Fantasy bygger ofta på bekanta bilder, men i Siri Pettersens roman Odinsbarn är mycket annorlunda än det brukar vara i den här genren. Rollerna är så att säga ombytta.

Siri Pettersen själv är en charmig och slagfärdig reklamformgivare och serietecknare hemma från Tromsö i nordligaste Norge. Hon bor numera i Trondheim och Odinsbarn är hennes debutroman. Att det var just fantasy hon skulle skriva var alldeles självklart. Geek och rollspelsdeltagare har hon varit i tiotals år. Genremässigt är Odinsbarn en episk high fantasyberättelse i fornnordisk kontext.

pärmen till Siri pettersens odinsbarn Bild: Siri Pettersen

Men här finns inga magiska svärd, inga profetior och inga drakar. Huvudpersonen, Hirka, är en mänska bland varelser som alla har svans. Om de andra skulle få veta att det ingalunda var vargarna som tog hennes svans när hon var liten så skulle hennes liv vara i fara. För de gamla sångerna om mytiska mänskor säger att de för med sig röta, en förfärlig och obotlig farsot. Om mänskor överhuvudtaget längre finns och inte bara är gammalt skrock, anses det

Religionen ger makt

I fantasy brukar kvinnan vara av onåbar och av hög börd och mannen vara av lägre rang. Men i Odinsbarn är mannen Rimin av högsta möjliga börd. Han är den utvalde. Han skulle ha en plats i Rådet, men avsäger sig den för att istället bli en lejd mördare för den högsta makten, Siaren. Rådet är Siarens uttolkare och verkställande makt., ofelbart i sin visdom.

Pettersen har uppfunnit sitt eget universum och de lagar som styr det. Men till skillnad från många andra liknande berättelser i den här genren så besparar hon läsaren onödiga beskrivningar av hur hennes universum fungerar.

- Det är svårt att låta bli, säger hon med ett skratt. För när man väl har fått ihop alla bitar så vill man så gärna visa upp dem och skryta med dem. Men då stannar berättelsen upp. Istället gäller det att sätta det mesta krutet på karaktärerna. Om de är trovärdiga så fungerar de som en motor för berättelsen och läsaren kommer nära dem och deras reaktioner. Hur ditt universum fungerar framgår bäst genom hur karaktärerna agerar och reagerar. ”Need-to-know-basis” är regeln.

Hirka är en mycket kapabel hjältinna. Trots att hon inte är född i Elmsdal, så har hon växt upp där och vet hur man klarar sig. Men en sak kan hon inte. Hon kan inte famna, hon är jordblind. Det betyder att hon inte har tillgång till Kraften som strömmar genom alla varelser i världen. Nu närmar sig hennes femtonde födelsedag, då det är dags för Riten. Då reser landets alla femtonåringar till huvudstaden för att bedömas av det mäktiga Rådet. Hirkas mardröm är att hon ska avslöjas och brännas levande som ”menskr”, ett odinsbarn.

pärmen till siri pettersens råta Bild: Siri Pettersen

Främlingsfientlighet

- Om du vill diskutera främligsfientlighet så är det svårare att göra det om du använder begrepp som alla har förutfattade meningar om, säger Pettersen. Det är t.ex. svårt att tala om krig och hänvisa till Mellanöstern för det har alla en uppfattning om. Men om alla begrepp är nya så är det lättare att få syn på mekanismerna. Alla kan identifiera sig med Hirka för hon är en mänska och i den här världen råkar hon ut för fördomar och okunskap.

Hirkas barndomsvän Rime vill hjälpa henne, men hon förblir stum inför Kraften. När hennes hemlighet avslöjas tvingas Rime välja mellan sin lojalitet för Siaren och sina känslor för Hirka.

Det ryktas även att onda varelser, De blinda, har tagit sig in i världen igen genom de så kallade korpringarna, stenportarna som står mellan olika världar. De blinda har inte synts till på tusen år och ryktena väcker stor fasa. Så stor att ett krig mellan huvudstaden Manfall och det enda riket som inte tror på Siaren, Korphem verkar oundvikligt när alla skyller på alla.

En människa kan göra skillnad

Mycket står alltså på spel så där som det alltid gör i fantasy. Men det gör det ju egentligen också i verkligheten, om vi tänker efter. Enligt Pettersen ska vuxna inte bekymra sig över att ungdomar använder mycket tid till rollspel, cosplay, fantasy- eller science-fictionspel och -berättelser Egentligen borde de vara mer oroade om de inte gör det, menar hon.

- Om jag jämför realistisk litteratur med fantasy så upplever jag att realistisk litteratur ofta lär oss att mänskor är sårbara, svaga, egoistiska och i många fall oförmögna till att ändra sin situation. Budskapet är att den som försöker, klarar det inte. Mänskan överlever inte, säger Pettersen.

I fantasy däremot handlar det om vad vi har potential att bli och göra. Fantasy handlar ofta om att rädda världen. Men verkligheten är att idag år 2015 borde världen räddas. Det är skrämmande, men det är sant. Fantasy handlar om att mänskor inte är svaga, vi kan vara hjältar och det ger inspiration och hopp.

pärmen till siri pettersens evna Bild: Siri Pettersen

Lita inte på makthavare

Den som har läst science-fiction vet att inte all teknologi är framsteg och att regeringar kan ljuga och undanhålla sanning. Berättelser av det här slaget vädjar till det som är sant och modigt inom oss. Berättelser av det här slaget har mänskor i alla tider berättat för varandra. Därför är Pettersen väldigt glad över en ny generation som är uppfostrad med verklighetsflykt.

Uppfinningsrika fans

Odinsbarn har visat sig vara en riktig cross-over bok. Både unga och deras föräldrar läser den. Hard-core fansen är de unga som delar bilder på nätet med Siaren-tatueringar, korpmuffins, stickade tröjor likadana som Hirkas, cosplay figurer som ser ut som Hirka och ett helt facebook sammanhang där böckerna diskuteras och folk delar sina illustrationer till berättelsen.

Efter den första boken fick Siri Pettersen många förslag för hur historien borde fortsätta. Men hon hade redan planen klar och den andra boken Röta, som utkommer på svenska den här veckan vid bokmässan i Göteborg utspelar sig i vår värld anno 2014. Här tar Pettersen steget från high fantasy till så kallad urban fantasy. Den tredje boken i trilogin Korpringarna utkommer på norska våren 2016 och kommer förmodligen att heta Kraften på svenska.

Jag rekommenderar varmt den här serien för alla er som undrar vad ni ska köpa för julklapp till det läshungriga barnet eller barnbarnet. Och föralldel läs boken själv. Berättelsen om Hirka har en ovanlig fräschör och visualitet som gör att de här böckerna förmodligen kommer att få klassikerstatus. Och ärligt talat, varför är så många intresserade av psykopatiska mördare som styckar kvinnor på löpande band? All underhållning behöver inte vara depressiv och nedgörande. Nej tacka vet jag en välskriven hjältinna istället!

Har du doftat på ett konstverk någon gång? Eller smekt en skulptur med mjuka bomullsvantar på dina händer?

-Det här doftar inte så mycket, konstaterar Andreas Kanto där han står med näsan i en av de burkar som finns framplockade i en vrå i Tikanojas konsthem. Han får medhåll av Patrik Paulin.

-Oljefärgen har kanske mer doft, funderar Magdalena Lindroos, t.f. amanuens på Tikanojas konsthem. Hon är vår guide på utställningen ”Med alla sinnen!”

Den här utställningen är gjord som ett försök att sänka tröskeln till museet - också för besökare med specialbehov. Här ska fler sinnen än enbart ögat stimuleras.

Lyckas museet bjuda på konst åt alla?

Vi har stämt träff med Patrik Paulin och Andreas Kanto som båda är synskadade. Vi vill ta reda på om museet lyckas i sin ambition.

Magdalena Lindroos presenterar skulpturhavet. Magdalena Lindroos berättar om konstverken i "skulpturhavet". Bild: Svenska Yle/ Jessica Morney

-Till att börja med borde museet märka ut åtminstone första och sista trappstegen vid ingången, konstaterar Patrik Paulin.

Se och röra

Som bekant brukar man inte få röra föremålen på museer. Men den här gången är det annorlunda.

-Det var faktiskt en av de viktigaste sakerna, att besökarna ska få känna på konsten, berättar Magdalena Lindroos. Vi valde noga vilka verk vi ville visa.

Vi funderade på vilka material som är passliga att känna på, och vilka motiv som är tillräckligt klara, så att det känns vad det är frågan om.

Vi är ivriga att få börja på. Så vi börjar med en skulptur som är lite överkurs. Den består av tre figurer i brons som kryper på marken med händerna framåtsträckta. De rensar ogräs.
Den här skulpturen finns utställd i ett skulpturhav, med figurer på piedestaler i olika höjd.

Den är egentligen inte tänkt att vara en av de man får känna på – på utställningen finns egentligen bara tre sådana – men vi är så nyfikna, vill inte vänta.

Jag vet inte riktigt om jag sist och slutligen får någon uppfattning om vad det är.― Andreas Kanto

Båda har blivit synskadade i vuxen ålder, men har kvar endel synrester.

-Jag vet inte riktigt om jag sist och slutligen får någon uppfattning om vad det är, säger Andreas Kanto.
-Jag känner att det är figurer, här är ett ben, funderar Patrik Paulin när det är hans tur.

När båda rätat på sina ryggar konstaterar de att guidningen är avgörande. Konturerna och detaljerna går det att få kläm på, men att få ihop helheten är svår med det här konstverket.

Betydligt lättare är det senare med en sovande katt och ett sälhuvud, båda av sten och i naturlig storlek.

Störande faktorer

Magdalena Lindroos berättar utförligt om vad föremålen föreställer, var de finns i rummet, hur stora de är och vilka färger. Vi får höra konstnärsnamn och konsthistoria och hon analyserar verken.

När vi kommer in i en av salarna regerar Patrik Paulin och Andreas Kanto på bakgrundsljudet. Här är det tänkt att vi ska få en känsla av skog.

