Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka vankas det litet Jannike och Danny Saucedo. Varsågoda!

Jannike / Into The Sun

Finlandssvenska Jannike Sandström har filmat videon till nya singeln Into The Sun i Los Angeles och Las Vegas. Det passar bra med tanke på hur hög internationell klass låten håller. Jannikes förra singel Hallowed Ground låg hela 12 veckor nonstop etta på Vegatoppen och det blir spännande att se om Into The Sun lyckas klå det.

Danny Saucedo feat. Malcolm B. / Brinner i bröstet

Danny Saucedos karriär inom musiken startade i Idol 2006. Efter det har det blivit tre album och elva singlar varav tre stycken toppat den svenska singellistan. Men han har även haft stora framgångar med gruppen E.M.D.. Förutom musikkarriären har Danny också testat på att agera röstskådespelare när man dubbat film till svenska.

Följ Radio Vega på Spotify:

Häromdagen gick jag på bio med min son. Klassisk matinéföreställning med popcorn. Som jag dessvärre höll på att sätta i halsen under det reklamsjok som föregick filmen.

Upprörd blev jag alltså. Av tre reklamer som jag sett flera gånger förut. Men nu var de plötsligt så oerhört tydliga. Tydliga på ett annat sätt än de är när man zappar mellan kanalerna i tv-soffan.

Nu såg jag det jag tidigare bara registrerat i förbifarten. Och det jag såg var Budskapet. Det som riktas till hela familjen.

För Honom

Först visades Dome Karukoskis geniala kortfilmsliknande historia om pappan som vill visa sin slappa tonårsson vilka hemligheter som döljer sig bakom det gröna kort han bär i plånboken.

Och snart får pojken veta att hans medelsvenssonpappa minsann äger allt från restauranger och bensinstationer till snabbköp.

Tillsammans inspekterar de ägorna och njuter av dess frukter. Sonen inspekterar även några bikinibrudar i simhallen. Som de naturligtvis också äger. Simhallen alltså.

Och när de slutligen står där på Tornis takterrass och blickar ut över världen sker äntligen överlåtelsen av kortet. Arvet går vidare. Från far till son.

Ni har väl sett den? Om inte har ni verkligen missat något - den fungerar nämligen oerhört bra. Både som film och som reklam. Dramaturgin bär och man minns vad det är man gör reklam för. Här finns både igenkänningsfaktorer och humor.

För Henne

Direkt efter reklamen om relationen mellan fäder och söner följer en som skildrar den mellan mor och dotter.

Den slitna, arbetande mamman kommer hem efter en lång dag på jobbet. Det har snöat, hon är påbyltad och bär tunga kassar. Just innan hon öppnar dörren till hemmets ljuva härd avslutar hon sitt telefonsamtal med orden: nu måste jag sätta igång med maten.

Mammorna i publiken nickar igenkännande. Och medkännande.

I samma sekund kommer barnen fram till kvinnan och sonen visar henne ut på balkongen där ett middagsbord står uppdukat under stjärnhimlen.

Detta eftersom dottern velat bjuda sin mor på mat på en riktig stjärnkrog.

För hela familjen

När man väl smält maten är det dags för efterrätten: ett lockande tv-paket. Vilket säljs med hjälp av konstaterande att tv-tittandet inte längre är begränsat till en stor skärm i ditt vardagsrum.

Och du behöver inte heller längre dela din upplevelse med någon annan. Eller gräla om vad man skall se på.

Nej, nu kan du se på tv överallt. I båten. På sportplanen. På restaurangen. Var du vill. När du vill.

Hela tiden.

Så vad lär vi oss?

Jo, att pojkar tar över efter sina fäder. De tar över företag och makt. De blickar ut över världen - vet att den ligger för deras fötter.

Samtidigt inser vi att flickor förstår sig på att tjäna andra. Till exempel sin mamma som skulle vara värd mer än det hon har råd med. Hon förtjänar ju inte så mycket. Hon behöver en chans att drömma sig bort.

Här blickar man nämligen inte ner över världen som ligger vid ens fötter – istället tittar man upp mot stjärnhimlen. Mot allt det vackra som är lika onåbart som sagans förtrollade värld.

Och slutligen får vi veta att det egentligen är ganska onödigt att gå på bio tillsammans. Min son och jag kunde lika gärna ha stannat hemma och tittat på tv. Varsin tv.

Vilken film vi såg? Franska "Belle & Sebastien" som handlar om en pojke och hans hund i skuggan av andra världskriget. En spännande historia om vikten av lojalitet, jämlikhet, mod och vänskap.

Men det är möjligt att det gick barnpubliken förbi. Pojkarna var kanske upptagna med att räkna ut hur mycket de äger - och av att fundera på vad deras systrar tänkt laga till middag?

Det fick mig att reflektera över hur "nyttig" jag själv är. Eller du som läser detta. Eller min arbetslösa (Finlandsfödda) kompis.

Har jag måntro betalat mera skatt än vad jag konsumerat i form av asfalterad väg, skola för mig och mina barn, trafikljus där i korsningen, mitt bibbabesök förra veckan, den subventionerade bussresan i förrgår, studiestödet då på 1990-talet, läkarbesöket förra månaden, mina mor- och farföräldrars vård under sina sista dagar, solskenet jag njöt av i morse, ja, kort sagt, har jag garanterat betalat för allt?

Nu blev jag riktigt orolig. Är jag faktiskt ekonomiskt nyttig? Eller lever jag på andras fyrk? Borde jag utvisas, skickas bort?

Hur upplever du det, är du ekonomiskt nyttig? Skulle du klara av regeringens utredning med ett plustecken under strecket? Är finländare rent generellt ens ekonomiskt nyttiga? Jag menar, vi har ju en enorm statsskuld, det tyder på att vi som kollektiv är extremt onyttiga. Och är invandring "nyttigt"?

I dagens Eftersnack ska vi spinna vidare kring termen "ekonomisk nyttighet". Men först behöver vi din input. Delta i vår enkät och tyck till med en kommentar, så spinner vi sedan vidare i programmet.

Radio Vega fre kl. 15.03. Repris fre kl. 22.15.
Podd och bildversion dyker upp på Arenan på fredag kväll.
Yle Fem söndagar kl. 15.15, textat till finska.

Hur ska man berätta för sina barn att mamma har cancer? Den frågan grubblade Mi Tyler på när hon fick beskedet om att hon själv insjuknat i leukemi.

I samma veva insåg Mi Tyler att det fanns väldigt få barnböcker som behandlade ett så känsligt ämne. Då bestämde hon sig för att själv skriva en bok till sina barn. Resultatet blev bilderboken Mammas Liv som utan omsvep och falska förhoppningar visar hur vardagen för en alldeles vanlig barnfamilj förändras, när mamma insjuknar i cancer.

– Vi lever i en värld där cancer finns och där cirka var tredje västerlänning drabbas. Det hemska finns även om vi inte pratar om det, säger Mi Tyler och tillägger att det är bättre att tala om sjukdomen, än att hymla och ytterligare skrämma upp barnen.

Mammas Liv Barnboken Mammas Liv an Mi Tyler Bild: Yle/Petter Lindberg

Tid och hänsyn

Barnen behöver hjälp att sätta ord på det svåra och barnen har också rätt att få svar på de frågor som de grubblar över, även om det för en cancersjuk mamma kan vara oerhört tungt att försöka förklara varför hon mår så illa eller varför familjen på grund av infektionsrisken inte kan gå till det välbekanta caféet. Samtidigt måste man ge barnen tid.

– Jag har inte velat ordna ”informationskvällar” för mina barn. Nu ska mamma berätta lite om cancer. Nej, istället har jag försökt vara närvarnade. Jag har också försökt ge så uppriktiga svar som möjligt när mina barn avläst någon konstig stämning och till slut ställt sina ängsliga frågor.

Många frågor

Och frågor som barnen haft har varit många och ofta väldigt konkreta: om illamående, sjukhusvistelser och kroppsförändringar när mamma förlorat både hår och vikt. Också döden har Liv Tyler tvingats diskutera med sina barn, men förståeligt nog är det ändå de vardagliga förändringarna som gett upphov till flest frågor.

– Den förändrade vardagen har varit mina barns stora sorg, säger Mi Tyler och sörjer även hon de gånger då sjukdomen avhållit henne från café- och museibesök eller cellgifterna gjort henne så trött att hon inte orkat upp ur sängen.

