![]()
Den franske renässansförfattaren Michel de Montaigne har skrivit att vi borde samla de bitar av oss som lossnat i en kruka och betrakta dem som en påminnelse om att vi dör bitvis – hänvisningen till Montaigne är en av de tiotals understreckningar jag gjort i Merete Mazzarellas nya bok Solkattens år.
För en dryg vecka sedan deltog jag i min studentklass 30-årsjubileumssits. Vi konstaterade med förvåning att vi kände igen varandra och att de flesta av oss såg ut precis (nåjo, nästan i alla fall) som för tre decennier sedan – någon hade fått en liten kulmage, någon hade fått glasögon, någon hade fått gråa hår, och de allra flesta av oss hade fått en hel del skrattrynkor. Livet, liksom döden, hade gjort oss mer ödmjuka och skamfilade, medvetna om att bitarna redan börjat lossna.
I sitt författarskap har Merete Mazzarella varvat litteraturhistoriska verk med personligt hållen essäistik. Under senare år har vi fått följa Merete Mazzarellas väg från den något obekväma rollen som farmor till pensioneringen från tjänsten som professor i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet, och i höst är Mazzarella aktuell med boken Solkattens år där hon reflekterar över sitt liv på gränsen till 70-årsstrecket.
För ett antal år sedan gav Mazzarella ut boken Då svänger sig sommaren kring sin axel. Om konsten att bli gammal där hon skrev om hur det kändes att närma sig de femtio, och jag inser att jag ständigt följer i Mazzarellas fotspår med två decenniers fördröjning … Av egen erfarenhet vet jag mer om hur det känns att närma sig 50 än 70, men å ena sidan kan det vara bra att ha lite förhandskunskap – å andra sidan är det svårt att sia om hur världen, samhället och jag ser ut om tjugo år.
Ett som i alla fall är säkert är att också jag kommer att få leva/lever med kroppsliga förändringar som Merete Mazzarella räknar upp och som hon tror att femtioåriga kvinnor troligen jobbar hårdare än sjuttioåringar för att avvärja: ”apelsinhud, bullmage, bilringsfabrik, deglår, gäddhäng, kalkonhals, muffinsmidja, kärringgardiner”. Bring it on! säger jag och ler lite smått ansträngt igenkännande.
Samhällsutvecklingen liksom den globala världspolitiska utvecklingen och den tekniska utvecklingen skenar iväg med en fart som får en snigel som jag att hicka och dra efter andan, och bekymrat undra hur sjukvården och åldringsvården kan tänkas se ut i framtiden – utvecklingen, eller snarare avvecklingen, som pågått under senare år har inte direkt ingett en förtröstan och förhoppningar om en lugn, säker och trygg omsorg på äldre dagar.
Mellan svek och förälskelse
Pärmbilden till Merete Mazzarellas bok "Solkattens år".
Bild: Sets förlag
Solkatten, som gett boken dess titel, är en knappt 10 cm hög plastfigur som drivs med solenergi – solkatten vinkar m.a.o. med ena armen i den takt som det finns tillgång till ljus: i januari är vinkandet långsamt och sävligt, om sommaren vinkar katten med en iver som börjar likna desperation.
För Mazzarella blir solkatten en påminnelse om tidens gång – solkatten ramar in det år som författaren skriver om i Solkattens år: den essäistiskt hållna texten har karaktären av ett slags fritt associerande mellan det som slentrianmässigt brukar kallas för det lilla respektive det stora livet, dvs. hemlivet och omvärlden.
Jag misstänker att Mazzarella skulle resa ragg över avgränsningar och kategoriseringar som det lilla och det stora livet eftersom hennes liv, såsom det framstår i texterna, är en enda växelverkan mellan dessa två liv/världar som blir en samverkande och odelbar helhet.
Följaktligen är Mazzarella aktivt intresserad av och engagerad i vad som pågår såväl på nationell nivå som i den globala omvärld vi alla är en del av idag, inte minst via snabba instantnyheter på sociala medier. På samma sätt som poeten Claes Andersson i sin senaste diktsamling En morgon vid havet skildrar Mazzarella hur världspolitiska konflikter drabbar oss mitt i vardagens sysslor.
I Mazzarellas fall blev terrorattacken utanför Bardomuseet i Tunis en alltför nära och konkret upplevelse i våras, eftersom hon just den marsdagen råkade befinna sig på semesterresa i staden tillsammans med den utvidgade familjen.
Mazzarellas styrka som essäist är hennes förmåga att ledigt slänga sig mellan allt från ekonomiska och evolutionsbiologiska resonemang till statistiska fakta om såväl skilsmässor som medellivslängd till uppköp i den lokala kvartersbutiken och besök på hälsovårdscentralen. Analyserna speglas och konkretiseras i en vardagsverklighet som de flesta av oss kan relatera till.