Andreas Kanto bekantar sig med en skulptur av en kvinna med barn på ryggen. Andreas Kanto bekantar sig med ett av konstverken i utställningen "Med alla sinnen!". Bild: Svenska Yle/ Jessica Morney

Ljussättningen viktig för synskadade

I följande rum uppstår en diskussion om belysningen. Här är belysningen dämpad och konstverken lyses upp av punktbelysning.

-De flesta synskadade är faktiskt ljuskänsliga. Om det är starkt ljus i ett helt rum, ser de flesta ingenting, säger Patrik Paulin.

Andreas Kanto granskar en elegant, naken, blå kvinnofigur och konstaterar att punktbelysning nog kan vara bra.
-Men det som jag efterlyser är lite jämnare och tydligare allmänt ljus i rummen här.

Punktskrift svårläst

När vi avslutat vår rundvandring funderar vi på de listor med punktskrift över konstverken, som Tikanojas konsthem låtit trycka upp.

Det visar sig att det inte är så lätt för personer som blivit synskadade i vuxen ålder att läsa punktskrift. Katalogen på ett tjugotal sidor skulle ta lång tid att läsa igenom.

Vem fixar en utställningsapp?

Istället tipsar Patrik Paulin och Andreas Kanto om att de gärna – med tanke på framtida utställningar – skulle ta emot någon form av bandad information på förhand.
Som de är nu brukar de inte gå museum, just på grund av att utställningar i vanliga fall är svåra att ta till sig.

Dagens teknik är redan till stor hjälp för synskadade. Det finns exempelvis telefoner med inbyggd talsyntes.

Och om någon organisation, som är mer stadd i kassa än ett kommunalt museum, ville utveckla en app för synskadade museibesökare skulle det inte vara helt fel.

Inför Nationalteaterns nya uppsättning av Sockenskomakarna – nästan på dagen 140 år efter uruppförandet i Uleåborg – tror jag att de flesta i publiken hade ungefär samma förväntningar. Om klassikernas styrka ligger i att var tid hittar sina egna smärtpunkter är frågan naturligtvis vad den här tolkningen kan tänkas säga om vår.

Och regissören Janne Reinikainen svävar inte på målet. Rädsla och frustration är farliga drivkrafter.

Den här uppsättningens Esko förankras inledningsvis i en väckelsemiljö där tiden inte satt några spår. Inom det svartklädda bykollektivet härskar ärlighet, tukt och förmaning. Och bubblar det över någon gång omsätts det säkrast i religiös extas ...

Foto från Sockenskomakarna på Nationalteatern. Bild: Stefan Bremer

Men när fadern skickar iväg sin son på den olycksaliga friarfärden har den ärvda fracken redan ersatts av en t-skjorta med lejonsymbol och matchande halskedja.

I den dräkten dimper Esko ned på en mondän bröllopsfest där den tilltänkta nyss vigts vid en annan och skåltalen hålls på engelska. Krocken mellan de två världarna är total.

Och av den folkliga komedin återstår inte heller mycket när den här uppsättningen lättat på Eskos säkerhetsventil. På sitt samvete har gestalten snart ett demolerat bröllopshus men också något som misstänkt mycket liknar ett dråp.

På kollisionskurs mellan gamla ideal och nya tider

Reinikainen målar upp ett scenario där den ofta citerade repliken ’Niin maailma muuttuu, Eskoni’ utmynnar i en smärtsam, rentav destruktiv kollision mellan de nya tiderna och drömmen om de gamla tidernas fortbestånd.

I den nya tiden förenar de privilegierade sig med det globala kapitalet medan de sämre lottade tar mått av varandra i ett vilda västern där lynchstämningar råder. Och den efterlysta skurken på stans wanted-affisch ( 700 riksdaler om ni fångar honom!) har förstås ett konterfej som påminner väldigt mycket om statsministerns …

Uppsättningens dygd är att den varken fördummar eller demoniserar sin huvudperson.

Aku Hirviniemis Esko är bara en kille som agerar med ryggmärgen snarare än med huvudet. Och t.o.m. när det går rejält snett fattar vi precis varför det gör det.

Den svåra frågan är naturligtvis hur det oartikulerade raseriet kan omsättas i något uppbyggligt. Aggressioner, hat och förakt mot de ännu skyddslösare är ingen lösning.

Någon brist på aktuella frågeställningar råder det alltså inte i uppsättningen. Problemet är bara att tågordningen ofta blir lite fel.

I stället för att lyfta fram parallellerna till vår egen tid tvingar Nationalteaterns uppsättning ofta in vår tids perspektiv i en rätt hård bearbetning av Kivis manus.

En fyrkantig uppdatering

Tillsammans med Eva Buchwald har Janne Reinikainen gjort en bearbetning där referenserna både till finskhetens ikoner och samtiden haglar tätt medan intrigen komprimerats till ett magert skelett.

Scener där Gallen-Kallelas Lemminkäinens moder, Simbergs Sårad ängel eller Dödens trädgård sveper förbi i delirisk yra sida vid sida med Det Hotande Exotiska Och Främmande är naturligtvis läckra men slutresultatet är ofta en övertydlig lek med kolliderande bilder som illustrerar snarare än resonerar.

Och ibland pressas de där referenserna till dagsaktuella teman t.o.m. in med milt våld.

Resultatet är ofta ett statment snarare än ett fungerande drama.

Det är inte första gången jag drabbas av den känslan. Tekniken påminner mycket om Reinikainens och Buchwalds dramatisering av Dostojevskijs Idioten för fem år sedan.

I likhet med den är det här också en uppsättning som illustrerar sina teser effektivt, med karnevalistiska grepp och klatschiga bilder.

Problemet är bara att de iscensatta konflikterna ofta framstår som skäligen endimensionella i jämförelse med de ambivalenta gråzonerna i Kivis ursprungsmanus.

I den här uppsättningen lyser t.ex. snikenheten helt med sin frånvaro. Att Eskos tilltänkta gifte också är en kapplöpning om pengar är inget vi förutsätts grubbla över.

Foto från Sockenskomakarna på Nationalteatern. Bild: Stefan Bremer

Varför, månntro? Hade det inte också suttit i tiden?

Men det finns förstås en publik därute som inte alls kommer att sörja över allt det som strukits. En publik som tvingats analysera alla aspekter i pjäsen redan på skolbänken och bara jublar över varje nytolkning som gjuter nytt liv i historien.

Den förväntningen fyller Nationalteaterns uppsättning nog.

För den som inte har texten i färskt minne är en snabb repetition däremot kanske på sin plats. Reinikainens Nummisuutarit är en uppsättning som kommenterar snarare än berättar.

Maffiaregissören Matteo Garrone tar sig än en gång an de svaga och utsatta. Men istället för de sketna bakgatorna i dagens Neapel för han oss nu till mytiska palats och trollgrottor.

En drottning blir gravid genom att äta ett sjömonsters hjärta, tillrett av en jungfru. En kung bälgar i sig vin och vältrar sig bland nakna kvinnokroppar. En loppa växer sig stor som en kalv och ett bergtroll vinner prinsessans hand. Välkommen till sagans gränslösa värld!

Garrones Tale of Tales består av tre berättelser om tre kungadömen. Drottningen av Longtrellis (Salma Hayek) vakar svartsjukt över sin dyrt vunne ende son (Christian Lees). Hon skyr varken våld eller trollkonster för att separera prinsen från hans bästa vän, tjänstekvinnans oäkting (Jonah Lees) som ser ut att vara prinsens spegelbild.

Prinsessan av Highhills (Bebe Cave) förgås av tristess och tjänstefolket väntar förgäves på sin lön medan kungen (Toby Jones) ger all sin tid åt sin älsklingsloppa. Och vid hovet i Strongcliff blir den vällustige kungen (Vincent Cassel) besatt av en ljuv kvinnostämma. Framför en tillbommad dörr uppvaktar han rösten med juveler och löften om guld och gröna skogar – utan att veta att den tillhör en skruttig gammal gumma.

Neapels grymma Grimm

Tale of Tales är en fri variation på motiv ur världens första folksagosamling, napolitanen Giambattista Basiles (1566-1632) Pentamerone. Samlingen var en viktig källa för bröderna Grimm och innehåller bland annat den första tryckta versionen av Askungen. Men Garrone har valt att plocka ur samlingens mest svårsmälta och blodsaftiga ända. (Inte för att Askungen egentligen är någon godnattsaga den heller.)

Litteraturvetaren Noël Carrol (The Philosophy of Horror or Paradoxes of the Heart) drar en skiljelinje mellan sagomonster och skräckmonster. Skillnaden handlar om karaktärernas inställning till monstret. I sagan är monstret skrämmande på samma sätt som en arg hund eller en skurk med pistol: monstret är farligt, men inte obekant. Skräckmonstret är däremot lika främmande och obehagligt för människorna i berättelsen som det skulle vara för oss om vi stötte på det – monstret hör inte hemma i vår värld.

Filmen Tale of Tales placerar sig någonstans mittemellan. Kungligheterna är bekanta med troll och trollkonster. Men när det riktigt gruvliga odjuret dyker upp, lyser skräckfilmsskräcken i deras ögon.

Varför engelska?

Regissören Garrone vann internationellt erkännande med en avsevärt annorlunda Neapelskildring. Den nästan dokumentaristiska Gomorra (2008), som bygger på reportageboken som tvingade författaren Roberto Saviano under jorden, tecknar upp ett genomkorrumperat samhälle, på alla nivåer styrt av Camorran.

Med Tale of Tales visar Garrone att vi framöver kan vänta oss precis vad som helst av honom. Men jag hoppas det var budgetkraven, och inte ett hägrande Hollywood, som tvingade honom att göra den här filmen på engelska. För den svaga länken i filmen är helt klart språket, som ofta låter stelt och överartikulerat. Eftersom detta sker med högst kompetenta, engelskspråkiga skådespelare, och eftersom jag har väldigt svårt att uppfatta stolpigheten som ett medveten stilgrepp, kan jag inte tro annat än att problemet ligger i regissörens språköra.

Men vi kan låtsas att det rör sig om en halvdan dubbning av en spännande italiensk film. För Tale of Tales har rötterna djupt i den italienska filmtraditionen.

