Vem av oss har inte, i någon mån, känt av hur sociala normer och förväntningar begränsar våra liv? Vi vågar kanske inte bli det vi kan. Pertti Kurikan Nimipäivät är bandet som vågar men deras seger väcker ändå motstridiga känslor. Det här är ett band som handlar om oss alla.

Den vanliga och märkliga uppfattningen om hur medborgare i ett land som gör något offentligt antas representera nationen tog nya och sorgliga uttryck i och med punkbandet Pertti Kurikan Nimipäiväts UMK-vinst i lördags. Diskussionen i de sociala medierna var kluven, det fanns de som i segern såg ett uttryck för ett öppet och inkluderande Finland, andra som verkade anse att vi nu får skämmas mer än någonsin inför det övriga Europa.

I och för sig är det inget nytt att finländare går omkring med ett mindervärdeskomplex i förhållande till omvärlden, men i lördags stod det klart hur förlamande den skammen kan vara. Hur den kan förminska vårt omdöme.

Varför skäms vi egentligen? Och om vi skäms inför Europa, vad säger det om hur vi betraktar detta Europa? Jo, uppenbarligen som mycket inskränkt och ändå oroar vi oss för vad man tycker där. Det verkar förvirrat.

Vari ligger skammen i att fyra människor med funktionshinder tar makten över sina liv och förverkligar en dröm och gör något de verkligen vill?

Skammens filosofi

Skamkänslan uttrycker en medvetenhet om att vi inte är ensamma i världen. Det krävs en betraktare, ett annat subjekt, för att skammen alls skall vara begriplig. Den franska existentialisten, filosofen Jean-Paul Sartre, har ett berömt exempel om en människa som tjuvkikar på andra människor genom ett nyckelhål. Han beskriver den brutala chock som ”skakar” honom då han uppfattar att någon ser honom tjuvkika, då han uppfattar den andres blick. För Sartre är en annan människa något som överskrider ens egen värld. Den här blicken får en att stelna, är något som försöker få makt över en själv.

För Sartre är den andres blick ett ständigt hot och jag kom att tänka på honom då jag läste kommentarerna om UMK-vinnarna. Att handla fritt och vara sig själv i en värld där fientlighet existerar är en tuff uppgift. Hatet på nätet är kanske idag ett exempel på den blick Sartre skrev om?

Självförverkligandets ideal

Vari ligger skammen i att fyra människor med funktionshinder tar makten över sina liv och förverkligar sin dröm och gör något de verkligen vill? Är det inte det här ett exempel på just den mänskliga aktivitet som man på liberalt håll både till höger och vänster gärna anammar?

Det finns inget utrymme för skam angående det här punkbandet och att de dessutom vinner en musiktävling och får representera Finland i ett i sig så liberalt musiksammanhang som ESC är något som borde väcka stolthet i varenda en som såg tävlingen.

Att vi skäms för utseende, stil, sociala kompetenser med mera är bara något som begränsar oss

Krummig punk

Det finns bevisligen de som har svårt med den råa vinnarlåten ”Aina mun pitää”, men den uppfyller en bra punklåts kriterier. Min vän, filosofen Antony Fredriksson, skrev en kommentar på facebook där han konstaterade att bandet uttrycker livserfarenhet och känsla och att det gör låten till konst.

Bandet uttrycker allt det som begränsar deras liv, och det är slående att ”spela punk” inte finns på den här listan. Men de som opponerar sig mot bandet vill kanske skicka dem tillbaka till boendet med alla dess regler och tristess, utan möjlighet att förverkliga sig själv eller ha någon makt alls över sitt eget liv? Att tala om skam är att förneka bandmedlemmarna Pertti, Kari, Sami och Toni möjligheten att förverkliga sina mänskliga potential.

Skam igen

För några år sedan diskuterade jag skam med en kollega och jag påstod att det inte finns någon plats för skam i våra liv. Resonemanget gick ut på att skamkänslan hänger samman med att man böjer sig inför den kollektiva moralen och dess normer och att skammen gör oss olyckliga. Att vi skäms för utseende, stil, sociala kompetenser med mera är bara något som begränsar oss, ja så tänker jag fortfarande; att det ofta hänger samman med att inte våga vara oss själva inför andra och tvärtom. Vi stelnar av skam.

Förväntningarna på etikett, prydhet och hyfs handlar om ett vanligt borgerligt upprätthållande av avstånd mellan människor och ett sätt att slippa vara naken inför en annan människa. Vi har svårt att visa oss som vi är inför andra och det leder till att vi skäms.

Min kollega påpekade att det finns en slags skam som är viktig, då man skäms för något dåligt man gjort en annan människa, för handlingar som kränker eller förminskar henne. Det håller jag med om, och det finns mycket skamligt och tanklöst i hur medlemmarna i Pertti Kurikan Nimipäivät har behandlats.

På scen i lördags kunde man se människor som nådde sin dröm, förverkligade sina mål

Ibland är Finland bäst

Om man kollar på diskussioner som den i lördags så vill man spontant ge Sartre rätt. Den andre eller de andra, vi alla, begränsar hela tiden varandra genom normer och krav. Men det är bara en sida av myntet.

