Viktor Granö ger tre tips inför Kärlek och anarki.

Jonas Carpignano: Mediterranea

Det är inte ofta som fiktionsfilmer talar uppmanande, övertygande och människonära om samtidens mest brännande politiska frågor. En av dessa filmer är den italienske regissören Jonas Carpignanos långfilmsdebut Mediterranea.

Vännerna Ayiva (Koudous Seihon) och Abas (Alassane Sy) har rest ut från Burkina Faso. Vi följer deras färd på ett överfullt lastbilsflak genom Algeriet, till fots genom Libyens öken, i ett hostande vrak till motorbåt över Medelhavet. Bakom varje hörn står folk beredda att utnyttja de utsatta: människosmugglare, plundrande guider och poliser, apelsinodlare som betalar någon tia för en dag av hårt kroppsarbete. Och så alla de som bara står där, hatar, spottar och glor.

Mörkret är en ofrånkomlig ram för berättelsen. Filmen är tyvärr aldrig överdriven – så här för jävligt är det. Men tröstlös blir filmen inte heller. Trots att Ayiva måste sova under en presenning, trots att hans kvinnliga vänner inte hittar andra inkomstkällor än prostitution, trots att ett arbetskontrakt är en hägring – trots allt detta lyser hoppet, viljan, vänskapen och värdigheten ständigt i Ayivas blick. Med sitt nyanserade känslouttryck är Seihon ett verkligt skådespelarfynd.

Mediterranea är en film som borde visas i alla skolor. Ingen kan se Ayiva och Abas som lycksökare. För att väcka vår sympati behövs ingen överspänd dramatik – det räcker med de två männens mänsklighet. Och jag vill se den åskådare som fördömer Ayiva när han stjäl en resväska för att få mer kläder på kroppen och kanske frysa lite mindre nästa natt.

John Pirozzi: Don’t Think I’ve Forgotten: Cambodias Lost Rock and Roll

Dans till kambodjansk 60-talsrock.

Hur mycket vet du om Kambodjas kultur och historia? Mitt ärliga svar på den frågan var: där spirade en högkultur i tidernas begynnelse, och där begicks på 1970-talet ett av alla tiders mest omfattande folkmord. Men efter att ha sett Don’t Think I’ve Forgotten känner jag ett land fullt av gripande berättelser, ett land med en historia av kamp mot omöjliga omständigheter, med en rik tradition och inte minst underbar musik.

För här är det musiken som spelar huvudrollen, närmare bestämt den populärmusik som blomstrade i Kambodja efter självständigheten från Frankrike 1953. Kung Norodom Sihanouk var själv filmmakare och musiker, drottning Monineath ledde kungliga baletten. Kungaparet höll fönstren öppna mot väster och uppmuntrade landets konstnärer att blanda de nya intrycken med den egna traditionen. Som när landets populäraste sångare och låtskrivare Sinn Sisamouth bjöds in i kungapalatset för att skolas i klassisk kambodjansk sång.

Landets populärmusik från 50- och 60-talen är en glänsande legering av amerikansk pop, fransk schlager, afrokubanska och sydamerikanska rytmer, alltid med en omisskännligt egen prägel. Den är tonerna av ett folk som tar kontroll över sitt öde. Parallellerna till efterkrigstidens Finland är uppenbara. Här som där började elgitarrerna sjunga folkmelodier till rockrytmer. Här som där föddes en ungdomskultur efter amerikanskt snitt.

Men över den glädje och upptäckarlust som filmen berättar om, ruvar hela tiden den ödesmättade vetskapen om att allt rör sig mot en allomfattande katastrof. Efter Pol Pots maktövertagande blev hela landet ett jordbrukarfängelse, med dödssiffror och försvinnanden som ingen lyckats räkna ihop.

Nej, Norodom Sihanouks kulturellt öppna Kambodja var absolut inget Shangri-La. Han var envåldshärskare. Oliktänkare dömdes till döden och på landsbygden var folket lika fattigt som det varit i alla tider. Men i Norodoms rike fanns hopp och framtidstro, som aldrig tycks ha vunnits tillbaka.

Regissören John Pirozzi lyckas berätta landets smärtsamma moderna historia genom dess musik. ”Om du vill utrota det gamla samhällets värden ska du utrota konstnärerna”, säger Norodoms son i dokumentären. De flesta musikaliska storheter kan vi i filmen bara höra och se i gamla inspelningar. De som lever kvar har förlorat hela sin familj och alla sina vänner.

Men trots att de försökte, lyckades Röda khmererna inte bränna upp alla skivor. Skivor är minnen, och det som lever kvar i minnet, det lever. Don’t Think I’ve Forgotten är ett vemodigt vackert återupplivande av en nästan helt förlorad värld.

Alex Gibney: Going Clear – Scientology and the Prison of Belief

Scientologin är ett spindelnät som lätt fångar upp de svaga och osäkra individerna. När de fastnat är de för alltid insnärjda, till kropp och själ. Eller nästan för alltid. Några av sektens medlemmar har lyckats samla den lilla styrka som läran och metoden inte brutit ner – och slitit sig fria. Det har kostat dem alla deras relationer.

I Alex Gibneys dokumentär Going Clear berättas sektens historia av sådana avfällingar, däribland några av de högst uppsatta scientologerna. Det är en hisnande, spännande och ohyggligt obehaglig saga.

Det hela börjar med att den måttlöst produktive science fiction-författaren L. Ron Hubbard – eller LRH som han kallas av sina lärjungar – får den briljanta insikten, att det bästa sättet att bli rik på är att grunda en religion. LRH utvecklar gränslöst effektiva metoder för att krossa sina anhängares självständighet, samtidigt som de kan uppleva sig vara mer starka och självsäkra än någonsin. En av de intervjuade summerar sektens anda: ”Allt bra som händer en beror på kyrkan. Allt dåligt beror på en själv.”

LRH utvecklar ett hierarkiskt system, där medlemmarna ständigt kan avancera till högre nivåer av insikt och renhet – nivåer som för att uppnås kräver all tid och alla pengar medlemmarna överhuvudtaget har. (En fiktionaliserad men övertygande gestaltning av LRH:s härskartekniker ges i Paul Thomas Andersons mästerliga film The Master.) Och på de högsta nivåerna börjar Hubbards fantasi verkligen visa sig, i den bisarra mytologin om fångplaneter, Lord Xenu och osynliga parasitsjälar. ”Är det här ett galenskapstest?” frågade sig filmregissören Paul Haggis (Crash) när han efter många år i sekten nådde ända hit.

Det värsta med filmens berättelse är att allt tycks ha blivit ännu värre efter att LRH år 1986 gick vidare till sin kroppslösa existensform. De intervjuade rapporterar att scientologirörelsen under sin nya ledare David Miscavige systematiskt misshandlar sina medlemmar och använder dem som slavarbetskraft, separerar barn från deras föräldrar och sedan grovt missköter barnen, förföljer rörelsens ”fiender” och samlar in så mycket känslig information om sina medlemmar att de som vågar försöka bryta sig ut kan räkna med att förlora sin karriär. Och förstås också sin familj och sina vänner. Samtidigt har rörelsen i USA, efter många år av smutsiga strider, vunnit status som kyrka – vilket inte bara ger den skattefrihet, utan också gör den så gott som immun mot åtal.

Going Clear är en typisk amerikansk dokumentär med stora portioner talande huvuden. Men vilka talande huvuden! För att ställa upp på den här filmen har de inte bara trotsat sin högst motiverade rädsla för sektens förföljelse – de har också övervunnit sin djupa skam. Hur i all världen kunde detta vara möjligt?

Filmfestivalen Kärlek och anarki pågår i Helsingfors 17-29.9.

Isländsk vardagstragikomedi, politisk film från Iran och årets bästa tyska film. Tomas Jansson väljer tre filmer ur filmfestivalen Kärlek och Anarkis utbud.

Egentligen är det ju omöjligt att välja bara tre filmer ur ett så väldigt festivalutbud. Jag ser ju fram emot svenska Gentlemen, och en film som Sworn Virgin är en högintressant och vacker film om flickan som får rollen som pojke för att i Albanien slippa bli bortgift.

Men tre filmer är budet, och då väljer jag några höjdare som fick sina världsurpremiärer under Berlins filmfestival tidigare i år - och inleder med en film som är...

140 minuter i en enda tagning

Sebastian Schippers Victoria blev årets stora vinnare när de tyska filmprisen delades ut tidigare i år.

I centrum står den spanska flickan Victoria (Laia Costa) som är ny i Berlin. Hon jobbar på ett café och träffar under vägen hem från en klubbnatt på Sonne (Frederick Lau) och hans tre vänner - urberlinale som vill visa Victoria sin stad. Hon kan inte tyska, så kommunikation sker framför allt på engelska utom när killarna internt tjafsar med varandra.

Scen ur filmen Victoria. Bild: Rakkautta & Anarkiaa.

I Victoria är man ständigt på väg. Allting ända från öppningsscenen en sen natt på en technoklubb fram till den avslutande promenaden i morgongryningen längs Berlins gator sker i realtid.

Kameran följer med när karaktärerna rör sig från ställe till ställe, tar hissen upp till ett tak, besöker Victorias café, cyklar runt på gatorna, dansar på technoklubb, det ena leder till det andra, gruppen liksom glider in i ett bankrån när en i gänget är en gammal fängelsekund som måste återgälda en gammal skuld, och så blir filmen en slags vardagsnära version av danska succén Pusher. Inte lika våldsam men lika intensiv, med polisjakt och flykt in i ett höghus, vidare ut på stan, taxiresa, hotellbesök, vidare och vidare fram till slutet, i två timmar och tjugo minuter, utan ett enda klipp.

Det är ett mästerverk av den norska kameramannen Sturla Brandth Grøvlen, men också av skådespelarna som varje gång något oförutsett sker måste vara så närvarande att reaktionen på detta oplanerade känns hur naturlig som helst.

Att spela in en film i en enda tagning är förstås inget självändamål, men för mig känns den oerhörda nervigheten och närvaron som den formen förutsätter. Framför allt huvudrollsparet sätter sig själva så totalt på spel, och jag sugs in i den intensiteten.

Tredje försöket tillräckligt bra

I Berlin berättade regissören hur teamet alls lyckades genomföra ett projekt som detta.

Sebastian Schipper intervjuas i Berlin. Regissören Sebastian Schipper intervjuas i festivalbaren. Bild: Tomas Jansson/YLE

Sammanlagt gjorde man tre versioner av filmen, och på tredje försöket klaffade allt.

