Cliff Richard har haft den längsta och mest framgångsrika karriären i den brittiska popens historia. Succén började redan 1958 med den allra första singeln Move It. Då var Cliff bara sjutton år gammal. Nu fyller den evige ynglingen sjuttiofem!

I början av karriären lanserades Cliff Richard som en brittisk Elvis Presley. Både imagen och musikstilen lånades av Elvis, som var Cliffs stora idol. Men bara ett år efter genombrottet hade Cliff hittat sin egen stil, manifesterad i poplåten Living Doll, hans första etta på den brittiska singellistan.

Sen dess har det blivit hela fjorton stycken topplaceringar. Bara Elvis och The Beatles har haft fler ettor på den brittiska listan. Men Cliff slår dem med en hästlängd. Han är den enda som toppat listan fem decennier i följd, allt från 50-talet till 90-talet. Under årens lopp har han sålt över 250 miljoner skivor.

Religiös väckelse

Ändå höll Cliff själv på att stjälpa hela lasset precis då framgången var som störst. I mitten av sextiotalet genomgick han en religiös väckelse och övervägde allvarligt att lämna musiken för gott. Religiösa vänner övertalade honom lyckligtvis att fortsätta, och med facit på hand ser man att också den religiösa delen av hans produktion har varit framgångsrik. Cliffs största skivframgångar på 90-talet var julsånger och religiösa ballader.

Nya inmutningar

Men Cliff Richard har inte fastnat i den religiösa genren heller. 2009 återförenades han med sin forna kompgrupp The Shadows för en världsomfattande turné, som också besökte Finland. I samma veva kom skivan Reunited, där Cliff och The Shadows spelar nya versioner av sina gamla hitar.

Lagom till sin sjuttioårsdag 2010 gav Cliff ut ett album där han sjunger jazzstandards kompad av ett stort swingband. Året därpå kom en skiva med soulduetter med en rad amerikanska soulstjärnor som gästartister. I båda fallen var det fråga om nya genremässiga inmutningar för Cliff - till stor glädje för de fans som hunnit tröttna på ett decennium av julsånger.

Rykten och spekulationer

En artist av Cliff Richards kaliber får tyvärr vara beredd också på mindre önskvärd publicitet. Rykten, insinuationer och ibland till och med grova försök till smutskastning förekommer, och Cliff har fått sin beskärda del av den varan.

Flickvänner och dambekanta har inte saknats i Cliffs liv, men han har förblivit ogift. I den brittiska skandalpressen har hans status av evig ungkarl tidvis gett upphov till onödiga spekulationer om hans sexuella orientering. Cliff själv har alltid varit förtegen om sitt privatliv men har konstaterat att den främsta orsaken till att han aldrig gift sig och bildat familj är att han velat satsa allt på sin karriär.

Jubileumsturné

Cliff Richard har haft sina motgångar, men det är ändå den exempellösa framgången som dominerat hans långa karriär. Den är nu inne på sitt sjunde decennium, och fortfarande lyckas han på ett mirakulöst sätt förnya sig och hålla sig aktuell.

Den 14 oktober fyller Cliff Richard sjuttiofem år. Bemärkelsedagen firar han i arbetets tecken. Sedan slutet av september befinner sig Cliff på en jubileumsturné i Storbritannien. Turnén avslutas med sex konserter i Royal Albert Hall i mitten av oktober. Huruvida den brittiska turnén får en internationell fortsättning är ännu oklart.

Hör mer om Cliff Richards enastående karriär i Fokus på Cliff Richard.
Radio Vega torsdag 15 oktober kl. 18.03. Repris onsdag 21 oktober kl. 13.03.
Programmet ligger på Arenan i trettio dagar efter första sändning.

Författaren Sara Stridsberg och regissören Rickard Günther är inte kända för att locka till skratt. Men i nya Konsten att falla blir det tragiska osannolikt komiskt, samtidigt förvandlas pjäsens mor och dotter till kvinnliga varianter av Beckett-figurerna Gogo och Didi.

Historien är känd från kultdokumentären Grey Gardens (1975) som beskrev vardagen hemma hos mor och dotter Edith Beale (snart 80) och Edith Bouvier Beale (56). Det handlar om två extremt excentriska kvinnor som vana vid ett överklassliv har förträngt alla realiteter, och nu lever isolerade och fattiga i ett förfallet strandpalats.

Teater Galeasens hem på Skeppsholmen i Stockholm. Teaterbyggnaden. Bild: Tomas Jansson/YLE

Utgående från dokumentären har Stridsberg skrivit en historia om ett skadat mor/dotter-förhållande, om att bygga upp en helt egen verklighet som man försvinner in i och fullständigt förtränger världen utanför och tillvarons realiteter.

Myller av förfall

På Teater Galeasen är scenrummet förvandlat till ett myller av förfall.

Vi befinner oss i det enda av husets aderton rum som fortfarande är beboeligt, men också här råder kaos: böcker, kläder, tidningar, fotografier, minnen, allt ligger huller om buller över golvet och de två järnsängarna. En bild av ett liv där ingen varit inne och städat på flera decennier.

Teateraffischen Bild: Tomas Jansson/YLE

Med den miljön och Stridsbergs ovanligt rappa dialog har Rickard Günther vaskat fram en kvinnlig I väntan på Godot, och då tänker jag inte bara på fondens trädskelett som för tankarna till Godot-pjäsens centrala scenografiska element.

Också hemma hos Beale har tiden stannat. Mycket går (som mamman kallar det) på ”repeat”. Det är liksom samma scen om och om igen där mor och dotter mest tjafsar på varandra och berättar minnen som lika väl kan vara sanna som konstruerade illusioner, samtidigt som de väntar på någon eller något som aldrig kommer.

På samma sätt som i Godot förvandlas också här något oerhört tragiskt och hopplöst till något väldigt komiskt.

I alla andra sammanhang kunde det kännas påklistrat, men när koordinaterna heter Stridsberg och Günther och Galeasen känns det istället så oväntat, och därför också spännande.

Jag har aldrig skrattat så mycket i Galeasens salong som nu.

Det är på gott och ont, naturligtvis är det så. Visst hade jag räknat med en djupdykning i en skadad relation, men det hade varit en annan föreställning. Med Godot-kopplingen i bakhuvudet lämnar jag salongen med att ändå ha fått något som jag inte upplevt tidigare.

Ingela Olssons energi

Det har förstås också med ensemblen att göra.

Ingela Olsson är motorn, dottern som byter kläder som om det var smågodis hon gick och knaprade på. Som alltid satsar hon totalt. Hon går på kontrollerat högvarv genom hela föreställningen, och på något sätt känns det att hon varit en initiativtagare till hela projektet.

Monica Stenbeck och Ingela Olssson. Scen ur föreställningen Konsten att falla. Bild: Dan Hansson

Konst är ingen produkt, publiken ingen kund.― Ur föreställningens programblad.

Monica Stenbeck är just så cool som en erfaren 70+-skådis kan vara. Hennes Edith varvar självömkan med arrogans. En monsteraktig mamma som man mera skrattar åt och med än blir galen på.

Och Johan Wahlström, som stramt gör besökarna som bryter vardagen. Han är pojkvän, bror, fixare, dokumentärfilmare, och dotterns kusin Jackie Kennedy. Det är korta scener, men betydelsefulla litet på samma sätt som birollerna i Godot – de gör huvudgestalternas världsfrånvändhet tydligare när man påminns om att det faktiskt finns en värld som klassas som ”normal” där utanför.

Beckomberga-syskon

Det är också intressant att se Stridsbergs Konsten att falla och hennes Beckomberga som avlägsna syskon.

Från Beckomberga minns jag klockan som stannat (finns också på Galeasen) och framför allt frasen ”att falla är att förstå universum”, då syftar Stridsberg på att man genom det som kallas ”galenskap” kan förstå bitar av världen som man annars aldrig skulle förstå.

Att kalla pjäsen om mor&dotter Beale för just Konsten att falla, kan inte vara en slump.

Om hon i Beckomberga studerar stråk av det friska i sjukdomen, och stråk av det sjuka i det friska, gör hon det också i Konsten att falla. Vad är friskt, och vad är sjukt – i fallet Beale omfamnar båda tillstånden varandra från början till slut.