En annan fransk filosof, Emmanuel Mounier, identifierar det mänskliga varat med kärlek. Den här kärleken tar människans utsatthet i anspråk. Alla är vi utsatta på olika sätt, tänker jag mig. Att existera är att existera för andra, menar han. Lyckligtvis fanns många uttryck för kärlek i lördags och då bandet vann tänkte jag att ibland är Finland bäst.

Det finns många idéer om mänskliga relationer som betonar hur vi behöver varandra för att bli till och poängen här är att peka på att andra människor inte i sig är några hot. Vi kan handla på ett sätt som lyfter eller sänker en annan människa.

Punken som befriare

Det finns förstås en social moral som hotar kväva det egna ansvaret och också inställningen till en annan människa – men möjligheten att se en annan människa på olika sätt finns alltid där. På scen i lördags kunde man se människor som nådde sina drömmar, förverkligade sina mål, som generöst bjöd på sig själv och genom sina erfarenheter av ett liv med funktionshinder egentligen talade för alla människor. Ingen av oss är utan begränsningar.

Hela den här historien påminner oss om skammens logik, att den handlar om att människor ofta uppfattar att det finns de andra som man försöker rätta sig efter. Det Pertti Kurikan Nimipäivät visar är att man inte alls behöver leva på det sättet.

Det tog bara en halvtimme så var matkassarna slut. Nygrundade Vasa mathjälpsförening delade för första gången ut livsmedel på måndag förmiddag i kyrkans ungdomsutrymme Cross på handelsesplanaden.

Maten kommer från några affärer i staden och är sådan som annars skulle slängas i och med att bäst före datumet närmar sig. Runt åttio personer fick med sig en kasse innan det sattes lapp på luckan.

John Åsvik som är en av de drivande krafterna i föreningen är överraskad över att det var så pass många som kom den första gången. Arrangörerna hade väntat sig att de skulle stå med överbliven mat, men så blev det alltså inte, utan allt gick åt.

Bättre förberedda nästa vecka

- Redan idag tar vi kontakt med flera butiker så att vi kan få mera mat till nästa måndag, säger Åsvik.

Den här första gången kom livsmedlen från två affärer.

- Huvudsaken är att folk får upp ögonen för vår mathjälp, säger Åsvik.

Meningen är alltså att dela ut matkassar varje måndag klockan tio. Platsen kommer att variera och det är ännu inte helt klart var det kommer att ordnas.

Cirka sextio personer är med som frivilliga och de kommer att alternera från gång till gång. Det behövs ett femtontal frivilliga krafter varje måndag för att sköta ruljansen. John Åsvik är glad över att kunna göra en samhällsinsats samtidigt som de på det här sättet kämpar emot matsvinnet.

Gunilla gör gärna en insats

- Jag är gärna med som hjälpande hand, säger Gunilla Borgar. Det är en jättefin idé att man gör någonting åt problemet med att vi kastar bort allt för mycket mat. Att det dessutom kommer de svaga i samhället till godo gör det hela ännu bättre.

Verket Den 25 oktober för blandad kör finns nedtecknat i två olika versioner. Den första versionen med rubriken Till Therese Hahl och den senare med titeln Den 25 Oktober 1902.

Den 25 oktober 1902 fyllde Theresa Hahl 60 år. Hon var tillsammans med sin man Taavi en av de ledande gestalterna i det finländska körlivet omkring sekelskiftet. Hon hade tidigare varit en mycket anlitad oratoriesolist och hon hade vid åtskilliga tillfällen fungerat som repetitor för körer vid uruppföranden av ett flertal av Sibelius’ verk komponerade för kör och orkester. Fru Hahl var tillsammans med sin man och Emil Forström redaktör för körhäftena Sävelistö i vilka en del av Sibelius körverk hade ingått.

Sibelius komponerade verket för firandet av hennes födelsedag och dirigerade själv en blandad kör som framförde stycket. Texten är skriven av Nils Wasastjerna. Det verkar som om Wasastjerna inte varit särdeles förtjust in den här rätt enkla och böljande tonsättningen av hans text. En tid senare skrev nämligen Sibelius en ny tonsättning till texten och nere i hörnet på notbladet skriver han ungefär så här: ”Jag föredrar den första tonsättningen av Wasastjernas text. Men jag vill skriva om den. Måhända poeten tycker bättre om denna.”
Den här andra versionen har ett mer karaktäriskt Sibelianskt drag med taktarten 3/2 och har en större expressiv skala trots att de olika melodislingorna inte har så bestående och oförglömliga karaktärer som är vana med att hitta i musik av Sibelius.

Är du ett enormt fan av Melodifestivalen? Har du alltid velat uppleva den svenska folkfesten på plats i Stockholm? Nu har du chansen!

Vi har två biljetter till fantastiska platser i Melodifestivalens final i Friends arenan i Stockholm den 14 mars och vi vill så gärna att någon av våra läsare ska få chansen att på plats uppleva det otroliga spektakel som Melodifestivalen är.

Det enda du behöver göra för att delta i tävlingen är att filma in ett klipp där du sjunger på din favoritlåt från Melodifestivalens historia. Dela videon på Twitter eller Instagram med hashtaggen #ylemelfest.

Den som framför det charmigaste bidraget tar hem två biljetter till finalen i Friends Arena där Sveriges representant i Eurovision Song Contest 2015 utses. Känsla och passion är viktigare kriterier än att hålla tonen.