Film som karneval

Det absurda, fantastiska och drömlika är ett dominerande inslag i de stora italienska filmklassikerna. Sjömonstret i början av Tale of Tales är släkt med den infångade havsbesten i slutet av Fellinis La dolce vita. Liksom Fellini och Pasolini söker Garrone upp folkligt uttrycksfulla, gärna vanställda ansikten – och ställer dem sida vid sida med bländande skönheter.

Samtidigt som Garrone flirtar med Hollywood förvaltar han arvet från den italienska folkteatern och karnevalen, med den gamla, skrumpnade kvinnan som förför kungen, med den groteska loppan, med den laddningslösa kroppsligheten.

Och det är i den traditionen som folksagan hör hemma. Liksom karnevalen kastar sagan samhällsordningen över ända. Sagans hjälte är alltid den skenbart svagaste, den fattiga, den maktlösa, den yngsta. Härskaren i sin korrumperade själviskhet, i sin svartsjuka, ansvarslöshet eller vällust, är där för att fällas från tronen.

På sätt och vis är det bara en skillnad i perspektiv mellan Garrones genombrottsfilm om maffians skräckvälde och hans lekfulla berättelse om kungar, troll och monster. I båda fallen handlar det om de små som lider under maktens samvetslöshet. Den kan ta formen av nergrävda miljögifter eller tvångsgiften med monster. De som vågar trotsa makten får lönnmördare eller bevingade odjur i hälarna.

Men hur mörk sagan än är, har den något samtidsskildringen har svårare att bjuda på: hopp. Slutet gott, allting gott. Vi kan hoppas att Garrone ännu en dag kan göra en film i vilken också Camorrans saga blir all.

Den 10 maj 1996 gick två grupper in för att erövra den sista etappen av Mount Everest. Vädret såg lovande ut, deltagarna var motiverade och ledarna rutinerade. Vad kunde gå fel?

Låt det genast vara sagt: Everest är inte en film för den som har höjdskräck. Inte heller för den som får ont i magen redan av tanken på att skida över finska slätter i motvind

Skall man vara nogräknad så är den kanske inget för den som har anlag för klaustrofobi heller. Eller för den som ogillar filmer utan genomlyckliga slut.

Men för alla er andra - för er är islänningen Baltasar Kormákurs internationella regidebut ett sevärt drama. Må så vara att det följer en väldigt traditionell uppbyggnad.

Toppentruppen

Persongalleriets viktigaste person är Rob (Jason Clarke). Det är han som arrangerar den guidade tur vi får följa med på. Rob är en rutinerad klättrare, ser till att ingen tar onödiga risker och är alltid den som själv kommer sist ner.

Resan inleds denna gång med att vinka farväl till gravida hustrun Jan (Keira Knightley) och därefter är det dags att ta sig an den bångstyriga gruppen äventyrare. En grupp i vilken Texasbon Beck (Josh Brolin) är den högljuddaste och brevbäraren Doug (John Hawkes) den tystlåtnaste. Intryck gör även japanskan Yasuko (Naoko Mori) och brittiska Helen (Emily Watson) som basar för baslägret.

Redan vid läger nummer ett stöter man på ett annat sällskap som tävlar om att bli ”försten upp” – ett vildvuxet sällskap lett av klättraren Scott (Jake Gyllenhaal) som går under smeknamnet "the crazy mountaineer".

Dessa karaktärer må vara hur färggranna som helst, men huvudrollen innehas naturligtvis av själva berget. Detta konstateras i ett tidigt skede av filmen och visar sig snabbt hålla streck – Everest är en film som står och faller med skildringen av Mount Everest.

Det blåser på toppen

När man väl etablerat karaktärerna och deras inbördes spänningar så bär det av uppåt. Och på den vägen stannar vi under merparten av filmen. Inte helt oväntat blir det storm, halare än halt och kallare än kallt. Och när det ser riktigt mörkt ut blir det snart ännu värre.

Vad dramaturgin beträffar bjuds det på få överraskningar – men det som fungerar är skildringen av naturen och utsattheten i själva klättrandet. Det är uppenbart att Kormákur har en känsla för karghet, snö och kyla.

Något uttömmande svar på vad det är som driver en människa till att ta den här typen av risker ger filmen inte och även om här finns en ansats till kritik mot att berget blivit något av en turistfälla för adrenalinjunkies så drunknar den kritiken i suset från vildmarken.

Och om inte suset i sig gör susen så ackompanjeras det av ett visuellt sug tack vare 3D-effekten. En effekt som ger en möjlighet att blicka ännu djupare ner i ravinerna. Och att stirra snömassorna ännu mer i vitögat när de kommer vällande mot en. Hårt, snabbt och obönhörligt.

Här är den – Svenska Yles pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:979164))

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.

Jeff Lynne's ELO / When I Was A Boy

Popmelodiernas mästare är tillbaka! Somliga väntar på julen, andra på att Jeff Lynne skall ge ut nytt material. Julvännerna behöver bara vänta ett år på nästa högtid, men Jeff Lynne-fansen har nu fått vänta hela 15 år på att han äntligen skulle ge ut nytt material som Electric Light Orchestra. Eller Jeff Lynne's ELO som han nu kallar bandet. Eller rättare sagt duon, för förutom Jeff Lynne är endast keyboardisten Richard Tandy med från tidigare kända ELO-sammansättningar.

When I Was A Boy gavs ut i förrgår och är första smakprovet från kommande plattan Alone In The Universe som kommer i mitten av november. Det blir förmodligen min julklapp åt mig själv i år. En litet tidigare sådan. Men har man väntat i 15 år må det vara förståeligt.

The Arcs / Put A Flower In Your Pocket

Dan Auerbach är mest känd som sångare och gitarrist i The Black Keys. Vid sidan av det startade han i våras sidoprojektet The Arcs och nyligen kom debutskivan Yours, Dreamily, som fått väldigt fina recensioner. Själv har jag enbart hört singlarna varav Put A Flower In Your Pocket är den tredje och senaste. Men jag gillar dem alla skarpt – i synnerhet denna.

The Arcs har sköna psykedeliska influenser, men med en modern touch som gör att allt känns som en skönt gungande eftermiddag utan desto vidare brådska någonstans.

Hiatus Kaiyote / Breathing Underwater

Oj! Det här var spännande! En härlig fusion av jazz, soul och pop. Otroligt inspirerande stuff från denna Melbournegrupp. Här händer hela tiden saker med diverse tempoväxlingar, men utan att det blir oroligt eller rörigt – bara roligt och uppfriskande. Hiatus Kaiyote är nu aktuella med deras andra platta och på deras officiella webbsidor (hiatuskaiyote.com) finns en tävling där vem som helst kan göra en video till en av deras låtar. Vinnaren belönas med fina priser och videon kommer att stå som bas för deras följande musikvideo. Det ni!

Draama-Helmi / Kukkuu

Det här är alltså helt suveränt. "Mä olen käki, mutta näytän ihan pöllöltä." Såväl låten som videon är fullständigt fängslande. Drömsk på gränsen till det skrämmande. Om David Lynch kunde finska skulle han digga detta. Draama-Helmi beskriver själv sin musik som "otydlig rap". Eller varför inte rap som någon försöker framföra efter ett par lugnande piller för mycket.

Det är hypnotiskt och spännande och jag sugs med i det hela tills jag inte längre är säker på var jag egentligen befinner mig. Bäst att koka litet kaffe åt sig, sätta sig på balkongen och kontemplera existensen som fenomen en stund. Låten finns ej i Spotify. Därför saknas den från listan där.

Destroyer / Times Square

Destroyer är namnet på en berömd Kiss-platta. Men när kanadensaren Dan Bejar skulle hitta på ett namn åt sitt band kände han inte till att den skivan ens existerade. Han tyckte bara att Destroyer var ett coolt namn för ett rockband. Men här handlar det inte om hårdrock – snarare då snygg pop som litet för tankarna till David Bowies soulperiod blandat med The Waterboys och varför inte en gnutta Morrissey. Gillar du den kombinationen gillar du även detta. Skönt svalt svängande låt som gärna kunde få fortsätta en halvtimme till eller så.

Schyssta nya låtar bortom mainstream-listan på Spotify:

Nuförtiden finns det ungdomar som inte alls vet vem Nordman är. Dessa ynglingar tror antagligen också att hiphop uteslutande handlar om klubbar och droger man ska ta på dessa, och att Finland alltid har varit med i EU. Men det fanns en tid när allting var annorlunda. Det fanns ett 1994.

Den "ironiska" humorn

I Sverige blev den ironiska humorn stor på 90-talet med Killinggänget och Hassan i spetsen. Här i Finland var vi inte så snabba att haka på den trenden. Vi fick istället nöja oss med mera in your face-politisk satir i form av vaxdockor och konstiga fransk-belgiska stereotyper.

Vilket osökt leder oss in på:

Den europeiska unionen

I början av år 1994 fick vi besked från Bryssel. Visst får ni vara med i vår union, sa de glatt och skrockade med fransk-belgisk brytning. Vi hade nämligen bett snällt om att få vara med i EU, så detta kom som en positiv överraskning. Glädjen var stor, och nu gällde det bara att kontrollera att folk faktiskt VILLE vara med i EU, så en rådgivande folkomröstning ställdes i ordning. Rådgivande, så att det i slutändan egentligen inte hade någon skillnad, eftersom man redan bestämt sig. Lyckligtvis ville vi det till 57%, annars hade det ju varit pinsamt. Men oroade röster höjdes ändå, främst från jordbrukarnas sida.

Hiphop

Under 1994 blev det kutym att som hippetihoppare vara lugn och laidback. Inte lika skrytsamma som dagens rappare, och inte lika arga som några år tidigare då N.W.A. och Tupac Shakur slog igenom. Nu var det läge att vara smooth och cool, och tala lugnt och sansat om sitt dekadenta leverne. Snoop Dogg är ett bra exempel på detta, men jag har också gjort ett försök, för att samtidigt avspegla lite EU-diskussion.