När Angelina Davinis sandaler gick sönder i leran, var den då sexåriga kurdiska flickan rädd för att bli lämnad av sin familj. Angelinas familj flydde i början av 1990-talet undan kriget i Irak. Under den fyra dagar långa flykten, som gick över höga och otillgängliga berg, tvingades flera familjer att fatta oerhört svåra beslut; att lämna sjuka och dödströtta barn efter sig för att försöka rädda de övriga i familjen.

Det har gått 24 år sedan Angelina Davini och hennes familj kom till Finland och till Karis. Före det hann familjen tillbringa nio månader på ett flyktingläger i Turkiet. Dit kom familjen efter en dramatisk flykt från Arbil i Irak. Det var en flykt som varade i nästan fyra dygn. Alla färdades till fots och man gick dygnet runt utan att få någon mat. Många tvingades lämna små barn och sjuka kvinnor efter sig. Det var familjemedlemmar som inte orkade gå längre. I bergen fanns vargar, men den största skräcken för de flyende kurderna var nog att de skulle bli upptäckta och nedskjutna.

- Det vara bara att gå och hoppas att armén inte såg en, säger Angelina som har förträngt mycket från den långa vandringen.

Angelina, fjärde barnet i en syskonskara på totalt sex, hade i alla fall uppfattat att folk lämnade efter sig de familjemedlemmar som inte klarade av att gå på egen hand. Det fanns inte en chans att skydda barn från de här realiteterna.

- Så en dag gick mina sandaler sönder i leran och regnet. Då blev jag rädd. Men det ordnade sig tack vare att pappa tog mig på sina axlar, min mamma tog familjens nästyngsta och min äldsta storasyster tog spädbarnet i sin famn.

- Hela min familj lyckades ta sig över till den turkiska gränsen och det är jag så otroligt glad över!

Tiden i Irak

Angelina har några fina minnen från sin tidiga barndom i Irak. Hon minns citronträden och familjens vackra hus.

- Jag minns också de varma nätterna när vi kunde sova på madrasser uppe på hustaket. Taken på våra hus är platta med en kant och där uppe låg vi under bar himmel medan pappa berättade sagor för oss. Han var en fantastisk historieberättare.

- Allt förändrades när det blev krig. Pappas fina berättelser tog slut. I stället var det prat om farliga gaser, och missiler.

Det var bara att lämna huset och vara tacksam över att han inte lät skjuta oss

- Färgerna ändrade också, från gröna trädgårdar till grått och svart. På nätterna kunde det också vara rött som i ett fyrverkeri, men färgen berodde på alla skott och vapen. Jag minns hur något rött kom riktigt nära min brors huvud och jag minns de underjordiska gångarna där vi gömde oss.

- Så kom dagen då en hög militär kom och ville ha vårt hus. Det var bara att lämna huset och vara tacksam över att han inte lät skjuta oss utan sparade våra liv.
Nu var familjen utan hem. De sov hos släktingar, men eftersom det var ständig brist på mat beslöt Angelinas pappa att familjen måste fly.

- Våra släktingar varnade oss för den farliga flyktvägen, men pappa sade att han inte hade några val. Utan mat och tak över våra huvuden och med ständiga bombningar och beskjutningar skulle vi i vilket fall som helst dö.

Tiden i Turkiet

I flyktinglägret i Turkiet behövde Angelina och hennes familj inte vara rädda för nattliga bombräder. Istället var det sysslolösheten och den ovissa framtiden som tärde på de vuxnas nerver.

- Vi var flera stora familjer som samsades om samma trånga utrymmen. Vi barn hittade ändå på en del lekar utomhus, men jag vet att åtminstone min pappa led av att inte ha något att göra. Han ville känna sig nyttig och skulle gärna jobbat för att förtjäna lite pengar.

Efter nio månader av väntan fick Angelinas familj beskedet att de skulle få åka till Finland.

- Vi visste ingenting om Finland. Någon hade hört att solen aldrig sken i Finland, men vi tänkte att det kan väl ändå inte stämma.

Ankomsten till Finland

När Angelinas familj anlände till Finland var det den 30 november 1991. Det var mulet, mörkt, vått och kallt.

- Vi trodde nog först att den som hade sagt att solen aldrig sken i Finland hade haft rätt.

I första hand minns Angelina ändå det varma välkomnandet.

- När vi steg av flygplanet blev vi mottagna av en välkomstkommitté. Jag tror att alla kvinnor fick en blomma och vi barn fick en leksak. Jag fick ett mjukisdjur, en liten gul anka. Det var min första och jag tror faktiskt att det var min enda leksak. Leksakerna var begagnade, men det gjorde ingenting.

Angelinas familj inkvarterades i en möblerad radhuslägenhet.

Vi var alla helt säkra på att nu hade det blivit krig också i Finland.

- Möblerna var begagnade, men jag minns så bra min säng. Jag hade aldrig legat i en säng tidigare, bara på en madrass på golvet. Sängen var så skön. Och badrummet, något sådant hade vi inte haft hemma.

Det var mycket nytt att ta in och lära sig. Angelina minns bland annat att hon inte hade en aning om vad en tepåse var och hur den skulle användas. Hon minns också familjens stora skräck när de en helt vanlig torsdag hörde sirener.

- Vi visste inte vart vi skulle springa för att gömma oss. Vi var alla helt säkra på att nu hade det blivit krig också i Finland. Det var hemskt. Då visste vi inte att sirenerna var ett provalarm som testades på varje torsdag i Karis centrum.

Barnen sattes på skolbänken för att lära sig svenska och också de vuxna gick på språkkurser.

Ganska snabbt fick barnen också börja i vanlig skola.

- Vår familj hade en vänfamilj i Karis. De visade oss runt i bygden, men de bjöd oss också hem på mat. Strax före jul bjöd de oss hem till sig för att vi barn skulle få baka pepparkakor. Ett år senare gjorde de samma sak. Det här finns på film och det är en otrolig skillnad på ett år. På den första träffen är det riktigt tyst, vi pratar något smått sinsemellan på kurdiska. Ett år senare tjattrar vi alla på svenska.

Angelina berättar om vänfamiljen som har döttrar i samma ålder som hon själv. De här idag cirka trettioåriga kvinnorna blev goda vänner och bidrog starkt till att Angelina anpassade sig snabbt till Finland och den västerländska kulturen.

- Barn anpassar sig överlag snabbt. För mig är Finland mitt hemland.

Familjen viktig

Angelina Davini utbildade sig till frissa. Under årens lopp har hon jobbat på olika frisersalonger, som dj på en restaurang och på en pizzeria. I dag har hon en egen frisörsalong i Ekenäs.

Det har gått bra för alla Angelinas syskon. Bröderna är inom restaurangbranschen och flera av systrarna jobbar inom vården. För tillfället studerar en syster till merkonom och Angelinas lillebror ska även han bli frisör som Angelina och börja jobba i hennes salong.

- Ett riktigt familjeföretag, skrattar Angelina.

Texten på frissasalongens vägg beskriver också Angelinas livsfilosofi Citat på vägg: "Make each day a masterpiece" Bild: YLE/Tiina Grönroos

Familjen är och har alltid varit väldigt viktig för Angelina. Hennes pappa dog för länge sedan och en farbror dödades i kriget, men i övrigt lever morbröder, mostrar, mormor och morfar i Irak.

Angelina har besökt sina morföräldrar en gång. Hon var då 16 år och tillbringade hela sommaren hos dem.

- Jag tror på riktigt jag grät tre dagar i sträck när jag kom dit. Det var så ljuvligt att träffa mommo och mofa.

- Alla älskar mommo. Hon har öppnat famnen för alla. Det säger alla som har besökt Irak under årens lopp och fört med sig av våra brev och filmer.

- Det var lugnare där då när jag besökte Irak. Inga krig just då. Men allt var ganska förstört.

- Mommo och mofa har klarat sig genom alla krig. Idag är de gamla och åtminstone mommo mår ganska dåligt.

Angelina hoppas att hon någon gång kan besöka Irak igen. Hon vill visa sina barn varifrån hennes familj härstammar.

- Dessutom vill jag gärna visa dem min hemstad Arbil. Jag tycker det är en ganska häftig stad, en av världens äldsta med mycket historia. Landskapen är också fantastiska.

- I övrigt har jag har nog varit ganska ärlig med mina barn hur det faktiskt var där när jag själv var barn.

Flyktingmottagande och engagemang

Angelina upplever att hon har känt sig välkommen och blivit bra bemött under sina 24 år i Finland.

- Visst har en del sagt kränkande saker. Det fastnar, man glömmer det aldrig. Det sårar en och varje gång man ser ifrågavarande människa kommer minnena tillbaka. Men jag fick ganska snabbt en bra kompiskrets. Dessutom är jag ganska rapp i mun.

