Hur ska Clara veta om hennes gamla katt har smärta? Vad borde Majvor tänka om sin gräsätande bichon frisé och vad ska Hildas matte göra med sin taxdam som tuggar på textilier? Det här och mycket mera fick veterinären Lotta Axelson ta ställning till under Experttimmen Husdjur (16.10) som även engagerade lyssnarna att komma med goda råd till varandra.

Den inkontinenta taxen

Det första samtalet kom från Maria som bekymrar sig över en sju år gammal tax med inkontinensbesvär. Tiken, som är steriliserad, läcker tidvis urin då hon sover. Veterinären Lotta Axelson säger att problemet förr eller senare måste åtgärdas eftersom hunden lätt kan drabbas av urinvägsinfektion. Medicinering är det första alternativet. Om det inte hjälper kan man åtgärda problemet på kirurgisk väg genom att spänna till lite så att kisset inte rymmer okontrollerat ur blåsan. Man kan också pröva med ett ingrepp kallat cytoskopi. Då för man en kamera in i urinblåsan och sprutar in fiberproteinet kollagen som spänner till läckaget. Det här är dock ett ingrepp som ofta måste göras på nytt.

Frågeställaren undrar om mellangärdsgymnastik likt den ”medelålders damer utför” kunde hjälpa taxen men Axelson säger att hos hundar är det fråga om hormonellt förslappade slutarmuskler i urinblåsan, gympa hjälper alltså inte här.

Svårt bedöma katters smärta

Clara oroar sig över sin 17 år gamla katt som trots ledstyvhet och dålig hörsel verkar må rätt så bra. Det som bekymrar frågeställaren är att katten rätt ofta byter plats då den sover. Kan det här vara ett tecken på smärta?

Det kan vara väldigt knepigt att utreda katters smärta, intygar veterinären och tillägger att smärta inte är uteslutet i det här fallet.

- Det kan eventuellt bero på höftledsartros vilket innebär att brosket i leden förändras och tunnas ut. Genom att låta röntga katten får man svar på frågan.

Axelson rekommenderar i det här fallet att pröva med värkmedicin i några dagar. Men det är skäl att diskutera, i synnerhet katters värkmedicinering, med en veterinär och eventuellt låta kolla njurvärden innan.

Majvors bichon frisé tror sig vara ko?

Majvor ringer in och är förbryllad över sin kinkiga hund som betar som en kossa. Lotta Axelson undrar om Majvor har avmaskat hunden sin, vilket hon har.

- Vissa hundar tycker helt enkelt att det är roligt att äta gräs eller så är de bara snåla. En del kan ha magproblem och då känns det skönt att få något i magen. Om den inte har diarré och äter normalt skulle jag inte stressa, säger Axelson.

Cavalier king charles spaniel Bild: Mapovfille

Om en hund äter mycket gräs kan den få förstoppning, tillägger veterinären. Man kunde försöka avleda hunden ett tag och kasta boll eller dylikt när man är ute med den för att se om den ändrar sitt beteendemönster.

Mysteriet med den darrande katten

Hankatten som plötsligt trampar upp och ner med baktassarna vid matskålen och dessutom darrar och viftar med svansen engagerar lyssnarna och förbryllar veterinären. Helst skulle Axelson se en video av beteendet för att kunna säga mer.

- Om det plötsliga darrandet kommer omedvetet då och då skulle det kunna vara ett epileptiskt beteende. Situationen tyder dock inte på det. Det skulle också kunna vara ett slags dominansbeteende, funderar Axelson vidare. Katten försöker berätta för omvärlden att kom inte hit.166942

Micke ringer in och är inne på samma linje som kvällens expert. Han flaggar för revirbeteende vid matskålen.

Birgitta undrar om katten i fråga kan lida av diabetes?

Lotta Axelson är tveksam.

- För att katten ska darra på grund av diabetes borde den vara väldigt hypoglykemisk (ha lågt blodsocker). I det här tillståndet borde katten nog vara mera trött och fumlig, säger Axelson och tillägger att det även kan vara fråga om ett neurologiskt darrande.

Närmare sanningen kommer veterinären inte denna gång, trots gott samarbete med lyssnarna, utan att undersöka djuret i fråga.

Napp och snuttetrasa

Hildas matte undrar varför hennes taxdam börjat bita på textilier som täcken och lakan. Hunden biter med framtänderna utan att söndra tyget. Det här sker ofta nattetid. I övrigt är jakthunden pigg och kry. Ska Hildas matte oroa sig över beteendet?

Vissa hundar tycker att det är en trevlig hobby att tugga på mjukisdjur, tygstycken eller sina naglar. En del suger på en dyna som om de skulle dia, säger Axelson.

- Jag har sett flera hundar som direkt njuter av beteendet likt en bebis som ammas eller suger på en napp. Vissa hundar kan börja först som äldre.

Lotta Axelson har själv haft hundar med motsvarande beteende.

- Det bästa hunden visste efter ett träningspass var att få magen mätt, gå i fåtöljen med sin dyna som den sög på tills den somnade.

Följande gång du har möjlighet att ställa frågor till veterinären Lotta Axelson inom ramarna för Experttimmen Husdjur är 4.12 2014.

Håkan Streng har fått 40 veckor fullt på Danslistan och åker in i Guldklassen med låten Möte i gränden. Han utmanade förra hösten och vännerna och fansen har troget röstat allt sedan dess. Själv säger Håkan Streng att han känner sig som efter ett maratonlopp, trött men segerrusig.

Låten finns med på retroskivan Med dig i mina armar 1 och 2, som Streng gjorde tillsammans med vännerna Krister Andersson, Sakari Kurki och Uffe Nylund.

- Vi firade mitt 50-årsjubileum som dansbandssångare ifjol och spelade in låtarna från förr, berättar Streng.

Håkan Streng är mest känd som trubadur och en av medlemmarna i Trio Saludo, men faktum är att allt fick sin början inom dansmusiken.

- Jag har ett gammalt kärleksförhållande till dansmusiken. Det var den som förde mig ut på spelningar redan före målbrottet, säger Streng.

Första dansbanden var Karl Edfeldts orkester och Alexanders från Jakobstad. Efter det ville orkesterledaren Rolf Wallendahl från Kållby ha Streng med som solist och det blev mycket spelningar i Österbotten. Streng vann också den finlandssvenska talangjaktsfinalen i schlagerklassen med låten Les feuilles mortes. Det var 1965 på Åland.

Håkan Streng hängde med Wallendahls ända fram till armétiden 1966-67 och också sommaren efter under orkesternamnet Sirocco. Han hoppade också in som solist i andra band, bland annat i populära bandet Mexico.

Under studietiden träffade han igen skolkompisarna Krister Andersson och Uffe Nylund och grabbarna bildade band och musicerade flitigt.

Dansbanden har funnits med hela vägen och Håkan Streng menar att spelningarna i denna genre kan kännas lättare än andra engagemang.

- Det är avslappnat, hemtrevligt och nostalgiskt att sjunga dansmusik. Mindre nervspel, säger Håkan Streng.

Dansmusik är avslappnat, hemtrevligt och nostalgiskt

Det blev alltså ett helt år på Danslistan med hans Möte i gränden och Håkan Streng tar plats i Danslistans Guldklass.

Österbottniska banden Tommys och Marlenes toppar fortfarande listan och veckans nya utmanare är Highlights en gång till, Lasse Stefanz och Jack Vreeswijk i Brev från kolonien samt danska John Schmidt. Hans bidrag är nya låten Løkken i November.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Då kylan och de allt mörkare dagarna börjar smyga sig på är det få saker som piggar upp humöret lika effektivt som ett tillskott i garderoben. Ibland kan det dock vara svårt att orientera rätt i kläddjungeln och hitta den stil som passar en bäst. Stylisten Susanna Högström som till vardags arbetar som stylist för programmet Efter Nio gästade Lördax-studion för att dela med sig av sina tankar kring höstens modetrender.

- Hösten är min absoluta favoritsäsong. Det är i år en ganska diskret höst på gång med mycket enfärgat, klassiska och enkla plagg i murriga färger som burgundi och skogsgrönt men även klassikerna svart, grått och vitt. Vill man vara modig kanske man satsar på något av karamellfärgat läder eller köper ett par rutiga byxor i rött eller svart. Gubbstilen är het och den gäller alla – inte bara gubbar.

Är du osäker på vilken typ av modell du ska välja kan det vara säkrast att satsa på just klassiska modeller som sitter bra, det funkar alltid. Då man blint börjar svälja alla trender som kommer och går kan det gå fel.

