På mors dag firar vi mammorna i vårt liv. Vi har därför, dagen till ära, samlat ihop våra egna favoriter bland låtar med mammatema. Det blev en brokig blandning som innehåller både Diana Ross, Just D, Spice Girls och John Lennon. Vi önskar alla mammor och modersgestalter en riktigt skön och solig dag!

Benny Törnroos, redaktör för Fonden och Covers:

Jag ska måla hela världen lilla mamma (Anita Hegerland)

Jag skall måla hela världen lilla mamma
Full av solsken varje dag
Om det regnar och är grått det gör detsamma
Du skall solsken i ditt fönster ändå ha...

Jag var kanske fyra elller fem år gammal och hade lärt mig den här sången i lekskolan. En dag när jag kom hem från Tomtebo (som lekskolan hette) sjöng jag sången för min mamma, som började gråta. Jag kunde inte förstå hennes reaktion, jag ville ju göra henne glad? Senare insåg jag att det var glädjetårar och det minnet gläder mig ännu idag. Grattis alla mammor. Solsken vill jag ge er.

Mårten Holm, redaktör för Kaffekvarnen och Vega Folk:

Lyssnar du till mig ikväll lilla mor? (Sven-Olof Sandberg med Jerry Högstedts orkester)

Jag har vevat gamla svenska schlagermelodier sedan år 1994. Den här låten var en av de svåraste att få tag på. Flera lyssnare hade önskat att jag vevar den i Kaffekvarnen och påstod i sten att den heter Jag vet en liten koja. Efterlyste den också ifall den kunde ha hetat någonting annat, men nej. Efter några år stötte jag av en slump på låten när jag lyssnade på en samlings-cd. Den heter Lyssnar du till mig ikväll lilla Mor? och framförs här av Sven-Olof Sandberg med Jerry Högstedts orkester. Det är en orginal inspelning, gjord i Stockholm den 15 oktober 1948 och utgavs i augusti 1949. Låten är komponerad av Igor Borganoff, pseudonym för Sten Njurling som också var känd under pseudonymen Fred Winter. Texten skrev Sandberg själv. Orginalet sjöng han in redan 1928.

Dan Eskil Jansson, webbredaktör och redaktör för Fokus på:

Mammas tema (Just D)

Det må finnas bättre låtar med mammatema, så där som Mother med John Lennon eller Mama med Genesis. Men när det handlar om rena hyllningslåtar till mor är det få som klår Mammas tema med Just D. Under 1990-talets första hälft blev Just D kända dels som Sveriges största hip hip-band och dels som de största festprissarna inom svenskt musikliv. När Just D var ute i svängen slutade det ofta i något slags skandal som den gula pressen med iver blåste upp, Det var allt från minderåriga fans på hotellrummet till startpistol i taxin. Därför känns det extra sött att Just D med denna lilla hyllningssång till mor visade att de innerst inne inte var något annat än mammas små pojkar. Och så passar det ju bra med denna nu när Just D i våras gjorde comeback och dessutom arbetar på en ny platta.

Henrik Svahn, redaktör för Café Continental och Fokus på:

Avant qu'elle parte (Sexion D'Assaut)

Sexion D'Assaut är en fransk rap- och hip-hopgrupp från Paris som består av åtta medlemmar med invandrarbakgrund. Alla kommer från olika länder i Västafrika. Gruppen grundades 2002 och första skivan kom 2010. Det är en mycket framgångsrik grupp - alla tre album hittills har sålt platina, det senaste, L'Apogée (2012), låg etta på albumlistan i både Frankrike och Belgien. Från den skivan kommer singeln Avant qu'elle parte, som blev en stor hit i Frankrike. Låten skiljer sig en smula från gruppens vanliga, tufft gatutrovärdiga linje, den är nämligen en hyllning till mor! Texten handlar om vikten av att komma i håg sin mamma, ge henne uppmärksamhet och be om förlåtelse för allt dumt man gjort. "Din mamma är en blomma som behöver din kärleks vatten", sjunger Sexion D'Assaut, "visa henne din kärlek medan hon ännu finns här".

Jukka Isojoki, redaktör för Nöjesfredag, Vegatoppen och Lördax:

Mama (Spice Girls)

Det här är en låt som är tidlös. Budskapet är kärleken till mamma som övervinner alla bråk och motgångar. Speciellt med den här videon är att Spice Girls-medlemmarnas egna mammor är med i videon. Det här är en låt som helt enkelt är lätt att gilla och som går hem hos de flesta.

Gunilla Ginström, redaktör för Danslistan och Vega Visor:

Brevet till farmor (Vera Nord)

Vera Nord är en 13-årig svensk barnstjärna som debuterade med ett eget album ifjol, Alla gör sin grej, heter skivan. Vera har dyslexi - hon har också skrivit en egen låt om det! - så hon brukar sjunga in texter på sin pappas mobil och så hjälper han henne att skriva ut dem. Vera gör alltså många av låtarna själv! Hennes låt Brevet till farmor handlar om saknaden efter farmor som Vera aldrig hann träffa.

Michael Cronström, redaktör för Kors och ters och Fokus på:

I'm living in shame (Diana Ross and the Supremes)

Kom ihåg att uppvakta din mor på söndagen. Annars får du skämmas efteråt som Diana Ross i den här gamla Motown-klassikern från Diana Ross and the Supremes storhetsperiod.

Kjell Ekholm, redaktör för Fokus på:

Mother (John Lennon)

Låten beskriver i all sin enkelhet det djupa sår som fanns i Lennons själ då det gällde förhållandet både till sin mamma och pappa. Båda föräldrarna övergav Lennon i barndomen och han växte upp hos en moster Mimi. Men trots det kände han stor kärlek till sin mor, som dog tragiskt i en trafikolycka då hon blev påkörd av en rattfyllerist. Saknaden efter mamman är mer än påtaglig i Lennons nästan spruckna röst.

Monica Eklund, producent:

Mamma (Pavarotti)

Vad passar väl bättre på mors dag än Pavarotti, tenorernas tenor! Den här låten, Mamma, eller Mamma son tanto felice (Mamma, jag är så glad), komponerades av italienaren Cesare Andrea Bixio 1941, texten skrevs av Bixio Cherubini. Sången är en kärleksförklaring till mamma och beskriver återseendets, eller återföreningens, lycka.

I boken Allt vi här drömma om skrev den svenska författaren Erik Wijk om sin pappa Olof, som en stor del av sitt liv levde ensam i ett primitivt hus i skogen. I vår är Wijk aktuell med en bok om sin mamma Ulla som under alla år sökte en roll, en plats och ett sammanhang i sitt liv.

I Allt vi här drömma om (2009) skriver Erik om hur fadern Olof kort efter att Olof och Ulla gift sig blir betagen och fullkomligt uppslukad av Emanuel Swedenborgs andliga universum.

Så småningom går Olof in i en egen värld där det inte finns plats vare sig för familj eller vänner, och han flyttar ut till en liten primitiv stuga utan elektricitet och rinnande vatten. Här kan han i lugn och ro läsa Swedenborg och ägna sig åt egna Bibelstudier.

När Erik en höstdag 2006 berättar för sin mamma att man hittat Olofs till hälften brända kropp i den ensligt belägna stugan i skogen blir hon strålande glad och drar en kolossal suck av lättnad. För henne är mardrömmen över – år kantade av ångest och rädsla har satt sin prägel på hela familjen.

Mammas gåva och arv till mig – närhet och förtrolighet – är nu hinder som gör att jag inte kan förklara min kärlek för henne. Min känsla för henne är inte sådan att den passar i frasen ’jag älskar dig’, inte så stark, inte så allmän, inte så oreserverad, utan långt mer komplicerad.

Miljonärssonen som blev eremit

Porträttet av fadern är ett försök att förstå hur det kommer sig att Olof, som var enda sonen i en förmögen Göteborgsfamilj, väljer att vända ryggen åt rikedom och överklassliv, kapa av alla band och leva ett eremitliv i skogen i mer än 40 år.

Avsikten och förhoppningen (samt utbildningen) var att Olof skulle gå i sin fars och sin mors fotspår och ägna sitt liv åt sjöfart och handel. Olofs mamma var en av ägarna till världsrederiet Broströmskoncernen och Olofs pappa var för sin del vd för Svenska Amerika Linien.

Men Olof vägrade foga sig i ett liv som i hög grad byggde på pengar, girighet och kärlekslöshet – detta är i alla fall de slutsatser sonen Erik drar efter att han gått igenom faderns efterlämnade papper, brev och olika dokument, samt via de samtal han fört med släkt, tidigare klasskamrater och grannar.

Fram växer bilden av en olycklig och missanpassad pojke som inte kände sig sedd och accepterad. Brist på uppmuntran och bekräftelse ledde så småningom till ett akut behov av brytning och uppbrott.

När Olof av en slump ramlade över Swedenborgs svärmiska och stränga religionstolkning som förespråkade avhållsamhet och asketism kände han att han hittat ett hem för sina grubblerier.

Moderns vacklande självkänsla

När modern Ulla läst Eriks bok om sin far utbrister hon, lätt svartsjuk och irriterad: ”Mig skulle du aldrig skriva en bok om.”

Efter att modern dött (år 2010) bearbetar sonen, än en gång, sin sorg genom att skriva ner sin mors historia: fram växer en berättelse om en osäker flicka med vacklande självkänsla som livet igenom försöker hitta sig en plats och ett sammanhang i de rätta kretsarna.

Ullas familj var deklasserade storbönder och köpmän från Gotland, och det verkar som om Ulla ständigt kände någon form av mindervärdeskomplex för sin småborgerliga samhällsbakgrund och sin ”lantlighet”. Hon ville gärna tillhöra en intellektuell medelklass/överklass, men kände sig ständigt kort i rocken och inte tillräckligt beläst.

Olof och Ulla träffas på en nyårsfest vid decennieskiftet 1959-60, inom ett år gifter de sig och så småningom får de sitt första barn. När Ulla är gravid med parets andra barn knuffar Olof till henne så att sonen Erik kommer att födas sju veckor för tidigt. Han ligger i kuvös i en månad och läkarna ger inget hopp om ett friskt och normalbegåvat barn. Mamma Ulla ser sin son som ett mirakel – och under årens lopp kommer han också att bli en räddare och en tröst i nöden.

Efter tre års äktenskap lämnar Ulla den allt mer inbundna och stundvis våldsamma Olof, och står så ensam med parets två barn, dottern Katarina som är knappt två år gammal och sonen Erik på tre månader. Ulla är fri men traumatiserad, ensamstående men ekonomiskt oberoende tack vare bodelningen som ger henne hälften av Olofs tillgångar.

Fadern en gåta

Olof förblir en gåta under Eriks uppväxt – en man som av Ulla beskrivs som galen, aggressiv, labil, ond, en levande mardröm.

Under årens lopp har Ulla och barnen endast sporadisk kontakt med Olof – efter uppbrottet träffar Erik sin far några få gånger: en gång i 20-årsåldern letar Erik upp Olof som till en början vägrar befatta sig med honom och hävdar att han inte är far till Erik.

