Tankar och minnen kring Pink Floyds album Wish You Were Here som fyller 40 år den 12:e september 2015.

Jag minns det som om det var i förrgår. Tyvärr. Det var julafton under 70-talets senare hälft och jag väntade med spänning på att se vilken eller vilka av alla de skivor jag önskat mig som skulle finnas gömda under granen.

Kiss-planscher

På den tiden var jag något av en hårdrockare och hade tapetserat väggarna i mitt pojkrum med Kiss-planscher. Så jag hade förstås önskat mig några Kiss-plattor som jag ännu inte hade. Och jag hade önskat mig dem som LP. Inte som C-kassett. Vilket var det jag fick.

Till råga på allt var det ingen Kiss-kassett, utan med ett för mig obekant band. Pink Floyd stod det. Pink Floyd? Aldrig hört talas om. Skivan hette Wish You Were Here, men inte heller det sade mig någonting. På bilden skakade två gubbar hand med varann. Tydligen brann den ena gubben, så det var ju litet roligt. Men annars var jag rätt konfys.

Något förbryllad

Det var min kära mor som hade gett mig kassetten och uppenbarligen såg hon att jag var något förbryllad. Hon förklarade att hon inte hade vågat köpa någon Kiss-platta åt mig eftersom hon inte visste vilka jag hade (kanske hade hon tappat bort min handskrivna önskelista), utan hade istället satsat på att köpa något annat som jag kanske också kunde tycka om. Därför hade hon gått till vår lokala skivbutik i Mariehamn och förklarat dilemmat för expediten.

Expediten sade att hon hade en son som var ett år äldre än jag och som också gillade Kiss. Men förutom Kiss gillade han också Pink Floyd. Så får det kanske lov att vara litet Pink Floyd?

Pink Floyd, Wish you were here Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Inspirerad av detta köpte min mor således P. Floyds Wish You Were Here åt mig. Som alla Floyd-diggare vet är WYWH deras i särklass lugnaste skiva och således kanske inte den bästa inkörsporten till Floyd-världen för en ung liten hårdrockare.

Men det här visste jag förstås inte då, utan tänkte att ju måste ge skivan en chans innan jag kunde uttala mig om den. Ja, redan då tänkte jag på det sättet.

Väntade och väntade

Så jag gick till mitt rum, lade in kassetten i spelaren, tryckte på play och väntade på att någonting skulle hända. Och väntade. Och väntade. Så hördes några små tysta underliga pipande ljud som sakta sakta växte i styrka och det kändes som en evighet för låten att äntligen komma igång. Men inte hjälpte ju det när den musik som hördes var erbarmligt tråkig. Det var t.o.m. ungefär det sämsta jag någonsin hade hört.

Jag minns ännu hur jag på julafton gick till min mamma och besviket sade: "Vad är det för jävla skit du har köpt". Det minnet får mig ännu snart 40 år senare att skämmas.

Spelade kort och skivor

På den tiden spelade min mor och jag ofta kort om kvällarna och då brukade vi samtidigt lyssna på någon av mina skivor. Men efter att jag fått Wish You Were Here tvingade min mor mig att spela den nästan varje gång. Jag vet inte varför, för det var verkligen inte hennes musiksmak heller. Kanske hon tänkte att jag skulle börja tycka om musiken ju mer jag hörde den.

Men det gjorde jag inte.

Efter ett tag började jag förstås kunna skivan någorlunda utantill och t.o.m. fördra den, men jag lärde mig inte att tycka om den. Och småningom slutade vi spela den helt.

Så snabbspolar vi framåt ungefär ett år.

Badkarsfantast

Redan som liten parvel var jag en inbiten badkarsfantast. Jag tyckte det var så himla skönt och avkopplande att ligga där i det varma skumbadet, läsa serier och lyssna på musik.

Så var det en gång jag skulle välja musik till följande badsession. Men jag märkte att jag inte hade lust att höra på någon av mina vanliga badkassetter. Mitt i allt föll min blick på Pink Floyds Wish You Were Here. Jag betraktade den tveksamt och liksom vägde den där den låg i min hand. Till sist bestämde jag mig för att ge den en ny chans.

Jag gled ner i badet, sträckte ut min hand och tryckte på bandspelarens play-knapp. Den musik som kom därur var ungefär den bästa musik jag någonsin hade hört! Jag kunde inte för mitt liv begripa vad jag hade haft emot den tidigare! Från den stunden var jag en inbiten Pink Floyd-diggare och de är än idag mitt favoritband.

Blandning av tur och envishet

Det hade jag väl aldrig kunnat tänka mig – att min mor som inte vet så värst mycket om musik med en lagom blandning av tur och envishet skulle introducera mig till Pink Floyds fantastiska musikvärld.

Och om någon undrar, så – ja. Jag har bett min mor om ursäkt för mitt fula uttalande den där julen. För länge sedan. Men jag gör det gärna igen. Förlåt. Och tack.

Om allt fler jobbar fast de är krassliga eller sjuka på grund av att karensdagen införs får vi problem, menar psykologen Ilpo Lakka. Fler arbetsplatsolyckor, kolleger som smittas, och ökad utmattning är några av följderna han tror att blir vanligare.

- Risken är att det lilla löneavdraget som karantänen för med sig ändå blir avgörande för många. De jobbar hellre fast de mår dåligt än går miste om pengarna, säger Lakka.

Första sjukskrivningsdagen oavlönad

Om regeringens sparkrav går igenom betyder det att första dagen av sjukskrivningen blir oavlönad. Dag två till nio betalas åttio procent av lönen. Det kan jämföras med hur det är nu, ingen karensdag och full lön från början.

- Det är inte bra om folk i större utsträckning går till arbetet om de är sjuka. Risken är givetvis stor att man smittar ner sina kolleger. Speciellt inom hälso- och sjukvården är det problematiskt, säger Lakka.

Risk för fler arbetsplatsolyckor

Han tror också att olycksbenägenheten kan öka. I yrken som kräver stor uppmärksamhet är det viktigt att man är i toppskick. Kranförare, skogs- och industriarbetare och chaufförer är några exempel han nämner. Men egentligen blir alla jobb mer och mer krävande. Troligen spelar också dagens bistra situation på arbetsmarknaden in.

- När folk är rädda för att bli av med jobbet blir tröskeln att gå till arbetsplatsläkaren ännu högre.

Utmattningssymtom vanligare

Enligt Lakka, som har lång erfarenhet av arbetshandledning, finns det en risk för att små hälsoproblem kan växa sig betydligt större på lång sikt.

- Vi får troligen se en ökning av utmattningssymtomen om fler jobbar fast de är sjuka. Speciellt när det verkar som om allt färre skall göra allt mer i arbetslivet, säger psykolog Ilpo Lakka.

Knappast någon av oss har levt i en helt friktionsfri kärleksrelation. Där det finns människor, känslor och omständigheter inblandade, där smyger lätt oenigheter, tvivel och gräl sig in.

Det att man ibland känner att förhållandet inte har någon lysande framtid betyder dock inte att det verkligen är så. Experttimmen på Radio Vega fokuserar i september på trassliga kärleksrelationer, skilsmässor och allt vad de innebär.

Pia Graniittiaho som är sakkunnig i barn- och familjearbete på Barnavårdsföreningen samt psyko- och parterapeuten Mika Lindfors satte sig ner för att försöka ge sin syn på lyssnarnas frågor.

Fråga: "Äktenskapet tungt efter 18 år tillsammans"

"Jag och min man har varit tillsammans i 18 år och gifta i 13. Vi älskar verkligen varandra men som alla andra har vi ändå fått våra törnar i äktenskapet och nu efter sommaren blev det extra tungt. Ibland är jag osäker på om vi sårar varandra mera än vi tillför varandra glädje och kärlek.

Vi är båda positivt inställda till parterapi men samtidigt är jag rädd för att det ska bli värre om vi börjar ta upp vissa saker som vi båda undviker att prata om. Tänk om vi inte kan reda ut våra problem? Jag är ärligt sagt skräckslagen inför tanken på skilsmässa."

Hälsningar, nedstämd fru

Experterna svarar:

Pia Graniittiaho och Mika Lindfors är experter på parförhållanden. Pia Graniittiaho och Mika Lindfors i Experttimmen. Bild: Yle / Anne Hietanen

Mika: Spontant tänker jag att det skulle vara bra för dem att gå i parterapi för att få en utomstående med i de här frågeställningarna. Min erfarenhet är att en utomstående som inte är känslomässigt involverad i relationen har möjlighet att hjälpa till med att reda ut problemen.

Pia: Jag får en känsla av att de är rädda för att t.ex. terapi skulle leda till att det börjar hända någonting de inte kan kontrollera. Eftersom kvinnan säger att hon är rädd för skilsmässa blir det lätt att hon låter bli att göra någonting istället för att våga fundera på vad problemen beror på. Det att man lägger locket på är dock ingen lösning.

Mika: Precis, att inte göra något är också att göra något. De borde fundera på att ”Om vi inte gör någonting, vad händer då?” För det händer ändå någonting. Många par vet inte ens var de ska börja reda upp saker. Att få en struktur för att mötas, t.ex. genom parterapi hjälper väldigt ofta.

Pia: Då man funderat så pass långt att man är rädd för en skilsmässa är det läge att stanna till. Fundera kring vad man egentligen vill, öppet granska sin egen livssituation och våga sätta ord på det man tänker och känner. Ta tag i saken.

Mika: Om man har fokus på skilsmässa, då har man fokus på skilsmässa men man kan också fokusera på det som ännu finns kvar. Det kräver dock attityd och vilja att engagera sig i förhållandet för att det ska finnas förutsättningar för att rädda det. Om man står med ena foten ut genom dörren är det svårt.

"Det kräver attityd och vilja att engagera sig i förhållandet för att det ska finnas förutsättningar för att rädda det." - Mika Lindfors

Pia: Ibland kan man behöva ta upp det där svåra och jobbiga och våga gå igenom det för att det ska släppa sitt grepp om en. Efter den jobbiga processen brukar det ändå alltid lätta. Man måste dock vara noga med hur man pratar om saker, att man går via sig själv istället för att skuldbelägga den andra.