Susanna Högström är stylist Bild: Susanna Högström

Höstsäsongen präglas också av plagg som passar ypperligt för våra breddgrader där inte bara utseendet spelar roll utan även funktionen och värmen är en viktig faktor.

- Modet är som tur nu varmt, skönt och sportigt med vandringslika skor, stora och vintäta jackor och varma ylletröjor. Sportmodet ses även i det klassiska. Är du osäker på vilken typ av modell du ska välja kan det vara säkrast att satsa på just klassiska modeller som sitter bra, det funkar alltid. Då man blint börjar svälja alla trender som kommer och går kan det gå fel.

Enfärgat före mönstrat

Simpelt och enkelt är alltså höstens ledord och det gäller både för dam- och herrkläder. Kvinnomodet just nu är androgynt och det är ganska långt samma färgpaletter som gäller för kvinnor och män. Vill man ha mönstrat så menar Susanna att det nog går att hitta t.ex. blommigt, grafiskt och tyger med småprint trots att det enkla dominerar. Är detta månne en motreaktion mot se senaste årens glittervåg som sköljt över oss?

- Det kan hända men vi måste komma ihåg att det ännu är först början av hösten och då lillajul närmar sig så glittrar det nog i butikerna igen. Olika djurmönster är också fortfarande en säker vinnare, har du inte nappat på dessa tidigare är det nu dags att våga. Personligen älskar jag glittriga djurmönster.

Klädbranschen kritiseras ofta för att uppmana folket till en slit- och släng-attityd som inte är ekologiskt hållbar och i vissa fall strider tillverkningsmaskineriet t.o.m. mot mänskliga rättigheter. Finns det känningar om att det blivit ett mer ekologiskt tänk i klädbranschen?

- De stora och riktigt kommersiella kedjorna har under de senaste åren synats hårt och fått mycket kritik både av ekologiska och etiska skäl, därför har många av de stora kedjorna startat egen återvinning av kläder som de gör nya plagg av. Det är en trend som säkert är välkommen på många plan.

Accessoarer för en ny look

Om man inte har råd att skaffa sig en ny höstgarderob finns det knep för att för en billig peng pigga upp de plagg och kombinationer man redan äger. Enklast gör man det genom att satsa på accessoarer.

- Då det gäller accessoarer satsar man på material, en lyxig sjal i alpacka, ylle eller kashmir i en jordnära färg fungerar i alla sammanhang och är alltid värd pengarna. Stora smycken till enkla plagg är också alltid snyggt. För män är det främst halsdukar och mössor man har att leka med. Visst finns det väskor även för män men det är få män som på riktigt använder sig av dem.

Välj kläder som framhäver det du är mest nöjd med. Ytterst sällan är det någon annan än du själv som märker dina defekter.

- Välj kläder som framhäver det du är mest nöjd med. Ytterst sällan är det någon annan än du själv som märker dina defekter. Bälten kan vara bra för att framhäva midjan och vill man dölja mittpartiet kanske man istället väljer en stor tröja till smala jeans.

Hur ser då det festligare modet ut?

- Även inom festklädseln är det den mer diskreta linjen som dominerar. Det har varit glittrigt och lättklätt men nu är det mer svarta klassiska klänningar som inte är för urringade som gäller. Vi har gått från sexiga och avslöjande plagg till att vara mer påklädda. Är något bart är det inte längre urringningen som ska visas utan istället t.ex. ryggen och då har man som motvikt långa ärmar. Har du en minikjol väljer du en ylletröja till den. Det är överlag en mer diskret sexighet som funkar för alla åldrar.

Susanna Högström gästade Lördax-studion 18 oktober 2014 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

För drygt sex år sedan sa journalisten Markku Vento och hans fru Eija tack och hej till Finland. De lämnade hus, släkt, vänner och välbetalda jobb för att ta över en bokhandel i Fuengirola i södra Spanien. På den vägen är de.

I september 2014 besökte jag spanska solkusten. Redan under tidigare vistelser i Fuengirola har jag noterat det finska kvarteret med ett eget litet köpcentrum, bageri, pubar och en liten bokhandel med finsk, svensk, norsk, dansk och jo för all del, spansk litteratur. Det är Markku och Eija Vento som sedan 2008 driver bokhandeln.

- Här finns också böcker på tyska, holländska och arabiska. Totalt har vi böcker och tidningar på sjutton olika språk, men mestadels är det förstås nordbor som besöker vår bokhandel, säger Markku Vento.

Bokhandeln, som finns vid en lugn sidogata en bit ifrån strandpromenaden, grundades för femton år sedan. Markku och Eija driver bokhandeln för sjunde året.

Det var Eija som hittade bokhandeln via nätet. De hade nyss kommit hem från sin bröllopsresa i Mauritius. Under resan hade de suttit och drömt om ett annorlunda liv än vardagsstressen i Finland.

- Ska vi faktiskt leva på det här viset, funderade vi. Femtio veckor som vi sliter för att kunna njuta av sol och värme i två veckor. Det skulle vara så mycket bättre med två veckors lidande och femtio veckor vardagsfint.

Paret Vento återvände hem till Borgå, där Markku jobbade som chefredaktör för tidningen Uusimaa och Eija var chef för Sanoma Magazines internetsidor. Ganska snabbt hittade Eija en annons om en bokhandel i Fuengirola som var till salu. Paret besökte Spanien under ett veckoslut. På måndagen när Markku kom hem från jobbet, meddelade Eija att hon hade sagt upp sig från sitt arbete. Hon var redo för Spanien.

- Eija sade att jag behövde den här lilla skuffen framåt. Och skönt så här i efterskott att hon vågade ta det avgörande steget. Skulle vi väntat en tid så hade vi nog inte vågat.

Markku som bokhandlare

Beslutet fattades våren 2008, strax innan den globala bank- och finanskrisen. Hösten 2008 flyttade Markku och Eija till Fuengirola och blev bokhandlare. Hemma i Finland blev barnen och Markkus barnbarn samt mamma, släkt och vänner.

Den första tiden levde Ventos på skuld eftersom huset i Borgå inte blev sålt med en gång. De gjorde också några missar som nyblivna företagare.

Eija och Markku Vento i sin skandinaviska bokhandel i Fuengirola Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Genast som vi sålde en bok beställde vi mera av samma bok. Det tog en tid att lära sig att vissa böcker får ta slut och att det är en större och viktigare utmaning att sälja böcker som folk inte genast känner till.

I dag läser Markku mycket böcker. Under åren som journalist i Finland läste han de obligatoriska Okänd soldat och Sju bröder. I övrigt läste han mest bara historie- och faktaböcker. Han skyllde på tidsbrist.

Journalisten Markku

Före flytten till Spanien hann Markku Vento jobba trettio år som journalist. Han jobbade tio år för Ilta-Sanomat, tio år som chefredaktör för båttidningen Venemaailma och tio år som chefredaktör för tidningen Uusimaa.

Markku har mycket gott att säga om sin tid på Ilta-Sanomat. Det var där han lärde sig hantverket, det vill säga att skriva. Han gillar inte att folk talar om sensationsjournalistik.

- Tvärtom är kvällstidningen hela tiden under lupp. Därför är det extra viktigt att det man skriver om verkligen stämmer.

Markku lärde sig skriva skarpt, kort och koncist av dåvarande nyhetschefen Hannes Markkula, också känd som ”Murha-Markkula”. Han minns hur Markkula rev sönder papperet med en artikel som den unge Markku Vento hade slitit hårt med. Sedan skrev ”Murha-Markkula” om rubriken och ingressen.
Den nya rubriken var mycket mer tillspetsad, men helt rätt.

- Då förstod jag hur man skriver en nyhet.

Markku trivdes som journalist, men har också varit med om obehagliga fall. Bland annat skrev han om kvinnan som dränkte sina barn i en brunn i Borgnäs. Han minns leksakerna i sandlådan och kylan.

- Mina egna barn var små då, jag mådde nog ganska dåligt efteråt.

Bäst trivdes Markku som skrivande journalist. Som chefredaktör skrev han enbart ledare och kolumner. I dag är Markku tillbaka på samma ruta som när han i tiderna började på Ilta-Sanomat. Han skriver artiklar till olika tidningar i Finland. Ibland skriver han också för de tre finskspråkiga tidningar som utkommer i Spanien.

Markku om spanska och svenska

När Markku och Eija flyttade till Spanien kunde de knappt någon spanska. Markku visste vad morot är på spanska (zanahoria). Idag kan Markku göra sig förstådd på spanska, men att hålla igång en diskussion är fortfarande svårt eftersom spanjorerna pratar snabbt och alla artikulerar ord lite olika.