- Redan på första tagningen gick allt bra, men då var det ingen film, jag saknade risktagning och vansinne. Allt det fanns i den andra tagningen, men då blev det istället mest panik. Så inför tredje tagningen kände jag mej som fotbollstränaren i pausen när man ligger under med 0-4 och försöker komma underfund med vad man ska göra annorlunda, berättar Schipper.

Det handlade om att sluta tänka efter

- När tagningen börja så var man helt enkelt tvungen att släppa allt, berättar Frederick Lau, som spelar den centrala manliga rollen.

- Det handla om att, ja, sluta tänka efter när man en gång var igång.

- Och efter den sista tagningen gick vi på så höga varv att åtminstone jag var beredd att göra en till fast genast, skrattar den spanska skådespelerskan Laia Costa.

- Men det viktiga var ju inte det här med ”en tagning”, fortsätter Schipper.

- Klart att det styrde filmen, men det viktiga var nyanserna, det som händer mellan skådisarna. Det handla ju om att vi alla tillsammans i stunden gör filmen, inte så där som annars, bit för bit och så skapar man filmen i klipprummet, utan att man gör det här och nu.

- Film har idag mer och mer blivit som ett väldresserat djur. Det jag var ute efter var att allt inte behöver vara perfekt, jag ville ha den här ”på randen till katastrof”-känslan.

Taxi, en politisk film om vardag i Iran

Den iranska regissören Jafar Panahi dömdes 2010 till arbets- och utreseförbud, men har ändå lyckats komma ut med flera filmer som alltid fått stor uppmärksamhet – Taxi tog hem den prestigefyllda gyllene björnen under festivalen i Berlin.

Jafar Panahi som taxichaufför. Jafar Panahi, regissör för den iranska filmen Taxi Bild: EPA

Filmens höjdpunkt är när Panahis syskonbarn stiger in i taxin med en egen kamera som hon ska göra en skolfilm med, och diskuterar filmpolitik via de regler som hennes lärarinna gett henne – som att ”problem och bekymmer och negativa saker ska man alltid klippa bort”.

Bättre metafor för kommunikationen mellan Panahi själv och den iranska regimen får man söka efter.

Panahis systerdotter Hanna Saeidi med sin guldbjörn på röda mattan i Berlin. Hanna Saeidi med sin guldbjörn på röda mattan i Berlin. Bild: EPA/JOERG CARSTENSEN

I Berlin karaktäriserade festivalens juryordförande Darren Aronofsky Taxi som ”ett kärleksbrev till filmkonsten”, och under prisutdelningen kom teamet också med en hälsning också från Panahi som inte hade fått tillstånd att närvara: ”jag måste fortsätta göra film för att känna att jag lever”.

Dagur Káris isländska vardagstragikomedi

Isländska Dagur Kári är bekant också i Finland, kanske mest för Nói Albinói som för tio år sedan gjorde succé på Kärlek & Anarki.

Efter mellanspel på engelska är Kári nu igen tillbaka på Island med det som han är så bra på, lågmäld vardagskomedi och vardagstragedi.

Filmens kärlekspar, spelade av Gunnar Jónsson och Ilmur Kristjánsdóttir Gunnar Jónsson och Ilmur Kristjánsdóttir i Dagur Káris Virgin Mountain Bild: Rasmus Videbæk

Så uppstår en milt sagt komplicerad vänskap, och en film som med sina udda karaktärer är härligt sympatisk. Dagur Kári har en förmåga att inte bara skapa udda figurer, han lyckas också ständigt vara på deras sida hur skamfyllda situationer han än tvingar in dem i.

Undviker det traditionella happyendet

När filmen fick sin urpremiär, ombads Kári kommentera sin films romantiska spår Då försökte han närmast förklara bort att ett sådant finns.

- Det brukar ju vara så när man tar med det här boy meets girl i en film, att historien börjar gå som på autopilot. Så jag jobbade mycket på att få till ett slut som inte var det där traditionella happy endet.

Huvudrollsinnehavaren Gunnar Jónsson och Dagur Kári i Berlin. Gunnar Jónsson och Dagur Kári intervjuas för tysk radio inför livepublik på en biografbar några minuter före midnatt Bild: YLE/Tomas Jansson

- Olyckliga slut är mer trovärdiga. Det är intressantare att låta karaktärerna dö, för det handlar ju ändå om fiktion.

Tio år senare är Kári fortfarande inne på samma linje. Men kanske är det att huvudkaraktären inte längre behöver dö, ett tecken på att han nu har hunnit bli 40+.

Musikvärlden befinner sig i kris. Det har vi hört ett bra tag redan. Men gör den verkligen det? Frågan är väl närmast om inte detta bara är ännu en förändringsprocess som alla från musiker till musikdiggare får lov att anpassa sig till.

De flesta av oss skulle knappast kunna tänka oss att gå in i en musikaffär, plocka på oss en skiva och gå därifrån utan att betala. Men det är ungefär så det går till när vi väljer att ladda ner musik gratis från internet. Vi snattar helt enkelt. Och berövar samtidigt artisten på sin rättmätiga lön för mödan.

Den här liknelsen till snatteri har bl.a. Roger Waters nyligen gjort i en intervju för The Times. Waters menar att om musiken skall vara gratis, så borde allt vara det – äpplen, tv-apparater och så vidare. Med andra ord skulle ingen längre få betalt för det jobb de utför.

Roger Waters Roger Waters Bild: EPA / Maurizio Gambarini

Men liknelsen mellan snatteri och att ladda ner musik gratis från internet är ingalunda ny. Den kom bl.a. redan för 15 år sedan i och med uppståndelsen kring fildelningsprogrammet Napster och Metallica där Napster lade ut Metallicas musik utan att först be om lov.

Snatteriliknelsen må törhända halta något, men där finns ändå ett rätt stort korn av sanning.

Vana vid gratis musik

De som är födda och uppvuxna med att man måste gå till den lokala plattlangaren för att införskaffa sin favoritmusik på skiva är förstås vana vid att betala för nöjet. Men de som är unga idag är i sin tur vana vid att musiken finns gratis på nätet (bl.a. Spotify, YouTube, Vevo). Så varför då börja betala för den?

Tidigare var det mest fansen som satte ut musiken på diverse piratsidor för andra diggare att ta del av, men idag är det även många artister och skivbolag som själva lägger ut nya låtar och singlar helt gratis på nätet. Så då kan man förstås diskutera om skivindustrin på detta sätt håller på att gräva inte bara sin egen grav, utan även musikernas och artisternas.

Med andra ord är det kris i musikvärlden. Men det är långt ifrån första gången.

Redan radion hotade skivförsäljningen

Kris ropades det även när CD-skivan kom. Liksom när LP:n slog ut 78-varvaren. Stereoinspelningar petade ut mono dito. För att inte tala om när radion slog igenom för snart 100 år sedan.

Ja, redan då diskuterades det huruvida den nya uppfinningen radio skulle krossa skivförsäljningen i och med att folk inte längre behövde köpa plattor för att höra sina favoritlåtar. Mitt i allt var det bara att knäppa på radion för att höra dem.

Rörradio av märket Blaupunkt från 1954. Bild: Wikimedia Commons / Eckhard Etzold

Med facit på hand vet vi förstås att motsatsen blev sanningen. Ju mer radion spelade musik, desto mer började folk köpa skivor. Detsamma skedde i och med televisionens många musikprogram och speciella musikkanaler som MTV och VH1.

Med andra ord överlevde musikindustrin alla dessa "kriser". Och inte bara överlevde – den florerade.

Men kan man då dra en parallell från detta till dagens värld med all gratismusik på nätet?

Svaret är naturligvis nej. Läget är litet annat nu.

Reklam för ny skiva

Tidigare fungerade låtarna i radio och tv som reklam för artistens nya skiva. Ville man höra den i sin helhet fick man lov att gå och köpa den. Idag finns hela skivan ofta gratis på nätet senast några dagar efter att den getts ut. Varför då betala dyra pengar för en ny skiva när man kan få den utan att betala?

Idag är det långt människors egna samvete som bestämmer om man väljer att betala för musiken man konsumerar eller ej.

Artister hoppar av Spotify

Men hur är det då med de sidor som tillhandahåller musiken gratis? Det är vissa artister som valt att förbjuda t.ex. Spotify att spela deras musik hänvisande till den låga ersättning de får för det hela. Spotify å sin sida har flera gånger med hjälp av olika siffertabeller visat att de visst betalar pengar åt artisterna och låtskrivarna. I vissa fall till och med rätt stora belopp.

Problemet här är uppenbarligen det att den ersättning som t.ex. Spotify betalar för varje gång någon lyssnar på en viss låt är så pass liten att det i praktiken endast är de största och miljonsäljande artisterna som har någon möjlighet att få ens en någorlunda vettig ersättning därifrån.

Mindre och medelstora artister får nöja sig med summor som närmast kan liknas vid fickpengar. I alla fall enligt dem själva.

Bl.a. Radiohead har kritiserat Spotify för detta och som protest har t.ex. Taylor Swift tagit bort all sin musik från Spotify.

Taylor Swift Taylor Swift Bild: EPA / FACUNDO ARRIZABALAGA

Taylor Swift hänvisar till andra nätsidor som också erbjuder hennes musik. Men för att få tillgång till hennes skivor på de sidorna måste man betala extra för det och på så sätt får Swift en i hennes mening mer rättvis ersättning medan Spotify inte har något sådant begränsande system.

Problemet är med andra ord – som så ofta – pengar. Hur trygga att musikerna och artisterna även i framtiden får den lön för mödan de gjort sig förtjänta av?

Det finns några olika alternativ. Ett sätt är att ta saken i egna händer. Och fansens.

Gräsrotsfinansiering populär

De senaste åren har s.k. gräsrotsfinansiering (crowdfunding) blivit allt populärare.

I korthet går det ut på att artisten eller bandet i fråga låter fansen direkt finansiera t.ex. följande skiva genom att på förhand betala för den. Fansen erbjuds då olika paket som varierar i pris beroende på hur mycket extra man vill ha (signerad skiva, t-skjorta, handskrivna texter och så vidare).

Dylik gräsrotsfinansiering erbjuder bl.a. Kickstarter, PledgeMusic och Patreon.

Pengar Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

För fansen är fördelen med gräsrotsfinansiering den att de dels kan få skivan billigare än på gammaldags vis och dessutom erbjuds de en massa extra godbitar man tidigare bara kunde drömma om. Och för artisten i fråga är fördelen den att det blir mer pengar i fickan eftersom mellanhanden, d.v.s. skivbolaget, inte längre är en del av ekvationen. Dessutom för dylika system artister och fans närmare varann.