Hoppet om ett liv

Men samtidigt visar Mammas Liv att även en sjukdomskantad vardag kan rymma små glädjeämnen och att fantasin kan rasera de väggar som cancern byggt runt en. Boken vill berätta att man i tanken alltid är fri och att i fantasin kan vad som helst hända. Boken genomsyras även av en positiv grundton. Den väjer inte får de svåra och tunga sakerna, men ingjuter samtidigt hopp, även om Mi Tyler varit påtagligt medveten om att hon under sin sjukdomstid, inte kunde lova sina barn ett tillfrisknande, även om hon velat det.

– Bokens dotter heter ju faktiskt Liv, och det är inte bara en ordlek, utan också en besvärjelse.

Malin Ahlins illustrationer till Mammas Liv

I barnboken Mammas Liv skildrar författaren Mi Tyler och illustratören Malin Ahlin en barnfamilj där mamman drabbas av cancer.

Handling och tröst

Många som befunnit sig i Mi Tylers situation, har tagit boken till sig och Mi berättar om ett gripande möte på Bokmässan i Göteborg där en höggravid och obotligt cancersjuk mamma kom fram till henne och berättade att hon fann tröst i boken och att hennes två äldre barn också tyckte om att höra henne läsa ur den. Mammas Liv fungerar säkert som lindring, men Liv Tyler vidhåller ändå att familjer som befinner sig i liknande situationer också behöver konkret stöd i form personer som kan hjälpa till i hushållet.

– Det är tabu att tala om cancer, men en enkel fråga: Vad kan jag göra för dig? kan vara livsavgörande.

Det behöver inte vara några stordåd. Det kan vara frågan om så enkla saker som att baka en äppeltårta, gå till butiken eller ta barnen till lekparken, så att mamma får sova.

– Dessa människliga insatser har varit helt livsavgörande för mig!

Idag är Mi Tyler friskförklarad och det är också journalisten Lotta Gray som insjuknade i tjocktarmscancer år 2008. Förr var cancerbeskedet ofta ett dödsbud och en hemlighet som man teg ihjäl.
Men hur talar vi om cancern idag? Hur delger vi den sorliga nyheten för anhöriga och vänner? Och hur är det att vara förälder till ett cancersjukt barn?
Förutom Lotta Gray och Mi Tyler medverkar även skådespelaren Carl Alm i veckans Lasso på Yle Fem.

Hon är både drottning och prinsessa på Vegatoppen den här veckan. Jannike Sandström gick rakt upp på första plats med nya skivan Into the sun och den föregående singeln hänger kvar på en andra plats.

Paul Oxley och Måns Zelmerlöf håller positionerna bakom Jannike, medan David Hasselhoff med nöd och näppe lyckades ta sig in på listan. Däremot blev det bye bye för Kim Kronman efter sex veckor på listan.

Mera pop

-Nu blir jag lite poppigare så får vi se vart det bär! säger Jannike som tilläggar att Into The Sun lär handlar om att våga falla in i det obekanta och okända, våga ta risker och hoppeligen landa i något fint, härligt, ljuvligt och nytt.
- Du är så stor som dina drömmar! säger hon.

Låten är inspelad och producerad i Stockholm av den svenske producenten Chris Rabb, som också haft beröringspunkter med Finland tidigare, bl.a. genom UMK 2014. Det året producerade han Clarissas låt Top of the world.
Videon till Into the Sun har regisserats av Anders Lönnfeldt och spelades in under några dagar i Los Angeles förra året.

Premiär som 3-åring

Jannike är en musikalisk mångsysslare som uppträdde första gången redan som 3-åring. Under hela sitt liv har hon fungerat som solist, musiker, musikalisk ledare och arrangör. Hon är utbildad musikmagister från Sibelius-Akademin och har körat bakom bl.a. Peter Jöback, Jukka-Poika, Loreen, Jari Sillanpää, Jennifer Brown, Robin och Katri Helena. Jannike blev nionde i finska Idols år 2008. För tillfället jobbar hon med sitt debutalbum som eventuellt utkommer senare i år.

Guy hjälper

Jannike har inlett ett samarbete med Guy Chambers som är mannen bakom stora hits som Feel, Let Me entertain you, Angels, Millennium och många fler. Guy anses vara mannen som skapade Robbie Williams musikaliska framgångar. Jannike och Chambers har redan spelat in en del för skivan och sessionerna forsätter i juli i Berlin.

Petra skriver bäst i mörker

En av utmanarna den här veckan är Petra Marklund som läpligt inför sitt "sommarjobb" Allsång på Skansen nu har kommit ut med en ny singel. Direkt efter att Allsången avslutades i fjol åkte Petra till Los Angeles för att i två månader skriva nytt material. Men det var först då hon kom hem till vintermörka Sverige som låtskrivandet tog fart.

Vad hände i Göteborg

Nu har Marklund materialet färdigt men albumet som utkommer i höst saknar ännu en titel. Vad som händer i Göteborg (stannar i Göteborg) är första singeln och den har hon skrivit tillsamman med Jonas Quant och Ana Diaz. Enligt Petra har Göteborg alltid varit en tillflyktsort för henne och hon har både uppträtt och festat en hel del där.

Du kan lyssna på alla låtar på Arenan och du har tid på dig att rösta fram till torsdag 21.5 klockan 10.00.

Sjundeå Cup spelas 15-17 maj och har i år lockat rekordmånga lag till Sjundeå. Närmare 300 handbollslag deltar i turneringen.

Här kan du följa med bildflödet i sociala medier. Berätta - Vad är bäst med handbollsturneringen? Dela dina bilder och idrottsglädjen genom #sjundeåcup, via e-post till lordax.vega@yle.fi eller kommentera direkt i artikeln.

Följ med via radio

Matchresultat, stämningar från ort och ställe hör du också i Radio Vega i Lördax med start kl. 10 på lördag och i Vega Sporten både på lördag och söndag. Direktrapporter i Radio x3m i Veckoslutskommittén och bilder hittar du på svenska.yle.fi hela veckoslutet.

Är myten om Minotauros en påminnelse om faran med incestuösa förhållanden? Och vilken farlig gräns överskrider Herakles när han ger sig ut för att jaga och kriga? Enligt Johan Tralau kan de antika myterna lära oss att sätta gränser och öva oss i att behärska våra drifter.

Johan Tralau, docent i statsvetenskap vid universitetet i Uppsala, är fascinerad av de grekiska myterna och i vår är han aktuell med en bok som bär titeln Monstret i mig - myter om gränser och vilddjur där han hävdar att monstren i första hand inte borde tolkas som symboler för det främmande eller det obegripliga, att monstren inte nödvändigtvis är ett uttryck för det avvikande och skrämmande, utan att myterna snarare lär oss att sätta gränser och övar oss i att behärska och leva med våra grundläggande drifter som vrede, våldsamhet och begär.

I sin bok tar Johan Tralau framför allt fasta på myten om Herakles, eller Herkules som denna starka och omnipotenta halvgud heter i den romerska mytologin, och myten om Minotauros, ett monster till hälften människa och till hälften tjur.

Blandningar av djur och människa

I de antika myterna finns ett flertal varelser som är blandningar av människor och djur, bland dem kentaurer och sfinxer – och i det gamla Grekland fanns det en föreställning om att avläsa kroppen nerifrån uppåt.

Enligt den grekiska historikern Diodoros (ca 90 f.Kr. - ca 30 f.Kr.) hävdade egyptierna att livets ursprung stod att hitta i Egypten – som bevis angavs möss som till hälften hade en normal kroppsform, medan nedre delen av kroppen var en enda formlös lerklump. Forskare har sett detta som ett uttryck för uralstring, dvs. tanken på att möss uppstår direkt ur jorden.

Johan Tralau Johan Tralau Bild: Karl Gabor

Enligt Tralau tänker Diodoros på kroppen som en utveckling från tårna till huvudet, nerifrån upp – och i fallet med mössen visar det på en utveckling från kaos till kosmos, från det primitiva till det civiliserade.

I fallet med sfinxen ville t.ex. den tyska filosofen Hegel framhäva sfinxen som en perfekt symbol för människans övergång från ett primitivt tillstånd till ett mer utvecklat tänkande.

Minotauros och faran för incest

I Monstret i mig vill Johan Tralau visa att monstren i de antika myterna inte nödvändigtvis bör tolkas som symboler eller projektionsytor för sådant som vi är rädda för i oss själva – enligt Tralau upprätthåller monstren gränser och kontrollerar hur, och om, de överskrids.

Där kentaurer och sfinxer har ett djurs nedre kropp och en mäsklig övre kropp har Minotauros en mans kropp och en tjurs huvud. Han har blivit till i mötet mellan Pasifae (hustru till Minos, kung på Kreta) och en tjur.

