Hungerdagsinsamlingen samlar medel för katastroffonden. Röda Korsets frivilliga hjälpare är på plats runt om i världen och du bestämmer om de kan skapa hopp och skydd till de nödställda

I år arrangeras Hungerdagsinsamlingen för 35. gången. Den första Hungerdagen ordnades 1980 för att hjälpa offren för hungersnöd i Östafrika, därifrån namnet Hungerdagen. Då uppmuntrades villiga människor att äta lätt på en dag och donera de sparade pengarna till insamlingen

Team förbereder sig för att söka bort liket av en Ebola misstänkt 28-åring i Kalihun, SIerra Leone Team förbereder sig för att söka bort liket av en Ebola misstänkt 28-åring i Kalihun, SIerra Leone Bild: Aapo Huhta / Finnish Red Cross

Syrien och Nepal är just nu i fokus

Hjälp behövs runt om i världen. Den värsta humanitära krisen pågår just nu i Syrien. Striderna där har pågått i åratal och har lett till att hälsovårdssystemet kollapsat och till att miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

Nepal i sin tur håller på att återhämta sig efter jordbävningen i våras, som ledde till att många människor har tvingats börja om från noll. Svårast drabbade är de som bor i avlägset belägna bergsbyar.

Inga öronmärkta pengar

Röda Korsets volontärer är närvarande överallt i världen. Med allas vår hjälp ingriper Röda Korset snabbt, oberoende om det handlar om en naturkatastrof eller en konflikt i utlandet eller krishjälp i Finland.

Hjälpen förs fram av Röda Korsets egna volontärer. För att kunna hjälpa behöver de bl.a. utbildning, första hjälpen-utrustning och skyddsplagg, tält, filtar, vattendunkar och mat för att dela ut till de nödställda.

Insamlingsmedlen är inte på förhand reserverade för något givet biståndsmål och det gör att Röda Korset snabbt kan hjälpa när en katastrof inträffar.

Mentalt stöd

Raisa Kaukonen är aktiv som Finlands Röda Kors volontär inom mentalt stöd. Hon stöder anhöriga i samband med olyckor och efterspaningar. De som är frivilliga inom mentalt stöd utbildas till att förstå hur en chockad människa fungerar, så att de kan handla rationellt under en krissituation. Genom att delta i Hungerdagen hjälper du Raisa att hjälpa.

Finlands Röda Kors volontärer inom mentalt stöd bistår människor under både olyckor och efterspaningar. Volontärerna stödde anhöriga bland annat i samband med flygolyckan i Jämijärvi och vid skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki.

Raisa Kaukonen, Röda korset Röda korsets Raisa Kaukonen Bild: Copyright 2014 Finnish Red Cross

Ge ditt bidrag:

1. Ring 0600 12220 (20,28 €/samtal + lna/msa)

2. Skicka textmeddelandet SPR till 16499. SMS-bidraget kostar 15 €.

3. Betala in en summa direkt till katastroffondens konto: IBAN: FI06 2219 1800 0680 00

Hungerdagsinsamlingen synd i gatubilden 17 - 19.9.2015

Hungerdagsinsamlingen startar i Tongåvan fredagen den 4.9.2015 kl 19.30

Så har jag läst den då. Förra veckans mest omtalade bok. David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Det som inte dödar oss.

Ganska mycket ståhej för en kriminalroman, om ni frågar mig. Men det rör sig mycket pengar i den här branschen. Utgiven i 45 länder samma dag. Gör om det om ni kan…

Vid det här laget har väl de flesta hört någonting om boken. Personerna och miljöerna är långt de samma som i de tidigare. Några figurer har kommit till. I centrum av berättelsen finns fortfarande tidningen Millennium som leds av Erika Berger. Efter några år av ekonomiskt lugn står man åter på ruinens brant.

Artificiell intelligens

Där återfinner vi Mikael Blomkvist, kändisjournalisten, som får ett tips av en forskare i artificiell intelligens om att någonting inte står rätt till i NSA, amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten.

Jaha, jaha, tänker han, inte så mycket att gå på. Men när han hör att en piercad, punkig ung kvinna också varit i kontakt med forskaren blir han intresserad. Kanske är det Lisbeth Salander, kanske är hon någonting på spåren? Och mycket riktigt långsamt dras läsaren in i en härva av spekulationer, lögner, girighet och hämnd.

En okänd teknisk framtid

Stieg Larssons kriminalromaner är spännande . Men de har sina svagheter. Framförallt att de är så utdragna. Lite samma problem har David Lagercrantz. Jag kan visserligen ställvis tycka att det är intressant att som läsare blir behandlad som om jag förstod mig på singulariteter och händelsehorisonter hos svarta hål. Men ibland blir det onödiga utvikningar.

Resonemangen fungerar som markörer för hur intelligent och övermänsklig Lisbeth Salander är. Hon och andra forskare oroar sig för singulariteten, den punkt i framtiden då de tekniska framstegen blir oöverskådliga, d.vs då intelligenta maskiner uppfinner maskiner som är intelligentare än de själva.

Utvikningar

Ibland tycker jag också att Det som inte dödar oss tappar styrfarten. Just när personer ska agera stannar berättelsen upp och vi får en beskrivning av deras bakgrund, intressen och inre associationer. Fördröjning är visserligen att grepp i spänningslitteratur, men för mycket av den varan saktar farten.

Från Modesty Blaise till Batman

Stieg Larsson, med sin bakgrund som engagerad samhällsjournalist i tidningen Expo, skapade berättelser där de utsatta i samhället fick upprättelse. Lisbeth Salander var den förnedrade som gång på gång kom igen och gav igen.

Om Stieg Larsson skapade en Modesty Blaise-version med taskig barndom, pålitlig side-kick och osviklig rättskänsla, så har Lagercrantz´ Salander mera drag av Batman. Hon är isolerad, förmögen, tillknäppt och oberäknelig.

Samhällsproblemen har inte samma tyngd i Det som inte dödar oss som i de tidigare böckerna i Millennium-serien. Problemen är kriminella, organiserade ligor, ryska mafiosor och en överjävlig syster till Salander. Det gör att Salanders våldsamhet känns mera påklistrad, av genren påkallad. Även om Lagercrantz inte frossar i våld.

Tigande geni

Den som nu är sårbar är den autistiska pojken August Balder. Men eftersom det här är en kriminalroman så har även han övermänskliga, oupptäckta gåvor, som savant. Ok jag medger. Kriminalromaner behöver inte ha djupa, psykologiska porträtt. Det får man leta efter i andra berättelser… Kort sagt, det här är en habil deckare med lite väl långsam början.

Sen kan jag ju inte låta blir att hålla med Axel Gordh Humlesjö som i Dagens Nyheter föreslår att Stieg Larssons far och bror skulle använda en del av pengarna till att grunda en riktig Millennium-tidning med undersökande journalistik. Dagens snuttifierade värld skulle behöva den sortens långa välresearchade artiklar som Mikael Blomqvist åstadkommer scoop med.

Loppisarna är fulla med både folk och grejer. Oftast också med mer grejer än vanliga prylbutiker och alltid med mer folk.

Det är ett folknöje att gå på loppis. Man träffar bekanta, kollar på saker och kanske provar ett par röda skor för en femma. I de långa kassaköerna ser man bara glada miner och famnar fulla med fynd.

Men vad är det vi tar med oss hem? Vilket är ditt bästa loppisfynd?

Skicka in en bild på ditt bästa loppisfynd, med förklaring till stromso@yle.fi, via vår Facebooksida eller tagga den #strömsö på Twitter eller Instagram.

Vi samlar alla bilder på svenska.yle.fi/strömsö-live och kommer visa en del i Strömsös stora återvinningskväll Rester och Gäster på Strömsö, söndag 6.9 kl.17-19.30.

Genom att skicka egna bilder till Yle ger du oss rätten att använda, dela och vid behov modifiera dina bilder i Yles tjänster. Skicka endast bilder som du själv har tagit. Om bilderna är tagna i privata situationer, bör du ha tillstånd av människorna som syns på bilden.

"En brittisk nationalskatt". Det här kallades den brittiska sångerskan och TV-personligheten Cilla Black efter sin död den 2.8.2015 av kolleger i underhållningsbranschen.

Vad gjorde flickan som inledde sin karriär som garderobflicka på den legendariska Cavern Club i Liverpool så populär och älskad av det brittiska folket?

Liverpool

Liverpool, tidigt 60-tal: Den brittiska musikscenen håller på att förändras. Rock och popmusik börjar konkurrera ut tradjazzen.

I Liverpool är Cavern Club platsen där det händer. Stadens stora namn som The Beatles, Rory Storm and the Hurricanes och The Big Three uppträder reguljärt inför en entusiastisk publik.

Men före man kommer till scenen med de stora stjärnorna får man lov att lämna hatt och ytterrock i garderoben. Där tas de emot av den sympatiska och gladlynta flickan Priscilla White.

Priscilla White växte upp i ett arbetarklasshem i Liverpool. Hennes föräldrar var musikaliska och positivt inställda till hennes dröm om att jobba inom underhållningsindustrin. Jobbet som garderobflicka på Cavern Club ledde till att Cilla, som hon kallades, blev bekant med största delen av Liverpools musiker och liknande figurer. Hon hade för vana att brista ut i sång med regelbundna mellanrum och hennes röst gjorde bl.a. intryck på John Lennon.