Ladda upp ditt bidrag på Twitter eller Instagram senast onsdagen den 4 mars klockan 23.59. Vi tar kontakt med vinnaren under torsdagen.

Vinnaren står själv för resor och hotell.

Fjolårets vinnare var väldigt nöjda med upplevelsen!

För två veckor sedan satt våra Mellotävlingsvinnare på Friends Arenan och njöt av #Melfest finalen http://t.co/Sqy02Hf95y #ylemelfest

— De Eurovisa (@DeEurovisa) 22 mars 2014

Skivaktuella Trixstar från Ekenäs kan tänka sig att gå i Pertti Kurikan Nimipäiväts fotspår och skicka ett bidrag till Tävlingen för ny musik. Vi skulle nog våga, säger kapellmästaren Eddy Krook.

Rätt band vann UMK-finalen. Det är man rätt överens om vid arbetscentret Dagtek för funktionshindrade i Ekenäs.

Eddy Krook, Alex Fagerman och Kari Ström följde med UMK-finalen i lördags. De är alla överens att Pertti Kurikan Nimipäivät var en värdig vinnare.

- När jag såg programmet så tänkte jag att det där är rätt band att fara till Eurovisionen i Wien, säger Eddy Krook.

Han och Alex Fagerman ger tummen upp för för PKN:s uppträdande. Kari Ström är imponerad av att bandet själv hade komponerat låten.

- Det är väldigt bra gjort, säger Ström som själv gärna spelar trummor.

Pertti Kurikan Nimipäivät vann UMK i lördags. Bandet Pertti Kurikan nimipäivät gläds över att ha gått vidare till final i UMK. Bild: Yle / Tiia Santavirta

Skulle våga spela i UMK

Kari Ström och Eddy Krook spelar i bandet Trixstar som kommer att släppa en egen skiva under våren. De kan tänka sig att vara med i Tävlingen för ny musik (UMK).

Krook tycker det skulle vara roligt att få spela för UMK-publiken.

- Varför inte, vi skulle nog våga, säger han.

Olle Stenström har också varit med i Trixstar men han lockas inte av UMK.

- Jag musicerar helst på egen hand.

"Dom kommer att vinna"

Han tittade inte på finalen utan han har hört låten i efterhand. Låten Aina mun pitää föll även honom i smaken.

- Det är en perfekt låt. Dom kommer att vinna, tror Stenström.

Eddy Krook har redan två favoriter i Eurovisionen. Han kommer att heja både på Finland och Storbritannien.

- Det ska bli roligt att följa med Eurovisionen, säger han.

Läs också:
Pertti Kurikan Nimipäivät vann UMK
”Alla med funktionsnedsättning borde vara modigare”
"Ni har aldrig hört något liknande"
Nicke Aldén: En historisk seger

De tio budordens folk. Programserie om judiska traditioner och högtider. Men också om det förtryck judarna i Åbo utsattes för ända fram till 1917 då de fick rättigheter i Finland.

"Det man inte känner till stöts man ofta av och av okunskap föds fördomar" slår Aagot Jung fast i sin programserie om judarna i Åbo. Programserien i tre delar gjordes 1996 och innehåller intervjuer med Jakob Seela, Moses och David Zewi och Blume Gumpler. I den sista delen intervjuas också professor Karl-Johan Illman.

Det handlar om judiska traditioner och högtider och det förtryck judarna i Åbo utsattes för under 1800-talet ända till 1917 då judarna i Finland äntligen fick rättigheter.

Redan före den kristna tideräkningen frodades antisemitismen som sticker upp sitt fula tryne med jämna mellanrum. Judarna har genom historien gång på gång blivit utpekade som syndabockar. De har också varit vana vid att förflytta sig i otaliga pogromer.

Tsarens bestämmelser drabbade Åbojudarna hårt

På 1800-talet fanns mycket restriktioner kring judarna i Åbo. De fick bara bo på vissa ställen, sälja enbart vissa saker och på få ställen i staden. De fick inte äga någonting eller starta företag. Många var tvungna att byta religion för att överhuvudtaget få en utkomst. Under 1800-talet kunde judarna bara bo i de större städerna Åbo, Helsingfors och Viborg. Men 1914 skulle de bo utom stadens gränser.

Judarna var också tvungna att sända iväg barn till ryska uppfostringsanstalter. Många omkom redan på vägen till dem.

Med bröderna Zewi blir det tal om kriget och att de var tvungna att strida sida vid sida med tyskarna: "Vi kämpade för Finlands sak, men det var en olycka att vi samtidigt måste kämpa på "fel" sida."

De tio budordens folk sänd i Åboländsk förmiddag under tre fredagar i mars: 6.3., 13.3. och 20.3. kl. 10.05. Redaktör år 1996 var Aagot Jung

Tänk dig att leva hela din barndom utan att få leka utomhus. Det är verklighet för de barn som bor i närheten av de havererade kärnkraftverken i Fukushima.

Ibland körs de med buss till områden där det är tryggt att leka i naturen. Bland annat det här framkommer i Pirkko Lindbergs reportagebok Fukushima för evigt. Hon reste hösten 2013 två månader omkring i Japan för att höra hur man tacklade livet efter tsunamin, jordbävningen och den efterföljande kärnkraftskatastrofen.

