värmer en bit mat. Snart kommer mamma hem från jobbet. Hon värmer också mat åt sig och sätter sig ner mittemot mig. Sen börjar vi prata.

Om vad vi gjort och inte gjort under dagen, om vem som sagt vad, om vad som hänt på lektionen, om rapporten som lämnades in och kollegan som spillde kaffe på chefen.

Om allt melllan himmel och jord. De flesta dagar pratar vi faktiskt bara strunt. Det är inget hard talk eller deep talk, utan strunt. Men det är struntet som har hållit rören rena och raka och mellan oss hela livet.

För om vi inte hade pratat strunt så hade jag aldrig kunnat berätta om det som inte var strunt. Och jag gissar att det var omvänt också. Om vi inte hade pratat strunt så hade hon aldrig kunnat lyssna på det som inte var strunt. Eller höra nyanserna i rösten som indikerade att nu kanske här finns något mera, något mycket ostruntigt som måste stötas och blötas ordentligt.

Tonårsjaget gick också igenom ett skede då pratet med mamma inte räckte till, då det behövdes jämnåriga med samma våndor och nöjen, samma plågor och samma njutningar som lyssnade. Jag minns tydligt bilden av en lätt uppgiven mor med en undran i blicken. Hur går det för dig? Hur mår du? Och jag som inte ville svara. Du kan ändå inte förstå.

Men vi hittade tillbaka, och struntet föll aldrig helt bort.

I dag har jag ännu inga egna tonåringar hemma, men jag vet att det kommer en dag då jag kanske inte räcker till för annat än just strunt. Men gode gud, låt mig räcka till för åtminstone det. Låt mig vara mer givande än ett socialt medieflöde eller en whatsappdiskussion och låt mig alltid, alltid ge mig själv tid för att prata och lyssna till strunt. Så att också jag kan se eller känna av när det ostruntiga är på väg, och så att barnen vet och minns att jag finns där.

Om det så ska planeras in i kalender, prata strunt med dina barn och tonåringar, gör det redan tidigt, så att du också kan reagera på det som sedan inte är strunt. I väntan på den dagen.

Hur pratar du med din tonåring?

Ifjol blev bästisarna Onneli och Anneli under sagolika omständigheter ägare till ett eget hus. En pastellidyll i vackra Lovisa. Nu öppnar de sitt hem för en pysslingfamilj som inte har någonstans att ta vägen.

Det är vinter i den lilla staden. Snön har lagt sig som ett mjukt täcke över kala trädgrenar och kantiga byggnader. Och den som stannar utanför Onnelis och Annelis blåmålade hus på Rosengränden kan nästan ana hur mysigt det är där inne.

I dessa ombonade rum som badar i ett varmt sken och en doft av förväntan. För snart - snart är det jul.

Men ute är det kallt. Speciellt för den som inte har någonstans att ta vägen. Och som dessutom just kört av vägen.

Inne i den illa åtgångna bilen sitter en familj som mist sitt hem. Och i ett sådant läge kan världen kännas extra stor och hotfull. Speciellt om man är liten. Riktigt liten.

En vinnande uppföjare

När Saara Cantell förra året filmatiserade den första boken i Marjatta Kurrenniemis serie om Onneli & Anneli fanns det flera aspekter som skavde på helhetsintrycket. Det blev lite väl färggrant, lite för stökigt. Mängder av personer introducerades, ett otal relationer etablerades.

Och så skulle det nya hemmet upptäckas.

Vilket resulterade i att fokus väldigt långt låg på prylarna. Sängarna, badkaren, kläderna, kärlen. Flickornas förtjusning kanaliserades helt enkelt via de fysiska ting de plötsligt fick tillgång till.

Ting som såg ut som en pastelligare variant av ett inredningsreportage i tidningen Lantliv.

Det problemet har man inte längre. Visst finns den materiella drömmen fortfarande där - men den överglänser inte längre den emotionella biten. Denna gång handlar det om att dela med sig av det man har. Och glädjen kanaliseras genom mötet mellan människor. Av olika storlek.

Sött men inte sliskligt

Det är svårt att låta bli att dra parallellerna till den pågående flyktingsituationen när man ställs inför Cantells film, men det är också viktigt att påpeka att Kurrenniemi de facto skrev historien redan 1968.

I filmen är budskapet understreckat med bredaste neonpenna. Medan slutlåten lyser som ett illrött utropstecken efter detsamma. Lite väl tydligt. Men det hindrar inte helheten från att vara ett välkommet stycke värme och glädje i barnfilmsformat.

En barnfilm där barn får vara barn. Om än betydligt vuxnare än alla dessa stora människor som envisas med att vara småsinta.

Bekanta namn - och nya

När det gäller namn på personer och begrepp så väcker filmen denna gång flera frågor. Vad skall man t ex använda för benämning när man talar om "Vaaksanheimolaiset"? Är de pysslingar, lilleputtar eller tummetottar?

Anneli och Onneli har i svensk tappning kommit att heta Ada och Glada. Men eftersom böckerna inte översatts till svenska och eftersom det kan vara vanskligt att hitta filmen i biotablån med hjälp av annat än originaltiteln så har jag valt att i detta sammanhang använda de finska namnen.

Aava Merikanto och Lilja Lehto poserar som Onneli & Anneli Bild: Zodiak Film

Och oberoende av vilken variant man väljer är det uppenbart att Aava Merikanto och Lilja Lehto i det här skedet hunnit bli du med sina rollgestalter. Samspelet fungerar och duon verkar uppriktigt glad.

Sällskap får de denna gång av Aleksis Koistinens ettrige lilleputtpojke.

Elina Knihtilä och Kiti Kokkonen fortsätter att förtjusa som drömgrannarna Tingelstina och Tangelstina. Och vem kan väl motstå Samuli Vauramos drömska Arska? Även om han denna gång får konkurrens av Joonas Saartamos artige lilleputtpappa som inte vill vara till besvär.

I likhet med många andra filmer så kör även "Adas och Gladas vinter" med vissa stående repliker. Medan barnen kanske fastnar för polisens "nu skulle mamma se mig" är det möjligt att den vuxne fäster sig vid mantrat "världens framtid beror på hur det går för de små".

Eller åtminstone kan man ju hoppas att vi gör det.

En kvartett av tunisiska organisationer har tilldelats Nobels fredspris tillsammans. Och genast började diskussionen: Fick rätt mottagare priset?

Spekulationerna gick som vanligt höga. Skulle det bli Angela Markel eller påven Fransiskus? Eller Mohammad Javad Zarif tillsammans med John Kerry (kärnenergiavtalet i Iran)?

Eller varför inte för fredsavtalet i Colombia, till Juan Manuel Santos och FARC-ledaren Timoleón Jiménez? Eller ryska oppositionstidningen Novaja Gazeta?

Men åter igen överraskade Nobelkommittén. Priset går till den nationella dialogkvartetten i Tunisien för demokratiarbete i Tunisien som började 2013, två år efter revolutionen 2011, då landet riskerade att kastas in i inbördeskrig.

"Kvartetten banade väg för en fredlig dialog mellan medborgare, partier och myndigheter och hjälpte till att hitta konsensusbaserade lösningar", skriver den norska Nobelkommittén.

De fyra som belönas som en helhet är: Tunisiens fackliga landsorganisation UGTT (Union générale tunisienne du travail), den tunisiska arbetsgivarorganisationen UTICA (Union tunisienne de l'industrie, du commerce et de l'artisanat), Tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter LTDH (Ligue tunisienne des droits de l'homme), samt landets advokatförbund Ordre National des Avocats de Tunisie.

I år hade 273 nomineringar kommit in, 205 personer och 68 organisationer. Vem som får fredspriset är naturligtvis alltid ett stort spektakel. Men det är självklart ändå en utmärkelse som kan och ska fästa uppmärksamhet på synnerligen viktiga insatser antingen på gräsrotsnivå eller på makronivå. Fjolårets mottagare, dvs barnrättsaktivisterna Malala Youzafzai och Kailash Satyarthi kändes till exempel sällsynt rätt och exakt i tiden.

Men då priset ansetts ha gått "fel" har kommittén ändå stått på sig:

- Nästan varje år kritiseras fredspriset, men flera av våra mest kontroversiella pristagare har varit de mest lyckade. Fredspriset måste säga ifrån när andra tiger.

Så sade Geir Lundestad, tidigare sekreterare för Nobelkommittén, till svenska nyhetsbyrån TT här om dagen.

I dagens Eftersnack ska vi diskutera priset och årets pristagare. Men först behöver vi din input: Tyck till i vår enkät och skriv en kommentar så spinner vi sedan vidare.

Eftersnack, fredagar kl. 15.03, repris 22.15.
Podden finns ovan liksom på Arenan.
Yle Fem söndag kl. 15.15.