Så småningom lyckas Erik i alla fall få något slags kontakt med sin far och de tillbringar en eftermiddag tillsammans i Olofs stuga. Senare kommer Erik att glädjas över att han förmådde bryta en ond cirkel och lyckades få en skymt av vem Olof var bakom och under alla de negativa och misskrediterande epitet som tillskrivits honom av mamma Ulla och andra släktingar:

”Monstret visade sig vara människa. Det var delvis som att hitta hem för jag kände igen mig i så mycket av det han ville och gjorde. Utom själva isoleringen, oviljan att kommunicera. Det kunde jag inte sympatisera med.”

I drygt fyra decennier lever Olof Wijk i självvald isolering i skogen i Västergötland, och under årens lopp drabbas han av tilltagande förföljelsemani och paranoia.

Erik Wijk Bild: Bokförlaget Atlas, Natur och kultur

Den diagnos som sonen Erik väljer att sätta på faderns personlighetsstörning/förvandling är schizoid - i enlighet med den beskrivning som den amerikanska psykoterapeuten Ralph Klein ger i boken Disorders of the Self (1995):

”Det schizoida (…) är (…) en personlighetsstörning och den grundas i föräldrarnas kyla eller frånvaro. Bristen på bekräftelse och uppmuntran är så stor att barnet tappar tron på djupare relationer över huvud taget. Det drar sig i stället in i sig själv och söker trygghet i sin fantasi, i sin egen borg. (---) Den schizoide längtar, precis som alla andra människor, efter närhet och mänsklig gemenskap men tror inte att det är möjligt att uppleva det utan att själv gå under. Närheten blir ett långt större hot än löfte.”

En vilja att se människan i modern

I många år var Ulla hemmamamma och levde på pengarna hon fått i samband med bodelningen. Ulla var utbildad hudvårdsterapeut, men det enda jobb hon kom att ha efter skilsmässan var några år som socioterapeut för senildementa åldringar på Beckomberga sjukhus: ”För första gången sedan hon var lillvärdinna i Göteborg som tjugotvååring börjar hon nu som trettionioåring att arbeta med annat än hushållsarbete.”

Under många år skrev Ulla dikter och texter och närde vissa förhoppningar om att bli författare, men bristande självkänsla och mindervärdeskomplex satte streck för allvarligare försök i branschen.

I Bara de riktiga orden får vi ta del av sonen Eriks försök att se och förstå människan Ulla bakom modern Ulla – och vi möter en kvinna som har lätt för att ta folk och som älskar att köra bil, en kvinna som livet ut är pryd och politiskt ointresserad, en kvinna som i mogen ålder blir sjukpensionerad på halvtid och beslutar sig för att flytta till Frankrike utan att kunna ett ord franska, en kvinna som hela sitt liv drabbas av olika sjukdomar som psoriasis och diskbråck samt hudcancer och tjocktarmscancer.

När dottern Katarina dör i barnsängsfeber endast 34 år gammal är det bara Ulla och sonen Erik kvar av den lilla familjen.

Efter 22 år i franska Lacoste flyttar Ulla tillbaka till Sverige – de sista åren kantas av ensamhet och sjukdom. Ulla diagnosticeras med kol (kroniskt obstruktiv lungsjukdom), en obotlig sjukdom som kan drabba gamla storrökare – och hon dör år 2010 i en ålder av 73 år.

Problematisk relation mellan mor och son

Relationen mellan mor och son är ofta problematisk – här finns en irritation över en mor som gång på gång kastar sig in i martyrskap och självömkan, en mor som öppet kritiserar flickvänner och som ger uttryck för ett illa dolt klassförakt, en mor som dricker för mycket och som inte drar sig för att lura till sig bostadsbidrag och skattepengar. En mor med skiftande humör som pendlar mellan livslust och melankoli:

”Från spralligaste festhumör, med ivern och glädjen över att möta människor kring mat och vin, lek och dans, med lagom mycket flirt eller innerliga samtal om livets skiftningar – till trötthet och leda när allt gått, den kroppsliga värkens återkomst, ensamhetskänslan, kärlekslängtan, bitterhet över livets framfart och människors svek. Allt inom några timmar. Baksmällan på alla plan som bara jag får se.”

Eriks syn på modern är kluven – samtidigt som barndomens modersbeundran, en förbehållslös och oförställd kärlek till modern finns där som en underström, kan man skönja den vuxna sonens lite skamfyllda känslor av kärlekslöshet och direkt aversion gentemot modern:

”Där mamma och jag var fullständigt sanna mot varandra, fullständigt lojala, fullständigt trygga. Åtminstone kändes det så för mig under många år, långt upp i tonåren. (---)

Mammas gåva och arv till mig – närhet och förtrolighet – är nu hinder som gör att jag inte kan förklara min kärlek för henne. Min känsla för henne är inte sådan att den passar i frasen ’jag älskar dig’, inte så stark, inte så allmän, inte så oreserverad, utan långt mer komplicerad.”

Erik Wijk Bild: Sofia Runarsdotter

Vad är en människa?

Där Allt vi här drömma om är ett uppriktigt försök av en försmådd son att närma sig och förstå en far som inte ville bli känd, är Bara de riktiga orden ett mångfacetterat och komplext porträtt av en mor som inte var lik någon, men samtidigt lik alla.

I sina böcker om föräldrarna är Erik Wijk uttryckligen ute efter att ta reda på och beskriva vad det betyder att vara människa:

”Hur vi lever och tar vara på våra liv. Vad vi har för möjligheter och val när det kommer till kritan. Vad det är som begränsar oss och var vi möjligen kan finna frihet. Eller kärlek. Eller frid. Hur vi klarar vetskapen om det oundvikliga och alltför snara slutet. Hur vi föreställer oss meningen med det hela. Vad är ett människoliv?”

Lyssna på en intervju med Erik Wijk i Lundströms bokradio på Sveriges Radio.

Otillräckligheten och Osäkerheten hoppar ofta fräckt in i taxin samtidigt som man för första gången försöker få fast en babybilstol och mjölken sprutar nyinköpt BH våt. De tränger sig in, luktar svett och flåsar en i nacken med taskig andedräkt redan på väg från BB.

De hänger med in och tar plötsligt en massa plats fast man ängsligt har garderat sig med Bugaboo, andningslarm och 47 bodyn, som nästa vecka ändå är för små. När man ammar hänger de över axeln och när blöjan kommer på fel väg skrattar de så att de skriker. Men vi låter dem inte knäcka oss utan tar upp kampen och garderar oss med babybloggar och mammagrupper. Med dagliga bad och oflexibla rutiner håller vi dem på avstånd men innerst inne tror vi ändå att tillägg dödar och att nappar är till för mammor som har problem med närhet.

Så här kan vi hålla på rätt länge, till och med hela lågstadiet. Konsumera och resonera oss genom vårt osäkra föräldraskap men sen är det ofta stopp. Vid 12-13 försvinner inte grundproblemet längre med en ny iphone utan då, om inte förr, måste vi börja få koll på vår självkänsla, vårt självförtroende och vår självreflektion för att klara en utmanande tonåring. Allt detta behövs nämligen för att kunna fostra ett barn till en stabil människa trots känslomässigt kaotiska omständigheter.

Tonåringarna älskar förstås sina föräldrar precis lika mycket som förr men till skillnad från andra i vår omgivning har de kanske inte längre spärrar när det gäller att berätta vad de inte gillar. Luktreceptorerna blir plötsligt lika känsliga som hos en knarkhund och de vet nu exakt var vi gömmer våra svagheter och sprickor. Men eftersom vi kanske inte vet det själva så känns allt bara orättvist, hemskt och helt oförtjänt. Vissa föräldrar gråter, andra skriker, några blir helt tysta och många väljer likgiltigheten för att inte bli så sårade. Det sista är det värsta. För både barn och vuxna.

Om man innerst inne alltid anat att man inte är så bra behövs det inte särskilt mycket rak kommunikation från en lätt oempatisk tonåring för att vi ska uppleva oss värdelösa. För en svajig själ behövs det inte så många dagar av ironiska kommentarer, nonchalans och trista omdömen innan man blir däckad. Lägg till tjat och ständigt ifrågasättande av hemkomsttider, kläder, mat, pengar och skola så är det ibland svårt att ta sig upp ur sitt emotionella dike. Med småbarn så ska man framförallt ha kroppen i skick för att orka. Sömn, mat och motion, men med tonåringar krävs det dessutom kraft att motivera alla beslut, våga hålla besluten, våga ändra dem, överleva oro, älska ungen och framförallt älska sig själv.

Har man glädjen att rida ut i den pubertala stormen med en partner som delar på fostran är det toppen men för alla som är ensamma, i praktiken eller i föräldrarelationen, är det ofta för tungt. Skäms inte för att ringa 112. Man är inte misslyckad för att man inte vet. Man är sällsynt klok när man erkänner det. Och till alla er som har välsnutna, välkammade och välartade tonåringar som tar sig igenom konflikter genom sakliga diskussioner och powerpoints runt matbordet: Grattis! Men var inte helt bombis på att det endast är er egen förträffliga förtjänst. Ni kan ha haft tur i livslotteriet eller så är ert barn bara helt fantastiskt mogen för sin ålder.

Jag trodde jag skulle bli en kul tonårsmamma. En glad morsa som med fast hand skulle få sina tonåringar att tömma diskmaskinen och röja upp hemmet på eget initiativ. En empatisk vuxen med ständigt öppen dörr. Dörren har nog alltid varit på glänt eller olåst men glad..tja, det händer. Nä, jag blir förvånansvärt trist, rigid, regelstyrd, påträngande och negativ när min läppglans försvinner, när överenskommelser alltid skjuts upp, när gnället blir en ständig tinnitus, när festplatserna alltid är hemliga och när de gillar min plånbok mer än min famn. Men en dag svängde sig den sällsynt smarta dottern mot mig och sa: Du fostrar mig som du själv skulle ha behövt bli fostrad. Men mamma, jag är inte du. Jag är en annan!

Text: Maria Sundblom Lindberg
familjeterapeut och gästande programvärd i Pia med flera

Max Forsman var 10 år gammal när han förstod att det fanns ett yrke som skådespelare. Då bestämde han sig för att det var precis vad han skulle bli. Skådespelare. Och det tackar han Allan Edwall för. Edwalls Paradis-Oskar i Rasmus på luffen gjorde stort intryck på unga Max. Allt sen dess har Edwall varit hans stora idol.

Skådespelaren Max Forsman gästar Vega Visor och vi väljer favoriter från Edwalls fyra LP-skivor utgivna under åren 1979-1984. Forsman beundrar Edwall både som skådespelare och vismakare.

Hans album bär de roliga titlarna Grovdoppa, Färdknäpp, Vetahuteri och Gnällspik.

- Fantastiskt bra namn på skivorna, konstaterar Forsman.

Allan Edwall som Paradis-Oskar Rasmus på luffen Bild: Svensk Filmindustri

Det var alltså skådespelaren Allan Edwall som i tiderna tände gnistan hos Max Forsman. Framförallt Edwall som Paradis-Oskar, som sagt, men också hans rollporträtt som Emils pappa, förstås.

- Anton är ju en sträng och allvarstyngd pappa med mycket ansvar, men samtidigt en fånig man som gör bort sig. Och en man med mycket kärlek. Helt otroligt bra tolkad av Allan Edwall, säger Forsman.

Max Forsman fick aldrig träffa Allan Edwall, vilket han är jätte ledsen för än idag. Ett möte var nämligen inbokat i Stockholm för 20 år sedan.