Mika: Ett annat sätt kan vara att gå tillbaka i tiden. Under de 18 år som det här paret varit ihop så har det säkert tidigare också funnits svåra perioder. Fundera kring ”hur kom vi igenom krisen då?” och anamma de erfarenheterna och tillvägagångssätten.

Mika: Ett annat sätt kan vara att fokusera på det positiva för att blåsa in lite ny energi i relationen. ”Vad njuter vi båda av? Kan vi hitta på något nytt vi kan göra tillsammans?” Ofta stirrar vi oss så blinda på problemen att vi inte vet vad som är upp och ner. Gemensamma positiva upplevelser kan ge oss ny ork att hantera vår situation.

Pia Graniittiaho och Mika Lindfors gästade Experttimmen på Radio Vega 10 september 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Anne Hietanen.

Lyssna på fler frågor och svar i klippet nedan.

Tre romaner på sex år. Kaj Korkea-aho ligger inte på latsidan. Senaste verket Onda boken öppnar dörrar för en internationell karriär.

Kaj Korkea-aho, hemma från Esse i norra Österbotten, numera bosatt i Helsingfors blev först känd genom sitt humorprogram Radio Pleppo som han gjorde tillsammans med barndomsvännen och kollegan Ted Forsström. Han har även varit programledare på TV men idag är han mest känd för sina kolumner och sitt författarskap.

2009 gav han ut debutromanen Se till mig som liten är som även prisbelönades av Svenska Litteratursällskapet. 2012 var det dags för Gräset är mörkare på andra sidan som dramatiserades och spelades på Viirus-teatern i Helsingfors.

Tredje boken öppnar dörrar utomlands

I augusti 2015 kom den tredje romanen Onda boken (läs recension) ut och den har förutom erhållandet av lysande recensioner även sålts utomlands och ryktet säger att Hollywood hört av sig. En solig dag i september besökte Kaj Korkea-aho Lördax-studion för att berätta om hur livet och karriären ser ut.

Tre romaner på sex år, hur hinner man med det?

- Alla har ju sin egen arbetsprocess men då jag håller på med ett projekt skriver jag nog dagligen tills det är färdigt. Onda boken skrev jag bl.a. i en avskild stuga uppe i bergen i Mexico. Där fanns inte så mycket annat att göra än att skriva och döda spindlar så det kanske bidrog till den angstiga stämningen i boken.

Onda boken i stora världen

Onda Boken är kaj Korkea-ahos tredje roman. Onda boken av Kaj Korkea-aho

Förutom stora framgångar i Finland har också den stora världen fått upp ögonen för svenskfinlands älskling och Onda boken har redan sålts till Tyskland, Danmark och den spansktalande världen.

- Jag har alltid drömt om att bli översatt så jag är förstås hemskt glad. Mina böcker har visserligen getts ut på finska vilket inte är någon självklarhet för finlandssvenska böcker men givetvis är det i en annan skala då man kommer in på så pass stora språk som tyska och spanska.

- Det finns potentiellt så många människor som kan nås av min historia så det känns som att nu kan vad som helst hända – eller inte hända. Men jag är givetvis både glad, tacksam och stolt.

Leva på skrivandet

Bokbranschen är i kris och ytterst få finska författare lever endast på sitt skrivande men en större internationell marknad borde ju innebära mer pengar?

- Jag hoppas givetvis att jag även i fortsättningen ska kunna leva på mitt skrivande som jag gjort hittills, tack vare andra skrivjobb och stipendier men någon illusion om jag ska bli hemskt rik...det har jag nog inte.

Hollywood hör av sig

Kaj skrev förra veckan på sin Facebook-sida att han blivit väckt av ett samtal som visade sig komma från Hollywood. Vem var det som var på tråden?

- Det var en agentur från Hollywood som ringde mig efter att boken nämnts i en global branschtidning. En hel del produktionsbolag, bl.a. de som gjort Jason Bourne-filmerna, har även hört av sig och velat veta mer om historien vilket ju såklart känns spännande. Men som sagt, det är nu på den nivån att de är intresserade och läser boken, sen får vi se.

Om vi leker med tanken att Onda boken skulle bli film, vem skulle spela huvudrollen?

- Nog blir det väl Matt Damon, haha.

Kaj Korkea-aho gästade Lördax på Radio Vega 12 september 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Musikaler kopplas ofta ihop med storartad prakt, stora satsningar på scenografi och dräkter. Men när Jakob Höglund och hans team bygger upp Stormskärs Maja på Åbo Svenska Teater, handlar det istället om karga miljöer, om samspelt lekfullhet, och om Emma Klingenbergs starka, berörande sång.

Det sägs att en bra casting är mer än halva jobbet.

Där har Åbo Svenska Teater lyckats. Modig regissör. Skönt samspelt ensemble. Folkligt band som är både närvarande och osynligt och gör varken mer eller mindre än det som behövs - vilket är väldigt mycket lättare sagt än gjort.

Elmer Bäck, Emma Klingenberg och Peter Ahlqvist. scen ur föreställningen Stormskärs Maja Bild: Pette Rissanen

Och framför allt: Emma Klingenberg och Elmer Bäck, som inte bara är trovärdiga som Maja och Janne. Deras kemi är stark, och när deras kärlek ju inte ska manifesteras med stora gester - den ska kännas och inte synas - är kemin mellan dem helt avgörande.

Olyckor, tragedier, och kärlek

Stormskärs Maja är berättelsen om en ”stark kvinna” i skärgårdsmiljö. Det handlar om 1800-talsvardag, ett kargt liv fyllt av olyckor och tragedier men också kärlek. Och framför allt handlar det om att inse att livet går vidare, livet måste gå vidare. Repliken ”döden får inte tiden att stanna” blir som hela historien i en enda mening.

Det finns väl inte mycket i själva handlingen som det i dag direkt går att relatera till: en familj ensam på en ö långt ute i ingenstans, mängder av graviditeter, den omänskligt stränga och maktfyllda prästen, ett liv som helt levs på naturens villkor.

Ändå är publikintresset enormt, och kanske det kunde förklaras med att Stormskärs Maja på något sätt verkar kunna fungera som ett slags finlandssvensk Kristina från Duvemåla, något som känns som kollektivt vårt - även om det ju faktiskt var på en finsk teater (Tampereen Työväen Teatteri 1991) som musikalen fick sin urpremiär och först senare översattes till svenska av Jan Lindroos.

Hur som helst är förväntningarna på uppsättningen enorma.

Modig Jakob Höglund

Regissören Jakob Höglund tacklar förväntningarna modigt. Han undviker att bygga upp klassiska skärgårdsvyer, istället jobbar han med att skapa stämningar och fysiska bilder som ska få oss i publiken att själva måla fram miljöerna i vårt inre.

Höglunds och teamets knep är att kasta in detaljer vi kan relatera till, urelement som vatten och eld och vind, mängder av halm, traditionella dräktmaterial och just fysiska bilder – som när ensemblen med sina kroppar jagar fram havets stormar .

Ett annat exempel är när Maja - och publiken - möter den yttre skärgården för första gången.

11/14delar av ensemblen. Från vänster: Peter Ahlqvist, Anna Victoria Ericsson, Sofia Törnqvist, Kimmo Alakunnas, Emma Klingenberg, Willehard Korander, Elmer Bäck, Camilla Hellberg, Bror Österlund, Jerry Wahlforss och Lidia Bäck. I föreställningen medverkar dessutom Sara Sellberg, Monica Nyman och Lasse Fagerström. scen ur föreställningen Stormskärs Maja Bild: Pette Rissanen

När föreställningen inleds i Majas barndomsmiljöer på Simskäla, spelar man på en liten yta framför ridån. Det är först när det nygifta paret Maja och Janne reser ut till Stormskäret som man lyfter på ridån, och plötsligt är ytorna väldiga, precis som när man lämnar den inre skärgården och möts av det oändliga.

Det är riktigt snyggt.

Döden får inte tiden att stanna.

Uppsättningen är fylld av flera sådana eleganta visuella detaljer. Bastubadandet i skumt ljus där ensemblen trollar fram ugnens och människornas fräsande och suckar. Stjärnhimmeln. Eller när Maja föder sitt första barn – den upplevelsen ska jag inte förstöra för alla dem som har biljetter bokade, jag säger bara att jag aldrig har sett något liknande tidigare när den förstfödda (Lidia Bäck) plötsligt finns där.

Lägg dessutom till elegant ljussättning, snygg användning av musik, lekfulla stiliserade trick att gestalta hus och kyrkobänkar och eldsvådor och den tuffa naturen, till och med död.

scen ur föreställningen Stormskärs Maja Bild: Pette Rissanen

Mischmasch av dialekter

Det visuella styrs av en hel och stark estetisk vision, som bryts bara av en detalj.

Jag kan förstå att man av praktiska orsaker har valt plast för att gestalta saker som väldiga segel och det stora havet. Plast är genomskinligt och lätt att hantera, men rimmar illa med de material och den scenografi man i övrigt jobbar med.

Ett annat frågetecken gäller användningen av dialekter. Och det uttryckligen i pluralis, eftersom tanken uppenbarligen varit att alla skådespelare skulle tala med någon dialekt som just de har en relation till.

Det ger ett något stökigt intryck, dessutom verkar alla skådespelare inte riktigt bekväma i sina dialekter. Då skuffas man som åskådare också litet längre från pjäsfiguren, istället för att komma närmare honom eller henne.

Det problemet förstärks av att man i salongen har onödigt svårt att uppfatta replikerna. Det är något i ljudåtergivningen som helt enkelt inte fungerar, och då hjälper det inte med att föreställningen är textad både på svenska och finska.

Emma Klingenberg lyser

I slutändan verkar de frågetecknen inte spela någon stor roll, lördagens premiär följs av så hjärtliga stående ovationer som man sällan upplevt på ÅST.

Tacka Emma Klingenberg för det.