Nordman

1994 var Nordmans år. Tjugo år senare uppträdde jag faktiskt på samma evenemang som Håkan Hemlin från Nordman. Det var en pojkdröm, Nordman var nog mitt favoritband när jag var liten. Om jag riktigt skulle försöka så skulle jag säkert kunna sjunga med i alla hitsen från 90-talet, och det kunde en del av publiken också under tillställningen jag var på. Problemet var väl att de var ganska få. Det är hårda tider för gamla etnopopstjärnor uppenbarligen, i alla fall i den svenska huvudstadsregionen. Men nostalgifaktorn är ändå hög, och jag gissar att Håkan skulle gå hem alldeles utmärkt här i Österbotten närhelst han skulle försöka. Här i obygden har vandraren ständigt någonstans att gå, även när han kommit fram till slutet.
Som en parodiserande hyllning försökte jag mig här på att imitera denna skrovliga stämma, i en egen påhittad visa vid namn "Ett ljus i mörkret".

Efter 20 veckor på Danslistan toppar Lasse Stefanz med söta sången Jag skulle ge vad som helst, en låt med Änglahund-tema. Bandet och låten har varit jurygruppens favorit hela vägen och nu vaknade också webbröstarna. Lasse Stefanz kallar sig Nordens största dansband och där är de kanske inte så långt ifrån sanningen.

Lasse Stefanz bildades av bröderna Sigfridsson i Kristianstad 1967 och 50-års jubiléet närmar sig. För en 50-åring är speltakten beundransvärd. Också under denna höstliga "lågsäsong" har Lasse Stefanz mellan sex och åtta spelningar inbokade varje månad. Dansmarknaden är hela Norden.

Karismatiske sångaren Olle Jönsson anslöts till bandet som trummis redan från starten och tog över sången när Sigfridssons gick egna vägar. Jönsson är definitivt bandets frontfigur.

En viktig kugge i bandet är också gitarristen Christer Ericsson, som skrivit många av succélåtarna under decennierna som gått.

Anders Pettersson spelar keyboards och dragspel och Gunnar Nilsson tog över trummorna efter Jönssons handledsoperation för några år sedan.

Det här är konstellationen och danspubliken bara fortsätter att gilla Lasse Stefanz.

Vinnarlåten på Danslistan är hämtad från fjolårsalbumet Honky Tonk Rebels. Sedan dess har bandet släppt en ny skiva, Whiskey Barrel, där duetten Leva tills jag dör med Mikael Wiehe finns med. En låt som Danslistans lyssnare redan väntar på som utmanare.

Carisma släpper album

Österbottniska bandet Carisma släpper sitt första fullängdsalbum i oktober. Första singeln Bara vi två utmanar på Danslistan. En låt skriven av svenska låtskrivarna Henrik Sethsson och Thomas Berglund.

Carisma bildades av kända österbottniska musikprofiler år 2011, Tomas Fant, Mats Ekblom, Jan Enqvist och Peter Hatt. Senaste tillskottet är Anton Plogman på gitarr och saxofon.

Carisma släppte en singel med två låtar och Vänd inte om gjorde stor succé på Danslistan. Med den fick Carisma en plats i Guldklassen efter ett helt år på listan.

Carisma har nu samarbetat med Thomas Enroth på Termmusik och Tom Käldström på Krs Musik och debutskivan släpps inom några veckor.

Häng med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Den finlandssvenska musiken lever och mår bra, kanske bättre än någonsin tidigare. Det kan man konstatera om man lyssnar på Vegatoppen och det kunde man också notera på årets Musik och Talang i Vasa.

Det var femte året som kongressen för musikutövare i hela svenskfinland arrangerades och de flesta som nu finns på Vegatoppen var också på plats. Det blev dessutom rekordantal deltagare. Över 350 musikutövare hade samlats för att delta i workshops, debatter, infotillfällen och en massa konserter.

- Jag hade faktiskt inte en aning vad det var fråga om utan jag trodde egentligen att det var en talangjakt, konstaterade Siri Widestam samtidigt som Joey Edström var nöjd över att videon till låten Runaway nu har blivit färdig.

Mer om Joey Edström kan du höra i Fonden på Radio Vega på måndag kl 18.03.

Det bästa som hänt mig

En av arrangörerna är Martin Enroth som är verksamhetsledare på musikorganisationen D.U.N.K. och han gick omkring med en kopp kaffe i handen och småmyste för sig själv då han snappade upp positiva kommentarer från deltagarna.

-Där var en ung flicka, Kitty, från Helsingfors som var med första gången och hon uppträdde på Doo-Bop-klubben. Hon kom efteråt och sade åt mig att det här var en av de bästa veckosluten i hennes liv.

Sånt känns bra, konstaterar Enroth som hoppas på fortsättning också i nästa år.

Men Kitty hade också lycktas fånga Andreas Carlssons uppmärksamhet. I sin presentation om branschen idag så nämnde han titt och tätt Kitty som exempel.

Svårt och orättvist

Och speciellt skivbranschen är snårig och svår i dagens läge. Det kunde förutom Carlsson också de andra kända dragplåstren, Thomas G:son som skrev Euphoria, samt ESC-vinnaren Loreen konstatera.

Inkomsterna för de flesta låtskrivare har minskat och de flesta hoppas att det skall dyka upp något annat än Spotify och YouTube som skulle fördela pengarna rättvisare.

Ny Marklund

Det blev inga större förändringar på Vegatoppen den här veckan. Siri lyckades hålla sig kvar med ett nödrop och Jannike tog tillbaka den andra och tredje plats som hon hade tidigare. Joey Edström ser också ut att ha en trogen publik som vill ha honom kvar på listan.

En av utmanarna är Petra Marklund som lade allsångsjobbet på hyllan och nu har hon kommit ut med andra låten från ett kommande studioalbum. Joakim Berg från KENT är en av låtskrivarna.

Mer om Musik och Talang kan du höra i Fonden på Radio Vega på måndag kl 18.03.

Du kan rösta på Vegatoppen fram till kl 10 på onsdagen.

Kolla Vegatoppens sammandrag på Arenan

Bryan Ferry är en gudabenådad låtskrivare. Men man glömmer lätt bort att han även är en sällsynt begåvad tolkare av andras låtar.

För att ytterligare hylla Bryan Ferry och samtidigt fortsätta ta fasta på coverversioner har vi sedan letat fram fem av de bästa tolkningarna av Roxy Music- och Bryan Ferry-låtar. Även här har vi valt att inte ta med de mest kända som Love Is The Drug med Grace Jones eller bandet The Venus In Furs från filmen Velvet Goldmine.

Den som orkar hänga med ända till slutet av listan får sedan en litet annorlunda bonusversion som present. Och den är nog en liten överraskning för de flesta.

Simple Twist Of Fate

I'm In The Mood For Love

På så gott som varje Bryan Ferry-soloskiva finns det minst en coverlåt. Men han har även gett ut några renodlade coverplattor. En av dem är As Time Goes By (1999).I'm In The Mood For Love gavs ursprungligen ut redan år 1935. Den sjöngs då av Frances Langford och var med i den populära musikalfilmen Every Night At Eight. Bryan Ferry tolkar den precis så stiligt man kan vänta sig av honom.

I Put A Spell On You

I Put A Spell On You är naturligtvis mest känd i originalversionen med Screamin' Jay Hawkins från år 1956. Men om den versionen är mer skrämmande, så lyckas Bryan Ferry göra sin tolkning mer hypnotiskt sensuellt ödesmättad. Den är inte lika uttalat ruggig som den med Screamin' Jay Hawkins, utan den här är skrämmande på ett mer dämpat vis. Ungefär som vissa gator vid vissa tidpunkter i de latinska kvarteren i New Orleans – man ser inte spökena, men kan känner att de är där. Och de iakttar dig leende medan du sakta dansar fram längs den mörka gatan...

The 'In' Crowd

The 'In' Crowd sjöngs ursprungligen in av Dobie Gray år 1964 i en schysst glatt Motown-inspirerad version. Bryan Ferry gör den mer aggressiv och har bytt ut många av originalets blåsinstrument mot elgitarrer. Tankarna går här närmast till tidiga Roxy Music-hittar som Virginia Plain och Do The Strand. Men så gav Bryan Ferry ut The 'In' Crowd år 1974 d.v.s. bara ett par år efter Roxy-singlarna. Ferry får The 'In' Crowd att låta som om han själv hade skrivit den och det är ju det som är tanken med att göra goda covers – att sätta sin egen prägel på dem.

Johnny And Mary

I november ifjol gav Bryan Ferry ut sin senaste och utmärkta soloskiva Avonmore. På den finns denna otroligt stiliga tolkning av Robert Palmer-klassikern Johnny And Mary. Frågan är nästan vilkendera version som är bättre. Det här är ett samarbete med den norska DJ:n och skivproducenten Todd Terje och den finns även på hans debuplatta It's Album Time som kom ifjol. Tack och lov inkluderades den sedan även på Bryan Ferrys skiva. Annars hade denna snygga cover riskerat att falla i skymundan.

Olika versioner av Bryan Ferry

Efter att ha låtit Bryan Ferry ge sin musikaliska syn på andra artisters låtar är det inte mer än rätt att låta även andra musiker tolka Ferry och Roxy Music.

Melissa Auf Der Maur / Love Is The Drug

Kanadensiskan Melissa Auf der Maur blev mer känd för allmänheten i mitten av 1990-talet när hon var basist i Courtney Loves band Hole. Melissa Auf der Maur var bl.a. med på Holes kanske mest kända skiva Celebrity Skin. Efter det var hon ett kort tag med i The Smashing Pumpkins, men kring millennieskiftet valde hon att satsa på en solokarriär och är idag en av de mest hyllade kvinnliga musikerna inom den alternativa rocken. Vid sidan om musiken är Auf der Maur även en uppskattad fotograf och skådespelare. Hennes version av Roxy Music-klassikern Love Is The Drug kom år 2000 på välgörenhetsskivan Shanti Project Collection, Vol. 2 för AIDS-drabbade personer i San Francisco.

Scissor Sisters / Do The Strand

Scissor Sisters lyckas här göra Do The Strand i en ännu mer dansant version än originalet. Dessutom luktar det precis passligt mycket futuristiskt Giorgio Moroder-1980-tal över denna cover som kom år 2009 på välgörenhetsskivan War Child Presents Heroes. Tanken med skivan var att en musikens legend skulle välja ut både en egen gammal låt samt vilken artist från den följande generationen som skulle få tolka den på ett mer modernt vis. Med andra ord var det Bryan Ferry och Roxy Music själva som ville att Scissor Sisters skulle versionera Do The Strand.