Ganska snart började hon uppträda under namnet "Swinging Cilla" som gästsångerska med Rory Storm and the Hurricanes och Kingsize Taylor and the Dominoes.

Ett genombrott och ett nytt artistnamn fick Cilla då John Lennons gamla klasskompis Bill Harry grundade musiktidningen Mersey Beat. Han skrev en kolumn om "Swinging Cilla" men kallade henne i misstag Cilla Black i stället för White.

I stället för att klaga och gnälla som de flesta andra hade gjort i en liknande situation bestämde sig Cilla för att används Black som nytt artistefternamn. Och det här var kanske typiskt för Cilla Black. Hon lät sig inte provoceras utan tog det lugnt, vilket tydde på en viss självsäkerhet. Här ser vi ett till exempel på Cilla Blacks förmåga att svara på korkade frågor ställda av en mycket snorkig intervjuare:

Musikkarriären

Efter att ha uppträtt med grupper som Rory Storm and the Hurricanes och The Big Three under namnet Swinging Cilla fick hon efter en rekommendation av John Lennon provsjunga för managern Brian Epstein.

Cilla Black fick via Brian Epstein skivkontrakt med Beatles skivbolag EMI. Kanske delvis tack vare den av Beatles igångdragna Merseybeat-hysterin då alla bolag letade efter artister från Liverpool.

I Cilla Blacks fall var det en lönsam deal för alla parter, hennes andra singel Anyone who had a heart som vi hörde här nådde listans förstaplats och sålde som smör på heta stenar. Uppföljaren You’re my world som vi hörde tidigare upprepade listplaceringen.

Cilla Black, i likhet med största delen av sina samtida kvinnliga kolleger med undantag för Petula Clark skrev inte själv musik, utan var beroende av professionella låtskrivare. Resultaten varierade.

Hon var ju kompis med medlemmarna i The Beatles ända sedan dagarna på Cavern Club och eftersom de var på samma skivbolag blev det en hel del samarbete. Paul McCartney har senare kallat Cilla Blacks cover av "The Long and Winding Road" för den definitiva versionen.

Cilla Black gav regelbundet ut skivor under 60-talet och den tidigare halvan av 70-talet, men när hon år 1967 blev erbjuden en egen TV-show på BBC hade hon mitt i allt mindre tid för skivor och uppträdanden.

År 1970 hann hon ändå besöka Finland och TV-studion i Böle:

Film och TV

"Cilla" hade premiär år 1968 och sändes ända till år 1976. Till formatet hörde bl.a. musikaliska gäster.

Här ser vi Cilla Black med Marc Bolan:

År 1975 fick Cilla Black också en egen komedishow på TV, "Cilla's Comedy Six"

År 1975 valdes Cilla Black till årets kvinnliga komedistjärna av manusförfattarnas fackförening.

Under de sista åren av 70-talet och början av 80-talet såg det ut som om Cilla Blacks stjärna var på väg att dalna, men när hon år 1983 var gäst på den populära talkshowen " Wogan" väcktes intresset igen:

Efter det här blev Cilla Black erbjuden nya TV-jobb och från år 1984 till 2003 jobbade hon mer eller mindre på heltid med de populära showerna " Surprise, surprise" och " Blind Date"

Efter 50 år i showbusiness slutade Cilla Black jobba år 2014. Som avslutning belönades hon med ett specialpris vid 2014 BAFTA awards

Samma år gjordes en tredelad serie om hennes liv. Sheridan Smith spelade huvudrollen i "Cilla"

Död

Cilla Black var alltid rädd för att bli gammal och sjuk. Hon hade tidigare sagt att hon inte ville bli äldre än 75.

Den 1 augusti avled Cilla Black på sin semestervilla i Spanien vid 72 års ålder.

Hur tråkigt det än är när mänskor dör så kan man i det här fallet glädja sig åt att Cilla Black levde ett bra liv. Som barn drömde hon om att bli sångerska och det blev hon också, en framgångsrik sådan. Och när majoriteten av hennes samtida kolleger började falla i glömska inledde hon en minst lika framgångsrik TV-karriär. Också i det privata livet gick det bra. Inga större problem med droger, alkohol, relationer och liknande. Precis som hon önskade behövde hon inte heller lida av åldersrelaterade sjukdomar. Dessutom är det ju så att den som gjort skivor lever för evigt. Vila i frid!

Fokus på Cilla Black 3.9. kl. 18.03 med repris 9.9 kl. 13.03 i Radio Vega

Peter Greenaways film Eisenstein in Guanajuato är en spretig kavalkad av utmanande sex, teatralt skådespeleri, namnuppräknande, löst sammanhängande bildspel och allmänt pellejönseri. Eller så kan den framstå för ett öga som trubbats av med konventionellt filmberättande.

- Jag hoppas du kan uppskatta ironin där, svarar Greenaway på min fråga om varför han valt att lägga en lång och grafisk sexscen i mitten av filmen.

I scenen i fråga blir Sergej Eisenstein – ett av filmhistoriens allra största regissörsnamn och Greenaways viktigaste förebild – av med oskulden tillsammans med sin mexikanske guide Cañedo (Luis Alberti). Framställningen är understruket fysisk. Det är olivolja som glidmedel, Albertis välexponerade, erigerade penis och Eisensteins jungfrublödning.

- Det finns vissa konventioner för hur man representerar förlusten av oskuld på film. De är förstås heterosexuella konventioner, inte homosexuella. Det enda vi lämnade bort var när skådespelarna tänder en cigarett efter samlaget. Och det hela blir ju rätt så överraskande. För medan de knullar, pratar de hela tiden! De pratar om stora politiska, sociala frågor.

Bilden av manlig homosexualitet

Visst är det ironiskt att Eisenstein får den roll som filmkonventionerna tilldelar den kvinnliga jungfrun. Men å andra sidan är det väl snarare typiskt att manlig homosexualitet representeras just med det anala samlaget? Klichén för den homosexuella relationen är sexuell snarare än romantisk.

Det här är ingenting Greenaway har lust att kringgå.

- Jag vet ingenting om dig, utöver två saker. Två människor knullade för att du skulle komma till. Och jag är väldigt ledsen, men du kommer att dö. Det här är de punkter som vi inte kan förhandla om. De flesta hollywoodfilmer handlar väl om kärlek. Men kärlek är något otroligt förhandlingsbart.

Att spela ful och skör

Den finlandssvenska skådespelaren Elmer Bäck gör filmens titelroll. För honom är Eisenstein en avklädd karaktär, både inuti och utanpå.

- Han är en person utan hud, allting berör honom, han är på det viset som ett barn. Allt är intressant för honom, men också tungt. Allt kommer in.

Elmer Bäck, filmens Eisenstein. elmer bäck Bild: Yle/Peter Lüttge

- Eisenstein är en exhibitionist, samtidigt som han egentligen hatar sin egen kropp. Det gör honom jättenaken, också själsligt, inte bara kroppsligt. Såklart är rollen emellanåt svår att spela. Som man och skådespelare vill man förstås gärna se bra ut. Här ska jag vara naken och det man ska tänka om mig är inte att jag är en jättesnygg man. Men nu tror jag att jag bättre förstår hur det kan kännas för kvinnliga skådespelare. För en kvinna är det inte alls lika accepterat att vara naken på film utan att göra det på ett attraktivt sätt.

Gång på gång återkommer Bäck till nervositeten inför den långa samlagsscenen. Han hade läst den redan innan han fick rollen och visste vad som krävdes av honom. När det väl var dags att spela in scenen gick det hela förvånansvärt lätt.

- Vi övade den en gång och sedan körde vi bara. Scenen är inspelad i en tagning, förutom närbilderna. Vår egen nervositet syns, men jag tycker det fungerar i scenen eftersom nervositeten också skulle finnas där.

Hissa flagg!

I Eisensteins egna filmer är sex inte något framträdande tema. Därför förvånar det mig att hela filmen, som jag uppfattar den, kretsar kring sexscenen. Så jag ställer ännu en fråga om den till Greenaway. Varför talar Eisenstein och Cañedo om syfilis under samlaget?

- Du är besatt av den där scenen! Du måste väl märka att det finns mycket annat än knull i filmen?

”Visst”, stammar jag, ”men jag upplever att den är i själva kärnan av filmen…” Och till min lättnad avbryter Greenaway mig:

- Du har alldeles rätt. Hela filmen är symmetrisk. Den börjar och slutar med samma bild. Den andra bilden och den näst sista motsvarar varandra. Och om man söker sig tillbaka till den exakta mittpunkten av filmen, så ser man en röd flagga som trycks upp i en rumpa!

Hyllning till filmkonsten

Under hela intervjun har Greenaway glimten i ögat. Och det är den glimten vi ska se i hans film, och i alla filmer han gjort.

- Alla mina filmer har en hög grad av ironi. Ingenting är särskilt allvarligt. Själva filmkonsten är korkad och flyktig.

Men åt detta korkade och flyktiga har Greenaway vigt större delen av sitt liv. Och Eisenstein in Guanajuato är en enda lång hyllning till filmkonsten.