För några år sedan drabbades Merete Mazzarella plötsligt och totalt oväntat av kärleken – det hela var komplicerat eftersom Mazzarella var omgift sedan några år tillbaka och skilsmässan från mannen i Uppsala blev en upprivande historia.
Det onda samvetet gav Mazzarella utlopp för i boken Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet från år 2012 där hon skrev om smärtan, sorgen och sveket sedan hon fattat beslutet att lämna sin man för en annan.
I Solkattens år har Mazzarella och L landat i sin nya relation med allt vad det innebär av att förhålla sig till respektives barn och barnbarn, vänner och bekanta, ex-män och deras nya partners samt L:s avlidna hustru. Och inte minst att förhålla sig till varandras vanor och egenheter, och att samtidigt skapa gemensamma vanor och erfarenheter, som att göra dagliga promenader, att läsa och berätta barndomsminnen för varandra på kvällarna, att resa.
Att vara trogen sig själv eller andra?
I år har några av Merete Mazzarellas författarkolleger och tillika (så gott som) generationskamrater gett ut verk som också de kretsar kring det egna åldrandet – i Lilla Mammuten för Jörn Donner halvautentiska dagboksanteckningar från ett år fyllt av cancerbehandlingar och farväl till ett liv inom rikspolitiken, Claes Anderssons senaste diktsamling En morgon vid havet – inandning utandning består likaså i hög grad av reflektioner och iakttagelser kring det egna åldrandet i relation till världspolitiska händelser.
Både Donner och Andersson finns de facto med på ett hörn i Mazzarellas bok när hon resonerar kring frågor om skuldkänslor och trohet. Efter uppbrottet från ex-mannen har Mazzarella känt att hon inte varit sig själv trogen eftersom hon alltid tänkt på sig själv som en person som inte skulle kunna göra så mot en annan människa, såra och svika en människa på det sättet.
När Mazzarella ser Jörn Donner i tv-programmet ”Skavlan” blir hon förbannad över Donners svar på hur han ser på sina många relationer till olika kvinnor: enligt Donner gäller det att vara sig själv trogen. Också Claes Andersson lär ha gett samma svar under ett samtal på bokmässan i Helsingfors – men frågan som Mazzarella ställer är vad det betyder för herrarna att vara sig själv trogen. Enligt Mazzarella är det ett alltför lättköpt svar, och ett typiskt manligt svar – med en anstrykning av ansvarslöshet och undanflykt.
Mazzarella påpekar att det inte gått särdeles många årtionden sedan trohet mot sig själv innebar trohet mot avgivna löften, såsom äktenskapslöften. För Mazzarella har trohet mot sig själv kommit att betyda att stå för sina svek.
Varje månad besöker Mazzarella sin ex-man i Uppsala eftersom det känns viktigt för henne, och antagligen också för ex-mannen, att upprätthålla en kontinuerlig kontakt – trots att det kan vara nog så smärtsamt för dem båda.
I gränslandet mellan personligt och privat
Efter döden förvandlades den ena till en ek och den andra till en lind och deras kronor flätade sig in i varandra. De behövde aldrig skiljas.
Balansgången mellan det som är personligt och som av läsare kan upplevas som alltför privat kan ibland te sig besvärande, lite som att bli en obekväm snyltgäst på födelsedagskaffet eller en ofrivilligt indragen part i en intern konflikt.
Det är givetvis svårt att skriva om människor i ens näromgivning utan att folk genast kan dra likhetstecken, och då kan man ju tycka att det är schysstare att skriva ut namnen rakt av eller ange dem man refererar till med en (lätt igenkännlig) bokstav.
Jag kan trots allt inte låta bli att undra över om t.ex. Mazzarellas ex-mans dotter tycker det är okej att figurera i boken som dottern Bodil som inte vill att fadern överhuvudtaget ska träffa sin fd hustru eftersom han har svårt att släppa taget och gå vidare i sitt liv. Eller om Bodil skulle ha velat se ett av sina personliga brev till Mazzarella citerat i boken.
Men det oaktat skriver Merete Mazzarella med en uppriktighet och ärlighet som känns befriande samtidigt som texten präglas av många olika perspektiv och känslolägen: ilska över det turbulenta ekonomiska, politiska och krisintensiva tillståndet i världen idag, ironi över dumhet och ignorans bland beslutsfattare, och framför allt ödmjukhet, tillförsikt och respekt inför den oväntade glädje som drabbade henne i mogen ålder.
Mazzarella hänvisar till en antik myt som idag är hennes favorit – myten om det gamla och fattiga paret Filemon och Baukis, som (till skillnad från de andra i den lilla hembyn) bjöd in främlingarna Hermes och Zeus på mat och gav dem husrum. Som belöning fick de önska sig någonting, och Filemon och Baukis önskade att ingendera skulle behöva begrava den andra:
”Och mycket riktigt: inte nog med att de fick dö i samma stund, efter döden förvandlades den ena till en ek och den andra till en lind och deras kronor flätade sig in i varandra. De behövde aldrig skiljas.”