Max Forsman gjorde sin arbetspraktik vid Stockholms Stadsteater 1995 och lärde där känna en skådiskollega, Ove Stefansson. Edwall var Stefanssons goda vän och tanken var att Stefansson och Forsman tillsammans skulle besöka Edwall i hans hem.

- Men jag var lite på 20 år och hade så mycket annat för mig hela tiden..... Två år senare var det för sent.

Allan Edwall dog år 1997, 72 år gammal.

Livets karga villkor

Som vismakare har Allan Edwall fått ett uppsving i Sverige, bl.a tack vare Stefan Sundströms skiva med Edwalls sånger.

Edwall sjöng om den lilla människan, hennes tillkortakommanden och öden.

Enligt Max Forsman är det lämpligt att inleda ett program om visdiktaren Allan Edwall med sången Årstider. Det var nämligen den första låten Edwall spelade upp för sina vänner.

Egentligen den visa som blev startskottet för hans skivproduktion.

Årstider kom med på första LP-skivan Grovdoppa.

Allan Edwall har en helt egen ton i sina visor.

- Han var väldigt exakt i sitt arbete, trots att han utstrålade värme, glädje och improvisation. Det här gäller både skådespelarjobbet och visorna, säger Max Forsman.

Allan Edwall tilldelades en Grammis för visorna i den öppna kategorin år 2006, postumt.

På Alla Allans visor träder en träffsäker hopknåpare av texter och melodier fram. Egensinniga beskrivningar av personligheter i den påstådda periferin

- Hans visor har en otrolig ton av självkännedom och självironi. Han hade inte heller ett oproblematiskt privatliv. Han separerade två gånger tidigt och stred för sin och alla pappors rätt till sina barn efter skilsmässan, säger Forsman.

Allt för den lilla människan

Allan Edwall var född 1924 på bruksorten Hissmofors i Jämtland. Han växte upp i ett fattigt, men lyckligt hem. Hans far var fackföreningsaktiv och försvaret för den lilla människan gick i arv till Allan.

- Han övergav aldrig sina socialistiska och också marxistiska ideal. I hela sitt konstnärsskap talade han för de svaga, konstaterar Max Forsman.

Musikaliskt gjorde Edwall sina visor i folkmusikstil. Ofta för dragspel och fiol. Ackompanjerad av spelmän när han uppträdde.

- Visorna som skrevs i dur, men handlade om livets karga villkor, drabbar oss som lyssnar. Det är lättsamt på ytan, men har ett allvar och djup i budskapet.

Så vad har Max Forsman lärt sig av Allan Edwalls rollarbeten och visor?

- Våra liv är ju stundom så jobbiga och komplicerade. Att få spegla sig i nånting är otroligt viktigt. Och det är lätt att spegla sig i Allans visor. Man får sig en tankeställare som man behöver och har nytta av, säger Max Forsman.

Max Forsman väljer Allan Edwall favoriter i Vega Visor!
Radio Vega 11.5 kl. 21.05 och 17.5 kl. 8.05.

Russel Crowe regisserar och spelar en man som söker sina stupade söner i Turkiet efter första världskrigets slut.

Joshua Connor (Russel Crowe) är en enkel man från bushen i Australien, hans tre söner har stupat vid slaget vid Gallipoli och fyra år efter krigets slut beger sig nu Joshua till Turkiet för att finna sönernas kroppar och hämta hem dem.

Envist och stoiskt stretar han vidare, britterna snäser av honom och australiensarna tycker han är jobbig. Den enda som verkar förstå Joshua är den turkiska officeren Major Hasan (Yilmaz Erdoğan) som tycker att de alla kunde hjälpa herr Connor ”han är ju den enda fadern som kommit för att söka efter sina söner”.

The Water Diviner är en vacker film, postkortsvacker, liksom även Olga Kurylenko som spelar den kvinnliga huvudrollen Ayshe. Sen är det en annan sak att Russel Crowes styrka ligger i att spela tuff och hård, inte romantisk och mjuk. (Filmen A Good Year av Ridley Scott borde ha fungerat som ett varnande exempel.)

Skildringen av kriget, den brutala kampen vid skottlinjen och rent klassiska actionscener klarar Russel Crowe som regissör av galant. Kriget är brutalt och speciellt scenen med en långsam dödskamp mellan skottlinjerna är berörande. Döden kommer långsamt när du ligger med tarmarna i handen.

Bra fungerar även skildringen av tiden i Australien, det vackra men hårda landskapet där Joshua söker vatten. Ett landskap där du inte överlever om du inte också tror på hoppet. Speciellt vacker är scenen när Joshua rider iväg för att leta efter sina söner och långsamt försvinner i ett landskap som dallrar i hettan.

Det är i skildringen av Turkiet som problemen sedan börjar. För här faller Crowe tillbaka på gammaldags, klassisk exotism. Antagligen är den välmenande men klichéfylld. Turkiet och speciellt Istanbul framställs som en stad fylld av små gränder där små pojkar på kvicka fötter rusar omkring, basarerna är fyllda av färggranna tyger och kryddor, vi ser dervischer som snurrar, vi hör böneutrop från minareten och så Joshua Connor som läser ur Tusen och en natt. Nämnde jag redan kliché?

Men det finns ännu större problem. The Water Diviner är nämligen en film som utspelar sig i Turkiet precis efter första världskrigets slut, man talar om de tiotusentals stupade australiensiska, nyzeeländska, brittiska och turkiska soldaterna, man visar det grekisk-turkiska kriget som nu pågår men inte ett ord om folkmordet på armenierna.

Det är som att göra en film om andra världskriget som utspelar sig i Tyskland eller Polen 1945 och sedan på nåt vis försöka låtsas som om Förintelsen inte skett.

Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben, ist barbarisch skrev den tyska filosofen Theodor W. Adorno 1949 i sin essä Kulturkritik und Gesellschaft. Men han hade fel.

Det är nämligen tvärtom. Man måste kunna skriva dikter efter Auschwitz. Liksom man måste kunna skriva dikter efter Eerikafallet. Att låta bli, det är barbari.

Unik nätantologi

På onsdagen den 13 maj 2015 har det förflutit tre år sedan den 8-åriga Vilja Eerika Tarkki mördades av sin pappa och sin styvmor. På morsdagen.

Därför publicerar vi på nämnda dagen en unik nätantologi för att hedra hennes minne och för att påminna om det skedda. Vårt budord är: Låt det aldrig mera ske!

Eerika in memoriam Bild: Yle

Det är författaren Johanna Holmström som är initiativtagaren till den tvåspråkiga nätantologin De oskyddade. Eerikoista. Och det var hennes kollega Mathias Rosenlunds idé att involvera Svenska Yle i projektet.

12 författare

Hela tolv författare vågade inte bara skriva mot Adornos diktum utan också filma sina alster. Man måste kunna skriva dikter också efter Eerikafallet. Man måste.

Från och med onsdag kan du höra, läsa, se: 12 dikter mot glömskan, 12 påminnelser om det ofattbara, 12 röster som bryter tystnaden.

De tolv författare är:

Thomas Brunell
Monika Fagerholm
Anna Friman
Venla Hiidensalo
Johanna Holmström
Malin Kivelä
Kaj Korkea-aho
Mathias Rosenlund
Jani Saxell
Jolin Slotte
Hannele Mikaela Taivassalo
Heidi von Wright

Vi skall för alltid minnas henne

Så här skriver Johanna Holmström:

Enligt Statistikcentralen fick barnskyddet ta emot anmälningar gällande 64 471 barn år 2013, en siffra som stadigt har stigit under det senaste decenniet. Samma år utfördes brådskande placeringar för 4 202 barn. Allt som allt var 18 022 barn placerade i vård utanför hemmet. Alla dessa barn är inte Eerikor, men många av dem kunde råka lika illa ut.

Vi som har gjort denna antologi vill respektera Vilja Eerika Tarkkis minne och påminna alla som ser eller lyssnar om att det finns många fler, oskyddade, vars röster vi kanske aldrig hör.

J'accuse - Jag anklagar!

J'accuse, ett uttryck myntat av den franska författaren Émile Zola, har blivit en synonym för ett modigt offentligt ställningstagande av författare mot orättvisor i samhället. Nous accusons - Vi anklagar! Det gör tolv finländska författare med hjälp av tolv dikter inspelade som videor. De anklagar vuxna som misshandlar barn. Ibland till döds. De anklagar myndigheter som skyller ifrån. De anklagar samhället som tittar bort.

De oskyddade. Eerikoista.

Klicka på författarnas namn i galleriet nedan för att höra och se dem läsa upp sina dikter, eller se alla dikter här.

På morsdagen den 13 maj år 2012 dödades Eerika av sin far och sin styvmor. Efter att ha blivit allvarligt misshandlad i flera timmar av de personer som borde ha tagit hand om henne, rullades hon in i en madrass. Hennes mun täcktes med isoleringstejp och sedan kvävdes hon långsamt till döds medan fadern och styvmodern satt och tittade på tv, bara en liten bit ifrån. Vilja Eerika var åtta år gammal. Hon blev aldrig äldre.

Eerika kuoli äitienpäivänä 13. toukokuuta 2012 isänsä ja äitipuolensa murhaamana. Ne ihmiset, joiden olisi pitänyt huolehtia Eerikasta, pahoinpitelivät häntä monta tuntia ja kietoivat patjaan. Lapsen suu tukittiin eristysteipillä ja hän tukehtui hitaasti kuoliaaksi isän ja äitipuolen katsoessa televisiota, melkein vieressä. Vilja Eerika oli kahdeksanvuotias. Hän ei koskaan täyttänyt yhdeksän.

Eerikas far i rättssalen Bild: Yle

Enligt Statistikcentralen fick barnskyddet ta emot anmälningar gällande 64 471 barn år 2013, en siffra som stadigt har stigit under det senaste decenniet. Samma år utfördes brådskande placeringar för 4 202 barn. Allt som allt var 18 022 barn placerade i vård utanför hemmet. Alla dessa barn är inte Eerikor, men många av dem kunde råka lika illa ut. Om vi dessutom beaktar mörkertalet finns det en stor risk för att mängden barn som utsätts för våld och sexuella övergrepp är dubbelt så stort.

Tilastokeskuksen mukaan lastensuojelu vastaanotti 64 471 lasta koskevaa ilmoitusta vuonna 2013. Luku on kasvanut viimeisen kymmenen vuoden aikana. Samana vuonna 4 202 lasta sijoitettiin kiireellisinä. Kaiken kaikkiaan 18 022 lasta oli otettu huostaan kodin ulkopuolelle. Kaikki nämä lapset eivät ole eerikoita, mutta monelle voi käydä huonosti. Jos otamme huomioon myös tapaukset, jotka eivät tule viranomaisten tietoon, voi väkivalta- ja seksirikosten uhreiksi joutuvia lapsia olla tuplasti enemmän.

Tendensen att anmäla har efter fallet med Eerikas död stigit. Folk ringer barnskyddet när en femåring leker ensam på en omgärdad gårdsplan i ett husbolag i en stad. Risken med överrapportering är att de seriösa anmälningarna kanske drunknar i bruset, slinker mellan springorna, försvinner i mängden och ännu en Eerikas liv släcks.