Tjurmonstret Minotauros lever i labyrinten i Knossos på Kreta där han lever av människokött.

Tolkningar har velat se myten om Minotauros som ett uttryck för grekisk fientlighet mot det utländska och det annorlunda, eller som rädsla för den kvinnliga sexualiteten.

Men enligt Johan Tralau kan man läsa Minotaurosmyten som en allegorisk tolkning av incestförbudet: Minotauros varnar oss för att överskrida de nödvändiga gränserna inom familjen mellan förälder och barn.

Pärmen till Johan Tralaus "Monstret i mig". Bild: Atlantis förlag

I den minoiska kulturen finns en tolkning av tjuren som solsymbol: när Pasifae (dotter till Helios, dvs. Solen) parar sig med en tjur (symbol för solen) blir resultatet Minotauros – enligt Tralau en symbolisk incest.

”Om min tolkning är riktig så ser vi här, i myten om Solens dotter, tjuren och monstret, en allegorisk förklaring till det mest grundläggande tabut i mänskliga samhällen: förbudet mot incest. Ur den förvrängda erotiska attraktionen uppstår det monstruösa. När fadern och dottern förenas sexuellt uppkommer ett vidunder. Och på så sätt kan vi också läsa Minotauros kropp nedifrån upp – ur den mänskliga (eller med en naturgudomlighet besläktade) perversionen kommer monstret” skriver Johan Tralau.

Herakles i gränslandet

Enligt Johan Tralau visar myten om Herakles att människan måste göra sig primitiv och rovdjurslik för att kunna utföra nödvändiga uppgifter i jakt, strid och krig - men här finns också en fara i att människan tappar kontrollen och förlorar sin självbehärskning.

Det Herakles visar för oss är nödvändigheten av att lära oss att kontrollera och att använda våra djuriska impulser för att kunna skydda samhället och civilisationen mot hotande faror.

Myten om Herakles visar hur denna krigiska och omnipotenta halvgud gör sig vilddjurslik för att bekämpa monster samtidigt som han tappar kontrollen över odjuret inom sig – människan som iklär sig ett monsters skepnad riskerar att själv bli ett monster, otyglad och måttlös, och faller därmed tillbaka i formlöshet och kaos.

”Den som kämpar mot vidunder bör se till att han inte därigenom själv blir ett vidunder”, skrev den tyska filosofen Friedrich Nietzsche.

Lyssna på en intervju med Johan Tralau – längd 12 minuter:

Lördagen den 13 juni blir det fiske för hela slanten i Radio Vega och på svenska.yle.fi. Under en ungefär åtta timmar lång maratonsändning behandlas allt från mätkrokar till den nya fiskelagen. Du kan vara med och bidra till programmet och på webben!

Sitter du och pantar på fiskehistorier av rang eller vill du visa ditt livs största fångst? Vi tar gärna emot berättelser och bilder redan nu. Bilderna kan du skicka till lordax.vega@yle.fi och berättelserna genom svarsformuläret längst ner i artikeln.

Har du polerat draget inför fiskesäsongen? Fiskeredskap Bild: Rasmus Tåg

Under radiosändningen den 13 juni medverkar expertpaneler, förståsigpåare, yrkesfiskare, forskare, kockar, fritidsfiskare med flera.

Är du Svenskfinlands storfiskare?

I samband med Fiskets dag ordnas också en fisketävling. Den startar redan nu. Reglerna är enkla. Den största fisken vinner!

Redaktör Lindholm med vårens första fångst. Johan Lindholm håller upp en braxen. Bild: Rasmus Tåg

För att medverka i tävlingen ska du förstås få napp. Och helst inte låta fisken komma undan. Efter det ska du ta en bild på din fångst och skicka den till oss. Du behöver också någon som kan vittna att du faktiskt själv fått fisken. Dessutom ska du uppge fiskens vikt.

Tävlingen är uppdelad i följande klasser:

• Gädda
• Abborre
• Mört
• Öring
• Gös
• Braxen
• Övrigt

Var med i ett av Svenskfinlands största fiskeevenemang, Fiskets dag, den 13 juni i Radio Vega och på svenska.yle.fi!

Skicka in dina tävlingsbidrag, gärna med kontaktuppgifter, till lordax.vega@yle.fi.

Fiskehistorierna kan du skicka in genom att fylla i rutan nedan

Till mina barndomsminnen hör ljusa sommarnätter och mörka augustinätter när vi plockade daggmaskar nattetid.

När man är barn är allt nära, marken, blommorna, stenarna, maskarna. På min näthinna ser jag fortfarande nätterna då vi jagade daggmaskar med ficklampa.

Det behövdes ett ösregn dagen eller kvällen innan. Mamma hade lovat att väcka oss. Ficklamporna var redo bredvid sängen.

Tyst - och blixtsnabbt

Det var inte det lättaste. Ficklampans ljuskägla måste hållas stilla och det gällde att smyga - hörde maskarna steg mot marken kilade de bums ner i hålet de låg på.

Smyga, huka sig - och blixtsnabbt sträcka handen över daggmasken - eller maskhögen som det också kunde vara.

Ibland hann de slinka ner till hälften i hålet och då gällde det att tålmodigt tänja på masken så att den inte gick av utan sakta gav upp. Ibland gick masken av och andra halvan rymde ner i jorden. Spännande för vem som helst i nästan vilken ålder som helst.

Vi kunde samla flera burkar fulla med "daggare" som vi kallade dem. Den bästa mullen och det fuktigaste gräset täckte maskarna och burkarna sattes i rad under huset, i väntan på fiskarfänget följande dag.

Det var svårt att somna efter daggarjakten, så spännande var det.

Mamma och jag rensar fisk vid stranden. Mamma och jag rensar fisk vid stranden.

Det nappar när vinden vänder

När vinden slår om så nappar det, det vet den som gillar att meta.

Hos oss i Ingå skärgård nappade braxen när vågorna slog in rakt mot klippan och slog upp bottensediment. Kanske kom fiskarna dit för att äta?

Vi ställde oss på rad, kusinerna och jag, och kastade ut. Långa handskalade grenar med metrev på. Röda små korkar.

Lockbetet var nattens feta, handplockade daggmask och huvudet placerades närmast kroken, för där slingrade det sig lockande.

Sen spottade vi några gånger på kroken och kastade ut.

Vinden vänder lätt när vädret är ostadigt och fisken trivs i virvlarna, tyckte vi. Just där kastade vi ut.

Napp efter napp efter napp

- Titta vilken baddare, sa min äldre kusin när den första braxen kom. Då hade vi en referens - mindre eller större än den första.

Sen bar det av uppför det höga, hala berget till kökstrappan för att de vuxna skulle beundra våra fångster.

De fyra största tog vi, resten släppte vi - och de som hade slukat hela kroken fick göda komposten.

De bästa dagarna fick vi 20-30 braxnar.

Ägg och ris

Matlagningen efteråt utgjorde en viktig del av vårt fiskande, förstod jag senare. Mamma brukade fylla braxen med hårdkokt ägg, dill och helkornsris. Med smör förstås. Det enda vi gjorde var att fjälla fisken och ta bort gälarna.

Mums filibabba.

Hur ser ditt bästa fiskeminne ut?

Skriv och berätta om det eller kommentera här nedan.

Delta också i vår fisktävling på Svenska Yle. Största fisken i olika arter, ett vittne och en bild!

Skicka in dina tävlingsbidrag till lordax.vega@yle.fi gärna med kontaktuppgifter.

Var med i ett av Svenskfinlands största fiskeevenemang, Fiskets dag den 13 juni i Radio Vega och på svenska.yle.fi!

Pitch Perfect (2012) slog an den rätta strängen. Filmen blev en överraskande stor hit och det var inte svårt att räkna ut att filmbolaget skulle säga - da capo.

Och nu är Pitch Perfect 2 här.

Skamlig början

Filmen inleder med att The Barden Bellas (en grupp bestående av unga, kvinnliga collegestuderande) uppträder för självaste president Barack Obama. Det hela börjar stiligt, Bellas sjunger och dansar och Fat Amy (Rebel Wilson) svingar in i en lian samtidigt som hon sjunger Wrecking Ball, förstås. Men sen blir det kaos. Amy fastnar, trikåerna spricker och publiken och presidenten ser - hennes snippa.