Att hon är ensam om att få sin (österbottniska) dialekt att faktiskt sitta perfekt är förstås fint, men framför allt sjunger hon underbart. Det är samtidigt starkt och skört, tufft och sårigt, inte bara tekniskt kontrollerat utan också känslomässigt laddat.

Elmer Bäck och Emma Klingenberg. Elmer Bäck och Emma Klingenberg i Stormskärs Maja. Bild: Pette Rissanen

Om historien i sig inte kommer åt att beröra mig väldigt mycket - på dryga två timmar speltid ska man hinna med så mycket att enskilda händelser sällan får djup – så blir jag istället berörd mer eller mindre varje gång Emma sjunger.

Också annars är hon hundraprocentigt närvarande i varje stund. Hon är så hudlös, så laddad och intensiv på det där sättet som får tid och rum att försvinna.

Elmer Bäcks första institutionsteaterjobb

Som Janne gör Elmer Bäck sin första roll någonsin som institutionsteaterskådis, extra laddat nu när hans första stora internationella filmroll (i Eisenstein in Guanajuato) äntligen går att kolla in också på finländska biografer – och för att han delar scen med sin syster Lidia, som far och dotter!

Emma Klingenbergs sång är samtidigt stark och skör, tuff och sårig, inte bara tekniskt kontrollerad utan också känslomässigt laddad.

Det är ingen okomplicerad roll. Janne är en central figur som ska ta plats men aldrig överskugga Maja. Nu blir Elmers roll framför allt att kompa Emma, och där behövs all självklar scenkarisma som han har så mycket av.

Att han inte verkar känna sig riktigt hemma i den dialekt han talar är förstås synd, nu får han heller aldrig riktigt utrymme att utnyttja de styrkor han har som vokalist.

Jag har sett honom som frontfigur i rockband och knockats av det han är kapabel till. I Stormskärs Maja får man bara glimtar av det när han i ett par nummer står i centrum. Men Elmer har den där unika förmågan att få något att hända bara med att finnas närvarande på scenen, och hans oemotståndliga pojkaktiga charm passar perfekt i rollen.

När Janne försvinner finns det inte mycket kvar att berätta. I en vacker drömscen återser Maja sin kärlek en sista gång, sedan snabbspolas decennierna. Maja blir farmor, och på samma sätt som vi en gång mötte Stormskäret för första gången - med att ridån lyftes - tar vi till slut avsked. Ridån dras ner, de öppna landskapen är borta.

Men livet går, trots allt, vidare.

Trots sin uppväxt i London, New York, Buenos Aires och Tokyo är hon en av våra mest nordiska artister. Danska singer-songwritern Inga Thommessen, med norska rötter och ett finlandssvenskt förflutet.

Inga Thommessen föddes på den norska ambassaden i London år 1956. Hennes norska pappa var nämligen Norges ambassadör i Storbritannien.

När hon var några år gammal gick flyttlasset till New York. Och allt eftersom pappan skickades vidare på nya uppdrag, kom familjen via Argentina och Japan tillbaka till Europa.

Inga Thommessen var tonåring och hennes pappa stationerades nu i Helsingfors. Hon kom därför att bli finlandssvensk för några år.

Euroviisut 1976

Redan under åren i Tokyo hade Thommessen börjat intressera sig för sång och musik. Där hade hon en duo med en ung Mary Chapin Carpenter, som många år senare skulle utses till USA:s bästa countrysångerska. Chapin Carpenter fick country-Grammisen fyra år i rad på 1990-talet.

I Helsingfors gick Inga Thommessen i Steinerskolan och där mogande hennes musikalitet ännu mera. I skolan träffade hon piansiten Lasse Mirsch och tillsammans tävlade de också i Euroviisut år 1976 med låten Tillsammans med barn.

I samband med Euroviisut gav Inga Thommessen ut sitt debutalbum på anrika Love Records, skivbolaget som grundades och ägdes av Chrisse Schwindt, Atte Blom och Henrik Otto Donner.

Med åren har det blivit flera skivor och i somras kom hennes nionde album.De flesta skivorna är inspelade och utgivna i Danmark där Thommessen bor sedan år 1981.

Lär danska

Vid sidan av musiken har Thommessen hela tiden jobbat som lärare i danska för invandrare. Hon har specialicerat sig på svårt traumatiserade flyktingar och har framgångsrikt lyckats lära ut danska, ofta till vuxna analfabeter med hemska upplevelser i bagaget.

En av hennes elever har till och med blivit författare på danska. Elevens dikter har Thommessen nu tonsatt och gett ut på sitt senaste album, som kom i somras.

Thomas Lundin

I Vega Visor blir det sånger från Inga Thommessens långa karriär, låtar från Helsingfors-tiden på 70-talet, blandat med prisnominerad world music och tonsatta dikter från det färska albumet.
I Vega måndag 14.9 kl. 21.05 och söndag 20.9 kl. 8.05.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Den här veckan är det kvinnorna som regerar. Mycket nöje!

Ronya / Great Escape

Finlandssvenska Ronya går från klarhet till klarhet. Eller åtminstone från höjdarlåt till höjdarlåt. Great Escape är hennes nya singel som redan fått ett mycket gott mottagande hos såväl kritiker som fans. Ronya har inte skyndat med Great Escape, utan slipat på den tills hon var nöjd. Och kvalitet vinner som bekant alltid i längden. Låten handlar om när veckoslutet kommer och man äntligen kan fara ut och roa sig.

Titiyo / Taxi

Svenska sångerskan Tityo fick sitt stora genombrott redan år 1989 med hitten Talking to the Man in the Moon. Sedermera har den blivit något av en svensk klassiker. Och det är fortfarande ungefär den enda låt med Tityo som folk kommer att tänka på. Vilket är synd för hon har många fler fina låtar på sin repertoar. Taxi är den senaste i den långa raden. Här sjunger Tityo på svenska.

Följ Radio Vega på Spotify:

Det blev en kväll fylld av värme och förtätad stämning när Kaija Suovanens pyttelilla musiksalong i Stockholm firade sitt tjugo års jubileum. ”Kulturgärning” är ett av de ord som här används om Kaijas verk.

Föreställ dig att du sitter i ett litet ombonat rum, med mjukt gröna väggar, kristallkronor som glimmar, skinande lampetter och musikerfotografier som blinkar till dig från väggarna.

Du är omgiven av ett tjugo-trettiotal förväntansfulla människor, som verkar förvissade om att de snart kommer att få en annorlunda, humorfylld, högst opretentiös och kraftgivande musikupplevelse.

Spela på Kaijas piano

I Kaija Suovanens minimala musiksalong Gabriel & Hilda i Stockholm är det just så här.

Kaija Suovanens musiksalong i Stockholm musiksalong gabriel & hilda, stockholm Bild: Yle/Mi Wegelius

Egentligen har Kaija Suovanen varit pensionär redan i många år. I sin lilla salong tar hon i alla fall emot alla dagar, mellan tio och sex. Hon stiger tidigt upp och inhandlar det som behövs för caféet. Sitt piano bjuder hon också på för den som vill.

En hel musikerfamilj

Ett undantag finns i alla fall! Det är när Kaijas son, den mångfalt prisbelönte operasångaren Gabriel Suovanen, uppträder någonstans. Då stänger hon för att kunna resa dit.

Gabriel Suovanen gabriel suovanen Bild: Erik Rundelius sthlm Blueberries

Kaija säger att det allra bästa är när hon får ha hela sin musikerfamilj omkring sig, som nu, dagen före det så kallade kronprinsbröllopet i Sverige, där hela staden andas förväntan. Men här inne är det alltså en förväntan som gäller någonting annat, något som stamgästerna ler inför i införstådd glädje.

Vem är Kaija?

Kaija Suovanen kommer ursprungligen från Tuusniemi, i Kuopiotrakten. Den stora familjen brukade ofta sjunga till dragspelsackompanjemang. Hennes kortväxte far ställde sig på en stol och sjöng. På det sättet stod han också mitt i ringen och sjöng och grät och sjöng och grät när hans fru, Kaijas mor, hade dött.

Till Sverige kom Kaija Suovanen först för att sommararbeta. Här träffade hon sedan också sin exmake, barnens far, skådespelaren och operasångaren Erkki Suovanen, med en bakgrund som krigsbarn i Sverige. I ett skede hade Kaija hela tre arbeten samtidigt för att kunna finnas till hands för Gabriel och Hilda under deras musikstudier.

Livet i Sverige har i alla fall inte jämt varit en dans på musikomspunna rosor. Gabriel låter förstå att den berikande korselden mellan svenskt och finskt och även krigets efterverkningar har slängt upp en säck full av bland annat ett identitetssökande på hans rygg. Med värme kommer han ihåg besöken till Mommola i Finland.

Kaija Suovanen inför firandet av Gabriel & Hildas 20-års jubileum. kaija suovanen, grundare av musiksalongen gabriel & hilda i stockholm, Bild: Yle/Elianne Rehn

Kaija ringer i lilla klockan

När Kaija ringer i den lilla porslinsklockan och programmet kör igång, ökar temperaturen mångfalt. Förutom pianisten Hans-Ove Olsson får vi bland andra möta recitatören Tor Englund – ordförande för Nils Ferlinsällskapet, som exempelvis citerar Tomas Tranströmer och estradören Mattias Enn, som sjunger Bengt Ahlfors.

Gabriels och Hildas Papagenaduett höjer sedan stämningen till taket medan Gabriels samsång med Pappa Erkki i Rauno Lehtinens Muuttuvat laulut tar oss till mer vemodiga landskap. Och när alla mot slutet gemensamt sjunger Saarenmaan valssi blir allt verkligen till ett helt annat Östermalm än den klichébilden bjuder.

-Det går inte att förklara vilka känslor som uppstår i ett så här litet rum, säger stamgästen Evy Claesson efteråt. Det är lätt att hålla med henne.

I radioprogrammet Musikens kraft har förhoppningsvis en glimt av de här känslorna fångats.