- Ibland sväljer de den första bokstaven, ibland den sista. Man får gissa sig fram till vad de säger.

Svenskan flyter däremot bra för den finskspråkiga Markku. Markku har varit gift med en finlandssvenska och han anser att svenskan är en rikedom, ett språk han har haft nytta av som journalist i Finland och som bokhandlare i Fuengirola.

- Men med tvång lär man sig ingenting. Det är lite som jag och min spanska. Och min mammas släkt kommer från Libelits i Joensuu. Släktingarna har aldrig lärt sig svenska och därmed har de inte heller klarat av att skriva studentsvenskan.

Bokhandeln i Fuengirola

I centrum av Fuengirola på den spanska solkusten finns en skandinavisk bokhandel med finländska ägare.

Markku om Spanien

En fin sak med Spanien är att folk tar hand om varandra. Spanjorerna tar hand om sin familj och släkt, men de tar också hand om andra. Finland har mycket bättre socialservice men i gengäld hjälper spanjorerna sina medmänniskor. Markku har sett hur folk ger mat och pengar till tiggare, de pratar med uteliggarna och de är inte fientligt inställda till invandrare.

Vardagen som journalist och bokhandlare på den spanska solkusten känns mera som en skön livsstil än som ett arbete man kan leva på. Markku håller delvis med, men säger också att man lär sig leva med mindre pengar. En lön på 800 euro per månad är helt okej i Spanien. Dessutom har paret Vento insett att de måste klara sig utan att lyfta lön under sommarmånaderna när nordborna åker hem till Finland, Sverige och Norge. På hösten, vid månadsskiftet september-oktober kommer nordborna, det vill säga bokhandelns huvudsakliga kunder tillbaka.

- Då är det ett kärt återseende. Våra kunder sticker sig in här på våren just innan de åker hem, men de kommer också hit genast som de har återvänt.

På tal om sol och värme. Är det fortfarande lika vardagsfint och härligt att bo i Spanien?

- Ta en titt på de härliga molnen och bergen. Det är som i Finland, man måste ibland påminna sig själv om hur bra man har det. Annars blir man lätt hemmablind.

Det som Markku saknar är skärgården. Han saknar bastun i Emsalö och svamputflykterna på hösten.

- Ibland säger jag till Eija att vi borde kanske flytta tillbaka till Finland och rusta upp min mammas gamla stuga på Emsalö när vi pensionerar oss från bokhandeln. Men min fru tycker jag är konstig, eftersom det är solen och värmen i Spanien man ska söka sig till sedan när man blir pensionär!

Du kan höra mera om Markku Vento i Samtal om livet torsdagen den 23.10 kl 13.03 eller lördagen den 25.10 kl 20.03.

De flesta som konfronterats med huvudlusen har föga gott att säga om parasiten i fråga. Att bli kvitt huvudlöss är framför allt arbetsamt då huvuden ska kammas, lakan och kläder ska tvättas. Men huvudlusen kan också anses vara en intressant insekt som berättar en hel del om oss människor och vårt beteende. Det här anser Lena Huldén som är medicinsk entomolog, det vill säga insektforskare.

- Vi har alla sett apor som plockar ohyra ur varandras pälsar. Behovet av att peta på sin partner har alltid funnits även hos människan.

I gamla folksagor kan man läsa om prinsen som lade huvudet i prinsessans knä för att bli löskad. Så gör man mer sällan i dag. Nuförtiden kanske man klämmer sin partners pormaskar. Har man ingen partner kan man alltid skaffa hund och göra den i ordning för utställningar. På så sätt får man också utlopp för det medfödda påtandet, säger Huldén.

Lena Huldén, medicinsk entomolog Lena Huldén Bild: Nina Sederlöf / Yle

Lössen har ökat

Det förs ingen tillförlig statistik över lusepidemier i vårt land. Det forskas också väldigt lite inom området. Men klart är att sedan mitten av 1990-talet har luslarmen kommit allt tätare i skolor och på daghem. Efter att insektgiftet DDT, som också flitigt användes som avlusningsmedel, förbjöds på 1970-talet började lusstammarna återhämta sig.

Från skam till jämställdhet

Trots att förekomsten av löss inte har något med hygien att göra (lusen trivs de facto bättre i rent hår) kan det ändå kännas skamfullt att meddela alla föräldrar i en skolklass att den egna familjen har drabbats.

- Det har att göra med gamla stigman, tidigare har lössen förknippats med lägre samhällsklasser. På 1930-talet snaggade man barnen för att bli av med lössen.

Det vore kanske dags att skaka av sig fördomarna. Man tänker lätt att lössen enbart för något negativt med sig, men så är det nödvändigtvis inte. I dagens läge är huvudlusen snarare ett tecken på jämställdhet och demokrati, menar Huldén.

- Vi har löss därför att kvinnorna i stor utsträckning jobbar, de är inte hemmafruar längre. Vi har en bra kommunal dagvård och föräldrarna för gärna sina barn till ett kommunalt dagis. På daghem trivs och frodas ju även lössen, säger Huldén.

Hör mera om löss och hur man blir av med dem i Radiohuset på onsdagen (22.10). Då frågar vi också om det finns behov för nationella avlusningsdagar då man kollar och eventuellt behandlar barnen samtidigt.

På åttiotalet var Andy Sundqvist dansare i rockgruppen Ragnar Hare. Sen vistades han en tid i Frankrike och blev intresserad av konst. Han kom sen tillbaka till Finland, gifte sig och fick sex barn. Idag är Andy frånskild och än en gång bosatt i hemstaden Jakobstad, och han ägnar sig åt att måla färgsprakande tavlor. Han minns ingenting av sin tidiga barndom, och han har inga minnen av den allvarliga trafikolycka som han råkade ut för när han var sju år gammal…

Andy Sundqvists tavlor är abstrakta och färgglada, och vissa av dem har finurliga namn som blir begripliga först när man har betraktat tavlan en stund. Andy har inte så lätt att uttrycka sig när han talar, men hans konstverk synnerligen uttrycksfulla.

Andy Sundqvist, nära den plats där olyckan inträffade år 1973 Andy Sundqvist, nära den plats där han var med om en svår olycka år 1973 Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

Idag börjar Andy närma sig de femtio, han bor i Jakobstad och njuter av att kunna ägna sig åt sin konst.

Barndomen och olyckan

Hurudan var då Andy, eller Anders som han egentligen heter, när han var liten?

- Han var ett solskensbarn, berättar Berit Sundqvist, Andys mamma.

Anders var väldigt snäll, alltid på gott humör, och han kunde leka i timmar med sina små leksaksbilar. Och så älskade han att cykla…

Berit berättar om den ödesdigra dagen i september 1973 då allt förändrades.

- Andy hade just börjat skolan och kom hemrusande för att hämta sin sin cykel, han sa att han skulle åka iväg för att möta en kompis som cyklande från centrum.

Andy hade tidigare inte fått cykla längs Vasavägen, där man på den tiden fick köra 70 km/t, utan han hade bara haft tillåtelse att röra sig på småvägarna i radhusområdet där familjen bodde.
När Andy den här dagen såg sin kompis komma trampande från stan svängde han över till andra sidan vägen utan att märka att det kom en bil.
Det blev en våldsam krock, och Andy kastades upp på bilen och sedan ner i asfalten.

Berit Sundqvist, Andys mamma Berit Sundqvist, Andys mamma Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

När Berit fick veta att Andy hade blivit påkörd rusade hon till stora vägen för att se vad som hade hänt. Hon tänkte att han kanske hade brutit ett ben eller så – men hon förstod att det var allvarligt när folk som hade samlats till olycksplatsen tog tag i henne och höll fast henne för att hon inte skulle gå närmare…

Sedan följde en lång tids ovisshet då Andy vistades på olika sjukhus.
Först låg han en vecka i Jakobstad, sedan en månad i Karleby, där han opererades av fem läkare i fem timmar. Efter det flyttades Andy till Helsingfors. Pojken hade fått svåra skallskador och låg i koma i ett par månader, och när han vaknade kunde han inte längre tala, och högra sidan av kroppen var förlamad.

Allt var förändrat

När Andy så småningom fick komma hem mindes han ingenting av olyckan, och ingenting av tiden före den heller. Allt var borta.
Och han var tvungen att börja lära sig tala och gå på nytt.