Melvins / In Every Dream Home A Heartache

Amerikanska bandet Melvins är kanske inte så värst kända för den breda massan, men de var en stark influens för band som Nirvana och Soundgarden och grungemusiken överlag. Men Melvins har även influerat andra band som Tool, Sunn O))) och Mastodon. Det handlar således om rätt tung musik med attityd. Ofta kryddad med smått bisarr humor. En härlig blandning av allt detta hittar man i Melvins version av In Every Dream Home A Heartache. Gästartist här är punklegenden Jello Biafra (f.d. Dead Kennedys) på sång. Låten finns på Melvins-plattan Everybody Loves Sausages (2013) som enbart består av coverlåtar.

Jimmy Scott / Slave To Love

Jazzlegenden "Little" Jimmy Scott står för den enda Bryan Ferry-covern här. 1998 gav denne numera hädangångne stilfulle sångare ut coverplattan Holding Back The Years där han på sitt oefterhärmligt känslosamma vis tolkar låtar man kanske inte i första hand skulle tänka på som jazzlåtar. Men Jimmy Scott visar här att Slave To Love innerst inne är ett smärtsamt skönt jazznummer.

Siouxsie & The Banshees / Sea Breezes

Sea Breezes är en låt som ursprungligen kom på Roxy Musics debutplatta år 1972 och som tyvärr är litet bortglömd. Men år 1987 gjorde Siouxsie & The Banshees en version som låter som om de själva hade skrivit den. De ger Sea Breezes helt nytt liv som det både skummar och stormar om. Den hade gärna fått fortsätta växa förbi sina drygt fyra minuter. Den här versionen finns på skivan Through The Looking Glass där Siouxsie & The Banshees enbart tolkar andra artisters låtar.

Bonus - "Bryan Ferry" tolkar Lene Lovich / Lucky Numbers

Det var något alldeles speciellt för en finlandssvensk teaterscen, no return på Teater Viirus. Så speciellt att Tobias Zilliacus lovade spela den ännu 2035! Tio år efter premiären hör jag att scenografin fortfarande är sparad, och hur Joanna Wingren fick in fler repliker till sig och ensemblens andra kvinna.

Ibland är teatern oslagbar. Ibland finns det något med teatern som gör att mina andra två favoritkulturuttryck Rockmusik och Fotboll under några oförglömliga ögonblick inte har en chans.

Det handlar om någonting magiskt. Teatermagin.

Jag ska återkomma till vad jag menar med det, men på vägen dit ska vi resa tio år tillbaka i tiden.

Gästregissör från Litauen

Scenen är Råholmen i Helsingfors, teater Viirus´ ursprungliga hem.

Teatern har bjudit in regissören Cezaris från Litauen, och under hösten 2005 repeterar han en text av Kafka tillsammans med sex skådespelare: Robert Enckell, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Jerry Wahlforss, Joanna Wingren och Tobias Zilliacus.

De kallar alla arbetsprocessen för mycket speciell.

Ur programbladet Ur programbladet till No Return Bild: Tomas Jansson/YLE, Teater Viirus

Joanna: Vi hade inte ett slut förrän två veckor före premiären, och det var först med en vecka kvar som jag börja förstå... Innan dess hade jag inte haft nån aning om var vi rör oss.

Marika: Och det är ju så svårt, när man är kontrollfreak och vill veta... var är min roll och det, och det kom ju aldrig, att man fick veta sånt. Men det släppte ju nog sen, och jag har aldrig varit med om nånting liknande som ändå har blivit så bra.

Marika Parkkomäki och Joanna Wingren. scen ur "no return". Bild: Nicke von Weissenberg

Jerry: Jag försökte förstå vad vi syssla med, och det enda jag kom fram till var att... jag fattar ingenting. Men Cezaris sa bara att ”hej Jerry du behöver inte förstå, den här föreställningen handlar om livet, det är kort, ta hand om det”. Det var en bra tes.

Dick: Han formulera det vackert, att ”do it like children play for adults, in every spectator there is a child, wake it up”. Då litar man på publikens emotioner och fantasier, och det är snyggt att våga tänka så.

Föreställning nummer 555

När jag idag går igenom mitt teaterarkiv, märker jag att det också där finns litet magi runt no return.

Det var min 555e teaterföreställning!

När jag i slutet av september 2005 tar mig till Råholmen, är det med höga förväntningar. Ryktet berättar att något speciellt är på gång.

Det är aldrig bra. I nio fall av tio blir man besviken om förväntningarna är höga. Men den här gången upplever jag något som tillochmed får mig att återvända ett par veckor senare, för att se uppsätttningen en andra gång.

Och det är något som jag bara har gjort några få gånger i mitt liv.

Sex människor, kappsäckar, och likkistor

På scenen: sex likkistor och sex kappsäckar, och sex människor som clowner i en stumfilm.

scen ur "no return". Bild: Nicke von Weissenberg

Själva historien är enkel.

Världens största teater i Oklahoma söker personal, människor dyker upp i jakten på jobb, och that’s it.

Men berättelsen är sekundär. I centrum står teaterleken. Hur en berättelse blir till. Hur man av ingenting skapar drömlik atmosfär, känslor, tillstånd, bilder, upplevelser, bara med hjälp av teaterrummets möjligheter, bara genom att tro på att det är möjligt att trolla med tid och rum och känslor.

Efter pausen är vi tillbaka på teatern i Oklahoma, där de sex skådespelarna skall återskapa den föreställning som har gjort största intrycket på dem.

Det blir Kafkas brodermord, en text som skådespelarna steg för steg bygger fram, utvecklar från skiss till berättelse. Sedan skruvas tempot till, historien berättas om och om igen, snabbare och snabbare och snabbare.

Efter Råholmen blir det turnéer, allt från Sverige till Filippinerna (!), och Tobias Zilliacus lovar både för Svenska YLE och Stockholmstidningen Svenska Dagbladet att han ska stå på scenen med no return ännu om 30 år!

Affischen pryder fortfarande Joannas väg

När jag idag försöker formulera vad som var så speciellt, bestämmer jag mig för att ringa upp ett par skådespelare ur ensemblen. Jag vill veta om det bara är jag som minns produktionen som något unikt.

- Nej nej inte alls, jag talar fortfarande med jämna mellanrum om den, säger Joanna Wingren. Jag har till och med pjäsaffischen på väggen, och det finns inte många andra affischer där.

- Det var mycket med no return som jag aldrig hade varit med om tidigare, som det här med att det är misstagen som är det intressanta. Under hela utbildningen hade jag försökt vara ”rätt”, men här lärde jag mej att se på arbetet och meningen med det från helt nya vinklar.

- No return betyder enormt mycket, den ryms lugnt på min Topp 3-lista, konstaterar också Tobias Zilliacus.

Tobias Zilliacus, ensemblen, och en selfie anno 2005. scen ur "no return". Bild: Nicke von Weissenberg

- Och det handlar inte bara om föreställningen utan också om alla insikter om teater som jag fick under arbetet.

Som?

- Alltså, under min utbildning hade jag lärt mej en intellektuell analys av det som händer på scenen. Men medan vi jobba med no return så förstod jag det här med intuitiv analys av en situation, att jag inte måste förstå allting intellektuellt, det kan vara rätt också utan att man förstår.

Scenografin finns fortfarande bevarad

På Viirus berättar Nicke von Weissenberg att han har sett till att föreställningens scenografi har sparats.

- Efter en massa flyttar och turnéer blev likkistorna för slitna så de finns inte kvar. Men kappsäckarna, mattorna, allt annat finns.

Är det vanligt?

- Nej det händer aldrig, det här är den enda så gamla produktionen som jag har sparat scenografin till.

För att?

- För att den var speciell, för att den förkroppsliga och förhärliga och kritisera teater, det var den fulländade föreställningen.

Nicke drömmer om att no return ska hitta upp på scenen igen, och låter mellan raderna förstå att det ibland nog har diskuterats. Kanske när teatern fyller 30 år, 2017?

Tobias Zilliacus skrattar till när jag påminner honom om att han för tio år sedan lovade att produktionen ska spelas ännu 2035.

- Ja men då mena jag det, och det var också ett uttryck för hur mycket vi tyckte om föreställningen.

Så om någon ringer upp dig och berättar att no return ska få en ny premiär, och frågar om du vill vara med?

- Jaa... Nå, jag sku absolut inte säga nej. Jag vet inte om jag aktivt kommer att jobba för att få den tillbaka till scenen men, jo, jag sku nog komma med.

Joannas smygtillägg

Och så var det det här med hur ensemblens kvinnliga skådespelare fick några fler repliker i manuskriptet.

- Det var ju inte precis nån jämlik repetitionsprocess, med den manliga regissören som jobbar så att de manliga skådespelarna får mer utrymme än de kvinnliga. Men vi improvisera ju fram mycket av texten, och sen när den skulle renskrivas anmälde jag mej som frivillig och bytte ut en del repliker så att jag och Marre (Parkkomäki) skulle få lite mer plats, skrattar Joanna.

Och det märkte ingen?

- Nej, alla hade ganska mycket annat att tänka på så det gick igenom hur bra som helst.

Som ett svart hål

Och teatermagin då?

Robert Enckell framför ensemblen. Scen ur föreställningen. Bild: Nicke von Weissenberg

Det är som när en riktigt skicklig trollkonstnär, en illusionist, får oss i publiken att se saker som inte finns.

Sådär som att en kvinna förvandlas till man framför våra ögon, vuxen till barn, människa till elefant, vad som helst är möjligt. Men dessutom dessa ögonblick som får tid och rum att försvinna, som får det att suga till i maggropen och rysa längs ryggraden hos åskådaren, och får en att skratta och gråta utan att man förstår varför, som får dig att tycka att världen är så vacker.

Programbladet till No Return Bild: Tomas Jansson/YLE

Det handlar om många många sköra pusselbitar som ibland, ytterst sällan, passar ihop, utan att man på riktigt kan sätta fingret på vad det är.