För egen del kan jag säga att det blev en just så annorlunda, opretentiös, högst familjär musikupplevelse, fylld av underfundig humor och värme, som jag hade hoppats på. Här hade vi klassisk musik när den är som bäst. Det vill säga inte musik vars syfte är att vara fin, utan musik skapad i glädje, ja kanske rentav av kärlek.

20-års jubileumsblommor. musiksalong gabriel & hilda, blommor till 20-årsjubiléet Bild: Yle/Elianne Rehn

Musikens kraft sänds i serien Dokumenterat, den 13 september 2015, kl. 09.03 med en andra sändning på onsdag kl. 11.03. På Arenan finns programmet i trettio dygn.

Det förgångna är ett främmande land. Människor beter sig annorlunda där, brukar det sägas. Det är vanskligt att bedöma hur folk tänkte förr men Mikaela Strömberg har två äss i ärmen.

Dels är hon utbildad jurist och kan tolka gamla tingsprotokoll och dels har hon en förmåga att leva sig in i det som skett på de stigar hon vandrar idag.

Så när hon tar itu med Sophie von Behse (1828 – 86) som man länge talat om i de östnyländska bygderna så kan läsaren vara lugn. Det är en fascinerande historia, den om den tyska prästdottern som växer upp i metropolen Sankt Petersburg och som slutar som bondmora i Lappträsk. Hur gick det så och hur kommer det sig att hon överhuvudtaget kan spåras? Strömberg har svaren.

Den romanovska trollkretsen

Vi kommer in i historien när huvudpersonen Sophie är 14 år ”klok som en bok”, sprallig och fölaktig. Genom sina föräldrar den tyska prästen Carl och hans hustru Charlotte är hon stadigt förankrad i de petersburgska högsta kretsarna. Det har faderns sociala skicklighet åstadkommit. Familjen, som småningom berikas med 13 barn, bor i en stor paradlägenhet på Fontanka, mittemot Antjikovska palatset där tsarens yngre barn huserar. Som tyskspråkig får hon småningom uppdraget att se efter de romanovska småpojkarna, på önskan av den tyskbördiga tsaritsan. Hon rekryteras alltså till hovet!

Tysk-pastorns resliga dotter väcker uppmärksamhet i kretsarna. Hon är ovanligt ung för att vara hovdam och till slut noteras hon också av tronarvingen Alexander. Han är gift på sitt håll, men väldigt förtjust i kvinnor. Den omöjliga relationen tar abrupt slut när Sophie tror sig vara med barn. Då blir pastor Carl tvungen att hastigt fundera ut ett passande framtidsscenario för sin äldsta dotter.

Nästan skandal

Det som görs i hast blir sällan bra och så går det även i det här fallet. Att Sophie är en flicka det är lätt att bli förtjust i leder bara till att hennes blivande man, den holländske köpmannen Engbertus Jansen glad i hågen ställer upp som make till en flicka som inte längre är orörd. Men han är svartsjukt lagd och det här kommer att kasta en skugga över hela deras äktenskap.

pärmen till Mikaela Strömbergs Sophie

Därtill finns en obalans makarna emellan som kommer sig av att Sophie genom sin bakgrund är ovanligt rakryggad och målmedveten. Inte den undergivna hustru som hade stött Engbertus, trots hans dåliga omdöme och vidlyftiga planer.

Res österut unge man!

När Engbertus börjar fuska i sin handel i Petersburg får han av den holländska släkten, mån om handelshusets goda renommé, ett erbjudande han inte kan säga nej till. Släkten har dragit i trådar och han skickas till storfurstendömet, närmare bestämt Lovisa och Kulla gård.

Kontrasten till det kosmopolitiska livet i St Petersburg kunde inte vara större. Mikaela Strömberg kryddar texten med fraser och uttryck på både ryska, tyska och franska som en påminnelse om hur öppen världen var för den som kom från de högre klasserna. Det är den ju faktiskt ännu, men då var klasskillnaderna mycket större. Stillheten i de östnyländska skogarna kommer som en chock för societetsdamen.

Moralisk tåga

Så efter en tredjedel i romanen har vi kommit till det som verkar blir berättelsens kärna: av hurdant virke är vi gjorda? Hur klarar vi motgångar? Därtill kommer också förmågan och viljan att möta andra med tillbörlig respekt. Att se dem och anpassa sig i en ny miljö.

I den här romanen tilldelas Engbertus rollen som tölp och besvärlig bråkstake. Medan Sophie får rollen som bildad och rekordelig husfru och ståndsperson. Nu kunde man ju som läsare kunna tro att det är en förenklad dramaturgi, men så var det det här med tingsprotokollen. För Engbertus skaffar sig raskt fiender och skulder. Det finns dokumenterat. Strömberg föreställer sig med vilket intresse allmogen tog del av tingen och lyssnade till redogörelserna. Andras olycka kittlar nyfikenheten.

Rättshaverist

Den bittraste fienden regementskommissarien Melchior Sahlan förblir en något oklar gestalt. Han anklagar Engbertus för att inte sköta sin andel av fattigvården. Men anklagelsen visar sig vara ogrundad. Vad som driver Sahlan vet vi inte, men han och Engbertus blir bittra fiender som möts på nytt i rätten för slagsmål och oegentligheter i affärer. Hans andel i berättelsen blir något episodisk.

Strömberg skildrar sina huvudpersoner utifrån. Vi vet inte vad som rör sig inom dem. Men en berättare kommenterar ibland det som sker. Det ger en lätthet åt berättelsen och pekar på de frågetecken som finns. För allt kan man ju inte veta så här i efterskott…

Det har sagts förut, och det kan sägas igen: Mikaela Strömberg har ett skimrande språk som det är en glädje att läsa. Däremot hade jag uppskattat en noggrannare korrekturläsning från förlagets sida.

Hör på och lyssna

En bildad människa lyssnar också på andra och den som lyssnar lär sig. Ett exempel på hur Sophie möter sin omgivning är att hon när grannarna kommer på besök noga inpräntar i sina döttrar att de ska lära sig vilka hemman de olika gästerna kommer ifrån.

”- Folk är inte annorlunda här än på andra ställen, man ska höra vad de säger”, förmanar hon sina döttrar.

Det visar sig också att den utländska prästdottern har ett ovanligt praktiskt handlag med jordbruket. Dessutom har hon lätt för att ta till sig de senaste rönen i den tekniska utvecklingen och förstår sig på räkenskaper. Ja, det måste ju ha förekommit stor förundran kring denna kvinna som sköter jordbruk, uppfostrar döttrarna och fungerar som jordemor alltmedan mannen är bortrest i diverse affärer.

Ett omöjligt äktenskap

Men mannen är också Sophies svaga punkt. Hans supande, svartsjuka och gemenheter klarar hon inte av, utan får raserianfall som hörs över hela byn när han dyker upp. Han i sin tur ger igen med fysiskt våld. När paret inte klarar av att leva tillsammans kallas de till domkapitlet i Borgå för att ”varnas till samlefnad”. Där visar Sophie igen sin moraliska tåga. Hon prästdottern ska inte stå anklagad inför herrar präster. Att hon aldrig älskat sin man, bekänner hon frankt för de förbluffade herrarna.

Till slut lyckas hon med det som för en kvinna på den tiden var något oerhört. Hon får sin make omyndigförklarad och övertar gården. Så här med dagens ögon kan det vara svårt att förstå vilken styrka det krävdes för det. Vi kan bara föreställa oss hur det skvallrades om det udda utländska paret på den östnyländska landsbygden.

Ingen romantisk hjältinna

Mikaela Strömberg beskriver en kvinna som börjar som en yrhätta i närheten av hovets glans och slutar som en respekterad gårdsfru av egen kraft. Sophie von Behses livsöde är egentligen de melodramatiska, romantiska berättelsernas motsats. Hennes liv är fullt av vägskäl där allt kunde gå mot fördärv. Att det inte blir så är helt hennes egen förtjänst.

Varför berätta om denna 1800-tals kvinna? Kanske för att hon fortfarande kan ses som ett slags föredöme och inte minst för att hennes historia länge var höljd i hemlighet för den del av släkten som blev kvar i Ryssland. För dem som inte strök med i Stalins utrensning av utländska element, vill säga.

Strömbergs berättelse om Sophie von Behse blir en hjältehistoria. Men inte en som vilar på djärva handlingar. Istället är det Sophias sega uthållighet parad med en sund självkänsla som tar hem spelet. Fast själv skulle hon förmodligen inte ha sett sig som någon hjälte, bara en kvinna som står upp för sig.

Hur ska man tala med barn om internet? Många föräldrar står handfallna inför fenomen som Snapchat, Instagram och allt-vad-det-nu-heter. Regissören och textförfattaren Paul Olin fick i uppdrag att skriva en pjäs på temat barn och internet och har själv funderat mycket på dessa frågor.

- Vi har fyra söner mellan fem och sexton år så det är ett dagligt spörsmål hur mycket tid man får använda bakom skärmen och på vilka sajter man får vara vid vilken ålder, säger Paul Olin.

Vuxna rädda för teknik

Paul Olin säger att han är en bakåtsträvare som är rädd för det mesta då det gäller teknisk apparatur.

- Man pratar med barnen om saker man vet är viktiga men samtidigt är man ute på en gungfly för man talar om saker man inte har en aning om, säger Paul Olin.

Det är ändå viktigt att försöka sätta sig in i barnens värld på nätet trots att det kan vara en djungel att ta sig in i den.

Fiffig kuliss som fungerar som dataskärm

I pjäsen Apollo 21 får barnen bland annat träffa Lill-Micke (Mikael Strömberg) och Lill-Oskar (Oskar Silén) som spelar dataspel. Scenografin består av en enkel blå skärm med en inbyggd lucka. I den kan olika appar dyka upp eller så förvandlas den till en chatruta. En av skådespelarna dyker upp i rutan med en mask på sig som föreställer ett mansansikte. Samtidigt pratar han med en ljus röst och låtsas vara en tolvårig flicka. På så vis kan man åskådliggöra förtäckta identiter på nätet.