Så varför lever de här barnen så nära de kontaminerade områdena i Fukushima City och Koruyama City? Jo, för att regeringen inte längre anser att deras föräldrars hus är ohälsosamma att leva i och alltså inte längre betalar dem ersättning för de hem de förlorade. Vid det här laget borde olyckan för fyra år sedan vara glömd. Men så enkelt är det ju inte när det gäller radioaktiv strålning. Den finns kvar i tusentals år, osynlig och förrädisk.

Myndigheterna vill hålla masken

I december ifjol stiftade den japanska regeringen en lag som gör det kriminellt att journalistiskt gräva i vad som egentligen hände. Sextontusen personer drunknade i tsunamin och det kommer att ta minst fyrtio år att avveckla kärnkraftverken i Fukushima. Där måste de tre härdsmältorna kylas ned med en konstant ström av vatten. Man kan inte fylla på ständigt nya tankar med det förorenade vattnet, därför går fyrahundra ton strålande vatten varje dygn ut i Stillahavet. Arbetarna som avvecklar kärnkraftverket måste bytas ut efter en kort tid eftersom strålningen är så skadlig och all deras utrustning är radioaktivt avfall

För tillfället står kärnkraftverken I Japan stilla. Men premiärminister Shinzo Abes regering planerar att starta några av Kyushu Electric Sendais enheter i juni när lokavalen i april är undanstökade. Exakt vilken dag i juni det blir har regeringen ännu inte meddelat, enligt nyhetsbyrån Reuters. Efter det vet man i Japan fortfarande inte var kärnavfallet efter landets femtiofyra reaktorer ska förvaras. Det talas om Mongoliet…

”Men vad kan man göra?”

De flesta personer Pirkko Lindberg kommer i kontakt med är besvikna på regeringen och starkt emot kärnkraft. Men hos de flesta åtföljs de starka åsikterna av en axelryckning och uttrycket ”men vad kan man göra?” Men ändå finns det de som försöker kämpa som t.ex. organisationen Citizens´ Nuclear Information Center i Tokyo som håller kontakt med andra anti-kärnkraftsorganisationer världen över. Där konstaterar man att all mat i Japan strålar. Redan nu importeras en stor del av dricksvattnet för Japans 127 miljoner invånare. Men all mat kan helt enkelt inte importeras. Så de flesta försöker undvika fisk från stillahavskusten och grödor från Fukushima-prefekturen. Men resten går inte att undvika.

Det var egentligen därför Pirkko Lindberg åkte till Japan. För att ta reda på hur en rik industrination, med disciplinerade och tålmodiga medborgare handskas med en kris av det här slaget. Svaret blev att det mesta ser normalt ut på ytan eftersom problemen sopas under mattan. Framtiden får utvisa om Japan kommer att kunna hålla sin position som det land där folk lever längst eller om strålningen kommer att förorsaka många fall av cancer de kommande åren.

Alternativet?

Japan är ett land rikt på alternativa energikällor, som jordvärme, vindkraft och vattenkraft. Enligt Pirkko Lindberg skulle det vara hög tid för landet att ställa om sin energiproduktion i en mera hållbar riktning. Redan nu har japanerna vaknat upp till vikten av att spara energi.

Samma år som olyckan i Japan 2011 beslöt Fennovoima att låta ryska Rosatom bygga Finlands sjätte kärnkraftverk i Pyhäjoki vid Bottniska viken. Regeringen godkände planerna i december 2014. Det ska enligt planerna stå färdigt 2024. Pro Hanhikivi-rörelsen och Nätverket för ett kärnkraftsfritt Bottenviken protesterar mot planerna.

Pirkko Lindberg: Fukushima för evigt ( PQR 2015 )

Vad gör du egentligen Pia? Det frågade mig Jari Sarasvuo en gång för länge sen. Tack och lov hade jag funderat rätt mycket på hur jag skulle definiera mig så jag blev inte ställd. Jag är en sakskötare (asiainhoitaja), sade jag för det var det jag var.

Jag skötte en massa saker som behövde bli skötta. Jag skjutsade barn till skolor och lekis och pianotimmar. Jag städade vårt hem och plockade blåbär. Jag var politiskt aktiv och med i Hem och Skola och ordnade klasshippor. Jag hälsade på hos äldre släktingar, ordnade evenemang, försökte studera lite och hade på det hela taget fullt upp. Jag kände mig väldigt behövd och nyttig, kanske mera nyttig än någosin senare. Men jag lyfte ingen lön och hade ingen titel. Hemmafru kändes lite inadekvat och inget att sätta på någon cv.

Värderingar

Den som inte arbetar skall inte heller äta och i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd! Vårt samhälle genomsyras av hyllningen till arbetet. Men tittar vi någonsin på de här värderingarna, på vad de innebär i dag? Nästan nio procent av den arbetsföra befolkningen var arbetslös i januari 2015. 83 tusen människor, mest unga kvinnor, har arbetsavtal som inte garanterar dem jobb eller lön läs om nollavtal här.En stor del av arbetskraften hittas också i oavlönat reproduktivt arbete, alltså människor som sköter om andra människor. Kvinnor är överrepresenterade också i denna grupp. Får de här människorna äta med gott samvete? Eller skall de betala för sin mat genom att fylla i ändlösa blanketter och navigera i byrokratiska understödssystem med hjälp av överarbetad personal.