Om John Lennon fortfarande hade levt så hade vi idag haft en möjlighet att fira hans 75 årsdag. Istället tog hans liv ett abrupt slut då han sköts av Mark Chapman den 8 december 1980 utanför Dakota byggnaden där han bodde i New York.

Det var de tuffa flickorna i skolan som gillade Lennon. De snälla tyckte mer om Paul McCartney och några kunde till och med gilla George Harrison men de som satsade på Ringo Starr hade något fel på prioriteringarna. I alla fall tyckte vi killar så.

Rockrebell och hemmapappa

Men Lennon var inte bara stor i käften och rolig. Han hade också en gudabenådad talang att skriva låtar och en av rockmusikens bästa sångröster. Och dessutom var han smart.

Trots att han kom från ett bräckligt hem med en far som drack och lämnade familjen och en mamma som placerade honom hos sin syster så utvecklades Lennons kärlekstexter ganska snabbt till mera samhällsinriktade och kritiska.

Och då Yoko Ono steg in i hans liv, i samband med en konstutställning i London 1966, så var det ett definitivt slut på glada sorgfria låtar och första spiken i kistan på The Beatles. Här några exempel på Lennons humor. Kolla speciellt intervjun som börjar vid 1 minut.



Sonen Sean föddes på samma dag som sin pappa 9 oktober 1975 och efter det tog Lennon en paus på 5 år från musiken. Han blev vad vi idag kallar för en hemmapappa.

Det var egentligen David Bowie som hade gett Lennon rådet att flytta till New York. Allt sedan The Beatles slog igenom 1963 hade de steg för steg dragit sig tillbaka från publiken. De slutade till och med att ge konserter. Vart de än gick som privatpersoner så blev de antastade av människor som ville ha deras autografer eller växla några ord med dem.

Bowie hade berättat för Lennon att i New York bryr sig ingen om vem du är, där kan du gå ifred på gatan utan att någon noterar dig även om du är en kändis.

Sista mötet

I flere böcker har man beskrivit hur det sista mötet blev mellan John och Paul 1976 och en antydning om att Lennon vill vara borta från musiklivet i alla fall för en tid.

”Året är inte 1956 nu och du kan inte bara dyka upp med en gitarr vid min dörr längre”, var Lennons kommentar då Paul McCartney besökte honom i Dakoka-lägenheten.

Jag har läst otaliga böcker både om Lennon och The Beatles men bilden av en av rockmusikens STORA är fortfarande totalt diffus för mig.

Jag blev mäkta överraskad då han 1980 gav ut albumet Double Fantasy och i stället för de svåra kompositionerna och djupa texterna så var det nu i princip raka enkla rocklåtar som till och med hade en stänk av pop i sig.

Men bara för att det var Lennon skulle ingen kritiker ens ha våga nämna ordet enkel i sin recension. Det var ju trots allt Lennon och även om låtarna till sin uppbyggnad var enkla slå kunde man inte säga det. Titelnamnet på albumet anspeglade på att ena sidan var Lennons medan den andra var Yoko Onos.

Skivan utkom i slutet av november 1980 och det är ett ofrånkomligt faktum att det som hände den 8 december, bara några veckor efter skivreleasen, kom att påverka det intryck som var och en fick av skivan.

Det var inte längre det come-back album som det skulle bli utan i stället det sista albumet som en av rockmusikens mest inflytelserika artister gav ut medan han ännu levde.

I en intervju för BBC den 6 december 1980 så sade Lennon att friheten att röra sig på stan var det som slutligen fick honom att flytta till New York.
Två dagar senare och efter att ha sagt upp sina livvakter så blev han skjuten på gatan av Mark Chapman.

Han lyckades ta några stapplande steg in genom ytterdörren och samtidigt som han föll ihop sade han "I´m shot".

Vegatoppen

På Vegatoppen blev det en hel del turbulens den här veckan. Jannikes låt, Into the sun, föll ut från listan efter 12 veckor men långköraren Into the sun finns fortfarande kvar. Joey Edströms Runaway gick samma öde till mötes och nya artister på listan är Loreen och Cajsa-Stina Åkerström.

Du har tid att rösta fram till torsdag klockan 10.

Det är tjugo år sedan Peter Jöback och Helen Sjöholm gjorde succé i orginaluppsättningen av musikalen Kristina från Duvemåla. Den 24 oktober är det dags för dessa två guldstrupar att åter igen dela scen då det mastodontiska musikspektaklet I love musicals når Helsingfors.

Redan innan Kristina från Duvemåla slog igenom med buller och bång 1995 hade Peter sjungit i Melodifestivalen iklädd en rosa kostym och gjort roller i de största musikalerna i Stockholm. Idag är han en av världens mest eftertraktade manliga sångare med tunga meriter på sitt CV. Efter att ha spelat huvudroller på i både Londons West End och på Broadway i New York kan han välja sina uppdrag.

Peter: Jag och Helen träffades första gången på presskonferensen för Kristina och med den produktionen hade vi fyra fina år tillsammans, det var fantastiskt att få vara med och skapa något från början, speciellt då det var baserat på Wilhelm Mobergs epos som var så rotat i den svenska folksjälen.

Från doldis till hyllad stjärna

Många blev nog förvånade då Björn och Benny valde en så okänd sångerska till rollen - och det blev nog jag med! - Helen Sjöholm

Helen Sjöholm slog igenom över en natt då hon 1995 bland tusen andra sångerskor blev vald att spela huvudrollen i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus nyskrivna musikal Kristina från Duvemåla. Efter det har hon bl.a. gjort film, blivit tilldelad Guldmasken och gjort Svensktoppen-historia med Benny Anderssons orkester.

Helen: Jag hade jobbat professionellt i några år men jag ännu helt okänd. Många blev nog förvånade då Björn och Benny valde en så okänd sångerska till rollen - och det blev nog jag med! Den är ju lika aktuell idag då man ser på världen, så många människor som flyr.

Kan en sångare ha dåliga dagar?

Som proffssångare är man givetvis helt beroende av sin röst och dagsformen är avgörande för att kunna prestera bra på jobbet. Även rutinerade rävar som Helen och Peter erkänner dock att även de har dåliga dagar.

Helen: Halsen är ju så känslig och alla blir såklart sjuka ibland men även fast jag är frisk så är jag aldrig riktigt nöjd, det är sällan jag tänker att ”där satt den” men det är väl kanske så det måste vara för att man ska fortsätta utvecklas.

Helen Sjöholm och Peter Jöback poserar på scenen. Bild: peterjoback.com

Jag blir fortfarande riktigt nervös fem minuter före jag ska gå upp på scen men det kan vara av olika orsaker. Ibland har man kanske bara inte repat tillräckligt bra, haha. - Peter Jöback

Helen: Samtidigt så är det där med ”perfekt” ändå så himla ointressant, charmen finns ju i de sprickor och brister som vi alla har.

Peter: Ja, det har med mognad att göra. Man har ju respekt för sitt yrke. Jag blir fortfarande riktigt nervös fem minuter före jag ska gå upp på scen men det kan vara av olika orsaker. Ibland har man bara inte repat tillräckligt bra, haha.

I love musicals

Den 24 oktober når konsertturnén I love musicals Helsingfors och då invaderas Hartwall-arenan förutom av Helen och Peter även av en symfoniorkester. Med finns också svenska sångerskan Emmi Christensson och Hugh Panaro som spelat Fantomen längst på Broadway.

Helen: Vi vill såklart bjuda publiken på de stora sångerna och maffiga numren som de längtar efter men också på musik som många kanske inte har hört tidigare. Det kommer säkert människor som älskar musikal men även såna som inte är lika övertygade musikalfans. Vår förhoppning är att vi ska få missionera lite.

Peter Jöback i I love musicals 2013. Peter Jöback i I love musicals Bild: KARIN TORNBLOM

Peter: Jag hade en idé om att det här konceptet skulle kunna vara lite utbildande. Det finns så många olika stilar och inriktningar inom musikalgenren. Här får man höra låtarna i stora, fantastiska arrangemang med massiv orkester.

Peter: Det kommer att finnas någonting för alla. Vi har med låtar från Fantomen, My fair lady, Chess, Les Miserables, West side story, Sound of music, Cabaret, Chicago….

Helen: ...och Kristina förstås, det är ju trots allt tjugo år sedan så det här är ett sätt för oss att fira det.

Helen Sjöholm och Peter Jöback intervjuades för Radio Vega av Hannah Norrena.

Bästa Grannakuten, min granne lassar sin trädgårdkompost längs med tomtgränsen. Löv, avklippta buskgrenar m.m. Det ser jättefult ut för det förmultnar ju inte. Just nu har marknivåskillnaden blivit flera decimeter. Vad finns det för regler för kompostering nära tomtgränsen?