Pitch Perfect 2 börjar alltså på samma sätt som ettan, när gruppen skämmer ut sig på scen (i ettan var det sångledaren som spydde). Att spy var pinsamt, att visa snippan är skandalöst, så hemskt att Barden Bellas inte bara blir förlöjligade i media; de förlorar även sin titel som regerande collegemästare och blir uteslutna ur a cappella förbundet.

Allt hopp är ändå inte ute. Om Bellas vinner a cappella världsmästerskapet (vilket inget amerikanskt lag nånsin gjort) – ja, då kan de få tillbaka sin titel och sin heder.

Det tyska hotet

Det är mycket som står på spel och många hinder på vägen. Denna gång är de största konkurrenterna inte längre The Treblemakers utan istället en tysk, välsynkroniserad och koreograferad a cappella grupp vid namn Das Sound Machine. Den leds av en lång, blond valkyria som kallar sig Kommissar (Birgitte Hjort Sørensen känd från TV-serien Borgen).

Ledaren för Bellas är nu Beca (Anna Kendrick) som står med ena foten i arbetslivet och tvivlar på om hon är så unik som hon trott. Men till hennes hjälp kommer den nya deltagaren Emily (Hailee Steinfeld). Och tillsammans prövar de t.o.m. på att skapa helt eget material.

Inte alltid helt rätt ton

Där ettan var tydlig i story och format är tvåan en film som känns påtvunget snabbt ihopsatt. Den har helt enkelt en slappare struktur och är långt en upprepning av ettan. Dessutom finns här en massa olika sidospår och handlingstrådar som hänger löst.

Flera fina sidokaraktärer kunde också ha fått mer plats, speciellt Lilly (Hana Mae Lee) och Cynthia Rose (Ester Dean). Vissa av skämten i filmen är direkt dåliga och endel oförståeliga, som skämten om gruppens latinamerikanska medlem.

Men disharmonin kompenseras av energin, glädjen och speciellt humorn.

Musikkomedi som klarar Bechdeltestet

Det finns mycket som talar till filmens fördel. Hur ofta ser vi en filmer med enbart unga kvinnor i alla de centrala rollerna? Hur ofta ser vi filmer som handlar om unga kvinnor som tillsammans tar sig an problemen, med humor?

Hur ofta ser vi en film som klarar Bechdeltestet med beröm? (Bechdeltestet: en film skall ha minst två namngivna, kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om nåt annat än män.)
Lägg ännu till att teamet bakom filmen består till stor del av kvinnor: regissören Elizabeth Banks (som även spelar rollen som kommentatorn Gail) och manusförfattaren Kay Canon (TV-serien 30 Rock).

Pitch Perfect 2 är alltså girl power som bäst.

Lägg sen ännu till kommentatorn John (John Michael Higgins) som nu i tvåan häver ur sig ännu värre sexistiska påståenden. ”Ni är bara kvinnor och snart är ni ändå gravida”, säger han t.ex. då Barden Bellas är bestörta över att deras titel som mästare tas ifrån dem. Hans roll i filmen fungerar som en viktig påminnelse om att det ännu finns arbete kvar.

Därför spelar det kanske inte så stor roll att tvåan handlar om samma sak som ettan. Barden Bellas måste igen hitta sin röst, sin stämma, sitt sound och finna styrkan i deras gemensamma vänskap för att tillsammans kunna resa sig.

Så när Barden Bellas i slutet av filmen intar scenen och stämmer upp i Beyoncés låt Run the world (Girls) då reser jag mig också upp för att ge filmen en applåd.
Se ett utdrag här.

Hur många känner till att det finns ett nationellt rekordfiskregister? Med uppgifter om de största gäddorna, laxarna och gösarna - till exempel, men också sällsyntare arter så som stör.

Registret upprätthålls av Centralförbundet för fiskerihushållning och Fritidsfiskarnas centralförbund. Registret är öppet för alla på nätet. Här finns anmälningar på de största fiskarna och kräftorna som anmälts i Finland. Uppgifterna förs in på nätet efter att ha uppfyllt vissa krav, berättar fiskbiolog Malin Lönnroth vid förbundet.

Rekorden tas upp i rekordfiskenämnden, där de antingen godkäns eller förkastas. Dokumentationen är viktig, fiskarna ska vara fotade och vägda på en ordenlig våg - gärna butiksvåg.

Hur mycket vet folk om det här, hur mycket får ni in bidrag till registret?

- Det kommer under hundra bidrag per år, berättar Lönnroth.

Hon uppmanar folk att gå in i registret först och se vilket det rådande rekordet är innan man börjar skicka in uppgifter om sin senaste fångst.

Saltpulsen väntas föra in mera torsk. Bild: yle/Petra Thilman

Snart kommer torsken!

Finns det något rekord du tycker att är särskilt spännande från det gångna året?

- I fjol kom det äntligen en stor torsk, fortsätter hon. Det var yrkesfiskaren Tom Mattsson på Åland som fick en torsk på 21,04 kilo. Det var ett efterlängtat rekord. Torskarna har varit ganska ynkliga hittills.

Rekordfiskeregistret nollades år 2000 för att få fram pålitliga uppgifter.

Läget för torsken förutspås ändras i och med saltpulsen till Östersjön, vad tror du att pulsen innebär?

- Vi hoppas det kunde komma mer torsk i finska vatten, vilket det ju gjorde på 1980-talet. För fritidsfiskarna skulle vi få lite mer spänning i andra ändan av spöet.

Hur ska jag gå till väga om jag då får en jättegädda, låt oss säga 12 kilo - hur ska jag göra för att få den registrerad i registret?

- Du kan gå in på ahven.net/rekordfiskar och titta - jaha min 12 kilos gädda var för liten för år 2009 har man fått en 18,8 kilos gädda.

Rekordgäddan måste vara större än så. Gädda Bild: Arja Lento

Rekordgäddan måste överstiga 19 kilo

- Om du däremot hade fått en 19 kilos gädda och sett att den är större än den som finns på nätet - då ska du ta dig till närmaste butik för att väga den. Det behövs pålitliga vågar och butiksförsäljaren kan fungera som ditt vittne.

- Dina uppgifter går sedan vidare till rekordfiskenämnden, som har möte två gånger i året och går igenom anmälningarna.

Vilka är rekorden för andra fiskar - till exempel braxen eller gös?

- Braxenrekordet lyder på 7,45 kilo. Det är på tiden att någon skulle klå det rekordet, braxen har ju ökat i antal och rekordet är från år 2003.

Kanske ett nytt rekord i sommar?

- Gösrekordet lyder på 14,09 kilo från sommaren 2013.

Hur hade de fångats?

Lönnroth berättar att gösen nappat på drag som rotts efter roddbåt medan braxen gått i nätet. Båda rekordfiskarna har tagits upp i insjöar.

Både insjöar, kust och hav gäller, alla tänkbara vattendrag?

- Jo då - och de mindre fiskarna räknas inte i vikt utan i längd.

Smörbulten hör också till nykomlingarna svartmunnad smörbult Bild: Rolf Streng

Vilka är de mest sällsynta arterna på rekordlistan?

- Ryggstrimmig pelamid hör till de sällsynta arterna, den kom för några somrar sedan. Den hör inte hemma i Östersjön men den hade förirrat sig till Ingåvattnen.

- Störar kommer också ibland, ett rekord noterades för atlantstör, en märkt fisk från Litauen och de är alltid lite speciella.

Så nya arter noteras då och då?

- Folk är nog flitiga att anmäla nykomlingar, säger Lönnroth. Det är lätt att slå ett rekord när fisken aldrig påträffats tidigare....

Här hittar du länken till rekordfiskarna i Finland!

Delta i Fiskets dag!

Hur ser ditt bästa fiskeminne ut? Skriv och berätta om det eller kommentera gärna här nedanför i artikeln. Delta också i vår fisktävling här på Svenska Yle. Största fisken i olika arter, ett vittne och en bild.

Skicka in dina tävlingsbidrag, gärna med kontaktuppgifter, till lordax.vega@yle.fi.

Fiskehistorierna kan du skicka in genom att fylla i rutan nedan.

Var med i ett av Svenskfinlands största fiskeevenemang, Fiskets dag den 13 juni i Radio Vega och på svenska.yle.fi!

Feminismens historia beskriver man ofta genom olika vågor och i mitten av 1990-talet tog den sk. 3. vågen eller nyfeminismen fart. Det var en feminism som bl.a. lyfte fram flickan och flickkulturen eller tjejkulturen som det i Sverige kom att heta.

Den här nya generationen av feminister syntes i filmer, romaner, i musiken och i en massa tidningar och fokus låg speciellt på flickan, tjejen, den unga kvinnan.

