Har någon lyssnat på den tidiga rockabilly-musiken för att få njuta av god lyrik? Jag trodde inte det heller. Men jag bestämde mig för att analysera den närmare.

Mera rockabilly och 50-tal blir det i Nittonhundranånting på fredag 21:05 och på söndag 11:00, då årtalet är 1957.

Halloweenpumpor i all ära men visst bleknar de jämfört med Armi Lindells prisvinnande jättepumpor som kräver tid, omsorg, rätt sorts frön och ett enormt växthus. Efter att pumpan nått sin maximistorlek ska den ut på turné. Då behövs det förutom starka muskler en paketbil med hydraulisk hiss för att få det hela att gå runt.

Armis Lindells stora intresse för jättepumpor tog fart för sju år sedan när hon av en slump fick tag i några frön och lyckades odla upp ett präktigt exemplar på 120 kg. Med det slående namnet Uljas vann hon FM i odling av jätteväxter med en gång. Segern gav mersmak och två år senare var det tur för pumpan Äijä på 361,5 kg att bli Finlands tyngsta. Det nuvarande rekordet, som tillskrivs en annan odlare av jättepumpor, väger över 700 kg.

- Vi brukar skratta med andra kvinnor som odlar jättepumpor att ju större desto bättre, säger Lindell.

Om pumporna är stora ska också växthuset vara det. Till all tur har Lindell lyckats mobilisera sin man med i bestyret. Arbetsfördelningen är klar. Hon odlar, pollinerar och påtar medan han bygger och fraktar pumporna vid behov. Det nuvarande växthuset på 6 x15 meter inrymmer två jättepumpor på sin höjd.

Beroendeframkallande

Att odla jättepumpor är beroendeframkallande menar Armi Lindell som är ordförande och en av grundarna till Suomen Jättikasvisyhdistys ry. Det är en rolig men arbetsdryg hobby menar hon. Jättepumpan är en krävande växt.

- Efter att man planterat rotskottet i jätteväxthuset på våren måste man se till att temperaturen är optimal. Vädringsluckorna i växthuset måste öppnas och stängas flera gånger under dagen, under svalare nätter ska pumpan täckas in med filtar.

Visst kan man odla jättepumpor på friland men förhållandena är svårare att kontrollera. De prisvinnande jättepumporna odlas alla i växthus.

Jättepumporna, vars frön är omsorgsfullt utvalda, handpollineras under noggranna omständigheter. För att nå bästa möjliga resultat ska pollineringen ske samma morgon blomman spricker ut. Före det hålls honblomman intäkt i en påse för att inga oönskade gäster kommer åt henne. När tidpunkten är optimal avlägsnas påsen så att hon- och hanblomman kan sammanföras.

Årets höjdpunkt

Efter månader av hårt arbete med jättepumpan vill paret Lindell förstås visa upp sin dyrgrip. Det sker under FM i jätteväxter som arrangerats sen år 2010. Efter det beger sig pumpan ut på turné till skolor och köpcenter av olika slag. Men ärevarvet kräver kraftansträngningar av stora mått berättar Calle Lindell som ansvarar för logistiken.

- När vi hade vår 361 kilos pumpa behövde vi en liten lastbil för att frakta den från ställe till ställe. Först skuffades pumpan till bilen med en kärra varefter den försiktigt flyttades till det hydrauliska bakbrädet som hissade upp den i bilen. Så visst kräver det en hel del.

Några halloweenpumpor blir det inte av paret Lindells baddare, men nog mycket annat som sylt, pickels, soppor och allt man kan tänka sig i pumpväg. Jättepumpas kött smakar bra, storleken till trots.

Pia-Karin Helsing är musiker och bosatt i Piteå. För Pia-Karin är musiken ett kall, men eftersom hon växte upp inom Jehovas vittnen har hon varit tvungen att göra flera svåra vägval för att kunna leva det liv hon vill leva.
- Jag har fått betala ett högt pris för min frihet, säger hon.

För Pia-Karin Helsing har musiken alltid varit viktig, musiken har varit hennes liv. Ändå valde hon att i tonåren sluta spela och sluta ta cellolektioner och i stället ägna sig åt att knacka dörr och deltidsjobba, eftersom det inom Jehovas vittnen inte anses lämpligt att man skaffar sig högre utbildning.

Lydigt vittne

- Jag var ett väldigt lydigt vittne, och det som sades på mötena och det jag läste i tidningar och böcker så det var sanningen för mig. Och jag trodde verkligen att jag räddade liv när jag gick och knackade dörr.

Pia-Karin gifte sig som nittonåring.
- Jag gifte mig med en kompis, för jag hade på den tiden en krass inställning till kärleken. Jag trodde mig veta att passioner enbart finns i filmer och böcker, och att det verkliga livet består av grå vardag…

Paret flyttade till Umeå, och där tog Pia-Karin städjobb och så jobbade hon ibland i en bokhandel. Och så var hon aktiv i församlingen.
- På den tiden försökte jag leva utan musiken, men det som hände var att jag blev deprimerad.

Den annars så gladlynta Pia-Karin blev riktigt nedstämd, och hon kämpade med sin depression i fem år. Hon gick i terapi, men kunde ändå inte förstå varför hon mådde så dåligt.

- Jag tycket att jag borde ha varit glad, för jag hade ju sanningen och jag ägnade mitt liv åt att tjäna Jehova – ändå var jag deprimerad.

Till slut var Pia-Karin så desperat att hon krävde att få piller mot sin depression, för hon orkade inte längre, och terapin hjälpte inte. Några månader senare började hon må bättre.
- Det kändes som att ett tjockt svart täcke lyftes bort, och då kunde jag börja använda mig av det jag hade lärt mig i terapin, och jag kunde börja bygga upp mitt liv när jag äntligen fick näsan ovanför vattenytan. Och då tog jag tag i musiken igen!

Pia-Karin tog kontakt med en cellolärare och började ta lektioner efter en paus på nio år.

Tvivel

När Pia-Karin hade hittat tillbaka till musiken började hon spela i en orkester, och sen fick hon ett vikariat som cellolärare i Lycksele, dit hon pendlade från Umeå.
- Det var fantastiskt, och det var så givande att träffa alla barnen som ville lära sig spela cello.

- Jag lärde känna många fina mänskor, och de var ju inte onda trots att de inte var vittnen. Så jag tänkte att varför ska de här fantastiska mänskorna måsta dö i harmageddon?

Pia-Karin trodde fortfarande på den sanning hon hade vuxit upp med, men det började kännas lite jobbigt.

- Det blev svårt att vara det idealvittne jag alltid hade varit och samtidigt ägna mig åt musiken. Plötsligt började det kännas betungande att gå på möten, och jag hann inte läsa alla tidningar och böcker, och jag kände att jag borde knacka dörr mer än jag gjorde…

- Jag kände att jag ville få tid spela i lugn och ro, och glädjas åt musiken – och framför allt ville jag skiljas…

Pia-Karin hade insett att hon och maken var bästisar, inget kärlekspar. Och hon stod inte ut med tanken på att de skulle leva tillsammans för alltid.
- Jag kände att det måste finnas nånting annat, nånting större - en kärlek som innehåller både passion och vänskap. Och jag kände att jag var skyldig både mig själv och maken att släppa honom fri så att vi båda skulle ha en chans att hitta det som är rätt för oss.

Otrohet eller döden

Inom Jehovas vittnen upplöses ett äktenskap enbart av döden eller otrohet.
- Och döden var inget förstahandsalternativ, alltså återstod otrohet.

Kunde hon inte bara skilja sig och gå ut ur Jehovas vittnen?

- Jo, men i så fall skulle ex-maken fortfarande anses bunden till äktenskapet och tvingas leva i celibat tills det skulle kunna bevisas att jag har haft sex med en annan man. Och det ville jag inte utsätta honom för. Och inte ville jag heller att nån skulle smyga omkring i buskarna för att kolla om jag hade herrbesök.

Kunde Pia-Karin inte bara säga att hon hade varit otrogen?

- När man har varit otrogen så hamnar man i komittéförhör där man tvingas berätta allt om var och när och hur och med vem man har varit otrogen, och jag är alldeles för ärlig, man skulle ha genomskådat mig direkt ifall jag hade försökt hitta på en historia…

Så Pia-Karin bestämde sig för att vara otrogen, fastän hon inte visste hur hon skulle göra.