”Lyckliga stjärnor”, talar Tobias Zilliacus om. ”Rätt människor vid rätt tidpunkt”.

Det jag ser på Råholmen är en slags lätthet, en lekfullhet, en ensemble som släpper loss och vågar låta sig ledas av stunden, allt inramat av en så vacker skör musik (Martynas Bialobzeskis) som öppnar dörrar till det innersta i en.

Magi är omtåligt. Den förutsätter att du också själv släpper loss, och jag minns att... fast jag sitter där i salongen och precis vet vad som ska hända, sugs jag ändå in i det där teaterns magiska svarta hål som får allt omkring en att försvinna.

Det är i sådana stunder som teatern är oslagbar.

Och det är sådana stunder som för tio år sedan fick mig att i min recension konstatera ”tack snälla ni för att min kärlek till teatern ibland blir besvarad”.

Belönad med Antoniapriset

Åtta månader efter premiären är jag med om att dela ut det första ”Antoniapriset” under Hangö Teaterträff – utmärkelsen jag varit med om att grunda för att uppmärksamma spelårets modigaste finlandssvenska teaterproduktion.

- And the winner is... Teater Viirus och No return!

"På kapplöpningsbanan i Clayton... Anställes idag från klockan sex på morgonen till midnatt... Personal för teatern i Oklahoma..."

Vi drabbas alla av mammor och bitterheten över vad man utsatts för i barndomen kan förstöra relationen till henne.

- Jag är totalt misslyckad som mor, säger Sue Lemström.

Sue är skådespelare och ensamstående mamma till den idag fullvuxna sonen Mats. När hennes son var sexton år ville han inte bo med sin mamma mera. En dag stod två socialarbetare utanför dörren. Sonen hade själv sätt till att han blev omhändertagen.

- Han orkade inte bo med sin galna morsa mer, säger Sue.

- I dag vet jag att min son tycker om mig fast han ibland blir jäkla sur på mig om jag druckit, säger Sue. Här tillsammans med hennes son Mats Lemström. Sue och Mats Lemström Bild: svenska yle

Sue berättar om sin osäkerhet som mamma. Jag kunde inte riktigt ta ordet mamma i min mun. Det här med moderskap förstod jag först då Mats var över tjugo år.

- Man måste våga vara den avskydda och vidriga morsan.

Sue ser det som ett misstag att försöka vara kompis med sitt barn. Det måste vara rena gungflyt för ett barn att föräldern inte våga sätta gränser.

Allt kretsade kring mamma

Cris af Enehielm åkte till sjukhuset varje dag för att mata sin mamma, som avled i fjol. Cris är konstnär och även hon ensamstående mamma till två fullvuxna söner. Hon har hela sitt liv haft ett väldigt ambivalent förhållande till sin mamma.

- Min mamma var huvudpersonen i vår familj. Allt kretsade kring henne. Hon var prinsessan, stjärnan, spelevinken, den charmiga och den livliga. Hon var full av emotioner och det var mammas känslor man måste ta i beaktande precis hela tiden, berättar Cris.

Cris mådde väldigt dåligt i sin ungdom vilket bland annat resulterade i självmordsförsök. Hon upplever att föräldrarna inte ville se hennes ångest.

- Dom såg bara det dom ville se och därför såg dom aldrig hur illa jag mådde och vad det berodde på.

Cris upplever att hon varit väldigt beroende av sin mamma och varit in-nästlad sin mammas känslor och har inte kunnat lösgöra sig från henne.

- Jag har både hatat och älskat henne.

Mamma blev till freds med livet

När mamman blev gammal och svag blev hon till freds med livet.

- Mina barn får kritisera mig. Det har jag inte fått göra i hela mitt liv. Det har alltid varit jo lilla mamma och lilla pappa. Allt är så bra vad ni tänker och gör. Cris af Enehielm på kaffe tillsammans med sin son Andreas. Cris af Enehielm och Andreas Enehielm Bild: svenska yle

- Det var väldigt terapeutiskt att sitta vid hennes säng och uppleva att vi båda är nöjda och till freds och att det inte är fel i någonting jag gör, säger Cris.

Sue Lemström och Cris af Enehielm talar gärna om moderskapets mörkare sidor. Men också om hur vi förändras med tiden. Det gäller också våra föräldrar.

- Jag är inte bitter över min historia. Jag har varit så arg att jag tänkt att hon förstört mitt liv. Men samtidigt är hon ju den enda mamman jag har. En mamma som man både behöver och saknar men samtidigt är förtvivlad över, säger Cris af Enehielm.

Du kan höra mer om Cris och Sues tankar om moderskap i Månadens radiodokumentär Älskade, hatade mamma.

På årets bokmässa i Göteborg är det många samtal och seminarier som på ett eller annat sätt tar upp kvinnorollen i litteraturen, kulturen och samhället.

Vilka positioner har kvinnorna i böckerna tillgång till? Och vad händer om de inte håller sig till dem?

Under årets bokmässa i Göteborg syns ett tydligt tema. Flera av diskussionerna kretsar kring ämnen som berör kvinnors utrymme och hur kvinnor återges i litteraturen.

Den onda styvmodern, en klassiker

Ett klassiskt kvinnoporträtt är det av den onda styvmodern. Andréa Räder berättar i ett samtal om hennes kommande bok Bröderna Grimm, en biografi om denna återkommande gestalt i de klassiska sagorna.

Askungen, Snövit, Hans och Greta. Alla har de sina styvmödrar. I bröderna Grimms sagovärld finns 13 av dem, och de har etsat sig fast i vårt gemensamma medvetande som onda, hårda och utan skrupler.

Disney har tagit hand om flera av dessa sagor och lyft in dessa onda plastmammor även i vår samtidskultur. Enligt Räder är folksagorna förankrade i en kvinnlig berättartradition, och den största spridningen av sagorna beror på kvinnor.

Men varför är då kvinnorna så onda? Det blir ett berättartekniskt tacksamt grepp för att illustrera ondskan menar Räder.

– Vad är värre för ett barn än en mor som är stygg?

Andréa Räder i Göteborg Bild: Cecilia Floris/Yle

Den onda kvinnan, den dåliga mamman, den falska modern, hon får i de gamla sagorna rama in svåra ämnen som hunger och övergrepp och blir någon att fästa skulden på.

Helst ingen gig & tonic för damen

Även Paula Hawkins talar, i ett seminariesamtal med Andres Lokko, om kvinnans utrymme inom litteraturen och vår samtidskulturs syn på moderskapet.

I hennes senaste roman Kvinnan på tåget figurerar hennes antihjältinna Rachel Watson. En karaktär hon under arbetet med boken gav namnet ”Drunk Girl”. Ett namn som också ligger nära den litterära sanningen.

Rachel dricker gin and tonic till frukost och låtsas sedan att hon går till jobbet för att inte bli vräkt ur sin lägenhet.

Hawkins pratar om den 31-åriga Rachel i relation till en vanligare typ av alkoholiserad romanhjälte. Hon menar att litteraturen är proppfylld med alkoholiserade och lite ruggade men charmiga och mysiga äldre man. Kanske främst just inom thrillergenren. En roll som Hawkins Rachel gör anspråk på.

Författaren Paula Watson Bild: Johnny Ring/Masslit förlag

Men när en kvinna tar till flaskan på samma sätt försvinner genast det romantiska skimmer som ligger kring hennes manliga motsvarigheter.

Angry girls

Inte bara vuxenlitteraturen omförhandlar det utrymme kvinnan tillåts ta. Det handlar om arga flickor när Pija Lindenbaum och Ingrid Olsson pratar barnlitteratur. Båda har nyligen kommit ut med varsin respektive bilderbok. Två olika böcker där båda huvudpersonerna är tillåts visa ilska.

Olsson skriver i Åse och grodan om en flicka som hittar en död, platt och överkörd groda. Hon tar med den hem i en burk och hennes ilska väller upp när hennes mamma inte genast låter henne visa den för sin vän, utan propsar på att det ska ätas mat först.

Lindenbaum berättar i Doris om en annan flicka som också hon blir väldigt arg på sina föräldrar. Hon får inte bygga klart sina bilvägar i sandlådan. När Doris blir arg så växer hennes hår och blir jättelångt. Saker fastnar i det när hon tar sig fram.

Även Åses vrede manifesterar sig genom hennes hår. Hennes tofsar är tecknade så de står rakt upp då hon känner ilska. De arga flickorna använder håret som ett vapen, som ett skydd och som ett hjälpmedel till att uttrycka ilska.

Olsson säger att hon tror att det finns skillnader i hur man ser på väldigt arga flickor och väldigt arga pojkar. Hon menar att det inte är okej för en flicka att bli arg på samma sätt och ta ut svängarna lika mycket som en pojke.

– Då är man inte som man ska vara, säger hon.

Förutom under dessa seminarier kokar bokmässan även av samtal om vem som definierar den kvinnliga galenskapen, om kvinnor får skriva egohistorier och en mängd andra samtal om gränserna för kvinnor inom litteraturen och i samhället i övrigt.

Text: Cecilia Floris

Missförstå mig inte, rubriken med min fråga har inget med avundsjuka att göra, även om avundsjukan också anses vara grön. Det jag däremot efterlyser är goda råd och tips av en trädgårdsexpert.

Du har säkert hört det gamla skämtet om den äldre mannen som kom till lanthandeln och ville skoja med den unga oerfarna sommarvikarien:
”Var har ni ögonmåtten?”
” Ett ögonblick…” (den nervösa sommarjobbaren springer ut i lagret och återvänder tomhänt efter en liten stund)
”Nej tyvärr, ögonmåtten råkar vara slut för tillfället, kom igen nästa vecka.”

Jag för min del önskar att det gick att köpa gröna fingrar. I brist på den handelsvaran har jag skaffat blommiga trädgårdshandskar. Hoppas de gröna fingrarna finns på butikshyllorna nästa vår. I så fall köper jag hela lagret.

Också den här våren smidde jag vilda, härliga och ljuvliga planer för min trädgård. Nu äntligen skulle jag fixa en lättskött naturäng med allehanda vackra blommor. Ni vet, blåklint, prästkrage, rödklöver, timotej – hopp över och kom till mej och så ännu lite röd storblommig vallmo. Sådana där blommor som sköter sig själva, som ingen kan misslyckas med. Trodde jag.