Ihmiset tekevät ilmiantoja entistä helpommin Eerikan kuoleman jälkeen. Lastensuojeluun soitetaan, kun viisivuotias leikkii yksin taloyhtiön aidatulla pihalla. Liian herkän ilmoittamisen riskinä on, että vakavasti otettavat ilmoitukset hukkuvat kohinaan, putoavat väliin, häviävät paljouteen – ja vielä yhden eerikan elämä sammuu.

Vi som har gjort denna antologi vill respektera Eerikas minne och påminna alla som ser eller lyssnar om att det finns många fler, oskyddade, vars röster vi kanske aldrig hör.

Me tekijät haluamme tällä antologialla kunnioittaa Eerikan muistoa ja muistuttaa jokaista näkijää ja kuulijaa niistä monista, turvattomista, joiden ääntä emme ehkä koskaan kuule.

(Text: Johanna Holmström. Översättning: Anna-Maija Kalén och Nora Kajantie)

Vet ni varför vissa låtar blir hittar? För att de låter bekant. De låter som om man hört dem tidigare. Där finns något hemvant man känner igen och därför genast kan ta till sig.

Det är också mina första intryck av skivan Släkt med Lotta Svärd av Vasas Flora och Fauna.

Den främsta kraften i VFOF är Mattias Björkas (känd från Cats On Fire). Tillsammans med pianisten Iiris Viljanen har han skrivit låtar som handlar om frustration, svag karaktär och besvikelser, men som samtidigt ger svalt lindrande balsam för de själsliga såren.

Jordnära ordglädje

Arrangemangen är melankoliskt uppåt och förhöjer innehållet i de välsvarvade texterna och mjuka melodierna. Här finns en fantasifullt jordnära ordglädje man inte kan låta bli att ofta småle smått igenkännande åt. Så där som i den lätt Tom Waits-aktiga Tillbaka till Avskyvärld – den ultimata måndagsmorgonlåten.

Vasas Flora och Fauna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Kupoltältsorange

Gula och bruna klädnyanser blandas med kupoltältsorange och Volkswagen-bubblegrönt. Och det är sommar. Men det var det ju som bekant alltid när man var barn. Till och med när det var vinter var det litet sommar.

Det luktar metall och damm från morfars plåtslageri och gatan där på Brändö i Vasa är inte ens asfalterad ännu. Tillvaron är litet knaper och jag är någorlunda medveten om det fastän jag är liten. Men trots det mår vi bra.

Och det är litet det jag känner här också. Livet är kanske inte alltid någon fest direkt, men heller inte någon påse ruttna nötter.

Paralleller till Leevi

Det har emellanåt dragits litet paralleller mellan Vasas Flora och Fauna och Leevi and the Leavings. Kanske mest beroende på att de har en låt som heter just Leevi & The Leavings, men ändå. Visst finns här diverse Leevi-influenser i såväl melodierna som i den människonära smått dystra, men ändå positiva lyriken.

Det är många som försökt sig på att göra låtar som Gösta Sundqvist, men resultatet har för det mesta blivit mer eller mindre pinsamt för alla berörda parter.

För Gösta var ett unikum och ett popgeni som mycket få andra i det här landet. Därför är det inte bara onödigt, utan nästan snudd på helgerån att försöka göra musik som gamla goda Leevi and the Leavings.

Men VFOF försöker tack och lov inte låta som Leevi, utan de har plockat litet influenser därifrån och sedan gjort något eget av det.

Barbro Hörberg & The Monkees

Ställvis går tankarna även till den härliga, men idag tyvärr litet borglömda svenska vissångerskan Barbro Hörberg, i synnerhet i låtarna Gudförälder och Varje lördag.

Plus även för den snygga The Monkees-covern Om jag nånsin far till Jakobstad igen (If I Ever Get To Saginaw Again). Ett intressant val som med Björkas nyskrivna text passar perfekt på plattan.

I något skede där mitt på skivan blir det kanske litet väl mycket av det melankoliska, men överlag fungerar stämningen väl och i synnerhet Iiris Viljanens känslosamma sångröst gör att man verkligen vet precis vad hon menar när hon sjunger: "Man har knappast levt om man inte har en prick i nå't register när man dör". Selah.

James får mig alltid att skratta. Det dyker upp en glimt i hans isblåa ögon då han talar om rackartyg från sitt förflutna.

Av Sandra Anttila

Vi har inte känt varann speciellt länge, men redan nu kan jag dem utantill, alla berättelserna som han med sin västengelska brytning delat med sig över otaliga ölstop. Min favorit, den som jag ber om att få höra om och om igen, är dagen då han för sista gången satt sig i skolbänken.

En oväntad födelsedagspresent

Det var mot slutet av 90-talet, några veckor före hans 16-årsdag. Som oftast i James skildringar var det än en gång den äldre brodern som lett honom på villovägar. Den här gången hade storebror skaffat en tidig födelsedagspresent: en dos LSD.

James hade aldrig provat på hallucinogener förut, men för en ung, uttråkad kille i en liten stad i England var det ett självklart äventyr att ge sig ut på. Då han i dag talar om hur det kändes då drogen började verka och en ny värld öppnade sig blir hans min nostalgisk, nästan längtansfull. Då jag för första gången hörde historian tänkte jag att det var en typisk beskrivning av en första tripp. Underhållande, visst, men typisk. James målade fram upplevelsen med färggranna ord och otroliga detaljer, men i mina öron är varje anekdot om droger ganska lika. Då kände jag inte ännu till James berättelser tillräckligt för att veta att allt aldrig gick lika smidigt som på Strömsö.

För berättelsen hade naturligtvis en vändpunkt. Då det uppenbarade sig för mig att James på toppen av sin tripp tvingats till skolan av sin mamma var jag nära att storkna i min öl av skratt. Och att James, som knappt läst slut en bok i sitt liv, varit tvungen att skriva ett slutprov om Möss och människor medan han hallucinerade som i en 70-tals musikvideo? Det var créme de la créme av underhållande krogberättelser.

Ett rackartyg bland många

Vi alla har ett förflutet, men James talar om sitt lättsamt och utan ånger. Hans historier är delar av honom, upplevelser som format hans liv. Den tonåriga killen som aldrig menade någon illa men alltid råkade ut för trubbel är i dag endast ett minne. Träffar man mannen som nu drömmer om ett fridfullt liv med familj och ett eget företag skulle man aldrig gissa att de otyg han i sin ungdom sysslade med fick mödrar att stelna av skräck.

Och apropå mödrar, jag frågade senare om James någonsing blivit fast för LSD-trippen. Ett tiotal år efter dagen hade han berättat för sin mamma varför han blev underkänd i slutprovet i modersmål. Hon hade bara rynkat pannnan, suckat och konstaterat: "You boys were impossible."

Två gånger på ett år har dokumentärfilmaren Markku Heikkinen fått adrenalinet att stiga hos publiken. Och detta genom att ta upp frågor som annars förblivit en nyhet i gårdagens tidning. Vad är det som driver honom?

Dokumentären ”Talvivaaran miehet” öppnade årets upplaga av DocPoint-festivalen. Intresset var stort för filmen som synar vardagen bakom gruvdriftsfiaskot. En långdans som för de flesta är synonym med siffror, statistik och expertutlåtanden.

Men siffror och statistik över vunna arbetsplatser är en sak, barn som mobbas på grund av sina fäders arbetsplats är något annat. Expertutlåtanden är en sak, människor som inte kan använda vattnet i sin hembygd – det är något annat.

Det är lätt att förstå att "Talvivaaran miehet" intresserar. Namnet är bekant, temat väcker associationer. Men hur är det med den nedlagda lärarutbildningen i Kajana? När ägnade du senast sömnlösa nätter åt att fundera på den?

Nej, temat känns kanske inte så lockande när man står i filmpalatsets biljettkö en fredagskväll. Så döm om ens förvåning när ”Olipa kerran seminaari” visar sig vara en riktig adrenalinkick!

Ett tragikomiskt drama levererat på en timme och fem minuter. Välanvänd tid som visar hur samhället fungerar, vilka teser som styr och vilka konsekvenserna blir. Samtidigt säger den en hel del om behovet av bildning och kultur. Inte minst i en tid då förutsättningarna för dessa naggas i kanten.

- Jag följde med en teatergrupp som jobbade med en dokumentäruppsättning kring nedläggningsprocessen - och i samband med det började jag känna att detta måste bli en film. För att vi inte skall glömma den här typen av smygande orättvisor som Finland är fullt av, säger regissören Markku Heikkinen.

- Hur är det möjligt att man efter 110 framgångsrika år väljer att lägga ner en institution utan att ha några vettiga argument att komma med? Det är något Kafka-aktigt över det hela. Eller en David & Goljat-kamp där den stora krossar den mindre.

Från nu till då

Inledningsvis var det tänkt att helheten skulle bestå av den pågående processen i kombination med klipp ur teatergruppens uppsättning, men två år in i arbetsfasen kände Heikkinen att han måste väva in historiska tillbakablickar. För att lyfta fram sammanhanget.

Ett sammanhang som i det här fallet har sin upprinnelse i ett tydligt bildningsideal. Tanken på att alla skall kunna gå i skola. Oberoende av vem man är eller var man bor.

Seminariebyggnaden i Kajana. Bild: Black Lion Pictures Oy

Sammanhanget visar också att utformningen av utbildningens ramar påverkades av våra krig – lärare märkta av armébakgrunden tvingade fram hård disciplin och strama tyglar.

Dokumentären i sig är också stramt hållen så till vida att Heikkinens egen koppling till seminariet i Kajana inte framgår.

- Min far kom från en fattig familj med tolv barn och drömde om att gå i seminariet. Men trots gott läshuvud fanns det inga ekonomiska förutsättningar för detta och drömmen förblev en dröm. Så för mig är möjligheten till jämlik utbildning något oerhört viktigt, säger en påtagligt rörd Heikkinen.

Han är den första studenten och magistern i sin familj. Och tycker att det är fascinerande att de borgerliga krafter som i tiderna lade grunden för en stark utbildning idag är med om att skrota densamma.

En Sisyfoskamp

När Heikkinen efter den första pressvisningen fick frågan om inte "Olipa kerran seminaari" borde ha haft premiär innan valet svarade han lakoniskt:

- Det hade nog inte spelat någon roll.

Svaret låter oväntat uppgivet med tanke på att det kommer från en hängiven dokumentarist som dessutom varit partipolitiskt engagerad. Men även om Heikkinen är påtagligt frustrerad över det politiska läget och säger att han allt mer känner sig som en främling i eget land så har han insett att en dokumentär kan fungera som en väckarklocka.

Varje gång man anländer till en bygd och börjar ställa frågor så händer det något.

"Olipa kerran seminaari" väcker kanske inte debatt på samma sätt som "Talvivaaran miehet", men det hindrar inte att man som åskådare känner blodtrycket stiga. Läs t ex Johanna Grönqvists recension av filmen här.

Även om nedläggningen redan är ett faktum så säger processen i anslutning till den mycket om samhällsklimatet i stort. Trots välgrundade motargument drivs vissa beslut igenom - av obegripliga skäl.

En överlevnadsstrategi

Som åskådare är det lätt att känna frustrationen växa - och Markku Heikkinen medger att dokumentärskapandet för hans del är något av en överlevnadsstrategi.

- Jag måste göra något - annars blir jag bara deprimerad. En odräglig människa som helt går upp i att klaga på varje liten situation man möter i vardagen. Unga som inte ger sittplats åt äldre i bussen. Snabbmatsställen där man väntar en evighet på maten. Allt sådant som irriterar. Kanske jag borde prova på yoga, skrattar Markku.