Den tidigare så snälla pojken hade blivit aggressiv, eftersom han inte kunde uttrycka sig. När han återvände till skolan klarade lärarna inte av honom, och assistenter fanns inte på den tiden, så Andy placerades i hjälpskola. Där vantrivdes han och blev en mycket bråkig elev.
Till slut lyckades Berit få papper på att Andy inte hörde hemma i hjälpskolan, och sonen fick gå de två sista åren i vanlig grundskola.

Barnskötare

Efter grundskolan jobbade Andy en tid på ett dagis, och sen utbildade han sig till barnskötare.
- Jag älskade att jobba med barn, säger Andy. Det var jätteroligt! Alla barnen tyckte om mig och de klättrade och klängde på mig hela tiden.

- När jag träffar småbarn brukar jag berätta att jag var dagistant förr i tiden, och att jag hade en lång röd kjol... Jag tycker om att skoja med barn, och de vet inte vad de ska tro!

Dansare i Ragnar Hare

I tonåren blev Andy Sundqvist intresserad av musik, och han och några kompisar bildade rockbandet Ragnar Hare.
Eftersom Andy på grund av sin hjärnskada hade problem med högra handen, och därför inte kunde han spela något instrument, så kom man på idén att han i stället skulle bli gruppens dansare.
Ragnar Hare vann Rock-FN år 1983, och fortsatte att vara verksamma fram till år 1989.

- Det var roliga tider, säger Andy. Men det var också under den tiden som jag började dricka för mycket…

Frankrike

Efter tiden som dansare i Ragnar Hare sökte Andy Sundqvist till en musikskola i Oskarshamn. Där träffade han en fransk kvinna, och följde senare med henne till Frankrike och bodde en tid nära Montpellier.

- Jag lärde mig aldrig franska, eftersom hon hade bott länge i Sverige och talade svenska, men i Frankrike blev jag intresserad av konst, berättar Andy.

Sen blev det problem med den franska flickvännen, och Andy flyttade hem tillbaka.

- Där i Frankrike dricker man ju varje dag, och det gjorde jag också – och sen när jag kom tillbaka till Finland fortsatte jag att dricka, och det blev ett enda supande.
Sen fick jag svåra kramper, och i något skede bestämde jag mig för att sluta helt och hållet.

Andy Sundqvist har nu varit nykter i tjugotre år.

Far till sex barn

I något skede kom det en kvinna in i Andy Sundqvists liv, och de gifte sig och köpte ett stort hus i Kovjoki. Det föddes sex barn, och Andy trivdes med att ta hand om barnen.
Han hade då redan börjat ägna sig åt konst, men det blev inte så mycket tid över för det när barnen var små.
För några år sedan slutade och Andy valde att flytta tillbaka till hemstaden Jakobstad.

Två av Andy Sundqvists tavlor Två av Andy Sundqvists tavlor Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

De tre äldre barnen bor, eller har bott, med Andy. Men de börjar redan vara så vuxna att de lever sina egna liv. På sommaren var de mindre barnen hos Andy varannan vecka, och under skolåret träffar de sin pappa på veckosluten.

- Jag älskar barn, och jag skulle gärna jobba med barn igen, men just nu tar konsten näsan all min tid, säger Andy Sundqvist.

Samtal om livet med den självlärda konstnären Andy Sundqvist sändes i Radio Vega den 16.10.14, och programmet finns tillgängligt på Arenan.

Berit Sundqvist, Andys mamma medverkar också i programmet, och hon berättar om den olycka som Andy själv inte minns, men som kom att förändra hela hans liv.

BONUSMATERIAL:
I Yles arkiv hittar man material om både Andy och Ragnar Hare

Idag träffas Svenskfinlands tio luciakandidater på Folkhälsans seniorhus i Brunakärr i Helsingfors. Camilla Kivivuori från Svenska Yle finns på plats och livebloggar med bilder och stämningar.

De tio har idag en spännande dag framför sig. Inom ramen för valet av Svenskfinlands lucia 2014 träffas kandidaterna traditionellt på Folkhälsans seniorhus, där de möter pressen: ger intervjuer, blir fotograferade och får ge ett smakprov på hur fint de sjunger.

Se också: Luciajuryn sammanträdde och valde de tio luciakandidaterna

De tios dag är det idag då luciakandidaterna träffas och presenteras för pressen. Nervöööst! #svenskayle #ylebakomkulisserna #lucia

A photo posted by Svenska Yle bakom kulisserna (@svenskayle) on Loka 10, 2014 at 10:42 PDT

Svenska Yle har på onsdagen utsett en ny programchef för radiokanalerna Yle Radio Vega och Yle X3M.

Kaj Backman har jobbat på Yle sedan 2002, bland annat som reporter, programvärd och nu senast som utvecklingschef med ansvar för bland annat publikforskningen och strategi.

Jobbet som radiochef är nytt. Hittills har Yle Radio Vega och Yle X3M haft skilda programchefer.

- Kampen om publikens tid och om en plats i deras mediebruk är den största utmaningen för all traditionell media, också för radio. Dygnet har fortsättningsvis bara 24 timmar men utbudet och tillgången på media är enormt. Så tävlan om en plats i lyssnarens medievanor är hårdare än någonsin, säger Kaj Backman.

Backman har en tydlig vision om vad finlandssvensk radio ska vara också i framtiden.

- Innehållet i radio ska kännas relevant och oundgängligt. Radio ska erbjuda ett innehåll som är unikt, som ingen annan i världen erbjuder. Radion bör ställa de frågor som ingen annan ställer och skildra de liv och berättelser som ingen annan gör.

Backman understryker samarbetet med publiken

- Svenska Yle ska göra radio tillsammans med, för och om publiken i Svenskfinland. Radion ska känna sin publik och förstå dess behov och kunna leverera sitt innehåll via olika lösningar och distributionssätt så att den alltid finns tillgänglig och nära.

Backman tillträder som programchef 1.1.2015.

Blir en konstnär populär och eftertraktad om tavlorna har varit utställda på kända gallerier? Vad är det som påverkar priset på en tavla? Hur stor betydelse har det vad konstkritiker säger och hur värderar museifolk de tavlor de köper in eller får i donation? I Experttimmen på torsdag (23.10) funderar vi på vilka faktorer som gör en konstnär populär eller en tavla värdefull.

Det är med tavlor som med kläder, mode och trender avgör vad som är populärt och går åt.

- Det ligger förstås också en del marknadsföring bakom det hela, säger Andersson.

För gamla tavlor gäller bland annat teknik och utbud. Också här ska konsten väcka känslor.

En tavla av hangökonstnären Carl-Gustaf Lilius. Han hör till de konstnärer som blivit mer känd och erkänd utanför sin hemstad t.f. museichef Laura Lotta Andersson i Hangö värderar en tavla av Carl-Gustaf Lililus Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Impressionisterna har varit populära eftersom de tilltalar dagens människor medan till exempel konst från 1700- talet och början av 1800-talet inte väcker några större känslor hos folk idag. Därför talas det inte heller så mycket om de här konstverken.

Men som sagt, det är med konst som med kläder, Laura Lotta Andersson tror att 1700-talet är på kommande igen.

- Det är också väldigt avgörande vad konstkritiker säger och vad gallerierna ställer ut.

Edvard Munch lockar och fascinerar

På Didrichsens konstmuseum i Helsingfors pågår en utställning med tavlor målade av den norska konstnären Edvard Munch. Museiintendent Maria Didrichsen säger att värdet och medvetandet är av den kalibern att många idag jämställer Munch med Pablo Picasso.

- Det kan hända att de här verken tilltalar oss eftersom Munch var en mästare i att förmedla känslor. Kanske vi kan känna igen oss själva, speciellt om vi har haft svåra stunder, säger Maria Ddrichsen.

Museidirektör Stein Olav Henrichsen från Norge säger att Edvard Munch är en konstnär som kommunicerar med alla åldrar och kulturer.

Detalj ur Livets dans Bild: Yle/Åsa Thoden

- Munch tar upp universella problem såsom kärlek, sjukdom, melankoli, det vill säga något som alla upplever.

Stor spridning eller lokalt

Den geografiska spridningen spelar en stor roll. Ju fler som har sett eller känner till ett konstverk desto bättre uppskattas det. T.f. museichef Laura Lotta Andersson nämner da Vincis verk Mona Lisa. Man kan se porträttet överallt och nästan hos vem som helst i form av affischer, t-skjortor, souvenirprylar med mera. Också andra konstnärer har gjort konst av Mona Lisa.

Många konstnärer eller verk är mest kända i sin egen region. Där kan en tavla värderas betydligt högre än på andra håll.