Ett litet skämt kan växa sig stort på internet. Hur kul är det att bli kallad "ägghuvud" på stan? Kuliss i Teater Taimines pjäs Apollo 21 Bild: Yle/ Maria Helsing

I arbetet med pjäsen har Paul Olin kommit fram till att det handlar om väldigt grundläggande frågor, som hur man ska bete sig mot varandra.

- Det handlar om ganska arketypiska frågor även då det gäller cyberspace.

Att prata på rätt nivå

Men hur ska man prata om internets faror med barn på rätt nivå så att det inte skapar mer rädsla?

- Visst finns det en risk att man skapar rädsla, men man kan ändå inte stoppa huvudet i busken.

Sedan finns det också en annan aspekt - att vuxna blir bemästrande då de ska prata om internets faror.

- Jag, 50-plussaren Paul Olin blir väldigt gubbig då jag ska tala om detta med mina barn.

Samma utmaningar med att hitta rätt nivå för tilltalet finns också på scenen.

- Vi har en ganska utmanande publik, eftersom vi spelar för både sjuåringar och tolvåringar där problematiken ser helt olika ut i olika åldersgrupper.

Barn behöver vuxenfria zoner

I arbetet med pjäsen har Paul Olin fått en insikt om att de moraliska frågorna kring den virtuella världen handlar om ganska arketypiska saker och att barn behöver platser som de vuxna inte har tillgång till.

- När jag var ung så hade vi andra kanaler för att göra sådant som de vuxna inte fick vara med i och då överträddes också gränser, säger Paul Olin.

Det viktigaste är ändå att de vuxna inte behåller sina skygglappar.

- Att göra som jag och vara rädd för datorer är bara en dum inställning.

Teater Taimine börjar sin skolturné i de finlandssvenska skolorna på onsdag. Mera info här.

Förälskelse kan drabba dig när som helst, ingen går säker. Men det förutsätter att du vill bli kär - medvetet eller omedvetet.

Det är inte våra hjärtan som blir förälskade, det är i stor utsträckning våra hjärnor. Lite oromantiskt må hända, men detta har sin logiska förklaring. Förälskelsen består nämligen av dopamin, noradrenalin och serotonin och det är dessa signalsubstanser som gör så att du blir alldeles prillig av förälskelse och går omkring med en konstant lyckokänsla i kroppen.

Dopaminet är det som ger dig den där härliga ”på rosa moln”-känslan. Det påverkar också vårt belöningssystem, vilket kan göra att vi blir beroende av till exempel droger eller förälskelser. Vi är olika känsliga för dopaminet, och vissa fastnar i sitt beroende.

Ett starkt beroende

Ulf Ellervik från Lunds Universitet som är professor i kemi, menar att denna form av beroendekänsla är mycket stark, att man får en kick av att vara förälskad på samma sätt som om man hoppade fallskärm eller tog droger. Om man är en som lätt blir beroende av att känna förälskelsekänslan, är det svårt att ha ett långvarigt förhållande med någon.

Tillbaka till signalsubstanserna. Det är noradrenalinet som gör så att du får svårt att sova och kanske tappar matlusten, medan serotonin å sin sida gör att vi fixerar oss vid en viss person. Det här håller i sig i maximalt 18 månader, sedan börjar effekterna avta eftersom kroppen vant sig. I det här skedet upptäcker du kanske att din älskling inte är den perfekta partnern.

Kärlek är rent vetenskapligt något helt annat än förälskelse. Det kan vi uppnå när ruset lagt sig och ersatts av förnuft och eftertänksamhet.

- Vi är alla individer med olika biologiska förutsättningar. Dessutom påverkar vår uppväxt oss, säger Håkan Fischer, hjärnforskare och professor vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, som föreläser om ”Den kärleksfulla hjärnan”.

Arv och miljö samverkar alltså, och ibland kan resultatet bli att vi blir beroende av att bli förälskade.

Tre kärlekar

Fischer talar om tre sorters kärlekar: den intima (som handlar om anknytning och närhet, t.ex barn och förälder), passion (våra drifter, det sexuella) och engagemang (medvetna beslut, att planera för framtiden). Dessa tre komponenter finns i mer eller mindre utsträckning i samtliga kärleksrelationer.

Och man kan faktiskt mäta passionen i form av olika aktiveringskomponenter. Den som är förtjust kan till exempel känna att hjärtat börjar slå snabbare, att man blir torr i munnen, att pupillerna utvidgas, att man blir svettig i händerna och rodnar lätt.

Man har också kunnat mäta att en förälskad person tänker på sin kärlek 85 procent av den vakna tiden, vilket kan ha ett samband med låga serotoninnivåer. Detta tillstånd påminner mycket om de tvångssyndrom som en del människor har.

Din kropp avslöjar dig

Betyder detta att man kan se på en person om den är förtjust?

- Ja det kan man. Men det förutsätter att man kan jämföra personen med hur den är annars och då se en skillnad, säger Fischer.

Men kan man då bli kär i precis vem som helst om man är öppen för det? Nja, det tycks vara en cocktail av biologi och psykologi, arv och miljö som avgör.

- Viss forskning har visat att man dras till personer som är lika attraktiva som man själv. Det har också visat sig att man dras till personer som man vet att gillar en, eller att man faller för någon på grund av en familjär komponent. Man kanske känner igen sig i en persons beteende, bakgrund och intressen, säger Fischer.

Ofrivilligt kär?

I ett långt förhållande är det teoretiskt möjligt att inte få känslor för någon annan än partnern. Men i praktiken är det så gott som omöjligt eftersom vi alla någon gång kommer känna oss öppna för andra människor. Det här betyder inte att man måste inleda en relation med en annan, för förnuftet träder in och stoppar förhoppningsvis det hela, innan det gått för långt.

Enligt Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi vid Göteborgs universitet, kan man bli kär utan vilja. Men han, liksom Fischer, säger att man då måste ta förnuftet till hjälp.

Men vår vilja sitter i de nyare delarna av hjärnbarken, och den påverkas av substanser som till exempel alkohol. Det betyder att då du dricker påverkas din omdömesförmåga och du får svårare att upprätthålla en mur av ointresse inför andra. Även här är vi individuella, och vissa påverkas mer än andra.

- Vi är gjorda för att bli ständigt småkära eller förtjusta i andra även om vi är i ett förhållande. Det är naturligt. Men man måste medvetet stänga av det och inte låta det blomma ut, säger Fischer.

Förbjudna känslor

Vi lever i en kultur där man inte ska följa sina känslor, utan man ska hålla fast vid det man har eftersom det hos oss anses fel att ha känslor för någon annan än sin partner. Ändå lovar vi varandra evig kärlek, trots att vetenskapen visar på att det ofta inte är möjligt.

- Enligt evolutionsteorin är kärlekens syfte att alstra barn och att hålla ihop tills barnen klarar sig själva. Det kan vara en av förklaringarna till att vi bryter upp då barnen håller på att växa upp, säger Fischer.

Kan man då bli kär i samma person flera gånger?

- Nu spekulerar jag, men ja, jag tror det, säger Fischer.

Björsell och många med honom anser å sin sida att vi bara kan vara förälskade i en person åt gången. Att bli kär i samma person flera gånger tror han inte på. Ellervik säger att vårt belöningssystem gör att vi känner lycka då våra förväntningar uppnås. En ständig förälskelse kan inte upprätthållas eftersom förväntningarna måste bli högre och högre, vilket gör dem så gott som omöjliga att uppnå.

Janne Gröning jobbade länge inom modebranschen, han sov bara fyra timmar per natt i tjugo års tid, men han njöt av livet som framgångsrik företagare. Så kom lågkonjunkturen och på några månader miste Janne allting. Idag lever han i ett betydligt lugnare tempo, han känner efter vad kroppen mår bra av och han saknar varken stadens puls eller sitt gamla liv.

Två saker som skedde när Janne Gröning var fjorton år gammal och bodde i Hangö har bildat stommen i hans liv. Det ena var när han skar sönder tyget till en madrass och sydde sig ett par byxor av det beige-grå-rödrandiga tyget. Det andra som skedde var att han fick en liten billig kamera. I många år försörjde sig Janne på mode. Han introducerade flera välkända klädmärken i Finland och han hade också en klädaffär i centrum av Åbo. I dag försörjer han sig på sina naturfotografier som bland annat har blivit frimärken och använts till att bildsätta dvd:n till klassiska musikstycken.

- Jag vet inte riktigt varifrån idén med byxorna kom. Men jag tyckte att tyget var så snyggt. Mormor blev förstås arg när hon såg vad jag gjort med hennes bolster, men jag gick sedan flera år med de där randiga byxorna.

Janne Gröning är född och uppvuxen i Hangö. Han har bott bland annat på Åland, i Stockholm, Helsingfors, Åbo och Nådendal. Numera bor han och hans fru Marja ute på den lilla ön Keistiö i Iniö, långt ut i den åboländska skärgården. Där bor de med cirka 30 andra skärgårdsbor. Så länge Marja ännu jobbade i Åbo hade paret kvar en lokal i Nådendal, men i dag är de båda pensionerade.

Tomtekullen

På Keistiö i Åbolands skärgård har Janne Gröning sitt eget lilla paradis, Tomtekullen.

På den drygt sextusen kvadratmeter stora tomten odlar Janne och Marja sina egna grönsaker och sommartid möts man också av ett magnifikt blomsterhav. Det är vackert på Tomtekullen. Här finns totalt sju olika hus och skjul och man förstår mer än väl att Janne och Marja trivs här.

- Nu vill vi inte fara till stan längre. Vi har båda fått tillräckligt av det sociala livet eftersom vi alltid jobbat med en massa människor runt oss. Här är lugnt och tyst. Man hör bara naturens alla ljud.

Märkeskläder

När Janne Gröning var ung var det däremot stadsliv han längtade efter och trivdes i. Han skulle aldrig bo i en mindre stad än Stockholm.

- Jag är egentligen ingenjör, men hur det nu var kom jag i kontakt med mode. Jag råkade vara på rätt plats och i rätt tid.