Visst, yoga är säkert bra på många sätt - men primärt hoppas man att han skall fortsätta att göra sina dokumentärer. Så att vi andra kan bli frustrerade och känna oss manade att delta i debatten. Samtidigt som vi ställer oss frågan om varför inte kulturyttringar i högre grad införlivas i samhällsdebatten?

- Det görs mycket bra, samhällsengagerad teater idag. Teater som lyfter fram ekonomiska frågeställningar, belyser problem. Men aldrig att man hör politiker referera till dem. Och inte just till dokumentärer och filmer heller för den delen, säger Markku Heikkinen innan han tillägger:

- Och därför är det ju väldigt glädjande att flera riksdagskandidater faktiskt valde att ordna diskussionstillfällen i anslutning till "Talvivaaran miehet".

Så vad kan man säga? Annat än: så länge det finns dokumentärer finns det hopp.

"Talvivaaran miehet - Talvivaaras män" kan ses i sin helhet på Arenan (eller här nedan) fram till den 20.5. "Olipa kerran seminaari" hade i sin tur biopremiär den 8.5.

Våren 1917 var det matbrist i Finland. Arkitekten Torkel Nordman tyckte att Jean Sibelius skulle behöva fårkött. Sibelius tackade med en sång: ”Fridolins dårskap”.

Den 17 maj 1917 skrev Jean Sibelius i sin dagbok: ”I dag sol ehuru blåst, +6 grader. Inga starar häcka här i år. Ekorrarna! Erhöll för några dagar sedan en rökt fårbog – fiol – af Torkel Nordman. Komponerade för honom Fridolins dårskap för manskvartett. Ett skämt!”

Gömde fårbogen i en violinlåda

Det rådde brist på mat i Finland våren 1917. Sibelius goda vän, arkitekten Torkel Nordman i Björneborg, ville skicka en rökt fårbog till Sibelius. För att undvika uppmärksamhet och för att minska risken att den skulle bli stulen på vägen mellan Björneborg och Träskända packade Nordman in köttet i en fiollåda. Han skickade också ett brev där han noggrant gav anvisningar:
”Tag ur den från station strax och förvara (fårfiolen) hängande. Måtte den smaka Dig. Brännvin passar nog till den.”

Sibelius tack blev en sång

Fårfiolen kom fram och en glad och nöjd Sibelius beslöt han sig för att skicka en sång som tack. Han visste nämligen att Torkel Nordman var en god amatörsångare. Som text valde Sibelius ut en dikt av Erik Axel Karlfeldt. Den ingår i samlingen Fridolins lustgård. Sista strofen i dikten Fridolins dårskap lyder:

Gå hem och gnid det fåralår,
som hänger på din vägg,
och sjung om våra tomma år
och sälla dryckers drägg.
Gjut dubbelt öl på flisorna
av sargad violin,
och gjut o aftonvisorna
ditt svårmod, Fridolin!

Psalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen”

Sången har inte bara en koppling till matförsändelsen och till Karlfeldts dikt. Rent musikaliskt är den en travesti på den kända psalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen” (musik av Rudolf Lagi, text av J.L.Runeberg).

De två första takterna är identiska. Sibelius härmade psalmen med avsikt, för sången var ju tänkt som ett skämt. Men på ålderns höst förvånades han över sångens popularitet. I ett samtal med musikprofessorn Otto Andersson 1952 lär Sibelius ha sagt: ”jag kan inte begripa huru den blivit så allmän som den är och genom vem den har kommit i svang från början.”

”Fridolins dårskap” har blivit mycket populär och den sjungs varje vår, bland annat av Akademiska Sångföreningen i Kajsaniemi på 1 maj.

Fempower-rörelsen vill arbeta för att få fler kvinnor på chefspositioner i Finland. De försöker motarbeta en negativ trend där allt färre kvinnor befinner sig på chefsposition.

Det finns allt färre kvinnor i dag på chefspositioner i Finland. Enligt Grant Thorntons årliga Women in Business-undersökning så har andelen kvinnor i chefsposition sjunkit från förra årets 29 procent till 25 procent i år. Och hela 30 procent av alla företag i Finland har ingen kvinna i chefsposition, förra året låg den siffran på 17 procent.

Handskakning. Bild: Yle/Catariina Salo

Det här försöker rörelsen Fempower motarbeta. Fempower är en del av Dialogi-projektet som försöker revolutionera arbetsmarknaden genom att få fler kvinnor på chefspositioner i landet.

- Vi vill uppmuntra alla att vara med och göra konkreta gärningar för att förbättre kvinnors position på arbetsmarknaden, säger Fanny Karlsson som är med och organiserar Fempower-rörelsen.

Att kvinnornas andel på chefspositioner har sjunkit är bekymmersamt enligt Karlsson. Någon brist på vilja att vara chef hos kvinnor finns inte, menar hon.

- Vi har undersökt saken och kvinnor vill vara chefer. Med den här kampanjen vill vi att kvinnor själva ska kunna ta liter mera plats, säger Karlsson.

Mentorer ska sporra unga kvinnor

Rent konkret handlar Dialogis projekt om att kvinnliga chefer från olika storföretag ska träffa kvinnliga studenter från Aalto Universitetet för att diskutera hur man ska ta sig framåt i karriären. Cheferna fungerar som mentorer för studenterna och på samma gång skapar man en relation mellan studenter och kvinnor i chefspositioner. Själva Fempower-rörelsen handlar om att företag och privatpersoner kan ge löften om att arbeta för ett mer jämställt arbetsliv.

Man kan exempelvis lova att man ska sporra en ung kvinna i början av hennes karriär, eller att man ska söka upp kvinnor då man väljer talare, konsulter eller expertkommentatorer. Men också kvinnor själva kan lova att de ska söka sig till arbetsuppgifter som män traditionellt arbetar med.

Allt detta låter väldigt bra, men hur ska ni se till att detta inte bara blir tomma löften?

- Vad vi försöker göra är att skapa en samhällelig debatt om frågan och vi har samarbetspartners som vill arbeta för detta. Så vi tror att kampanjen kan lyckas, säger Karlsson.

Om ett företag avger ett löfte att de ska arbeta för jämställdhet – följer ni då upp att de verkligen gör det?

- Inte rent konkret. Men alla löften publiceras på vår hemsida, så det kan sätta en social press på företaget att de verkligen måste göra det de har lovat att göra.

Manligt i regeringsförhandlingarna

De nuvarande regeringsförhandlingarna är väldigt mansdominerade, men Karlsson hoppas ändå på att den framtida regeringen ska arbeta för jämställdhet på arbetsmarknaden.

- Det är väldigt viktigt att alla pratar om detta. Det är fel att säga att endast feminister ska prata om jämställdhet. Det finns undersökningar som säger att företag som har både kvinnor och män i ledningen klarar sig bättre, säger Karlsson.

Kvinnlig chef i ett mansdominerat yrke

Ett företag som är väldigt mansdominerat är industrikoncernen Wärtsilä. Wärtsilä är ett av tio företag som deltar i Dialogis kampanj för jämställdhet i arbetslivet. Andra företag som deltar är bland annat Lidl, RAY och Elisa.

Endast tio procent av Wärtsiläs chefer är kvinnor och en av dem är Britt-Mari Kullas-Nyman som är ansvarig för försäljning och leverans av miljölösningar. Hon fungerar som mentor i Dialogis projekt och tycker att kvinnor borde ta mer plats på arbetsmarknaden.

- Kvinnor är ofta ganska självkritiska och frågar sig om de klarar av det här, men det är jag säker på att de gör. Men man måste kanske pusha kvinnor lite extra att ta det där sista steget till top management positioner, säger Kullas-Nyman.

Industrikoncernen Wärtsilä är en mansdominerad arbetsplats. Tolv Wärtsilämotorer lastas ombordpå ett fartyg för export till Ryssland. Bild: Yle/Roger Källman

90 procent av cheferna är män

Industrikoncernen Wärtsilä är en väldigt mansdominerad arbetsplats, något som också syns på chefsnivå. 90 procent av Wärtsiläs chefer är män.

- Just med tanke på att vi är så få kvinnor på jobb så är det ju bra att vi också finns på chefsposter men man kunde tycka att det kunde vara någon mer. Inom företag måste man lyfta upp dessa frågor om mångfald och faktiskt ha det på agendan. Då man anställer folk så kan man se sig omkring och se om det kanske finns någon kvinna som också skulle passa för det här jobbet, säger Kullas-Nyman.

Tänker du, som chef, arbeta för att få fler kvinnor in på arbetsmarknaden?

- Det tycker jag att jag alltid har gjort, man ser ju alltid om det finns lämpliga kvinnliga sökanden till olika positioner. Men först måste det ju finnas en bas av sökanden också, och det är ju ett faktum att teknikstudier drar mest män än så länge. Men man borde uppmuntra kvinnor att söka sig till den här typen av utbildning, säger Kullas-Nyman.

Mer information hittar ni på Fempowers hemsida.

- När vi skulle spela ”Sylvi” i Nyslott tänkte jag att de kommer att mörda oss, säger regissören Mikko Roiha. Det var första gången någon talade svenska på Savonlinnan teatteri. Men reaktionen var tvärtom. Publiken blev begeistrad över att äntligen få höra svenska på scenen.

Att gå över språkgränsen

Mikko Roiha gästar Jakobstad i samband med Regionteaterdagarna. Utgående från hans uppsättning av Minna Canths ”Sylvi” har turnépjäser och samproduktioner mellan olika teatrar över språkgränsen varit på tapeten.

-Jag tror att teater på båda språken ger möjligheter till nya identiteter. Aha, livet kan vara så här också! säger Mikko Roiha.

För honom var den största upplevelsen under arbetet med ”Sylvi” att använda svenska och finska varje dag. Det som är vardag för många finlandssvenskar.

- Jag tycker om idén att Finland är ett tvåspråkigt land, det betyder mer än vi tror.

Pia Andersson i tvåspråkiga pjäsen "Sylvi", regisserad av Mikko Roiha. pressfoto från pjäsen sylvi på åbo svenska teater Bild: Ilkka Saastamoinen

Gör folk vana vid att höra svenska!

-Finlandssvenskarna måste börja använda svenskan mer, istället för att konservera språket, då isoleras det och dör. Här kan teatern bidra, säger Mikko Roiha. Finlandssvenska teatrar borde göra samarbetsproduktioner med finska teatrar. Det kostar inte så mycket att texta en föreställning. Då blir folk vana vid att höra det svenska språket.

Alla har rätt till bra teater

Att samproducera teaterpjäser med flera olika teatrar och sedan skicka ut pjäsen på turné förverkligar enligt Mikko Roiha också grundlagen.

-Varje finländare har rätt till bra teater på sin egen hemort. Samproduktioner betyder också att man kan specialisera sig och till exempel göra en föreställning speciellt för gothare – och sen skicka ut den på turné till gothare runt om i landet.

Det har förflutit 36 år sedan Mel Gibson blev Mad Max med hela världen. Det har flutit mycket vatten under actionbroarna sedan dess. Och det märks. På ett positivt sätt.

”Mad Max – Fury Road” inleds med en komprimerad prolog. En snabbstudie i hur det blev som det blev. Och när jag säger snabb menar jag snabb. Detta är nämligen en film där det går undan. Hela tiden.

