![]()
Hon är Europas just nu mest omtalade och prisbelönade unga teaterregissör. Tyska Susanne Kennedy, känd för ett helt eget teaterspråk som kunde kallas för en slags installationsteater som sätter gester och ord under ett mikroskop.
- Jag söker inte explosioner med min teater, utan implosioner.
Alla vill tala med Susanne Kennedy just nu.
Hon får pris och uppmärksamhet, och att som under 40-åring bjudas in till jättelika tyska Best Of-festivalen Theatertreffen två gånger i rad är mycket ovanlig. Det har aldrig tidigare under festivalens över 50-åriga historia hänt en kvinnlig regissör.
När jag träffar henne i Berlin, vittnar trötta ögon om utmattning. Inte nog med att festivaldagarna har varit intensiva, framgången gör att många vill tala med detta teaterns unga stjärnskott.
- Det har gjort att jag nu kan välja vad jag vill göra och hur jag vill arbeta, berättar hon.
- När jag för första gången bjöds hit i fjol blev jag vansinnigt glad, det kändes så fantastiskt, och att nu vara här igen... ja, då vet jag att jag inte är nån dagslända. Samtidigt så är det ju tungt också, det här med få så mycket uppmärksamhet och känna att man hela tiden måste bevisa någonting...
Blir del av kultteatern Volksbühne
Nu är Kennedy inte omtalad bara på grund av framgångarna som regissör.
För några dagar sedan blev klart att hon om två år dessutom blir en del av Berlinteatern Volksbühnes konstnärliga team efter kultregissören Frank Castorf. Därför vill alla nu också ha programförklaringar av henne, ”och sådana har vi inte ännu, jag har inte ens hunnit träffa alla de andra ännu”.
Ändå vill alla ha en bit av henne nu.
- Jag har varit tvungen att börja tacka nej till intervjuer, suckar hon när jag frågar om det är "för mycket" av allt nu.
Men svenska Yle väljer hon att träffa. Hon följer till och med ut till festivalens idylliska innergård för ett foto fast hon egentligen redan vill vidare, och ”du har ju det där pressfotot”.
Trots hennes nya stjärnstatus är hon ändå långt ifrån någon arrogant konstnär som inte skulle orka upprepa sig. Tvärtom ger hon sitt analytiska jag plats, och svarar hur engagerat som helst på frågor om hennes mycket ovanliga och personliga teateruttryck.
Susanne Kennedy på teaterfestivalens innergård.
regissören Susanne Kennedy på festivalens gård.
Bild: Tomas Jansson/YLE
Innan hon får gräva djupare i det hon gör; några ord om VAD hon gör.
Det här är nämligen teater som inte finns i Finland.
Implosion istället för explosion
I de två uppsättningar av henne som jag har sett, har hon drivit sin stil till sin spets. Skådespelarna bär masker, replikerna kommer från band, av ett traditionellt skådespeleri finns ingenting kvar.
Men det fascinerande är att det inte förvandlar skådespelarna till marionetter.
Ta bara en Cigdem Teke, hon lyckas fylla sin figur med känslor, hur litet man än ser av dem.
Cigdem Teke, Christian Löber och Walter Hess i Susanne Kennedys regi.
Scen ur föreställningen.
Bild: (c) JUOstkreuz
- Vi jobbar med en form av implosion istället för en explosion, förklarar Kennedy.
- Jag vill ifrågasätta de här bilderna vi har av vad en ”äkta” människa är. Är man mera äkta om man skriker och gråter på en scen? Finns det andra sätt att vara ”äkta”?
Tillsammans med skådespelarna visar hon att man med minimalism kan nå hur djupt som helst. Jag har sällan sett en atmosfär av klaustrofobi och främlingskap och ångest jagas fram så effektivt som av Kennedy.
Tema Främlingskap och Tomhet
När Susanne Kennedy i fjol bjöds in till Theatertreffen var det med en ruffig uppgörelse med katolicismen och småstadsliv.
Läs allt om den föreställningen här
I år hämtar hon igen med sig temat småborgerlighet till festivalen, med en föreställning från München som visas på Berlins Deutsches Theater.
Deutsches Theater.
bild av teaterhuset Deutsches Theater
Bild: Tomas Jansson/YLE
Warum läuft Herr R. amok? (Varför löper Herr R. amok) är en tysk 70-talsfilm av Fassbinder och Michael Fengler som beskriver en byråanställd medelålders man vars liv är trivialt och inlåst av tvång och anpassning. Berättelsen består av banala vardagssituationer, fram tills att denna herr R. tar livet av sin fru och sitt barn och en granne, och hänger sig på arbetsplatsen.
Buster Keaton möter David Lynch
I uppsättningen utförs morden i slowmotion, som i en stumfilm med Buster Keaton, och självmordet ser vi aldrig. Istället väljer Kennedy att avsluta föreställningen med ett dansnummer av en äldre kvinna – utan mask.
Det leder till att en mystikfylld stämning á la filmregissören David Lynch fyller salongen.
- Det hade varit för lätt att visa självmordet och sluta där, men jag vill inte göra det så, berättar Kennedy.
- Jag måste få något mera till slut, något livsbejakande.