- I Sverige förstod man sig på kläder, man klädde sig så mycket bättre där än i Finland. Jag beslöt mig därför att jag skulle göra samma sak som svenskarna. Jag återvände till Finland och byggde upp sju olika varumärken.

Det här var under 1980- och 1990-talet och det gick bra för Janne.

- När man förverkligar sina drömmar, då har man energi och ger järnet. Man njuter av det som man håller på med. Pengarna kommer sedan i andra hand.

Janne jobbade hårt i många år. Han reste mycket, sov lite, drack litervis med cola, men funderade inte desto mer på sina levnadsvanor.

Så kom 90-talets lågkonjunktur. På kort tid förlorade Janne allt han ägde. I samma veva skilde han sig också från sin första fru.

- När stressen blev negativ och för stor så var det inte speciellt roligt längre. Det var nog tuffa, svåra tider. Jag jobbade några år på Silja Line, där jag hade ansvar för deras klädaffärer.

Utbrändheten ledde till nytt liv

Jannes liv tog en ny vändning i slutet av 1990-talet. Han blev utbränd och sjukskriven. Läkarna ville skriva ut antidepressiv medicin, men Janne märkte att han mådde dåligt av att alla piller. Till sist träffade han en läkare som rådde honom att bara ta det lugnt och göra sådant som Janne gillade.

- Då hade jag just börjat fotografera igen. Det kändes bra att vara ute i naturen och fotografera. Det var meditativt att zooma in på en liten detalj i naturen. Läkaren däremot hörde jag aldrig av. Han fick sparken under den tid jag var sjukskriven. Han förstod sig tydligen för bra på människor.

Efter nio månaders sjukledighet återvände Janne Gröning till sitt jobb på rederiet, men efter en kort tid sade han upp sig. Han hade nämligen fått upp ögonen för Iniö och Keistiö.

- Jag har en massa kompisar som har hyrt stugor på Keistiö och på 80- och 90-talet när jag hade båt besökte jag dem alltid i samband med Keistiö-dagen. Men inte trodde jag då att jag skulle flytta hit.

- Sedan köpte en kompis ett ställe här i mitten på 90-talet. Jag hade nyligen skilt mig och hjälpte kompisen att renovera huset. Det kändes bra att vara här, energierna passade mig.

Janne började söka hus eller tomt på Keistiö och efter flera om och men fick han köpa en tomt. Tomten köpte han för pengar han fick när han sålde en liten agentur för arbetskläder.

Så kom det sig att Janne blev Keistiöbo. Året var 1999. Ett år senare flyttade Marja ihop med Janne och tillsammans började de bygga upp Tomtekullen. Efter ett par år kunde paret flytta in i gårdshusets bastukammare. Planen var att Janne rätt snabbt skulle bygga klart själva bostadshuset, men det tog sist och slutligen elva år. Orsaken var att hobbyfotograferandet blev en heltidssyssla, med ett sextiotal utställningar, beställningsarbeten, med mera.

Janne Grönings ursprungsplan på Keistiö var att börja med ekologisk odling. Han hade tänkt arrendera åkrar och han hade också långtgående planer på hallar och direktförsäljning. Men så skadade Janne sin tumme i en cirkelsåg och var tvungen att ta det lugnt i några månader. Det var frustrerande och långtråkigt att inte få göra något.

- En av Marjas bekanta ville ha av mina tavlor. I gengäld hjälpte han mig att bygga upp en fin hemsida. Hemsidan väckte uppmärksamhet och jag fick otroligt fin feedback för mina fotografier. Sedan blev jag ombedd att ordna en utställning och efter det var det rull rulle.

Det blev i medeltal en utställning per varannan månad på olika håll i södra och mellersta Finland samt i Stockholmstrakten.

- Sen gjorde vi några böcker, dvd:n, postkort, kalendrar och så vidare. Jo, det hände nog mycket under de åren.

Drömmen om ett ekologiskt samhälle

Idag är Janne officiellt pensionerad, men han fotograferar fortsättningsvis. Dessutom drömmer han om ett ekologiskt Iniö. Modellen har han tagit från Findhorn i Skottland, världens äldsta ekologiska samhälle, känt också för sin nyandlighet.

- I synnerhet på Keistiö finns närmare hundra hektar åkrar som direkt är i ekologiskt skick. Allt fler yngre vill leva lyckligt och lugnt i nära samspel med naturen. I stället för att alla flyttar in till städerna borde vi få människorna att flytta ut på landsbygden. Det är ändå här maten produceras.

Janne pratar om sina morföräldrar, som odlade sina grönsaker själva. Också på Tomtekullen på Keistiö frodas bland annat potatisblasten.

- Vi har över trettio olika grönsakssorter här. De ekologiskt odlade rotfrukterna och grönsakerna smakar så gott. Dessutom måste man ta vara på sin hälsa. Efter alla åren med stress och litervis med cola har man lärt sig något.

- Jag är också intresserad av andlighet. Alla har sin egen tro, min tro är naturen. Naturen är andlighetens hemvist. Vi är en del av naturen. Vi måste bara få tillbaka kontakten till naturen. Så borde vi lyssna mera till hjärtat, hjärtat är vår största energi.

- De här frågorna blir oftast viktiga när man drabbas av en kris.

Jannes säger att den största krisen i hans liv var utbrändheten. Men han upplevde också en kris när han vid fyllda femtio fick veta vem hans pappa var.

- Fram till dess hade jag levt i tron att inte ens min mamma visste vem det var. Under hela min uppväxt har jag dessutom bott hos mina morföräldrar. Min mamma gifte sig när jag var fem år och hennes man adopterade mig. Men jag fortsatte bo hos mommo. Hon var världens finaste människa.

Janne har försökt få kontakt med sin pappa, utan egentlig framgång. Idag är pappan död.

- Det här traumat har jag jobbat mycket med.

Stenspiralen

Janne Grönings stenbeläggning uppe på ett berg.

Uppe på ett berg har Janne Gröning radat stenar i spiralform, en labyrint eller jungfrudans.

- Alla energier går i spiralform. Det behöver inte vara så högt utvecklade mojänger. De som gått i stenspiralen har fått tårar i ögonen.

Jag avslutar dagen hos Janne Gröning med att gå uppför hans berg. Där går jag i den spiralformade labyrinten.

Du kan höra mera med Janne Gröning i ett Samtal om livet fredagen den 18.09 kl 11.03 och lördagen den 19.09 kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Småföretagaren Tomas Bäck i Korsholm gillar inte fackförbundens massmanifestation mot regeringens sparåtgärder som hotar lamslå Finland nu på fredag. Han menar att de strejkande försöker "släcka branden" på fel sätt.

Finlands ekonomi har gått på knä många år i följd och statsskulden ökar markant. Någonting måste hända för att bryta nedgången, och det är enligt Bäck precis vad Sipiläs regering nu försöker göra med åtstramningspolitiken.

- Jag tycker att det är bra att vi nu äntligen har en regering som vågar försöka ta tag i problemen, säger Bäck.

Därför har han gått med i Facebook-gruppen "Töissä myös perjantaina 18.9. Ja ylpeä siitä", vilket på svenska blir ungefär: "På jobb också på fredag den 18.9 och stolt över det". Tomas Bäck är inte ensam om sin åsikt. Över sjuttiotusen personer har hittills tryckt på delta-knappen.

Arbete leder framåt - inte demonstrationer

- Min åsikt är att vi bara kan jobba oss ur den djupa ekonomiska krisen. Jag har full förståelse och respekt för vår demokratiska rätt att demonstrera, säger Bäck. Men jag tror ändå att vi inte vinner något på att ställa oss i varsitt läger, det leder ingenstans.

Tomas Bäck är vd för det lilla företaget Kustmedia i Korsholm, med sex anställda. Han menar att det måste löna sig att driva ett företag. Man måste kunna ha råd att anställa personal, att växa, ta risker och investera.

- Egentligen är själva lönen inte problemet, säger han. Det är lönebikostnaderna som borde minskas. Skulle de lättas tror jag att många, speciellt mikroföretag skulle våga anställa mer personal.

Åtstramning den enda möjliga vägen

Det är hårda sparförslag som nu ligger i regeringens vågskål. Sjukkarensdag, kortare semester, minskad övertids- och söndagsersättning är några av de åtgärder som orsakar mest tandagnisslan hos fackföreningarna. Är det alltså ok för dig att dra in på dehär s.a.s. gamla löntagarförmånerna?

- Jag har inte svaret på om de här är de bästa åtgärderna, säger Bäck. Men enligt mig är riktningen rätt. Vi måste helt enkelt göra någonting åt underskottet och få igång ekonomin. Därför jobbar jag också nu på fredag - och är stolt över det.

Radiodoktorn gästas på onsdagen av barnläkaren Erik Qvist. Vi diskuterar bland annat magont, sängvätning och infektioner som rör sig på dagisar och skolor nu när hösten kommit – men vi tar gärna emot också andra frågor om barnmedicin.

Erik Qvist svarar på frågorna 16.9 kl.19.30 i Radio Vega.

Är Du Finlands lucia 2015?

Gör så här

• Anmäl dig på www.folkhalsan.fi/lucia senast 9.10.2015
• Bifoga en rekommendation från en närstående person, ett foto och gärna en ljudfil med valfri sång
• Du ska ha möjlighet att delta i de tios dag onsdagen 21.10.2015 då alla luciakandidater träffas
• Du kan också anmäla en person som du anser vara lämplig som Finlands lucia 2015

Det här kraven ska lucia uppfylla

• Vara minst 18 år
• Tala svenska
• Tycka om att uppträda
• Sjunga bra

Mera information hittar du här.

Skådespelare: Jonna Järnefelt
Manus, regi och klipp: Ted Forsström
Foto och ljus: Aki Lahtinen
Ljud: Tomi Dahlman

Där hänger den ovanför kaffekokaren. Morgonlistan. Byt blöja, pottan, D-vitamindroppar, gröten, också den äldre måste kissa före dagis.