- Det var en helt absurd situation! Jag var oskuld när jag gifte mig, jag hade aldrig ens kysst någon annan än min man - och jag hade ingen aning om hur man flirtar, men jag var förvissad om att det skulle lösa sig på något vis. Och det gjorde det.

- Efteråt åkte jag hem och berättade för min man att jag hade varit otrogen, och han förstod förstås varför jag hade gjort det, alltså att jag hade gjort det för hans skull. Vi separerade i all vänskaplighet.

Sen var Pia-Karin tvungen att ringa äldstebröderna, hon blev grundligt förhörd och sen blev hon utesluten.

- Då bröt jag ihop, för jag kände ju till vilka konsekvenserna var. Det enda jag kunde tänka på var att har jag nu träffat farmor för sista gången?

Pia-Karin visste att som utesluten skulle hennas gamla vänner och största delen av hennes släkt helt ta avstånd från henne.

- Men jag kunde inte fortsätta att leva ett liv som inte var rätt för mig, ett liv som gjorde mig deprimerad och miserabel. Jag vill leva ett liv med musik och sång och dans. Och nu har jag hittat mitt rätta jag.

Pia-Karin Helsing i föreställningen "Med små, små steg" Pia-Karin Helsing Bild: Anna Huerta

Livet i frihet

Det är elva år sedan Pia-Karin Helsing lämnade Jehovas vittnen, och hon har under den här tiden satsat på musiken, och dessutom har hon hittat teatern - och hon har lärt sig leva utanför det sociala sammanhang som hon förlorade när hon lämnade Jehovas vittnen.

- Jag skulle gärna dela mitt liv med någon, men jag har hittills satsat helt på musiken. På senare tid har jag sökt ensamheten, och också börjat trivas mitt eget sällskap. Men nu har jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag är beredd att släppa in en annan mänska i mitt liv, säger Pia-Karin Helsing.

Pia-Karin Helsing berättade om sitt liv och om sina svåra vägval i Samtal om livet torsdagen den 30.10, och programmet sänds en andra gång lördagen den 1.11 kl. 20.03

Du kanske också är intresserad av det här:
Anna-Maria Helsing, Pia-Karins syster, medverkade i Samtal om livet hösten 2013

Inte ens i Vega Groove spelar vi allt för ofta estnisk jazz. Men inspirerad av en höstlig tur till Haapsalu vill jag lyfta fram pianisten Tõnu Naissoos trio med Haapsalu Town. Ett par jubilarer uppmärksammar vi också, en mindre känd och en riktigt känd från soulmusikens område. Och i första delen blir det som vanligt skivnyheter och aktuellt.

Hälsningar från Haapsalu där jag för ett tag sedan tillbringade några höstliga semesterdagar tillsammans med familjen. En vacker liten badsemesterort är staden känd som, och det är till sommaren den verkligen blomstrar upp, kan jag tänka mig. Men det är också en intressant stad historiskt - med en medeltida borg mitt i och en numera övergiven men unik järnvägsstation - och också den vemodiga off season-känslan som präglade staden i oktober har sin charm. Och så fick man ju njuta av sevärdheterna och restaurangerna i lugn och ro.

Något desto mer vidlyftigt musikliv är staden inte känd för, åtminstone hade jag inte tillfälle att höra prov på något dylikt, även om jag snappade upp att här ordnas en bluesfestival i augusti. Men däremot har Haapsalu nog fått sig en egen hyllning inom den estniska jazzen och det i sig är värt att ta fasta på. För till och med i Vega Grooves repertoar får nog estnisk jazz räknas till någonting utöver det vanliga.

Låten Haapsalu Town skrevs i slutet av 1960-talet av den estniska pianisten Tõnu Naissoo och den finns med på dennes trioskiva som gavs ut år 1970, en av Estlands första jazzskivor då. Originalskivan i 10-tums vinylformat på den sovjetiska Melodiya-etiketten har med tiden blivit en samlardyrgrip, men tidigare i år kom en nyutgåva utgiven av den morska skivsamlaren och entusiasten Johan Fredrik Lavik på dennes Jazzaggression etikett. Vinylupplagan trycktes i begränsad upplaga om 500 exemplar och lär vara slutsåld vid det här laget också den, men på cd ska den finnas att få.

Naissoo var för övrigt bara 17 år gammal när han spelade in sitt debutverk och även om han alltjämt varit aktiv som musiker, har han nu i och med återupptäckten på äldre dagar fått chansen att igen uppträda med sin äldre musik runt om på jazzklubbar i hela världen inför en entusiastisk publik av diggare.

Jubilarer - en mindre känd och en mycket känd

Ett annat band som återupptäcktes kring millennieskiftet av en ny publik var Catalyst, ett jazzfusionsband från Philadelphia, som i tiderna då det begav sig i början av 1970-talet i en begynnande fusionsboom, gav ut fyra skivor som då gick spårlöst förbi. Sedan de upptäcktes igen tack vare samlingsskivan The Funkiest Band You Never Heard – en talande titel, förutom att benämningen funky inte förtäljer hela sanningen - har fårståsigpåarna börjat ranka dem jämsides med och t.o.m. ovan om Weather Report och Herbie Hancocks tidiga fusionsperiod med Mwandishi och dylika band.

Nu var de här killarna visserligen fullblodsproffs och klarade sig ändå hyfsat i svängen som musiker runt om i andra liknande rytmmusiksammanhang. Åtminstone saxofonisten Odeon Popes namn har jag stött på bland förteckningarna över musiker i albumtexterna på 70-tals soul och funkplattor och den ursprungliga basisten Alphonso Johnson gick sedermera över till Weateher Report i vars led han spelade åtminstone på skivan Mysterious Traveller, så någon egentlig nöd gick de väl inte på dem, trots att det egna bandet Catalyst förblev ett obskyrt namn i marginalen. Men trummisen Sherman Ferguson var i alla fall för mig en ny bekantskap tills vi snappade upp att han skulle fylla 70 år imorgon (den 31 oktober). Även om han dog år 2006 är han alltså värd att uppmärksammas och minnas, i synnerhet som Catalyst också nu sent omsider får sin återupprättelse.

En betydligt kändare jubilar – 75 år idag - är Eddie Holand, som utgör en del av det legendariska låtskrivarteamet (Brian) Holland – (Lamont) Dozier – (Eddie) Holland som stod för en stor del av Motown-skivbolagets hittar mellan åren 1963-67. The Supremes, Four Tops, Martha & The Vandellas, Marvin Gaye var bara några av bolagets stjärnor som kunde skörda frukterna av H-D-H-teamets låtskrivartalanger.

I ett tidigt skede försökte sig Eddie också på en artistkarriär i eget namn, men på grund av scenskräck gav han upp den för att koncentrera sig på låtskrivandet. Efter storhetstiden på Motown gjorde trion en nystart med soulbolagen Hot Wax och Invictus kring 1970, också de i Detroit. Trots många fina låtar och en och annan smärre hit lyckades man aldrig återskapa den fenomenala succén, men i soulrepertoaren lever låtarna vidare och har givetvis sin plats i Vega Groove.

I första delen är det som vanligt skivnyheter och aktualiteter som står på programmet och då är det just groovemusik i vidare bemärkelse som dominerar utbudet. Det är med andra ord inte så entydigt jazz eller soul eller blues, som det är fråga om, utan snarare lite av allt detta. Till exempel svenska sångerskan Lisa Ekdahl har en ny skiva ute, som visserligen lutar åt jazz men också innehåller annat. Och vad gäller Mary J Blige på sin nya singel, Right Now, så sjunger hon fortfarande som den soulsångerska man lärt sig känna, men för produktionen står den unga, brittiska klubbduon Disclosure, och då är det modern garage-house som det handlar om. När gitarristen Bill Frisell sedan för sin del gör ”Space Age Jazz” – nya skivan Guitar in The Spce Age - finns det också gammaldags ståltrådsgitarr med i mixen, och med det här konceptet spelar han på Tampere Jazz Happening i veckoslutet.

Slutligen uppmärksammar vi också Jack Bruce, sångare och basist i Cream bland annat, som gick bort i lördags. Vega Groove med Henrik Svahn och Ralf Sandell.