- I dag tror jag faktiskt att de här människorna har ångrat sig.

Angelina kommer med kramdjur till flyktingförläggningen i Mjölbolsta, Karis Angelina Davini med ett kramdjur i handen. Bild: Yle/Malin Valtonen

Angela är engagerad i flyktinghjälpen i Västnyland. Hon har samlat ihop kläder, hygienartiklar, leksaker och andra förnödenheter i sin salong. Hennes hjärta brinner speciellt för barnen. I dem känner hon igen sig själv.

- Jag blev jätteupprörd när jag såg bilderna på de syriska flyktingbarnen samtidigt som jag läste kommentarer som ”stanna där ni är”. Hur kan folk tänka så! Det är fråga om oskyldiga barn och kvinnor.

- Jag har också gått med i Röda korset och är beredd att gå långt för att hjälpa barnen och också andra flyktingar. Det spelar ingen roll om de kommer från Syrien eller Irak. Det skänker mig glädje att få hjälpa andra.

- Om det nu är någon annan unge som får en gul anka och mjukisdjuret räddar barndomen för honom eller henne så är det ju bra.

Du kan höra Angelina Davini i ett Samtal om livet fredagen den 16.10 kl 11.03 och lördagen den 17.10 kl 20.03. Programmet finns också på Yle Arenan.

Utställningen börjar med det mest privata. Christine är en av dem som har valt att berätta sin personliga historia. Eller närmare bestämt hur hon som förälder gång på gång tvingas komma ut ur skåpet. Vid dagis, i skolan, för lärare, för andra föräldrar.

För utställningen har vanliga mänskor fått bidra med föremål som får stå som symboler för deras beslut att gå ut med sin homosexualitet. I Christines fall är det babyskallran, men man hittar också telefonkort, tågbiljetter och så saltkaret.

Saltkar i rumpan

Axel berättar om saltkaret som hans kompisar hade stuckit in mellan skinkorna i en bakelse formad som en rumpa. Kakan och saltkaret fick han som inflyttningsgåva av kompisar som redan en längre tid hade utgått från att han är homosexuell. Saltkaret står för övrigt i Axels kök ännu idag.

– Vi ville framför allt göra det lätt för folk att komma in på temat homosexualitet. Att det inte handlar om något abstrakt, utan om verkliga mänskor och deras verkliga historier, säger Birgit Bosold som har varit med om att sammanställa utställningen.

– Att samla in de här föremålen hänger samtidigt ihop med frågan om vad ett gaymuseum egentligen kan och ska ställa ut. Vi hoppas förstås att en del av föremålen kan komma att bli en del av vår samling på gaymuseet.

Om en paragraf

Den pågående specialutställningen är uppdelad i två skilda delar. Det historiska museet sköter största delen av det som handlar om fakta, debatt och historia, medan gaymuseet tar hand om konst, känsla och framtidsvisioner. Redan namnet på utställningen, Homosexualität_en (homosexualiteter), syftar på att man är ute efter att ställa ut den mångfald som finns inom ramarna för begreppet homosexualitet.

Utställning om Homosexualitet i Berlin Bild: YLE/Johnny Sjöblom

I det historiska museet kretsar mycket av utställningen kring paragraf 175 i den tyska strafflagen och hur den här 150 år gamla paragrafen kriminaliserade homosexualitet och följaktligen bestämde samhällets syn på homosexuella.Paragrafen ligger också som grund för de förföljelser de homosexuella fick utstå under det nazistiska styret och en del av utställningen handlar därför om det brutala förtycket som pågick i det Tredje Riket.

Å andra sidan handlar utställningen också om kampen mot paragrafen och hur gayrörelsen från och med 1960-talet framgångsrikt lyckades arbeta för förändringar i lagstiftning och attityder.

– Utvecklingen i Tyskland är tudelad. Å ena sidan har paragraf 175 avskaffats och idag är vi väl på god väg att införa ett könsneutralt äktenskap. Juridiskt har det hänt en hel del, men samtidigt finns det samhälleliga områden där utvecklingen inte har varit lika snabb, säger Bosold.

– Till exempel har ett tyskt historiskt museum aldrig tidigare lyft upp homosexualitet som tema. Tysk historia och tysk kulturhistoria är fortfaranden den vita heterosexuella mannens historia där marginalgrupper som till exempel homosexuella och kvinnor lätt lämnas bort.

– Jag hoppas att den här utställningens tematiska betoning på sexualitet och kön ska hitta in i de tyska museerna som ett centralt tema i hela det tyska samhällets historia, säger Birgit Bosold.

Kön oviktigt

I gaymuseet Schwules Museum handlar det om konst och framtid och om utövad sexualitet. Konstnären Dominique Müller har klippt ihop en kortfilm bestående av lesbisk porr.

– Efter att ha chockats över hur hårda de här filmerna egentligen är, blev mitt mål att hitta scener där det blir oviktigt vilket kön personerna har. Till slut märkte jag att det som jag uppfattade som manligt och kvinnligt inte överhuvudtaget spelade någon roll. Rollerna var helt utbytbara och det fanns till slut inget som jag kunde identifiera som manligt eller kvinnligt, säger Müller.

Utställning om Homosexualitet i Berlin Bild: YLE/Johnny Sjöblom

– Jag hoppas att vi med utställningen också ska kunna skapa lite produktiv förvirring bland besökarna. Att det här med kön, kropp och sexualitet inte alltid är så enkelt och inte så svartvitt, säger Birgit Bosold.

Samtid och framtid

För gaymuseet betyder utställningen också att man försöker blicka framåt. Inom ramarna för ett intervjuprojekt försöker aktivister måla upp en bild av hur homosexualitet kommer att uppfattas i framtiden.

– För ett museum är det svårt att ställa ut samtid och framtid. Då flygblad från 70-talet ännu är något spännande är dagens flyers inte längre nåt att ställa ut. Därför får intervjuerna beskriva var vi står och vart vi är på väg.

Utställningen pågår till den första december men redan nu anser Bosold att man har lyckats med en sak.

– Homosexualitet betyder oftast det samma som manlig homosexualitet. Vi ville lyfta fram de lesbiska kvinnorna och den roll de har spelat i kampen för homosexuellas rättigheter. De kommentarer jag har fått tyder på att vi har lyckats med det här.

De tio kandidaterna i årets luciaval har utsetts. Här är listan:

Caroline Slotte, Kronoby
Ida Wahtera, Pargas
Annika Lyytikäinen, Kouvola
Ida Grönroos, Sibbo
Mirjam Granström, Nagu
Christa Lundström, Vasa
Sonja Lehto, Grankulla
Maija Koivistoinen, Helsingfors
Janina Kronlund, Vasa
Kitty Norros, Helsingfors

Luciajuryn, bestående av artisten Jennie Storbacka, Annika Sylvin-Reuter från Svenska Yle och Tommy Westerlund, chefredaktör vid Hufvudstadsbladet, bekantade sig med såväl sångprov som presentationstexter innan de fattade sina beslut. Den här eftermiddagen har tio kandidater fått emotta ett trevligt besked per telefon.

- Alla som ansökt skulle i sig på olika sätt passa som Finlands lucia tror vi. Otroligt varma och fina ansökningar, säger Jennie Storbacka.

- Det var precis så många olika personligheter som antalet kandidatansökningar, alla unika med egna intessen och personlighet, fortsätter Sylvin-Reuter.

- Det finns många musicerande kandidater och några DJ:s. Hoppas dethär tas tillvara i luciaframträdandena hälsar Sylvin-Reuter till arrangörerna.

Så gott som hela Svenskfinland representeras i årets luciaval. Luciainsamlingen och omröstningen inleds den 25 oktober.

Lucia - en viktig tradition

- Lucia är en viktig tradition och det hör nog till att man ska se kröningen! Antingen på plats i Domkyrkan eller på TV, säger Jennie Storbacka.

Finlands lucia presenteras den 26 november och kröningen sker på luciadagen den 13 december kl. 17. Svenska Yle direktsänder kröningen från Helsingfors domkyrka på Arenan och i Radio Vega.

Luciainsamlingen till förmån för utsatta barn och familjer pågår till slutet av januari 2016.

Finlands lucia är ett samarbete mellan Folkhälsan, Svenska Yle och Hufvudstadsbladet.