- För mig är det viktigt att konst väcker känslor. Det kan vara trevliga känslor, men också mindre trevliga, säger Andersson.

I Hangö stadshus finns bland annat en tavla målad av en holländsk konstnär. Tavlan i sig är inte speciellt värdefull, värdet ligger i vem som har donerat tavlan. t.f. museichef Laura Lotta Andersson i Hangö värderar en tavla Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- För oss (Hangö museum) som kulturhistoriskt museum är det viktigare att vi har tillräckligt med uppgifter om en tavla. Vi fick till exempel en liten tavla i donation. Tavlan i sig är inte speciellt värdefull, men bakom tavlan står det att den är ett tack för en vistelse i Hangö under badhustiden. Den texten höjer tavlans värde i våra ögon, säger t.f. museichef Laura Lotta Andersson.

Mera hur man värderar tavlor och konstnärer i Experttimmen på torsdag (23.10) kl 19.30. I studion sitter Bernt Morelius och han besvarar lyssnarfrågor om allt som gäller gammalt och antikt. Tavlor kan han däremot inte värdera i direktsändning. Ring 0600-11 12 13. Telefonslussen öppnar redan kl 19.

Får man tillrättavisa ett obekant barn på spårvagnen och får mormor påpeka att barnbarnen upppfostras alltför slapphänt? Vem får ha åsikter om andras föräldraskap?

I Finland och övriga Norden tar vi avstånd från små bygemenskaper där alla blandar sig i allt och vet allting om varandra. Hos oss uppfattas föräldraskapet som något väldigt privat.

- Vi vill inte att andra ska blanda sig i vårt föräldraskap, säger familjeforskaren Anna Rotkirch. Tanken är att man ska klara sig själv.

Det faktum att de olika generationerna lever så åtskilt hos oss leder till att många blir ensamma i sitt uppfostringsansvar. Det är inte naturligt för alla att mor- och farföräldrar blandar sig i, utan det finns tvärtom en uppfattning om att föräldraskap är en högst privat sak.

- Det har sina sidor, säger Rotkirch. För barnen är det bra att ha flera band till olika vuxna. Men man ska inte heller idealisera samhällen med gemensam fostran.

Sociala spänningar

Enligt Rotkirch präglas de här samhällena ofta av stark social kontroll och spänningar. Det finns en orsak att nordbor väljer att ha det annorlunda.

- För en finländare i Ryssland kan det kännas väldigt jobbigt när varenda gumma kommenterar ditt barn och dig som förälder var du än rör dig, menar Rotkirch som själv har bott utomlands i flera repriser.

När finns det då orsak att blanda sig i föräldraskapet? Anna Rotkirch tycker att den som är involverad i barnen på något sätt också ska ha rätt att säga sina åsikter.

- En mor- och farförälder som aktivt deltar i vården av barnet måste också få lägga sig i.
Man kan inte bara ta stödet men inte inblandningen. Då får man också stå ut med icke-så-trevliga kommentarer om sig själv eller sitt föräldraskap, säger Rotkirch.

Vad tycker du? Får man blanda sig i andras barnuppfostran eller har man rentav en skyldighet att göra det? Vilka saker får man eller får man inte ha åsikter om? Skriv en kommentar eller svara på vår webbfråga.

Österbotten är en rik berättarkultur. Det har sedan urminnes tider hört hemma att dra både vitsar och skrämselhistorier för varandra uppe i den nejden.

Här är några klassiska skräckromaner från Österbotten:
- Spökhuset med fuktskadorna
- Dracula och den stora kommunsammanslagningsreformen
- Skarvlicensen som försvann
- Frankensteins monteringsanvisning

Hör mera skräck och spökerier i Nittonhundranåntings halloweenspecial nu på fredag 21.05, och på söndag 11.00!

Dansbandet Elisa´s har gästat både Vegalistan och Danslistan under de senaste åren. Nu är de ute med nytt material med Henrik Sethsson som producent. Det är också han som skrivit singeln Tänk om vi aldrig, som utmanar på Danslistan.

Elisa´s har vunnit en Grammis i år och i somras valdes Elisa Lindström än en gång till Årets Sångerska på Guldklavegalan i Malung.

I våras släppte hon ett soloalbum i samband med Melodifestivalen, där Elisa deltog med låten Casanova.

Den fick 10 veckor inne på Danslistan då och lika många veckor blev det också året innan för bandet och låten Be mig! Se mig! Ge mig!

Nu får vi se vad Danslistans lyssnare säger om det nya materialet.

Såhär lät Elisa´s i Bingolotto i oktober.

Mona Jill Band och Verkstadsblues

Veckans nordiska utmanare är ett norsk-svenskt band, Mona Jill Band, som är ett nytt countryinspirerat dansband. Mona Jill Band har redan lyckats få in låtar på rotation i norsk radio.

Så är också bandmedlemmarna av bästa slag. Jakup Zachariassen kommer från Färöarna och har spelat med internationella stjärnor som Bellamy Brothers och Vince Gill. David Harley kommer från England och hör till de bästa steelgitarristerna.

Bandets grundare är musikerna Bjarte Haugen och Maron Sandvik, bägge med ett förflutet i Steinar Engelbrektson Band.

Sångerskan Mona Jill Knapp Forssén är ännu ett oskrivet blad. Hon kommer från Lycksele i norra Sverige och killarna ville kora henne till frontfigur och döpa bandet efter Mona.

Nya albumet heter Mitt paradis och singeln Jag tar livet som det är utmanar på Danslistan.

På den finlandssvenska kvoten utmanar Essi Blues. Deras bidrag är Jan Kanckos låt, Verkstadsblues, som kom till efter ett inte helt lyckat lastbilsköp.

Essi Blues har spelat ihop allt sedan 2006 och de är också arrangörerna bakom festivalen Essi Bluesfest i Lappfors.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Så var det med den saken! Min radiodokumentär om galenskap blev gjord och jag tror att jag klarade mig med förståndet i behåll - men jag är inte helt säker. (För hur kan man egentligen veta? Vet man när man har blivit galen? Har jag kanske alltid varit pöllo? Och varför har galenskap alltid intresserat mig?)

I vilket fall som helst så kommer dokumentären snart att sändas, och jag stålsätter mig. Visst, jag gjorde det jag ville göra. Jag tycker egentligen att den blev riktigt bra, mycket tack vare Jyrki Häyrinens ljudarbete, dramaturgen Are Nikkinens handfasta råd och projektledaren Charlotte Sundströms vägledning och tålamod med mitt kaotiska arbetssätt. Men det är ändå jag som viker ut mig – och inte bara mig själv, utan också en del av släkten. Och nu känner jag att det ”pickar i hövo”. Jag skulle helst gömma mig nånstans där det inte finns varken radioapparater eller datorer tills programmet har sänts. Herregud, vad ska folk säga? Tänk om de faktiskt tycker att jag är "gälen" - på riktigt? (Ja? Och vad är det med det då?)

Så här är det

Min hjärna tycks inte fungera som alla andras och jag tänker ofta på massor av olika saker, samtidigt. Jag blir lätt distraherad och glömmer bort vad det var jag höll på med, eftersom tankarna far iväg dit de vill - och så hamnar jag plötsligt in på en artikel om de psykiatriska diagnosernas godtycklighet, när jag egentligen bara skulle kolla vilka filmer som visas på den lokala biografen. Sen slank jag in på facebook, klickade på en artikel som fanns i mitt flöde och fortsatte därifrån.

Sånt där kan vara spännande och roligt, men också oändligt tröttsamt. Jag blir trött på mig själv, trött på min egen virrighet och trött på att det ska vara så svårt att fokusera på det jag har föresatt mig att göra (som att skriva den här artikeln). Men alltså, tillbaka till den där radiodokumentären …

Ann-Sophie, Karin och Peter Sandström Familjen Sandström beslöt att åka på en roadtripp för att ta reda på varifrån deras svåra humör och eventuella galenskap härstammar. Bild: Albert Braun

Så här började det

För ett drygt år sedan impulsköpte jag en bok om psykiatriska diagnoser (Cracked: Why psychiatry is doing more harm than good, skriven av James Davies), eftersom jag alltid har varit intresserad av galenskap och till och med trodde att jag ville bli psykolog när jag var i 20-årsåldern. Boken handlar om psykiatriska diagnoser och hur godtyckliga de är. Det här fick mig än en gång att börja fundera på mitt eget förhållande till galenskap och plötsligt hade jag lovat göra en radiodokumentär om och kring den här saken. (Vad tog det åt mig!? Jag kan ju int vara riktigt frisk i hövo!, tänkte jag många gånger, sen när det var dags att faktiskt göra det här radioprogrammet ).