Reklam i musiken

Ett annat sätt för musiker att finansiera sin verksamhet kunde naturligtvis vara via reklam. Men inte genom att göra reklam för sig själva, utan genom att inkorporera reklamen i musiken.

Till exempel Spotify och YouTube klämmer ju mer eller mindre med våld in reklam i sina respektive tjänster. Men om musikerna gick med på att ta in produktplacering i låtarna, så kunde de själva få reklampengarna i egen ficka. Det kunde kanske vara ett sätt att trygga låtskrivarnas och artisternas framtida inkomster.

Redan nu gör många artister reklam för de mest varierande produkter och vissa stora firmor har varit med och sponsorerat artisters turnéer, så följande steg på reklamens stig är förvånansvärt kort.

Ta exempelvis The Andrews Sisters som år 1944 sjöng in klassikern Rum And Coca-Cola. Ponera om de gjorde det idag, men före inspelningen skulle de kontakta olika läskedrycksföretag för att kolla vem som betalar mest för att få sitt produktnamn inte bara med i låten, utan även i själva titeln.

Man kunde även tänka sig att det lades in reklam mellan låtarna på en skiva. Vissa samlingskassetter från bensinmackarna gjorde på det sättet för ett par-tre decennier sedan. Och The Who lekte med detta koncept på plattan The Who Sell Out redan år 1967.

Reklam och produktplacering i eller mellan låtarna må än så länge endast vara en lösryckt idé, men ingen vet ju vad framtiden för med sig för finansieringsmodeller.

För gemene musikdigare har ändå internet gjort att utbudet på all slags musik ökat oerhört. Idag kan i princip varje musiker vara sin egen producent och sitt eget skivbolag och publicera musik på nätet hur mycket man vill.

Uppsving för indiemusik

Det har samtidigt inneburit ett stort uppsving bl.a. för lo/fi- och undergroundmusik det tidigare ofta var problematiskt att hitta. Det här är band och artister som tidigare hade svårt att få ut sin musik och ännu svårare att få in tillräckligt med pengar för att kunna leva på sin musik. Tack vare internet kan de nu få ut sina alster på ett helt annat sätt än tidigare.

Internet är också en stor orsak till att den tidigare alternativa indiemusiken idag blivit närmast mainstream.

Men risken för att det rika utbudet blir ett överutbud är förstås överhängande och många fina pärlor riskerar att drunkna i massan. Det enskilda trädet liksom försvinner i den förvuxna skogen.

Ett träd faller i skogen

Det finns ett berömt tankeexperiment som ställer frågan att om ett träd faller i skogen men ingen är där som kan höra det, gör det något ljud då? Eller faller trädet i tysthet? Man kan överföra det till musikens värld och fråga att om en låt publiceras på nätet, men ingen klickar på den – finns den då?

Svaret är naturligtvis ja. Själva musiken försvinner ingenstans. Den kommer alltid att finnas. Frågan är bara hur och var vi konsumerar den. Vem som serverar. Vem som tar betalt. Och vem som betalar.

Här är den – Svenska Yles pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:950620))

Hitlers regim var världshistoriens mest bestialiska massmördare. Därutöver var den en tjuv utan like. Bland annat stals miljontals konstverk från museer och hem över hela Europa.

En del av stöldgodset har efter världskriget återbördats till sina rättmätiga ägare. Men hundratusentals tavlor och skulpturer är ännu idag spårlöst försvunna. Och i vissa fall är det inte så lätt för de nya ägarna att avstå från skatter de så länge uppfattat som sina. I all synnerhet inte om konstverket blivit en nationalklenod.

Sådana är insatserna i Woman in Gold – Simon Curtis drama om den utdragna rättstvisten kring Gustav Klimts Porträtt av Adele Bloch-Bauer.

Från en värld till en annan

Maria Altmann (Helen Mirren) närmar sig de åttio. Hon lever spartanskt i ett litet hus i Los Angeles. Men hon växte upp i ett avsevärt annorlunda landskap: i centrum av det omåttligt rika kulturlivet i mellankrigstidens Wien, i ett välbärgat judiskt hem som gästades av tidens stora konstnärer och tänkare. Och där hennes farbrors fru, den älskade och i unga år döda Adele, strålade från väggen i Klimts gyllene nyanser.

Men den världen förintades. De av Marias släktingar och vänner som inte hamnade i gaskamrarna, flydde till USA eller Schweiz. Porträttet stannade i Wien, på Galerie Belvedere, där det med tiden blev museets dragplåster och en bästsäljare som vykort och kylskåpsmagnet.

I slutet av 90-talet söker Maria upp den unge advokaten Randy Schoenberg (Ryan Reynolds) – sonson till en annan flykting från Wien, Marias familjevän, kompositören Arnold Schönberg. Trots total brist på erfarenhet ger sig Randy i kast med att få det ovärderliga porträttet återbördat till Maria. De österrikiska myndigheterna kastar varje upptänkligt hinder i vägen, som efter flera krokar och svängar leder fram till Högsta domstolen i Washington, i det uppmärksammade målet Republic of Austria v. Altmann.

Starka Maria, matta Randy

Mirrens Maria bär på kraft och stadga av det slag som inte behöver mer än en nickning och ett par ord för att få publiken på sin sida. Och lyckligt så, för hennes repliker är inte särskilt minnesvärda, och hennes velanden och vändningar (”Nej, jag vägrar att återvända till Österrike” – ”Nej, nu har jag fått nog av den här processen” o.s.v.) är lika frustrerande för åskådaren som för Randy.

Men tack vare Mirren stjäl Maria ändå showen, i synnerhet som Reynolds Randy är så gott som renons på karisma. Vilket han, med sin vacklande självkänsla, ju i och för sig får vara.

Lovsång till två fosterländer

Som rättsdrama är Woman in Gold rätt så magert, men med en eller två stunder av genuint amerikanskt patos. Kraften växer fram när de små (fattiga Maria, gröne Randy) vågar resa sig mot de stora (Österrike med museiväsende).

I den här filmens värld är det USA som framstår som rättstaten som ser till de svaga, medan Österrike är ett korrupt och ogenomträngligt byråkratvälde. För Maria förblir USA alltså det trygga, nya hemlandet, medan det Österrike hon älskar är det land som var en gång för länge, länge sedan.

Och till det landet, minnets land, reser hon gång på gång. En stor del av filmen utgörs av Marias återblickar. Barndomstimmarna i Adèles knä. Avskedet från föräldrarna som inte lyckades fly. Bröllopsdansen. Den offentliga förnedringen av judarna på hemstadens gator. Den hisnande flykten.

Det förlorade paradis som målas upp sida vid sida med katastrofen är lika förgyllt som Klimts målning. Men det är väl så minnet brukar måla?

Guld och blod

Mot förintelsens avgrundsmörker är det inte helt självklart att publiken blir upprörd av en berättelse om hur de mest välbärgade blev av med sin egendom. Kanske är det därför Curtis och manusförfattaren Alexi Kaye Campbell valt att i första hand visa nazisternas övergrepp i form av förnedring snarare än våld.

Men samtidigt är Klimts porträtt en stark symbol för allt det som fråntogs de europeiska judarna: land, släkt och tradition. Det är isande obehagligt hur Adeles identitet suddas ut och tavlan ända in på 2000-talet går under namnet Kvinna i guld.

Och fasansfullt är det att de österrikiska myndigheterna inte står på sina bara knän och gråtande ber om förlåtelse av de judar som överlevde förintelsen, att de inte gör allt som står i deras makt för att gottgöra det lilla som ännu kan gottgöras.

Det vi inte ångrar, det kan vi upprepa.

Möt musikproducenten och schlagerkungen Thomas G:son, mannen bakom bl.a. Euphoria, i en intervju där han delar med sig av sina höjdpunkter och erfarenheter.

Moderator är Kjell Ekholm. Intervjun strömmas direkt med start kl.13.15.

Läs också Kjell Ekholms artikel om Thomas G:son

Drogkarteller, korrumperade poliser och agenter som tar lagen i egna händer – det har vi sett förut. Men sällan så här snyggt. Eller såhär kyligt.

Det börjar effektfullt. Med kamouflageklädda soldater på väg att inta en byggnad i ett nedgånget bostadsområde. Det är hett, det är dammigt.

En gardin fladdrar till bakom ett trasigt fönster, ljuset från en tv-ruta flimrar genom ett kalt rum. Ögonblicket därpå brakar det loss. Skott avlossas, kroppar faller.

När tystnaden lagt sig grävs andra kroppar fram. På ställen där det inte borde ha funnits några. De fungerar som visitkort för en drogkartell på frammarsch.

Ute på gården spyr FBI-agenten Kate (Emily Blunt). Omedveten om att hennes karriär är på väg att ta ett stort kliv. I riktning mot Mexiko.

Kylig spänning

Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve bevisade redan med dramathrillern Prisoners (2013) att han har känsla för spänningsladdade atmosfärer. Atmosfärer som gärna tar sats mot bakgrunden av en grådaskig, smutsig verklighet.

En verklighet där våld och ondska kan lura bakom varje knut.

Och spännande är även Sicario - åtminstone ställvis. Det formligen kryllar av laddade situationer. Hus skall intas, hemliga gångar undersökas, fängelsetransporter tryggas.Under omöjliga omständigheter.

Det blir ofta våldsamt, ställvis riktigt brutalt. Det här är inget för den som har svårt för lemlästade kroppar och blod.

Ingen blundar för Blunt

Klarar man av våldet så kvarstår ändå problemet med att Villeneuve fokuserar mer på situationerna än på personerna. Har man ett skådespelargarde med namn som Emily Blunt, Benicio Del Toro och Josh Brolin känns det dumt att inte ta ut svängarna med dem.

benicio del toro och kollega med vapnen laddade Bild: Lionsgate / Photo credit: Richard Foreman

Den som trots allt lyckas göra intryck är Emily Bunt som verkar gå från klarhet till klarhet. Ifjol imponerade hon som actionhjälte i det oväntat välfungerande scifidramat Edge of Tomorrow och hennes Kate får en att associera till Jessica Chastains hårdföra agent i Zero Dark Thirty.

I likhet med Chastain utstrålar Blunt både viljestyrka och sårbarhet. Och när hon dessutom lyckas kombinera smidighet med rå styrka blir effekten... effektfull.

Kontentan av det hela är att Sicario är en film man kan se för att njuta av bra skådespelare och Villeneuves smidiga handlag med spänning. Men vill man ha en bra skildring av droghandel kan man med fördel värma upp Del Toro-klassikern Traffic (2000) istället.

Och vill man se Villeneuve göra det mesta av sin potential lönar det sig kanske att vänta tills han är klar med uppföljaren till Blade Runner. Ett projekt som redan i sig är spänningsskapande. Hur många faror hotar väl inte på den vägen?