Vi befinner oss i ett ökenlandskap i en obestämd framtid. Oljan är nästan slut – vattnet likaså. Den värld vi presenteras för styrs av Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne) – en arvtagare till historiens alla makthungriga våldsmän.

Denne despots hierarkiska värld är uppbyggd kring ledare, krigare och slavar. De mest utsatta agerar blodbank för krigare som behöver pumpa upp sig mellan varven. Fångar dräneras ofta på allt blod.

Och just denna dag anländer en ny fånge. En fånge som heter Max (Tom Hardy).

Men kvinnorna då? Tja, frånsett den enarmade stjärnchauffören Furiosa (Charlize Theron) är kvinnans roll enbart att avla fram perfekta söner. Naturligtvis.

Gammal story – nya kläder

En stor del av de gamla elementen har denna moderna Mad Max-historia transporterat med sig från 1980-talet. Bara för att därefter förstora och speeda upp allt. I potens 620. Ungefär.

Kvar finns Max-gestalten, kampen om bränsle och det eviga körandet med fräsiga fordon. Samt naturligtvis förkärleken för exotiska kläder och olika gutturala läten framom repliker.

Men ingredienserna är som sagt uppdaterade. Bilarna har fått en rejäl injektion nitroglycerin och skjuter fram i en takt som får "The Fast and the Furious"-stuket att framstå som en bilskola i Helsingfors.

Kläderna som i tiderna såg ut att vara hämtade direkt ur Tom of Finlands garderob har blivit mer stiliserade - medan frisyrerna gått från permanentat aerobicfluff till renrakad Riddick-look.

Men det man framförallt åtgärdat är genusperspektivet. Denna gång är det inte Max som kör showen - det är Furiosa. Och hon gör det med furiös kraft.

Det är hon som tar initiativ och risker, det är hon som står för mod och beskyddarinstinkt. Det är hon som manar på de andra, som leder framåt. Max finns där - men han har inte längre huvudrollen.

Två timmar adrenalin

Det som skiljer "Fury Road" från många av sina genrevänner är att den aldrig släpper taget om en. I motsats till många andra actionfilmer satsar den på att bygga upp ett persongalleri man bryr sig om.

Och där så många dystopier blir alltför verklighetsfrämmande har man här strött in en oljekris, ett förtryck av de fattiga och en självmordsbombartradition som upprör.

Därtill lyckas George Miller disponera sina två timmar väl. Just när det känns som om intensiteten höll på att sacka ihop kommer nästa vändpunkt. Och strax därefter ännu en.

För en gångs skull behöver man således inte vara rädd för att man sett hela filmen om man sett trailern - man blir garanterat överraskad down the fury road. Så att säga.

Hård Hardy och supercool Charlize

För att actionspektakel av den här kalibern skall ha några överlevnadsmöjligheter måste skådespelarna vara karismatiska. Och de är de. Tom Hardy passar utmärkt i rollen som mannen som plågas av det förflutna medan han agerar som en maskin.

Nicholas Hoult som slog igenom som barnstjärna i "About a Boy" (2002) har vuxit till sig och gör en fin insats som den övertygade krigaren som plötsligt börjar tvivla på sin övertygelse.

Och så har vi Charlize Theron. Modellen som måste sminkas intill oigenkännlighet och spela massmördare innan någon tog henne på allvar (Monster, 2003). Modellen som i likhet med Sigourney Weaver och Demi Moore plockat på sig tuffhetspoäng i samma takt som hon rakat av sig håret.

Med renrakat huvud och blick av stål är hon så cool att man bara baxnar. Och det imponerande är inte att hon är tuff utan att hon lyckas kombinera hårdhet med både värme och integritet. Detta är inte en mördarmaskin - utan en människa som farit väldigt illa.

Men visst gör det ont när nävar brister...

Mycket är således nytt och fräscht när George Miller än en gång tar sig an sitt magnum opus. Men vissa saker är nya på ett sätt som gör ont. För visst har det hela blivit hårdare, brutalare och mera cyniskt.

"Mad Max - Road Warrior" vad förbjuden under 18 då den kom 1982 - idag har man svårt att kväva en gäspning medan man väntar på actionsekvenserna. För det kan väl inte ha varit den där döda gubben i långtradaren som gav anledning till K 18-stämpeln?

Eller spjuten som kastades i helbilder så vida att man knappt kunde urskilja såren?

Idag är det blod, sparkar i huvudet och söndersprängda kroppar som gäller. Överallt och hela tiden. Gärna i närbild.

Eftersom det är så lätt att bli tagen av helhetsintrycket dröjer det en stund innan man kommer på vad det är som saknas. Men småningom inser man att det som gått förlorat är ett visst mått av oskuldsfullhet. Den måtte ha blivit överkörd och dött någonstans mellan åren 1985 och 2015. Eventuellt på Fury Road.

”Det var i själarnas förunderliga schakt …” så inleder Ola Nilsson med Rainer Maria Rilkes dikt om Orfeus, Eurydike, Hermes sin roman om kusinerna Isidor och Paula.

Spännvidden är stor i denna roman som rör sig mellan underjordens mörker och ovan jord på många plan. I dikten är Eurydike, som vistas i Hades, redan förvandlad av det tillstånd hon är i. Döden är ingenting man återvänder från med lätthet. Det förblir oklart om hon ens vill återvända …

Det är en lysande berättelse Ola Nilsson har mejslat fram. Skildringen av Isidor och Paula är tredelad. Två delar handlar om kusinernas vuxenliv där vardera kommer till tals. Den mittersta är en hågkomst av en somrig barndom överskuggad av våld. Kusinerna Andreas och Elin tillbringar några veckor hos sin mormor på en ö. Med på ön är deras mammor Agnes och Bibbi.

Våldsam mor

Problemet är att Agnes misshandlar Elin för den minsta förseelse och en dag går hon så långt att till och med mormor, som till varje pris vill hålla myndigheterna utanför, inser att Agnes har gått för långt. Elin får komma och bo hos Bibbi och Andreas, men bara tillfälligt. Sedan återbördas Elin till sin mor igen.

Som vuxna har Andreas och Elin tagit sig nya namn enligt de hästar som funnits i mormors stall. Isidor (Orfeus) har fått jobb som tunneltågsförare. Han är en kugge i systemet som leds av trafikledaren som har nästan gudomlig översikt över alla spår och linjer. Tider ska hållas och systemet löpa utan onödiga avbrott. Det är en arbetsplatsskildring med utsökt detaljskärpa. (Vad allt ska inte klaffa för att vi inte ska märka mekanismen bakom?)

Ensamma tankar

Den stora skräcken är att råka ut för put, person under tåg. Alla är rädda för det och Isidor mer än andra för han tänker sig att han en dag kan råka ut för att det är hans kusin Paula som kastar sig under tåget. De här tankarna har han svårt att slå ifrån sig när han sitter ensam i sin förarhytt.

Paula (Eurydike) har flyttat in en källarlokal under gatunivå i Södermalm, dricker för mycket och röker på. Hon har mentala problem och periodvis blir hon intagen på sjukhus. Isidor följer henne till sjukhuset och försöker locka henne ut ur hennes mörker. Men alldeles som Eurydike i Rilkes dikt har hon svårt att följa Orfeus upp till ljuset.

Det onda försvinner inte

Paula minns mormors ord: ”Såren läker med tiden, men det onda försvinner aldrig så det är ingen mening med att försöka ta bort det. Du måste vara stark så att du kan uthärda det onda.” Men hur? Det är frågan.

Vem som egentligen behöver den andra mera förblir oklart. Det går inte så bra för kusinerna där de hankar sig fram i ett Stockholm fyllt av mentalpatienter som släppts fria efter psykiatrireformen 1995. ”Ut med dem i det fria bara, tänkte Paula. Som när man lämnar en sommarkatt i dikeskanten sedan man tröttnat på att leka att den är en del av familjen.”

Det går att läsa Ola Nilssons roman som en mytisk metafor om dödslängtan och livsträngtan. Men det går också att se den politiska helhetsbilden av ett samhälle där hemlösa som söker sig värme i tunnelbanan kallas ”sovande” och kastas ut av väktare. Eller där den som bor i en källarlokal inte får använda sopnedkastet utan tvingas klämma ned soppåsarna i papperskorgar på stan. Papperskorgar där det redan finns andra soppåsar …

pärmen till ola nilssons isidor och paula Bild: Natur och Kultur

Kärlek som tär

Ola Nilsson beskriver kusinernas utsatthet med små, men exakta medel. För att Paula ska kunna komma in till lugnet på avdelningen måste hon intyga att hon har självmordstankar. När Isidor kommer för att besöka Paula på sjukhuset har novembervätan trängt igenom hans skor och vid det laget han får veta att hon redan har åkt så har vätan trängt igenom strumporna. Kärleken till den enda som finns att ty sig till är förtvivlad.

Kusinerna fínner tröst i Steve Reichs skiva Different trains. Den amerikanske minimalisten reflekterar över sin barndom då han åker tåg mellan New York och Los Angeles för att träffa sina föräldrar som separerat. Senare inser han att som judisk pojke under andra världskriget skulle han, om han levat i Europa, varit tvungen att åka helt andra tåg. De som förde till koncentrationslägren. I det tredje stycket upprepar rösten av en överlevande från förintelselägren ”The War is over” medan en annan röst frågar ”Is it?”

Ola Nilssons lyriska och exakta berättelse besvarar frågan nekande. För många tar den dagliga kampen aldrig slut. Hur ska man lära sig att uthärda det onda? Hur kan man locka en annan människa att fortsätta leva om man själv står ensam och fryser om fötterna? Ola Nilssons roman om Isidor och Paula är någonting långt utöver det vanliga. Det är en samhällsskildring med mytiska undertoner där mycket sägs mellan raderna.

På fredag startar Svenskfinlands största handbollsevenemang Sjundeå Cup.

Oberoende sol, regn eller kylig vind är turneringen något alldeles speciellt för alla som någongång deltagit.

- Det är ju deltagarna som gör cupen så fin! säger eldsjälen Helena Lönn som varit med om Sjundeå Cup sedan 1973.

Berätta - vad är bäst!

I år vill vi på Svenska Yle lyfta dina bilder och dina bästa minnen från Sjundeå Cup. Berätta för oss i bild, gärna med kommentar – Vad är bäst med Sjundeå Cup? Vi tar in bilder, videon och kommentarer via instagram och twitter på svenska.yle.fi. Använd #sjundeåcup

Du kan också skicka in bild, video eller kommentarer till lordax.vega@yle.fi eller kommentera här direkt under artikeln.

Följ med via radio eller webb

På svenska.yle.fi kan du följa med bildfödet från sociala medier.

Matchresultat, stämningar från ort och ställe hör du också i:
Radio Vega i Lördax med start kl. 10 på lördag och i Vega Sporten både på lördag och söndag.
Direktrapporter i Radio x3m i Veckoslutskommittén och bilder på svenska.yle.fi hela veckoslutet.

Delta och skicka bilder med kommentarer, #sjundeåcup

Tack!

Läs också:
Rekordmånga lag deltar i årets Sjundeå Cup
Solen sken på Sjundeå Cup 2014
Soligt och roligt på Sjundeå Cup 2012

År 2014 firade Nits sitt 40-års jubileum. Lika länge har de gjort sin egen form av konstpop. Ett unikt sound där de lekfullt blandar brittisk 60-tals pop och rock med den New Wave-musik som kom i slutet av 70-talet.