Spellista del 1:
1. Rootbeats: Two Angels
2. Masa Orpana Honk: Stormy
3. Jamie Cullum (w. Laura Mvula): Good Morning Heartache
4. Bill Frisell: Messin' With The Kid
5. Stefano Bollani: No Pope No Party
6. Lisa Ekdahl: Heavenly Shower
7. Mary J. Blige: Right Now
8. The Tony Williams Lifetime (w. Jack Bruce): Big Nick
- Jack Bruce död den 25.10. R.I.P.

Del 2:
1. Catalyst: Shorter Street
2. Tönu Naissoo Trio: Haapsalu Town
3. Illinois Jacquet: Groovin'
4. Rosco Gordon: No More Doggin'
5. Priscilla Bowman w. Jay McShann's Orchestra: Hands Off
6. Eddie Holland: I'm On the Outside Looking In
7. The Marvelettes: Tie a String Around Your Finger
8. Holland-Dozier-Holland: Why Can't We Be Lovers?

För tredje veckan i rad så är Frida Andersson och Nina Lassander på första plats på Vegatoppen.

I motsats till senaste vecka som var en otroligt jämn kamp om publikens gunst så var de ganska överlägsa den här veckan.

Humorgruppen KAJ steg igen till andra plats tätt följda av Ingrid Holm. Så det är finlandssvensk trippel den här veckan. Enda utmanaren som lyckades ta sig in på listan var veteranrockaren Robert Plant och ut föll James Blunt.

Men det finns farliga utmanare som väntar på en chans. Ed Sheeran, Gavin De Graw, Amanda Jenssen och Torsten Flinck hoppas på röster från Vegalyssnarna.

Lyssna på låtarna på Vegatoppens webbplats.

Fredrik Furu är aktuell med sin nya skiva Nåt som fastnar. Under åren har det blivit en hel del hittar. Vilken är din favorit? Svara på vår poll.

Läs om varifrån Furu får sin inspiration!

Vanda församling har valt att synas bland folket. Under årets sexmässa i Helsingfors kommer församlingen att ha representanter närvarande för att diskutera sexualitet och parrelationer med mässbesökarna.

Vanda församlingars familjerådgivare och sexualterapeut Paula Ruotsalainen och Dickursbys församlingspastor och psykoterapeutstuderande Toni Fagerholm finns på plats under fredagen.

Församlingen har erbjudits ett gratis stånd (nej, inte ett sånt!) på mässan och det här är något man ville testa, uppger man på församlingen.

Kyrkans medverkan på sexmässan motiveras med att erotik och kärlek är en naturlig del av människan. Tanken är att komma nära folket och diskutera.

Vad tycker du om att kyrkan är synlig på en sexmässa? Rösta gärna eller kommentera!

Läs här en intervju med kyrkoherde Janne Silvast från Dickursby församling.

Heidi lyssnar aktivt på Radio Vega via sin dator och håller på det sättet kontakt med sitt forna hemland. Hon har valt musik med de mest varierande motiveringar och avslutar högtidligt med finlandssvenskarnas egen sång

Hon är född i Boxbacka och blev sedermera Sibbobo, men numera är hon citoyenne i Paris...hon snubblade dit pà kärlekens snàriga stig för nästan 40 àr sen. Hon blev hängiven Radio Vega-lyssnerska tack vare dottern, som underhàller sin (finlands)svenska hemma i Amsterdam.

- I mitt barndomshem hörde man en salig blandning av operetter, Harry Belafonte, Tapsa Rautavaara, Alice Babs och Bob Dylan. Tant Maj i min mammas syförening sjöng som Zarah Leander. Det var mäktigt att höra henne ta hela den Leanderska repertoaren. Kvar hos mej blev smaken för blandkarameller...

Urvalet i vegalistan tycktes aningen snävt ibland, tycker Heidi.

- Jag hade gärna tillagt min favoritsàngare Jagjit Singh - en indisk artist som tyvärr gick hädan i fjol, bara 70 år gammal. Eller Nils-Aslak Valkeapää. Eller mongolisk diphoni-sàng: en mänska sjunger genom näsan o strupen samtidigt och làter som en hel kör. Hemskt fint.

Tack för mej o Baudin, som min mormor fràn Luleå brukade säga

Söndagen den 2.11.2014 kl 8.05

1. EVERYTHING I OWN – Boy George
2. WHERE THE WILD ROSES GROW – Nick Cave & Kylie Minogue
3. MY BOY LOLLIPOP – Millie
4. SOME DIE YOUNG – Laleh
5. FELIZ NAVIDAD – José Feliciano
6. STOP THE CAVALRY – Jona Lewie
7. GABRIELLE – Hootenanny singers
8. EMMYLOU – Fist aid kit
9. QUE SERA – Doris Day
10. I FJOL SÅ GICK JAG MED HERRARNA I HAGEN – Cumulus
11. RASPUTIN – Boney M
12. POSITIVELY 4th STREET – Bob Dylan
13. Mr MOONLIGHT – Beatles
14. SLOOP JOHN – Beach boys
15. MODERSMÅLETS SÅNG – Akademiska sångföreningen

Under allhelgonahelgen tänder många av oss ljus på gravarna ”för att de döda ska vara mindre ensamma”, som Tua Forsström skriver i dikten ”Snön yr över Tenala kyrkogård”.

Sorg och saknad, förlust och förtvivlan är centrala teman i litteraturen – också om en av de brännande frågorna är om det överhuvudtaget går att sätta ord på en sorg som är bottenlös och allomslukande, tomhet och mörker. Ordlöst primalskrik.

Kulturredaktionens bokmalar tipsar om böcker som kan vara till tröst i sorgen:

När ett barn dör

Den israeliske författaren David Grossmans sorgbok Fallen ur tiden är en polyfon besvärjelse: hur kan man leva vidare när ens barn har dött? Grossmans egen son dog som soldat för några år sedan.

De dödas namn blir glasbitar på tungan och det känns omöjligt att gå vidare till september när ens barn har dött och blivit kvar i augusti.

Men att skriva är till hjälp och boken har faktiskt också humor, en av gestalterna är Kentauren, till hälften författare, till hälften skrivbord! (Gungerd Wikholm)

I den svenska poeten Ida Börjels Augustprisnominerade diktsamling Ma borrar in sig i förlustens landskap, i en förfluten tid när ”Jorden; moderjorden / fanns, Pangaea / fanns och Gondwana / bröts ur Pangaea / ur Pangaea Laurasien”.

Det poetiska landskapet präglas av sönderfall och förvirring, kaos och brist(ningar).

Boken är tjock och har silverkantade sidor som en psalmbok – texten följer en kapitelindelning från A till Ö, som anger ett uttalat släktskap med t.ex. den danska poeten Inger Christensen, som Börjel citerar ur samlingen Alfabet (1981) där Christensen bygger upp texten i två system: dels den alfabetiska ordningen, dels ett matematiskt system enligt Fibonaccis talföljd.

Börjel citerar också den svenska prosaisten Birgitta Trotzig som skrivit ett flertal texter som kretsar kring frågor om förödelse, förstörelse, krig och sammanbrott, liksom den franske poeten Jacques Roubaud som i diktsamlingen Någonting svart skriver om förlusten av sin hustru, fotografen Alix Cléo Roubaud.

När Börjel skriver om katastrofer, krig, kriser, övergrepp och orättvisor, ja, mänsklighetens samlade tillkortakommanden och handfallenhet inför ondskan och likgiltigheten i världen, trycks texten upp på höger sida med blank vänstersida - men när Börjel landar i bokstaven M och X landar texten på vänster sida: de mer personligt hållna texterna som handlar om förlusten av ett barn skrivs in i och utifrån hjärtats plats till vänster.

I tidskriften Fokus (nr 43/2014) karakteriserar Ida Börjel sin diktsamling såhär:

– »Ma« är ett rekviem, ett försök att beskriva ett traumatiserat tillstånd. Ett försök till genomlyssning av världen genom en förtvivlan. Inspirationen till boken kom från något som börjar i något som inte får hända, att förlora sitt barn. För mig blev det en årslång tystnad då jag inte kunde skriva eller läsa, som sedan växte till frågan »är det möjligt att skriva utifrån det som hänt?«. Då läste jag Inger Christensens klassiska diktsamling »Alfabet« och min bok blev till en början ett svar till den. Hon skriver i termer om vad som finns, en bejakande form, jag skriver i förlustens tempus – vad som fanns. (Marit Lindqvist)

Börjels sambo, författaren Andrzej Tichý, har för din del skrivit en lång och sammanhängande prosapoetisk dikt i verket Omsorgen där författaren i ett slags maktlöst raseri radar upp bilder av uppfläkta halsar, självdöda kroppar, blodiga vajrar i dammiga rum. Och överallt dessa barn: ansiktslösa, skrikande, djurlika – och föräldrarna som begått självmord och barnen som leker självmord.