Så här hade jag tänkt att jag skulle göra

Eftersom jag alltid har vetat att det har förekommit galenskap i släkten så ville jag försöka få veta mera om den saken. Jag ville reda ut varför min far och flera av hans syskon periodvis hade så svårt med sig själva.
Ja, eller vad menar jag nu? Jo, jag ville försöka förstå mig på det mentala arv som har gjort min bror och mig till de personer vi är idag, det som vi skämtsamt brukar kalla ”arvi från Svarvarn” (Svarvarn är den gårdsgrupp i Purmo där min far och hans sju syskon växte upp, men där ingen ville stanna kvar).

Familjen Sandström utanför sitt hus i mitten på 1930-talet. Familjen Sandström utanför sitt hus i mitten av 1930-talet Bild: Privat foto

Så här gjorde jag

Jag spelade, som vanligt, in otroligt mycket material - sådant som jag kanske skulle kunna använda, sådant som jag visste att jag aldrig skulle få användning för och för säkerhets skull grävde jag dessutom i gamla inspelningar och hittade användbart material från 2008 och från 1974 … (Jag har på senare tid hört antydningar om att mitt överdrivna inspelningsbehov inte skulle vara riktigt friskt … Men vad då? Man vet ju aldrig när det plötsligt kan dyka upp nånting som bara måste spelas in, så då är det bäst att banda hela tiden! Eller..?)

Och så tog jag mamm och brorsan med till Purmo för att besöka det förfallna huset i Svarvarn.

När jag i början av oktober tog tåget till Helsingfors för att börja klippa ihop dokumentären hade jag massor av halvsorterade inspelningar på en extern hårdskiva. Och ett enda kaos i skallen.

Men det blev ett radioprogram, trots allt.

Och när jag under min dryga vecka i storstaden talade med vänner och bekanta om vad jag höll på med så insåg jag att galenskap – i en eller annan form – verkar förekomma i de flesta familjer. Väldigt många tycks ha mer eller mindre avlägsna släktingar som har varit intagna på mentalsjukhus, eller nån som man tycker att borde ha varit inspärrad …

Och jag är säker på att jag inte är ensam om att periodvis ha tvivlat på mitt eget förstånd.

Ibland är jag ändå helt säker på att det inte är jag som är galen – för det måste ju bara vara något fel på det samhälle vi har byggd upp när så många mänskor far illa …? (Men det anses kanske vara ett tecken på sinnessjukdom att jag tänker på det sättet...? Så vi kan låtsas att jag inte skrev det där sista. Ok …? )

Lyssna på programmet och bedöm själv! Är det jag som är galen? Eller är min brorsa galen? Eller är det fråga om nånting helt annat...?
(Jag kan inte utlova några definitiva svar på någonting över huvudtaget...)

Pappersappen som hittades vid Svarvarn år 1990 Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

Månadens dokumentär: ”Så var det med den saken! Om galenskap, släktingar, ett förfallet hus och en som flög iväg” sänds söndagen den 26.10 kl. 9.03 och onsdagen den 29.10 kl. 11.03 – och 30 dagar på Arenan.

Stefan Manssén kommer från Närpes och är ingen musikant själv men en ivrig musikkonsument. Han är en stor vän av visor och tycker om sånger med innehållsrika texter.

- Jag märkte då listan var klar att jag hade valt med mycket låtar som jag lyssnade på i tonåren.

Med på listan finlandssvenska artister som David Strömbäck, Birgit Klåvus, Calle Pettersson och Country express.
Stolt kan Stefan också berätta att han hörde till de allra första medlemmarna i Björn Skifs' fanclub. Han gick då i fjärde klassen.

- Jag hade en klasskompis som var vän med Skifs och vi fick alla möjliga idolbilder den vägen, skrattar Stefan

Söndagen den 26.10 kl 8.05

1. OM DU NÅNSIN KOMMER FRAM TILL SAMARKAND – Lena Andersson
2. ÄVEN EN BLOMMA – Frida
3. TAG EN DAG I SÄNDER – David Strömbäck
4. MORNING HAS BROKEN – Cat Stevens
5. DADDY FRANK – Country express
6. A LITTLE BIT MORE – Dr Hook
7. SOL, VIND OCH VATTEN – Ted Gärdestad
8. FÅNGAD I EN DRÖM – Björn Skifs
9. OM VI BÖRJAR NATTEN TILLSAMMANS – Susanne Alfvengren
10. VAR MED MIG NU – Mikael Wiehe
11. HUSVAGN – Calle Pettersson
12 JUNIMORGON – Birgit Klåvus
13. I AM A ROCK – Simon & Garfunkel
14. HUNGRY HEART – Bruce Springsteen
15 STANNA LITE LÄNGRE – Mikko Alatalo

Det är nu dubbelt finlandssvenskt på Vegatoppen den här veckan. Frida Andersson och Nina Lassander är fortfarande på första plats och Ingrid Holm steg från förra veckans femte plats till andra.

Och den största överraskningen stod James Blunt för den här veckan. Som utmanare gick han rakt in på en tredje plats.

Men det är hårda namn som utmanare den här veckan. Man har grävt i arkiven och hittade en låt som Michael Jackson och Queen började jobba på för 33 år sedan.

Gamla Led Zeppelin legenden Robert Plant mår däremot bra och hans låt "Rainbow" spelas flitigt på radiokanalerna i Europa just nu.

Kalle Johansson från Sverige är däremot en ny bekantskap för de flesta finländare och Linda Bengtzing droppade bort från Vegatoppen.

Lyssna på låtarna på Vegatoppens webbplats.

25-åriga Vasabon Camilla Back blev i oktober 2014 trea i världsmästerskapen i bikini fitness i Kanada. Vad är det som krävs för att komma upp på en sådan nivå och hur går den världen ihop med vardagen som sminkös bland annat på tv-programmet Strömsö?

- Jag är som tur en morgonmänniska som inte har något problem med att stiga upp tidigt på morgonen. Under veckorna brukar jag vakna 5-6-tiden och genast ta ett pass på crosstrainern jag har hemma. Sedan åker jag till jobbet och eftersom jag oftast har ledigt på eftermiddagen passar jag på att köra ett stryketräningspass på gymmet då.

Fitnesstrillingarna

Vill man komma till toppen gäller det att inte ligga på soffan med en påse chips utan följa en ganska specifik matplan, speciellt före tävlingarna. Camilla är inte den enda hälso- och träningsintresserade i familjen, hon är trilling och även systern Sara och brodern Robert tränar och tävlar aktivt. Hon menar att det är lättare att upprätthålla en strikt diet om man har folk i sin närhet som förstår vad det innebär.

Camilla Back blev trea i Fitness-VM 2014 Camilla Back, trea i VM i fitness bikini Bild: Camilla Back

- Jag är godisråttan av oss tre, det är nog jag som har svårast att hålla mig borta från till exempel sötsaker. Men visst händer det att jag äter godis ändå, man måste ju samtidigt njuta av livets goda.

Var och varannan dag ser man löpsedlarna skrika ut fördelarna och farorna med olika dieter och vare sig det är LCHF, 5:2 eller någon annan trend tycker Camilla att det är viktigast att lyssna på sin egen kropp.

- De här trendiga dieterna kommer och går och alla får ju pröva sig fram till det som passar en själv bäst, det som jag tycker är viktigast är att man hittar en livsstil som man trivs med och kan hålla hela livet.

Från soffpotatis till vältränad

Om man då ligger där på sin soffa och känner att det är motigt att komma igång så kan det vara svårt att motivera sig. Hur gör Camilla då det känns trögt?

Man måste inte ställa sig på vågen eller se sig själv i spegeln varje dag utan ha tålamod. Om man tar en dag i taget och lever så hälsosamt man kan och så blir det nog bra i slutändan.

- Klart man har bättre och sämre dagar. Jag har ju ett konkret mål, jag ska ju stå på scenen i bikini så jag har ju inget val, haha. Alla ska ju dock inte tävla så då är det viktigast att man inte gör för stora förändringar för snabbt. Vill man göra en förändring kan man till exempel börja med att ta bort godiset eller bara ha en godisdag i veckan. Man måste inte ställa sig på vågen eller se sig själv i spegeln varje dag utan ha tålamod. Om man tar en dag i taget och lever så hälsosamt man kan och så blir det nog bra i slutändan.

Tröskeln att gå till gymmet kan vara hög då man är otränad, man är rädd för att man inte ska passa in bland alla vältränade och snygga människor i sina coola kläder. Hur ska man våga sig till gymmet?