Samma granne har oskötta buskar som sträcker sig över gränsen och fula stora aspar som skräpar ner på vår tomt. Hon vägrar ta ner träden och vill inte heller föryngringsbeskära sina buskar. Vad kan jag göra åt det här?

Jurist Marina Furuhjelm svarar:

Juristen Marina Furuhjelm Bild: Eva Frantz

"När det handlar om kompostering av matrester kan kommuner ha vissa regler, men då det gäller trädgårdsavfall finns det sällan ett regelverk. Så länge man håller sig på den egna tomten får man kompostera trädgårdsavfall.

Det finns inte heller regler för hur långt ifrån gränsen man får kompostera, så länge det inte är fråga om att man bygger någonting i anknytning till komposten."

Lövhög ej samma som marknivå

"Ifall marknivån har höjts markant finns det däremot förordningar att tillämpa. I planen finns det ju fastslaget hur hög marknivån ska vara, till exempel så att vatten inte ska rinna in på granntomten. En tydlig höjdskillnad är ju inte ett problem som uppstår på några månader, men med tiden kan ju ivrigt komposterande leda till att marknivån höjs. Då är det byggnadsnämnden som ska ingripa. Men märk väl att en hög med löv ju inte är samma sak som en markhöjning, det är den fasta markens höjd som räknas.

Så om problemet främst är att komposten är ful att titta på kan det vara svårt att åberopa lagen i det här fallet."

Kapa kvistar om grannen vägrar

"Gällande träden finns det lagstiftning från 1920-talet som fortfarande är giltig. En paragraf gör gällande att om grannens trädgrenar kommer över på din sida så att löven faller på din gräsmatta eller ditt tak har du rätt att klippa av dem. Men detta får du göra först efter att du först bett markägaren åtgärda saken. Om grannen vägrar har du rätt att kapa kvistarna eller grenarna som kommer över på din sida. Dock inte själva trädet, för det står ju antagligen på grannens sida."

När Sara Stridsberg körde fast med romanen Beckomberga hittade hon istället en pjäsidé som räddade projektet. Hur hänger det ihop? Och hur lyckades Ole Anders Tandberg förvandla Knausgårds nästan 4.000 sidor romansidor till teater?

Jag reser till Stockholm för att studera relationen mellan romanprosa och teaterdramatik, och träffar två personer som står i centrum av just den frågan.

Ole Anders Tandberg har dramatiserat ett dussintal romaner, och har dessutom regisserat en av mina 90-talshöjdare: Ibsens Peer Gynt på Riksteatern.

Sara Stridsberg skriver romaner och pjäser parallellt, och delar min fascination för dramatikern Sarah Kane - vårt första möte för nio år sedan handlade om Stridsbergs Kane-översättning.

När vi träffas skrattar Sara åt sina scenanvisningar, och berättar vad som fick henne att använda sina egna besök på Beckomberga när hon skulle skriva en historia om mentalsjukhuset.

Den stockholmbaserade norrmannen Ole Anders berättar att han aldrig hade tänkt dramatisera Knausgårds Min Kamp, och om att det här med att bo i det som Knausgård kallat för ”fittlandet Sverige” hjälpte honom att hitta in i Knausgårds värld när han skulle förvandla romaneposet till teater.

Rekordmånga dramatiseringar

Det är något med romandramatiseringar som delar teaterfolket.

Karl-Ove Knausgård på affischen utanför Stockholms stadsteater. reklamaffisch vid stockholms stadsteater Bild: Tomas Jansson/YLE

Själv tänker jag väl att allt ska få finnas, så länge ingen bit kommer åt att dominera.

I Stockholm är utbudet så brett att jag tycker Dagens Nyheters ledande teaterjournalist Leif Zern överdriver när han tolkar trenden med rekordmånga dramatiseringar som att teatern har förlorat sitt självförtroende.

I Stockholm spelar dramatiseringarna ingen huvudroll, och scenhösten rymmer också intressanta romanprojekt: ta bara Per Olof Enquists Livläkarens besök som för första gången görs som teater, eller Karolina Ramqvists Flickvännen där Alma Pöysti gör sin Stockholmsdebut.

Och så är det förstås norska kultromanen Min Kamp.

Den skulle sättas upp redan i fjol på norska Nationaltheatret, men det stort uppmärksammade projektet havererade långt före mållinjen.

Ole Anders Tandberg orkade däremot ända fram. Hans uppsättning på Stockholms stadsteater är dessutom ett prov på en lyckad dramatisering där teaterversionen blir ett eget konstverk, som lever på teaterns och inte romanens villkor.

”Det här skulle jag aldrig göra”

När jag träffar honom i teaterns korridorer, berättar han ändå att han aldrig hade försökt sig på Min Kamp om han inte hade blivit tvingad till det.

- När jag läser romaner gör jag det alltid med frågan om det här är något för teatern i bakhuvudet. Och när jag läste Min Kamp tänkte jag att, det här ska jag åtminstone inte göra, skrattar han.

Nu var det teaterchefen Benny Fredriksson som mer eller tvingade Ole Anders att ta jobbet. Men när han tre dagar före repetitionsstart satt med ett manus som skulle ta tio timmar att spela, var han nära att ge upp.

- Det tog två dagar att läsa, men tillsammans med skådespelarna bestämde vi oss för att, okej vi försöker, och så läste vi och strök och läste och strök och la till och strök, och det var skådespelarnas lyhördhet och lust att försöka som var det viktiga, via skådespelarna så silades det som ville stanna på scenen fram.

Ville neutralisera ”det här med kön”

Nu har ni fyra skådespelare som gör alla roller, ofta är alla fyra berättarjaget Karl-Ove Knausgård, också de kvinnliga skådespelarna. Varför är det viktigt?

Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase på Stockholms stadsteater. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

- Jamen i debatten får Knausgård mycket skit för att, ja, det är mycket manlighet och manligt tolkningsföreträde runt honom. Tanken var att, om man litet neutraliserar det som har med kön att göra, så skulle man frigöra litteraturen från det så att man kan uppleva det som står där, att inte författarens image ställer sej i vägen för det han skrivit.

Hur mycket kontakt hade du med Knausgård själv?

- Nästan ingen alls. Och jag är väldigt glad över att vi inte var bästa vänner, då hade det aldrig fungerat, och hade vi inte varit vänner alls så hade det också varit illa.

Tror du det att du gör den här uppsättningen i Sverige har gjort den annorlunda än om du hade gjort den i Norge?

- Ja det tror jag. Jag har bott i Sverige i 28 år och på samma sätt som Knausgård tänkt att det är ett ”fittland”. Så med mitt utanförperspektiv på Sverige så hade jag en slags ingång i böckerna, där hade jag och Knausgård haft exakt samma upplevelse.

- Nu finns inte mycket av det med i dramatiseringen, för att det inte kändes viktigt. Förutom scenen med Knausgård som går på babyrytmik då, där allt som finns att säga om den saken sägs. Så ja, jag tror inte jag hade haft det perspektivet om jag hade varit lycklig i Norge, då hade jag inte sett drömmen i den där tanken ”varför ska jag se ut som en uteliggare när jag kommer till dagis, jag kunde ha haft ett liv i Norge...”

Dramatiseringar kan ge teatern något nytt

Hur ser du då på Leif Zerns kritik av mängden romandramatiseringar?

- Ja jag kan väl känna hans kritik av teaterns marknadsföring, hur man säljer teater som tvättmedel och sänker sej till marknadskrafternas nivå.

- Men jag tycker att man kan upptäcka väldigt mycket nytt via dramatiseringarna, via dem kan man hämta in nya saker till teatern. Jag ser det väl som en växelverkan.

Sara Stridsberg och Beckomberga

Sara Stridsberg. Porträtt av Sara Stridsberg. Bild: Copyright © Urban Wedin, All Rights Reserved.

I Sverige finns det ingen författare som personifierar denna växelverkan lika bra som Sara Stridsberg.

Redan när hon grävde i fallet Valerie Solanas skrev hon (pjäsen) Valerie Solanas ska bli president i Amerika och (romanen) Drömfakulteten parallellt, och lyckades med samma material skapa två olika konstverk som var helt oberoende av varandra.

Så är det också med den nu aktuella Beckomberga.

Den här gången hade romanen knappast ens blivit klar utan pjäsen.

- När jag skrev på romanen körde jag fast för att jag inte förstod hur jag skulle få ett moraliskt inträde att passera förbi stängslet som omgärdade mentalsjukhuset Beckomberga. Jag tänkte så mycket på det där att det alltid är de friska som skildrar de sjuka och sjukdomen, att sjukdomen alltid är berättad från ett friskt perspektiv, och jag ville inte vara ännu en som förrådde sjukdomen.