Överallt denna sorg som kan vara allt från outhärdlig, stark och akut till milt pulserande, obegriplig och fullt rimlig. Och denna omsorg som inte sprider sig, som inte fäster.

”Allt förändras när barnen dör. En allt överskuggande sorg i kärleken. Ett hål. (---) Det värsta har redan hänt. Döden är i själva verket allomfattande.” (Marit Lindqvist)

En faders bortgång

I Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära är föremålet för huvudpersonen Oskars sorg och saknad hans pappa, omkommen i elfte septemberattacken. Det handlar även om Oskars farmors sorg över att ha förlorat sin son, hennes sorg över vad som har gått förlorat tidigare i livet och hennes sorg över hur mycket hon älskar sin sonson. Det handlar också om hur Oskar och hans omgivning lyckas eller misslyckas att mötas i denna process.

Handlingen kretsar kring tioårige Oskars sorgeprocess där han fortsätter pappas lekar och ger sig ut på jakt efter honom. Jakten startar med en ledtråd han tror att hans pappa lämnat kvar åt honom och till sin hjälp har han farmoderns mer än tystlåtne hyresgäst. (Cecilia Floris)

Grethe Rottbölls (text) och Emma Virkes (ill.) barnbok Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är en bok om att ta sin sorg på allvar och att möta sin rädsla.

”Jons pappa är död. Men det tänker han inte berätta för någon. Det är ingen idé att berätta för det är ingen som skulle förstå i alla fall.” Så inleds boken om Jon vars pappa alldeles nyss dog. Han betraktar pappas saker som bara ser ut att vänta på pappa och tänker att om han slutar att vänta så kommer pappa aldrig någonsin mer. Men om han fortsätter att vänta så kanske kan det hända att pappa kommer.

Det är tungt att gå omkring och hoppas. Och det är tungt att se när alla andra har kvar sina pappor.

Men en klok mamma berättar att ingen kan ta Jons pappa ifrån honom. För den pappa som varit hans vän också när han gjort något dumt han finns kvar i Jons minne och hans hjärta.

Så Jon gör en pappabok där han skriver om sin pappa. Den ryms precis i det svarta hålet i Jons hjärta.

En bok att läsa tillsammans medan barnet ännu kan hålla mamma eller pappa i handen. Inte bara för att bereda sig för det hemskaste, utan också för att öka sin empati och förståelse för andra. (Anna Dönsberg)

När två blir en

I sin genombrottsroman Flauberts papegoja (1984) skrev den brittiska författaren Julian Barnes om en pensionerad läkare som är mer eller mindre besatt av den franske författaren Gustave Flauberts liv och verk. Huvudpersonen, Geoffrey Braithwate, blir änka sedan hans mångåriga hustru dör.

I samlingen Pulse (2011) ingår en novell som handlar om en man som plötsligt finner sig vara änka efter att hustrun avlidit – novellen skrev Barnes år 2007, dvs. året innan hans egen hustru diagnosticerades med hjärntumör och dog bara 37 dagar efter sjukdomsbeskedet.

Novellsamlingen utkom efter att Julian Barnes hustru, och tillika hans litterära agent, Pat Kavanagh, dött hösten 2008.

”Vi levde tillsammans i trettio år. Jag var trettiotvå när vi träffades, sextiotvå när hon dog. Mitt livs hjärtas, mitt hjärtas liv.”

I boken Livslägen skriver Barnes ärligt och uppriktigt om sorgen och tomheten som drabbade honom som en chockvåg, om hur livet och omvärlden förändras för alltid liksom relationen till vänner och bekanta.

Boken är indelad i tre kapitel, ett slags metaforisk triptyk (för att låna en karakterisering av kritikern Sandra Martin i The Globe and Mail 19.4.2013) – som alla inleds med ett och samma konstaterande med variationer: ”Man för ihop två saker som ingen har fört ihop tidigare. Och världen förändras”, ”Man för ihop två saker som ingen har fört ihop tidigare, och ibland fungerar det, ibland inte” och ”Man för ihop två människor som ingen har fört ihop tidigare. Ibland kan det likna det där första försöker att binda en vätgasballong vid en varmluftsballong: föredrar man att störta och brinna upp eller att brinna upp och störta?”

I de två första kapitlen skriver Julian Barnes om ballongflygningens och luftfotograferingens pionjärer, om en fiktiv och misslyckad kärlekshistoria mellan den brittiska soldaten och äventyraren Fred Burnaby och den franska skådespelerskan Sarah Bernhardt. I den tredje och sista avdelningen landar vi i Barnes personliga upplevelse av sorg:

”Vi levde tillsammans i trettio år. Jag var trettiotvå när vi träffades, sextiotvå när hon dog. Mitt livs hjärtas, mitt hjärtas liv.” (Marit Lindqvist)

I den irländske författaren Colm Toibins nyss utkomna roman Nora Webster är den nyblivna änkan Nora Webster huvudperson.

Människorna omkring henne tycker ganska fort att hon ska sluta sörja, men hon kan inte tänka på något annat än att hennes man har dött:

"Det var som om hon levde under vattnet och hade givit upp kampen att simma uppåt där det fanns luft att andas."

Nora Webster heter Toibins nya roman, som minutiöst skildrar Noras och hennes barns liv efter dödsfallet. (Gungerd Wikholm)

I En enda man av Christopher Isherwood möter vi outsidern George. En brittisk, medelålders universitetslärare vars sorg återges genom ensamheten George upplever sen hans pojkvän och livskamrat, Jim, har dött och lämnat honom ensam i deras hus i södra Kalifornien. Det är avskalat och kroppsligt utan skimmer över ensamheten George handskas med, vilket gör den så mycket ärligare, sorgligare, men också så mycket roligare.

Under loppet av en dag följer med George in och ut ur känslan av att vara en del av sin omgivning. Vi följer med honom på toaletten, på gymmet och när han blir full följer vi med honom och nakenbadar i havet. (Cecilia Floris)

Lyrikern Lars Huldén har skrivit om saknaden efter sin hustru i bl.a. diktsamlingen Återkommen från Atlanta (2005) där ensamheten framstår både som spröd och förvirrande: ”Länge var vi två. / Nu är vi bara en.”

Den amerikanska författaren Joan Didion har skrivit hjärtskärande och konkret om sorg i såväl boken Ett år av magiskt tänkande (på engelska 2005, på svenska 2006) som i Blå skymning (på engelska 2011, på svenska 2012), dels om förlusten av maken John Gregory Dunne i hjärtattack, dels om saknaden efter dottern Quintana Roo, som dog knappt två år efter maken.

I Änkans bok (på engelska 2010, på svenska 2011) har den amerikanska författaren Joyce Carol Oates för sin del skrivit om livet efter den plötsliga och oväntade förlusten av sin make sedan 47 år tillbaka. En dag i februari 2008 läggs Raymond Smith in på sjukhus för behandling av lunginflammation, och några dagar senare tillstöter en infektion till som snabbt och obarmhärtigt leder till döden.

Ett år efter dödsfallet konstaterar Oates: ”Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande.” (Marit Lindqvist)

Att ge ett ansikte åt de bortglömda

Redan i den tidigare pamflettskriften Det här är inte mitt land berörde Kristian Lundberg de asylsökandes situation. Han har besökt Migrationsverkets Förvar i Åstorp, en anläggning för dem vars asylansökningar inte godkänns. Dom som inte ryms inom regler och förordningar, människor som är för gamla, inte tillräckligt hotade, inte tillräckligt skadade. Och kan man tillägga, inte tillräckligt unga, inte längre under 18 år.