- Jag känner igen den känslan för jag kände likadant första gången jag gick till gymmet, det gör säkert alla. Man tror att man gör fel och att alla tittar men det är nu ingen som bryr sig om något annat än sin egen träning så kör ditt eget race. Viktigast är att man gör saker som befrämjar ens hälsa på lång sikt.

Välförtjänt paus

Fitness-branschen är hård och krävande och även Camilla känner att med ett brons från VM på spiselkransen är det dags att ta en välförtjänt paus.

- Detta är ju inte en gren som man håller på med hela livet, det handlar väl om några år till skulle jag tro. Närmaste planen är att ta åtminstone ett års paus. Jag har tävlat ganska tätt ett tag nu och visst tär det på kroppen då man går på diet och tränar hårt. Givetvis vill jag även under pausen upprätthålla en hälsosam livsstil så gott det går men jag ska nog unna mig både det ena och det andra – precis som alla andra.

Camilla Back besökte Lördax-Studion 25 oktober och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka isojoki. Hennes blogg hittar du här.

Varje år delar Nordiska rådet ut pris i fem kategorier: litteratur, film, musik, natur- och miljö och barn- och ungdomslitteratur. Onsdagen 29 oktober samlas alla nominerade i Stadshuset i Stockholm för en samnordisk gala där prisen delas ut.

Galan sänds på Yle Fem fredagen 31.10 kl. 23, och måndagen den 3.11 kl. 16.25 med finsk text.

SVT2 sänder prisgalan fredagen 31.10 kl. 20 och i repris lördagen 1.11 kl. 18.

Nordiska rådets priser bidrar till att synliggöra det täta nordiska kultursamarbetet, och avsikten med de fem priserna är att öka intresset för de nordiska ländernas litteratur, språk, musik och film. Natur- och miljöpriset belönar extraordinära insatser för det hållbara Norden.

Nordiska rådets priser räknas till de mest prestigefyllda priserna i Norden och åtnjuter stor internationell erkänsla.

Litteraturpriset är det äldsta av de fem priserna. Det utdelades första gången 1962 och följdes av musikpriset (1965), natur- och miljöpriset (1995), filmpriset (2002) och barn- och ungdomslitteraturpriset (2013).

Varje pris är på 350 000 danska kronor (ca 47 000 euro), och utdelas i förbindelse med Nordiska rådets årliga session, som i år går av stapeln i Stockholm.

Litteraturpriset

Nordiska rådets litteraturpris ges till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska ländernas språk.

Nordiska rådets litteraturpris 2014 Bild: Nordiska rådet

Verket kan vara en roman, ett drama, en dikt-, en novell- eller essäsamling eller annat verk som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav.

Åtta gånger hittills har det prestigefyllda priset tillfallit en författare från Finland: 1963 Väinö Linna för romanen Täällä Pohjantähden alla 3 (Söner av ett folk), år 1973 Veijo Meri för romanen Kersantin poika (Sergeantens pojke), år 1975 Hannu Salama för romanen Siinä näkijä missä tekijä (Kommer upp i tö), år 1977 Bo Carpelan för lyriksamlingen I de mörka rummen, i de ljusa, 1985 Antti Tuuri för romanen Pohjanmaa (En dag i Österbotten), år 1998 Tua Forsström för diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, år 2004 Kari Hotakainen för romanen Juoksuhaudantie (Löpgravsvägen) och senast år 2010 tillföll priset Sofi Oksanen för romanen Puhdistus (Utrensning).

I år är Kjell Westö nominerad till priset för romanen Hägring 38, och poeten Henriikka Tavi är nominerad med diktsamlingen Toivo.

Sedan år 2010 har Åland rätt att nominera en egen kandidat till priset och årets åländska kandidat är Johanna Boholm med den prosalyriska samlingen Bygdebok.

Ta del av en fullödig presentation av samtliga kandidater på svenska.yle.fi:s webbplats.

Barn- och ungdomslitteraturpriset

År 2012 inrättade Nordiska rådet ett pris för barn- och ungdomslitteratur, och priset delas ut sedan år 2013. Det första priset tillföll den finländska författaren Seita Vuorela och Jani Ikonen (illustrationer) för boken Karikko (Blindskär).

Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2014 Bild: norden.org

I år har den finländska bedömningskommittén nominerat två böcker från Finland:

Annika Sandelin och Karoliina Pertamos (ill.) Råttan Bettan och masken Baudelaire. Babypoesi och vilda ramsor, som präglas av en vildsint och ömsint humor både i text och bild, samt Ville Tietäväinen och Aino Tietäväinens Vain pahaa unta (Bara en ond dröm), där pappa Ville tecknat och samtidigt avdramatiserat dottern Ainos mardrömmar.

Filmpriset

Nordiska rådets filmpris delades ut första gången i samband med Nordiska rådets 50-årsjubileum år 2002 då priset delades mellan Aki Kaurismäki för filmen Mies vailla menneisyyttä (Mannen utan minne) och danska Per Fly för filmen Drabet (Dråpet).

Sedan år 2005 delas priset ut varje år, och är avsett att medverka till att underlätta produktionen av nordisk film och att stärka den nordiska filmmarknaden, samt på längre sikt också bidra till att stärka nordisk film internationellt.

Nordiska rådets filmpris administreras av Nordiska film- och TV-fonden och prissumman ska delas mellan manusförfattare, regissör/instruktör och producent, vilket understryker att film som konstart är ett resultat av ett nära samarbete mellan dessa tre huvudaktörer.

Priset skall tilldelas en långfilm som är förankrad i den nordiska kulturen, har ett högt konstnärligt värde, har utmärkt sig genom artistisk originalitet och utgör ett helgjutet verk. Nyskapande inom filmgenren är också ett plus vid jämförelse av nominerade filmer. Filmer ska helst finnas på ett nordiskt språk för att komma ifråga för filmpriset.

Sedan år 2005 har priset påfallande ofta tillfallit antingen en svensk eller en dansk film (fyra gånger var).

I år är Pirjo Honkasalos film Betoniyö (Betongnatt) Finland kandidat till priset med följande motivering: ”Pirjo Honkasalos Betongnatt synliggör hur relativt små privata störningar tidigt i livet kan leda till stora tragedier. Det svartvita fotot förvandlar stadslandskapet till ett drömlikt och tidlöst ingenmansland. Som filmskapare är Honkasalo alltid full av mening men aldrig uppenbar.”

Betongnatt vann det finska filmpriset Jussi 2014 i sex kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa foto, Bästa scenografi, Bästa ljuddesign och Bästa klippning.

Honkasalos film är också Finlands Oscarskandidat i kategorin bästa utländska film.

Läs också Silja Sahlgren-Fodstads recension av filmen på svenska.yle.fi:s webbplats.

Musikpriset

Musikpriset för utövande och skapande tonkonst instiftades år 1965 och skulle till en början utdelas vart tredje år till en kompositör från ett av de nordiska länderna.

Sedan år 1990 utdelas priset varje år; vartannat år till en nu levande kompositör och vartannat till enskilda musikutövare eller grupper.

De självstyrande områdena, Färöarna, Grönland och Åland kan sedan 1997 föreslå egna kandidater till priset.

Det finns inga genre- begränsningar när priset ges till en kompositör utom att verket bör uppfylla höga konstnärliga krav och betraktas som nyskapande inom sin genre.

För att nomineras till priset när det ges till en större eller mindre ensemble eller en enskild musikutövare ska den/de som nomineras vara aktivt utövande musiker. Musikverksamheten ska präglas av nyskapande på en hög konstnärlig och hantverksmässig nivå. Kontinuitet i verksamheten har betydelse vid valet av prismottagare liksom att musikutövandet kan anses vara nyskapande inom det aktuella musikområdet.

Temat för årets nominerade är ett verk med tydlig struktur och form, som innehåller element som skapas i framförandeögonblicket. Det förutsätts att verket uppfyller höga konstnärliga krav och att verket inom sin genre kan betraktas som originellt.

Finlands kandidater till priset är Jong av Lotta Wennäkoski – en orkesterkomposition som har en jonglör som solist, och operaverket Eerik XIV med musik av Mikko Heiniö och text av Juha Siltanen.

Natur- och miljöpriset

Nordiska rådets natur- och miljöpris inrättades år 1995 för att öka medvetenheten om natur- och miljöarbetet i Norden.