Filmen är proppfylld av citat ur hela filmhistorien. Från stumfilmsmästare som Abel Gance och först och främst förstås Eisenstein själv, via Renoir, Resnais, Fellini och Tarkovskij till Scorsese.

- Den nakne mannen som talar till sin kuk, där har vi en referens till Tjuren från Bronx!

Greenaway ska vi njuta av med en ordentlig nypa salt.

Lyssna också på Tomas Janssons radioreportage från Berlin där Eisenstein in Guanajuato fick sin världsurpremiär, och där Elmer Bäck promenerade över samma röda matta som Juliette Binoche eller Nicole Kidman några dagar tidigare.

Som filmkritiker, alltså professionell tyckare, är det lätt hänt att man tror sig veta bättre än filmmakarna. Så när jag träffar mästerregissören Peter Greenaway frågar jag varför han gjort sin nya film, Eisenstein in Guanajuato, så teatral. Min uppnosighet sätts omedelbart på plats.

- Det låter som om du inte sett värst många av mina filmer! svarar Greenaway.

Och så inleds en föreläsning om filmkonstens grunder.

- Alla mina filmer är väldigt, väldigt teatrala! Jag vill visa att filmen är det mest artificiella medium man kan tänka sig. Det enda jag vill att mina filmer ska få åskådarna att känna är att de ser en film. Filmen är inte ett stycke liv. Den är inte ett fönster ut mot världen. Verklighet är något omöjligt på film! Till och med de mest så kallat realistiska filmerna är djupt, djupt artificiella.

- Så när allt kommer omkring är din fråga lite dum, är den inte det?

Redaktören kan inte läsa

Greenaway, själv verksam bildkonstnär, fortsätter med attt fråga om jag gått på konstskola. Jag måste skaka på huvudet.

- Så i princip är du en visuell analfabet! Hur täcks du granska film?

- Varje film du någonsin sett har börjat som en text. Och det är ohyggligt! Alla filmskribenter borde skjutas! Filmen borde bygga på bilder. Men såhär har det varit så länge att folk skulle ha väldigt svårt att göra film på något annat sätt.

- I vårt utbildningssystem övar vi oss år ut och år in på att bli bättre på att använda ord. När vi är nio, tio, elva år gamla säger lärarna åt oss att lägga undan kritorna och målfärgen och bli seriösa. De flesta av oss lever resten av livet utan att skapa bild. Det är en oerhörd utarmning.

Filmen är död

Men då invänder jag att också Greenaway skriver sina filmer som manuskript. Jag har nämligen nyss fått höra att Elmer Bäck, som spelar huvudrollen i Eisenstein in Guanajuato, bekantade sig med sin roll genom filmens manus.

- Ja, jag är ett dumt, gammalt fossil. Jag gör fortfarande konventionell film.

- Men jag kan inte gå till en filmproducent med fyra målningar, tre litografier och ett block med teckningar och säga: pengarna hit! Han skulle undra vad i helvete jag talar om. De flesta filmproducenter är visuella analfabeter. Filmen ska bygga på text, och helst på en text som redan sålt på marknaden, som Harry Potter eller Sagan om ringen.

- I vilket fall som helst är filmen död nu. Så det är knappast någon idé att skriva manuskript. Men om du vill skriva: var författare! Skriv romaner! Men snälla, snälla, låt bli att jobba med film!

Revyn har av tradition haft en stark ställning på Lilla Teatern i Helsingfors. I år fyller teatern 75 år och firar bl.a. med Revy à la Ahlfors, ett urval klassiska revynummer ur Bengt Ahlfors omfattande produktion. Men inte ens det klassiska är evigt. Uppsättningens största giv är de många musiknumren i nya arrangemang.

” Aj, minns du den där...?” I bänkraden bakom mig studerar två kvinnor ivrigt programbladet. Med imponerande exakthet minns de precis vilka revyer de olika numren är hämtade ur och vem som spelade vad när det begav sig.

Vi andra kan kanske inte skryta med lika gott årtalsminne men det finns mycket vi känner igen ändå i det material regissören Marcus Groth valt ut.

Viggaren på Ekbergs kafé, kverulanten med den krympande toapappersrullen, vänsterprasslarna i relationssoffan, idel gamla bekanta. Och har vi inte sett dem förr känns de bekanta ändå. Den Ahlforska stilen är omisskännlig.

Personligen har jag oftast uppskattat hans spetsfundiga raljans mest när han dykt ned i dagspolitik och aktuella samhällsfenomen, det är också då revyn som genre i regel fungerar bäst.

Men dagsaktualiteter åldras fort och för ett urval i efterhand gäller andra principer. Revy à la Ahlfors följer samma recept som författaren själv använde i retrospektiven Ahlfors bästa för femton år sedan.

Tyngdpunkten i uppsättningen ligger på musiknummer som klarat tiden bättre än dialogerna.

Välkända sånger i nya arrangemang

Många av sångerna är i dag moderna klassiker. Gamla revynummer som Har du visor min vän, Vilka sånger ska jag sjunga eller Ellen Sjölund lever idag sitt eget självständiga liv och somliga av dem har vi kanske rentav hört några gånger för mycket.

Det fräschaste med den här uppsättningen är att den ofta fungerar som öronborste.

Vuokko Hovatta i ett av musiknumren. Foto från Revy à la Ahlfors på Lilla teatern. Bild: Henrik Schütt

Orkestern består av en trio ledd av pianisten Kaisa Kulmala som också står för alla arrangemang. Hennes lek med olika stilarter ger sångerna ett nytt lyft samtidigt som hon påpassligt utnyttjar allt det musikaliska kunnande som finns i ensemblen.

I Sixten Lundbergs tolkning av Måsundring t.ex. passerar decennierna och uttolkarna revy i parodisk snabbspolning för att slutligen landa i kvällens häftigaste final med Niklas Häggblom på vinande elgitarr.

Och när tolkningarna är tillräckligt frifräsiga övertygar också de som inte är utpräglade sångbegåvningar. Jag hade egentligen gärna unnat också en säker sångare som Vuokko Hovatta något nummer där hon hade fått brassa på lite i stället för att hänvisas bara till det sköraste materialet.

Men där sångerna än i dag ställvis drabbar oss med sina underfundigheter eller hudlösa reflektioner kan inte detsamma sägas om de insprängda sketcherna.

Brännvinsdoftande knipslugheter och pliktsex

Knipslug bondlogik med brännvinsdoft bland snörpiga damer på kaféet eller barskt framkommenderade samlag med främlingar i befolkningsökningens namn har väl någon gång i tiden kittlat publiken med sin oblyga frankhet. Men det är länge sedan.

I dag fungerar scenerna på sin höjd som kära återseenden för nostalgiker och vaga ekon av svunna tiders scenkonventioner och tidsanda för andra.

Mer än så gör Revy à la Ahlfors egentligen inte heller anspråk på.

Den här kavalkaden är en jubileumskaramell till dem som följt teatern genom åren och en hyllning till dem som satt sin prägel på teatern. I små mellanvinjetter trollar skådespelarna fram snabbporträtt att kända Lillan-profiler.

Pia Runnakko gör en fenomenalt släpig Vivica Bandler, Sixten Lundberg talar med Lasse Pöystis röst, Jonna Nyman med Birgitta Ulfssons. Och med på ett hörn finns förstås också Asko Sarkola i Niklas Häggbloms skepnad och två älskade skådespelare, Elina Salo och Ritva Valkama, under Åsa Wallenius och Vuokko Hovattas maffiga peruker.

Att de trivs i sina roller är uppenbart. Och någon sällsynt gång nuddar satiren också lite grann vid vår egen tid.

Var världen bättre förr?

Separatisten som drömmer om ett självständigt Brändö välkomnar t.ex. gärna flyktingar, men bara om det handlar om svinrika skatteflyktingar, förstås ...

Och åttiotalsyuppien som förbannar sin hårda barndom då sextiotalistföräldrarna vältrade sig i sitt världssamvete påminner oss kanske om hur vi landat i dagens samhällsklimat.

Jag är säker på att killen själv gör karriär inom politiken i dag.

Men det dominerande intrycket är nog att retrospektiver oftast gör både gamla revyer och det förflutna de skildrat en björntjänst. Under kvällens lopp hinner jag många gånger undra om världen för några årtionden sedan verkligen var så naiv och oskuldsfull som den ter sig i den här kavalkadens backspegel.

Det var den naturligtvis inte. Men av det som verkligen skavde i samhället syns inte mycket när dagsaktualiteterna skalats bort och skärpan bleknat.

Vad kan man tillföra en genre som är lika uttjatad som Bjällerklang på julaftonen? Har vi inte redan sett alla varianter av krigsskildringar? Eller är det faktiskt så att historien om en barnmorska kan blåsa nytt liv i det hela?

När Sakari Kirjavainens Hiljaisuus - Tystnaden gick upp på repertoaren 2011 kändes det som om den finländska krigsfilmen kommit in i en helt ny fas. Istället för att skildra enskilda slag och kampen för överlevnad låg fokus plötsligt på dem som tog hand om de stupade.