Viktigt att smutsa sig själv

- Det var när jag insåg att ta in det att jag själv hade besökt sjukhuset som barn, när min pappa var där, att det var min moraliska inträdesbiljett, det var viktigt att sätta mej själv på spel, det kändes inte rätt att skriva om Beckomberga utan att liksom smutsa ner mej själv.

Danilo Bejarano och Emma Broomé, far och dotter i Beckomberga. Scen ur föreställningen Beckomberga. Bild: © Roger Stenberg

- Så började jag skriva om en dotter som besöker sin pappa på ett mentalsjukhus, och det var lättare att skriva den enkla historien i pjäsens form för jag tyckte jag kunde lyssna till rösterna på ett helt annat sätt, jag slapp prosans diagnostiserande äckliga burartade struktur som hela tiden stänger in karaktärer.

- Den lilla familjehistorien kunde sedan liksom gömma sej i pjäsen. Jag kunde skriva den utan att den gjorde mej så skräckslagen, och det gjorde det också möjligt att skriva klart romanen Beckomberga.

- Så jag hade inte kunnat skriva romanen utan pjäsen.

Tar ut svängar i scenanvisningar

I dramatiken kan Stridsberg inte ta ut svängarna med sitt språk lika mycket som när hon skriver prosa. Men det gör hon istället i pjäsernas scenanvisningar, sådant som publiken aldrig ens får se.

Jag fastnar speciellt för en, ”Olga lyser plötsligt upp som om en glödlampa tänds inom henne”.

Det måste vara en scenanvisning som alla skådespelare hatar?

Sara skrattar, stort. Hon vet att skådespelarna ogillar scenanvisningar.

Men varför envisas du då med att skriva dem?

- Ja men jag har inga problem med dem, jag älskar dem, jag skulle inte kunna skriva utan scenanvisningar. Allra mest är de kanske till för mej så jag ska förstå var jag befinner mej, för jag måste förstå hur gestalterna ser ut, leendet och platserna.

Rebecka Hemse i Beckomberga. Scen ur föreställningeen Beckomberga. Bild: Roger Stenberg

Aktuell med tre pjäser

Beckomberga är långt ifrån den enda pjäsen som Sara är aktuell med. TeaterGaleasen spelar hennes konsten att falla, och på våren kommer ännu en pjäs till Stockholms stadsteater.

Det är mycket tack vare Ingela Olsson, som står på scenen på Galeasen och som regisserar på stadsteatern.

- Hon är min musa, ler Sara.

Konsten att falla handlar om mor och dotter Edith Beale och Edith Bouvier Beale, kända via 70-talsdokumentärfilmen Grey Gardens.

Också vårens pjäs har Amerika som miljö.

- Den handlar om spökstaden Detroit, om vilka som flyttar in när kapitalet flyttar ut, det är om en tjej som bor med sin kille i en övergiven skyskrapa.

Sara Stridsberg och Ole Anders Tandberg medverkar i radioprogrammet Dokumenterat: När romanen blir dramatik, i Radio Vega söndag klockan 9.03 och onsdag klockan 11.03, samt därefter också på Arenan.

Nabaz Baki var bara fem år gammal då hans föräldrar i slutet av 80-talet bestämde sig för att fly från kriget i Irak tillsammans med sina tio barn.

I fem dygn vandrade familjen genom kriget med bombplanen flygandes över huvudet för att ta sig över bergen till Turkiet och en osäker framtid.

Efter den påfrestande flykten och fyra års väntan i den turkiska staden Sinop fick de äntligen beslutet om att de var välkomna till Finland. Idag är Nabaz en fullvuxen man som känner sig som en helt vanlig Ekenäs-bo.

- Jag var ju bara fem år då men jag minns tiden i Irak som skrämmande, jag minns bombljud, uppmaningar att springa för livet och den ständigt närvarande rädslan. Jag hamnade bevittna hemskheter som en 5-åring absolut inte borde behöva se.

"Vi gick fem dagar över bergen, igenom kriget. För oss barn var det såklart svårt men vi hade inget val. Enda alternativet var att fortsätta framåt, att springa för livet."

Flykt över bergen

Nabaz´ föräldrar valde mellan två osäkra öden, att antingen bli kvar i Irak under det sannolika hotet att skulle kunna gå riktigt illa eller att ta risken att fly för att eventuellt kunna erbjuda familjen ett bättre och säkrare liv någon annanstans.

- Vi gick fem dagar över bergen, igenom kriget. Vi gömde oss på dagen och gick på natten. Man visste aldrig när man skulle få mer mat eller vatten. För oss barn var det såklart svårt och jag minns att min då 14-åriga syster bar mig i ett dygn. Men vi hade inget val. Enda alternativet var att fortsätta framåt, att springa för livet.

Nabaz Baki anländer till Finland 1993. Nabaz Baki anländer till Finland 1993. Bild: privat

Fyra års väntan belönas

Efter fyra års väntan knackade en dag en bister polisman på dörren och berättade att deras asylansökan fått avslag och att de hade en vecka på sig att packa ihop och återvända till Irak.

Pappan i familjen, Baki Omar, valde då att åka vidare till FN i Ankara där de fick hjälp med att göra en ny ansökan och snart blev de beviljade att åka till Finland som kvotflyktingar.

- Jag kommer ihåg då jag satt i flygplansfönstret och tittade ner på Finland såg att allt var grönt. Jag var euforisk över av att få komma till tryggheten, jag kände att ”nu börjar mitt liv”. Jag minns att jag sa att jag aldrig mer skulle åka tillbaka till helvetet.

Efter några månader på ett flyktingläger i Helsingfors fick de plats i Ekenäs. Nabaz berättar om hur han först blev mobbad i skolan men samtidigt om hur fantastiskt det kändes att det fanns mjölk i kylskåpet och att man var fri att göra vad som helst.

Kritisk mot matprotester

"Om man kommer till ett nytt land så måste man anpassa sig till kulturen för att komma in i samhället, om man inte gör det kan man inte trivas."

De omtalade matprotesterna på en flyktingförläggning i Uleåborg i veckan gjorde Nabaz så upprörd att han valde att lufta sina känslor i en uppmärksammad Facebook-video i vilken han starkt ifrågasatte protesterna.

- Jag blev så besviken och arg för jag förstår inte hur man täcks göra sånt. Om de har gått igenom det jag har gått igenom förstår jag inte hur de inte kan vara nöjda med vad som helst de får.

- Det kändes orättvist att den här lilla gruppen gav ut en allmän bild av att flyktingar är otacksamma. De flesta jag möter har ändå varit hjärteglada för allt de fått.

Träning hjälper Nabaz att hantera svåra barndomsminnen. Nabaz Baki gillar att träna. Bild: Nabaz Baki

Konsten att kombinera kulturer

Idag är Nabaz Baki en vuxen man som är helt integrerad i det finska samhället. Han utstrålar positivitet och tacksamhet för det liv han fått. Han menar dock att han antagligen haft lättare att anpassa sig till det finska samhället som barn än vad han hade haft som vuxen men att samma principer gäller för alla.

- Om man kommer till ett nytt land så måste man anpassa sig till kulturen för att komma in i samhället, om man inte gör det kan man inte trivas. Det betyder inte att man ska glömma sin kultur men man måste vara beredd att jobba med människor istället för emot dem.

Nabaz Baki gästade Lördax på Radio Vega lördagen 10 oktober 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Det har stormat kring viktdebatten den här hösten. Det talas om fatshaming, träningshets och fettskräck och alla verkar ha en åsikt.

Vissa menar att överviktiga människor är lata individer som får skylla sig själva medan andra predikar för att man är okej oberoende storlek även fast man ser ut som en vandrande hjärtattack.

Hur ska man veta vad som är lagom och om man måste vara smal för att vara hälsosam? Kostrådgivaren och gyminstruktören Lena Paxal gästade Lördax-studion på Radio Vega för att reda ut begreppen.

Lena Paxal är kostrådgivare och gyminstruktör. Lena Paxal är gyminstruktör och kostrådgivare. Bild: Lena Paxal

- Delvis är det ledsamt att vi har så många överviktiga och delvis är det trist att de attackeras. Alla är inte överviktiga p.g.a. ett medvetet val utan många, speciellt unga, har fallit offer för omgivningens tryck och åsikter och har svårt att hitta balans.

Eget fel om man är tjock?

Hur långt är det då ens eget val hur man ser ut? Är det vårt eget fel om vi är tjocka?

- Inte alltid. Det lätt att få tag på skräpmat, det är billigare att köpa godis än frukt och grönsaker. Vi hyllar snabba alternativ och då är det inte så lätt att veta vad som är rätt. Om familjen och vännerna dessutom äter ohälsosamt är det svårt att upprätthålla en sund livsstil.