Kulturhistorikern Heta Mulari har tidigare i år disputerat med en avhandling kring det här temat. Hon har forskat i svenska flickfilmer under åren 1995 – 2006 och flickan som en symbol för samhällsförändring. Läs mer om hennes avhandling här.

Heta Mulari Bild: Heta Mulari

I Sverige fanns det, enligt Mulari, en medveten strävan att lyfta fram flickan och hennes värld. Och att det i Sverige redan fanns en tradition av att lyfta fram feministiska frågeställningar. För de unga feminister som nu steg fram och tog plats, fanns det alltså redan färdigt en tradition man kunde kliva in i men också ta avstånd ifrån och skapa sig en egen plats.

En av de banbrytande filmerna var Fucking Åmål (Lukas Moodysoon, 1998). Filmen handlar Agnes och Elin som går i högstadiet och trotsar alla fördomar och förälskar sig i varann. Filmen blev en enorm succé runtom i världen och blev även en av utgångspunkterna för Mulari då hon började forska i flickkultur.

Flickans plats och roll

Varje generation av feminister behöver sin flicka, påpekar Heta Mulari. Flickan är viktig av många orsaker men förväntningarna på henne är motstridiga. Dels är flickan den ”dotter” man hoppas att skall växa upp och bli en feminist som för agendan vidare. Men samtidigt finns det också en oro för att flickan kanske uppfattar agendan ”fel”?

Det här syns, enligt Mulari, i den debatt som uppstått mellan de olika generationerna av feminister. En debatt som media också varit snabb att ta upp och förstora, poängterar hon. Eftersom motsättningar alltid är intressanta är det också de här konflikterna som media snappat upp.

Det handlar alltså om att flickor och unga kvinnor i Sverige kom att kritisera den tidigare generationen. Främst handlade det om att de unga kvinnorna hade växt upp i tron att de levde i det ”mest jämställda landet” men när de sedan blev vuxna insåg de att jämställdheten inte ännu hade förverkligats. Det fanns fortfarande jobb kvar att göra.

Varför behövs forskning om flickor?

Med jämna mellanrum stiger det fram en oro över flickan, vad hon gör och vart hon är på väg. Den här oron är en ständigt återkommande grej, påpekar Mulari, med jämna mellanrum blossar upp debatter där man är orolig över flickan, än ses hon som ett offer än som översexualiserad.

Det betyder inte att man inte skall ta flickors problem på allvar och ingripa då det verkligen behövs. Men Mulari talar om ett sätt att tala om flickor där vi alltid betonar alla faror, hot och problem. Och det är det här sättet att tala om flickan som vi borde bli medvetna om. Flickan är inte alltid på väg mot sin undergång, trots att vi med jämna mellanrum verkar tro det.

Dokumenterat: Vart är flickan på väg? I radio Vega på söndag 17. 5. kl. 9.03 och på onsdag 20.5. kl. 11.03

Nu har de Eurovisa varit i Wien i några dagar och hunnit med både det ena och det andra.

Här kommer en reserapport i form av ett musikaliskt vykort. Den finaste melodin just nu är förstås Pertti Kurikan Nimipäiväts Aina mun pitää, men punk är lite för våldsamt för våra känsliga sinnen, så vi bestämde oss för att göra en stillsam vis-variant istället.

Ikväll gäller det för Pertti Kurikan Nimipäivät i Eurovisionens första semifinal. Vi har listat några av kvällens höjdpunkter!

1. Loic Nottet för Belgien
Han är ung, han är söt, han är dunderbegåvad! När Loic sjunger får han nästan taket på Wiener Stadthalle att lyfta. När han pratar låter han däremot som en blyg tolvåring. En intressant och modern låt som kompletteras med robotdans. We loic it!

2. Stig och Elina för Estland
Vi medger att vi var nervösa för hur Stig Rästa skulle klara av de extremt låga tonerna i början av låten. Men våra farhågor visade sig vara helt ogrundade, på generalrepetitionen satt vartenda brummande precis på den höjd det skulle. Kemin mellan Stig och Elina Born är otrolig, det är intensiva blickar och dramatiska skuggor för hela slanten.

Bojana Stamenov. Serbiens Bojana Stamenov rockar loss på Eurovisionsscenen. Bild: EBU / Elena Volotova

4. Voltaj för Rumänien
Eurovisionen är ett fenomenalt forum för den som vill lyfta fram viktiga ämnen. HBTQI-frågor, fredsbudskap och utseendefixering har vi hört om förr, men den problematik Voltaj vill lyfta fram har vi inte stött på i det här sammanhanget tidigare. Uppemot 80 000 barn i Rumänien lämnas ensamma varje år eftersom deras föräldrar tvingas söka sig utomlands för att arbeta. Stort plus också för att Voltaj valt att framföra åtminstone halva låten på rumänska!

5. Pertti Kurikan Nimipäivät för Finand
Det har varit en kämpig vecka för PKN med repetitioner och intervjuer från morgon till kväll. Stundvis har det varit fyra ganska hålögda punkare som hasat runt på hotellet. Men lagom till genrepet återinfann sig energin och Kari Aalto framför låten med så mycket attityd och anfäktaanamma att vi fick lyfta upp hakorna från kommentatorsbåsets golv. Jösses!

Conchita Wurst och orkestern. Conchita Wurst på Eurovisionscenen. Bild: EBU / Elena Volotova

Aftonens kisipaus: Pausunderhållningen
Lite besviken måste man tillåta sig vara på Eurovisionens arrangörer. Det är ju faktiskt 60-årsjubileum! Vi vill se någonting färgsprakande och nostalgiskt medan rösterna räknas. Istället blir det på tok för långa inserter bland annat med en häst som klapprar runt i Wien med en kamera på huvudet. Alldeles för utdraget och inte speciellt kul. Hoppas på bättring till finalen!

Den första semifinalen i Eurovision song contest i TV2, Radio Vega och Yle Arenan tisdagen den 19 maj klockan 22.00. Semifinal två torsdagen den 21 maj och final lördagen den 23 maj. Svenskt referat av Johan Lindroos och Eva Frantz.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

När punken kom skrämde den slag på folk. Punken spottade i ansiktet på etablissemanget och ville ändra på samhällssystemet. Men idag har punken kommit in i finrummet och t.o.m. Eurovisionen. Hur kunde det gå så här? Och vad säger det om punken av idag?

Vi skall strax låta det åländska punkbandet Mordhundarna ge sin syn på saken, men först en kort vetenskaplig tillbakablick.

För snart 10 år sedan undersökte forskarna Per Dannefjord och Magnus Eriksson vid Växjö universitet i Sverige hur det gått för gamla 70-tals punkare senare i livet. De kom fram till det kanske smått överraskande resultatet att det procentuellt sett gått bättre för punkarna än för Medelsvensson. Punkarna hade i genomsnitt högre utbildning och var mer framgångsrika än befolkningen överlag.

Gör-det-själv-mentalitet

De här forskarna menade att det berodde på punkens gör-det-själv-mentalitet. Man väntar inte på att få allting färdigt serverat, utan man tar helt enkelt itu med saker och ting själv. Skall man få någonting gjort skall man göra det själv, kunde man också säga.

Enligt samma undersökning hade det nog visserligen procentuellt sett även gått sämre och t.o.m. betydligt sämre för f.d. punkare än för genomsnittsmedborgarna. Det var drogmissbruk. kriminalitet, hemlöshet och en alltför tidig död.

Med andra ord har samma musikform lett till två ytterligheter, två motpoler – det lyckade livet och den personliga katastrofen.

Ta saken i egna händer

Punkens gör-det-själv-attityd fortsatte sedan inom hip-hopen där det till en början handlade om samma sak som för punken – ville man sprida sin musik till ens en litet större publik, så måste man ta saken i egna händer.

Ett band som gör just detta är åländska punktrion Mordhundarna. De har hittills gett ut två egna EP:n – en på CD och en på Spotify.

Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Jag kör ut till Saltvik för att träffa Mordhundarna i deras träningslokal i markplanet till ett gammalt fuktskadat stenhus som stått tomt i 15 år innan bandets sångare och gitarrist Nicklas Lantz köpte stället för en billig penning. Han har lyckats få bukt med fukten, men punkandan går inte att vädra ut. Tack och lov. Den sitter i väggarna. I golvet. I taket. Det luktar punk. Här finns den där äkta känslan som bandet ofta nämner under vår stund tillsammans. Det är svettigt och skitigt, men hjärligt varmt. Här är det ingen som låtsas. Alla är äkta och sig själva. Det är en skönt befriande känsla.