Kan krigets brutalitet bli mer påtaglig än då man gör i ordning en sönderskjuten kropp för den sista hemfärden?

Det kontemplativa sättet att närma sig krigets slutstation tedde sig som ett givande stickspår i en genre som präglats av pansarvagnar och explosioner. Men det var uppenbarligen bara ett stickspår.

Med Antti J. Jokinens filmatsiering av Katja Kettus roman Kätilö är vi tillbaka bland bombkrevaderna och den ångestladdade gränsen mellan liv och död.

Händer det något nytt denna gång? Både ja och nej.

Upplägget - Hon

Året är 1944 och nazisternas närvaro i Lappland påtaglig. På de osäkra vägarna mellan gårdarna i bygden cyklar barnmorskan Helena (Krista Kosonen). Ständigt på väg mot en ny förlossning. Ibland dör modern, ibland dödas barnet.

Helenas uppgift är ofta otacksam. Trots det vackra i att nytt liv föds i skuggan av allt dödande.

Men Helena ser ingen utväg. Som "horunge" med en rysk far har hon ingen given plats någonstans. Och som barnmorska känner hon vreden växa inför vissa beslut som fattas.

Men så en dag ser hon ljuset. I form av en ung man med en kamera.

Lauri Tilkanen i armékläder i Kätilö. Bild: Solar Films

Upplägget - Han

Officeren Johannes (Lauri Tilkanen) är son till en finsk kvinna och en tysk man och jobbar som fotograf. Det är hans uppgift att föreviga nazisternas militära bedrifter. Många bilder är redan framkallade, men det visar sig snart att det som pågår i fånglägret vid Titovka tål vare sig dagsljus eller skarpa lampor.

Medan Johannes betraktar det som sker via en kameralins betraktar Helena honom med vidöppna ögon. Hon ser honom och ber en stilla bön.

"Gode Gud, om du ger mig den mannen och för mig bort härifrån så skall jag aldrig mer önska mig något igen".

Kristas krig

Det som gör en glad när man ser Kätilö är den hämningslöshet med vilken Kettu & Jokinen (de har skrivit manus tillsammans) går in för att låta kvinnan vara den drivande kraften. Det är hon som utgör filmens energikälla, det är hon som initierar det som sker, det är hennes blick som styr.

För en gångs skull är det Hon som upptäcker Honom - Hon som tar det hon vill ha.

Och vem skulle väl vara mer lämpad för en roll som detta än Krista Kosonen? En kvinna som formligen vibrerar av styrka. Inte bara för att hon är lång och ståtlig och har ett hår som får kvinnorna i vilken schamporeklam som helst att verka tunnhåriga - nej, för att hon har en fast blick, en stark närvaro och en förmåga att skapa en intensitet i mötet med kameran.

Och här får hon verkligen göra just detta. Skapa en nära och intim kontakt med kameran. Detta eftersom Jokinen i hög grad spelar med närbilder, blickriktningar och ögonkast.

Det vill säga - han gör det under de stunder då han kan hålla sig ifrån att satsa krutet på att softa bilderna eller leka med slowmotion. Och det kunde han med fördel ha låtit bli att göra helt och hållet.

Vi har nämligen sett det förr. Kulor som pumpas ut ur ett magasin medan man hör det metalliska ljudet då hylsorna faller till marken. Män som långsamt springer genom dimmig rök.

Otydligt och övertydligt

Den visuella sidan må ha sina förutsägbara skavanker, men även tyngdpunkten känns lite vag. Vad handlar filmen om? Egentligen.

Om en enskild kvinnas kamp? Om en kärlekshistoria. Om vad krig gör med människor?

Här finns många trådar, men ofta är det som om underliggande betydelser inte ges det minsta spelrum. Man gör inte särskilt mycket av det faktum att Helena är just barnmorska. Och man glider snabbt förbi frågan om kärleksparets bakgrund och slitningen i lojalitetsfrågor.

Istället är samtliga karaktärer skarpt utmejslade och konflikterna extremt tydliga.

Så några större aha-upplevelser blir det inte. Däremot nog en hyfsat spännande kärlekshistoria. Framförd i ett flytande tempo. Och gestaltad av finsk films största filmstjärnor just nu. Med betoning på "stjärnor".

En amerikansk agent, en sovjetisk agent, två vackra kvinnor och en farlig bomb. Låter det som en uppvärmd "kalla kriget"-saga? Javisst. Och den serveras både ”shaken” och ”stirred”.

Det är en sen kväll och tidigt 1960-tal. En elegant man (Henry Cavill) passerar gränskontrollen mellan öst och väst-Berlin och stiger därefter in i en smutsig bilverkstad. Under en av bilarna finner han den han söker – mekanikern Gaby (Alicia Vikander).

Gabys kärnvapenexpert till far har plötsligt gått upp i rök och nu vill CIA försäkra sig om att hans kunskap inte faller i fel händer. Och det är de inte ensamma om. KGB har också valt att skicka ut en man (Armie Hammer) i samma ärende.

Det är alltså bara en tidsfråga innan cowboyen från väst och machobjörnen från öst drabbar samman. Eller finns det möjligen ett annat scenario inbakat i helheten?

Från tv-ruta till bio-duk

Filmen The Man From U.N.C.L.E har sitt ursprung i en populär agentserie som producerades mellan åren 1964 och 1968. Och den är ytterligare ett exempel på att man just nu gärna värmer upp såväl det kalla kriget som bilden av den elegante agenten.

Den typen av agent som hör hemma i en James Bond-värld som inte längre existerar. Inte ens på film. Världen där det är självklart att man tar sig igenom vilken fight som helst utan att kostymen får en enda skrynkla.

En värld som Colin Forth gjorde sitt yttersta för att återerövra i den skräniga Kingsman (2014).

Problemet med att försöka fräscha upp gamla kostymer enligt modernt snitt är att de sällan håller måttet. Det blir lätt både krystat och patetiskt. Därför blir man glatt överraskad när man märker att actionregissören Guy Richie lyckats snitsa till en sexig outfit som man gärna vilar ögat på.

Tempot är högt – men aldrig flåsigt. Skurkarna får sig - men det blir inget frosseri i våld. Kvinnorna är heta på ytan – men coola under densamma. Åtminstone den som kommer från Sverige.

Charmigt eller träigt?

Mycket bygger på samspelet mellan den centrala agentduon och många elaka ord har redan skrivits om Cavills & Hammers insats. Det finns de som anser dem vara mer än lovligt träiga och därmed helt renons på charm.

Men är inte de grovt tillyxade dragen en del av poängen?

Cavills Solo är den rörlige gentlemannen som är lika väloljad när det gäller att bryta upp kassaskåp som när det gäller att bryta ner kvinnors försvar.

Hammers Ilya är den buttre och bittre stålmannen som är ungefär lika smidig som en ladugårdsvägg. I princip är det en fördel att mäta 1,96 i strumplästen, men i praktiken kan kroppshyddan utgöra ett problem. Åtminstone om man dras med ett hetsigt temperament.

Sidsteppad Grant

Visst påminner Cavill & Hammer nästan pinsamt mycket om den konstellation som Chris Pine och Tom Hardy stod för i agentkomedin This Means War (2012). Och visst är det uppenbart att de inte behöver sitta i spänd förväntan inför oscarsnomineringarna 2016.

Men dessa krassa sanningar till trots tycker jag att de fungerar bra tillsammans.

Däremot kan man undra när en skådespelare senast underanvänts lika grovt som Hugh Grant i rollen som agentchefen Waverly? Grant ramlar in i ett par-tre scener som om teamet plötsligt kommit ihåg att han också fanns på rollistan. Trots att han bevisligen är bra på att stjäla uppmärksamheten så snart han får en chans.

Vackra Vikander

Underanvänder den självskrivna hjältinnan gör man däremot inte. Gaby får mycket plats och är inte sen att göra det bästa av den. Vilket inte är helt oväntat med tanke på att Gaby gestaltas av Alicia Vikander - en Natalie Portman i svensk tappning.

Efter att ha spelat bland annat den illa åtgångna arbetarklassflickan i Till det som är vackert (2009) och den olyckliga rikemansflickan i Hotell (2013) är Vikander på god väg att bli ett namn att räkna med även i internationella sammanhang.

Och varför inte? Här får man skörhet och styrka, skönhet och smarthet – allt i en och samma gestalt. Vill man se en laddad scen denna vecka så skall man absolut satsa på hennes danssession med Hammer. Till samma toner som i tiderna gav färg åt den mest laddade scenen i Dirty Dancing (1987).

Och den som inte tilltalas av vare sig Dirty Dancing-sessioner eller agentkomedier kan få en seriösare Vikander- dos nästa vecka istället – då ger hon nämligen röst åt Ingrid Bergman i Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid.

Behöver det sägas tydligare? Alicia Vikander är Sveriges nya, unga Hollywood-prinsessa.

I dag ordnas det ett antal olika skrivarkurser – både kortkurser över en helg, och längre kurser som pågår en termin eller t.o.m. flera år. Vad beror det på att skrivarkurserna ökar i antal och popularitet?