Delta med bilder och stämning #finlandslucia

Den 1 september 1948 ringde dirigenten Nils-Eric Fougstedt till Jean Sibelius. Till all lycka bandades samtalet. Det är den enda dokumentationen som finns av Sibelius röst i telefon.

Men tyvärr skedde ett misstag. Fougstedts frågor fastnade inte på band, däremot Sibelius kommentarer och svar.

Frågade råd om skådespelsmusiken

Nils-Eric Fougstedt var dirigent för Radioorkestern (nuvarande Radions symfoniorkester) och han ville fråga råd av Sibelius angående skådespelsmusiken Kung Kristian II. Den hade Sibelius komponerat över 50 år tidigare och han medgav i samtalet att det var länge sen.

alldeles hur ni själv önskar

En avslappnad Sibelius

Det intressanta är hur tillmötesgående och uppmuntrande Jean Sibelius var. Han tog sig inte heller på så stort allvar och han lät avslappnad och positiv. Samtalet slutade med några uppmuntrande ord till den 38-åriga Fougstedt. Sibelius var vid den här tiden 82 år.

Samtalet var i sin helhet över fem minuter långt. Det här är vad Sibelius sade (i nedklippt form):

”... Aha... Jag har inget minne. Det är över 50 år sen som ni vet. Men att, det är bäst att … det var nog som förspel till någo akt ... till någo scener… Jo ni kan göra hur ni vill där.. och alldeles hur ni själv önskar... Nej, det är ingen … från min sida är det inga fordringar... Där finns olyckligtvis en menuett, kommer ni ihåg? Jå, och den är inte stilren, den är en anakronism egentligen. Det fanns ju int menuetter på den tiden ... Ja, det fanns ju inte på den tiden menuetter … men det var meningen att det sku vara tempo, Tempo di menuetto ... men att ... Hur sa ni? Jo, jag tror det ... Sen får jag tacka er, jag har hört er ofta spela och ni har gått så framåt, tycker jag ... Det är en fröjd att höra er! Jag önskar allt gott!”

På natten ska man sova. Ändå lider uppskattningsvis var tredje person av sömnlöshet. Här några författartips för sömnlösa nätter.

Om du tillhör dem som vänder och vrider sig i sängen, kan det kanske vara till tröst att en massa författare inte heller kunnat sova.

Nyligen hörde jag den svenska poeten Katarina Frostenson tala om sin sömnlöshet. Hon berättade om hur hon stiger upp på natten, läser och lyssnar på radio, men sällan skriver något. Skrev, det gjorde däremot poeten Sylvia Plath, som i likhet med mången annan författare funnit inspirationen under nattens rofyllda timmar.

Österbotten har en lång och livlig musiktradition. Allt från moderna rockband till klassiska spelmansklubbar samsas i den österbottniska smältdegeln. Men hur lät det under musikens mest revolutionerande årtionde? Här får du smakprov på några av de största legenderna inom österbottnisk 60-talsmusik.

The Bärtells - Österbottens svar på The Beatles
I mången österbottnisk stuga minns man ännu när Bärtellmanin tog över. Skrikande fans, lokal tv-framträdadanden och annat högfärdigt som inte passade den rådande jantelagstiftningen. Skivorna "Abbor Veijin", "Let it be" (österbottniska för "Låt inte bedja", en protest mot den allmänna morgonbönen i skolorna) och den Karlebyinspirerade "Djeelå sa Marie" snurrar fortfarande på skivtallrikarna runt om i Österbotten. The Bärtells hade sin absoluta storhetstid under 60-talet, fram till 1966 då en av frontmännen, John Leidon, i en radiointervju påstod att The Bärtells var större än Jesus.
Här får vi höra bandets första framträdande i Helsingfors, på Edvin Sallivanders show 1964.

Dan-Ivan - Pampas egen Donovan
Dan-Ivan var till stor del inblandad i folkmusiksvågen som drog fram under 60-talet. Tillsammans med österbottniska legender som Joan Balknäs, Bob Dynjon och Stig Pitär räknas han som en av de stora folk- och protestsångarna under denna tid av folk music revival. Dan-Ivan jämförs ofta med Bob Dynjon, men hade inte samma djup och utvecklades aldrig som artist. Därför är Dan-Ivan mera bortglömd idag, men vi kan ännu minnas hans stora hitlåt som spelades på Möukstock i Nykarleby år 1967.

Simons Garfolhe - Den österbottniska sångarduon
Simons Garfolhe. Sångarduon som gav oss havsnära klassiker som "Bråo längs me Teugmoveijin" och "M/S Robinson" kommer aldrig att falla i glömska, trots att de splittrades på 70-talet och fortsatte som soloartisterna Paul Simons respektive Arne Garfolhe. Ibland kan man dock fortfarande få se duon återförenas för att framföra sin gamla hit "Pinsam tystnad".
Här är en annan klassiker, baserad på den gamla folksången om Särkimo fjärd.

Efter att i fyra år ha suttit i bastun med nakna män, bestämde Joonas Berghäll att hans nästa film skulle handla om kvinnor. Äidin toive består av tio berättelser om mödrar från alla världens hörn.

Nallelly Castellon arbetar som erotisk dansare och är dödstrött de korta stunder hon hinner träffa sin son. Karen L. Nyberg reser upp i rymden och lämnar sin son på jorden. Martine Blanchet förbereder sig på sin första förlossning, efter nio missfall. Maria Fetisovas dotter har en dödlig leversjukdom. Rachel Edwards körde ner i havet och såg sin son drunkna.

- Stommen till filmen har på sätt och vis min egen mamma gjort, säger Berghäll, känd för bastufilmen Miesten vuoro.

- Jag bad henne lista tio till femton önskningar om rädslor hon haft i förhållande till mig. Hon skrattade och sa att hon haft hundra rädslor. Hon är ju min mamma!

Till sist gick hon ändå med på att banta ner listan till tio punkter: hennes önskan att förlossningen skulle gå bra, att Joonas skulle få en utbildning, hennes rädsla för att han skulle bli sexuellt utnyttjad, och så vidare. Sedan letade Berghäll efter berättelser som sammanföll med mammans rädslor och önskningar. Letandet sträckte sig över hela jordklotet.

Joonas Berghäll Joonas Berghäll Bild: YLE/ Viktor Granö

- Och litegrann ut i rymden, också.

Hur gick du till väga för att hitta berättelserna?

- Det tog två år. Manusförfattaren Anna Nykyri och jag var i kontakt med tidningar och med kvinnosaks- och människorättsorganisationer över hela världen. Och så använde vi Google. I varje land hade vi dessutom en regiassistent som gjorde förarbetet.

En man som lagar mat!

Hur lyckades du vinna förtroende hos så många kvinnor?

- Tja, det borde väl huvudpersonerna själva svara på. Jag tillbringade mellan fem och fjorton dagar med var och en av dem. Jag berättade för dem om mitt eget liv och så berättade de för mig om sina. Det gäller att våga sätta sig själv på spel.

Särskilt minns Berghäll en grupp kenyanska flickor som flytt tvångsäktenskap och omskärelse och nu bodde på ett skyddshem – en berättelse som av tematiska skäl inte kom med i den slutgiltiga filmversionen.

- Jag började helt enkelt laga mat. Femtiofem flickor samlades runt mig när jag skalade potatis. De skrattade och sa att de aldrig i sina liv sett en man laga mat! Jag bad dem bara hämta fler potäter. Ur sådana småsaker växer förtroendet.

Terri Steinberg Terry i Äidin toive. Bild: 2015. Oktober.

Oskyldigt dömd

Fanns det bland berättelserna någon som du fick lust att göra en egen långfilm av?

- Visst, det fanns det. Till exempel Terri Steinbergs. Hennes son var länge dödsdömd och sitter fortfarande i fängelse. Av allt att döma är han oskyldig. Vi satt tillsammans med Terri och grät under en lång intervju. Där kände jag nog att det lätt kunde bli en egen film på 85 minuter.

Egna barn har Berghäll tillsvidare inte.

- Men ända sedan tonåren har det varit en stor dröm för mig att ha en familj med mamma, pappa och barn. Kanske beror det på att jag vuxit upp med en ensamstående mamma.

Och Berghälls mamma var nöjd med filmen.

- I varje fall tyckte hon mer om den här än om Miesten vuoro.

Äidin toive har förverkligats i samarbete med Unicef. Filmen har hittills sålts till femton länder.

Vad skall man göra om en vacker man lockar med äktenskap och herrgård på den engelska landsbygden? Man skall naturligtvis springa för livet. Genast.