Nordiska rådets natur- och miljöpris 2014 Bild: norden.org/Mette Mjöberg Tegnander & Vita Thomsen

I år går natur- och miljöpriset till en nordisk kommun/stad/lokalsamhälle som antingen har gjort en särskild gemensam insats för miljön eller har gjort en särskild insats inom ett enskilt miljöområde.

Finlands kandidater till priset är dels Ijo kommun, där man under senare år satsat på förnybar energi och energisparande verksamhet som bl.a. innefattar en strävan att göra kommunen oljefri, dels Jyväskylä stad där man inom ramen för projektet ”Ett resursklokt Jyväskylä” arbetar för att utveckla en lokal arbetsmodell som förbättrar invånarnas välbefinnande socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

Häromveckan öppnade jag ett Instagramkonto för min åttaåring. Det är egentligen för tidigt, Instagram frågar inte efter användarnas ålder då man registrerar sig men i princip är 13 år den åldersgräns som gäller. Men jag tyckte att åtta år var precis lagom och förklarar gärna varför.

När jag själv var åtta år fanns inga sociala medier. De gånger jag kom i kontakt med mobbning var det skolans korridorer som var skådeplatsen och i dem patrullerade vuxna. Ingenting riktigt hemskt hände just mig, förutom ett och annat ”läski” och ”huora” som västes fram just när den kaffesugna matematikläraren kutat iväg mot lärarrummet. I alla fall kunde jag spänna ögonen i den som yttrat förolämpningen och väsa ett "kan du va själv, mäntti".

Den verklighet som dagens åttaåringar konfronteras med ser väldigt annorlunda ut. Att inom några år vara registrerad på ett antal olika sociala medier kommer att vara lika självklart för dem som det var för mig att ha ett telefonkort i fickan och en Mina vänner-bok i pulpeten. Men på sociala medier kan inte ens den mest uppmärksamma matematiklärare ha koll på allting.

På sociala medier är tonen ofta rå, inte minst bland yngre användare. En semesterbild där du nöjt poserar i blommig klänning och med en glass i högsta hugg kan bemötas med diverse kommentarer om hur ful och äcklig du är. På nätet är det lätt att vara anonym och den som döljer sin identitet kan kosta på sig att vara riktigt elak.

Det här med hyfs på sociala medier är knepigt. Ofta tror jag inte att de barn som häver ur sig förolämpningar på kamraternas sidor menar så illa, men det är svårt att veta var gränserna mellan roligt och taskigt går och vad ens kommentarer kan ha för konsekvenser för den man skriver till. Här måste barnen helt enkelt testa sig fram och då behövs vuxenhandledning.

Tillbaka till min egen åttaåring och hennes nyinledda SoMe-karriär. Hennes profil är låst, så det är bara jag, mommo och mofa som följer henne. Hon tycker det är skojigt att knäppa bilder med sin enkla smarttelefon och testa de olika filtren, men hon får enbart lägga ut bilder som hon först diskuterat med mig. Också bildtexter och kommentarer diskuterar vi, jag förklarar hur en del saker man skrivit kan tolkas fel och hjälper henne med stavningen. Vi har kommit in på en del jobbiga ämnen, som risken man tar då man lägger ut lättklädda bilder, och jag har försökt förklara det hela på ett sätt en åttaåring kan förstå.

Jag har också letat fram några kändisar som känns trygga för en åttaåring att följa och som inte lägger ut bilder som kan verkande konstiga eller skrämmande (Krista Siegfrids är till exempel mycket ansvarsfull gentemot sin unga fan-base).

Nästa steg blir att godkänna lite flera följare, bli Insta-kompis med några klasskamrater, kanske testa att kommentera någon annans bilder och dela ut några likes här och där. Och jag kommer förstås inte att hänga över henne som en skugga precis hela tiden, men jag kommer att finnas med på ett hörn, redo att diskutera då hon blivit frustrerad, förskräckt eller sårad.

Jag blir ibland lite häpen när föräldrar i min ålder säger saker som ”Ja, det där med sociala medier och datorer är inte alls min grej, så jag sysslar aldrig med sådant”. De har förstås all rätt till sin ståndpunkt, men jag kan också tycka att det är rent av oansvarigt att som förälder hålla sig helt utanför den värld som våra barn kommer att landa i, vare sig de vill eller inte. Och då menar jag inte att det är varje förälders plikt att vara hysteriskt aktiv på såväl Instagram, Snapchat och Ello. Men registrera dig, nosa runt lite och få koll på hur det hela fungerar.

När dottern blir lite äldre ska jag föreslå henne följande deal: du måste vara vän med mig på alla de sociala medier där du håller till. I gengäld lovar jag att aldrig skriva pinsamma mamma-kommentarer, utan hålla mycket låg profil på din sida. Men jag kräver möjligheten att se vad som försiggår i din sociala medievärld. Jo, du ska få ha ett privatliv också så de privata meddelandena kan jag hålla mig borta från, men det dina kompisar ser vill också jag se.

När dottern blir 18 står det henne fritt att säga upp vänskapen med mamma på alla forum. Förhoppningsvis ses vi ändå irl* då och då.

*) Mammaaaa, så säger typ INGEN längre.

Den portugisiska fadostjärnan Mariza belönades med världsmusikorganisationen Womex stora artistpris, då årets upplaga av Womexmässan och -festivalen avslutades i söndags.

Mariza har inte utan orsak kallats den främsta av Portugals nya fadoartister. Hon gav ut sin första skiva 2001, då fadon på nytt hade blivit populär i Portugal efter en paus på några decennier. Snart svepte en fadovåg över hela världen, och Mariza blev dess främsta exponent. I dag kan hon se tillbaka på en femtonårig karriär och ett tiotal skivor och DVD-utgåvor.

Mariza är välbekant också för en finländsk publik. Hon har gjort konsertbesök i vårt land så gott som varje år sedan 2003.

I Amalia Rodrigues fotspår

Mariza är född 1973 i Moçambique och kom till Portugal med sina föräldrar som treåring. Hon började sin bana som soul- och jazzsångerska, men gick på 90-talet över till fado, uppmuntrad av sin pappa, som var en stor beundrade av den legendariska Amalia Rodrigues. Mariza slog igenom som fadosångerska 1999, samma år som Amalia Rodrigues avled.

Womex

Den årliga världsmusikmässan Womex (World Music Expo) ägde den här gången rum i Santiago de Compostela i Spanien. Mässan samlar utställare, branschfolk och musiker från hela världen. Vid årets Womex uppträdde närmare sextio artister och grupper från olika länder.

Vid avslutningsceremonin i söndags utdelades tre priser. Mariza fick ta emot Womex stora artistpris, medan årets bragdpris tilldelades den kapverdiska musikern och kompositören Mario Lúcio Sousa. Priset som bästa skivbolag gick till det tyska bolaget Glitterbeat.

Hör Mariza i Café Continental, Radio Vega, onsdag 29 oktober kl. 18.03. Repris torsdag 30 oktober kl. 23.03.

Vi har alla ett behov att på något sätt uttrycka oss. Någon skriver dikter, någon tovar ull. En annan skapar sånger och en tredje målar akvareller... En fjärde kanske fotograferar med sin mobiltelefon.

Från grottmålningar till Instagram. Människan har i alla tider velat uttrycka och visa det hen sett och upplevt. Men Muminpappan tog också sin familj till en avlägsen ö då han ville leva mera enligt hur han kände, och Muminmamman som saknade sin trädgård började måla blommor på fyrväggen. De är inte ensamma om att söka ett liv där ens djupa värderingar kommer till uttryck. Riggert Munsterhjelm är konstnär och har valt att bo på ett gammalt hemman på naturens villkor och Minna Aalto undervisar i Nia dans och är illustratör, bloggare och singer songwriter.

Minna Aalto och Riggert Munsterhjelm gäster poserar Bild: Yle/Pia Abrahamsson

Båda konstaterar att de egentligen inte ens har sett på det som ett behov..
- Det är en del av det jag är, sager Minna och konstaterar att det för henne också är en fråga om att komma närmare det hon faktiskt tänker. Genom att teckna version efter version av en illustration eller slipa på orden i en sång hittar hon det exakt rätta uttrycket för känslan hon kände
Riggert, som också är biolog, berättar att behovet att uttrycka sig hos honom uttrycker sig också i sättet han valt att leva, så naturenligt som möjligt, utan rinnande vatten mitt bland åkrarna.
- Nu då jag bor i den natur jag utforskar i mina målningar så lär jag ju känna den mycket mera.

Här diskuterar Minna Aalto och Riggert Munsterhjelm med Pia Abrahamsson om att uttrycka sitt själv