Mia Franck, författare, litteraturvetare och mångårig skrivarkursledare på Åbo Arbis, tror att det ökade intresset delvis handlar om att var och en av oss i allt högre grad jobbar med texter i vårt dagliga arbete, och att vi av den anledningen är intresserade av att utvecklas som skribenter.

Franck påpekar också att det i synnerhet i Sverige finns ett större och bredare utbud av skrivarkurser med olika specificerade inriktningar.

Majoriteten av dem som söker sig till de vanliga skrivarkurserna är inte i första hand ute efter att utbilda sig till Författare, utan de flesta vill helt enkelt skriva – slutresultatet är inte det viktiga i sig, utan snarare det att man har ett sammanhang och en publik man får respons av, säger Mia Franck.

Lära sig skriva genom att läsa

Enligt Mia Franck är en av skrivarkursernas centrala tanke att lära sig läsa sin egen och andras texter för att kunna diskutera och fundera över hur man kan gå vidare med texterna.

Susann Uggeldahl, som vann första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen i år, hör till dem som gått olika skrivarkurser för att få inspiration och för att träffa andra skribenter.

Enligt henne är det intressant att se hur olika folk skriver utgående från en och samma rubrik, och varje text går att diskutera ur olika synvinklar.

Susann Uggeldahl, förstapristagare i Solveig von Schoultz-tävlingen 2015 Bild: YLE/Marit Lindqvist

För Susann Uggeldahl handlar skrivandet om att bearbeta och undersöka saker. Hon citerar jazzmusikern Miles Davies som sa att man inte ska spela det man känner till utan det man inte känner till:

-Och när man kommer till den punkten att man skriver om någonting man inte kände till från förut, då känns det bra.

Regler ger bättre texter

För att kursdeltagarna skall komma igång med sitt skrivande brukar Mia Franck låta skribenterna ”skriva av sig” i ett slags flödestext innan man går vidare till temat för träffen – ibland kan man ta fasta på en konkret plats och skriva texter inspirerade av t.ex. skogen, och ibland kan man ha snabba och korta punktövningar för att få fart på skrivandet.

I egenskap av såväl handledare som författare har Mia Franck stor nytta och behållning av att diskutera kring olika slags texter:

-Ibland brukar jag fråga vad deltagarna vill gå närmare in på under kursens lopp, och ofta handlar det om hur man skriver dialog eller om berättandet i sig, men ibland blir önskemålen mer specifika, vilket sporrar mig att tänka till lite extra, konstaterar Mia Franck, som också lagt märke till att folk ofta skriver de mest fantastiska texter ju fler regler och ramar de måste förhålla sig till.

Läs mer om skrivarkurser på Mia Francks blogg.

Just nu finns det öppna platser i Danslistan jury. Strävan är 50 medlemmar, kvinnor och män i olika åldrar och från olika delar av svenskfinland. Det enda som krävs är ett specialintresse för dansmusik och att man röstar varje vecka.

Juryn infördes redan under Vegalistans tid. Tanken var att få ett resultat som grundar sig på lite olika infallsvinklar. Och motverka eventuella kampanjer för nån speciell artist.

Jurymedlemmarna står för hälften av resultatet. Deras röster väger sammantaget lika mycket som "de vanliga" lyssnarnas röster. Endast om det blir jämnt avgör lyssnarrösterna.

Danslistan följer ett system där alla artister och band rangordnas enligt röstetal. Dvs en rangordning hos juryn och en rangordning hos lyssnarna.

Det här systemet ger ett jämförelsetal för alla kandidater. Den som har det lägsta jämförelsetalet placerar sig högst upp på listan.

Skriv ett brev

Om du är intresserad av att vara med i juryn en tid, skriv då ner några rader om dig själv och ditt intresse för dansmusik.

Skicka brevet till gunilla.ginstrom@yle.fi.

Jurymedlemmarna röstar per epost till adressen danslistan.jury@yle.fi.

Häng med! Du väljer själv hur länge du vill medverka som jurymedlem.

Här är Danslistan för er som vill fortsätta rösta som vanligt!
Danslistan i Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Vad var det riktigt som hände på skjutfältet i Umeå år 1902? Mårten Holm blev intresserad av fallet då han lyssnade på en 78-varvare med Margareta Kjellberg som sjunger låten Umeåmordet, en inspelning gjord år 1951.

Efter lite forskning har jag fått fram att texten är skriven av författaren Kristina Bergström, redan samma år då mordet ägde rum. Bergström fick ihop tretton verser genom att läsa det som skrevs om mordet i tidningarna. Umeåmordet finns också i andra versioner med andra namn - pseudonymen Lapp-Lisa (egentligen Anna-Lisa Öst) har sjungit den som Västerbottenvisan.

Vad var det egentligen som hände?

Är det en skröna? Nej. Det var ett kärleksdrama som involverade Lars-Erik Larsson, född 1877 i Gävle, och Thora Dahlén, född 1883 i Sundsvall.

Kärleken hade börjat tyna bort. På valborgsmässoafton skulle Lars-Erik stänga ett tält på skjutbanan och bad om hjälp av Thora, som då uppenbarade sig tillsammans med boktryckareleven Evald Sjöblom. Lars-Erik fattade tag i Thoras kläder och drog henne till sig och högg på samma gång Evald med en stor kniv i underlivet. Därefter tilldelade han Thora fyra knivhugg i bröstet, ett av dem trängde igenom hjärtat. Då Lars-Erik insåg vad han gjort högg han sig själv till döds, inte bara en utan åtta gånger.

Evald Sjöblom flyttade till Stockholm

Evald klarade sig dock med livet i behåll och lär ha begett sig självmant till polisstationen där föll ihop på golvet. Poliserna hjälpte honom till lasarettet där såren syddes och efter en månad var han helt återställd. Några år senare flyttade han till Stockholm. Vad som hände Evald senare i livet berättar inte historien. Men händelsen har levt vidare i Västerbotten och berättats i många olika versioner, den ena värre än den andra.

Du kan läsa mera om Umeåmordet här.

Umeåmordet kan höras i Kaffekvarnen lördag 05.09.2015 kl. 14.06 och måndag 07.09.2015 kl. 23.00 och via arenan.yle.fi.

Rekordlåga räntor gör att folk kan betala av på sina lån mycket snabbare. Räntemarginalen är lägre i Finland än i många andra europeiska länder.

Yle Nyheter skriver att de rekordlåga räntorna ser ut att hållas så här låga åtminstone två eller tre år till.

Det handlar om bolåneräntan, alltså 12 månaders euribor som nu ligger på cirka 0,16 procent. I och med att räntan är så låg betalar folk av på sina skulder i rekordtakt eftersom de faktiskt har mer pengar över varje månad.

Men alla väljer ändå inte att amortera snabbt. En del tar amorteringsfria år medan andra kunder väljer på att investera eller ta större lån.

I dagens Eftersnack ska vi prata om lån och räntor, men först behöver vi din input.

Tyck till, dissa allt ovanstående, eller håll med, eller hur som helst bara du också röstar i enkäten nedan. Sedan spinner vi vidare i Eftersnack.

Radio Vega fredag kl. 15.03, repris kl. 22.15. Livestream kl. 15.03 på Yle Arenan!

Podden blir klar vid 17-tiden på Arenan, och bildversionen dyker upp på denna sida på fredag kväll.

Yle Fem, söndag kl. 15.05, textat till finska.

Det blev en turbulent vecka som bjöd på några riktigt stora överraskningar. Efter att ha dominerat Vegatoppen i månader fick Jannike nu ge den eftertraktade första platsen till två nykomlingar.

Duon Jan Lehmus och Antti Hokkala, som bildar duon The Sparrows, har nu luft under vingarna. Efter bara 2 veckor så toppar de nu listan medan röstdrottningen Jannike är på andra och tredje plats.

Eva Dahlgrens nya låt, Filmen om oss, har fått mycket bra mottagande och lyckades också komma in på Vegatoppen. Låten är ledmotivet i filmen Jag är Ingrid som handlar om Ingrid Bergmans liv och nyligen hade premiär på biograferna. Videon består av gamla Super8-filmer som pappa Dahlgren filmade och det är editerat ihop med nyinspelat material av Eva idag.





Tomas Ledin som avslutar sin sommarturné lördagen den 5 september lyckades också förbättra sin position från förra veckan då han var nära att falla ut. Bland utmanarna finns också en helt ny bekantskap.

Började med Landola

En av utmanarna är säkert ett obekant namn för de flesta. Joey Edström är finlandssvensk men hans musikaliska förebilder lär härstämma från pappans skivhylla där så olika artister och grupper som Count Basie, Miles Davis, Kent, Bo Kaspers Orkester, Aretha Franklin, Johnny Cash och Woody Guthrie delar på utrymmet.

Han gillar att blanda musikstilar som country, folk, blues tillsammans med dagens pop-sound och ljudet av den akustiska gitarren. Och allt startatade år 2001 då han fick sin första gitarr som var en Landola som då ännu tillverkades i Jakobstad.

Premiärsingel

Med hjälp av pappa lyckades han också plocka ut ackorden till Bob Dylans Knockin´on heavens door och via olika demoprojekt och en massa timmar i studion så är första singeln nu färdig. Låten Runaway är väldigt bra producerad och Joeys röst passar utmärkt till den här genren som ligger någonstans mellan Mumford & Sons och Crash Test Dummies. Värt att lyssna på? Jo definitivt!

