![]()
Impro är att lyssna. Att ta upp andras idéer och ge upp sina egna. Att acceptera att man ibland inte hänger med utan bara släpar i ett rep efter tågvagnen. För nästa ögonblick är man uppe i vagnen igen och färden fortsätter tillsammans.
Det här får jag lära mig när jag inför radioteaterpremiären på föreställningen Top Guns träffar Anja Bargum, Max Bremer, Niklas Häggblom och Åsa Nybo, alla medlemmar av improvisationsteatern Stjärnfall.
Det är mycket jag är nyfiken på: Varför börjar man satsa på impro? Vilka är improskådisens främsta yrkeshemligheter? Och så alltså detta om improns själva själ. Men vi börjar med alltings början:
Stjärnfall-gruppen bildades för snart tjugo år sedan – också om ni kom med i gruppen vid lite olika tidpunkter. Hur kom ni ursprungligen in på improvisation och varför ni valde att satsa på det?
MAX: För mig, som för så många andra, började allt med den engelska impro-gurun Keith Johnstons legendariska bok i ämnet. För honom är impron mera ett arbetsredskap för skådespelare och han utvecklade olika lekar för att hjälpa skådespelare att få tillbaka den kreativitet som teaterskolan – åtminstone i England – har tagit livet av. Vi var en grupp som genast tände på det här och började göra övningarna ur boken.
NIKLAS: Det speciella är att hos oss sattes impron igång av professionella utövare, medan det i de flesta länder är amatörer som sysslar med impro. På internationella festivaler har folk varit väldigt förvånade över att vi inom Stjärnfall håller på med det här fast vi är proffsskådespelare.
MAX: Eller kanske framförallt över att vi gör det trots att vi är så kallade klassiska skådespelare. I andra länder skiljer man ofta mellan ”actors” och ”comedians”.
Åsa Nybo & Anja Bargum
Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Anja Bargum och Max Bremer
Bild: Jessica Edén/YLE
Mer än roliga knorrar
ANJA: Till exempel i New York är det väldigt vanligt att människor går på improkurser. Där är impro framförallt komedi, medan vi vill att impro skall täcka alla spektra av livet och vara både roligt, berörande och dramatiskt...
NIKLAS: ... inte bara punchlines och gags.
ÅSA: Ursprungligen började vi faktiskt med det som man inom impron brukar kalla ”teatersport”, där man delar in sig i olika lag och spelar upp korta scener och där det hela går ut på att komma till en rolig knorr på slutet. Men vi ville utveckla oss vidare. Och då var vi så pass kamikaze att vi satte igång med att göra impro-följetonger som bestod av 5-6 föreställningar som hängde ihop. Det var ju helt omöjliga projekt egentligen...
ANJA: Vi kunde ju ha valt att specialisera oss på att göra underhållande krogshower med korta, kvicka nummer och möjligen skulle vi i dag ha en större publik och få fler beställningar. Men i stället har vi valt att utveckla oss som improvisationsskådespelare med allt vad det innebär av att ta stora risker. Och också om det kanske inte är det som har gett oss den största publiktillströmningen är det åtminstone för mig själva kärnan.
Hemliga koder
Ni har ju under åren fortsatt att skola er som improvisatörer vid sidan av annat skådespelararbete och satsat djärvt på många olika former av långa föreställningar. Gemensamt för dem alla är ju att ni aldrig har en aning om vad som kommer att hända i föreställningen när ni går upp på scenen. För att få det här att fungera måste det ju finnas någon form av osynlig kommunikation mellan er skådespelare. Hur ser den ut?
MAX: Vi har ju olika tekniker där man genom kroppsspråket kan kommunicera med varandra så att man kommer vidare i historien. Man kan till exempel börja en ny scen med att man ställer sig framme på scenen...
NIKLAS: ... också om det här naturligtvis är sådant som publiken inte får märka.
ANJA: Men det handlar ju inte om att ha en massa hemliga koder, utan bara vissa överenskommelser om rent tekniska saker.
Hur fungerade allt det här nu när ni jobbade i radion?
ÅSA: Vi undrade lite hur vi skulle kunna klara av den här biten, eftersom både vi själva och publiken vanligen avläser så mycket av vårt kroppsspråk. Och nu var vi betydligt mera stillasittande.