Edith (Mia Wasikowska) är ung, smart och skarpsynt. Dagtid drömmer hon om en framtid som författare, nattetid är det mardrömmar som gäller. Då viskas varningar till henne från den andra sidan.

Varnande ord om det röda berget.

Men vem bryr sig om spöklika omen när man ställs inför en man som Thomas (Tom Hiddleston)? En belevad gentleman med brittisk accent och en excentrisk herrgård i bakfickan.

Hans syster Lucille (Jessica Chastain) är visserligen mer än lovligt stram – men det får man leva med.

Eller får man? Leva…

Klassisk skräck

Regissören Guillermo del Toro har redan tidigare bevisat att han har en förmåga att leka med fantasins interiörer i det undermedvetnas labyrinter.

Denna gång leder han oss långt in i den viktorianska skräckens mörka gångar. Och vi låter oss villigt ledas.

När Edith anländer till huset på heden är det nämligen inte bara hon som bländas av det storslagna förfallet – för åskådaren är det som att stiga in i en skräckens godisbutik.

Här finns allt det vi är vana vid att hitta i genrens fruktansvärda gömmor. Bara större och vackrare.

”Crimson Peak” visar sig snart vara en byggnad som lever ett eget liv. Vars väggar andas och vars vattenrör suckar.

Där gungstolar knarrar i sin ensamhet och där varje lås skriker efter en nyckel.

Det vackra förfallet

Redan ankomsten är snudd på magisk. Entréhallen har en rymd som är svår att beskriva. Genom dess trasiga tak dalar färggranna löv långsamt innan de slutligen landar på ett golv vars breda plankor färgats röda av den järnhaltiga jorden.

Och mellan tak och golv löper en oändlig mängd trappor och gångar. Som leder överallt och ingenstans. Genom tid och rum.

När de förflutnas svartvita fotografier plockas fram är det lätt att föreställa sig ansikten i skuggorna. Andra ansikten än de som avporträtterats.

Och över förfallet svävar hela tiden en air av undertryckta känslor. Kärlek. Hat. Sorg.

Alltför köttigt

Det som dessvärre gör att Crimson Peak inte blir det mästerverk den haft förutsättningar att bli med sin magnifika byggnad och sina fina skådespelare är den pinsamma tydlighet med vilken Guillermo del Toro målar sina spöken.

Han gör dem till gestalter av kött och blod. Och sätter därmed punkt för det spöklika.

Till och med Pippi förstod att gastar inte skall bestå av obestämda köttslamsor som slänger hit och dit. Nu undrar man stundvis om det är Lady Gagas köttklänning som fladdrar förbi i vinddraget.

Och det förtar lite av effekten. Så att säga.

Men förutsett att man förmår blunda för spökena så är Crimson Peak en riktigt skrämmande film. Som får en att undra om man skulle våga åka hiss med Jessica Chastain…

Svenska dansbandet Elisa´s var Sveriges yngsta dansband när de slog igenom år 2010. Bandmedlemmarna var skolkompisar i Skövde, alla kring 20 år och nykomlingar i branschen.

Segern i Dansbandskampen förde dem ut till dansbanorna i Norden och karismatiska sångerskan Elisa Lindström tog publiken med storm. Men nu har bandet trots alla framgångar valt att ta en paus.

- Det är nu dags att ta en break för att utveckla alla nya sidor som vuxit fram hos oss och för att förverkliga alla våra drömmar, säger Elisa Lindström i ett pressmeddelande.

Bandet betonar att det inte är frågan om någon osämja bandmedlemmarna emellan, utan att beslutet är gemensamt och har vuxit fram under en tid.

Elisa´s segrade alltså i Dansbandskampen i Sverige 2010. Sedan dess har de släppt flera album, turnerat flitigt i hela Norden, vunnit fyra Guldklavar och två Grammisstatyetter.

Dessutom har Elisa Lindström släppt en soloskiva och deltagit i Melodifestivalen som soloartist. Hon var också körledare för kören från Töreboda i Körslaget 2013 och vann tävlingen.

Karriären har varit spikrak uppåt för Elisa´s. Men bandet väljer ändå att ta timeout.

Senaste skivan Utekväll kom till sommaren och blir möjligen bandets sjätte och sista album.

Elisa´s utmanar på Danslistan med låten Skönt att komma hem från den skivan:

Elisa´s har också tidigare haft framgångar på Vegas Danslista. Med låten Be mig! Se mig! Ge mig! fick de 10 veckor på listan år 2013. Elisa Lindströms melodifestivallåt Casanova låg på listan i sex veckor 2014 och ifjol på hösten blev det två veckor med låten Tänk om vi aldrig från förra skivan.

Bandet har legat på Svensktoppen i tre olika repriser under åren 2011-2012.

Här är den – Radio Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

((vis:982048))

Hälften av de 350 ungdomar Svenska Yle har talat med har blivit nätkränkta någon gång, men bara en bråkdel har berättat om det för en vuxen.

“Det är nu bara sånt man får ta” säger en av de intervjuade.

Kommentarer som “hora”, eller “Jag känner typer som kan hacka dig”, eller du är äcklig och ful är inte ovanliga i barnens medieverklighet.

Hundratals unga har deltagit i projektet #NiVetIngenting.

(*IVL - In Virtual Life, jämf. med IRL - In Real Life.)

Och vad vet vuxna egentligen? Svara på vår undersökning:

På Musikhuset i Helsingfors ordnas under veckoslutet för tolfte året Sibelius-Akademins jazzfestival DIG. Som namnet antyder är det här faktiskt en festival för diggare av jazz i första hand.

Här är jazzen i huvudroll, någonting som också Mikael Jakobsson från Sibelius-Akademin påtalar när jag träffade honom inför festivalen.

Att jazzmusiken sedan av den breda massan ofta anses som lite ”svår” är en annan sak vi kom in på. Och det är här som jag väljer att haka på när jag ringer upp en av fredagens uppträdande artister, nämligen saxofonisten Fredrik Lindborg från svenska LSD-trion. Med risk för att få ett ganska så väntat svar går jag ändå rakt på sak och frågar honom om LSD spelar ”svår” jazz? Och mycket riktigt blir svaret:

Och så här motiverar han:
- Jag tycker ju inte att så mycket jazz är svår, menar Fredrik Lindborg, fast det finns också sådan jazz, som jag kan hålla med om att är lite svår om man är lite ointresserad lyssnare. Men för det mesta är musik inte så svår om man ger sig hän och verkligen lyssnar, fortsätter han, men vi i LSD har ju faktiskt tänkt på det där just för att trioformatet också har ett rykte om sig att vara svårt då där inte finns något piano med.

- Så vi har försökt ha mycket sådana låtar som har ganska enkel harmonik, så man hör i alla fall vad det är för harmonik, även om vi inte har ett piano eller en gitarr. Och vi använder mycket stämmor så att Martin (Sjöstedt, basisten) använder stråke när han spelar och vi spelar stämmor mot varandra på det sättet, berättar han vidare.

På det här sättet blir musiken väldigt lättlyssnad, enligt Fredrik, så att alla toner går att urskilja, alla slag på trummorna hörs och ingen överröstar varandra. Det här är vad som kallas interaktion; musikerna lyssnar verkligen på varandra och det ska kännas som om Fredrik också skulle spela trummor och Daniel Fredriksson, som spelar trummor, spelar sax också.

Sonny Rollins och Monica Z

Namnet LSD-trio står alltså för Lindborg-Sjöstedt-Daniel och här kan ju noteras att trummisen Daniel Fredriksson har fått stå med sitt förnamn – var det här för att få till ett intressantare namn?

Ja, svarar Fredrik Lindborg med ett skratt, det var jag och Daniel som grundade bandet och namnet var hans idé, så han gjorde allt för att få till den här förkortningen och valde därför att kalla sig vid förnamnet.

Vad gäller det här med svårt eller lättlyssnat, så kan väl överlag också sägas om LSD-trio att de spelar den typ av jazz som ligger i en klassisk s.k. post bop-tradition och låter på det hela taget som igenkännbar, ”typisk” jazz. Inom den här stilen har också Fredrik sin stora förebild som musiker och saxofonist, nämligen Sonny Rollins, en av de verkligt stora mästarna på tenorsax. Denne 85-årige legendar lär faktiskt också ha hört Fredrik Lindborg och gillat det han hörde.