För drygt 20 år sedan sprang Vasapolisen efter Mentor Dreshajs familj för att verkställa avvisningsbeslutet. Pappa, bror och syster kom undan och gömdes på en sommarstuga i Jakobstad medan resten av familjen skickades tillbaka till Kosovo. Mentor vet hur utsatta flyktingar känner sig.

Det absolut viktigaste du kan göra för flyktingarna som nu kommer i mängder till vårt land är att tala med dem. Se hur de mår, vad de behöver för stunden, och hjälp dem så gott du kan. Det säger Mentor Dreshaj, som själv för drygt 20 år sedan befann sig i samma utsatta situation. Många österbottningar engagerade sig då i den Kosovo-albanska familjen Dreshajs öde.

Mentor, som då var 11 år, och hans familj var inkvarterade på flyktingförläggningen på Vasklot i Vasa när polisen bromsade in på gårdsplanen. Familjen skulle avvisas och sättas på ett plan till Kosovo. Det fanns bara några sekunder att reagera på, och familjen tog till flykten.

Dramatisk flykt

- Vi hoppade alla ut från fönstret och sprang iväg in i skogen. Jag och mamma togs snabbt fast och blev satta i polisbilen. Men pappa, min bror och storasyster klarade sig undan kalabaliken, och fördes till en sommarstuga utanför Jakobstad.

Där gömdes de undan myndigheterna av människor som brydde sig. Men Mentor, ena systern och mamman blev avvisade till Kosovo, där en oviss framtid väntade. Ingen lätt situation för en elvaåring.

- Jag var rädd och otrygg, minns Mentor. Familjen separerades för en lång tid och det var förstås hemskt. Dessutom är det en märklig känsla att inte vilja åka tillbaka till sitt hemland. Jag älskar Kosovo, men vi kunde inte leva ett värdigt liv där på grund av oroligheterna i samhället. Och några år senare kom ju kriget dit.

Tv-nyheterna fick följa med

Christoffer Wiik jobbade som reporter på tv-nyheterna på den tiden, och lyckades komma in i den inre cirkeln bland de som gömde Dreshajs.

- Den vägen kunde vi intervjua familjen och på det sättet ge flyktingproblematiken ett ansikte. Det gjorde också att finländarna fick upp ögonen för vad som hände i Kosovo. Det var tv-nytt bland de första i Finland att kunna förmedla, en sak att vara stolta över säger Wiik. Men det stora tacket skall givetvis gå till alla de godhjärtade människor som utan att tveka ställde upp för en familj i nöd.

Efter en hel del om och men, hyssjande och smusslande löste sig situationen för familjen så småningom. Tack vare att tongivande politiker till slut engagerade sig och ingrep. Avvisningen upphävdes och familjen kunde återförenas efter att ha levt åtskilda i över ett år.

Oförglömlig återförening

- Det var helt fantastiskt när vi alla fick träffas igen. Det var en upplevelse som jag aldrig glömmer, säger Mentor, som vill rikta ett jättestort tack till alla som brydde sig och hjälpte till att gömma familjen.

Dagens akuta flyktingkris ser han på med blandade känslor. Egentligen vill han helst försöka glömma de obehagliga upplevelserna han själv var med om, men tv-bilderna ger flashbacks. Mentor har lätt att sätta sig in i hur de flyktingar som nu kommer hit måste känna sig.

- Jag kan nästan uppleva samma sak som de går igenom, säger han. Fast det är över 20 år sedan vår strapats, vet jag ju hur svårt flyktingarna har det just nu.

Möt flyktingarna och tala med dem

Idag har vi ju den största flyktingkrisen sedan andra världskriget bokstavligen i famnen på oss. Vad kunde och borde vi alla göra för att lindra deras utsatta situation?

- Det är alldeles bra att hjälpa till genom att skänka kläder och mat, säger Mentor. Men det allra viktigaste just nu är att våga ta kontakt med flyktingarna. Att helt enkelt prata med dem. Det är det som hjälper mest i dethär akuta läget.

Wiik håller med om hur viktigt det är att kommunicera. Han kommer nyligen från Uleåborg, där han träffade en grupp syrier på stan. De framhöll hur tacksamma de var bara någon stannade upp och pratade med dem och frågade hur de mådde. Där såg han också många skyltar med texten "Refugees Welcome".

- Sådana skyltar har jag tyvärr inte sett här i Vasa ännu, säger Wiik. Hoppas de dyker upp!

Idag handleder Mentor Dreshaj blivande journalister vid Åbo Akademi. Han klipper och editerar också olika tv-serier i Sverige. Christoffer Wiik jobbar med förnybar energi inom vindkraft.

Inuiternas strupsång får nytt liv i Tanya Tagaqs musik. Hennes arktiska punk värnar om naturen.

Medan polarisarna smälter reser strupsångaren Tanya Tagaq världen runt med sin musik. Hennes konserter är performancer där hon sjunger fram de arktiska vidderna, permafrosten och isarna. Vildrenarna springer, vargarna ylar, människorna viskar och vrålar. Med total intensitet smeker och piskar Tanya Tagaq fram existensen nära Nordpolen. De långa mörka vintrarna och de långa ljusa somrarna. En stillhet som nästan är högljudd. När en stor fågel flyger över ens huvud är ljudet mäktigt därför att tystnaden runtom är total.

Kulturchock i Halifax

Den unga Tanya Tagaq lämnade tidigt sin lilla stad Cambridge Bay i Nunavut i nordöstra Kanada. Staden ligger på en ö som saknar vägar och skolor på högre nivå än lågstadiet. Senare flyttade Tanya till universitetsstaden Halifax för att studera konst. Det var en enorm kulturchock för henne. Hon längtade hela tiden hem till Nunavut. Men en dag fick hon ett paket av sin mor på posten.Det var en C-kassett med uråldrig strupsång med inuitkvinnor. Sången baserar sig på ut- och inandning i ett snabbt tempo, ljud som kan låta som djur i strupen. Tanya Tagaq hade inte hört det här sättet att sjunga förr. Inuiternas strupsång var under hennes uppväxt ännu förbjuden av kyrkan. Den betraktades som farligt förförande. Hon började öva sig i strupsång i duschen och sången kändes så bekant, som om hon hört den miljoner gånger tidigare.

Upptäckt av Björk

Tanya Tagaq är i dag en av världsmusikens mest originella profiler. I fjol fick hon Polarispriset, en utmärkelse för artister med stor konstnärlig integritet.Hon har givit ut fyra skivor, varit på världsturné med den isländska sångaren Björk och sjunger tillsammans med Kronoskvartetten, Amerikas mest kända stråkkvartett med gränsöverskridande musik som specialitet.
Tanya Tagaqs karriär kom i gång av en slump, för egentligen var det bildkonstnär hon skulle bli. Men under en nattlig fest runt brasan berättade hon spontant att hon kan sjunga strupsång. Följande dag fick hon äntra scenen som ersättare åt en utebliven artist. Vänner till Björk satt i publiken och filmade henne och två månader senare fick hon en förfrågan om hon ville åka med på världsturné med Björk. Sedan dess har hon haft musiken som yrke.

Svart och rött med Kronoskvartetten

Tanya Tagaq kan inte läsa noter. Hennes konserter bygger alla på improvisation, de är explosiva helheter där den uråldriga strupsången är stommen och byggs på med ljudeffekter, violin och trummor. När Kronoskvartettens grundare David Harrington tog kontakt och ville ha ett samarbete med henne var det två olika världar som möttes. Noternas strukturerade värld och den utlevande fria strupsången. Resultatet blev ett verk med temat Nunavut, de arktiska färgerna som går från vinterns svarta till sommarens och höstens röda. Stråkarna och sången rör sig tillsammans och resultatet är en arktisk gobeläng.

Lyssna på Tanya Tagaq i Dokumenterat, Radio Vega den 20.9 kl.9.03 och 23.9 kl.11.03. Redaktör: Gungerd Wikholm. Ljudarbete: Joakim Kosk.

Först dök de upp en och en. Filmstjärnorna som tog steget över till tv-världen. Sedan blev de så många att man kunde börja tala om en trend. Idag är fenomenet en självklarhet.

Vi kan börja med att titta på listan över årets Emmy-nomineringar. Sex skådespelare är nominerade i kategorin ”bästa manliga dramaskådis” – tre av dem är tunga filmnamn. Kevin Spacey, Jeff Daniels, Liev Schreiber.

Exakt samma läge gäller i motsvarande kategori för kvinnor – här är det Claire Danes, Viola Davis och Robin Wright som är med och gör upp om priset.

Det är onödigt att gå in på de övriga kategorierna – mönstret är ungefär detsamma.

Och tidigare i år fick vi veta att bland andra Robert De Niro, John Cusack och Halle Berry valt 2015 som året då de testar sin lycka på tv-sidan.

Vi har med andra ord kommit en lång väg sedan tv:n var den sista utposten för skådisar vars stjärna var på väg att slockna. En andraklassens underhållningsvärld. Ungefär.

Så sent som 2004 lär medievärlden ha dragit efter andan när Meryl Streep och Al Pacino dök upp på Emmy-galan i samband med Angels in America. Det hjälpte inte att serien var en succé - "riktiga" stjärnor förväntades hålla sig borta från tv-sidan. Punkt.

Men hur tog vi steget från den attityden till att landa där vi är nu?

Det var en gång...

Orsakerna till att stjärnorna i allt högre grad dras till tv-serier är naturligtvis många. Först och främst har det säkert att göra med att televisionen allt sedan The Sopranos, Sex and the City och The Wire upplevt något av en ny guldålder. Både när det gäller den konstnärliga kvaliteten och publikens intresse.

Men de senaste åren har det dykt upp även andra avgörande milstolpar. Här är några av dem:

Åren 2007-2008 bröt det ut en strejk bland Hollywoods manusförfattare och hela branschen drabbades hårt. Enligt vissa beräkningar sjönk antalet författare som skriver för film med 35 %. Och samtidigt började tv-sidan locka med bättre möjligheter.

I samma veva minskade det årliga antalet filmtitlar. Det fanns helt enkelt färre filmroller att göra.

Och för att grumla bilden ytterligare tog produktionssidan i allt högre grad sikte på franchise-satsningar. Uppföljarna blev fler, likaså antalet action- & superhjälteroller. Det var så man skulle säkra biografernas fortlevnad. Hade man tänkt.

Så vad skulle de skådisar som inte var lämpade att flyga omkring i latexdräkter göra nu? Sådana som Kevin Spacey. Till exempel.