Melodisk punk

Mordhundarna gör melodisk punk med snygga refränger. Låtar vars rötter helt tydligt finns i den gamla goda 70-tals punken. Men egentligen var det endast Nicklas Lantz (49, sång, gitarr) som var med på den tiden. Cim Dahlle (21, bas, sång) och Nicolas "Nasse" Panisse (26, trummor) var långtifrån ens påtänkta då. Men det är ju inte deras fel.

I Mordhundarna möts två generationer i punken. Men trots åldersskillnaden har de samma punkreferenser såtillvida att de långt fastnat för precis samma band.

Stal farsans punkvinyler

Cim: Farsan lyssnade på The Clash, The Ramones och dom, så jag stal alla hans Ramones-vinyler när jag var typ 13 (skratt). Så jag fastnade för vanlig 77-punk (punk som kom ca år 1977, red.anm.). Och det var min grej.

Nasse: För min del har det kommit mycket via dom svenska och brittiska storheterna. KSMB, Ebba Grön och dom här klassiska, förstås. The Clash. INTE Sex Pistols. För dom är skit (skratt). Det är attityden och inställningen i punken som lockat väldigt mycket. I den gamla punken var det ju mycket ställningstagande och det var mycket mod i det hela. Och det har jag alltid tyckt att oavsett genre, så är det en viktig del av det. Att man har nå'n form av budskap eller nå't som man konkret vill förmedla. Och det har alltid funnits just i punken.

Nicklas: Jag är ju äldst här, så jag var ju med när dom kom, dom här. Före det var det Sweet och svensktoppen och så. Men så var det nå'n som kom med Ebba Gröns första singel i en skramlig jävla kassettbandspelare. Och det var så jävla farligt att det inte gick att motstå. Det tog inte lång tid innan jag skrapade ihop till en elgitarr. Jag brukar säga att jag har fem stora och det är Ebba Grön, KSMB, Sex Pistols, The Clash och Dead Kennedys. Den gamla punken – jag älskar den!

Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Ni har ju samma rötter inom punken. Hur ser ni på punken då jämfört med nu? Det finns ju en massa så kallade punkband, jag tänker t.ex. på Green Day...

Cim: Som inte är punk (skratt)!

Dan Eskil: Men Green Days första plattor var riktigt hyvens punk, men efter att de slagit igenom blev det något helt annat.

Nasse: Ja, det är väl nå'nting med tidsandan. För att nå en masspublik, så har man blivit tvungen att spela punken på ett visst sätt. Och marknadsföra det. Men det är ju inte längre samma attityd. Det här anti – antianpassning och påpekande av olika samhällsfenomen och orättvisor och bara allmän ilska som förut var något av en hörnsten inom punken, så det har försvunnit mer eller mindre som fenomen. Det säger väl nå't om tidsandan att det inte går att va' antiauktoritär och va' på ett rått och ärligt sätt sig själv, utan produkten måste liksom läggas in i en modell. Det är nå'n sorts konformism som långt förstört punken som folkrörelse. Tidigare var ju punken en stor och bred genre. Dit räknades även band som Blondie och The Police. Det handlade inte så mycket om hur man lät. Folk har ju för sig att punk är det där skräniga och att det är otajt och skrik. Men det handlar ju om en viss slags känsla i musiken. Igen det här ordet "attityd". Och det verkar som att det har trendat bort helt och hållet. Och det är beklagligt, för den där känslan och ärligheten som punken medförde – och fortsätter att medföra – så det var nå't som hände där i generationsskiftet. Det är inte välkommet idag att folk poängterar fel eller tar nå't politiskt ställningstagande. Men också det där nyckelordet "farlig". Visst finns det ju alla möjliga akter som är råa, ärliga och sig själva. Men man får inte samma känsla av det farliga. Det får man inte.

Men vad krävs det då för att någon eller något skall kunna kallas punk?

Nicklas: Det går inte att förklara. Man känner det. Jag tror att om man kan förklara det, då dör det. Det går inte att beskriva – det är en känsla. Den kan vara individuell också. Det som är punk för en behöver inte va' punk för en annan. Jag köper ju det där att Blondie och The Police var punk när dom kom. Det var ju mil mellan Dead Kennedys och Blondie, men ändå kände man att dom kom ur samma kärna.

Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Ett politiskt ställningstagande har ju alltid varit nära punken. Är det viktigt att punken har ett samhälleligt engagemang eller politiska texter?

Cim: Jag tycker inte att just politik måste vara... Det finns ju band som bara sjunger om kommunistiskt jox och så där och då blir det litet overkill.

Nasse: Det måste absolut inte ha med politik att göra. Om man sjunger om samhället, då blir det ju ändå politik. Vi har t.ex. en låt om tiggeri. Och på ett sätt så är ju det en politisk låt. I alla fall jag tycker att nå'n form av observation av omvärlden hör till kärnan av punken.

Nicklas: Nu när jag skriver låtar för Mordhundarna försöker jag mer och mer ha ett politiskt budskap. Men utan att det blir plakatpolitiskt, att man står och basunerar ut åsikter. Man gör istället en berättelse ur vardagen som en gestaltning. Så där kan man läsa in det politiska budskapet. Det tycker jag är roligare.

När punken kom under mitten och slutet av 1970-talet var det många som upplevde det som ett slag i ansiktet på systemet. Det var många som blev litet rädda för det. Men det har också sagts att så fort uttrycket "punk" myntades, så var punken redan död. För det innebar att punken hade blivit mainstream och det skulle punken aldrig få bli. Men idag har punken kommit in i finrummen och är t.o.m. med i Eurovisionen. Hur ser ni på det?
Nasse: Ja, det är nog litet sorgligt, alltså. På Åland syns det inte, men så fort man åker över till Helsingfors, Åbo eller Stockholm, så ser man modet. Man ser uppenbart välbärgade människor som avsiktligt river sina tröjor och lägger ett nitbälte och det – det slår nog fel, alltså. Nog kan det ju va' snyggt för all del, men det har gått från skrikiga svettiga karlar som ropar om tiggare på Londons gator till att man har 15-åriga Östermalmstjejer som går omkring med "Punks not dead"...

Cim: Och så kommer det nå'n med en Clash-tröja utan att veta vad det är.

Nicklas: Men för mig är punk mode också. Men det är ju inte kommersiellt mode. Jag tycker punk är snyggt som fan.

Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Behövs punken idag?

Nasse: Absolut. Just den där observationen av omvärlden och en känsla av revolt i hjärtat.

Nicklas: Och att man får spela musik! Punken ska locka folk att börja spela fast man inte kan. För att våga börja.

Hur ser framtiden ut för Mordhundarna? Häromdagen fick ni nästan ett skivkontrakt med Skithund Records.

Nicklas: Ja, det var nära, faktiskt! Under mina 35 år som musiker har jag aldrig varit så nära, Att ett, i och för sig litet, skivbolag hade möte om oss och tyckte att det var bra, men att det inte passade in i deras utgivning. Men jag tror nog vi kan få ut vår musik via nå't skivbolag. Inget stort, förmodligen. Och vi kommer inte att bli rika. Men för mig är inte det målet. Jag vill spela så mycket som möjligt. Vi är inte omöjliga. Finns det inte pengar för gage, så kommer vi för resa och mat. Och är det tillräckligt bra spelställe kanske vi kan komma i alla fall. För att vi tycker det är kul. Och där har vi mycket punkkänsla, tycker jag.

Mordhundarnas EP Svart gift på Spotify:

Ett kreativt utrymme där olika konstformer kan mötas. Isabella Chydenius tar med sig nya vindar från bland annat London och Kapstaden, och vill skapa en lättillgänglig plats i centrum av Helsingfors där alla ska få ta del av konsten.

Bildkonstnären Isabella Chydenius sitter på bakgården av sitt splitternya utställningsutrymme A SPACE på Albertsgatan i Helsingfors. Innanför borras det, dammet yr och väggar målas vita. På torsdag blir det vernissage.

Chydenius är nyss hemkommen från Kapstaden där hon bott och arbetat det senaste året. Före det har hon bland annat bott i London och studerat i Paris. Nu vill hon föra Finlands konstscen mot det mer kollektiva hållet.

- Jag har länge haft en vision om ett utrymme där konstnärer kan träffa varandra och organisera olika gemensamma kulturevenemang, förklarar Chydenius.