Vad är arbete egentligen?

Hur definierar du arbete, jobb? Inom fysiken innebär arbete att en kraft förflyttar ett föremål en sträcka eller att ett föremål förflyttar sig mot en kraft. Hur är det i samhället, vad är kraften? Det är klart att vi måste vara aktiva på många sätt för att överleva som individer och som samhälle. Alla förväntas bidra. Det finns lönearbete, hemarbete och frivilligarbete. Och så finns det ju företagande. Men vad är sen riktigt arbete? Är det uppgifter som är jobbiga att utföra och därför måste belönas? Eller är det att hitta på och göra saker som går att sälja?

Är det ett arbete att skriva, eller prata? vid datorn Bild: Yle/Liia Pienimäki

Lönen avgörande?

Jag får lön, alltså vet jag att jag har arbetat och får äta med gott samvete. Hur är det om halva min tid går åt att söka konstnärs- eller forskarstipendier? Eller om jag plöjer åkrar tillsammans med min make, åkrar som producerar ett överskott av säd eller som blir under vårens översvämningar. Eller om mitt företag inte genererar vinst fast jag jobbar tolv timmar i dygnet. Eller om jag är sjuk eller deprimerad och inte orkar, är det ett jobb att kämpa framåt?

vad om man inte hittar jobb? Arbetshandskar ligger på bordet. Bild: YLE / Pekka Sipilä

Rapporter berättar att den yngre generationen har ett annat förhållande till arbete än den äldre.Jobbet skall vara roligt och meningsfullt, och det är inte heller sagt att man vill binda sig för en längre tid. Om man inte går med på att jobbet känns jobbigt, att lida för sin lön, har man då rätt att äta?

Å andra sidan breder prekariatet ut sig och människor tvingas leva i en ständig ekonomisk osäkerhet. Arbetsmarknaden förändras, ingen har en riktigt klar bild av vart vi är på väg. Rekryteringsfirmor förser företag med billig arbetskraft utan långtidsförbindelser. Samarbetsförhandlingar förs och flexibilitet är en dygd, speciellt hos arbetskraften som förväntas vara tacksam för att överhuvudtaget ha ett jobb. Under hurdana villkor är det skäligt att arbeta?

Full sysselsättning?

Politikerna och rubrikerna ropar ut idealet om full sysselsättning samtidigt som arbetslöshetsiffrorna talar sitt språk. Alla småbarnsföräldrar ska ut i arbetslivet och pensionsåldern höjas samtidigt som företagen gör sig av med överlopps människor. Sysselsättning, jag avskyr det här uttrycket. Sysselsätta, det är väl något man gör med ett gnälligt barn. Själva ordet förmedlar att du inte behövs, men att du ändå måste vara aktiv på något sätt, varför? Varför är det så viktigt att någon skall övervaka och bestämma vad jag skall göra.

Om du fick pengar?

Vad skulle du göra om du inte hade ett ekonomiskt tvång att gå på jobb? Om du hade åtta timmar om dagen att fritt förfoga över. Det finns väl en rädsla att vi utan övervakning bara skulle ligga på sofflocket eller spela datorspel. Kanske supa bort vår tid och tappa fotfästet i tillvaron. " Den som fåfäng gå, lärer mycket ont". Klockkort och och bestämmelser om sjukfrånvaro skall rädda oss från oss själva. Men är det här en modern människosyn? Inom socialpsykologin hittar man allt mera bevis på att människan som flockdjur har ett inneboende behov att bidra till samhällets väl. I tidningen Taloussanomat konstaterar psykologen Annamari Heikkilä att människan inte i längden vill vara sysslolös, utan är lyckligast då hon får arbeta med något som känns meningsfullt. Vad tror du? Och vad skulle du på riktigt vilja göra under ditt liv? Det är en fråga som det lönar sig att ställa sig ibland.

Hör mera på söndagen den 8 mars kl 10.03 i Pia med flera (Radio Vega)

Våren 1915 var Jean Sibelius 49 år och en flitig dagboksskrivare. Han ventilerade sin tankar och känslor och skrev både om vardagliga företeelser och om sitt komponerande. Då och då gläntade han också på dörren till sitt inre. I mars fick han sin violinsonatin op.80 färdig.

Den 1 mars

En härlig morgon. Med Erik som upptäckt nejderna bakom min villa. Efter tio år.

Den 3 mars

Af Chadwick i Boston ett entusiastiskt bref angående Sinf I. … Telefonsamtalen i dag legio. Huru ogina äro ej helsingforsarna. Icke minst bankdirektörerna. Lennart Blomstedt ville att jag litet mera gåfve stoff till reclamartiklar i Husis. Men det är mig emot då de ju endast puffa för Selim P(almgren).

Den 4 mars

I sonatens tecken. Från Amerika ett entusiastiskt bref med begäran om en cellokonsert. Dagarna soliga men kalla. Aino sängliggande. I Husis om 4 sinf. i Boston.

Den 7 mars blir Sibelius mera utlämnande

Dagen härlig. Månne sonaten skall bli färdig. Är orolig för Aino. Herre Gud detta sammanhang. Eva uppskakad p.g.a. mitt tillstånd. Att ej vilja se menniskor – allra minst helsingforsare. Jag är ensam – så ensam man gärna kan önska sig – men är det bra? Saken har två sidor… Alla dessa tusen nålstygn gör dagen glädjelös, arbetet tungt. Men skall nu denna korta tid man har kvar förflyta i dylikt lidande?