Kolla Vegatoppens sammandrag på Arenan

Du kan rösta på Vegatoppen fram till kl 10 på torsdagen.

Otrohet är en av de största bovarna då det kommer till orsakerna varför relationer går i kras. Speciellt under småbarnsåren då vardagen består av joggingbyxor och sömnlösa nätter är det lätt att falla för någon som ger en den uppmärksamhet man själv saknar i sitt förhållande.

Tony Dunderfelt som är är psykolog och författare till närmare tjugo böcker som behandlar kärlekens olika skeenden berättar om sin syn på otrohet och vad som är orsakerna till varför man söker sig utanför parrelationen.

- Det finns inga allmänna regler i det här men helt klart räknar människorna nuförtiden med att ha ett djupt och tillfredsställande sexuellt parförhållande. Om detta inte finns i den vanliga familjen så har vi idag, p.g.a. internet bättre möjligheter än någonsin att titta till höger och vänster för att finna det.

Är den moderna människan ett djur?

Man tänker sig att den moderna människan är intellektuell och även i parförhållanden ganska långt drivs och motiveras av andra attribut än fysisk attraktion men stämmer detta eller är vi fortfarande djur innerst inne?

- Vi har olika nivåer av vår personlighet. Vi är inte bara intellektuella men det kan vara svårt att analysera tankar och lustar inom sig själv. Då vi märker att vi känner otillåtna känslor kan vi bli både nyfikna och paffa.

Dejtingapplikationer gör det lätt för oss att vänstra. Smarttelefon och vigselring Bild: Yle/ Marcus Rosenlund

Gränsen för otrohet varierar

Många associerar otrohet med ett fysiskt övertramp, ett meningslöst snedsteg på fyllan som man sedan ångrar i efterhand men även platonisk förälskelse kan vara förödande för relationen. Var går gränsen för otrohet?

- Det beror på vem man talar med. Det blir lätt lite svartvitt. För vissa är enbart ett intresse för någon annan än den egna partnern sårande medan andra tänker att gränsen går vid ett rent konkret fysiskt möte.

- Jag anser att man borde kunna vara okej med det faktum att trots att man är i ett kärleksfullt och djupt förhållande utesluter det inte att man kan uppskatta andra människor. Det är dock tyvärr väldigt ovanligt att man kan erkänna dylika, helt naturliga känslor för sin partner.

Arbetsplatsen är ett minfält

Arbetsplatsen är ett av de vanligaste ställen där man hittar nya spännande människor som eventuellt kan hota den egna relationen. Ögonkast utbyts över kopieringsmaskiner och jobbluncher och plötsligt märker man att man undertecknar ett mejl till kollegan med ett ”kram”. När gäller det att börja se upp?

"Om man känner att man vill ha tid tillsammans med den här personen utanför relationen skulle jag säga att det börjar vara dags att sätta stopp för det hela." - Tony Dunderfelt Tony Dunderfelt är psykolog och författare. Bild: Foto: Daniel Dunderfelt

- Processen från att man ser en intressant person, att man känner en viss dragning, diskuterar, träffas och det börjar kännas mera smyger sig på. Man kommer på sig själv med att börja skicka sms och mejl som inte är okej för allmän beskådan. Min uppfattning är att det är där den allmänna gränsen går för vad som kan räknas angränsa till otrohet.

- Om man känner att man vill ha tid tillsammans med den här personen utanför relationen skulle jag säga att det börjar vara dags att sätta stopp för det hela. Men jag vill poängtera att det är helt normalt att man ibland får upp ögonen för andra. Huruvida man agerar på dessa känslor är en annan sak.

Kärlekens tre byggnadsstenar

Tony Dunderfelt talar om tre delområden som tillsammans bygger upp en bestående, spännande och livfull kärlek. Han uppmanar folk att reflektera över dessa för att kunna särskilja vad som är vad och lättare kunna åtgärda eventuella problem.

Han talar också om att vi borde bli bättre på att uppskatta varandras skillnader istället för att bli för lika varandra. Olikheter bidrar till spänning som i sin tur upprätthåller energin i förhållandet.

- Vi möter varandra på en mänsklig nivå där vi förstår varandra, känner gemenskap och samhörighet. Sedan möter vi varandra på en individnivå där våra intressen och egenskaper både för oss samman och olikheterna skapar spänning.

- Den tredje är den sexuella nivån där vi är jämställda men olika och speciellt den här borde alla par våga se på och kontinuerligt utveckla för att upprätthålla ett givande förhållande. Dessa tre är byggstenarna för ett modernt parförhållande.

Tony Dunderfelt gästade Lördax på Radio Vega 5 september 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Dramatens stora scen i Stockholm hör till Nordens svåraste, det är som om scenens väldiga bagage av traditioner försökte tvinga in skådespelarna i något stelt musealt. Nu försöker Stina och Ylva Ekblad på tumanhand leka bort stelheten.

Jag har ofta råkat ut för att ett stort scenrum slukar hela ensemblers goda intentioner.

Dramatens stora salong. Dramatens stora scen i Stockholm. Bild: Roger Stenberg

Det händer ofta på Nationalteaterns stora scen i Helsingfors, ännu oftare på stadens stadsteater. I Stockholm har jag sett en I väntan på Godot med Mikael Persbrandt försvinna någonstans på stadsteatern, och på Dramatens stora scen har jag väl aldrig upplevt något som riktigt skulle ha lyckats gripa tag om mig.

När jag inför Maria Stuart hör att Stina och Ylva Ekblad under stora delar av föreställningen ska fylla den stora Dramatenscenen på tumanhand, undrar jag hur det alls ska vara möjligt.

Reklamaffischen för Maria Stuart. Bild: Tomas Jansson/YLE

200 år gammal pjästext

Maria Stuart är tyska Friedrich Schillers pjäs från år 1800, en text som beskriver maktkampen mellan systrarna Elisabeth och Maria Stuart i 1500-talets England. Den är fylld av borgerliga ideal, förnuft och humanism, samtidigt som den beskriver ett blodigt spel av intriger och maktens alternativlöshet – det som också dagens politiker häpnadsväckande ofta hänvisar till.

Dramatens fasad i Stockholm. Bild: Tomas Jansson/YLE

Det är en klassiker som inte brukar synas på finländska repertoarer men som spelats på Dramaten med jämna mellanrum, senast år 2000 i regi av Ingmar Bergman.

Det är förstås stora stövlar att fylla, så nu har Dramaten hämtat in en i operakretsar smått legendarisk (öst)tysk regissör, Peter Konwitschny som – sådär som tyska 60+ regimän ofta gör – hämtar med sig radikala regikoncept.

Inför premiären konstaterade han att man inte alls ska sätta upp klassiker om man inte översätter dem till nutid. Och han lever som han lär.

Stryker slutet

Textmässigt har Konwitschny valt att stryka hela femte akten där Maria Stuart förbereder sig för sin död (”för tjatigt”).

Vidare väljer han att före paus stryka all kostymprakt, och istället för att låta det hela utspela sig under 1500-talet skapar han en ram som hämtar alla tider till föreställningen. Han förvandlar dramat till en lek där skådespelarna Stina och Ylva Ekblad liksom framkallar hela situationen, och sedan lämnar den åt sitt öde när de tröttnar på manliga maktkamper och blodutgjutelser.

Dessutom bygger han upp föreställningens nerv helt och hållet kring Stina och Ylva Ekblad.

I originaltexten möts systrarna Maria Stuart och Elisabeth först i tredje akten, men just för att regissören vill ställa systrarnas spel mot och med varandra i centrum får Stina och Ylva Ekblad på Dramaten göra alla roller före paus.

Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten. Bild: © Sören Vilks

Hela uppsättningen står alltså och faller med Ekblads. Att dessutom erbjuda dem möjligheten att fylla Dramatens traditionstyngda jättelika stora scen på tumanhand, utan scenografi och utan mycket annan rekvisita än en kofot, måste vara väldigt många nordiska skådespelares hemliga dröm & mardröm. Vilken chans! Och vilken omöjlig uppgift!

Men vi tar allt från början.

Lekfulla skratt inleder och avslutar

Föreställningen inleds med systrarnas skratt någonstans ifrån. Fram träder två kvinnor/flickor som har hittat på en lustig lek och sätter igång med att på tumanhand spela fram ett tiotal gestalter, ofta så att de bara svänger runt ett varv och är någon annan.

Här får (tvingas) båda Ekblad utnyttja hela sitt skådespelarregister. Det handlar inte bara om tal och uttryck, men också om stil: det är allvar, det är komedi, det är slapstick, det är intim småscensteater och stora gester, och allt gör de med samma lätthet och självklarhet.

Ylva Ekblad. Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

Det är också ett skolexempel på samspel.

Klart två syskon är samspelta, kan man tänka. Men här är det något ännu mer. Det känns att de trivs med att finnas där tillsammans, det känns att de vet varandra utan och innan, och de är tillräckligt skickliga för att kunna utnyttja det maximalt.

Den spelglädjen och dynamiken färgar hela föreställningen.