Kolla vädret, rena kläder, jumppakläder, knytteskog och mellanmål, lägg lasagnen från frysen i kylen, sätt gärna på en diskmaskin före ni far och snällasnälla bädda sängen!

En lista på vad mannen ska komma ihåg att göra när jag farit iväg på jobb. För hur skulle han kunna veta? Jag har ju skött det här så länge. Givetvis med bravur under hela min tid som småbarnsförälder. Så fort vi kom ut från BB visste jag redan hur man hänger byke och samtidigt talar i telefon med dagispersonal med en bebis hängande vid bröstet (visst).

Vi är rädda för att bli oattraktiva på arbetsmarknaden, förlora i kompetens. I andra ändan lurar samvetet över barnen.

Och så har det ju sedan blivit. Jag har huvudansvar för barn och hushåll, han byter däck och hugger ved och har ihjäl älgar så att vi ska ha mat på bordet.

Det förra var så klart karikerat. Men det oaktat är det väldigt lätt hänt att jämställdhet i dag ser ut just så. Att den ena sköter det praktiska (och minst lika viktiga) i hemmet och den andra ser efter barnens behov.

Det är fortfarande bara fem procent av dem som lyfter vårdbidrag i Finland i dag som är män. Min gissning är att det finns väldigt många mammor som upplever att de fortfarande har förstahandsansvar för barnen och barnens behov när de själva återvänder till arbetslivet.

Kanske handlar det om bristfällig planering, kanske om att tiden inte räcker till, kanske är det bara lättare att rulla vidare i gamla spår. I flera fall har man inte ens möjlighet att överlåta ansvaret på någon annan utan får helt enkelt pussla sitt livspussel med oändligt många superkråtiga, små bitar. Och huvale om barnen blir sjuka då!

Men det finns en stor skillnad på det upplevda ansvaret och det faktiska ansvaret. Om jag rannsakar mig själv, sitter det nog ett inte så litet kontrollfreak där på axeln och viftar med pekfinger åt både höger och vänster. Och jag skulle inte vara mild om någon hängde upp en eftermiddagslista framför nosen på mig.

I dag återvänder mammor till jobbet snabbare än för bara fem år sedan enligt statistik från FPA. Mammor som får sitt andra barn innan det första hunnit fylla tre stannar i allt lägre grad hemma från jobbet mellan barnen. Vi är rädda för att bli oattraktiva på arbetsmarknaden, förlora i kompetens. I andra ändan lurar samvetet över barnen.

Men vi som har möjlighet måste bli bättre på att dela, lita på våra partner och kanske i början låta det bli lite som det blir (för ingen sade att det är lätt att kombinera familj och arbetsliv).

Det finns ett fint test: Sätt fingret i ett glas med vatten, lyft upp fingret, se om det blivit ett hål eller en grop i vattnet eller om det runnit tillbaka. Rinner vattnet tillbaka är du inte oersättlig.

Livspusslet är ett pussel där bitarna skaver och gnager och sällan faller på plats med en gång. Pusselstunderna är kanske inte alltid mysiga och lugna, men det är roligare att lägga pusslet tillsammans än ensam. Och undrar du om det alls blir lagt om du inte är där och pillrar? Gör fingertestet.

Heidi Grandell-Sonck är redaktör för programmet Familjeliv på Radio Vega

Har du sett en hårig illaluktande mörk hög i skogen?
Då är det kanske vargspillning du råkat få syn på.
Sådana högar är nu föremål för forskning.

Det är första gången som de finländska vargarna i omfattande skala ska DNA-analyseras. Det sker inom ramen för ett treårigt projekt som Naturresursinstitutet Luke och Finlands Viltcentral håller i trådarna för.

Metoden går ut på att under hösten samla in en mängd avföringsprov i åtta bestämda områden.

Varg i Ähtäri djurpark Bild: YLE/Antero Tenhunen

Ett område innefattar Raseborg och där är det Henrik Rehn vid Tenala jaktvårdsförening som är kontaktperson.

- Det är vissa personer som vidtalas för uppgiften så det är inte frågan om en allmän insamling, förklarar Rehn.

I praktiken handlar det om jägare och andra som brukar röra sig mycket i naturen.

Proven samlas in i plastpåsar som sen fryses ner och senare under hösten skickas till Åbo universitet för analys.

Vargavföringen är hårig då vargens föda ofta består av pälsdjur. Bild: Antti Härkälä/ Luke.

Dokumenterade vargrevir

Alla områden där folk inom ramen för projektet under september-november håller ögonen öppna för vargspillning har dokumenterade observationer av vargar.

I Raseborg handlar det om en vargflock med ett alfapar och sju, åtta valpar. Flocken är ny, paret har setts till i några år och ungarna föddes i våras.

- Det är den första vargflocken så här långt söderut, säger Rehn.

Rörliga djur

Vargar vandrar mycket. De kan galant gå hundratals t.o.m. tusentals kilometer.

- Bland de vargar som tidigare utrustats med gps har den längsta sträckan här i Finland varit rejält över 2000 kilometer, konstaterar Samuli Heikkinen i Uleåborg, forskare vid Naturresursinstitutet och en av de ansvariga för det nystartade projektet.

Eftersom vargarna är rörliga, speciellt de ensamma utan ungar, så kommer DNA-analysen att ge värdefull information om hur vargarna rör sig.

För varje nytt varg-DNA som dyker upp i avföringsproven ges ett id-nummer. Med hjälp av det identifieras just den individens spillning också nästa gång den dyker upp i laboratoriet.

Korsning varg - hund?

Det har diskuterats huruvida det förekommer vargar som parat sig med hundar.

- De är antagligen väldigt få. Endast några dokumenterade fall finns, säger Heikkinen.

I samband med DNA-bestämningen kommer också den saken att utredas vid varje enskild analys.

I ett senare skede kan man ta fram fler genetiska detaljer som t.ex. hur vargarna är släkt med varandra. Men det gör man bl.a. av kostnadsskäl inte i detta skede.

Vargarna på nätet

En viktig målsättning med projektet är att ge publiken en tydligare bild av vargstammens storlek och rörelsemönster.

I slutet av året öppnas en kartbaserad nättjänst där den nya informationen finns till påseende för allmänheten.

- Vi hoppas att det ska ge en känsla av trygghet då vargarnas rörelser och beteende kartläggs, säger Henrik Rehn.

Se även den redan existerande nättjänsten för rovdjursobservationer som förts in i TASSU-systemet.

Hör intervjun som ingår i veckans Kvanthopp i Radio Vega.

Här kan du läsa mer om vargstammen i Finland. En rapport sammanställd vid jord- och skogsbruksministeriet.

Läs mer om det aktuella DNA-projektet.

Lyssna på mer om raseborgsvargarna här.

Det berättas om Jean Sibelius sista dagar i september 1957 att tranorna kom för att ta farväl. Han hade inte sett en trana på flera år och då han såg dem komma över Ainola lär han ha sagt: ”Där kommer de, min ungdoms fåglar”.

Den 20 september vaknade Sibelius och kände svindel. Han klädde sig i vanlig ordning, bläddrade i morgontidningarna och gick ner för att äta frukost. Vid 13-tiden, mitt under frukosten, segnade han ihop.

Akut hjärnblödning

Familjen kallade på sin husläkare som konstaterade akut hjärnblödning. De närmaste hann samlas och ta avsked, men på kvällen avled han, 91 år gammal.
Dagen därpå sände Rundradion de här minnesorden av dirigenten Nils-Eric Fougstedt:

Minnesstund på Ainola

Nio dagar efter dödsfallet hölls en liten minneshögtid hemma i Ainola. Där framfördes bl.a. Prospero-satsen ur musiken till Stormen och Sydämeni laulu (Mitt hjärtas sång).

Efter den lilla minnesstunden flyttades kistan med Sibelius till Helsingfors domkyrka. Stadens yrkesmusiker bar kistan medan Tapani Valsta spelade Bach på orgeln. Kl. 21 öppnades dörrarna för allmänheten och de hölls öppna till midnatt. Det beräknas att omkring 17 000 människor tog farväl av Sibelius vid hans kista. Studenter stod hedersvakt hela natten.

Begravningsceremoni i Helsingfors domkyrka

Själva begravningen ägde rum den 30 september. På altaret tändes sju ljus, ett för varje symfoni. Begravningsmusiken som ljöd var två av Sibelius psalmer, några satser ur musiken till Stormen, Tuonelas svan, largot ur fjärde symfonin och In memoriam. Tonsättarkollegan Yrjö Kilpinen höll begravningstalet.

Efter jordfästningen lade änkan Aino och president Urho Kekkonen ned sina kransar. Flera av musiklivets centralfigurer, bl.a. tonsättarna Uuno Klami och Einojuhani Rautavaara bar kistan till likbilen.

Jean Sibelius gravsten vid Ainola Bild: Yle/Bertil Blom

Vägen kantad av sörjande människor

Sedan följde begravningståget ut till Ainola. Det berättas att folk stod vid vägkanterna, inte bara i Helsingfors centrum utan ända fram till Träskända. Vid Ainola bars kistan till den favoritplats bakom huset där Sibelius ville bli begravd. De samlade körmänniskorna sjöng Sydämeni laulu under ledning av Erik Bergman.
Sista av alla lade änkan Aino ned sin krans. På den stod det: "I tacksamhet för ett liv som helgats av din stora konst, din egen hustru."

Som kompositör kan man kalla Thomas G:son för Mr. Melodifestival. Sedan 1999 har han haft hela 42 låtar med i tävlingen och med Euphoria så vann Sverige ESC 2012. Men från början var han en utmärkt heavygitarrist.

Han flimrar ofta förbi i det s.k. "green-room" på Melodifestivalen och hårsvallet och vargskrattet känner de flesta igen. Men karriären startade då han som tonåring satt hemma i sitt rum och filade på förebilden Yngwie Malmsteens gitarrskalor.

- Till och med då jag gick och hälsade på min flickvän så hade jag gitarren och en liten förstärkare med mig. Så jag kunde plötsligt försvinna upp på vinden och öva.