Den 13 mars i Göteborg

Resa till Göteborg. … Konserterna!! Den första var jag nervös. Den andra dirigerade jag utmärkt. Programmet väl valdt med en första afdelning brillanta saker: Scènes hist. + Nocturne ur Kristiansviten. Den älskades väg. Lemminkäinen. Sedan Sinf IV och Aallottaret. Den sista härlig!

Som fotnot skrev Sibelius i marginalen att vinsten för konserterna i Göteborg blev 1000 mark efter att utgifterna var avdragna. Samtidigt hade han betalat Paloheimo 900 mark för bräder!

För 40 år sedan debuterade Lars Sund som romanförfattare med Natten är ännu ung, och i vår utkommer boken i nyutgåva med anledning av att boken sätts upp som musikal på Jakobstads musikinstitut, som också fyller 40 år i år.

Premiär för den nyskrivna musikalen blir det i Schaumansalen i Jakobstad den 2 april.

I förordet till nyutgåvan skriver Lars Sund att berättelsen om tonårskillen Erik ”Eki” Bergman som vantrivs i småstaden Jakobstad föddes en oktoberkväll 1973 i Sunds studentlya på Åbo Akademis studentkår.

Samma höst hade Sund fått ett lyrikmanus antaget av Söderströms förlag (samlingen Ögonblick som utkom år 1974), men Sund visste att han egentligen ville skriva prosa, och att han ville berätta om hur livet tedde sig för en tonåring i en finländsk småstad: ”jag ville skriva om uppror, längtan bort, frustrationer, fester, kamratskap, köttets lust och känslornas berg- och dalbana.”

Dagens Lars Sund konstaterar att 20-åringen Lars Sund trodde sig kapabel ”att skriva den definitiva tonårsromanen, en finlandssvensk Räddare i nöden”.

Författaren Lars Sund Bild: Yle/ Kjell Vikman

En hållbar ungdomsklassiker

Och visst har Natten är ännu ung kommit att bli något av en finlandssvensk ungdomsklassiker – trots att den har fyra decennier på nacken.

Jag skriver ”trots att den har fyra decennier på nacken” eftersom Sunds berättelse är så pass förankrad i sin tid vad gäller lokala restauranger, som Bar Terazzo och Parant, och inte minst på grund av den musik man lyssnar på som Crosby, Stills, Nash & Young och låtar man hör på Radio Luxemburg.

I Natten är ännu ung skriver Lars Sund en njutbar prosa som vimlar av underbara one-liners och makalösa liknelser – eller vad säger ni om den här: ”Sen kom vintern och det blev satans mörkt. På morgnarna sken solen ibland in genom fönstrena i klassen och hade samma sjuka röda färg som fyrorna i finskahäftet.”

Men förutom lokala, tidsmässiga och eventuella daterade språkliga markörer (jag har svårt att ta ställning till om språket ungdomarna talar i Jeppis idag låter som i Natten är ännu ung) är texten en synnerligen levande och angelägen historia om 16-åriga Eki som får tampas än med trångsynta föräldrar som ”vägrar fatta att man inte är nån liten ängel nåmer, utan att man kan tänka själv och ha nåt att komma med”, än med klasskompisar som anser sig vara finare och förmer än Eki.

Eki har ett rockband ihop med skolkompisarna Rosenbaum, Frasse och Macke – ett sammansvetsat gäng som brukar träffas för att lyssna på musik och festa, men en höstkväll signalerar Rosenbaum att han vill byta umgängeskrets och att Eki inte längre ingår i hans närmaste krets.

När de sociala banden knyts mellan likasinnade stöts Eki bokstavligen ut ur finrummen och förpassas till marginalen – till torget där han hänger med killarna från yrkesskolan som kör bilrally varje lördagskväll, eller till kompisen Stenas kåk på andra sidan staden. Stena är uttalad socialist och därmed persona non grata i de flestas ögon.

... man är ingenting i Jeppis om man int är storboss, socialdemokrat eller religiös, helst alltsammans på en gång ...

Småborgerlighet och svek

Ett centralt tema i romanen är den skam och skuld som är förknippad med svek – Eki blir sviken av sin bästis Rosenbaum, men gör sig också själv skyldig till svek när han (med obarmhärtiga konsekvenser) förnekar såväl sin vänskap med Stena som sina vänstersympatier.

Hela historien är framför allt en ilsken, roande, men också oroande, uppgörelse med ett småborgerligt alla-känner-alla-samhälle där Jakobstadsborna får sig kring öronen för inskränkthet av stora mått:

”Det är fan så viktigt det där med societet i Jeppis, ser ni, för man är ingenting i Jeppis om man int är storboss, socialdemokrat eller religiös, helst alltsammans på en gång. Det är faktiskt sant. Resten av gänget är inte värt rutten skit heller, och står bara ett pinnhål över zigenarna, som är det lägsta tänkbara i Jeppis. Sku Jeppisborna få bestämma så sku zigenarna smällas in i nåt slags Treblinka med taggtråd runt och få käka torrt franskbröd som blivit över och dricka vatten ur Rapakanalen som är ett skitdike som går mitt genom Jeppis. Det är faktiskt sant.”