Hon planerar utställningar, bokklubbar, collagekollektiv, poesikvällar, all slags icke-pretentiös samvaro. Alla ska vara välkomna, såväl konstnärer, konstintresserade, konstsamlare som sådana som inte har någon tidigare koppling till konst.

Emilia Kannosto (detalj) emilia kannosto Bild: Emilia Kannosto

Avstånd från det elitistiska

Chydenius menar att man i Finland satsar mycket på design och arkitektur, men att det finns ett tomrum på bildkonstscenen, speciellt vad gäller möjligheterna för unga konstnärer.

- Den finländska konstvärlden är ganska elitistisk. Och visst är det en lyx att kunna köpa konst eller ha tid att besöka gallerier. Men till exempel i London eller Kapstaden finns ett helt annat intresse för unga konstnärer, vars verk dessutom kan vara relativt förmånliga.

Ett problem är att det hos oss är väldigt svårt för unga konstnärer att ställa ut sina verk. De stora gallerier som finns kräver etablerade namn, eller så måste konstnären själv hyra ett utrymme vilket är både dyrt och riskabelt.

Chydenius skulle gärna se fler artistdrivna gallerier. I den kommande grupputställningen tar hon provision av konstnärerna, och ifall hon säljer alla verk täcker det hyran och bolagshyran. Hon kommer dessutom att använda lokalen som sitt eget arbetsrum.

- Jag har haft turen att träffat de rätta människor och kontakterna runt om i världen och nu vill jag hjälpa andra. Det handlar om karma! skrattar hon.

Kobus La Grange (detalj) Kobus La Grange Bild: Kobus La Grange

Lätt men inte ytligt

Chydenius har själv sålt mycket bra under de senaste åren, och vill i sin tur introducera nya konstnärer åt de människor som vanligtvis köper hennes konst.

- Det är absolut inte bort från mig, inte kan de ju ha hela sin lägenhet full med bara min konst i alla fall.

Samutställningen NEVERMIND THE M*SS har vernissage på torsdag. Utställningen består av verk av fem unga finländska konstnärer inklusive Chydenius själv, en ung spansk konstnär samt två unga sydafrikanska konstnärer. Den röda tråden är lättillgänglighet.

- Alla konstnärer presenterar sina egna politiska ställningstaganden, men på ett lätt och självironiskt sätt.

Meningen är att öppna upp för människor som inte nödvändigtvis är så insatta i konst.

- Man behöver inte ha studerat konsthistoria i hundra år för att förstå eller tycka om verken. Det hoppas jag att hela utrymmets framtid också handlar om.

Hängbröstens skönhet

Isabella Chydenius har tidigare jobbat inom modebranschen och i sin egen konst behandlar hon bland annat kroppen och den frustration skönhetsidealen väckt hos henne. Hon är känd för sina stora färggranna skelettaktiga silhuetter.

- Nu har jag omedvetet börjat riva isär eller lämna bort kroppsdelar i mina verk, figurerna kan sakna delar av ansiktet, de har inget hår och är allmänt hängiga.

I de aktuella verken har hon speciellt fascinerats av hängbröst.

Isabella Chydenus (detalj) isabella chydenius Bild: Isabella Chydenius

- Folk är så rädda för att börja hänga. Men människokroppen är alltid vacker. Jag brukar säga att jag vill måla fula människor, men ändå lyckas jag alltid på något sätt göra dem vackra.

Utställningen NEVERMIND THE M*SS har vernissage torsdagen den 21 maj på galleri A SPACE, Albertsgatan 12, Helsingfors. Konstnärer är Ida Taavitsainen, Emilia Kannosto, Hanna Perälä, Isabella Chydenius, Vanessa Forstén, Manuel Donada, Kobus la Grange och David Brits.

Det är inte själva ätandet jag fasar för, utan känslan efteråt. Känslan att kalorierna sprider sig till alla celler i kroppen, som en tumör som bara fortsätter växa.

Av Jessica Brander

Rågbrödet sätter sig i innerlåren, margarinet runt midjan, efterrättsglassen i rumpan. Ångesten kommer långsamt krypande. Om jag äter, blir jag tjock. Om jag inte äter, blir jag trött, arg och besviken på mig själv. Hur jag än gör blir det fel.

Litet är vackert

Om jag hade ett tvåårigt barn, skulle jag lägga upp maten på hennes tallrik på samma sätt som jag nuförtiden lägger upp min egen mat. Allt är noga tärnat i pyttesmå bitar, det får portionen att se större ut. Jag kan få en liten bit höna att se ut som en präktig filé. Tack vare det kan jag intala mig själv att jag äter tillräckligt, och samtidigt undvika kommentarer i stil med ”klarar du dig verkligen med den där lilla mängden?”.

Mycket grönt, såser och ost är okej, men smördegen får stå kvar. Bild: Chaterine Brander

Innerst inne vet jag att jag inte äter tillräckligt, men ändå känner jag mig som en stor och fet gris efter varje måltid.

Bara om det är riktigt gott

Jag känner inte att jag lider av ren anorexi, eftersom jag inte medvetet svälter mig. Jag äter regelbundet, ungefär var tredje timme, och kan för det mesta unna mig det jag är sugen på. Sötsaker är min svaghet, jag har alltid varit en godisråtta och älskat allt som är riktigt sött: karameller, choklad, glass, bulle, kaka... Men jag klarar av att äta lite åt gången, och lyckas därför oftast behärska den ångest som ätandet medför. Inget sjukligt här alltså, jag är knappast den enda som unnar sig några godisar eller en glass om dagen.

Varför lyssnar jag till spöket när jag vet att det bara gör mig illa? Bild: Chaterine Brander

Problemet är att det jag stoppar i mig måste vara något jag verkligen njuter av. Sockerkaka får mig att gråta, ostkaka är det bästa jag vet. Jag avskyr marsipan, men älskar lakrits. Maten måste vara värd sina kalorier, den måste smaka så gott att den är värd en större siffra på vågen. För själva ätandet ger mig inte ångest. Det gör däremot rädslan för att gå upp vikt.

Spöket och jag

En del av mig vill bli starkare och få mera hull på kroppen. Men den delen överröstas ständigt av en envis röst inom mig, som påpekar att spegeln inte ljuger; ”smal är du ju verkligen inte, kolla bara hur tjocka dina lår är! Muskler? Nej då, du äter så mycket skit att det där kan vara bara en sak, nämligen fläsk, försök inte ens inbilla dig något annat!”.

Jag kan tänka mig att min sjukdom på många sätt påminner om schizofreni. Det känns som om jag har två olika personligheter, av vilka den ena är mitt friska jag, den riktiga Jessi. Hon tittar fram med jämna mellanrum, kämpar för att göra sig synlig och hörd. Varje gång hon gör det vet jag att jag fortfarande har kvar av mig själv, att jag inte ännu har förlorat kampen. Den andra delen av mig utgörs av sjukdomen, som jag kallar anorexispöket. Trots att jag inte kan se spöket, sitter det på min axel, skäller på mig och förmår mig att göra mig själv illa.

I fem års tid har spöket sakta sugit livslusten ur mig och gjort mig till en skugga av den jag en gång var. Det vägrar släppa taget, och jag saknar krafter att frigöra mig, trots att jag dagligen kämpar för att inte låta det få mera av mig.

Jag vill inte dö. Men samtidigt vill jag inte leva med den här sjukdomen.

Lyssna! Berättelser i Radio Vega på onsdagar kl 11.48 och 19.22, lördagar 9.48 och måndagar 11.48.

Vägen är lång, men jag vill tro att jag en vacker dag når fram till det friska livet. Bild: Chaterine Brander

Dags för semifinal nummer 2 i Eurovision Song Contest 2015. Arrangören ORF har lovat att allt ska vara smidigare än i tisdags, inte minst avslöjandet av vilka länder som gått till final, vilket ju blev utomordentligt hafsigt i den första semifinalen.

I kvällens tävling finns också flera riktigt starka låtar. Vi har listat höjdpunkerna du absolut inte ska missa!

1. Knez för Montenegro
Det finns gott om tonåriga artister i årets Eurovision. Inget fel på det förstås, men samtidigt känns det ganska skönt när en äldre och mer rutinerad artist dyker upp på scenen. Knez sjunger som en gud, han har med sig en gäng sköna körsångerskor (en av dem är hans dotter) och det hela blir en proffsig, vacker och gåshudsframkallande helhet.