- Jo, han fick LSD-trios första skiva och skickade ett kort där han skrev att han tyckte om den. Det var förbannat kul, tycker Lindborg, men vi har ju träffast några gånger också, så han visste väl vem jag var och så.

Mera intressant trivia om Fredrik Lindborg är att han för ett par år sedan medverkade i den hyllade filmen Monica Z av Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) om sångerskan Monica Zetterlund, där han spelar den kända svenska saxofonisten Arne Domnérus.

Det var så att han lite grann halkade in på ett bananskal i rollen, eftersom besättningarna redan var klara när han fick nys om att det var en film på gång och att det behövdes skådespelare som också kunde spela instrument på riktigt. Men han fick i alla fall komma på en provspelning och då tyckte man att han nog ändå skulle vara det lämpligaste alternativet för rollen som ”Dompan”. Så han fick den.

- Men det är faktiskt inte jag som spelar sax i filmen, berättar Lindborg, det var inspelat tidigare, förutom några få grejer. Så för det mesta agerar jag bara.
Också enligt infon på konvolutet till soundtracket Monica Z märker jag att Fredrik Lindborg är med bara på två spår, av vilka ett åtminstone är klassikern Sakta vi gå genom stan.

Spelningar i Finland

Men när LSD-trio nu uppträder i Musikhusets Black Box-sal ikväll, vad kan vi vänta oss av spelningen?

- Ni kan vänta er att vi ger oss hän fullständigt åt musiken och förhoppningsvis kommer så långt att vi skapar någonting nytt tillsammans med varandra och publiken, berättar Fredrik Lindborg, och att det svänger och är utåtriktat, själfullt, det hoppas jag.

Det här är nog också en bra sammanfattning av hur Fredrik Lindborg vill att jazz ska vara, åtminstone den jazz som hans trio spelar.

Om nu någon blev intresserad att höra LSD-trio, men redan har program för ikväll eller av annan orsak är förhindrad att komma till Musikhuset i Helsingfors, kan det vara en tröst att Fredrik Lindborg är tillbaka i Finland på en miniturné med sin trio i början av november. Den här gången är det Österbotten som gäller och närmare datum och plats för spelningarna lyder som följande: 5.11 på Jakobstads Jazzklubb, 6.11 på Kokkola Jazz club, Finland och den 7.11 på Doobop Jazz club i Vasa.

Veckans dramakomedi ställer oss inför fyra vänner som har mängder av gemensamma minnen. Om man frånser att en av dem inte minns något alls. Vad gör man när ens bästa vän drabbas av demens?

Prolog

Den tyske regissören Ismail Sahin besöker Finland för första gången i samband med pressvisningen av hans film Nicht schon wieder Rudi! Orsaken till att hans film får distribution hos oss är att den uppfattats som finsk.

Och den finska filmen till ära har Sahin kvällen innan fått gå på galapremiären av Napapiirin sankarit 2. Hans först möte med finsk film. Någonsin.

Artigt säger han att han tyckte om filmen. Speciellt humorn. Och så var naturen fin.

Jag är osäker på om han skämtar. Kanske är det ett uttryck för tysk humor? Men jag vågar inte fråga - ler bara besvärat och önskar att jag täckts säga att vi nog inte borde tala om hans film och Napapiirin sankarit 2 i samma andetag.

Eller ens samma vecka.

Men jag säger inget. Nu skriver jag istället.

Tre män och en charmör

Rudi, minne menit! kretsar kring vännerna Bernd (Matthias Brenner), Klaus (Oliver Marlo) och Peter (Frank Auerbach) som bestämt sig för att åka till stugan för att fiska under en helg.

Oftast åker de på tremanhand, men denna gång tar de med sig den lokala pubens servitör Murat (Ismail Sahin).

Unge Murat skall nämligen få sig en läxa. Han är en hjärtekrossare utan like som kastat sig över Klaus dotter bara för att kort därefter kasta henne på den emotionella sophögen.

Men ingenting går enligt planerna. Den första kvällen får Klaus ett slag i huvudet och då han kvicknat till frågar han efter sin hund Rudi. Inget konstigt i det. Frånsett det faktum att Rudi varit död i flera år.

Till en början misstänker vännerna att det är slaget som fått honom att tappa greppet om tiden, men efterhand börjar de inse att det är något som inte stämmer.

Dramatisk komik

Rudi börjar som en komedi om tre män vars fokus ligger på att dricka öl, fiska och tala om gamla tider.

I takt med att situationen eskalerar blir helheten allt mer absurd. Man efterlyser hunden som varit död i flera år. Klaus springer omkring i byn iklädd endast underkläderna.

Man grälar, försonas och grälar igen.

Inledningsvis är det lätt att bli orolig över att det seriösa temat skall trilla över i en smaklös situationskomik - men Sahin lyckas hålla balansen.

Visst finns här en viss kantighet och karaktärer vars konturer är något grovt tillyxade, men Sahin har utan tvekan en poäng i att vilja närma sig demens-problematiken ur detta perspektiv.

Vi har sett flera exempel på hur den äkta hälften och barn påverkas när någon börjar glida in i en egen verklighet - men vännerna?

Det finska?

Rudi utspelar sig i en miljö som kunde vara som hämtad ur en reklamfilm från de tusen sjöarnas land. Furorna är höga, vattnet klart, stockstugan varm. Och frånsett charmören Murat (spelad av regissören själv) är männen påtagligt vanliga.

Här har vi öldrickande farbröder som talar om vardagens vedermödor. Som helst bara skulle vilja ta sig ett järn, koppla av och ta det lugnt.

Räcker det för att säga att filmen känns finsk? Nja, inte riktigt. Det här är en måttfullare, lågmäldare helhet än man kanske skulle vänta sig av en finsk motsvarighet.

Men behövs det en jämförelse? Borde man inte kunna lita på att den finska publiken är fullt kapabel att ta till sig en tysk film på dess egna villkor?

Omar Offendum bor i USA, men har sina rötter i Syrien. På fredag kväll uppträder han med arabisk hip-hop på Ääniwalli i Vallgård.

Hemma är inte där dina mor-eller farföräldrar är begravna, hemma är där dina barnbarn föds och växer upp.― Omar Offendum

Offendum har svar på hur man kan få de 15 000 flyktingar som väntas till Helsingfors att känna sig hemma.

- Man måste få dem att känna sig så välkomna som möjligt. De första månaderna och till och med åren är avgörande. Min erfarenhet av syrier är att de är självständiga och företagsamma, de vill jobba och bli en del av samhället. Jag hoppas att finländarna ser det här och välkomnar dem.

Omar Offendum jobbade tidigare som arkitekt och livnär sig i dag som poet, musiker och aktivist. Los Angeles-bon är i dag ett stort namn i den växande arabiska hip-hopscenen.

Öppna era hjärtan. Syrierna behöver er nu mera än någonsin. säger Omar Offendum som kommer att uppträda på festivalen MEFA som presenterar musik och film från Mellanöstern. Omar Offendum rappar för Syrien Bild: Yle/Johanna Minkkinen

Det bor dubbelt fler människor i Offendums nuvarande hemstad än i hela Finland. Frågan om hur stor en stad ska vara för att verkligen kunna erbjuda kulturell mångfald, så att ingen sticker ut, är intressant och svår, säger Offendum.

- Det är naturligt att städer växer och förändras. Folk borde alltid blicka framåt. En av mina mentorer har gett mig ett viktigt citat: Hemma är inte där dina mor-eller farföräldrar är begravna, hemma är där dina barnbarn föds och växer upp.

Omar Offendum uppträder på Ääniwalli från och med klockan 21. Här kan du se hela programmet på Middle east film and arts festival.

Idag är man bara några klick ifrån nästan vilka låtar som helst men det fanns också en tid då Yle hade ett skivråd som gick igenom vilka låtar som var olämpliga med tanke på moral och etik.
Men det var inte enbart på Yle som man hade en form av musikcensur. Också på SR och legendariska BBC har man så sent som på 90-talet lagt dödskallestämpel på en del låtar.

Att kalla låtarna för ”förbjudna” skulle vara aningen missvisande för det har under åren mera varit fråga om begränsningar. Trots att det var väldigt få timmar som radion sände per dag så fanns det faktiskt redan på 50-talet ett s.k. skivråd på Yle.

Uppgiften var inte enbart att rata låtar som hade ett alltför politiskt färgat innehåll eller kunde uppfattas som provkativa utan det kunde också gälla kvaliteten. T.ex. sångröster som man uppfattade som lite falska så klassades till C-kategorin. De skivorna blev sällan spelade i radion medan A och B-låtarna kunde höras mycket oftare.