Ytterligare en nyckel är lekfullheten som får uppsättningen att undvika klassikergrynnan – det där museala överdrivet teatrala som får åtminstone mig att titta åt annat håll.

Att regissören ramar in det hela med att förvandla pjäsen till något systrarna bara leker fram, ger honom också en möjlighet att problematisera det här med maktutövande.

Konwitschny streckar under Elisabeths ovilja att avrätta sin syster som en del av ett maktspel, och när han nu dessutom stryker femte akten lämnar han samtidigt slutet öppet, ger Elisabeth en möjlighet att dra sig ur, låta männen sköta maktspelet och blodutgjutelsen på egen hand.

Smarta regiidéer

Att regissören efter pausen, när vi i en timme har sett Ylva och Stina fylla scenen på tumanhand, slänger in över ett dussin personer i 1500-talsdräkter på scenen är en snygg kontrast. Första aktens intimitet i svartvittgrått förbyts i ett färgsprakande människomyller – där det förresten är lillasyster Ylva som spelar storasyster Elisabeth.

Scenbild ur Maria Stuart på Dramaten, hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

När det sedan är dags för den dramatiska höjdpunkten: Maria Stuart ska befrias med våld och Elisabeth ska störtas, ett uppror slås ner, det är kulsprutesalvor (!) och rök och död. Då följer E och MS inte längre med vansinnet på scenen utan från en upplyst salong.

Stina Ekblad. Stina Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

Snyggt skapar Konwitschny en situation där han med hjälp av ljus och ljudeffekter får det som sker på scenen att bli en annan tid som systrarna studerar utifrån, som om de redan lämnat allting, lämnat jordelivet – eller leken de hittat på – och lätt roade studerade galenskapen.

Så blir de ensamma kvar, tänder var sin cigarett, beställer in kaffe, småtjattrar om mjölk och socker.

Kontrasten till det öronbedövande maktspelet är enorm, och effekten riktigt riktigt snygg.

Så serveras jag smarta regiidéer, briljant skådespeleri, en ständig (tyskt) analytisk underton som mera stimulerar hjärnan än hjärtat.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur oändligt mycket hellre jag hade sett allt det här på en mindre scen. Både Stina och Ylva spelar ju ändå mer med nyanser än med de stora uttryck som en såhär stor scen egentligen förutsätter.

Det är lekfullheten som är den stora behållningen, och det briljanta spelet. De stora idéerna sugs ohjälpligen in i det stora rummets vakuum utan att riktigt nå ända ut i salongen.

Lurvis och Rynkel vaknar upp i sin vita, rena värld. De är klädda i vitt, från de vita stickade tofflorna till de vita hattarna. Vitt är normen och det vackra – lite som hemmen i inredningstidningarna de senaste åren.

Efter att ha skött hygien och andra morgonrutiner börjar Lurvis och Rynkel jobba. De städar och fejar i och kring sitt vita hus och de vita fågelholkarna.

Fullständig kontroll

Allt ska vara i skick, knarrande gångjärn fixas på fågelholkarna och osynligt damm borstas bort. Allt visar sig vara som det ska också den här morgonen, och de har kontroll över sin värld. Här råder lugn och rutin, ordning och reda.

Så ställer sig Lurvis och Rynkel och väntar på någons ankomst. Utgående från fågelholkarna och brickan med äggkoppar som väntar, anar vi att det är ägg på kommande.

Lurvis (Julia Johansson) och Rynkel (Jakob Johansson) granskar en fågelholk. Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Syskon på scen i en internationellt känd pjäs

På Vasallens scengolv på Wasa Teater har vi syskonen Jakob och Julia Johansson, scenkonstutbildade med inriktning på fysisk teater båda två - samt på nycirkus för Julias del. De är drillade av regissör Agneta Lindroos, som har ett antal barnpjäser på Wasa Teater bakom sig. Ifjol spelade hon katten i "Farbror Fedja - katten och hunden" och tidigare har hon bland annat regisserat "Askungen". Förra spelåret regisserade hon också ”Varför måste jag alltid diska”, med Julia Johansson i en av de två rollerna.

Andy Manleys pjäs "VIT" uruppfördes i Edinburgh 2010 och den har spelats på många håll i Europa, Asien, Australien och USA. Pjäsen har vunnit priser bland annat för sitt fysiska och visuella uttryck. Den har också utsetts till bästa barnpjäs i Storbritannien.

Kasta ut det som stör

Som publik sitter vi nära och har inga problem att följa varje skiftning i skådespelarnas ansiktsuttryck. Replikerna är få, istället följer vi med i deras talande rörelser och ögonkast. Föreställningen är rak och lätt att ta till sig, både visuellt och innehållsmässigt.

Plötsligt upptäcker Lurvis och Rynkel färgade fjädrar i en av fågelholkarna. Det som stör ordningen ska kastas i skräptunnan. Eftersom allt måste vara rent och vitt börjar man ana att ödet snart kommer att spela dem ett ännu större spratt än några fjädrar.

Så kommer äntligen äggen, de verkar falla ner från skyn och fångas upp av Lurvis och Rynkels förkläden. Äggen får varsin vit äggkopp att vila i och en värmande vit mössa. Allt är frid och fröjd, alla äggkoppar är fulla – då hör vi att ännu ett ägg är på kommande. Ett rött ägg. Mitt i allt det vita.

Rynkel (Jakob Johansson) och Lurvis (Julia Johansson) öppnar fågelholken med det röda ägget. Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Att motarbeta fördomar

Vill man bryta ner fördomar ska man börja med barnen. Och Wasa Teaters första premiär är helt i led med spelårets övergripande tema, att det annorlunda är okej. Kanske kan det här med att olikheter är helt i sin ordning - och till och med kan göra en glad - finnas med i bakhuvudet när barn (och vuxna) som sett pjäsen möter någon som är annorlunda än de själva. För när också Rynkel accepterar det som är annorlunda, blir allt så mycket roligare och glädjen släpps fri i deras värld.

Nationaloperan belönar de finländska musikalälskarnas trettio år långa väntan med en påkostad version av Lloyd Webbers internationella långkörare Fantomen på Operan. Och träffar helt uppenbart mitt i prick – biljetterna såldes slut redan före premiären och premiärpubliken tackade med stående ovationer.

Och visst kan jag förstå euforin. Ett överdåd av det här slaget är vi nämligen inte bortskämda med.

Man kan anse vad man vill om Andrew Lloyd Webbers musikaliska idiom men om man sätter upp en musikal som sträcker sig över hela registret från gotisk skräckromantik till smäktande sentimentalitet gäller det också att ta ut svängarna på det sätt som bara ett stort och resursstarkt teaterhus förmår.

Och om teaterhuset dessutom är en opera får ju musikalens lek både med operan som miljö och konstform ett alldeles extra lyft.

Tiina Puumalainen står för en iscensättning som skickligt balanserar mellan musikalen som genre och ensemblens operakunnande.

Faust och Freud i samma paket

I Fantomen på Operan, baserad på en roman av Gaston Leroux, terroriseras ett operahus av en osalig ande, en vanställd figur som blivit besatt av den unga balettflickan Christine Daaé. Fantomfiguren skyr inga medel för att göra henne till operans nya stjärna och samtidigt binda henne vid sig själv.

Och Christine vacklar. Mellan kärleken till den hygglige operamecenaten Raoul som hon känt sedan barnsben, och dragningen till den okände, en ”musikens ängel” med demonen dold bakom ansiktsmasken.

Fantomens gåtfulla väsen väcker både hennes konstnärsdrömmar och begär till liv. Det är Faust-temat och Freud i samma paket.

I Teppo Järvinens smarta scenografi är framför allt det freudianska draget accentuerat. I Fantomens dystra katakomb glöder dubbelsängens röda sidenöverkast både som lockton och varningssignal samtidigt som storyns fiktiva operaiscensättningar, förlagda till operahuset ovanför grottan, leker med demaskerad kvinnlig kroppslighet i form av en gigantisk styvkjol och en snörkorsett i metall.

Välj monstret, Christine!

Det åländska stjärnskottet Sofie Asplund sitter perfekt i rollen som Christine. Hennes lyriska sopranstämma och fräscha framtoning kan få vilken cyniker som helst att falla till föga.

Det enda som inte riktigt övertygar är hennes dilemma.

Sofie Asplund som Christine Daaé. Sofie Asplund som Christine i Nationaloperans uppsättning Fantomen på Operan. Bild: Stefan Bremer

Christines kärlek till Raoul förankras knappt alls i Puumalainens regi. Det är inte tenoren Tero Harjunniemis fel att han får ta plats bara i smäktande duett med Christine men den vaga etableringen av deras kärlek både i manuset och uppsättningen är helt enkelt inte nog för att vi ska förstå den konflikt som rasar inom Christine.

Speciellt inte som barytonen Ville Rusanen verkligen lyckas göra Fantomen till en sant berörande gestalt under den förment demoniska ytan. En yta som inte ens är särdeles monsterlik. Tvärtom, faktiskt.

I den här regin framstår inte ens hans dåd som särdeles sinistra. Ett par bulliga tygdockor får så där lite i förbifarten symbolisera morden han begår medan den kraschlandande kristallkronan reducerats till en plåtskapelse som mest av allt känns som en oskyldig teaterploj med sin uppflammande pyroteknik.