Norges Mörland och Debrah Norges Eurovisionshopp Morland och Debrah Scarleett. Bild: EBU / Thomas Hanses

3. Aminata för Lettland
Lettland låter såsom väldigt många andra länder i år en begåvad kvinnlig solist i vacker klänning ta hand om bidraget. Men Aminata är någonting helt annorlunda. Inte sedan Loreen har så underliga dansmoves sett så naturliga ut på scenen. Risken finns att Love Injected är lite för komplicerad för att övertyga vid första lyssningen, så en finalplats är inte på något sätt garanterad. Men vi är djupt imponerade!

4. Måns Zelmerlöw för Sverige
Föga överraskande är det Måns som får det största jublet i arenan, och det förtjänar han. Även om vi som följt med Melodifestivalen har hunnit se numret ett antal gånger är det mäktigt med streckgubbar, fjärilar och stjärnor. Måns själv i läderbyxa och underskjorta är het som en nystekt wienerschnitzel.

Kvällens ofrivilliga komik: San Marino
Anita och Michele är bara 16 år gamla, den yngsta duon i eurovisionshistorien. Låten är däremot skriven av Ralph Siegel, snart 70. Ingen vet riktigt vartåt det ska bära av med låten, refränger sätter igång utan förvarning, Anita försöker sig på en liten rap-sekvens, Michele spelar över som en stumfilmskådespelare och vi vill krypa ner under bordet och skämmas med dem. Hoppas det finns bra skolkuratorer i San Marino så artisterna inte blir traumatiserade för livet...

Kvällens morjens!
I en underhållande insert får vi se arkivmaterial från röstningsräknandet under tidigare eurovisionssår. Enorma telefonlurar, tröga poängtavlor, uttråkade kedjerökande artister som knappt orkar bry sig om vem som vinner för att räknandet går så långsamt. Men i inserten syns också ett välbekant monster från Rovaniemi och en rappare från Grankulla. Missa inte!

Semifinal 2 med svensk referat sänds i TV2, i Radio Vega och på Yle Arenan med start klockan 22.00.

Kunde herr Sibelius tänka sig att skriva musik för Norfolks musikfestspel, undrade miljonären och festspelsarrangören Carl Stoeckel. Och det kunde Sibelius.

Carl Stoeckel hade för vana att bjuda in kända internationella namn till sin festival. Max Bruch och Ralph Vaughan Williams hade bjudits in tidigare år och nu var Sibelius det stora namnet.

Från Vågornas rondo till Okeaniderna

På våren 1914 föddes den havsinspirerade kompositionen som fick namnet ”Rondo der Wellen”. Från början var verket tresatsigt men Sibelius omarbetade det till ett ensatsigt orkesterverk i dess-dur. Den 3 maj sände han noterna till USA. Titeln var då ”Aallottaret” (Okeaniderna), troligen inspirerad av Axel Galléns målningar av okeaniderna, de mytiska vattennymferna.

Stressigt före resan

Dagarna före amerikaresan var stressig. Fru Aino Sibelius skrev i sin dagbok:
"Igår kväll kunde vi ingenting praktiskt uträtta mera, utan Janne tvingade sig till arbete med sin egen stora kraft, det fattas ännu ett tjugotal sidor. Vi tände lamporna i matsalen, ljuskronan i salen, det var en högtidlig stund. Jag vågade inte säga något. Jag försökte bara göra miljön trevlig. Sen gick jag till sängs och Janne blev kvar. Genom natten hörde jag hans steg allt emellanåt, ibland ett tyst spelande. På morgonsidan hade han kommit upp. Kopisten vakade i sin egen kammare. Nu är det morgon. Spänningen fortsätter, mycket måste göras idag."

Sibelius och kopisten hann få allt klart, men ännu under sjöresan över Atlanten gjorde han några ändringar i musiken. Han bytte också tonart från dess till d-dur, en tonart som är mycket tacksammare, speciellt för violinerna.

Alla tycktes älska Sibelius

Konserten blev en stor framgång och både publiken och kritikerna var stormförtjusta. Publiken lär ”ha dragit efter andan, sedan stigit upp och till slut ropat av iver”. Alla tycktes älska Sibelius, konstaterade festspelsarrangören nöjt. Och inte minst Sibelius själv var begeistrad:
"Hittills har jag aldrig (...) dirigerat en orkester som skulle vara sammansatt av så framstående förmågor som den hundramannaorkester som Mr Stoeckel hade beställt från Boston och från New Yorks Metropolitan Opera. Till exempel i Okeaniderna åstadkom jag en stegring som förvånade också mig själv i högsta grad.”

Havets alla skiftningar

I Okeaniderna kan man höra influenser från Debussys impressionism. I hans ”La mer” gryr morgonen på havet. Det gör den också i Okeaniderna, men på ett annorlunda sätt. Flöjterna skapar solglittret på havet och ur små fragment växer musiken sig allt starkare. Oboen och det engelska hornet skapar nya klanger och man förflyttas ut på djupare vatten. Småningom tilltar musiken i intensitet och en storm växer långsamt fram samtidigt som vågorna blir högre. I slutet av Okeaniderna kan man (om man vill) uppleva hög sjö med brytande vågor som skummande sköljs över stranden. Men Sibelius slutar inte här. De sista takterna använder han för att få havet att stilla sig.

Hedersdoktor och lyxliv

Resan till New York 1914 var på många sätt speciell. Den var Sibelius hittills längsta och den var luxuös. Som gäst hos den stenrika Carl Stoeckel åt han på de finaste restaurangerna Ritz-Carlton och Delmonico, hade egen privatchaufför och fick på fritiden uppleva både Niagarafallen och floden Housatonic.

Som högsta tecken på amerikanernas uppskattning kröntes Sibelius den 17 juni 1914 till hedersdoktor i filosofi vid Yale universitet i Connecticut. Till tonerna av Finlandia, Vårsång och Valse triste hyllades han med fyrkantig barett, guldtofsar och svart silke. ”Vad Wagner har gjort med de forntyska sagorna det har doktor Sibelius på sitt eget verkningsfulla sätt gjort med de finska myterna. Han har översatt Kalevala till ett internationellt språk” sades det i festtalet.

”Ett stort slag för det finska slog jag”, skrev Sibelius i sin dagbok.

Källor: sibelius.fi och Glenda Goss' Sibeliusbiografi

Det är liv, lust och rörelse när Solf skola i Korsholm finslipar formen inför avfärden till stafettkarnevalen på Olympiastadion. Hejaramsorna övas in och koreograferas av ledarna och löparna tränar växlingar inför masstafetten på gräsplanen.

Det är årskurserna fem och sex som tidigt på fredag morgon äntrar bussen med destination Helsingfors.

Alina Wilhelms och Elin Palmberg har haft kul när de övat in hela 12 hejaramsor tillsammans med resten av kören. De är utklädda till smurfar med den kännspaka luvan på huvudet och pompoms i blåvita färger.

- Det passar perfekt eftersom vår skolas färger är desamma, säger flickorna. Det har varit jätteroligt att träna på ramsorna, men ganska utmanande när vi är så många. Bäst går det om vi pratar tydligt och dirigerar med hög röst

Målsättningen är klar

- Vi kommer att vinna hejaklackstävlingen och ute på löparbanorna kommer det också att gå bra. Vi sjunger ju om att Solf skola är snabbare än en häst!

Två av löparna som med stor iver gnuggar på växlingar är Eddie Nyback och Christian von Essen. För dem är det masstafett, 5 x 80 meter och gatustafett som gäller. Eddie ser speciellt fram emot masstafetten och känslan av att springa på gräs framför tusentals åskådare. Christian gillar att springa långa sträckor och längtar redan till gatustafetten.

- Jag kommer att börja ganska lugnt med en bra och passlig takt, säger han. Och sen hugger jag till mot slutet av min 600 meters sträcka och plockar motståndare.

Växlingarna är ju väldigt viktiga i stafettlöpning och dem gnuggar man på ett par gånger i veckan. Enligt Eddie och Christian skall man lägga upp pinnen i god tid före växlingen och se till att man inte tappar den. Det låter enkelt men är ibland ack så svårt. Hur bra kan det då gå för Solf skola?

- Vi har goda möjligheter att gå till final i flera grenar, tror killarna. Allra störst är nog chansen i mass- och gatustafetterna.

Fin morot för elevernas idrottsintresse överlag

John Henriksson är en av lärarna som åker med till Olympiastadion, och han betonar stafettkarnevalens betydelse för elevernas allmänna intresse för idrott. Det ger också ett fint tillfälle att lyfta fram frågor som det annars är svårt att hinna med i den vanliga skolgymnastiken.

- Det handlar om sådana saker som träningsvanor, teknik och idrottskador till exempel.