Historien utspelas i ett slags träpanelbastuomklädningsrum. Oberoende av om scenanvisningen som inleder varje scen säger ”i bilen” eller ”i vardagsrummet” eller ”på byrån”, är rummet detsamma.
Och liksom i fjolårets festivalgästspel, spelar skådespelarna med ett slags vaxmasker med hål utklippta för ögonen samtidigt som alla repliker, som den här gången inte ens är inlästa av skådespelarna själva, kommer från band.
Influenser från Holland
När vi börjar tala om varifrån Susanne Kennedys influenser kommer, handlar mycket om Holland där hon studerade och inledde sin karriär. Det handlar om film och bildkonst, dans och performance. Hon har ofta sagt att hon egentligen känner sig främmande i teatervärlden.
”Så varför vill du ändå jobba med teater”?
- För att teatern har en så stor kraft. Det här med en grupp människor som går med på att sitta i ett mörkt rum i två timmar, det här omedelbara här och nu, det finns en väldig kraft i det, och det är väldigt intressant att undersöka just den här konstformens gränser.
Festivalaffischen
Festivalaffischen
Bild: Berliner Festspiele
Det är något med teaterns koncentration som lockar Kennedy, och jag minns att hon i Berlin i fjol talade om att "publiken på museer bara springer omkring medan man på teater sitter stilla och koncentrerar sig”.
Att sätta masker på skådespelare som ska agera minimalistiskt och låta replikerna komma från band, det är just ett sätt att undersöka gränser. Och det man i bästa fall uppnår, är att man som åskådare kan märka saker som annars skulle gå en förbi.
- Det är som när man hör ett ord som upprepas ofta, börjar hon.
- Då blir ordet något besynnerligt, det förlorar sin ursprungliga betydelse. Det är som om man verkligen studerar hur någon dricker ett glas vatten, något som man bara gör utan att tänka efter hur man gör det. Men när man verkligen ställer det som under ett mikroskop börjar man också ställa frågor, varför gör jag just så, varför rör jag handen så.
- När man börjar tänka på saker som normalt är självklara, då kan det börja hända saker i ens huvud.
Vad betyder det "att tala"
- Det är på samma sätt med replikerna, när de kommer från band.
- Normalt på teatern tänker man bara på vad som sägs, inte på hur, eller varför man överhuvudtaget talar. Det handlar igen om sådana saker som man tar som självklara och som är spännande att ifrågasätta.
- När orden kommer så här, från band, då väcks tankar, vem är det som talar, varför talas det, talar dom överhuvudtaget själva, vad betyder det att tala.
Som avslutning på vårt samtal berättar hon om kommande projekt. Närmast blir det en operaregi, hennes första någonsin, hon ska gästregissera på den spännande Maxim Gorki-teatern i Berlin, och så väntar det nya Volksbühne - temat som jag blivit ombedd att inte ta upp under intervjun.
När vi ändå kommer in på det, av misstag egentligen, säger hon att hon bara inte orkar prata om något som hon ännu inte har något att säga om.
- Det är tyska medier som är otåliga, och det kan jag ju förstå, Volksbühne är en så viktig teater för så många, också för mig.
”Hörpjäs” från Hannover
Det är förstås inte bara Susanne Kennedy som experimenterar med form i Tyskland. Det speciella med henne är att hon har utvecklat ett helt eget formspråk som ursprungligen kommer från andra konstformer, och att hon drar sitt språk till sin spets.
Magisk teaterscen ur Hannover-föreställningen.
Scen ur föreställningen från Hannover.
Bild: © Karl-Bernd Karwasz
Och förstås; att det fungerar osannolikt bra.
I Berlin skulle för all del allt jag hinner se under Theatertreffen karaktäriseras som ”formexperiment” i Finland.
Uppsättningen av Elfriede Jelineks senaste pjäs har jag redan kommenterat, men jag hinner också se ”Atlas der abgelegenen Inseln” (Atlas över avlägsna öar), något som av regissören Thom Luz kallas för en ”hörpjäs för flera stämmor”.
I Hannover spelades produktionen i ett gammalt bibliotek, scenbilden här invid är därifrån.
I Berlin hittade man ett gammalt gymnasium i utkanten av staden där publiken sitter uppdelade på tre olika plan i den härligt ekande trappuppgången. Skådespelarna springer upp och ner (den vanligaste repliken är ”jag är strax tillbaka”) tillsammans med musiker – en blåsare och tre stråkinstrument – som jagar fram magiska ljudbilder i utrymmet.
Storyn handlar om upptäcktsresande och avlägsna öar, Judith Schalanskys text för oss till 50 onåbara platser. De historierna hamnar för all del helt i bakgrunden, men ljudbilderna är spännande.
Som Luz har sagt; ”jag gör teatern för öronen, när man uppfattar saker med öronen blir så mycket mer möjligt”. Och visst, ett spännande experiment är det, men föreställningen visar också att formexperiment inte betyder någonting i sig.
Uppsättningen från Hannover glömmer jag rätt fort efter att jag lämnat teaterrummet. Susanne Kennedys teater vet jag att jag ännu kommer att återvända till många gånger.
Lyssna till Susanne Kennedy i Kulturmagasinet på onsdagen den 13 maj, kl. 20:30 med repris samma kväll kl. 23.03, då talas det också om David Lynch.