Och låtskrivande tog fart redan i tonåren. Texterna var på svenska.

- Jag kommer speciellt bra ihåg en låt som hette Tandläkaren,berättar G:son och skrattar.

Så småningom var han med och bildade gruppen Masquerade som gjorde en skiva 1992 och åkte på turné till Japan.

Tre personer i Ånge blev sista spiken

I Japan fick killarna i Masquerade pröva på storstilat turnéliv men då de var tillbaka i Sverige kom verkligheten emot igen.

- Till skillnad mot Japan där det var stora arenor och alla kunde alla låtar och alla hängde med så var det i Sverige 15 fulla personer i publiken som kastade saker upp på scenen. Spiken i kistan blev en spelning i Ånge för tre personer. Vi hade åkt 700 kilometer i en van med blankslitna däck och hade eget PA. Efter det sade jag att NEJ nu räcker det för mig!

Brodern byggde studio

Räddningen blev G:sons bror som byggde en studio åt honom där han kunde börja skriva och spela in egna låtar. Han upptäckte snabbt att det fanns en stor efterfrågan på dansbandslåtar och även om han inte tidigare alls hade lyssnat på den typen av musik så hittade han ganska snabbt den rätta formen. En av de första låtarna var "Vid älvens strand" som fortfarande är en av hans mammas favoritlåtar.

- Då jag skickade in mina första låtar så tänkte jag att herregud vad månne de tänker och så kom det genast svar att BRA LÅT, berättar G:son och skrattar och säger att den här typens musik låter mycket bättre då man gör den själv.

Skrivit också för Finland

År 1999 debuterade G:son i Melodifestivalen och redan 2001 så vann han med Lyssna till ditt hjärta/Friends. Det var skivmogulen Bert Karlsson som gav ut skivan och han har senare berättat att man blev tvungen att betala en ganska stor summa pengar åt en holländsk kompositör som påstod att låten var ett plagiat. G:son hade dock aldrig hört orginalet. 2002 så fick G:son en inbjudan att också delta i den finländska uttagningen med låten Who cares about a broken hart som Johanna Siekkinen sjöng. Det var dock Laura Voutilainen som vann det året. Låten gjordes senare av Charlotte Perelli.

Lite vin gav Euphoria

En av de största favoriterna till en seger i ESC under årens lopp var Carola med Evighet år 2006 men då var det ju våra egna monster som vann tävlingen. Men 2012 blev det seger med Loreen och låten Euphoria som han skrev tillsammans med Peter Boström. De hade träffats utanför Stockholm där Peter bor och druckit lite vin och skrivit några låtar tillsammans under en sommardag.

- Följande dag gick vi igenom vad vi hade gjort och när vi kom till den här låten kändes det genast att här har vi något riktigt bra. Vi skickade in den med två olika sångerskor och sedan var det någon som ville att vi skulle låta Loreen testa på den och då visste vi att vi hade rätt sångerska för den.

Överraskande favorit

G:son bor fortfarande i Skövde men den auktionsfirma som hade funnit i släkten i nästan hundra år och som han ägde tillsammans med sin mamma och sin bror men de sålde den för ett år sedan.

- Men jag gillar fortfarande gamla saker och det behöver inte vara något fint utan mera vardagsföremål som man har använt för länge sedan som kan få ett nytt liv.

Men vilken låt skulle en som har skrivit en ESC-vinnarlåt själv hoppats att han skulle ha skrivit?

- Det där är ju en så jäkla omöjlig fråga, säger Erik Thomas Gustafsson som han egentligen heter och vrider och vänder på sig. Men jag ger mig inte och om några minuter kommer svaret:

- Vi säger Fox on the run med Sweet.

Fokus på Thomas G:son i Radio Vega torsdag 17 september kl 18:03

Han medverkar också i årets Musik & Talang och vi kommer att streama diskussionen med honom på fredag 18 september kl 13:15

Silja ger tre tips inför Kärlek och anarki - som pågår mellan den 17-27.9. Läs om tre filmer som handlar om att älska fart och fläkt, film och familj.

Remake, Remix, Ripoff – årets måste!

Regissören Cem Kayan lär ha jobbat sju år med sin underbart underhållande dokumentär om den turkiska filmens guldålder. Det visar sig snart att turkarna under de mest framgångsrika åren på 1970-talet hade hunnit spotta fram drygt 2100 långfilmer under samma tid som Kayan bearbetat sitt material.

Takten var nämligen sanslös.

Tre manusförfattare kunde knåpa ihop 300 filmer. Vissa regissörer spelade in en film i veckan. Och vissa skådespelare hann medverka i mellan 500 och 1000 filmer under sin karriär.

Det behöver väl knappast sägas att resultatet mera sällan var originella arthousefilmer? Nej, de produktioner som Yeşilçam (den turkiska motsvarigheten till Hollywood) skapade byggde till 50 % på en upprepning av väletablerade koncept och till 50% på lån ur amerikanska produktioner.

Eller "lån och lån" – det var nog mera direkta stölder. Men vad göra när produktionstakten är hög och det mesta görs med nollbudget? Eller när ”upphovsrätt” är ett okänt begrepp?

En filmbloggare berättar att han när han analyserade The Man Who Saved The World kunde identifiera klipp ur 19 olika filmer och smakprov från 8 olika soundtrack.

Men tro nu inte att det turkiska filmfolket latade sig – nej, aktiviteten var hög. Skådespelarna var sina egna stuntmän och stod själva för kläder, smink och accessoarer. Specialeffekterna skapades med egenhändigt tillverkade smällare och ljudeffekter kunde man trampa fram i en sandlåda.

”Behov föder kreativitet” konstaterar en av kultregissörerna. Och det är just det som gör den här filmen så oemotståndlig. Den visar att lusten att göra film kan övervinna det mesta. Att det går att skapa nytt av gammalt. Och att vilka Hollywood-filmer som helst kan få en nationell prägel. Bara man är tillräckligt innovativ.

Och hos mig föds omedelbart ett behov. Av att se filmen en gång till.

Speed Sisters - årets adrenalinkick

Jag har alltid varit svag för The Fast & The Furious-serien. Ett sammansvetsat gäng som kör hårt och .. tja, kör hårt. Men efter att ha sett Amber Fares dokumentär om fem kvinnliga racerchaufförer från Palestina är jag beredd att överge Vin Diesel & co.

Det här är en adrenalinkick på så väldigt många olika sätt.

Fares berättande präglas av ett högt tempo och en stark känsla för dramaturgi. Personer etableras, motsättningar klargörs och allt pekar mot en slutgiltig uppgörelse. Om vem som är snabbast.

I samma veva kommer man kvinnorna nära och får veta vad det är som driver dem. Och av bara farten framgår det hur konkurrens kan ta sig uttryck och vilken betydelse en sportgren kan ha i ett utsatt samhälle.

Att se kvinnorna söka efter platser att träna på bland sönderskjutna ruiner, eller deras försök att undvika patrullerande militär innebär en spänning av ett helt annat slag än det fiktiva actionstuket.

En skrämmande spänning.

På samma sätt som bilarna är olika är även kvinnorna det. Och dessutom kör de på olika sätt. Vissa tar kurvorna snabbare, andra är bättre på precision. Kampen mellan kvinnorna är hård och man förundras ständigt över att de överhuvudtaget kan fungera som ett team.

Vem skulle väl i längden stå ut med att se hur gruppens sexbomb gång efter annan använder utseendet till sin fördel. Medveten om att det är det pressen söker - kombinationen av blonda lockar och många hästkrafter.

Vid sidan av att ge ett kvinnligt perspektiv på en manlig sportgren är Speed Sisters ett uppfriskande sätt att närma sig en värld som vi är vana vid att se förmedlad via nyhetsbevakningens ofta ganska snäva lins. Dessa kvinnor låter sig inte begränsas av att deras tillvaro är omgärdad av murar. Eller av att deras trygghet kan explodera när som helst.

De kör inte undan problemen, de kör rakt in i dem.

My Skinny Sister - dålig titel på bra film

Sanna Lenkens Min lilla syster är en fin liten film om ett stort tema; hur anorexi hotar att gnaga sönder en helt vanlig familj. Varken villa, Volvo eller mysiga hemmakvällar framför tv:n förmår skydda när känslan av att inte räcka till kommer smygande.

I centrum står 12-åriga Stella (Rebecka Josephson) - en småknubbig flicka med en skönskrinnande prinsessa till storasyster. Katja (Amy Deasismont) glider lätt över isen, får de vackraste kläderna av mamma och pappa och de finaste komplimangerna av främlingar.

Stella beundrar henne också. Till en början. Men när Katjas humörsvängningar blir allt häftigare och de långa sessionerna i badrummet allt fler känner hon sig tvungen att ingripa. Men hur skall hon våga?

Ätstörningar är ett tema som med jämna mellanrum dyker upp på filmduken - ofta i ett pedagogiskt syfte med siktet inriktat på tonårspubliken. På samma sätt som mobbningsfilmer. Och även om "Min lilla syster" är en synnerligen lämplig film för lärare att introducera för sina elever så lyckas Lenken lyfta helheten en bra bit över den pedagogiska ribban.

På ett snyggt sätt belyser hon temat ur nya synvinklar och förser det med nya dimensioner. Här är det inte den sjuka Katja som är huvudpersonen, utan iakttagaren Stella.

Det gör ont i Stella när hennes systers kropp far illa. Det gör ont i åskådaren att se Stellas rädda blick. Och trots smärtan är det en njutning att se de unga skådespelarnas fenomenala arbete. Bägge förmår bära en scen på egen hand - men det är speciellt samspelet mellan dem som berör.

Skört, starkt, säkert.

En lång skugga faller dessvärre över den sällsynt klantiga översättningen av titeln. Där Min lilla syster öppnar för tolkningar är My Skinny Sister ungefär lika mjuk som bladet på en skridsko. Ett blad som skär udden av frågan om vem av systrarna som är "den lilla".

Filmen har Sverigepremiär den 18.9 och går upp på bio i Finland i november.