Det har sagts om Nits att deras största nackdel är geografin. Att de kommer från Holland. Hade Nits bara kommit från t.ex. England, så hade de varit betydligt mer kända idag än vad de är. Trots sina drygt 40 år i branschen.

Charmen med Nits

Men samtidigt är det litet det som är charmen med Nits – just det att de inte är så himla stora. För när man väl upptäckt dem är det som att man har hittat ett smultronställe som nog är öppet för alla, men som ligger litet avsides och som det kräver litet arbete att hitta. Men när man väl gjort det märker man att det var mer än väl värt besväret.

Nits har hela tiden varit ett uppfriskande alternativ till all massproducerad dussinpop som tutas ut överallt. Ett organiskt botemedel mot musikens plastsjuka.

Börjar i Amsterdam

Historien om Nits börjar år 1974 i Amsterdam med bandets blivande frontman Henk Hofstede. Han och tre andra f.d. konststuderande bestämde sig för att starta ett band tillsammans. Av den här grunduppsättningen har trummisen Rob Kloet hängt med hela vägen.

Till en början var de influerade av brittiska band som The Move, The Kinks och framför allt The Beatles. Men det dröjde inte länge innan Nits även hittade grupper som Talking Heads, Kraftwerk och XTC. Och lägger man ihop allt detta och rör om litet, så har man Nits. Eller The Nits som de kallade sig till en början.

"Hits"-samlingsskivan är en utmärkt introduktion till Nits och deras musik. Nits Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

I mars 1977 kom deras debutsingel Yes Or No och på den hör man rätt tydligt de brittiska 60-tals influenserna. Följande år kom deras första platta. Den fick kort och gott namnet The Nits.

Närmare 30 skivor

Hittills har Nits gett ut närmare 30 skivor om man räknar med live- och samlingsplattor. Även de äldre har getts ut som nytryck på CD – förutom deras debutalbum. Och så kommer heller inte att ske. Enligt bandets frontman – Henk Hofstede – beror det på att den skiljer sig så mycket från deras övriga produktion. Att det var egentligen först på andra plattan som Nits började hitta sin egen stil. Då började den nya vågen att ta över allt mer i deras musik.

Kärnan i Nits har ända sedan starten bestått av sångaren, gitarristen och den huvudsaklige låtskrivaren Henk Hofstede samt trummisen Rob Kloet. Men det finns ännu en tredje person som räknas till den här kärnan och han börjar nu bli allt mer synlig i bandet. Det är keyboardisten Robert Jan Stips.

Robert Jan Stips hade redan agerat på ett par Nits-plattor som producent och med munspel. Men nu blev han en mer aktiv del av Nits och förutom några års paus kring millennieskiftet har han varit en fullvärdig medlem av Nits på såväl skivor som turnéer.

Twilight Zone

Robert Jan Stips har också varit medlem av Hollands kanske mest kända rockband, Golden Earring. Man kan bland annat höra honom på Golden Earrings skiva Cut, alltså den med hitten och klassikern Twilight Zone.

När Robert Jan Stips kommit med innebar det samtidigt att det hördes mer synthar och klaviatur i Nits musik.

Kring mitten av 1980-talet började Nits ta in fler europeiska influenser från bland annat chansoner och musikteater. Vid sidan av de vanliga Nits-aktiga småroliga finurligheterna började både deras musik och texter få mer djup och bredd.

Det här är också något som präglat Nits genom hela deras karriär – de har aldrig varit rädda för att förnya sig och testa på något nytt.

Efter att i några år ha lekt med diverse synthar och effekter kände Nits att de ville gå tillbaka till rötterna och göra en skiva med små medel och spela in musiken mer eller mindre live i deras träningslokal istället för någon dyr studio. Resultatet blev den litet nerskalade och jordnära In The Dutch Mountains.

Det är en mycket varm skiva som innehåller några av Nits bästa låtar någonsin där många av texterna går tillbaka till sångaren Henk Hofstedes barndom. Bland annat titelspåret In The Dutch Mountains som har blivit något av en signaturmelodi för Nits. Den handlar om hur Henk som liten trodde att det fanns berg genast utanför hans hemstad Amsterdam.

Nits har under hela sin karriär varit ett hårt arbetande band som ivrigt turnerat runtom Europa – från Paris till Moskva och från Helsingfors till London. Och när 1980-talet närmade sig sitt slut ville de tacka sin trogna publik med en liveplatta. Som för säkerhets skull blev en trippelskiva. Det här albumet fick den på svenska rätt roliga titeln Urk, men blev namnet till trots deras bäst säljande platta.

Efter att hållit på i 20 år var det år 1994 dags för Nits att ge ut en skiva även i USA. Det är kanske litet lustigt att tänka att det skulle ta så länge för det, i synnerhet som de hela tiden sjungit på engelska. Men de hade från första början valt engelskan framom holländskan eftersom engelska är ett internationellt mer gångbart språk. Trots det har Nits ändå alltid haft mer framgång i icke-engelsktalande länder.

För att erövra USA spelade Nits in deras kanske mest kommersiellt ljudande platta under deras karriär – dA dA dA. Men det var också annars en av deras bästa skivor dittills. Både melodisk och fyndig med äkta Nits-känsla.

Trots ett gott försök lyckades Nits ändå inte erövra USA, även om kritikerna där rosade skivan. Men på samma sätt som det finns populära artister i USA som vi i Europa inte förstår oss på, så finns det artister hos oss som inte går hem i USA. Och Nits är ett väldigt europeiskt band. Det kommer man inte ifrån.

Finland + Nits = sant!

Men vi här i Finland har alltid gillat Nits och Nits har allltid gillat Finland. Till och med så pass mycket att de år 1998 gav ut en skiva vid namn Alankomaat, alltså Nederländerna. På den skivan hittar vi även diverse finländska musiker som Wimme, Angelin Tytöt och Kimmo Kajasto.

Även plattan Alankomaat fick mycket fina recensioner av kritikerna. Men inte sålde den desto vidare för det.

Och det är liksom Nits karriär i ett litet nötskal – kritikerna och en drös insatta fans diggar dem jättemycket, medan den stora allmänheten inte ens har hört talas om dem. Trots att Nits har hållit på i drygt 40 år.

Ministry of Silly Walks

Henk Hofstede jämförde en gång Nits karriär med den klassiska Monty Python-sketchen Ministry of Silly Walks. Ni vet den där John Cleese tar överstora kliv med sina långa spindelben. Det ser både lustigt och underligt ut, men är samtidigt rätt svårt att göra själv. Och om Henk Hofstede tycker att det är en passande beskrivning av Nits, så – då säger vi väl så.

Nits i Radio Vega

Missa inte programmet Fokus på Nits i Radio Vega torsdag 14.05.15 kl.18.03 eller onsdag 20.05.15 kl.13.03!

I vintras kunde man höra Ulrika Nielsens essä ”Undergången” i Radio Vega inom ramen för programserien Dokumenterat – en dystopisk text där människor är satta på undantag (eller satta att springa runt i ett meningslöst ekorrhjul) i en värld som ser till ekonomins snarare än till människans bästa.

Denna radioessä ingår som en del i boken Undergången som utkommer i dag.

Redan den första dikten ("Defectio solis") i samlingen anger tonen: diktjaget vandrar runt bland ruiner och reliker på oplatser i en solförmörkad låtsasvärld där jaget är utraderat, icke-existerande – här finns infrastruktur, men inga vägar.

Tomma shoppingcenter vårt arv till eftervärlden

I sina texter målar Ulrika Nielsen fram ett mörkt dystopiskt landskap, en värld utan framtid, ett öde land där vårt arv till eftervärlden är övergivna och tomma stormarknader, nedlagda industriområden och nerslitna byggarbetsplatser.

En framtid där civilisationens minnesmärken sjunker ner i ett vegetativt kaos, en värld där den vilda naturen täcker in och täcker över alla tecken på mänskligt sammanbrott och civilisationens tillkortakommanden och dödsryckningar.

En apokalyptisk värld där ekorrhjulet slutat snurra, där vi hart när shoppat ihjäl oss i brist på annan vettig sysselsättning, en värld tömd på mening och där likgiltigheten och tomheten brett ut sig:

”En kväll sa hon: Vi ska lära oss att leva i en värld tömd på mening.
Vi ska lära oss att avstå från denna mening.
Allt ska vara likadant.
Allt ska vara för alla.
Inte en levande tanke eller sammansatt känsla.
Inga svårigheter.”

En värld av vinnare och förlorare

Ulrika Nielsens prosalyriska texter sitter som en smäck i ett allt hårdare politiskt och ekonomiskt samhällsklimat där diskussioner om nyttoaspekter och vinningsmål sopar golvet med allt som heter medmänsklighet och moral. En samhällssyn som delar in folk i vinnare och förlorare.

Samtidigt finns här en stark kritik av en allt snävare och egoistisk livssyn där de egna behoven och målsättningarna kör över en osjälvisk och demokratisk syn på allmännytta och välfärd för alla.

I långdikten ”Undergången” möter vi en avtrubbad och vilsen vinnarkvinna som står uppe i ett inglasat kontor på 27:e våningen. Nedanför henne brer finanskvarteren ut sig, inom henne ekar tomheten, eller snarare en önskan om tomhet, avskildhet, havet – ingentingvaron som dröm och passion.

En längtan till ett mer okomplicerat, äkta och sant liv – hundflokor och skogsklöver i stället för glasfasader och stålkonstruktioner:

”Jag vill leva omsorgsfullt, närmare.
Vanmäktigt.”

Motstånd och trots när allt rämnar

Kaos, kriser, krig, katastrofer – allt kommer över oss som meteorregn över tid och rum, och i en diktsvit som rent konkret sprängts över sidorna till ett moln av bilder och ord som sakta singlar ner får vi syn på ett par ”sprängda, blodiga / gymnastikskor / snörena löst knutna, smutsiga, grå och / slitna snören just som de / knöts den dagen på väg till / skolan (---)”, vi möter Etty Hillesum som ”plockade blommor / i Westerbork / längs barackernas söderväggar / växte det / röda / gula / vita också / hon ställde dem i ett glas vatten intill sin sovplats”.

Judinnan Etty Hillesum tillbringade en tid i nazisternas koncentrationsläger i holländska Westerbork innan hon transporterades till Auschwitz där hon dog 29 år gammal den 30 november 1943. Ettys efterlämnade dagboksanteckningar utgavs postumt år 1981.

I en artikel på Svenska yles webb säger Ulrika Nielsen att ”(m)ånga samtida konstnärer och fotografer har intresserat sig för platser som gått under och övergivits. Bilderna är ofta motsägelsefulla. Gräs, blommor och träd som spränger genom förfallna igenbommade hus. Den här texten är skriven lite i den traditionen.”

Och detta trots och motstånd, denna envishet och envetenhet kännetecknar också de mörkaste och mest nedslående passagerna i Nielsen omskakande och politiskt laddade prosalyriska texter.

I sommar kastar Riitta Airos loss och seglar iväg till Medelhavet. Hon säger upp sin bostad, säljer det mesta hon äger och flyttar ut i båten.