Godis billigare än frukt och grönsaker

De nya EU-direktiven angående en sänkt godisskatt ser Lena som ett problem eftersom det inte på något sätt uppmuntrar till en sundare livsstil. Många föräldrar erkänner att det är ett lätt alternativ att ge en påse godis till barnen för att få tyst på dem.

Men hur farligt är sockret egentligen och är man en skurk om man knaprar i sig rostat bröd eller ett kexpaket ibland?

- Som vanligt, allt med måtta. Vi behöver socker och kolhydrater för att vår hjärna ska fungera och för att vi ska orka men mängden är såklart avgörande, speciellt om man vill gå ner i vikt. Men ingen dör av att äta godis nu som då så länge man äter bra överlag.

Hitta balansen

Om man vill gå ner i vikt är det lätt att tänka att ju mindre man äter, desto smalare blir man. Det stämmer ganska långt att man måste göra av med mer än man tar in för att gå ner i vikt men Lena poängterar vikten av att äta tillräckligt, speciellt om man tränar aktivt.

"Många tror att de går ner i vikt då de äter lite men sanningen är att vi går ner i vikt då vi äter tillräckligt." - Lena Paxal

- Det är helt onödigt att träna om du inte stöder upp det med kosten. Många tror att de går ner i vikt då de äter lite men sanningen är att vi går ner i vikt då vi äter tillräckligt. Om vi äter för lite har vi ett ständigt energibehov och får inte kroppen energi av matintaget tar den det som den behöver från musklerna.

- Det viktigaste skulle vara att vi äter riktig mat som håller blodsockret i schack så vi slipper suget som lätt gör att vi sen vrålhungriga på kvällen stoppar i oss fel saker och får i oss en massa onödiga, tomma kalorier.

Bild: Folkhälsan

Rom byggdes inte på en dag

Då man bestämt sig för att börja ett nytt liv är det lätt hänt att gå för hårt ut. Med det nyinförskaffade gymmedlemskapet i fickan är det lätt att börja flirta med tanken på en ny tillvaro som består av den inbillade tre-enigheten träning, broccoli och kvarg resten av livet.

- Gör du en stor förändring är det dömt att misslyckas. Om du ätit en bulle till kaffet de senaste tio åren är det såklart svårt att avstå från den för all framtid så varför inte då börja med att lämna bort den nu som då och se hur det går.

”Ni måste äta tillräckligt”

Då man kommit igång med träningen och börjar se resultat blir man ofta girig och otålig, man vill snabbt ha mer och mer. Många går i fällan att öka träningen och minska kaloriintaget bara för att finna sig själva på en till synes oändlig platå vad gäller resultat. Hur ska man få muskler att växa?

- Många gör det felet att de inte äter på kvällen. Förr talade man om att man inte får äta på kvällen, att det gör dig tjock. Men om du tränar på kvällen så behöver kroppen energi för att reparera skadorna efter träningen och bygga muskler. På kvällen kan det då dock vara bäst att äta lätt, helst proteinrikt.

- Samma sak på morgonen, om du skippar frukosten kommer din kropp att köra på en halvtom reservtank och då orkar den inte bygga muskler eller hålla dig igång. Så ät människor ät, men ät nyttigt och ofta.

Lena Paxal gästade Lördax på Radio Vega 3 oktober 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Läs också: Anne Hietanen: "Hellre död än tjock"

What The World Needs Now... är en klar och logisk fortsättning på PiL:s eminenta comebackplatta This Is PiL från år 2012. Men det är samtidigt en förbättring och vidareutveckling.

Inte alltför lättsmält

Det här är Public Image Ltd. som mest poppiga och publikvänliga. Men i PiL:s fall innebär det ändå att musiken inte är alltför lättsmält, utan som vanligt kräver det litet av lyssnaren för att det hela skall öppna sig för en. Vilket alltid varit en del av deras charm. Att man hittat ett smutsigt litet guldkorn inte alltför många andra känner till.

Public Image Ltd. / What The World Needs Now... Public Image Ltd Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Det är fortfarande samma killar i bandet som på förra plattan och man hör att de närmat sig varann ännu mera än på This Is PiL. Det är tight, samspelat och det märks att de haft roligt när de gjort skivan. Sådant kan man inte fejka ens med den mest avancerade inspelningsteknik i världen.

Lyriken viktig del av rytmen
Enligt äkta PiL-mönster är orden en lika viktig del av rytmen som bas och trummor. Men det innebär inte att lyriken skulle vara utan mening. John Lydon ger sin vana trogen välformulerade, småbitska och ironisk-humoristiska slängar åt såväl höger som vänster och en hel del däremellan också.

Den humoristiska rytmtunga Double Trouble gavs ut som albumets första singel och den inleder även hela skivan. Fredagen den 13:e november ges The One ut som nästa singel i Europa och Bettie Page i USA. Bägge är bra val och visar upp den mer melodiösa sidan av WTWNN.

En annan personlig favorit är den tungt malande Corporate ("all humans seem to hate humanity"), men den har nog tyvärr för mycket attityd för singelmarknaden.

Hänger kvar i luften
What The World Needs Now... är en skiva som hänger kvar i luften en bra stund efter att den tagit slut. Definitivt en av PiL:s bättre plattor och den befäster bandets position som en av de mest klart lysande stjärnorna på den alternativa musikhimlen.

Dick Holmström har än en gång packat ner Jaques Brels odödliga sånger och begett sig ut på en konsertturné. Dethär är den sjungande teaterchefens hobbyprojekt. Vid sidan av chefsjobbet vid Åbo Svenska Teater njuter Holmström av att möta sin publik igen.

Möta sin publik och beröra med sångerna av Brel.

- Det är det som är styrkan i Brels material. Sångerna berör oss ända in i hjärtat också när vi sjunger dem såhär ett halvt sekel efter Jaques Brels tid, säger Dick Holmström.

Med sig på turnén har han en trio bestående av Seppo Wahl, piano, Vesa Saloranta, bas samt Marko Valtonen, dragspel.

Precis såsom Brel själv mötte sin publik på klubbarna i Paris en gång. Akustiskt, avskalat och nära.

Vin, öl och sång

Jaques Brel sjöng om livet och kärleken, om vännerna och människorna i marginalen.

- Men han gjorde det mesta med humor och med en glimt i ögat. Det är berättelser som är universella och gäller oss alla människor här på jorden, säger Dick Holmström.

I Holmströms föreställning ingår de mest kända sångerna. Bland andra Amsterdam, Du får inte gå, Jeff, Kanske kärlek är allt och Det doftar öl.

I den sistnämnda tar han publiken med i en skummande, och gungande refräng och föreställningen förflyttas för en stund till ett schapp nånstans mellan London och Berlin.

Holmströms föreställning heter Kanske kärlek är allt.

Dick Holmströms samlade Brels sånger på skiva redan 2010. I samband med det presenterade han också den belgiske trubadurens chansoner för första gången.

Nu går turnén också utanför Åboland. För det mesta ges föreställningarna på krogar och klubbar i svenskfinland, en miljö som är just så intim som materialet kräver.

Dick Holmström gästar Fonden i Radio Vega 12.10 kl. 18.03 och 17.10 kl. 7.03.

Filmarkivet. Bandarkivet. Skivarkivet. På Yle finns hyllkilometer av bevarade ljud och bilder ur vår gemensamma historia.
Följ med på en rundtur!

Aki Kangas ansvarig för arkivets informationsservice tar oss med bl.a. till Yles skivarkiv. Aki Kangas vid Yles arkiv på väg in i skivarkivet. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Hör mer i veckans Kvanthopp. Reportaget börjar när du trycker på play.

Här kan du titta på filmen från 1915.

När jag går ut ur mitt hus förväntar jag mig inte att världen ska stå på knä och göra allt i sin makt för att anpassa sig efter mig. Jag vet att världen aldrig kommer att göra det.

Jag kan inte säga att alla vet vad asperger är, men det första du borde notera är, att du aldrig kan peka på en främling och säga Hen har förmodligen asperger för det syns aldrig på ytan.

I det tredje avsnittet i tv-serien Dom kallar oss handikappade åker Peter Al Fakir till Mariehamn för att träffa Nikolaj Andersson som förbereder sig inför apokalypsen. Han lär Peter hur man bär sig åt ifall domedagen inträffar och i bildgalleriet nedan ser du ett urval av nödvändigheter du bör ha med dig vid en nödsituation. Men innan du når så långt får du läsa Nikolajs berättelse om sig själv.

Nikolaj och Peter hälsar på en hund. Nikolaj och Peter hälsar på en hund. Bild: Redneck Productions

Aspergers, inte ADHD

Jag var 15 år när jag diagonserades för asperger, innan dess trodde mina lärare och familj att jag hade ADHD.