Tips: i Yles Levande arkiv kan man se filmregissören Ywe Jalanders kortfilm om Jakobstad från år 1968 – en film som vill tränga djupt in i stadens hjärta, se klasskillnaderna och ungdomen.

Under hela 60- och början av 70-talet dominerades hitlistorna av ett skivbolag. Tamla Motown fanns i Detroit och namnet kom från att staden var en av de största biltillverkarna på den tiden, a motortown.

Då Barry Gordy bildade bolaget år 1959 så köpte han också ett gammalt hus för de 800 dollar som han hade fått låna av föräldrarna. I huset hade det funnits en fotostudio och garaget byggde han om till en inspelningsstudio.

I det gamla garaget producerades hitlåtar på löpande band under hela 60-talet. Gordy hade kontrakt med artister som Four Tops, Smokey Robinson & The Miracles, Diana Ross & The Supremes, Stevie Wonder m.fl.

Juvelen i kronan var dock The Temptations. Gordy skrev kontrakt med dem kort efter starten 1960 men det tog hela 4 år förrän de lyckades slå igenom. Förutom deras fantastiska stämsång var de också kända för sin speciella koreografi.

Psykedelisk soul

Under första delen av karriären höll de sig strikt till "man älskar kvinna" eller "nu har hon lämnat mig nu går världen under och solen har slutat skina" - typ av texter.

Men i och med ett producentbyte, från Smokey Robinson till Norman Whitfield, så blev också texterna djupare och mer samhällsengagerade. Samtidigt ändrade musiken och det utmärkta kompbandet, The Funk Brothers, började göra
bakgrunder som förde tankarna till Sly and the Family Stone.

I skuggan av sin producent

Hitmaskinen på Tamla Motown började dock hosta en aning och slutet kom då Gordy bestämde sig för att flytta hela sitt imperium till Los Angeles. Den sista skivan som man gjorde i den s.k. Hitsville studion i Detroit var The Temptations album Masterpiece.
Den skivan blev också slutet på samarbetet mellan Whitfield och The Tempations. De tyckte att han mer och mer förverkligade sig själv och de kom alltmer i bakgrunden och upplevde sig som en kör bakgrundssångare.

Titellåten på albumet är hela 13 minuter lång och sångdelen på låten är avverkad på ca 3 minuter så man kan förstå gruppens frustration.

I Radio Vega torsdagen den 5 mars kl 18.03 och repris onsdagen den 11 mars kl 13.03.

Låtar som spelas i programmet:

• The way you do the things you do
• My girl
• Mein girl (tysk version)
• Since I lost my baby
• Get ready
• Ain´t too proud to beg
• Cloud nine
• Ball of confusion
• Just my imagination
• Papa was a rolling stone ( orginal med Undisputed Truth)
• Papa was a rolling stone
• Masterpiece

Idrottsveckoslutet i Radio Vega är igen fullspäckat med vintersport, när både VM i skidskytte och Lahtisspelen i de nordiska grenarna bjuder på dramatik och hoppeligen blåvita framgångar.

Yle Sportens reporter Magnus Eklöv bjuder på rapporter och stämningar från Kontiolahti i våra sändningar både på lördag och söndag.

Knappt har dammet efter Falun-VM lagt sig innan trion Leif Lampenius, Glenn Lindholm och Mikael Oivo igen tar sig an nya referatutmaningar i form av Lahtisspelen på skidor. Herrarna kommer också att höras en hel del i Vegasportens veckoslutsflöde.

Under lördagen är alla grengrupper i elden, börjandes med en lagsprint i nordisk kombination. Mitt på dagen tävlar skidåkarna i sprint (fri teknik) och kvällen kulminerar traditionsenligt med lagbacken i backgropen i Lahtis.

På söndag åker skidåkarna med klassisk teknik: herrarna inleder med 15 kilometer medan damerna klarar sig med fem kilometer mindre. Under söndagseftermiddagen avslutas Lahtisspelen med en individuell tävling i HS130-backen.

EM i Prag, Vasas bästa hockeylag

Förutom vintersport kommer veckoslutet också att präglas av friidrott. Janne Isaksson refererar inomhus-EM i Prag på svenska i TV och kommer att figurerar i sändningarna.

Dessutom finns Carl-Magnus Långkvist på lördagen på plats i Vasa ishall för att följa matchen Sport-Ässät och sammanfatta den första ligasäsongen för Vasalagets del. Hur gick det? Vad blev kontentan? Vad händer näst? är alla frågor som vi söker svar på inom ramen för Vegasporten.

Antti Koivukangas är programledare för Vegasporten i veckoslutet.

Du når Yle Sporten per mail på svenskasporten @ yle.fi och kan också följa redaktionens förehavanden på Instagram, twitter eller Facebook.

Vegasporten lördag 7 mars

kl. 17:10 - 17:58, 18:03 - 19:00 och 19:15 - 20:00

Vegasporten söndag 8 mars

kl. 19:22 - 21:00

Efter ”Sånger från andra våningen” och Du levande” levererar Roy Andersson ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Och tvingar åskådaren att fundera över om filmen är lika imponerade som dess titel?