Medan Kevin funderade på sina valmöjligheter började diverse regissörer också känna att det konstnärliga svängrummet blev mindre. Och mindre.

Men just när alla var beredda att deppa ihop öppnades en ny dörr till skaparglädje. Och över den dörren stod det inte Hollywood... utan Netflix.

... och den var kantad av guld

När man väl gläntat på den dörren började det välla fram nya serier från både Netflix och HBO. Nya serier som var nyskapande, helgjutna, välspelade och visuellt tilltalande. Namn som alltid nämns i det här sammanhanget är House of Cards och True Detective.

Bild: HBO

Senast i det här skedet var det uppenbart att det finns en efterfrågan på serier i vilka kända skådespelare får chansen att testa sina gränser, utveckla sina karaktärer. Samtidigt som regissörer tillåts ge sig hän åt att skapa annorlunda helheter och fascinerande dramaturgiska bågar. Något som möjliggörs av välformulerade manus vars författare inte skyggar för utmaningar.

Regissörer som Steven Soderberg, Martin Scorsese, David Fincher och Guillermo del Toro hör till dem som insett att här finns ny mark att bryta.

För i längden vinner väl alla på längden? På att förfoga över fyrtio timmar snarare än två. Manusförfattarna, regissörerna och skådisarna. Serierna erbjuder längre tidsspann, längre kontrakt, längre tid i rampljuset.

Alla vinner?

Mycket har med andra ord hänt sedan tv-serierna betraktades som kändisarnas sista utpost - men visst fyller de ibland även den funktionen. Vare sig det handlar om större satsningar eller konceptlösningar i stil med NCSI. Matt Dillon, James Spader, Chris O´Donnell - plötsligt ser man dem igen. Regelbundet.

Men visst skedde en del av den här förskjutningen långt innan Kevin S gjorde politisk entré. Man skall inte glömma att redan serier som West Wing och Sex & the City bars upp av skådespelare med en filmkarriär i bagaget.

skärmdump

Och decennier innan dess gav den gamla stammens superstjärnor som Robert Mitchum och Ali MacGraw luft under vingarna åt en serie som Winds of War.

När det gäller de riktigt stora stjärnorna så har dessa idag råd att välja om de hellre gör tv eller film. Och de bästa bland dem gör lika mycket av båda. Se bara på Matthew McConaughey och Mads Mikkelsen.

Frågan är om det kommer en dag då publiken nöjer sig med bara det ena?

- På senare år då det talats mycket om då en vargflock dykt upp i ett område, så har folk fått bilden av att det finns mängder av dem och att de bebor stora områden.

- Det förstärks av att vargflocken delar upp sig i små skockar som samtidigt vandrar på olika håll i reviret.

- Sen då människor gör observationer kan man ha sett varg på 20-30 kilometers avstånd från varandra. Då tror man lätt att de är fler än de är och att det är frågan om fler flockar.

Samuli Heikkinen i Uleåborg är ansvarig forskare vid Naturresursinstitutet för det DNA-kartläggningsprojekt av finländska vargar som vi berättade om tidigare i veckan.

I kartläggningen försöker man få en bättre helhetsbild av vargläget genom att dels räkna vargarna på ett område, dels få mer information om hur de beter sig och rör sig samt säkerställa i vilken utsträckning det förekommer varghybrider.

Är folk då i onödan rädda för vargar?

- En sund rädsla är helt på sin plats när det gäller våra stora rovdjur. De dödar för att äta. Men man ska inte låta rädslan ta över. Det är extremt ovanligt att en varg eller en björn ger sig på en människa.

Nu ca 200 vargar

Vargstammen har varierat starkt de senaste åren. Som mest var den uppe i 300, i ett skede nere vid 100 och just nu uppskattas den till ca 200.

Många saker har inverkat.

- Till exempel att människor beslutat att ta vargfrågan i egna händer, det vill säga tjuvskytte, säger Heikkinen.

Sedan ifjol är det enligt lagen tillåtet att inom vissa ramar jaga den annars fridlysta vargen i stamvårdande syfte.

Det kommer troligen att påverka tjuvskyttet.

- På det sättet får man stammens storlek balanserad så den inte varierar så kraftigt.

Vargen i sig förökar sig snabbt om man låter den göra det, förklarar Heikkinen och menar att vargen i den meningen inte är hotad. Låter man den föröka sig så gör den det.

Vargkull på fyra ungar i Raseborg. Bild: Finlands Jägarförbund

Man håller på och öva sig i att leva med vargen.

Svårt på nya områden

Där vargrevir förekommit länge är problemen mindre, anser Heikkinen.

- I västra och södra Finland där vargen är nyinflyttad håller man nu på och övar sig i att leva med den. I början ökar rädslorna och också skadorna då vargen gör något mot får eller jakthundar. Och det skapar ju förtret.

- Men med tiden ändrar det. Från östra Finland kommer det inte längre så mycket klagomål utan kritiken kommer för tillfället just från västra Finland.

Varför behövs vargarna då?

- Det är politik. Vi har förbundit oss till olika saker t.ex. via EU och de håller vi fast vid.

Lär sig vargarna något med tiden?

- Finns ingen trend att då vargen åldras blir allt bra eller att den lär sig att bete sig. Ingen har forskat i det.

- Men problemen brukar uppstå uttryckligen med unga flockar så att de första två tre åren uppstår problem.

- Därefter brukar det antingen fortsätta vara vissa problem med får och hundar eller så går det så att vargen börjar leva ett mer undanskymt liv. Syns inte till för människor så mycket och koncentrerar sig på älgar. Sådana referenser finns men regelrätt forskning har ingen gjort.

Men det som det forskats i är att vargen oftast söker sig till områden där människans påverkan är mindre, jämfört med närområdet.

- Salla Kaartinen vid Uleåborgs universitet skrev till exempel sin doktorsavhandling om just det här.

Den huvudsakliga uppskattningen av vargstammens storlek har hittills gjorts med hjälp av spårobservationer i snön, det vill säga enbart vintertid. Det nu aktuella DNA-projektet ger därför förhoppningsvis ny värdefull information om vargarnas utbredning under sommarhalvåret.

Vargljudet du kan lyssna på högst i artikeln är hämtat ur arkivet.

Mer om DNA-analysen av vargarna kan du däremot höra i programmet Kvanthopp i Radio Vega eller på Arenan.

I musikalen Fungus omvandlas den finska svampskogen till en värld fylld av färger, faror och fartfyllda äventyr. Unga Teaterns originalproduktion behandlar stora teman utan att underskatta sin unga publik.

De små svamparna Lisa Stensopp och Knut Kantarell står inför sitt livs största utmaning. De ska befria sin vän som kidnappats av den fruktade Röda flugsvampen och samtidigt rädda hela svampsamhället från ett fasansfullt öde.

På sitt äventyr möter Lisa och Knut en och annan egendomlig svampkaraktär. Inte minst kufisk är publikfavoriten Rainer Röksvamp, rastafarisvampen som tar livet med en klackspark medan röken puttrar från kragarna.

Johannes Skäggriska (Frank Skog), Borgmästare Karl-Johan (Mika Fagerudd) och Mormor Murkla (Silva Lillrank). Musikalen Fungus Bild: Unga Teatern

Hemma i svampbyn oroar sig mormor Murkla för de små svamparna hon skickat ut i världen. Hennes vemodiga sång är ett av musikalens mest gripande moment. Också överlag fungerar kompositör Sofia Finniläs musik som en fantastisk atmosfärskapare, och variationerna i stil och ton är ett fräscht grepp.

I svamparnas fascinerande värld

Det var för några år sedan som Unga Teaterns konstnärliga ledare Christian Lindroos beslöt att det var dags att skriva en egen pjäs. I samarbete med Finnilä skapades Fungus, och denna gång har satsningen på en nyskriven produktion varit mödan värd.

Svamparnas värld är magisk och fängslande. De inbakade berättelserna om svampfolkets historia och mytologi är väl genomtänkta, och den detaljrika dialogen innehåller rikligt med humor för både barn och vuxna. Äventyret framskrider med snabba ryck som garanterar att tiden aldrig känns lång medan några lugnare musiknummer bjuder på välkomna andningspauser.

Scen från musikalen Fungus Bild: Unga Teatern

Musikalens viktigaste styrka är karaktärerna. Varje svamp är sin egna, unika individ vars karaktärsdrag reflekterar förebilden från den verkliga världen. Skådespelarna gör ett lysande jobb i att ge liv åt stubbsvamparna och stensopparna. Tolkningen av varje karaktär har tydligt givits det engagemang den förtjänar.

Fyrverkeri av färger och fägring

Rent visuellt är svampäventyret också en förtrollande upplevelse. Kulisserna är en explosion av färger som skiftar i alla höstens nyanser. Det relativt begränsande scenutrymmet utnyttjas påhittigt – i ena stunden klättrar svamparna i höjderna, i nästa kämpar de i den forsande bäcken. Då duon närmar sig Röda flugsvampens förskräckliga grotta leds publiken in i en futuristisk neonvärld där Flugmilitären surrar omkring på sparkcyklar och faror ligger på lur bakom varje knut.

Vita flugsvampen (Silva Lillrank) smider planer med sin röda chef (Ylva Edlund). Musikalen Fungus Bild: Unga Teatern

En mångfasetterad helhet

Fungus är ett underhållande paket av skratt och spänning. Med en åldersrekommendation på fem år kan scenerna tidvis kännas skrämmande för de allra minsta, men de balanseras väl av glädjen och värmen som förmedlas av helheten.

Tillsammans med Lisa och Knut får publiken uppleva ett ögonöppnande äventyr. Musikalen behandlar teman om vänskap och tillit, men i grund och botten handlar Fungus om att hitta modet inom sig själv. Att man inte behöver vara stor för att vara stark är en universal lärdom var och en kan ta till sig. Även en liten svampknöl kan påverka historiens gång.

Vad betyder det att vara handikappad? Hurudant är de handikappades liv i förhållande till dem som kallar sig normala?

I den tio-delade realityserien Dom kallar oss handikappade reser den svensk-syriska reportern Peter Al Fakir runt i Svenskfinland för att försöka få svar på dessa frågor. I varje avsnitt träffar han en ny person med en funktionsnedsättning.

- Först tänkte jag att jag inte vet något om det här ämnet, att jag inte har en naturlig ingång i det men samtidigt så var det i sig en orsak till att jag kände att jag ville göra det här.

Peter Al Fakir är programledare för "Dom kallar oss handikappade". Peter Al Fakir är programledare. Bild: Redneck Productions

Minerad mark

Det blir lätt fel då man talar om människor med funktionsnedsättningar. Kände du dig inte rädd?