Du kanske undrar hur aspergers påverkar mig och mina gelikar? Jag ser det som att min Logiska-halva av hjärnan är överutvecklad, och min Sociala-halva av hjärnan är underutvecklad. Jag antar att man skulle kunna kalla det att vara socialt handikappad. Jag har svårt att läsa människor, att förstå subtila signaler och förstå när jag själv gått över gränsen. Detta gjorde mig mycket sårbar, speciellt i the sociala kaos som var lågstadiet.

Skojar du eller inte?

Du vet hur du kan säga vad som helst till ett barn och de tror på dig eftersom de inte vet bättre. Efter ett tag lär sig barn de signaler som tyder på att den som berättar skojar. Jag lärde mig aldrig detta. Jag kunde inte lära mig detta. Än idag jag måste försöka lyssna på tonen de säger det och hur långsökt det de säger låter för att avgöra om de skojar eller inte.

Efter ett tag lär sig barn de signaler som tyder på att den som berättar skojar. Jag lärde mig aldrig detta.

Får jag låna spik?

Jag minns när jag byggde ett hönshus på byggskolan och fick slut på spik. Jag frågade en kamrat om jag kunde använda hans. Han svarade att jag fick använda dem bara jag lämnade tillbaka dem. Du förstår att han skojade eller hur? Inte jag. Jag frös till och funderade på om har var allvarlig. Det kunde ju vara så att detta var hans sätt att säga att jag inte fick använda dem.

Jag hade gått i samma klass som honom i två år. Han hade aldrig framkommit som en skojare eller lustigkurre. Han sa det dessutom med en väldigt seriös ton. För att förtydliga frågade jag igen. Han svarade samma sak, att jag fick ta dem bara jag lämnade tillbaka dem.

Jag hade ingen aning vad jag skulle göra. Jag kunde inte tyda de subtila signalerna han skickade. Fick jag ta dem eller inte? Jag kunde inte avgöra om han skojade eller var seriös. Vad gör man då? Vad skulle du göra om du inte kunde läsa signalerna dina vänner gav dig?

Nikolaj i verkstadshallen. Nikolaj Andersson på byggskolan. Bild: Redneck Productions

Logik över sociala färdigheter

Men det finns en annan sida till asperger, den logiska delen. Jag har alltid gillat regler. Kan en regel motiveras på ett bra sätt ska den följas till varje pris. Jag förväntar mig också att, om jag kan följa en regel så kan alla andra också det.

Jag var redan storvuxen som ung. Ingen slog eller sparkade på mig, de retade mig istället. Jag antar att det enda jag gjorde fel var att jag brydde mig för mycket om regler. Små regler som är mycket lätta och logiska att följa, men som andra inte bryr sig ett enda dyft om.

Snyggt med stängda dörrar

Jag har alltid gillat regler. Kan en regel motiveras på ett bra sätt ska den följas till varje pris.

Jag minns när rektorn på mitt högstadium sa att alla ska stänga dörrarna till toaletterna så det ser snyggare ut. Jag såg det därför som min plikt att följa min rektors önskan och varje gång jag såg en toalettdörr på vid gavel såg jag till att den stängdes. Detta tyckte mina klasskamrater var väldigt roligt. Så roligt att de sprang fram och tillbaka genom korridorena och öppnade alla dörrarna så att jag var tvungen att stänga dem. Jag försökte bara följa reglerna som min rektor gett hela skolan och mina kamrater mobbade mig för det.

Rätt ska vara rätt

Nu är jag vuxen och försöker att inte bry mig så mycket om vad andra gör. Jag tänker mig inte att världen kommer att anpassa sig efter mig.

En dag på byggskolan höll jag på och byggde som vanligt. En kamrat drog ut spikar ur några plankor och en av spikarna föll på golvet. Jag har alltid sagt och tyckt att spikar borde läggas i metallinsamlingen, för återvinning, istället att läggas i brännbart med annat skräp. Ingen av mina klasskamrater brydde sig förstås så mycket om detta, men jag försökte att alltid vara en voice of reason i alla fall.

Nikolaj provar ett gevär. Nikolaj provar ett gevär. Bild: Redneck Productions

Detta är inte alltid lätt när man ständigt påminner folk om vad som är rätt sak att göra, men ingen någonsin lyssnar. Halvhjärtat sa jag åt min kamrat att lägga spiken i återvinningen och till min stora förvåning plockade han upp spiken och gick runt hörnet där vi hade återvinningsburken.

Jag vet inte om han lade spiken i burken, han kanske bara slängde den åt fanders eller stoppade den i fickan. Allt jag kan veta säkert är att han lyssnat på vad jag sagt och det betyder mer för mig än att återvinna tusen spikar.

Jag gör mitt bästa att anpassa mig efter världen. Jag håller tyst, låter bli att agera för att inte göra bort mig och mina vänner. Men jag uppskattar varje gång någon tar sig tid att visa hänsyn till mitt handikapp.

- Nikolaj-

Förberedelser inför en apokalyps

Nikolaj Anderssons råd för vad man bör ha med sig vid en apokalyps.

Förutom viktig utrustning, vatten och mat bör man fundera över var man skall bo. Är klimatet kallt, så packa extra kläder. Är det varmt, så packa artiklar som skyddar mot sol och värme. Om din granne är beväpnad, skaffa en hjälm och en skottsäker väst.

Planera också vem du reser med. Har du en hund? Tag då med ett koppel och hundmat. Har du barn? Packa med en leksak och underhållning eftersom upplevelsen kan vara traumatiserande. Har någon du reser med en kronisk sjukdom, så packa med extra mediciner.

Packa sådant som håller ditt humör uppe och ditt sinne intakt; ett seriealbum, potatischips, sånt du orkar bära med och håller dig i gång.

Stefan Sundströms senaste bok Låtar, funderingar & bilder är egentligen tre böcker i ett paket.

Vanligtvis brukar artister ge ut sina låttexter, foton och biografier som tre olika böcker. Här blandar Stefan Sundström alla tre genrer mellan samma pärmar.

Det är ett smått riskfyllt grepp som i värsta fall hade kunnat bli till en enda röra. Ungefär som att sätta både ketchup och senap på korven. Men Sundström lyckas ändå hålla dem isär och samtidigt blanda dem på ett mycket smakfullt och lockande vis.

Personlig stil hela vägen

Stefan Sundström skriver som han pratar. Han har inte försökt skriva något slags fin och rumsren svenska, utan han har hållit stilen mycket personlig hela vägen. Och eftersom detta är ett slags självbiografi från en av Sveriges mest folknära artister, så passar det mer än väl.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Redan inledningsvis konstaterarar Stefan Sundström att han är trött på musik, att han varken orkar spela själv längre eller knappt ens lyssna, utan vill närmast förbjuda musik.

Men ändå är det just musiken som leder läsaren genom hela boken. Låtarna och kanske främst texterna.

Löst strukturerad medvetandeström

Låtar, funderingar & bilder präglas av en löst strukturerad medvetandeström som nog är någorlunda kronologisk, men som ändå låter tankarna emellanåt flyga fritt från tidevarv till tidevarv. Detta blandat med belysande låttexter från den egna produktionen. Texter som mitt i allt får en förklarande kontext.

Ställvis slutar Sundström helt skriva och låter istället enbart låttexterna tala. Och det räcker, faktiskt.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Boken Låtar, funderingar & bilder är selektivt självutlämnande på äkta biografivis, men den tar upp även mer personliga minnen som när han som barn kissade i sängen till hur han upplevde när fadern gick bort.

Det finns många fina stunder i boken, men det vackraste är nog just när Stefan Sundström personligt skriver om sin döende far. Det går rakt in i hjärtat.

Läsaren blir terapeut

I ett skede i boken säger Sundström själv att han bara babblar på, ungefär som om läsaren var en terapeut som han nu öppnar sig för. Och kanske boken har varit ett slags renande process för honom – ett sätt att sätta punkt för ett skede i sitt liv och börja på nästa mening i livet.

Boken går aldrig ner på djupet, utan skrapar mest på ytan. Reguljärt hade det greppet irriterat min nyfikenhet oerhört och gjort mig närmast gramse, men av någon outgrundlig anledning lyckas Stefan Sundström ändå få det att fungera.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Helhetsintrycket är mycket positivt och varmt och trots att man kanske inte fått veta så mycket som man hade önskat, så känns det ändå som att man efteråt blivit betydligt rikare och klokare.

Även om boken liksom slutar litet mitt i. Kanske som livet. Plötsligt är det slut och då får man vara glad för det man haft och inte gråta över det man går miste om.