MAX: När man jobbar för radion kunde ett bra sätt att förbereda sig vara att göra ett ordentligt förarbete kring karaktärerna. Att skapa karaktärer som man sen kunde ösa mycket ur i de olika situationer som karaktärerna hamnar i. På så sätt kunde man få in mera av det subjektiva och det subtila, mera lyriska element och känslotillstånd som inte bara handlar om intrigen eller situationen, utan om personligheten. Det spännande är ju att undersöka vad som driver en person. Det hiskeliga babblet handlar ju ofta om att fylla ett tomrum...
ANJA: Vi försöker ju också hela tiden bli bättre på tysta scener. Scener där man gör saker, som visar så mycket mer än ord. Vi jobbar hela tiden på att komma ifrån babblet.
MAX: Det som gjorde att det fungerade när vi nu spelade in vår radiopjäs, trots att vi inte gjorde något stort förarbete kring karaktärerna, var att vi fyra har jobbat ihop så länge och känner varandra så bra. Man kan spela på sina egna polariteter, eller den andras, eller på vissa karaktärsdrag som antingen är gömda eller i förgrunden.
Vadå repetitioner?
Du talar om förarbete. Men hur kan man egentligen förbereda sig inför en helt improviserad föreställning?
ANJA: Folk undrar ju ofta vad man sysslar med när man repeterar inför en improföreställning. Men det finns helt enkelt vissa saker som gör det lättare för en bra föreställning att födas. Man kan till exempel öva sig på att etablera olika miljöer, vem man är och vilka ens relationer är.
ÅSA: En viktig sak är bland annat att träna på att inte prata om det man gör. Det blir ofta ganska tråkigt. Om en scen utspelar sig låt oss säga under en operation är det bra att låta kirurgen prata om något helt annat än operationen, som. t.ex. om gårdagskvällens teaterbesök.
ANJA: Det handlar väldigt ju mycket om att använda sig själv. Ibland förbereder vi oss inför en föreställning genom att tala om vad som hänt under dagen, för att man ska kunna landa i sig själv.
ÅSA: Och försöker man undvika nånting brukar det oftast vara det första som kommer fram på scenen...
Att bära varandra
NIKLAS: Det handlar ju framförallt om att man måste lita på varandra. Gör man inte det börjar man själv ta för mycket ansvar och dra berättelsen åt det håll man själv tycker. Då försvinner hela impro-galenskapen och alla plötsliga infall. Det handlar om tillit, inte om att nån i gruppen ska lysa.
Att komma med nån briljant punchline kan de facto döda själva föreställningen. Man får ett stort skratt, men där tar berättelsen egentligen slut. Man har tagit kål på det som man har byggt upp och måste börja om från början.
ANJA: Det är jätteobehagligt att improvisera om man plötsligt märker att nu är här något annat på gång än att vi berättar en historia tillsammans och försöker få varandra att lysa. Vår grunduppgift är att ge saker till de andra i gruppen. Så fort man märker att nåns ego är på scenen stör det. Det kan t.ex. handla om att nånting man säger inte går vidare för att den andra är för upptagen med att fundera på vad hon eller han själv ska säga. Då har man kommit mycket långt från improns fantastiska huvudfilosofi som går ut på att alla bär varandra.”Lämna bort egona” är en gyllene regel inom impron.
Acceptera otryggheten
NIKLAS: Jag tror att det här är något man måste jobba mycket på. Vi kan ju inte bestämma vad som ska hända i våra föreställningar, men just det här samspelet är något vi kan jobba på under våra repetitioner. Att lyssna. Att ta upp andras idéer och ge upp sina egna. Med andra ord att inte investera sitt ego i sina idéer utan i stället inse att man kan bygga vidare på andras.
Ibland hänger man inte riktigt med, men då gäller det bara att förlita sig på att ”aha, du hänger med, då ska jag bara lyssna på dig”. Man hänger ett tag i ett rep efter tågvagnen och så plötsligt är man där uppe i vagnen igen och förstår var man befinner sig. Att acceptera den otryggheten är viktigt. När man har lärt sig det här samspelet kan man egentligen improvisera precis vad som helst.
Top Guns, ett samarbete mellan Stjärnfall och Radioteatern, sänds i Radio Vega onsdag 27.5 kl. 21.05 och midsommarafton kl. 17.15.