Bild från Janne Grönings blomrabatt på Keistö, en dröm för alla trädgårdsentusiaster en blomsteräng med bland annat vallmo och ringblomma Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Jag köpte fröpåsar, jag såg ut en lämplig plats för min äng och jag väntade på att jorden skulle bli tillräckligt varm.

Platsen för min tilltänkta blomsteräng genomgick en noggrann besiktning på våren. Jag drog upp stickiga ”hallonbrakel” och små granar. Jag luckrade upp jorden och konstaterade att här fanns fin mylla, en del daggmaskar och tyvärr också en hel del små och mindre små rötter av ogräs, träd med mera. Men sådant hör ju till, eller hur? Vidare funderade jag en stund om området var lite för skuggigt för mina blommor, men tänkte sedan att vilda blommor är sega och livskraftiga. Så jag sådde. Och väntade. Det regnade en hel del den här sommaren så jag tyckte min blivande blomsteräng inte behövde extra bevattning. Jag väntade och väntade. Inga blommor. Inte ens en endaste en ringblomma som jag har hört att alla klarar av att så och driva upp.

Min "naturäng" i slutet av september skogsdunge, oskött trädgård Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Vad gjorde jag för fel? Varför har grannen jättefina blommor medan jag har en tom jordplätt med nässlor och enstaka grässtrån?

grannens blommor lila blommor, höstaster Bild: YLE/ Tiina Grönroos

grannens vindruvor små, omogna vindruvor mot en trävägg Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Däremot lyckades jag skörda några tomater (okej, okej, från köpta plantor, men i alla fall…) och vissa gamla perenner är det omöjligt att få livet av trots ihärdiga försök.

Otroligt, men sant. Jag fick några tomater. tre körsbärstomater på en tomatplanta Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Gullris?? Omöjliga att ta kål på. gula blommor Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Nu är det höst igen och jag börjar smått planera för nästa vår och sommar. Medborgarinstitutet ordnar en kurs i hur man får nytt liv i en gammal trädgård. Tänk om jag skulle lyckas den här gången?

P.S. Tulpanerna som jag grävde ner för ett år sedan kom i alla fall upp i våras. Återstår att se om de dyker upp också nästa år eller om de blir sorkmat i vinter.

I Experttimmen på torsdag (1.10) kan du ställa frågor till vår trädgårdsexpert Johan Slätis. På plats finns också hushållsrådgivare Solveig Backström från Marthaförbundet. Solveig är med oss i egenskap av svampkonsulent men kan också ge tips på vad du kan göra med höstens trädgårdsskörd. Du som alltså har lyckats med dina odlingar… Ring 0600-11 12 13 från och med klockan 19. Vi hörs mellan klockan 19.30 och 21.00.

Det talas alldeles för lite. Vår vardag är fylld av kommunikation, men den mesta är enkelriktad, en kommunikation vi konsumerar, eller kanske delar vidare.

Alla dessa nyhetsflöden, statusuppdateringar och korta kommentarer döljer det faktum att vi samtalar alltför sällan. Samtalar, så att vi verkligen hör varandra, försöker förstå, och ger av oss själva. Åtminstone gör jag det mycket mindre än jag skulle önska. Kanske du också?

Ett samtal behöver en trygg plats och ett visst mått av tillit. Det goda samtalet handlar inte om att vinna över sin meningsmotståndare. Snarare om att lyssna. Det speciella med samtal är att de inte i första hand handlar om jagjagjag. De handlar om vi. Om oss.

Det handlar om att lyssna

Varje gång jag har fått vara med om ett riktigt intressant samtal kommer jag ihåg det efteråt. Det kan handla om vad som helst. Poängen är känslan av kommunikation, att se och bli sedd, att höra och bli hörd.

Ofta sker detta med nära vänner, långt borta från offentlighetens ljuskäglor. Utom räckhåll för näthatare och troll.

Ny podcast

Den nya podcasten Livlinan, ett samarbete mellan YLE och Bildningsalliansen, undersöker om det går att föra goda samtal. Om det finns något att säga. Om det finns någon som vill lyssna. Och om det finns någon som vill delta.

Med start 29 september publiceras ett nytt samtal i månaden.

Fyra röster, ett ämne

Vi är fyra stycken som samlas runt kaffebordet. Nyfikna, öppna och debattglada. Det är en utmaning för oss alla. Pia Abrahamsson måste lägga bort sin radiopersonlighet och programmakarroll. Johanni Larjanko måste lära sig lyssna. Våra gäster måste våga ge sig ut på djupt vatten.

Den första episoden ser Pia och Johanni i samtal med Björn Wallén, rektor vid Lärkkulla, och Kerstin Romberg, pensionerad rektor vid Västra Nylands Folkhögskola. Frågan som ställdes var: Måste allt vara svart eller vitt? Kan vi både äta kakan och ha den kvar?

Det är lätt att börja prata, men vart skall det hela leda?

Johanni Larjanko
Bildningsalliansen

Lyssna, kommentera, och låt oss börja samtala.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Den här veckan är mångsidighet nyckelordet. Mycket nöje!

Jason Derulo / Cheyenne

Cheyenne är andra singeln från mångmiljonsäljande artisten Jason Derulos fjärde platta Everything Is 4 som gavs ut i juni. Everything Is 4 kom på en nionde plats på den finländska albumlistan. Som av en slump är det även just nio personer som ackrediterats för att ha varit med och skrivit Cheyenne. Låten har toppat singellistan i Israel.

Bo Kaspers Orkester med Christel Alsos / Håll ut

Senaste singeln med Bo Kaspers Orkester för tankarna litet till Procol Harum och det är ju inte illa alls. Håll ut är en duett med sångerskan Christel Alsos. Hennes namn må vara aningen obekant hos oss, men i hennes hemland Norge är hon desto mera känd.

På sin Facebook-sida skriver Bo Kaspers att Håll ut är en hyllning till alla som orkar hålla i hop trots allt vardagsnötande. "Till tron på den livslånga vänskapen", som de skriver.

Michael Monroe / Old King's Road

Hanoi Rocks-legenden Michael Monroe vill i sin senaste singel Old King's Road litet hylla punken, vilket kanske är ett litet steg bort från den glamrock vi blivit vana vid att förknippa med honom. Men denna glampunk fungerar också mycket bra och visar att Mike Monroe idag tycks ha mer energi och attityd än ungefär någonsin.

Nya plattan Blackout States kommer 9:e oktober. I samband med det kommer Michael Monroe & band att åka på en Europa-turné. De kommer då att lira i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Schweiz och förstås här i Finland.

Följ Radio Vega på Spotify:

Det bästa med en amningsstund är när man kan se den positiva effekten på barnet, säger Annika Welling-Nyberg, trebarnsmor, biolog och doula. Hon är också amningsstöd för andra mammor.

Annika har ammat sina barn till två och ett halvt, samt tvåårs ålder, och är nu på gång med lilla Iris som nyss har fyllt ett. Fast föda har barnen fått då de nått sex månaders ålder enligt rekommendationerna.

I Finland är så pass lång amning ovanligt. Bara några procent av mammorna helammar barnen i sex månader. Och bara en tredjedel av barnen får modersmjölk ännu vid ett års ålder.

Något djuriskt

- Med min första dotter levde vi i en kraftig symbios tills hon fyllde nio månader, det var underbart. Amningen fortsatte vid sidan om den andra maten tills hon var två och ett halvt. Då konstaterade hon att hon inte längre kan ”tugga boo”, hon kom inte längre ihåg hur man gjorde. Då hade amningen trappats ner av sig själv under en längre tid Jag var över halvvägs gravid med tvåan, vilket också påverkade mjölkproduktionen

För Annika, som är biolog kändes amning häftigt från första början. Hon beskriver det som att vara en del av en kedja som sträcker sig bakåt från generation till generation.

- Det är något djuriskt över det, jag känner mig lite som en hona.

Kritiska röster

Men alla har inte förståelse för att man ammar sina barn så länge som till nästan tre. Den vanligaste kritiken handlar om att barnen blir bortskämda med för mycket närhet, att mjölken blir som saft efter sex månader, och att det ligger något perverst bakom det hela, att mamman mest gör det för sin egen skull.

- Det tycker jag är strunt, säger Annika. För det första kan man inte skämma bort sina barn med för mycket närhet, för det andra finns det massor med bra saker i modersmjölken också efter sex månader och den som tycker att det är perverst att amma länge kanske borde titta sig själv i spegeln.

Långtidsamning och samsovning är ämnen som alltid väcker uppståndelse. När Time Magazine publicerade en artikel om ”attachment parenting” (ungefär anknytande föräldraskap) år 2012 förfasades många. Trenden går ut på att amma barnen så länge som möjligt, bära på barnen i sjalar eller sele så länge som möjligt, och samsova så länge som möjligt. Vad ska det bli av de barnen? löd kritiken. Är vi mammor snälla med varandra i dag?

- Jag tror att mammor är - och alltid har varit - hårda med sig själva, säger Annika.

Hon menar att en äldre generation som vant sig vid att amma var fjärde timme och inte mera, kan tycka att mammor i dag överdriver genom att erbjuda bröstet när helst barnet vill det.

- Men kanske det handlar om att de upplever vårt sätt att sköta barnen som en indirekt kritik mot deras eget sätt.

Mjölken tar inte slut

Annika, som varit antingen ammande och eller gravid ända sedan 2008 tror att det finns många missförstånd kring amning i dag.

- En vanlig missuppfattning är t.ex. att mjölken kan ta slut. Det gör den egentligen inte om man fortsätter amma. Vid tremånaders ålder kommer till exempel ofta en tillväxtperiod då barnet plötsligt vill ammas hela tiden och man kan lätt tro att mjölken börjar sina. Många börjar då ge sina barn ersättningsmjölk. Men det man borde känna till är att den egna mjölkproduktionen påverkas om man erbjuder barnet ersättning. Det skickar en signal till kroppen att barnet inte behöver så mycket bröstmjölk längre.

Annika tror ändå på att alla måste göra som de själva vill och hon vill inte ”snacka skit” om ersättning heller, den har sin plats i vissa situationer. En lyckad amning kan vara att man lyckas uppnå de mål man satt upp för sig själv och bebisen.