Ett talande fotoalbum

Att läsa Låtar, funderingar & bilder är litet som att bläddra i ett eget gammalt fotoalbum. När man ser bilderna minns man ungefär vad som hände just i den stunden, men kanske inte allt runtomkring. För det är det som detta är – ögonblicksbilder från Sundströms liv.

Samtidigt är detta också ett fotoalbum med talande bilder från hela Sundströms liv. Förutom egna privata foton är de flesta tagna av Jeanette Andersson som följt med på Stefans turnéer i över 20 års tid.

Låtar, funderingar & bilder är en högst sympatisk bok och ett litet måste för alla respektabla Stefan Sundström-diggare.

Stefan Sundström Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Som ett litet bonus har Stefan Sundström satt samman en Spotify-lista med de närmare 80 låtar som är med i boken. Det är över fem timmar Sundström. Reservera tid. Se länken nedan.

Stefan Sundström på Spotity: Soundtracket till boken Låtar, Funderingar och Bilder

Lägerskolan verkar numera på många håll uppfattas som en självklar del av skoltiden. Men innan man får kliva på bussen och åka iväg gäller det att samla ihop tillräckligt mycket pengar.

Ninja Suuronen, Rebecca Aspling och Wilmer Böling går i sjätte klass i Tölby-Vikby skola och är alla överens om att det är kul att åka på lägerskola.

- Viktigast är att få vara med kompisarna och göra roliga saker, tycker de.

Alternativen är många då det gäller penninginsamling. Basarer och skoldiscon verkar vara populära, likaså att sälja exempelvis kex, godis eller tvättmedel till grannar och släktingar. Barnen i Tölby-Vikby skola har bland annat sålt lakrits.

- Det kanske inte är det roligaste i världen att sälja lakrits, men det är ju helt okej när man samlar in egna pengar för en resa, tycker Wilmer Böling.

Lägerskolan motverkar mobbning

Johan Smedlund, rektor i Tölby-Vikby skola, tycker lägerskolorna är viktiga.

- Man kan säga att vi får mycket bra ränta på pengarna i form av kamratskap och den mobbningsförebyggande effekt resorna har på eleverna. Lägerskolan har en stark inverkan på hur skolsammanhållningen fungerar under resten av året!

Tölby-Vikby är en liten skola med 52 elever detta läsår. Man strävar efter att kunna delta i Stafettkarnevalen vart tredje år och lägerskolor ordnas för de äldre eleverna vartannat år.

- Stafettkarnevalen blir rätt dyr med bussresor och övernattning, så en sådan resa går på cirka 6 000 euro per gång, räknar rektor Johan Smedlund. Lägerskolorna brukar landa på mellan 2 000 – 3 000 euro.

Resorna finansieras med hjälp från Hem och Skola och bidrag från stiftelser, men en del av summan arbetar eleverna ihop själva. Johan Smedlund tycker det är bra att eleverna får arbeta ihop sin resa själva.

- Den pedagogiska biten värnar vi om. Det är motiverande för eleverna att vara med och samla in pengar och vi har märkt att de också värdesätter resan högre på det här sättet.

Föräldrar köper mest

Förutom försäljning av olika saker har man ordnat programkvällar, julgröt och farsdagslunch. Eleverna har bidragit med program och serverat. Och enligt Smedlund är föräldrarna med på noterna.

- Både lägerskolan och Stafettkarnevalsresan har tagits emot väl av föräldrarna. Vi involverar också föräldrarepresentanter i planeringen i god tid så vi ska hinna med tillräckligt många aktiviteter under året före lägerskolan.

Men Smedlund medger att det också finns föräldrar som helst vill slippa försäljning och andra insamlingsmetoder.

- Man måste ju komma ihåg att familjer har olika förutsättningar. I slutändan är det oftast föräldrarna som köper lakritslådorna eller kommer till grötkvällen och betalar för gröten. Men det är ändå skapligt låga summor per elev. En lägerskola brukar bli en 200- 300 euro per elev.

Betalar direkt hellre än säljer

Det finns också föräldrar som hellre betalar barnets andel rakt av än engarerar sig i insamlingen.

- Många har barn som också är aktiva i idrottsföreningar och i samband med dem säljer sockor och papper och så vidare. De har kanske sålt så många olika produkter redan att de hellre betalar en summa till kontot. Så det är väldigt varierande, säger Smedlund.

Om man inte har råd då?

- Det är en balansgång från skolans sida. Än så länge har det lyckats tack vara bidrag från Hem och Skola och övriga bidragsgivare. På det sättet kan vi hålla den egna insatsen relativt låg.

Kvarken eller Mallorca?

Tölby-Vikbys lägerskolor har inte inneburit långväga resor. Bland annat har man uppmärksammat Kvarkens världsarvsstatus och därmed kunnat få ihop ett förmånligt men roligt och lärorikt paket.

Frågar man eleverna Ninja Suuronen, Rebecca Aspling och Wilmer Böling om drömdestinationen för en lägerskola är det dock sydligare breddgrader och ett varmare klimat som skulle vara idealet.

- Vill skulle kunna åka till Mallorca! Men då skulle man måsta sälja väldigt mycket lakrits.

Hur viktig är lägerskolan? Hör mera om ämnet i Radiohuset tisdag 13 oktober, då Hem och Skolas verksamhetsledare Micaela Romantschuk-Pietilä besöker studion.

Det finns vissa band och artister man som musikdiggare önskar att fler skulle upptäcka. För det är de värda. Sweet Billy Pilgrim är ett av dessa band.

Ända sedan Sweet Billy Pilgrims skivdebut för 10 år sedan har deras plattor fått utmärkta recensioner av musikkritiker, men trots det har den stora skivköpande allmänheten inte hittat dem.

Sweet Billy Pilgrim Motorcade Amnesiacs skivkonvolut Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Kanske för att (främst) brittiska Sweet Billy Pilgrim är ett av dessa band som litet ändrar stil från platta till platta och således är aningen vanskliga att kategorisera i ett visst fack.

Även inom samma album låter de sig inte hindras av några onödiga musikaliska begränsningar.

Kryddar fritt

Pop och rock är ändå stommen i deras musik, men sedan drar de sig inte för att krydda med influenser från folkrock, americana, elektronica, konstrock och progressiv rock.

Själva kallar bandet sin musik för "thrash pastel" vilket torde täcka det mesta inom pop/rock.

Sweet Billy Pilgrims senaste album Motorcade Amnesiacs är ett album som har just den bredden. Det är en levande organism ända från början till slut som inte vilar ens i de mer stillsamma akustiska partierna.

Här finns fängslande melodier, progressiva finurligheter, dynamiska sångharmonier och en varmt ödesmättad stämning överlag.

Tankarna går stundvis till XTC, Prefab Sprout, Radiohead, Todd Rundgren, 10CC och varför inte litet Squeeze. Det finns även partier som luktar litet amerikansk koskällerock.

Mer helgjutet än tidigare

Trots bredden på stilar och influenser är Motorcade Amnesiacs ändå ett mer helgjutet album än Sweet Billy Pilgrim någonsin tidigare gjort. Helt enkelt deras bästa skiva hittills. Och det är inte litet det när det gäller Sweet Billy Pilgrim och den standard deras tidigare plattor hållit.

Mattias Björkas ler lite snett och konstaterar att man gärna tar sig en jäkel inför spelningen.

Vasas flora och fauna står på Dynamos scen i Åbo och publiken består av en hel del österbottningar.

Det är inte varje år som ett band som sjunger på vasadialekt uppträder i svensk tv, hyllas i svensk press och uppmärksammas av den nationella televisionens kulturnyheter. Det är med förväntan och nyfikenhet som jag ställer mig framför den lilla scenen.

Det fanns tider då Björkas höll sig långt ifrån jäkeln och då han kände sig rädd att gå på stan i Vasa.

Hans högstadie- och uppväxtskildningrar, levererade i form av rätt lågmäld indie, går hem i Sverige, där han bott sedan 2009.

– Det var i samband med att skivan kom ut och releasespelningen som det plötsligt dök upp en massa folk. I det skedet kände man att något som man inte upplevt förr var på gång.

Mattias Björkas är ingen ny musiker utan har i många år turnérat och gett ut skivor med sitt band Cats on fire. Det är ändå nu som uppmärksamheten för hans musik peakar.

Svenskarna gillar indie på finlandssvenska

Jag träffar Björkas och Tina Kärkinen i Dynamos röriga och iskalla bakrum. Där centrifugerar någon tvättmaskin, kanske är det en frys, och det är sådär rocksunkigt och råddig. Livet rullar på, trots den plötsliga hajpen.

Björkas konstaterar att svenskarna verkar uppleva hans band som lite exotiskt och det att de inte har aversioner eller förutfattade meningar om själva språket gör gillandet lättare.