- Som programledare är det minerad mark för det känns som att hur man än gör blir det lätt fel i de här sammanhangen. Det kan bli ytligt, man lyfter fram det som fenomen och objektifierar människorna och låter inte deras personligheter, liv och erfarenheter komma fram.

- Eftersom min pappa är från Syrien och jag har ett stort svart skägg är jag van vid att folk behandlar mig lite annorlunda, jag tog med mig känslan av utanförskap då jag träffade dessa människor. Det är ju såklart fråga om en annan problematik men den ger ändå en liten ingång i ämnet.

Hörselskadad sedan födseln

Niklas Wenman är hörselskadad sedan födseln. Niklas Wenman är hörselskadad Bild: Redneck Productions

- Då jag föddes hade jag navelsträngen fem varv runt halsen och var helt blå. Jag kunde ha dött eller fått en hjärnskada men jag har istället gravt nedsatt hörsel.

Niklas fick sin diagnos som hörselskadad då han var tre år gammal. Hans första hörapparat bestod av två stora lådor som hängde över axlarna och som enligt Niklas såg ut som ett par fyrkantiga bröst. Idag lever han ett betydligt drägligare liv tack vare ett inopererat implantat och en knappt märkbar hörapparat.

- På 70-talet visste man ju inte så mycket om det här, det var egentligen först då jag aldrig lärde mig tala som man började undersöka saken. Viss vårdpersonal påstod t.o.m. att jag var dåligt uppfostrad då jag inte sa något, att bara föräldrarna satte pli på mig så skulle det nog ordna sig med talet.

Olympisk mästare i judo

En annan medverkande i Dom kallar oss handikappade är den synskadade judomästaren Jani Kallunki. Jani har satsat på idrott i hela sitt liv och vunnit så gott som allt man kan tänka sig, bl.a. EM- VM- och OS-guld.

- Jag är såklart glad över mina prestationer trots att jag p.g.a. ett diskbrott i nacken hamnat lägga elitidrotten på hyllan. Jag hade som mål att vinna paralympiskt guld i Rio men tyvärr gick det inte som i Strömsö.

"Aaah, du är handikappad, det där med att vinna paralympisk medalj, det är ingen stor grej.” - Jani Kallunki

Framgångsrika idrottsmän hyllas vanligtvis till skyarna men trots det är det inte så många som känner till Janis namn. Om han som ”normal” idrottsman vunnit åtta medaljer från internationella tävlingar skulle antagligen alla veta vem han är. Känns det orättvist?

- Ibland hör jag att ”Aaah, du är handikappad, det där med att vinna paralympisk medalj, det är ingen stor grej.” Visst har det blivit mycket bättre men det finns mycket ännu att göra.

- Skulle jag i egenskap av ”vanlig” elitidrottare ha vunnit åtta medaljer från stora tävlingar skulle jag antagligen ha bott i ett stort hus på en gåvotomt, haft lättare att få sponsorer osv. Förhoppningsvis får handikappade i framtiden samma typ av uppskattning som s.k. vanliga elitidrottare.

Jani Kallunki är synskadad judomästare. Jani Kallunki på TV-inspelning Bild: Redneck Productions

Reaktioner i vardagen

Som handikappad stöter man på olika reaktioner och även fördomar, lite beroende på vem man möter. Niklas berättar att folk ofta undrar vad det är för fel på honom då han börjar tala medan Janis vänner berättar att hans vita käpp får folk att glo.

- Jag ser ju inte dessa reaktioner så det gör ju det enklare för mig att strunta i dem. Det trista är att jag missar om någon försöker få ögonkontakt med mig och vissa kan tro att jag är högfärdig då de tror att jag ignorerar dem.

- Jag stöter i min tur på det att folk tror att jag flörtar med dem eftersom jag läser en stor del på läppar. Det känns pinsamt ibland då någon missförstår mina intensiva blickar.

"Alla har vi vårt kors att bära"

I den tiodelade TV-serien träffar Peter förutom Jani och Niklas även andra människor med olika typer av funktionsnedsättningar, allt från Aspergers syndrom, Downs syndrom, rullstolsbundna och CP-skadade.

"Vi är ju normala personer, vi har bara någon typ av handikapp som gör vissa saker svårare för oss men än sen då?"

- Jag har lärt mig mycket om hur man ska behandla människor med funktionsnedsättningar. Vissa vill inte alls bli särbehandlade medan andra förväntar sig en viss extra hänsyn. Det har öppnat upp en ny värld för mig, hur man ser på omgivningen med en funktionsnedsättning.

Hur önskar då Jani och Niklas bli bemötta av omvärlden?

- Helt på samma sätt som alla andra. Men om man ser att någon behöver hjälp kan man gärna fråga om man kan assistera. Vi är ju normala personer, vi har bara någon typ av handikapp som gör vissa saker svårare för oss men än sen då? Alla har vi vårt kors att bära, handikappade eller ej.

Dom kallar oss handikappade startar söndag 27 september kl.18.30 på Yle Fem.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Den här veckan erbjuds ni ett extra saftigt paket. Varsågoda!

The Common Linnets / We Don't Make The Wind Blow

Den starka kraften i holländska duon The Common Linnets heter Ilse DeLange och enligt henne är tanken att The Common Linnets skall vara en plattform för holländska artister som vill göra country, Americana, bluegrass eller annan dylik musik och att medlemmarna därför kommer att variera. The Common Linnets fick sitt genombrott i och med Eurovisionen 2014 där de placerade sig på en andra plats med låten Calm After the Storm. Common linnet är det engelska namnet på fågeln hämpling som hör till finkarna. The Common Linnets kommer från de östra delarna av Nederländerna och folk därifrån kallas ofta för heikneuters, d.v.s. hämplingar.

Joey Edström / Runaway

Runaway är Grankulla-artisten Joey Edströms nya singel som just nu ligger högt på Vegalistan. Tyvärr har det ännu inte kommit någon video till den, men förutom Radio Vega kan man även höra den på bl.a. Spotify.

R.City ft. Adam Levine / Locked Away

R. City är en amerikansk duo som gärna blandar hip hop med pop, R&B, calypso och reggae. Under de drygt 10 år de funnits har de ändå gjort sig mest kända för att skriva och producera hitlåtar för artister som Sean Kingston, Miley Cyrus, Nicki Minaj och Rihanna. Locked Away är ett samarbete med Adam Levine, d.v.s. sångaren i Maroon 5. Melodin här är lånad från Captain & Tennille-hitten Do That To Me One More Time.

Carrie Underwood / Smoke Break

Det är redan 10 år sedan Carrie Underwood slog igenom när hon vann American Idol-tävlingen. Sedan dess har hon blivit en av USA:s mest populära countryartister. Musiktidskriften Billboard har t.o.m. utropat henne till countryns regerande drottning. Men Carrie Underwood har även haft stora framgångar utanför countryvärlden och tidskriften Time har henne med på sin lista över de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Smoke Break är Carrie Underwoods senaste singel och den blev snabbt en stor hit när den kom i slutet av augusti. Det var många som kunde känna igen sig i låten som handlar om hur alla tungt arbetande människor behöver en avkopplande och välförtjänt paus emellanåt.

A-ha / Under The Makeup

Det har redan gått 30 år sedan norska A-ha fick en internationell popklassiker med Take On Me. Därefter följde hittar som The Sun Always Shines On TV, Hunting High And Low, The Living Daylights, Stay On These Roads och Summer Moved On. 2010 meddelade bandet att de hade splittrats, men tidigare i år kom beskedet att de tre medlemmarna i A-ha bestämt sig för att återförenas för två år då de bl.a. åker ut på en världsturné. Men före det gav de nyligen ut nya skivan Cast In Steel. På den finns singeln Under The Makeup som går i gammal god A-ha-stil och som redan hunnit bli en topp-10-hit i Storbritannien.

Siri Widestam / Hitta mitt land

Siri Widestam från Borgå placerade sig högt på Vegalistan med Hitta mitt land – en låt som är maffigare än den trubadurstil som hittills mest gällt för henne. Här är det mer litet Roger Pontare-aktigt över såväl låt som video. Texten är också aktuell (om än omedvetet) med tanke på flyktingströmmarna just nu.

Kikki Danielsson / Not About Me Anymore

Kikki Danielsson förknippas kanske oftast med schlager och dansbandsmusik, men hennes hjärta har alltid klappat varmt även för countrymusiken. Dessutom kan hon spela dragspel, men det hörs tyvärr inte i nya låten Not About Me Anymore. Däremot hörs här countryinfluenserna desto mer.

Hasse Andersson / God morgon

Småningom börjar väl Hasse Andersson bli känd även utan tillägget "Kvinnaböske". Året var 1982 då Hasse Andersson & Kvinnaböske band slog igenom med den svenska låtklassikern Änglahund. Men han har även haft framgångar med låtar som Höstens sista blomma, Marknadsvarité, En rynkig gammal fru och Dans på Vejby ängar. God morgon finns på Hasse Andersson & Kvinnaböske bands färska skiva Guld och gröna skogar. Skivan kom etta på svenska albumlistan.

Följ Radio Vega på Spotify:

Det här är en kärleksförklaring till den dolda nyhetsförmedlaren i allas vardagsrum. Lågupplöst och helt hopplöst långsam.

Samtidigt så glasklar, tydlig och oerhört stillsam. Text-tv där bakom tv-bilden. Jag är själv helt såld på text-tv och har varit det så länge jag kommer ihåg.

Jag kollar morgon, eftermiddag och kväll. Varje dag, varje vecka, år efter år.

Den svenskspråkiga nyhetslöpsedeln på sida 700, rubrikerna på 701. Den finskspråkiga på sida 100 respektive 101.

Jag skulle vilja beskriva spänningen när man väntar på att siffran i övre vänstra hörnet ska snurra fram till sidan man knackat in med fjärrkontrollen, men det vore tyvärr att ta i. Och spänning hör inte hemma här alls för den delen. Här råder lugnet nämligen. Den diametrala tidsmotsatsen till ett klick. På text-tv får man snällt vänta.

Och det är det värt. För text-tv berättar egentligen allt du behöver veta för stunden. Du inser genast om nåt stort är på gång.

Har världen gått under kommer det att bara stå där. Lakoniskt:

Världen gick under ......... sida 704

Du väljer 704 och får vet när, hur och varför den gick under. Och, framförallt - inget mer än just den informationen.

Ingen läsarfråga så långt ögat når.

Tycker du att det är bra att världen gått under? Rösta: JA - NEJ - LITE - VET EJ

Inga kommentarer under artikeln, det finns inga text-tv-troll. Ingen reklam, inga test. På text-tv kommer du aldrig att kunna ta reda på vilket sädesslag du är.