Lundberg hör till en tradition av ställningstagande etisk och politisk dikt. I Vi är de döda, nu snart fortsätter han granska vad som händer dem vars människovärde tas ifrån dem och som deporteras tillbaka till de land de flytt ifrån. Tillbaka till våld och förtryck. De förs in i vita omärkta bussar och lämnar efter sig ett tomrum som är svårt att mäta. Det är dikter som det är både tungt och berikande att läsa. Berikande för att ingenting blir bättre av att man vänder bort sin blick.

Lundbergs ordrika dikter blandar samman hans familjs situation med de utsattas och en väns självmord i väntan på avvisningen blir ingången till smärtan. För smärta och sorg är vad han upplever inför myndigheternas oginhet och likgiltighet. Här bränner ett konstaterande av att vi äger olika värde. Det finns människor som inte längre får lov att vara människor. De placeras in i tomma, kala rum där allt bara är tillfälligt. Inget är eget. Lundbergs diktning ger kropp och ansikte åt de bortglömda. Han beskriver ett försök att dela denna utsatthet och erfarenhet.

Han jämför sin sons situation med en ung mans som snart ska deporteras och ser ett Kristusliknande lidande. Ett lidande som inte förädlar och som vi inte kan avsvära oss. Det här är väldigt uppfordrande dikter. Dikter som lyser upp de mörka hörn våra samhällen håller sig med. Och då ska jag som läsare ändå hålla i minnet att Kristian Lundberg kommer från Sverige, där man av tradition varit hundrafalt mer välkomnande inför människor i nöd än i Finland. Dikt av det här slaget skrivs inte i dag i Finland. Men utsatta människor som berövas sitt människovärde finns överallt. (Anna Dönsberg)

Bokmagasinet i Radio Vega söndagen 2 november kl. 16.20 fokuserar på böcker om sorg. Programmet sänds i repris tisdagen 4.11 kl. 23.03.

Har du ett tips på en läsvärd bok om sorg? Ta en bokselfie och ladda upp den på instagram: #bokselfie

Min äldsta son föddes 1978, då jag var 22 år och studerade på Helsingfors universitet. Jag hade tänkt på att bli forskare eller lärare eller jobba inom näringslivet och så blev jag mamma. Jag blev överraskad av mina känslor.- Min! Och sin! En helt ny människa som jag ville vara nära.

Så det att föra honom på dagvård fanns inte på min karta. Jag brukade skoja om att om någon skall hjärntvätta honom är det jag själv. Stora ord jo, men stora människor är viktiga för ett litet barn. Jag ville själv förklara om hurdant livet är, vad som är rätt och vad som är fel. Jag ville lyssna på just honom, vem han är och vad han behöver. Jag ville bestämma vad han skall äta och när han skall sova. Jag ville berätta sagorna, sjunga sångerna, blåsa på såren och skratta med i glädjen. Och jag ville höra de första orden och se de första stegen. Och jag ville själv svara på alla frågorna.

Sen när systern föddes 1981 och lillebror 1984 var det samma sak. Jag bara ville sköta dem själv hemma i deras egen miljö. Nå "hemma" var ett relativt begrepp. Jag insåg ganska snart att minst tre dagar i veckan måste mitt vuxna jag ha program. Annars tappade jag perspektivet. Så barnen lärdes att rita, läsa och hänga i famnen då mamma var på möten, på kaffe, och på föreläsningar. Det gick på mina villkor men barnen var med mig.

Men det betydde ju då också att jag blev en hemmafru. Ok, barnen var i parken, på kyrkans dagklubbar och lekis. Det kändes viktigt att de fick leka med andra barn och lära sig fungera i grupp. Men min tidsanvändning styrdes av deras behov och eftersom jag var hemma så var också all hemskötsel mitt ansvar. Ekonomiskt var jag helt beroende av min man. Jag trodde också väldigt mycket på kärnfamiljen, på att vara ett stöd i mannens karriär, den sammanhållande kraften o.s.v. Saker där jag kanske tänker lite annorlunda nu.

Jag jobbade för hemvårdsstöd, hade dagbarn en tid, gjorde vikariat på skolor, turades om hämta och föra med väninnor, var politiskt aktiv, sekreterare i några föreningar och började studera igen. Men hela tiden upfattade jag och familjen mig som hemmafru, hemmamamma. Och det gjorde ju samhället också. Inga pensionspoäng, minimal sjukpeng, inga semestrar, o.s.v.

Man kan säga att det var ett dumt val. Att jag var influerad av förlegade värderingar. Att jag överbetonade min roll i barnens liv och berövade dem behövliga sociala erfarenheter. Och mig själv arbetserfarenhet och social status. Vi hade det ekonomiskt rätt bökigt i många år fast det sen blev bättre då maken gjorde karriär. Sen blev jag frånskild, lämnad och insåg konsekvenserna av mina val. Situationen var ju inte särkilt munter, försök nu förklara för en hyresvärd att arbetslös ensamförsörjare är helt ok. Men jag hade min del av det vi byggt tillsammans och livet hittade nya vägar.

Nu med facit på hand så ångrar jag ingenting. I dag skulle jag kanske förvänta mig att min livspartner skulle dela allt med mig, barn, hem och jobb, på lika villkor. Men jag fick så mycket. Jag lärde mig en massa och upplevde otroliga stunder i vardagen, en vardag som aldrig kommer igen. För mig är det oersättliga år! Och nu är barnen stora och nu har jag alla möjligheter att göra annat. Jag kan utforska livet i mina radioprogram, jag kan förverkliga mig själv och leva mitt liv som jag vill. Precis som jag gjorde då.

Lena Marander-Eklund och Sissel Stenbäck gästerna poserar Bild: Yle/Pia Abrahamsson

Jag är tacksam för att ha fått välja. Det får inte alla.

Vi diskuterade det att här med att vara hemma och fru med forskaren Lena Marander-Eklund och Sissel Stenbäck som inte egentligen hade något val.

Alla utmanare har tagit plats på veckans Danslista, vilket är riktigt ovanligt. Nykomlingarna är norsk-svenska Mona Jill Band, svenska Elisa´s samt österbottniska Essi Blues. Mona Jill Band och Essi Blues gör debut på listan, för Elisa´s är detta en comeback.

Elisa´s låg senast inne på listan med succélåten Be mig! Se mig! Ge mig! och i våras fick också sångerskan Elisa Lindström 10 veckor med Casanova från Melodifestivalen.

Nu är de här med en av de nya låtarna på senaste albumet, Tänk om vi aldrig.

Bluesgänget Essi Blues debuterar på Danslistan med en dansvänlig låt skriven av gitarristen och sångaren Jan Kanckos, Verkstadsblues. Med lite darr på ribban tog de 10:e plats på listan, vilket är en fin prestation i den hårda konkurrensen på listan.

Förra veckans tredje utmanare, norsk-svenska Mona Jill Band gillades också av många. De har tagit åttonde plats denna första vecka med låten Jag tar livet som det är.

Tommys toppar Danslistan för sjätte veckan nu med låten Att ännu älska dig.
Häng också du med i röstningen!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Ubåtsjakten i Stockholms skärgård är över. Om och i så fall i vems regi det rörde sig en farkost under vattnet får den stora allmänheten kanske aldrig veta. Vad vi däremot kan anta är att trafiken under ytan kommer att bli livligare.

Åtminstone om man får tro robotubåtsforskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm som just fått klar en egen ubåt.

- Globalt så har de flesta större nationer med undervattensverksamhet det scenariot framför sig, säger biträdande lektor Ivan Stenius vid KTH.

KTH har på senare år intensifierat forskningen och undervisningen gällande undervattensteknik.

- Det är ett strategiskt viktigt område för Sverige och vi har behov av ingenjörer med den kompetensen.

Behov finns såväl inom försvar, industri och forskning.

- Och det finns en stor potential med de små farkosterna, vad man kan göra med dem.

1,3 meter lång och 13 kg tung. I propellern sitter samtidigt styrningen. De här kommer att bli fler. Bild: KTH

Carl den första

KTH har själv tillverkat en egen prototyp, robotubåten Carl. Den är liten, bara dryga metern lång och styrs med hjälp av den propeller som finns i ena ändan. Den programmeras på förhand och väl nere under ytan sköter den sig själv. Beroende på användningsändamål så kan den utrustas med olika sensorer.