Men den som sitter och grubblar över trovärdighet och sannolikhet har naturligtvis kommit till fel ställe. Här gäller det nog bara att luta sig djupt tillbaka i fåtöljen och öppna ögon och öron för spektaklet.

High-tech och pappelefanter

Operans orkester under ledning av Nick Davies tar ut allt av partituret och i den ljudförstärkta helheten blir vi som publik ofta själva omslutna av den fiktiva Opéra Populaire-miljön när Fantomens gåtfulla stämma överrumplar oss från olika ljudkällor i salongen.

Och i Teppo Järvinens scenografi växlar scenbilden smidigt mellan den praktfulla operainteriören i sen 1800-talssättning och Fantomens dystra skugglandskap, en fuktig tummelplats också för det undermedvetna.

Men allra mest roar nog de kitschiga operapastischerna som samtidigt bjuder på några av uppsättningens mest fantasifulla ensemblescener.

Ensemblescen ur Nationaloperans uppsättning Fantomen på Operan. Bild: Stefan Bremer

I gestaltningen av Opéra Populaires repertoar har Lloyd Webber byggt in tre fragment som samtidigt fungerar som ett slags kommenterande fiktion i fiktionen.

Ett grand opéra-äventyr, erotiska förvecklingar i Mozart-anda och ett brottstycke dissonant avant garde speglar direkt de konflikter som rasar i operahusets kulisser . Men i sin lek med svunna tiders operakonventioner och naiva exotism är de också läckerbitar i sig.

Sångarna får chansen att parodiera sin egen konstart med stora gester samtidigt som visualiseringen gör en uppsluppen resa tillbaka till den tid då en svajig pappelefant ännu kändes som ett underverk på scenen.

Hur påverkas företag som uppmuntrar medkänsla, empati, hos sina anställda? Hur utvecklas förhållandet mellan arbetstagaren och -givaren? Vad händer med stämningen och produktiviteten?

Många intressanta frågor söker svar i ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet som på olika sätt vill vända och vrida på begreppet empati på arbetsplatsen.

...det kan handla om att plantera ut fisk på arbetstid.

Ett intressant delområde i forskningen är frivilligarbete på arbetstid, dvs att företag istället för att donera pengar till välgörande ändamål stöder organisationer och samhällsfrågor genom att låta sina anställda utföra hjälparbete på betald arbetstid, eller genom att på något annat sätt kompensera arbetstagarna för den tid de lägger ner på frivilligarbete.

- Det här är ett fenomen som förekommer runt om i Europa och i USA men ännu är rätt okänt i Finland, säger forskaren Anna Seppänen vid Helsingfors universitet.

Det kan handla om allt möjligt, anställda som planterar ut fisk under arbetstid eller som åker till u-länder och erbjuder sin expertis till behövande.

Är företag som odlar medkänsla även mer produktiva? Hur påverkas arbetstagaren? Hur påverkas förhållandet mellan arbetstagare och - givare? Många frågor söker svar i det pågående forskningsprojektet. Diskussion på Thinkfest om frivilligarbete på arbetstid. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

I Finland har man tidigare inte forskat i det här, men i det projekt som nu dragit igång kommer man att intervjua finländska anställda som ska göra just detta, utföra hjälparbete på arbetstid. Detaljerna kring det är ännu inte offentliga.

Att hjälpa andra skapar välmående även hos den som hjälper.

Rimmar det inte illa i uppsägningstider, där allt färre ska utföra samma människors jobb? Vem ska dessutom hinna utföra hjälparbete vid sidan om det vanliga jobbet? De här frågorna lyftes fram vid tisdagens diskussionstillfälle.

Men forskaren Anna Seppänen har svar på tal.

- Nå för det första bör frivilligarbetet vara just frivilligt, för den inre motivationens skull. Men i svåra tider kan det t.o.m. vara en motkraft. Det bryter rutinen i arbetet och kan skapa positiva cykler. Att hjälpa andra skapar välmående även hos den som hjälper.

Diskussionen om medkänsla hörde till programmet på vetenskapsfestivalen Thinkfest. Diskussion på Thinkfest om frivilligarbete på arbetstid. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Samhällsansvar i tiden

Att företag tar ett samhälleligt ansvar ligger allt mer i tiden, menar forskarna. Unga konsumenter ställer nya krav, frågar efter de enskilda företagens värderingar. Idag behöver företagen en helhetsstrategi gällande värderingar och frivilligarbete passar bra in där.

Som samhällsfenomen kan frivilligarbete dessutom vara välgörande. Då affärslivets anställda möter utslagna unga, då är det samtidigt två världar som möts, världar som kanske annars aldrig hade gjort det.

- Det ökar den ömsesidiga förståelsen i samhället, menar Anna Seppänen.

Forskningsprojektets hemsida

Tidigare om Thinkfest:
Öppningskarneval i måndags.
Fritjof Sahlström inför vetenskapsbastun.

I veckans Kvanthopp i Radio Vega kan du höra följande inslag.

Hela Kvanthopp-program hittar du här.

Han är mannen bakom välkända Helsingforsbyggnader som Arbetarföreningens hus på Broholmen, Livförsäkringsbolaget Suomis kontorshus vid Salutorget, Polyteknikerföreningens hus på Lönnrotsgatan och förlaget Otavas hus på Nylandsgatan – men det oaktat är det få som känner till hans namn.

Konsthistorikern och docenten Päivi Hovi-Wasastjerna har skrivit ett flertal verk om arkitektur och arkitekter som satt sin prägel på vår byggnation under början av 1900-talet, bl.a. arkitekterna som skapade villaområdet kring Hvitträsk och en biografi över arkitekten Valter Thomé.

Under många år samarbetade Valter Thomé med Karl Lindahl och eftersom det inte fanns något verk som presenterade Karl Lindahls liv och verk beslutade sig Päivi Hovi-Wasastjerna för att skriva den första monografin över arkitekten som hade sina rötter i Sverige, men som kom att göra karriär i Finland.

Polyteknkerföreningens hus på Lönnrotsgatan i Helsingfors. Polytekniska föreningens hus på Lönnrotsgatan i Helsingfors Bild: Wikimedia Commons

Från jugendhus till industribyggnader

Karl Lindahl (1874-1930) hörde till den arkitektgeneration som fick i uppdrag att utveckla arkitekturen både i huvudstaden Helsingfors och i de växande industrisamhällena runtom i Finland.

Lindahls tidiga verk, som Polyteknikerföreningens hus på Lönnrotsgatan från 1903, Förlagsaktiebolaget Otavas hus på Nylandsgatan från år 1906, Arbetarföreningens hus på Broholmen från 1908 och Livförsäkringsbolaget Suomis kontorshus vid Salutorget från 1912 är fina exempel på den rådande jugend- och nationalromantiska trenden inom arkitekturen med fasader av natursten och/eller grå granit.

På 1910-talet byggde man många nya våningshus i huvudstaden, och Karl Lindahl var en flitigt anlitad arkitekt också i dessa sammanhang.

Päivi Hovi-Wasastjerna noterar att typiskt för Lindahl är dekorationer mellan fönsterraderna och att portalerna pryddes med volut och girlander.

Förlagsaktiebolaget Otavas hus. Förlagsaktiebolaget Otavas hus Bild: Wikimedia Commons

På 1920-talet ägnade sig Lindahl i allt högre grad åt industribyggnader. Lindahls tidigare vän och kollega Valter Thomé dog under inbördeskriget, och Lindahl kom att överta sin kompanjons plats som en central arkitekt för A. Ahlström Oy – ett företag som växte till sig kraftigt under 1920-talet från ett sågindustriföretag till ett storföretag med verksamhet inom många branscher.

Lindahl gjorde bl.a. upp planer för A. Ahlströms fabrik i Varkaus med både stadsplan, industribyggnader och bostäder för arbetarna. I arkitektens uppdrag ingick också att rita byggnader som stödde industrisamhället såsom skolor, butiker och bankbyggnader.

Lindahl kom också att teckna byggnader för A. Ahlström i Karhula, Iittala, Norrmark och Pihlava i Björneborg.

Trädgårdsstäder och villaområden

Under början av 1900-talet intresserade sig Karl Lindahl också för tidens tankar om trädgårdsstäder och villasamhällen, och Lindahl var med om att grunda villasamhällen såväl på Sommaröarna i Esbo som på Brändö i Helsingfors och i Grankulla.

Karl Lindahl hade friare händer både vad beträffar material och estetik när han gjorde upp skisser och planer för privata villor.

På Bergö på Sommaröarna lät Karl Lindahl uppföra sin egen Villa Stakeudd år 1912, och eftersom Lindahl var en visionär man med många nya idéer försåg han huset med både vattenledning och centralvärme.

Päivi Hovi-Wasastjerna förundras över hur mångsidig och flitig Karl Lindahl var som hann rita allt från våningshus, industribyggnader, herrgårdar och villor under sina aktiva år:

- Men vare sig han ritade en kiosk eller en herrgård hade en och samma strävan: att åstadkomma en lugn saklighet, egenskaper som gett boken dess namn: Arkkitehti Karl Lindahl & levollinen asiallisuus.