Finns knappt färger ens. För att inte tala om pixlar. Dom är kanske sju till antalet. En bra dag.

Zen.

Och samtidigt, i andra ändan av nyhetsskalan - är första nyhetsrubriken nåt i stil med:

Forskning: mat mättar ofta magen ...... sida 707

Då vet du att världen är lugn just nu. Och så behöver du inte fundera mera på den saken.

Zen igen.

BBC introducerade text-tv 1974. Sverige blev som andra världen officiell text-tv-nation 1979, Yle följde efter två år senare. Fina år då text-tv utvecklade en massa specialsidor.

Du hade svenskspråkiga inrikesnyheter på sida 701, ekonomi på 721 och utrikes på 731. Sport säkert också nånstans men dit gick inte jag.

Det fanns bokrecensioner. Skivrecensioner. Topplistor och recept. Under de galnaste åren fanns det ungdomliga text-tv-sidor för kidsen!

Det fanns nåt i stil med dagens dikt också. Dit gick jag inte heller i och för sig.

I dag är det mer slimmat. Alla svenskspråkiga nyheter samsas på sida 701. Vädret på 764.

På sidan 895 finns dagens tanke på finska. Om du inte riktigt får ihop till en egen.

Public service galore.

BBC lade ner sin text-tv 2012. Inbesparingsskäl kan ju rimligtvis inte har varit den akuta huvudorsaken men så gjorde man. Medan SVT introducerade en text-tv-app för Android så sent som i maj i år.

Så när du känner den stora tröttheten komma över dig vid din datorstation, padda eller mobil - prova text-tv. Allt du egentligen behöver veta just då. Utan några som helst distraktioner.

Legenden säger för övrigt att brittiska Manic Street Preachers skulle ha bytt hotell efter att de upptäckt att det inte fanns text-tv på rummet.

Helt lika mycket rock'n'roll som att demolera rummet, om du frågar mig. Mer de facto.

Här länk till text-tv på nätet, om du så envisas

”Skilsmässa är som en död utan gravsten”. Citatet är taget ur Sara Carlssons diakonblogg på Svenska kyrkans sidor. Jag har lätt att både känna och förstå något av det som avses i den raden.

Skilsmässa tär, skilsmässa river, skilsmässa är ett svart hål som uppslukar livsglädjen, barnens trygghet och framtid.

Skilsmässa gnager på självkänslan och på ekonomin. Jag vet att det är så, eller att det i alla fall känns så för väldigt många av oss som går igenom en separation. Jag vet det för att jag i mitt jobb hört hundratals föräldrar tala om det och jag vet det för att mina föräldrar skilde sig när jag var liten. Jag skilde mig själv från pappan till våra tre barn när de var små.

I de flesta av skilsmässoberättelserna som strömmat in till Svenska Yles satsning #inödochlust är det dramatik, sorg och smärta som beskrivs. Och ändå är det inte det svåra jag vill fokusera på här - utan på hoppet.

Hoppet om att den goda vardagen kommer också efter en sårig skilsmässa, hoppet om att kunna känna lycka och tillförsikt inför framtiden igen. Hoppet om att kunna leva i sinnesro, hoppet om att också barnen kommer att ta sig igenom det svåra, läka och bli starka. Detta och mycket mera tror och vet jag att är möjligt för oss som gått eller går igenom skilsmässa.

Jag vet att det behövs tid till att ta sig igenom. Olika individer behöver olika lång tid. Det handlar om våra upplevelser tidigare i livet. Allt det som aktiveras i oss då vi går igenom en kris.

Det handlar om själva skilsmässan och livet före den. Det handlar också om hur vi tar hand om oss själva under krisen. Och just att ta hand om sig tror jag är extra viktigt för både barn och vuxna.

Prata och sök professionellt stöd. Det rekommenderar jag varmt, och önskar att jag själv också gjort så i den trassliga separationen jag själv genomlevde för många år sedan. Det är så viktigt att man som förälder tar hand om sig själv för att orka. För barnen är trots allt det största ansvaret oberoende av hur illa man själv far i stunden.

Att jag väljer att här fokusera på hoppet är inte för att vara prutthurtig eller för att förminska smärtan som så många upplever vid skilsmässa. Utan för att jag tycker att skilsmässa lite för ofta framställs som något som ödelägger och förstör, särskilt för barnen, för all framtid.

Jag tror att våra upplevelser formar och präglar oss. Och jag tror att svåra saker, när de behandlas på rätt sätt, blir ett steg mot lyckan som kommer.

Anne Bjaerre jobbar på Barnavårdsföreningen med barn och föräldrar som upplevt skilsmässa

Läs publikens berättelser om skilmässor här

Amor slår till och du känner att just den här personen vill du dela ditt liv med. Känslorna flyger i väg, men vänta nu!

Vad händer om ni inte längre vill vara tillsammans? Är det bättre att gifta sig än att bo ihop? Borde ni ha äktenskapsförord? Vad har barn för rättigheter i olika förhållanden?

Och hur går det om ni inte kan enas om något alls när ni skiljer er? Hur ska man tänka för att det ska bli bäst för barnen?

Nu har du världens chans att fråga experterna, helt anonymt om du vill. Torsdagen den 24 september kl. 19.30 i radio Vega svarar juristen Jannika Enegren och verksamhetsledaren för Barnavårdsföreningen Pia Sundell på dina frågor.

Man kan utan att överdriva säga att Ai Weiwei är en av de mest inflytelserika samtidskonstnärerna i hela världen. Kanske ännu mer känd är han som mänskorättsaktivist, som i hemlandet Kina har fått betala ett högt pris för att han inte håller käft. På fredag öppnar hans utställning på Helsingfors konstmuseum HAM.

Handklovar. Ai Weiwei satt fängslad i 81 dagar för att ha kritiserat Kinas kommunistiska parti. handklovar ai weiwei Bild: Eric Gregory Powell

- Han blev förstås världskänd efter att han fängslandes, men han är också en mycket intressant konstnär i sej, säger utställningschef Erja Pusa på HAM.

Hon presenterar de nästan färdiga utrymmet som på fredag öppnar för allmänheten efter en lång renovering – nu under namnet HAM, Helsinki Art Museum, med en utställning av den kinesiske mångkonstnären och mänskorättsaktivisten Ai Weiwei.

Utrymmet i Tennispalatsets övrevåning är enormt och luftigt, perfekt för Ai Weiweis massiva installationer. I bakgrunden håller ett gäng byggarbetare på med de sista detaljerna inför vernissagen. Väggarna är täckta från golv till tak med vad som ser ut som brev – sex tusen skuldsedlar, visar det sej.

För några år sen dömde den kinesiska staten nämligen Ai Weiweis företag till böter på nästan två miljoner euro, som han måste betala inom femton dagar. Då hade han redan en stor beundrarskara utanför Kina och mänskor från hela världen ville donera pengar för att få ihop summan. Tapeten är gjord av de skuldbrev han skrev, för att senare kunna betala alla dem som hjälpte honom.

- Jag frågade honom hur det gick. Han har faktiskt betalat tillbaka skulden åt alla han fick tag på, säger Erja Pusa.

Men nu måste vi backa lite.

Ai Weiwei gillade inte idén på att ordna en retrospektiv utställning i Helsingfors, istället valde han temat trä. ai weiwei, ham, helsingfors konstmuseum Bild: Helsinki Art Museum

Fånge och rockstjärna

Ai Weiwei föddes i Peking år 1957. Han inledde sin konstnärskarriär i USA, där han levde och bodde i New York i många år och inspirerades av konstnärer som Marcel Duchamp och Andy Warhol. När han återvände till Peking år 1993 var kontrasten stor och situationen mycket svår, det kommunistiska partiet begränsade mänskornas liv, inte minst kulturen och konsten.

Det var då Ai Weiwei började kämpa för uttrycksfrihet och mänskliga rättigheter. Till exempel drev han en regeringskritisk blogg, som stängdes av staten år 2009. Han var också med om att designa stadionbyggnaden för OS i Peking, Fågelboet, samtidigt som han klandrade arrangemangen kring Olympiska spelen.

År 2011 fängslades han på grund av sin kritik mot partiet, han sattes i husarrest, hans ateljé förstördes, hans pass konfiskerades och han förbjöds att lämna landet i flera års tid.

Fängslandet och husarresten gjorde honom inte bara till en världsstjärna – västvärlden engagerade sig något oerhört och medier jorden runt krävde att han skulle frias – men det blev också ett viktigt tema i hans konst. Utställningen på HAM innehåller till exempel en musikvideo inspirerad av hans 81 dagar i fångenskap och de två vakter som hela tiden bevakade honom på en halv meters avstånd.

Ai Weiwei är en mycket mångsidig konstnär – han är arkitekt, han är heavymusiker, han är utställnigskurator, han är dokumentärfilmare. Ändå är han inte alls berömd i Kina. Det är bara den yngre generationen som överhuvudtaget känner till honom. Men i västvärlden är han som en rockstjärna.

Hans verk är mycket personliga, de kritiserar det kinesiska systemet, samtidigt som de tydligt tar intryck från den amerikanska konsten och dadaismen.

- Hans konst är global, alla kan känna igen sej i den, säger Pusa. Verken och installationerna är humoristiska och vackra på många sätt, men om man känner till historierna bakom dem ändras allt, säger Pusa.

Ai Weiweis perspektivstudie på Finlands riksdagshus ställs ut på HAM. Nu mer aktuell än någonsin, kunde någon tycka. ai weiwei Bild: Ai Weiwei

Historier i trä

Mitt i rummet, bakom ett träd i naturlig storlek, står en flera meter hög konstruktion i vitt. Installationen Vitt hus är ett av de verk som Ai Weiwei gjort enkom för helsingforsutställningen. Det visar sej att det är, ja, ett klassiskt kinesiskt enfamiljshus i trä, 80 kvadratmeter stort.

Trä är också hela utställningens tema, eftersom det är ett material som är viktigt både i Finland och i Kina, och ett material Ai gillar att jobba med.

- Han använder till exempel delar av historiska träbyggnader, men han målar om dem. Han ändrar på de gamla värdefulla föremålens betydelse och gör dem till delar av samtidskonten, förklarar Pusa.

Vad händer med historien, är huset fortfarande gammalt och värdefullt fast det målas vitt?

Också ett annat träverk har världspremiär i Helsingfors. Skräpcontainer berättar historien om de 60 miljoner barn som lever på gatorna i Kina, eftersom deras föräldrar har flyttat till andra städer på jakt efter jobb.