– Det man snappar upp är att det kanske är skönt för dem att inte ha så många referenser, att det är lite som en blind fläck.

Samma sak skulle inte fungera på skånska eller göteborgska, menar han, då någon alltid har sina uppfattningar om de rikssvenska dialekterna.

Glädje efter krisen

Vasas flora och fauna drivs av österbottniska krafter. Tina Kärkinen och pianisten Daniel Ventus är rätt nya medlemmar i bandet.

Det var ändå tillsammans med Iiris Viljanen som Björkas spelade in albumet Släkt med Lotta Svärd. Då skivan blivit klar meddelade Viljanen bestämt att hon inte vill vara med längre och Björkas stod med ett färskt album, men utan band.

Viljanens avhopp är ännu ett sår för Mattias Björkas.

– Det är inte roligt att ha en person runt sig som man har något otalt med, säger Björkas, och berättar att han och Viljanen inte pratat ut ordentligt om det som hände.

– Skulle vi lösa det så det skulle bli bra mellan oss så… Det är inte så att det för evigt skulle kännas bittert.

Mattias Björkas är ändå tacksam över att Viljanen lät honom arbeta vidare med Vasas flora och fauna.

Hardcore Vasa

Tina Kärkinen konstaterar att det från början var svårt att hoppa in i ett projekt som var så fint och lyckat och att hon funderade på att hoppa av men att hon är glad att hon inte gjorde det.

Kärkinen är en fantastisk sångare, vars band Swaying Wires är en av Åbos gömda skatter. Under spelningens gång tänker jag att hon måste var ett av historiens mera lyckade sångarbyten, typ i klassen Brian Johnson istället för Bon Scott (AC/DC).

Hon känner också en samhörighet med de ämnen och det språk som Björkas arbetar med.

– Allt han skriver känner jag igen mig . Hur han beskriver hela hardcoregrejen tog jag in i mig på ett djupt sätt.

"Hardcoregrejen" handlar om hur västkuststaden Vasa starkt influerades av den hardcorescen som levde upp i grannstaden Umeå under 1990-talet, med ett band som Dennis Lyxzéns Refused i täten.

Vasas flora och fauna backstage i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/yle

Att vara hardcore handlade inte bara om brutal musik, utan också om att inte käka djur och om att vara nykterist.

Svenskfinlands bästa låt

Och äntligen blev jag nån/rita ett svart X på min hand/och gick in till Rewell/sen gjorde vi kanske inte så mycket mer/stod och hängde en stund där över räcket/stod väl där och försökte tänka som Dennis Lyxzén/såg väl nån som hade varit nazi och sen for man hem (Ur Nog var han en vän)

I låten Nog var han en vän, den bästa som skrivits på finlandssvenska under hela min livstid, fångar Björkas både tristessen, känslan av att vilja bli sedd, ungdomens osäkerhet och en hel del annat på några rader.

Han påminner också mig om hur det som finns en riktigt nära, typ klasskamraternas band, en bra back i juniorserien i någon lagsport, kunde utgöra och betyda hela världen för en. Och att det här är något jag förlorat.

Kärkinen säger att hon inte var del av någon hardcoregemenskap men att hon ändå på sitt håll påverkades av den. Och hur gärna hon sjunger om de här upplevelserna.

– Det känns så bekvämt att sjunga på vasadialekt och det känns jättenaturligt.

Kärkinen och Björkas för en slags glad, vänskaplig och eftertänksam dialog och man märker att bandet har kul – både på scen och utanför den.

På scen är bandet rätt allvarliga, men bakar in några skämt här och där. Låtarna kan samtidigt locka till skratt som påminna om förträngda smärtor.

Björkas på gitarr, Kärkinen på sång och synth och Daniel Ventus bakom sitt piano gör musik som är mäktig och stark.

Arrangemangen är luftiga men småskaliga, rösterna och texterna får plats och bandet övertygar verkligen. Samtidigt är det avslappnat och publiken trivs.

Språket kom före innehållet

Björkas betonar att musiken inte skulle bli så bra, om man hade ett klart utstakat mål med den, till exempel att skildra uppväxten på något visst sätt.

– När jag kom på att okej, jag skall skriva och sjunga på det här sättet - då hade låten (Nog var han en väl) inte någon text. Men ämnena dök upp automatiskt, för mig var det fascinerande att språket kom före det man skrev om.

Genom att återvända till sitt språk återvände han till sina tonårsupplevelser.

Tina Kärkinen betonar att det behövs en viss distans för att göra det, men att det ändå handlar om att fundera på de här sakerna som den människa man är idag.

– Genom Mattias texter har jag börjat förstå hur mycket den tiden påverkade en, hur allvarligt allt blev. Han har avväpnat många saker för mig, att vara snällare mot sig själv är något som hänt med mig på sistone.

Kärkinen berättar att hon öppnats i förhållande till sina tonår, att hon kan skratta åt dem.

Strängheten och disciplinen som kom med hardcoren har satt sina spår i dem båda.

– Vi var ju ett gäng. Det handlade om att sätta gränser för sig själv och göra det som en del av ens identitet, minns Björkas. Man förnekade sig olika saker och genom det visade man vem man var. Det höll på ganska långt upp i åldrarna. Det är klart att det fortgår.

– Men i högstadiet var man så hård mot en själv och andra, sträng i sitt omdöme, säger Björkas lätt ångrande.

Kärkinen flikar in att hon gillar hur Björkas romantiserar det som hänger ihop med Vasa.

Han säger att han var lite fundersam över att vasadialekten skulle göra honom till en evig skildrare av högstadiet då vissa saker bara går att sjunga om på dialekt.

– På samma sätt blir det omöjligt att skriva om andra saker på sitt hemspråk. Teoretiska begrepp går inte på vasadialekt. I min hjärna låter det falskt. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra.

Vasas flora och fauna i Åbo Bild: Sebastian Bergholm/Yle

Vill vara en konstnärstyp ibland

Då jag lyssnar på Vasas flora och fauna slås jag av att det här är ett band som lyckas vara det som så ofta förväntas av finlandssvensk kultur men som jag så sällan upplevt på djupet; att den skall vara angelägen såväl språkligt och existentiellt.

För mig är bandet det som man i många sammanhang endast anser litteraturen och teatern vara kapabel till; att på svenska skriva om finlandssvenskars liv. Och då är jag inte ens uppvuxen i Vasa. Dialekten är heller inte mitt språk.

Både på konserten och i mina sociala medieflöden har jag märkt att bandet går hem löver generationsgränserna.

– Jag skulle inte kalla texterna självömkande, men det kan kännas behagligt att få retirera till den position som de är skrivna ur, funderar Björkas.

Nå jag är äldre nu, jag kan ta det med ro/i ett hur i Gerby kan de sitta och glo (Ur Prisma)

Björkas berättar att han gillar att genom texten låta sig vara en konstnärstyp som aldrig kan ta ansvar för något och som dessutom stoltserar med det.

– Det är en favoritposition för mig att retirera till, det är så en del av mig vill vara. Jag kan tänka mig att andra också har det behovet.

Vasa = Nebraska

Under intervjuns gång lyssnar Tina Kärkinen uppmärksamt, och gör egentligen mitt journalistiska jobb då hon vänder sig till Björkas:

– Den här skivan är din Nebraska, den beskriver en värld på avstånd, men ändå så har du levt vad du skriver om och berättar. Jag skulle själv aldrig våga skriva det där, säger hon.

– Jag tänker att det är så tråkigt, varför skulle nån vara intresserad av att man känt sig svag och blyg. Det är genialiskt att på eget språk vara super ärlig och det är det folk tar till sig. Nebraska, en stor komplimang, varsågod.

– Tack så mycket, säger Mattias Björkas eftertänksamt och artigt.

– Jag kan nog tänka mig skivor där någon sjunger om att vara svag och blyg som jag inte skulle orka höra på.

Hade ett harhjärta som syntes/hur tydligt som helst genom lagren av tyg (Ur Inget att berätta just ikväll)

Att ha ett språk är att inte vara så skev

Björkas bor idag i Stockholm och Kärkinen och Ventus i Åbo, något som fungerar överraskande bra berättar bandet. Att österbottniskan dessutom nu är ett fungerande språk i Sverige – att inte alltid betraktas som en särling – har också varit viktigt.
.
– Då österbottniska är en grej, kan man slappna av och känna att man har ett språk.

Nu kan Björkas gå mera rakryggad genom Stockholm.

– Det har förstärkt känslan av att man inte är så fel och skev.

Vasas flora och fauna ”borde skriva lite låtar” och så skall de uppträda på visfestival i Oslo och i Helsingfors i november.

Hoppas Finland också så småningom förstår att det här är ett exceptionellt band.