- Med sonarutrustning kan den skapa en 3D-bild av bottenstrukturen. Och har man då fler robotubåtar kan de ligga och söka av områden och samla in data om hur det ser ut. Sen analyserar man materialet och ser om man hittar det man letar efter.

- Eller så kan man utrusta den med sensorer för att mäta temperatur, salthalt, tryck, alg- eller giftförekomster. I polarsammanhang vill man kunna åka under polarisarna och kunna mäta tjockleken på isarna underifrån.

Biträdande lektor Ivan Stenius vid KTH är en av dem som lett forskningsprojektet kring ubåten Carl. Ivan Stenius är en av dem som leder forskningsprojektet om robotubåtar på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Bild: KTH

Olja, vind och våg

Kommersiellt kunde ubåten användas i samband med havsbaserad energi, vid ett förberedande arbete i samband med t.ex. oljeutvinning.

- Då behöver man kanske undersöka miljön där man ska montera och sätta upp stora system. Det kan gälla såväl olja som vind- och vågkraft.

Lång räckvidd

Forskargrupper, myndigheter, försvar – det finns många olika instanser som intresserar sig för obemannade undervattensfarkoster och ute i världen finns det följaktligen många projekt på gång. KTH har ett samarbete med forskare i Portugal, vid universitetet i Porto, berättar Stenius.

Men det gemensamma för de existerande obemannade små undervattensfarkosterna är att de sällan har lång räckvidd, förklarar Ivan Stenius. Det energisystem de nyttjar (i Carls fall ett batteri) räcker sällan långt.

Ska de vara nere i en vecka eller en månad behöver de kunna hantera en mängd oförutsedda händelser.

Det handlar bland annat om att utveckla robotens egen intelligens och hur den ska ta in sensordata samt att hitta energisystem som gör att den kan försörja sig under en lång period. I det sista fallet kan det handla om att utveckla bränslecellsteknik eller dockningssystem under vattnet där farkosterna själva kan checka in och ladda upp sig.

Robotubåten kan nyttjas såväl i varma som kalla vatten. Blir svenska KTH:s robotubåt en vinnare i framtiden? Bild: KTH

Ju fler desto mer

Genom att programmera undervattensrobotarna så att de kan jobba i grupp kan man i framtiden antagligen utnyttja dem ännu mer.

- Man kan då göra koordinerade och utbredda mätningar av undervattensmiljön för en rad olika ändamål, allt från miljöövervakning till hamnskydd.

Utprintad ubåt

Nu är det ju inte helt billigt med undervattensfarkoster. Men där utnyttjar Kungliga tekniska högskolan ny teknik för att åtminstone kunna göra prototyper billigare och enklare. Flera av delarna på robotubåten Carl är utskrivna på en 3D-printer.

- I vår farkost har vi små tvärgående skott med en diameter på 120 mm. De strukturelementen kan vi skriva ut på sex till åtta timmar. Ingen effektiv tid för serietillverkning, men nog för en prototyp. Jag kan designa en komponent på kvällen och på morgonen är den klar. Det finns en stor flexibilitet i det.

Det här gör att man snabbt kan omsätta nya idéer i praktiken för att se om de förbättrar prestandan.

Robotubåten kan programmeras vid stranden och släppas iväg med bara händerna på sitt uppdrag. Väl nere under ytan klarar den sig själv. Kungliga tekniska högskolan i Stockholm forskar i robotubåtar och har byggt en egen prototyp. Bild: KTH

Små obemannade i svenska vatten?

Men om vi då återknyter till den officiellt avslutade ubåtsjakten i Sverige. Kan det då hända att det var något annat land som har likadana undervattensfarkoster på gång som var ute och körde i de svenska vattnen…?

- Sådana som kan tänkas vilja komma in på stockholmsområdet så är absolut inne på samma idéer att ha små autonoma farkoster. Men i och med att de är väldigt små så har de ingen lång räckvidd. En sådan farkost skulle behöva ha nåt slags moderfartyg nära sig.

Utveckling av alla storlekars ubåtar pågår på många håll i världen. Skärmdump från SVT av rysk miniubåt. Bild: SVT/YLE

- Jag tror att man säkert kan se vad som har hänt på luftsidan. Där har det på något sätt exploderat med små flygande autonoma farkoster.

- Om den här typen av farkoster kommer att bli mer o mer vanliga på ytan, i luften, i vattnet, även som samverkande system som kan kommunicera mellan varann, då behöver regelverk hinna ikapp. Nu vet man inte hur man ska hantera de här farkosterna, t.ex. vem som har ansvar om det händer saker.

Veckans Kvanthopp inklusive musik (30 dagar på Arenan)

Läs också
KTH presenterar robotubåten

Kvanthopp på Facebook

Jag brydde mig. Det var åttiotal och tusentals människor samlades på domkyrkans trappor och sjöng We shall overcome. Händer stacks in i plastkassar fulla med varma knackkorvar. Korvarna cirkulerade runt och smakade himmelskt i den kyliga kvällen. Rösten var hes av allt ropande och jag var lycklig, entusiastisk och full av hopp och tro på en bättre värld. Jag var tolv år och det var fred på jorden!

Vart tog den entusiasmen vägen sen? Försvann den med åldern och banade väg för cynism, likgiltighet och egoism? Eller blev jag bara realistisk och bekväm med åren?

Det är barnen som oftast ställer de obehagliga frågorna. Min sons hand i min då vi går förbi en tiggande rom. Min lilla pojke undrar varför vi inte tar hem mannen och ger honom mat. För mamma vi har ju? Har vi inte? Jo vi har, men inte tar vi honom hem nu. Det funkar inte så mitt barn.

Jag traskar vidare i den sena höstkvällen med den lilla handen i min.

Hur funkar det då, hör jag min inre röst tänka. Vem tar vi hem, frågar jag mig där jag vandrar fram i min trygga lilla stad. Vem sveper vi in i varma filtar och vem bjuder vi på en kopp te? Familjemedlemmar och vänner, men sen? Är det några fler? Under vilka omständigheter kunde jag tänka mig att brygga en kopp te till någon främling som behöver? Hur lågt borta eller hur nära ska den nödställda finnas för att jag ska sträcka ut min hand?

Jag betalar årliga summor till fadderskolor i Nepal, köper varje nummer av Isonumero och är medlem i Amnesty. Jag betalar, men bryr jag mig? Sådär på riktigt.

Jag tänker på Schindler i Tyskland, eller andra modiga som sätter sig själva i fara för att hjälpa främlingar. Jag tänker också på de som anade att nåt lurt var på gång men som valde att blunda och inte se. Vilken roll skulle jag ha axlat där och då i 30-talets Tyskland, i Pinochets Chile eller i dagens Afganistan? Hur mycket ska man bry sig för att göra ens någonting för en främmande medmänniska? Behöver vi känna oss själva hotade för att ha tid och energi att hjälpa? Eller agerar vi först då det egna barnets blod kokar i ådrorna?

Kom med och bry dig! Om inte med tid och engagemang så med fyrk åtminstone på Näsdagen den 7 november!

Jag hör till den åldersklass som hade flera brevvänner när jag gick i skolan. Vi skrev faktiskt för hand på pastellfärgade brevpapper som vi lade i kuvert, frankerade och gick till posten med. Då började vi varje brev med fraserna: Hur mår du? Jag mår bra.

Det är de här fraserna som vi ofta, slentrianmässigt häver ur oss utan att egentligen fundera – eller bry oss.

Min dotter som går i gymnasiet kom hem för en tid sedan och berättade att skolläkaren hade frågat henne hur hon mår. Det var i samband med en läkargranskning där det också lyssnades på hjärta och lungor. Läkaren återkom med sin fråga, inte bara en gång utan två gånger. "Hur mår du?"

När jag fick höra det blev jag först lite irriterad. Nej jag blev förbannad där jag stod i köket och diskade. Varför frågar läkaren tre gånger hur mitt barn mår? Vad är han ut efter? Eftersom min dotter berättade det här för mig och dessutom hade frågat sina kompisar om också de blev lika utfrågade, tydde allt på att även hon kände sig lite obekväm med frågan ”Hur mår du?”

Sedan lugnade jag som vanligt ner mig. Och insåg att det är bra att hälsovårdspersonalen ställer de här frågorna. Det måtte vara en utmaning att få något mer uttömmande svar än "bra".