År 2012 klättrade fem gatubarn in i en sopcontainer och tände en eld. De dog av rökförgiftning. Nu står en soptunna i trä på Helsingfors konstmuseum, för att vi inte ska glömma.

Verket "Vitt hus" hör till utställningschef Erja Pusas favoriter. Ai Weiwei har gjort det enkom för utställningen på HAM. erja pusa, ham, helsingfors konstmuseum Bild: Yle/Ida Henrikson

Då Ai Weiwei talar, lyssnar världen

Det är inte ovanligt att myndigheterna i Kina arresterar aktivister, oliktänkare och såna som uttalar sej kritiskt om partiet. Ai Weiwei är en av de mest högljudda. Han har därför blivit en slags symbol för mänskorättssituationen där.

- Man kan inte säga att han är martyr, men hans liv har varit svårt. Samtidigt har han hela tiden gjort sin konst och varit i kontakt med västerländska gallerier, museer och kuratorer. Via det känner vi till honom, och via honom vad som pågår i Kina.

- Då han berättade för mej om fängslandet brast han nästan ut i gråt. Då visste jag att han talar sanning. Det är inte lätt att tala sanning i Kina, men ändå kan han inte låta bli att öppna munnen, säger Pusa.

Sedermera har utreseförbudet hävts och enligt rykten kommer konstnären själv att besöka utställningens vernissage i Helsingfors. Utställningschef Erja Pusa beskriver Ai Weiwei som en mycket vänlig och lätt person att jobba med. Han vet vad han gör och säger vad han vill, men lyssnar också på andras åsikter.

- Han är stor och mjuk. Fösta gången vi träffades tyckte jag att han var som en stor lurvboll.

Sofia Aminoff är höstens mesta dramatiker i Finland. I både hennes senaste och kommande pjäs figurerar historiska personer som Linda Sibelius och Fredrika Runeberg, via dem lyfter Sofia upp kvinnors berättelser.

På Svenska Teaterns Nicken-scen sitter Sofia Aminoff i scenografin till hennes nya pjäs Den älskande, som får sin premiär i mitten av oktober i ett samarbete mellan Östra Nylands Teater och Svenska Teatern.

Tomas Jansson och Sofia Aminoff samtalar på Nicken-scenen. Tomas Jansson och Sofia Aminoff samtalar. Bild: YLE/Jessica Edén

Den berättelsen handlar framför allt om Linda ”Jeans syster” Sibelius, kvinnan som retuscheras bort från familjefotografier och diagnostiseras som manodepressiv av den andra brodern Christian – landets ledande psykiater.

Linda levde över 30 år på olika institutioner, framför allt på Nickby mentalsjukhus. Där hade denna ”begåvade amatörpianist” ett eget piano som hon gärna spelade Jeans senaste kompositioner på.

I Den älskande breddar Sofia historien med att skapa två tidsplan.

1915 är det dialoger mellan Linda och hennes (fiktiva) läkare Michael, 2015 är det fotografen Vilja och hennes pojkvän som bor i det före detta mentalsjukhuset som nu har byggts om till bostäder.

Sofia Aminoff Bild: Yle/Jessica Edén

Att kunna styra sitt eget liv är en räddning

Via de två tidsplanen speglar Sofia Aminoff kvinnans situation, och hur den har förändrats på hundra år.

- Det avgörande för Vilja är att hon är fotograf och får ha en skapande roll. För hundra år sedan hade kvinnan inte den möjligheten, konstaterar Sofia om pjäsens andra kvinnliga karaktär.

Affischen till Den älskande. Affischen till Den älskande. Bild: Östra Nylands Teater

Och att hon kommer ur sitt relationshelvete? Om Linda har utsatts för manligt maktutövande av sina bröder, försöker också Viljas pojkvän kontrollera Vilja. Att hon blir av med pojkvännen är kanske också en räddning?

- Ja absolut, skrattar Sofia.

Tema drömmar, kvinnlighet, sårbarhet

När jag frågar Sofia var hennes historier börjar, ifall det brukar finnas ett första frö som sätter igång processerna, skakar hon på huvudet.

- Det finns många frön. Ofta är det så att en pjäs leder till nästa, det blir kedjor, saker bara kommer och så fastnar de.

Men det finns teman som följer dej?

- Ja det finns det.

Som?

- Som kvinnlighet, sårbarhet, psyke, ambivalens, dubbel symbolik som ljus mörker och hat kärlek, trauma, naturen, skönhet, makt, sexualitet, kön....

- Drömmar är också ett starkt tema, relationen mellan inre och yttre verklighet. Numera läser jag alltid mycket psykoanalytisk teori när jag inleder ett projekt.

Varför?

- Det stöder och förstärker och förstorar tematiken och världen, och hjälper mej att bygga karaktärerna och tematiken. De flesta av mina karaktärer är ju på ett eller annat sätt traumatiserade, så det handlar om att lära känna deras psyken.

Sofia som Linda Sibelius

För en stund avbryter vi samtalet för att ge ett konkret exempel på Sofias dramatik.

Sofia Aminoff läser ur sin pjäs. Bild: YLE/Jessica Edén

Det blir en exklusiv stund där Sofia själv blir pjäsfiguren Linda, medan Kim Gustafsson ur produktionens ensemble gör Lindas läkare Michael.

I nästa pjäs står Fredrika Runeberg i centrum

Sofia Aminoff har också tidigare använt sig av historiska figurer i sin dramatik, förutom Linda Sibelius också Sigmund Freuds dotter Anna.

Den linjen fortsätter hon på. Som bäst skriver hon en pjäs med Fredrika Runeberg som huvudperson.

- Relationen mellan könen är ett viktigt tema när jag skriver, och att jag sedan använder historiska personer handlar väl också om att, ja, alla dessa kvinnor som satts i skuggan och marginaliserats är ju också en del av oss, vi behöver skriva om dem och se dem för att se vår historia, det är ett symboliskt rotarbete som jag tror att är väldigt viktigt att göra.

- Det handlar förstås också om att, jag behöver kvinnor som jag kan identifiera mej med.

- Klart jag kan identifiera mej med män också men jag behöver de här kvinnorna att identifiera mej med. Och den här marginaliseringen av kvinnligheten, och hur kvinnlighet karaktäriseras som skört och avvikande... Det är viktigt att skriva om det.

Samtidigt som det att man skriver om det, också kan bekräfta den karaktäriseringen. Hur tänker du på balansgången mellan att problematisera ett fenomen och att bekräfta fenomenet genom att skriva om det?

- Säg det. Kanske jag tänker att, om jag kan göra de här kvinnorna till hela karaktärer som är både fantastiska och hopplösa, så visar jag på att de är stora och små och mänskliga... Och med Linda så, porträttet av henne, hon är ju inte BARA sjuk.

- Men visst, det är jättesvårt.

”jag vill komma åt ett mörker”

När jag läser dina pjäser, hittar jag bilder som... gyttja, lera, sörja, svart glänsande massa, tung massa, mörker som sipprar ut... Vad ligger bakom den symboliken?

- Ofta är det jag skriver... ja, jag vill jag komma åt ett mörker och ett djup.

Sofia Aminoff. Bild: YLE/Jessica Edén

Lyssna också på hela samtalet med Sofia Aminoff.

Under 72 minuter samtalar vi om Sofias väg in i dramatiken, om hennes pjäsers väg från text i bordslådan till uppsättning på en teater, om språk, och framtida projekt, och om hur hon använder manliga karaktärer som bollplank för de kvinnliga karaktärerna. Sofia kommenterar också den svenska författarinnan och dramatikern Sara Stridsberg som i en intervju för svenska yle konstaterar att hon körde fast med sitt romanprojekt om mentalsjukhuset Beckomberga för att hon inte kom underfund med hur hon skulle få moraliskt inträde till stället, att hon fick problem med att det alltid är de friska som skildrar de sjuka och sjukdomen.

Sofia Aminoff är under hösten aktuell med dramatiseringen av Fredrika Runebergs Fru Catharina Boije och hennes döttrar på Svenska Teatern, samarbetsprojektet Den älskande (Östra Nylands Teater & Svenska Teatern) som får sin premiär i mitten av oktober, samt radiohörspelet Stabat Mater som sänds i slutet av oktober.

Jägarmarschen blev en succé och spelades år 1918 till och med oftare än "Vårt land". Men den fanns också en tid på Rundradions svarta lista över förbjuden musik.

Politiken som sådan har aldrig intresserat mig. Jag har försökt bidra på annat sätt, sade Jean Sibelius 1935. Ändå tog han politisk ställning genom att komponera Jägarmarschen.
Året var 1917 och det var spända tider i Finland. Vita skyddskårer och röda gard beväpnades på olika håll i landet.

En pigg marsch för jägarna

Tanken med marschen var att muntra upp humöret hos de finländska jägarna som då genomgick sin militärutbildning i Tyskland. Texten skrevs av Heikki Nurmio och Sibelius komponerade musiken i ”hög fosterländsk stämning”. Sin officiella premiär fick Jägarmarschen på en akademisk fest i Helsingfors den 19 januari 1918.

Sibelius i husarrest

Läget förändrades snabbt. En vecka senare började inbördeskriget. Trakterna kring Träskända och Sibelius hem Ainola kom att kontrolleras av de röda. Jean Sibelius beordrades i husarrest.

pöbelväldet växer som en lavin

I sin dagbok skrev Sibelius den 2 februari 1918: Mord på mord! Icke allenast de som deltaga i striderna utan öfverhufvudtaget alla bildade äro osäkra. Och pöbelväldet växer som en lavin. Därhän alltså. Min tur kommer nog snart då ju jag som Jägarmarschens autor är en persona ingrata.

Inte klok i huvudet

Brodern Christian Sibelius var överläkare för Lappvikens mentalsjukhus och övertalade Janne att flytta till Helsingfors. I början av mars inkvarterades familjen Sibelius i Lappviken. Men också där sökte röda gardet efter vapen utan att hitta någonting annat än ”en som inte var klok i huvudet”. Soldaten hade sett den cigarrökande Jean Sibelius fördjupad i sina noter.

Jägarmarschen en succé som svartlistades

Mannerheims trupper besegrade de röda efter blodiga strider och i mitten av april 1918 dirigerade Sibelius Jägarmarschen på en konsert som hyllade det tyska befälet. Sibelius blev en ännu större nationalhjälte i segrarnas ögon och marschen spelades under de kommande åren till och med oftare än nationalsången ”Vårt land”. Men den sågs också som alltför vit i de rödas ögon och en tid fanns den på Rundradions svarta lista över förbjuden musik.

Jägarmarschen är idag Försvarsmaktens honnörsmarsch, och den spelas varje år som första musikstycke vid presidentens självständighetsmottagning på slottet.