Sjung inte om sprit

På 60-talet stod Yle inför nya utmaningar och många artister testade gränserna. Det var faktiskt Rundradions förvaltningsråd som då bestämde vad som var lämpligt att spela i radion och vilka låtar som blev ”hyllvärmare”. I mitten av decenniet så var Irwin Goodmans och Juha ”Watt” Vainios låtar ofta klassade i den senare kategorin.

Här några exempel på låtar som fick den domen.

Juha Vainio: Regina rento ; Paavo Paavo
M. A. Numminen: Laki epäsiveellisten julkaisujen levittämisen ehkäisemisestä
Irwin Goodman: Homma käy ; Poliisi on pop ; Uusi Paavo; Ei tippa tapa som man ansåg att uppmuntrade till superi och omoraliskt liv och leverne.

Sex å sånt

Men det var inte enbart i Finland som man ville skydda lyssnarna från omoraliskt och osedligt leverne.

Tjänstemännen på BBC stod och skrapade sig i huvudet då låten ”Je Táime Moi Non Plus” plötsligt toppade listan i England 1969.

Låten var bokstavligen en orgasm framför mikrofonen och det hela slutade med att Jane Birkin och Serge Gainsbourg blev förbjudna att uppträda på Top of the Pops vilket var en historisk händelse. Det hade aldrig förr hänt att en Nr 1 låt på listan inte skulle ha medverkat i TV-programmet.

Då låten så småningom nådde Finland så hittade man tydligen inget par som ville göra det som Birkin och Gainsbourg hade gjort men i alla fall i mixningen gav man riktigt ordentligt med utrymme åt basgitarren.

Bordellmammas pöjk

På Sveriges Radio så startade man också 1959 en form av intern censur av sitt eget skivarkiv. Censuren kunde drabba låtar som hade för utmanande texter, reklaminslag eller dylikt. En del artister kunde också anses som olämpliga. Jazz- eller poparrangemang av klassiska stycken blev också placerade på den dödskallemärkta hyllan.

Det fanns dock inget formellt förbud mot att spela de här styckena i radion men det fungerade som en varning att ”fundera en gång till om det verkligen är motiverat”.

En av de artister som var helt förbjuden att spelas på SR:s kanaler var Johnny Bode som under andra världskriget fascinerades av nazismen och han blev något av en enfant terrible inom svenskt kulturliv. 1968 spelade han in skivan ”Bordellmammas visor” som inte heller fick många spelminuter i svensk radio.

Senare blev Eddie Meduza någon form av nytappning av Bode. Owe Thörnqvist blev också placerad i den speciella hyllan bl a med låten ”Födelsedagen”, eventuellt för den morbida texten.

Cola blev Cherry

För public service bolag har det också varit knepigt med låtar som innhåller produktmärken i texten.

Ända fram till 90-talet var det helt avgörande för artister och band att deras nya låtar kom in på BBC:s spellistor och en del har till och med kompromissat i sina texter för att inte stöta sig med dem.

Ett exempel är The Kinks och låten ”Lola”, som handlade om en transvestit. Det var inte innehållet i låten som BBC opponerade sig mot. Genast då man hade bytt ut textraden
” I met her in a club down in old Soho
Where you drink champagne and it tastes just like Coca cola”
till
I met her in a club down in old Soho
Where you drink champagne and it tastes just like cherry cola”
blev den spelad.

Paul Simons låt Kodachrome blev också svartlistad på SR då den kom ut 1973.

Gulfkriget lade sordin på krigslåtar

Då England gick med i Gulfkriget i början av 90-talet så gjorde BBC en lång lista på låtar som man ansåg att just då var olämpliga att spela i olika program. Det var också många kommersiella radiostationer som följde den här rekommendationen. På listan fanns hela 68 låtar. Några exempel
Back in the USSR/The Beatles
Atomic/Blondie
Buffalo soldier/Bob Marley and The Wailers
In in the army now/Status Quo
In the air tonight/Phil Collins

Vad är för fräckt?

Idag existerar inte den här formen av självcensur längre. De flesta radiokanaler jobbar idag utgående från spellistor, om man undantar specialmusikprogram, där det är redaktörerna själva som avgör vilka låtar som de spelar.

Yle slutade med sitt interna censureringssystem redan 1972. Men då och då dyker det upp låtar som det kan bli diskussion om.

För några år sedan var det faktiskt en av cheferna Svenska Yle som krävde att låtarna Candy shop/Baseballs och Herrarna i hagen/ Fredrik Swahn placeras på hyllan p.g.a textinnehållet. Motargumentet att Herrarna i hagen är en visa från slutet av 1800-talet troligtvis sjungen av Hilma Ingberg i Bromarf och senare inspelad av både Hootenanny Singer och Cumulus vann ingen större genklang.

Låten som fick den unga programledaren att rodna

Före spellistornas tid var det fritt fram för redaktörerna själva att välja musik som till stämning och innhåll passade in i det tema som diskuterades. Jag började karriären som programledare på Riksradion som det då hette och programmet hette Magasinet. Ett eftermiddagsprogram där man diskuterade det som ur ett icke-aktuellt samhällsperspektiv kunde vara intressant för lyssnarna.

Programmet krävde en ganska gedigen musikalisk kunskap eftersom ämnena kunde variera stort från en dag till en annan och tiden att förbereda sig var inte många timmar.

Och ibland hände det ju misstag. Som den gången då vi hade ett inslag om butikernas öppethållningstider och jag hade hittat en låt med Robban Broberg som jag tyckte mig ha hört någongång tidigare och jag kom ihåg att han sjöng något om snabbköp men titeln tittade jag inte så noga på. Men då Robban börjar låten stod det klart att valet kanske inte var helt klockrent. Och det blev bara värre. Som tur var blev det nyheter då låten var slut så jag behövde inte förklara mig desto närmare.

Utmanare in på Vegatoppen

Både Sam Smith och Juha Mulari lyckades ta sig in på Vegatoppen den här veckan vilket betyder att det var dags att ta farväl av både Cajs-Stina Åkerström och och Loreen.

Bilisterna i Vasa är dåliga på att använda blinkers, de kör för fort och de nonchalerar ofta cyklister när de svänger in från sidogator.

Tolvåringarna Janna Siegfrieds och Hannes Ulfvens är inte nådiga i sin kritik av trafikkulturen, eller snarare bristen på sådan, i hemstaden.

Siegfrieds och Ulfvens går på sexan i Övningsskolan och cyklar varje dag, året runt, den drygt tre kilometer långa skolvägen från stadsdelen Hemstrand till centrum.

De intygar att de är försiktiga och noga med att följa trafikreglerna .

- Men det finns ett par korsningar där både cyklister, fotgängare och bilister har grönt ljus samtidigt. Det känns märkligt och är besvärligt, säger Janna.

- Ett annat farligt ställe är gränden som leder till och från en parkeringsgrotta, säger Hannes. Där har jag varit verkligt nära att bli påkörd av bilister som inte tycks notera oss cyklister.

Bryr sig mera om livet än regler

Trots att tolvåringarna generellt ser till att följa trafikreglerna finns det situationer då de gör undantag av säkerhetsskäl. En tolvårig cyklist borde egentligen cykla på körbanan ifall ingen särskild cykelväg finns tillgänglig. Men Hannes Ulfvens cyklar ibland på trottoaren.

- Vasa satsar inte så mycket på cykelvägar, därför cyklar jag inte alltid på vägbanorna som jag borde. För jag bryr mig helt enkelt mera om mitt liv!

Hälften av klassen skippar hjälmen

Både Janna och Hannes pratar mycket om trafikfarorna med sina föräldrar. De använder hjälm, lampor och reflexvästar och sätter dubbdäck på cykeln nu när vintern är på väg. Men skolans trafikundervisning är det sämre med.

- Om vi minns rätt var det på tvåan vi hade trafikkunskap senast. Det skulle absolut behövas repetition och uppfräschning av trafikregler, märken och allmän säkerhet.

Till exempel använder inte ens hälften av deras klasskamrater hjälm.

Varken Janna eller Hannes svarar i mobiltelefonen när de cyklar. Är det viktigt stannar de innan de svarar, annars ignorerar de samtalet tills de är framme. Någon musik blir det inte heller under cykelfärden.

Vad har då de här förnuftiga 12-åringarna för hälsning till bilisterna ?