Samtidigt förstår jag att många svarar ”jag mår bra”. Varför skulle man säga något mer till en person man inte har träffat tidigare?

Känner ni igen er? Det här med försvarsmekanismer, men också undanglidande svar?

Jag antar att jag har en icke diagnostiserad förlossningsdepression i mitt bagage. Under så gott som hela min första mammaledighet var jag så in i märgen trött trots att mitt lilla barn var friskt och sov bra. Jag var allmänt sur, utled och håglös. Jag orkade inte ens vara speciellt glad över allt det fantastiska min lilla flicka gjorde under sitt första levnadsår.

Men varje gång jag besökte rådgivningen och hälsovårdaren frågade ”Hur mår du då?” var svaret ” jo tack, jag mår jättebra”.

För om en människa som man knappt känner frågar ”hur mår du?” då svarar åtminstone jag ”jo tack, jag mår bra”. Det är svårt att erkänna att man mår skit när allt borde vara toppen. I synnerhet när man är mitt i smeten. Och sen är det den där arma fasaden utåt. Man vill inte att någon ska se sprickorna.

Jag har förstått att det inte är lika lätt idag att klara sig undan (jo det är lite så jag tänkte) rådgivningens frågor om hur föräldrarna mår.

Efter varje tragedi där någon tar livet av sig själv eller andra, funderas det över varför hälsovården, socialen, skolan, kuratorn eller familjearbetaren inte såg signalerna.

Själv lyfter jag på hatten för alla er som lyckas tränga sig igenom alla skal och försvarsmekanismer. Som ser sprickorna på fasaden innan allt krackelerar och går sönder. Och till er som vågar be om hjälp. Jag beundrar er.

Läs också:
Att inte be om hjälp – en folksjukdom

Ska vi få nyheterna gratis eller borde vi betala för dem? Ska nyheterna vara lokala eller globala? Borde nyheterna finnas på papper eller på webben? Nyhetsjournalistiken befinner sig i en tid av förändring och det är knappast någon som kan titta så djupt in i kristallkulan att den kan säga hur framtiden ser ut.

Vid Svenska social- och kommunalhögskolans journalistlinje verkar de studerandes största rädsla vara att den lokala nyhetsrapporteringen blir lidande i och med nedskärningar och nya prioriteringar.

- Det lokala försvinner, vilket är synd för det är det lokala som intresserar folk och som de flesta vill ha, säger Emma Tuominen som är fjärde årets studerande.

Som journaliststuderande är det naturligt att förändringarna som sker just nu är skrämmande.

- Speciellt om man har tänkt sig jobba som nyhetsjournalist, säger Emelie Melin, tredje årets studerande på Social- och Kommunalhögskolan.

Alla är överens om att det alltid kommer att finnas nyheter, men frågan är i vilket format vi tar del av dem.

- Jag tror tyvärr att vi går mot någon form av gemensam plattform i Svenskfinland, spekulerar Emma Tuominen.

Alexandra Granberg som är fjärde årets journalistikstuderande tror att allt mer av nyhetsrapporteringen kommer att finnas på nätet.

- Det känns lite skrämmande eftersom jag sällan ifrågasätter källan, vilket jag borde göra, konstaterar Granberg.

Fråga nyhetscheferna

Onsdagen den 5 november klockan 15.03 bänkar sig tre mediechefer i Radiohusets studio och svarar på frågor som gäller nyhetsbevakningen i Svenskfinland.

De som är beredda att svara på frågor är Vasabladets Björn Nyberg, Åbo Underrättelsers Pia Heikkilä, samt Yle Nyheters Kerstin Häggblom.

Danskonsten är på frammarsch i Finland. Färska exempel på det är Carl Knifs koreografi RED, som har valts till ett av årets internationellt sett mest intressanta dansverk och att projektet Dansens hus har fått en stordonation.

Båda nyheterna kan leda till internationella gästspel. Får vi ett Dansens hus i Helsingfors kan vi i Finland i likhet med motsvarande hus i exempelvis Stockholm, Köpenhamn och Oslo, ta emot gästspel på ett helt annat sätt.

Carl Knif Company får i sin tur möjlighet att göra internationella gästspel för att det internationella dansnätverket Aerowaves-Dance Across Europe har tagit med hans verk RED på sin årliga rekommendationslista med de tjugo mest intressanta dansverken. Aerowaves-Dance Across Europe leds av John Ashford, före detta chef vid dansteatern The Place i London. Ungefär trettio europeiska dansexperter sammanställer rekommendationslistan på basen av en årlig ansökning. Har man fått sitt verk rekommenderat möjliggör det alltså gästspel.

RED är ett soloverk i vilket Knif har kombinerar sitt helt egna rörelsespråk med dikter som han har skrivit själv. Det är alltså ett mycket personligt verk. Han uruppförde det i april i samarbete med Zodiak-Centret för ny dans i Helsingfors. RED kommer att visas i huvudstaden i december på Mediecentret LUME.

Dansares arbetsutrymmen ligger efter andra konstnärers

Ett stort kliv närmare förverkligandet av ett Dansens hus har tagits i och med att Jane och Aatos Erkkos fond donerar femton miljoner euro för bygget i anslutning till Kabelfabriken i Helsingfors. Donationen är imponerande. Suomen kulttuurirahastos hela årsbudget för kulturen i fjol var fjorton miljoner euro.
Donatorerna ställer dock ett villkor: donationen ges endast ifall att Finska staten och Helsingfors stad också i fortsättningen tar del i projektet på ett betydande sätt. Parterna bör nu komma överens om en gemensam utvecklingsplan med beslut som är klara senast i slutet av 2015.

Riitta Kaivosoja, överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet, säger att ingen färdig budget ännu finns och att man måste beakta det faktum att vi får en ny regering i vår. Men också hon är enligt Helsingin Sanomat mycket nöjd över nyheten om donationen på femton miljoner.

Koreografen och konstnärsakademikern Marjo Kuusela, som var en av grundarna av föreningen Dansens hus 2010, tycker att utrymmen i samband med Kabelfabriken skulle vara helt i samklang med tidens ekologiska situation och att det skulle vara rätt lösning också i tider av skrytarkitektur. Adekvata träningsutrymmen kunde nämligen göras av redan befintliga utrymmen i Kabelfabriken, medan den stora, nya scenen skulle komma i ett separat nybygge intill.

Dans börjar ses som en jämbördig konstform

Till exempel en institution som Stockholms stadsteater har nu låtit den finländska koreografen Kenneth Kvarnström grunda en helt egen dansgrupp. Man satsar där på att lyfta fram dansen som en jämbördig konstform med teatern.

Tuukka Piitulainen är med i Kullervo på Nationaloperan foto: Perttu Saksa Tuukka Piitulainen medverkar i baletten Kullervo Bild: 2014 Perttu Saksa

Intressant är samtidigt de ökande cross over tendenserna med musiker med på scen i dansproduktioner. Detta koncept hade också Tero Saarinens dansgrupp då den senaste vecka gav föreställningar på gamla Nationaloperan tillsammans med kammarorkestern Avantis musiker på scen.
I Tero Saarinens Kullervo, som har premiär på Nationaloperan i februari, kommer en stor mängd manskorister att medverka på scen.

Från Storbritannien kommer idén att koppla ihop välgörenhet med glada jippon. I Finland firar vi näsdagen nu för trettonde gången, och i Tongåvan har vi förlängd sändning fredagen den 7.11. Insamlingens pengar går till barn Afrika, Sydasien samt Central- och Sydamerika.

Näsdagsinsamlingen är en insamling för att hjälpa barn som lever i världens fattigaste länder. Pengarna som samlas in går till långvariga biståndsprojekt och för att främja global rättvisa genom underhållning och en gemensam folkrörelse.

Ifjol samlades via näsdagsinsamlingen in dryga 3,16 miljoner euro. Med hjälp av finländarna får tusentals barn chansen att gå i skola, skydd för HIV-infektion eller sova tryggt under malarianät under nätterna.

Barnens skolgång och hälsa i fokus

Intäkterna som samlas in under åren 2014-2016 används till att hjälpa barn i Afrika, Sydasien samt Central- och Sydamerika. Fokus är på barnens skolning, att förstärka familjer och samhällen. Hälsovården står också högt bland prioriteringarna. Med Näsdagsintäkterna stöder Stiftelsen Näsdagen, via brittiska samarbetspartnern Comic Relief, även HIV- och aids-arbete i Afrika.