- Har man till exempel som mål att helamma i tre månader och därefter delamma så är det helt okej, det är mammans eget val. Men det är synd om man blir besviken och inte uppnår sina mål för att man inte fått tillräckligt med information eller tror att saker ligger till på ett annat sätt än de i verkligheten gör. Det viktigaste är att man kan göra informerade val gällande sin amning. Då är sannolikheten stor att man är nöjd och tillfreds med hur amningstiden blev och kan minnas den tidsperioden med glädje.

Vad är en utvecklingsstöring? Det finns många olika typer av utvecklingsstörning och ibland kan det vara svårt att förstå vad som är vad. Får man säga utvecklingsstörd? Att välja rätt begrepp är inte heller alltid lätt, men vi måste alltid komma ihåg att det är människor vi pratar om.

Barn på FDUV:s barnläger. Bild: FDUV / Laura Rahka

Utvecklingsstörning, eller intellektuell funktionsnedsättning, är ett samlingsbegrepp för många olika tillstånd som gör att man behöver hjälp och stöd av andra. Personer som har utvecklingsstörning kan behöva mer tid att förstå, lära sig nya saker och uttrycka sina tankar och känslor.

Vad man kan lära sig beror på vilket stöd man får och vilken grad av utvecklingsstörning man har. Det finns många olika typer av utvecklingsstörning. Läs mera om dem på finska på Kehitysvammahuollon tietopankki eller på svenska på 1177 Vårdguiden.

Olika orsaker till störning

Utvecklingsstörning kan ha olika orsaker. Det kan vara en kromosomförändring, en fosterskada eller en annan skada man fick när man föddes. Olyckor och sjukdomar under uppväxtåren kan också genom skada orsaka utvecklingsstörning. Man kan ha andra funktionshinder tillsammans med utvecklingsstörning, till exempel rörelsehinder, syn- eller hörselnedsättning.

Olika men ändå lika

Alla kan vara glada eller ledsna. Alla människor kan vara glada och ledsna. Bild: FDUV / Laura Rahka

Hos en del människor innebär utvecklingsstörningen att de inte kan tala, utan visar sina känslor och sin vilja med kroppen, rösten och ansiktsuttryck. De behöver mycket hjälp av människor de känner väl, men även om man har en svår utvecklingsstörning är man glad och ledsen som andra, känner ilska och längtan, har sin favoritmusik och sina älsklingsrätter!

Andra kan tala och förstå sådant som är enkelt och som hör ihop med deras vardagsliv. De behöver stöd av människor som ser till att de har det bra och hjälper dem med t ex mat, kläder, tider och pengar.

De som har en lindrig utvecklingsstörning kan ofta klara sig rätt självständigt i vardagen, bo mera självständigt, ha ett arbete och delta i samhällslivet. De talar kanske flera språk, förstår sig på pengar, men kan ändå ha svårt att räkna ut hur mycket lönen räcker till.

En utvecklingsstörning syns inte alltid utåt. Bild: FDUV / Laura Rahka

Det kanske inte märks utåt att de har en utvecklingsstörning. Även om man har en lindrig utvecklingsstörning och klarar mycket på egen hand, behöver man hjälp och stöd av andra.

Får man säga utvecklingsstörning?

Det är inte alltid lätt att välja rätt begrepp. Samtidigt är det viktigt att tänka efter och inte använda begrepp som upplevs som kränkande. Ofta kan det vara motiverat att använda så tydliga begrepp som möjligt så att läsaren eller åhöraren förstår vad man talar om. Ibland är det bra med korta begrepp och det kan också räcka med ett allmännare begrepp.

Funktionsnedsättning - ett allmänt begrepp

Om man vill tala allmänt om människor som har en funktionsnedsättning syftar man på alla som har nedsatt funktionsförmåga, t ex nedsatt hörsel, synnedsättning eller ett rörelsehinder. Att tala om människor med stödbehov är också bra, om det passar in i sammanhanget. Om en person har flera funktionsnedsättningar kan man tala om omfattande stödbehov, flerfunktionshinder eller omfattande funktionsnedsättning.

Utvecklingsstörning eller intellektuell funktionsnedsättning

Vi tycker att det är helt ok att tala om människor med utvecklingsstörning. Det viktiga är att tala om människor i första hand, för att utvecklingsstörningen är bara en del av dem. För tydlighetens skull använder vi begreppet utvecklingsstörning.

Vissa behöver hjälp med vardagliga saker. Bild: FDUV / Laura Rahka

Vår medlemsförening Steg för Steg har också fattat ett principbeslut om att det är ok för dem att säga personer med utvecklingsstörning. Däremot tycker vi att det inte är ok att säga utvecklingsstörd. Man kan också tala om intellektuell funktionsnedsättning, men det är ibland för långt.

Neuropsykiatrisk och kognitiv funktionsnedsättning

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är samlingsnamnet på olika medfödda kognitiva funktionsnedsättningar som påverkar vårt sätt att tänka, minnas och lära in. Två vanliga diagnoser är ADHD och Asperger.

Att ha en kognitiv funktionsnedsättning är ett vidare begrepp som syftar på att man har svårigheter med exempelvis koncentration, inlärning eller minnet. Det kan exempelvis användas om personer som har fått en hjärnskada.

Text: FDUV, en nationell intresseorganisation för svenskspråkiga personer med utvecklingsstörning och deras anhöriga. FDUV arbetar också för personer som har andra svårigheter med inlärning och kommunikation.

Hör du till dem som brukar fastna framför facebook betydligt längre än du tänkt dig? Sitter du och debatterar med dina fb-vänner samtidigt som du egentligen ska umgås med familjen? Händer det att tillvaron på sociala medier gör dig sur, stressad och trött?

Då kanske det skulle vara dags för en paus innan du utvecklar ett regelrätt Facebookberoende.

För en vecka sedan fick Marcus Rosenlund, redaktör på Svenska Yle, nog och proklamerade att det var dags för facebookfasta.

Marcus Rosenlund Bild: Yle/Anne Hämäläinen

- Jag har nog inte ens erkänt för mig själv att jag har utvecklat en form av fb-beroende, men nu slog det mig, konstaterar Marcus.

- Jag säger god morgon till mina Facebookvänner innan jag säger det till min fru, jag debatterar med dem när frun har lagt sig om kvällarna. Jag tror inte ens jag överdriver om jag säger att mina fb-vänner känner mig bättre än mina egna barn gör, för jag är en ganska introvert person i verkliga livet, medan jag på nätet är en mental blottare som delar med mig av allt.

Pausen ledde till harmoni

Det blev en veckolång paus från det sociala mediet för Marcus del. Ingen lång period måhända, men Marcus märkte genast av abstinensen.

- Jag insåg att beroendet också var fysiskt. Tummen gick automatiskt till det där stället där facebook-ikonen brukade finnas, men jag hade avsinstallerat applikationen. De första dagarna hade jag ständigt känslan av att det pågick ett stort partaj på facebook men att jag inte fick vara med.

Efter några dygn avtog ändå abstinensen. Vardagen rullar på med eller utan Facebook, barn ska hämtas, jobb ska skötas, mat ska tillredas och så vidare. Marcus berättar att han kom på allt flera sätt att distrahera sig.

- Plötsligt hade jag ju tid att läsa böcker och se på tv-serier igen. Och faktiskt, mot slutet av veckan började jag känna mig mera harmonisk!

Nolltolerans mot rasistiskt tjafs

Nu är Marcus Rosenlund tillbaka på facebook efter pausen. Men fastan förde också med sig några mera varaktiga förändringar.

- Jag tänker inte återinstallera fb på min telefon och jobbdator, så tröskeln blir högre att ta sig in. Givetvis ska jag fortsätta uppdatera mina programs facebooksidor, men inte hänga kvar längre än nödvändigt.

Då det gäller umgängeskretsen på forumet ska det bli stora förändringar för Marcus del.

- Jag ska införa nolltolerans med jobbiga människor som sprider negativitet och gör mig på dåligt humör. Livet är för kort för sådant. Det är onödigt att ge sig in i virtuella slagsmål med typer man ändå aldrig kommer att kunna övertyga om någonting, så varför ens försöka?

FB-beroende allt vanligare

Håkan Söderman på A-rådgivningen i Vasa säger att klienterna ökar efter semestrarna. Bild: Yle/Joni Kyheröinen

- För att bryta ett beroende krävs intelligens och fantasi. Marcus var intelligent nog att själv inse att hans facebookanvändning höll på att spåra ur, och han hade fantasi att hitta tillbaka till sådant som tidigare intresserade honom.

Enligt Håkan Söderman ser beroende av sociala medier ut att bli ett alltmer utbrett fenomen i samhället. Men det är sällan de drabbade självmant söker hjälp för just detta.

- Oftast söker de hjälp för helt andra former av beroende och illamående, och sedan när vi börjar nysta i saken märker vi att ett socialt medieberoende finns med i problematiken.

Det är inte heller ovanligt att den drabbade tvingas med av en anhörig som lagt märke till beroendet.

- Det är förstås svårare om personen inte känner sig motiverad att ta itu med problemet, eftersom det inte känns så allvarligt för personen själv. Men i samband med diskussionsterapi brukar vi gå igenom mekanismerna kring hur ett beroende fungerar, och tillsammans försöka komma på andra saker som personen kan syssla med.

Bättre pappa

Den som misstänker att en anhörig eller vän har drabbats av Facebookberoende gör klokt i att ta det lite försiktigt. Ofta kan en konfrontation leda till gräl, menar Håkan Söderman.

- Men det är värt att ta risken i alla fall. Förklara för personen att du värdesätter er tid tillsammans och inte vill konkurrera med sociala medier. Var ärlig men ta det lite försiktigt.

Marcus Rosenlund tror för sin del att en restriktivare närvaro på Facebook kommer att göra honom till en bättre förälder.

- Nu låter jag som om jag knappt vet vad mina barn heter, riktigt så illa är det ju inte. Men visst kunde jag ha varit betydligt mera närvarande som förälder om jag inte samtidigt suttit och fört någon ganska poänglös diskussion på Facebook…