- Kör sakta och se efter när ni svänger in på vägbanan från en sidogata, säger Janna. För vi cyklister har ofta ganska god fart!

- Och snälla - använd blinkers, bönar Hannes, för det har varit nära ögat flera gånger. Med Vasabilisterna vet man aldrig.

På med hjälmen, föräldrar!

Bild: Foto: Eva Frantz

Lena von Knorring är planerare på Trafikskyddet. Hon tycker att Janna Siegfrieds och Hannes Ulfvens verkar ha en mycket förståndig syn på trafiken. Att så många av deras vänner väljer att cykla utan hjälm förvånar henne inte.

- Vi har märkt att användningen minskar när man kommer upp i sjätte klass, där sker en brytning.

Enligt von Knorring finns det många förklaringar till detta. Cykelhjälmen upplevs som ful eller obekväm.

- Men nuförtiden finns det ju hjälmar som borde kunna tilltala vem som helst och passa ihop med den egna stilen...

Fåfängan förefaller dock inte enbart komma från undomarna själva. De föräldrar som slarvar med hjälmen har ett dåligt inflytande på barnen.

- I våras gjordes en undersökning i Kajanaland. Det visade sig att de barn vars föräldrar använder cykelhjälm var mycket mera benägna att själva ha hjälm, medan de vars föräldrar slarvade med hjälmen tog efter.

Öva skolvägen med barnet

Den senaste tidens tragiska nyheter om barn som råkat illa ut i trafiken överraskar inte Lena von Knorring.

- Om man är fotgängare under 15 år är risken att råka ut för en olycka 2,5 gånger större än om du hör till vilken annan åldersgrupp som helst.

Det här beror på barnens utveckling. Barn kanske rör sig lite obetänksamt och förlitar sig på att kompisarna har koll på trafiken då de rör sig i grupp.

- Yngre barn kan inte alltid bedöma avstånd, avgöra varifrån ett ljud kommer och dessutom har de ett smalare synfält, förklarar von Knorring.

Men hur ska man resonera som förälder om man inte vill eller kan eskortera barnet till skolan tills hen är femton år?

- Det beror på skolvägen, det finns förstaklassare som bra kan ta sig till skolan på egen hand. Så finns också barn som inte känner sig mogna för att gå ensamma fast trafiksituationen skulle tillåta det. Föräldrarna känner ju sina barn, det varierar.

Men övning ger färdighet, så det bästa är att föräldern och barnet testar skolvägen ett antal gånger.

- Gå igenom de olika platserna på vägen och berätta att här ska du göra si och så om det kommer en bil etc. Se till att barnet har alla verktyg för att hantera situationen, råder Lena von Knorring.

Vilse i ett virrvarr av gångar, med en blodtörstig best som väntar bakom hörnet. Den mardrömmen har härjat i våra berättelser under flera tusen år. Och den handlar om faderskap.

I slutet av The Shining jagar Jack Torrance sin son Danny genom en labyrint av barrhäckar, med yxan i högsta hugg. Klimaxen för första säsongen av True Detective äger rum i ett dunkelt tunnelsystem fullt av bisarr religiös symbolik. Någonstans i mörkret väntar en barnamördare. Sinuhe egyptiern vandrar in i labyrinten på Kreta, ser sin älskade knivmördas av en präst, och sedan det ruttnande kadavret av en tjurgud.

Där, på Kreta, finns berättelsernas gemensamma källa. Kung Minos hustru Pasifaë förälskade sig i en tjur, lyckades para sig med den, och födde människotjuren Minotauros. Minos lät konstruera en labyrint där vidundret fick bo – och slafsa i sig jungfrur och ynglingar som tvingades in i gångarna.

Död och faderskap

Labyrinterna är fulla av död. Av dem som går in är det varje gång någon som aldrig kommer ut. Nästan lika stark är den sexuella laddningen. Men det genomgripande temat i den grekiska myten om Minotauros är relationen mellan far och son.

Minotauros är son till Minos hustru, alltså blir han Minos son. Skamfläck, skräck och börda, det är han, men likväl en son. Minos gömmer honom, men matar honom med ungdomar.

Det var uppfinnaren Daidalos som skapade labyrinten. Det var också han som på något märkligt vis bistådde Pasifaë i hennes kärleksförbindelse med tjuren. Som straff blir han själv kastad in i labyrinten tillsammans med sin son, Ikaros. Daidalos bygger vingar av vax åt dem. De lyckas flyga iväg. Men Ikaros flyger för nära solen, vingarna smälter, och han störtar ner i havet.

Barn som medel

Mytens berättelsetrådar är fulla av tolkningsmöjligheter. Minos stuvar undan Minotauros – liksom föräldrar i alla tider föst undan sina barn då de inte passar in. Minos använder sin monsterson som vapen, som ett redskap till förtryck – liksom väl alla föräldrar mer eller mindre medvetet använder sina barn som medel till att vinna egna fördelar. Det kan sedan handla om något så smått som att få uppskattande blickar på gatan, eller en inre bekräftelse om att ens liv trots allt varit viktig.

Daidalos vill rädda Ikaros. Men ingen förälder kan ge frihetens vingar åt sitt barn, dem måste barnet skaffa själv.

Theseuskomplexet

Men den mest gåtfulla av mytens berättelser om faderskap är den om Theseus. Det är Theseus som till sist slår ihjäl Minotauros. När han återvänder från detta uppdrag, kastar sig hans far, kung Aigeus av Aten, från en klippa ner i havet.

Myten om Theseus innehåller flera märkliga luckor, oförklarade sammanhang, och dessutom på de mest centrala punkterna i berättelsen. De luckorna har sysselsatt min fantasi under flera års tid. Till sist tror jag mig förstå vad det är myten vill säga.

Resultatet presenterar jag i Theseuskomplexet, en radioessä om fäder, söner och outplånlig otillräcklighet i Radio Vega söndagen 18.10 kl. 9:03 och onsdagen 21.10 kl. 11:03

Hej Grannakuten! Vi är nyblivna sambor och har skrivit på ett hyresavtal för ett år. Garantisumman är 1000 euro, månadshyran 500 euro plus värme.

När vi flyttat in visade det sig att varmvattnet inte räcker till för oss båda. Man kan duscha i fem minuter, sedan räcker det en dryg timme innan det finns varmvatten för fem minuter till. Vi har en väldigt sportig livsstil, så ibland blir det upp till två duschar per person och dag.

Vi hade ingen möjlighet att kolla upp detta före hyresavtalet gjordes upp. Hyresvärden är inte beredd att sätta in en större varmvattenberedare eftersom lägenheten ska säljas efter att hyresperioden är slut.

Frågan är om vi har rätt att häva hyresavtalet utan att betala någon ersättning, och om inte, vad skulle vara en skälig ersättning i så fall? Hyresvärden låter oss nog säga upp kontraktet men behåller i så fall de 1000 euro vi betalat i garantisumma, vilket vi som studerande inte har råd med!

Tacksam för svar!

Sign. Nyblivna sambor som duschar kallt

Jurist Marina Furuhjelm svarar:

Ett tidsbundet avtal kan du som hyresgäst i praktiken inte säga upp utan att ha en hävningsgrund. Alla hävningsgrunder finns stadgade i lagen, du kan inte hitta på egna.

I det här fallet är det ganska svårt att dra gränsen. Problemet är att frågeställarna har för lite varmvatten, men de har ju ändå varmvatten.

För att kunna häva ett avtal måste du kunna hänvisa till ett väsentligt fel. Om frågeställarna inte hade haft tillgång till varmvatten alls tycker jag att det hade räknats som ett väsentligt fel, för en hyresgäst ska kunna räkna med att få tillgång till varmt vatten. Men hyresvärden har ju inte lovat att de ska kunna duscha fyra gånger per dag, och det är ju annars också lite ovanligt med så många duschar när man inte är en stor familj. Så min tolkning är att det blir svårt att häva det här avtalet.

Nedsatt hyra en möjlighet

Frågeställarna kan däremot ha rätt till en hyresnedsättning. Från den tidpunkt då de meddelat hyresvärden att vattnet inte räcker till kan de få en lägre hyra.

Om de vill säga upp avtalet i förtid har de egentligen inte en lagstadgad rättighet att göra så. Men de kan diskutera! Nu har ju hyresvärden sagt att hen ämnar behålla garantisumman på 1000 euro om avtalet sägs upp, men hyresgästerna kan ju komma med ett motförslag på exempelvis 500 euro. De måste helt enkelt förhandla sig fram.