Stöd insamlingen:

Skicka sms:
Skriv NÄSDAGEN, skicka till 16499 (10€)

Ring:
0600 11620 (20,28€/samtal + LNA) eller 0600 11610 (10,26€/samtal + LNA)

Betala in på bank:
Nordea
IBAN-kontonummer FI37 1572 3000 3844 20
BIC/SWIFT NDEAFIHH

Andelsbanken
IBAN-kontonummer FI44 5780 1020 0003 14
BIC/SWIFT OKOYFIHH

Danske Bank
IBAN-kontonummer FI47 8000 1570 8504 13
BIC/SWIFT DABAFIHH

Dehär organisationerna är med

Näsdagen ordnas av Stiftelsen Näsdagen (Nenäpäivä-säätiö). Stiftelsen Näsdagen grundades 2004 av Finlands Röda Kors, Kyrkans Utlandshjälp och Finska UNICEF. Även Rädda Barnen, Plan Finland, Finska Missionssällskapet, Fida International, Internationella Solidaritetsfonden och Finlands Fackförbunds Solidaritetscentral (SASK) är med i stiftelsen. Yle stöder Näsdagen med sin programverksamhet.

Tongåvan fredagen den 7.11 kl 19.30

Hela veckan händer det näsdagsgrejer på de olika kanalerna på Svenska Yle. Det utlovas välgörenhetslåtar, möjlighet att ropa in konstverk, ni kan utmana era kompisar att vara med i insamlingen och strömsöbastun auktioneras ut.

I Yle Fem syns näsdagen i torsdagens Efter nio

I Efter nio, som startar kl kl 21, är Robban Nilsson ute på charmoffensiv på stan för att uppmuntra människor att stöda näsdagsinsamlingen.

Esko Valtaoja, Sonja Kailassaari Sonja Kailassaari håller i Esko Valtaojas skägg Bild: Yle/Parad Media

Mästertecknaren Don Rosa besökte redaktionen under Min Morgons tid och stödde näsdagen genom att teckna två unika verk med den röda näsan i centrum. Den andra teckningen, ett porträtt på Joakim von Anka, auktionerades år 2011 och i år kände den nuvarande ägaren, produktionsbolaget Parad Media, att det är dags för Kalle Anka att göra sitt för de behövande i världen. Bjud själv högt och kamma hem mästerverket eller tipsa alla Don Rosa-fans du känner!

I Radio Vega hörs välgörenhetstemat redan före näsdagen

I Café Continental spelar Henrik Svahn musik från de olika länder som berörs av hjälpen från näsdagen. Café continental sänds onsdag 5.11 kl.18.03, repris torsdag 6.11 kl.23.03

På fredag eftermiddag är det näsdagsspecial i Nöjesfredag i timmen mellan 14.03 och 15. Jukka Isojoki har då Alfred Backa på plats och han har lovat sjunga sin nyskrivna välgörenhetssång. Alfred är känd bl.a. från programmet Nittonhundranånting, som sänds i Radio Vega.
Lyssnarna har också ringa in till studion och utmana varandra. Alla som ringer in under sändningen och donerar pengar till näsdagen får en sång av Alfred Backa som tack. 

Niklas Rosström, Benny Törnroos niklas rosström och benny törnroos med rödanäsor

Tongåvan har förlängd sändning. Sändningen startar kl 19.30 och håller på ända till kl 22. Här har ni möjlighet att utmana era kompisar att vara med i insamlingen Allting varvat med bra musik.

Radio X3M firar näsdag redan från kl 6

Radio X3M uppmärksammar näsdagen i sina sändningar hela dagen och utmanar lyssnarna att donera genom att sätta programvärdarna i blöt.

Succémorgon (kl 6-10) kommer att köra med utmaningar och programledarna har lovat att lägga sig själv i blöt. Under dagen kommer man att prata med kända finlandssvenskar och diskutera hur de förhåller sej till välgörenhet.

Stiftelsen (kl 14-18) blir det tävlingar mellan kändisar och programledare. Syftet är förstås att samla in så mycket pengar som möjligt.

Strömsöbastun stockbastu Bild: YLE/Strömsö

Ropa in strömsöbastun

Strömsös bastu från bastukvällen är klar och auktioneras ut i samband med näsdagen. Auktionen sker via Huuto Den sidan och auktionen öppnades för budgivning den 9.10. och avslutas den 17.11.

Under veckoslutet bevakar Vegasporten EHT-turneringen i ishockey i Helsingfors, men bjuder som vanligt på det viktigaste från idrottsvärlden både nationellt och internationellt.

På lördagen spelar Finland sin andra EHT-match i Helsingfors mot Ryssland. Matchen börjar klockan 16:00. På söndagen ställs antagonisterna Finland och Sverige mot varandra i en drabbning som också börjar klockan 16:00.

Maria Grundvall. Maria Grundvall, skidåkare Bild: YLE

Finlands Cup fullt med finlandssvenskar

Matias Strandvall. Matias Strandvall Bild: YLE

Den finlandssvenska skidåkning är väl representerad i Vuokatti. Tio damer och elva herrar är anmälda till sprinten medan tre damlag (IF Minken, IK Kronan, IF Femman) och sju herrlag (IF Minken x3, IF Länken, Borgå Akilles, SK Åsen, IK Kronan) enligt förhandsuppgifterna tävlar i söndagens stafetter.

Finlands cup fortsätter i Rovaniemi i slutet av månaden. De övriga loppen (Vanda, Jämi, Pyhäjärvi, Kuusamo) avgörs efter årsskiftet.

Toppmöte i damhandbollen

Under lördagen spelas en enda damhandbollsmatch i FM-serien men den är desto mer intressant.

Den obesegrade duon HIFK (6-0-0) och Dicken (5-0-0) ställs mot varandra i Helsingfors idrottshus och det blir stämningar och intervjuer från matchen (som börjar redan 14:30) i lördagens sändning.

Kristian Karlsson är handbollsreporter.

Kauden tähän asti jännittävin kamppailu HIFK-Dicken la 8.11. klo 14.30 UT #käsipallo #nsm #katsomopunaiseksi pic.twitter.com/xwdZc1a4Wg

— HIFK Damhandboll (@HIFKdamhandboll) November 4, 2014

På lördag sänds Vegasporten mellan 17:10 och 20:00 med korta pauser för nyheter och andligt innehåll. Söndagens oavbrutna sändning kan du höra mellan 19:22 och 21:00.

Antti Koivukangas är programvärd för Vegasporten i veckoslutet. Carl-Magnus Långkvist jobbar som webbreporter.

Nyhetstips, resultatuppdateringar och feedback kan skickas under veckoslutet till svenskasporten@yle.fi.

Det går också bra att ta kontakt via Twitter eller Facebook.

Du kan också lyssna på Radio Vega via webben.

Har du stött på dialektordet ”bäriskräka” eller låter ”glottron” mer bekant? Delta i vårt dialekttest som den här gången tagit fasta på ord från djur- och växtriket.

Det finns mycket dialektnamn kring temat natur. I början av förra seklet var det vanligt bland studenter att åka runt i byar och uppteckna dialekter. Det finns några samlingar i dialektarkivet som enbart tagit fasta på botanik och språk, berättar Caroline Sandström, dialektforskare vid Språkinstitutet.

Dialekter är lokala varianter av ett språk. I dagens moderna och rörliga samhälle har skillnaderna mellan olika dialekter delvis utjämnats. De senaste åren har dialekternas status ökat och dialekttalare har börjat framhäva sin språkliga identitet i allt större utsträckning.

I vårt förra dialekttest utmärkte sig Pedersöreborna, hur går det den här gången?
Beroende på var i Svenskfinland du vuxit upp och vilka språkvarieteter du blivit bekant med, varierar både ord och uttryck. Testa dina dialektkunskaper och ge oss gärna fler alternativ till dialektorden nedan.

((vis:850732))
Testet är gjort av Svenska Yle och dialektforskare vid Språkinstitutet. Hör mer om dialekter i Språkväktarna torsdagen den 13 november. Ställ frågor till våra experter genom att e-posta expert@yle.fi.

Länk till Ordbok över Finlands svenska folkmål