Att lämna Finland och ensam med sin hund bosätta sig i en åtta meter lång segelbåt kan låta ganska våghalsat. Riitta Airos har emellertid planerat allting i två år. Hon har noga gått igenom resrutten genom Europa, hon har checkat vilka hamnar i Italien eller Grekland hon kan övervintra i och hon har rustat upp sin båt under den gångna vintern. Båten Mandelina ska klara av att inhysa 60-åriga Riitta och 13-åriga hunden Cessi för en lång, lång tid.

Vi backar i tiden. Vad var det som avgjorde att Riitta Airos flyttar ut i en båt?

Historien kunde börja i barndomen, eftersom Riittas pappa var med i sjöscouterna och familjen hade båt. De flesta somrar tillbringade Riitta i skärgården.

Men vi börjar istället i Helsingfors där Riitta ägde en lägenhet. För några år sedan beslöt fastighetsbolaget att alla vattenledningar skulle förnyas. Stambytet kostade Riitta 46 000 euro.

Det är inte klokt hur mycket det kostar att överhuvudtaget bo någonstans

Under den tid stambytet i Helsingfors pågick och Riitta bodde i en husvagn, läste hon böcker om segling och båtliv. Hon märkte att det gick helt bra att bo flera månader på liten yta och började planera för en flytt från Helsingfors. Ja, Riitta började smida planer på att flytta helt utanför traditionella husväggar.

- Det är inte klokt hur mycket det kostar att överhuvudtaget bo någonstans. Jag ville inte längre skuldsätta mig så jag sålde lägenheten.

För tillfället bor Riitta i en liten hyresbostad i Ekenäs. Några hundra meter från huset finns båthamnen och hennes segelbåt. I juli (2015) säger Riitta upp sin hyresbostad och flyttar till båten.

- Det här är ett klart ställningstagande. Jag förstår mig inte på vår bostadspolitik. Våra boendekostnader är för höga och det är svårt att komma över en hyresbostad till ett rimligt pris.

- Jag förstår inte heller varför man inte får bo i husvagn eller båt. Våra vintrar är i och för sig så pass kalla att jag föredrar att bo i båt i Medelhavet än här hemma.

Resan till Medelhavet går genom Europa

Riitta tar fram en tummad karta över Europa. Här har hon ritat in sin resrutt. Startskottet går i mitten av juli. Första stoppet blir i Stockholms skärgård.

- Där har vi ett möte. Jag är medlem i Svenska Shipman 28 förbundet eftersom jag äger en båt av den modellen.

Shipman 28 är en svensk båt ritad av Olle Enderlein. De första exemplaren sjösattes 1970 och seglar än. Också Riittas båt är från början av 70-talet. Båten är hennes tredje egna. Den första båten var en liten jolle, den andra lite större och Mandelina är drygt åtta meter. Båten är en riktig klassiker.

Från Stockholms skärgård bär det vidare till Gotland, Öland, Bornholm och Travemünde i Tyskland.

- Sedan tänker jag segla längs kanalerna genom Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike till Medelhavet.

Segelbåten Mandalina, ännu i vinterförvaring uppe på torra land. Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Resan genom Europa får ta tid. Jag har inte bråttom någonstans. Jag kunde förstås välja att segla på Nordsjön, men eftersom jag har hunden, som vill komma i land varje dag, väljer jag kanalerna.

Riitta har räknat ut att hon skall passera 273 båtslussar och två båthissar.

- Jag kommer att se många historiska platser och vackra byggnader. Jag har läst Göran Schildts böcker, men nu får jag se allt själv.

Riitta planerar komma ut i närheten av Marseille och efter det fortsätter resan mot Italien.

- Om jag hinner, seglar jag över till Grekland. Men jag kan också övervintra i någon hamn i Italien.

Riitta har också preliminära planer hur hon skall segla under åren 2016 och 2017, men hon anpassar sina seglatser till hunden Cessi.

- Så länge Cessi lever håller vi oss kvar i Medelhavet, efter det får jag se vartåt det bär. Det beror förstås också på min egen hälsa.

På kartan finns en rutt som pekar mot Gibraltar, Kanarieöarna och vidare mot Karibien.

- Det är många som gjort rutten, men inte så många gamla, ensamma kvinnor.

Riitta Airos har två barn från sitt första äktenskap. De har inte desto mer motsatt sig sin mammas planer.

- De kan ju flyga ner till mig. Jag har plats i båten.

Riitta Airos sitter i sin segelbåt, som ännu är uppe på land och täckt av vit presenning Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Riitta är bra på motorer

Till Riittas barndom hörde det alltså till att leva båtliv. Tillsammans med sin andra man ägde hon också en båt. Men visst har det funnits år utan skärgårdsliv och båtutflykter. Hennes första man var inte överhuvudtaget intresserad av båtliv.

Segling är inte viktigt för mig, men det är både ekologiskt och ekonomiskt

För Riitta är det viktigt att få vistas i skärgården. Hur man tar sig fram är mindre viktigt.

- Vi har haft både motorbåtar och motorseglare. Segling är inte viktigt för mig, men det är både ekologiskt och ekonomiskt.

Riitta har utbildat sig till elektronikmontör, vilket innebär att hon kan göra en hel del själv på båten.

- På 90-talet ägde vi dessutom ett gammalt hus och min man lärde mig både renovering och träarbeten. Dessutom lärde han mig hur man reparerar bilar och därför kan jag en del om motorer.

Riitta har flera yrkesexamina att luta sig tillbaka mot. Hon är också reklamsekreterare, handelstekniker och massageterapeut.

- Jag har studerat vid sidan av mina jobb. Det har passat mig och jag har haft nytta av alla mina yrkesexamina. Men min filosofie magisterexamen i nordiska språk, engelsk filologi och allmän lingvistik tog trettio år att slutföra.

Stress och ekonomisk press resulterade i utbrändhet

Riitta har varit gift två gånger. Hennes första man hade problem med spriten, vilket var en bidragande orsak till att äktenskapet slutade i skilsmässa. Med sin andra man startade Riitta ett företag. Det var också med honom som båtlivet återupptogs. Men när mannen insjuknade blev det jobbigt i familjen. De kunde inte fortsätta med företaget och huset blev också en ekonomisk belastning.
Mannen blev opererad i hjärnan, men blev aldrig återställd. Flera andra familjemedlemmar insjuknade också.

Till sist bröt också Riitta ihop.

- Det var jättetungt. Till sist dog min man.

Riitta blev utbränd och vårdades sex veckor på sjukhus.

- Visst var det hemskt, men det var en ny roll för mig. Jag märkte också att jag hade mycket vänner och familjen hjälpte mig också.

- Man lär sig en hel del om sig själv och sina närmaste när man är sjuk.

Riitta har haft många jobb under årens lopp. De sista åren jobbade hon som massageterapeut med egen firma. Hon var tvungen att sluta för några år sedan när hon fick artros i handlederna och fingrarna.

- Temperaturväxlingar påverkar inte på artrosen och nu har jag byggt om i båten så att jag ska klara av att sköta allting själv trots att krafterna tryter.

Idag lyfter Riitta deltidsinvalidpension.

Ny toalett och ankarvinsch

Man skulle aldrig tro att Riitta har hunnit fylla 60 år. Ombord på båten Mandelina rör hon sig som en pigg, liten ekorre.

Riitta i beråd att titta in i segelbåtens "maskinrum". Också här har hon gjort en del förbättringar under vintern Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Hon förevisar alla förbättringar hon gjort. Hon har bland annat förnyat toaletten. Den är nu separerande och komposterande. Hon har också tillverkat en snillrik, ny lavoar av en liten genomskinlig plastlåda.

Den nya toaletten i Riittas segelbåt har många finesser under locket Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Ett modernt system och eftersom jag byggde toaletten själv blev den också billig.

Riitta har själv tillverkar den lilla lavoaren i segelbåtens wc Bild: YLE/ Tiina Grönroos

Riitta har investerat i en ankarvinsch. Ännu i år orkar hon lyfta ankaret, men hon vet inte hur det är med orken om ett år eller två.

Vattentanken är ny, den rymmer nu 100 liter. Bränsletanken är också ny, liksom VHF-radion.

Riitta ska ännu förnya fönstren och måla glasfiberbåten utvändigt. Men i mitten av juli skall hon vara redo att kasta loss.

Friheten hägrar – och äventyret

Är Riitta inte rädd för att hon ska känna sig ensam ombord på Mandelina?

- Nej, jag är inte rädd. Ensam har jag varit i min lägenhet. Det är bättre att vara ensam där det är varmt och soligt. Jag lider dessutom inte av ensamhet. Det finns båtfolk överallt om man vill ha sällskap. Dessutom har jag hunden.

- Det bästa är friheten och självständigheten. Och att jag inte fastnar i någon rutin utan att det är ett äventyr.

- De flesta vänner tycker att det jag gör är fint. Många har sagt att det skulle vara skönt att göra samma sak. Men man måste vara beredd att lämna det mesta. Bostad, ägodelar, familj och jobb. Omöjligt är det inte, men svårt.

Vad händer om Riitta ångrar sig?

- Då säljer jag båten och tar flyget tillbaka till Finland och skaffar en bostad igen. Men det är också möjligt att jag tar flyget någon annanstans. Carpe diem!

- Visst är jag ganska lycklig!

Här kan du läsa Riittas blogg.

Du kan höra Riitta Airos i ett Samtal om livet den 15.05 och 16.05.15. Programmet finns också på Arenan.

Sonja Biskop och Geir Rönning har släppt Mysteriet deg som radiosingel. Låten kommer med på en julskiva för Röda Korsets katastroffond och är ett första samarbete mellan Biskop och Rönning. Precis som i originalet med Bjørn Eidsvåg och Lisa Nilsson gör de låten på två språk, norska och svenska.

Vems goda idé är detta?

Geir: - Om du gillar idén Gunilla så var det jag som kläckte den. Men om du ogillar den så var det Sonjas fel, ha ha..

Sonja: - Nja, idén var väl min, men vi har pratat tidigare om att göra nånting tillsammans.

Ni har ju stått på samma scen i Fighting Star i Vasa. Men ger denhär inspelningen mersmak för mera nordiskt samarbete, flera projekt ihop?

Geir: - Ja absolut!

Sonja: - Absolut! Vi borde hitta fler sånger på norska-svenska, eller hur Geir!

Geir: - Samarbete över gränserna har ju funnits i många år. Arja Saijonmaa har jag sjungit med, Elisabeth Andreassen, Nina Tapio, Laura, Lill Babs, ja listan är lång. Men det som gör detta speciellt är att vi håller oss till två språk, det är underbart vackert tillsammans!

Denhär låten testar vi på Danslistan nu och så kommer den med på en julskiva för Röda Korsets katastroffond. Men vilka andra projekt är på gång just nu?

Sonja: - Jag spelar teater! Pjäsen "Mitt hjärtas hem " som hade premiär förra sommaren spelas igen i sommar och jag har en roll i pjäsen. Och så har jag har skrivit musiken till pjäsen.

Geir: - Jag jobbar med min första svenskspråkiga skiva! Har det mesta klart. Annars är sommaren en skön kombo med live gig både med band och solo i Norge och Finland. Och så lite semester. Till hösten kommer jag att släppa albumet, men jag hoppas hinna med ett par singlar före det.

Lyssna på Sonja Biskop och Geir Rönning i Mysteriet deg i Danslistan!
Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.