Elementen är välbekanta. Minutiöst planerade tablåer i urbana miljöer. Bleka människor som yttrar lakoniska repliker. Talande musik. En känsla av tidlöshet. En fläkt av humor. En anstrykning av uppgivenhet.

Den första scenen ställer oss inför en man som studerar en rad uppstoppade djur på ett zoologiskt museum. Här råder ordning och reda. Det fixerade livet har placerats i montrar av glas så att vi skall kunna beskåda det. Från alla håll.

Sedan följer i rask takt tre möten med döden. En död som inte är fullt så klinisk som de uppstoppade djurens öde. Det handlar mer om ögonblicksbilder som skildrar hur vackert eller hur fult livet kan vara i den avgörande stunden.

Den sista scenen placerar oss på en busshållplats där morgontrötta människor diskuterar vilken veckodag det är. ”Det känns som en torsdag” säger en man som genast får mothugg av en annan. ”Sådant känner man inte, sådant måste man hålla ordning på – annars blir det kaos i tillvaron”.

Ett fönster mot livet

Mellan inledningen och avslutningen gör Andersson en rad kortare eller längre nedslag i olika miljöer. Samtliga urbana och anonyma. Återkommer gör två barer i vilka olika tidsperspektiv möts. I den ena varvar man en scen från idag med en som utspelar sig år 1943. I den andra befinner vi oss i nutid, men utanför fönstret vandrar Karl den XII:s armé förbi på väg mot ett nederlag.

Utöver dessa barer återkommer vi till en öde gata utanför en restaurang och en trist korridor i något som påminner om ett natthärbärge. Och som vanligt besöker vi ett flertal rum som har en sak gemensam – de ter sig som kulisser. Som om de bara fanns till för att förse dessa människor med en plats, ett slags ramverk i tillvaron.

Det som blir om möjligt ännu mer framträdande här än i trilogins tidigare delar är fokuseringen på fönster. Allt kretsar kring att se in eller att titta ut. Att bli iakttagen eller att iaktta. Ibland är glaset en mur, ibland en förenande länk.

Mest sårbara ter sig de människor som står och tittar in på det liv som pågår på andra sidan rutan, minst sårbara de som öppnat sitt fönster. Hit hör två barn som blåser såpbubblor på en balkong och ett älskande par som delar en cigarett vid ett öppet fönster.

Både bubblorna och röken virvlar uppåt – som ett tecken på frihet. Men de existerar bara en kort stund - som en påminnelse om alltings förgängelse.

Dystra rolighetsministrar

Denna gång laborerar Andersson med några karaktärer som vandrar ut och in i flera av scenerna. Centrala gestalter utgör en Helan & Halvan-liknande försäljarduo som lever för att ”folk skall få det lite roligare”. Vilket man förväntas få om man införskaffar en uppsättning vampyrtänder, skrattpåsar och gummimasker.

Sinsemellan smågnabbas männen hela tiden. ”Du är så elak” säger den ene och gråter. Och när det gått alldeles för långt ropar den andre in ett ångerköpt ”förlåt” via postluckan.

Mest handlar det om män. Äldre män och deras tillkortakommanden. De kvinnor som figurerar trånar eller lider. Och påfallande ofta servar de någon annan eftersom de är servitriser, städare, fruar eller mammor.

Den nyckelreplik som återkommer hos flera av rollkaraktärerna lyder: ”Det var roligt att höra att ni har det bra”. I samtliga fall yttras repliken i samband med telefonsamtal och i samtliga fall måste den upprepas eftersom den som befinner sig i andra änden av tråden inte uppfattar de vänliga orden.

Dessa ord som bildar en mening som så träffsäkert lyfter fram det meningslösa i slitna fraser. Samtidigt som den avslöjar något om människans väsen. För klarar vi verkligen av att uppriktigt glädjas åt att någon annan har det bra? Eller är frasen närmast en bön om att denne någon som har det bra skall fråga hur man själv har det? Är den ett indirekt sätt att antyda att du har det bättre än jag...

Hur som helst förblir meningen lösryckt, naken och utan chans att få fotfäste vare sig i mottagarens emotioner eller tankar.

Lite samma effekt blir det i scenen där en flicka med en utvecklingsstörning skall få uppträda med en dikt, men istället för att lyssna på vad hon säger bryter läraren sönder dikten i små bitar och skickar sedan ner henne från scenen. Helt inkapabel att höra vad hon faktiskt säger. Blind för det faktum att hon aldrig fick en chans att verkligen uppträda och därmed ge orden den tyngd de behöver för att få fotfäste i mottagaren.

En något grovt tillyxad gren

Roy Andersson har fått utstå mycket i pressen det gångna halvåret. Först kom nyheten om att han anser sig vara förebilden till gestalten Hugo Rask i Lena Anderssons Augustbelönade roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

Och sedan kom recensionerna av "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Recensioner som ansåg att Andersson fastnat i ett stilgrepp som inte längre bjuder på något nytt. Att tiden rusat förbi dessa vitpudrade medelåldersmän.

Så hur är det med den saken?

Jo, visst kan man säga att något av fräschören och stringensen gått förlorad i det grepp som gjorde de två tidigare filmerna så njutbara. Samtidigt kommer man inte ifrån att denna tredje del också bjuder på välfungerande och tankeväckande scener. Problemet är kanske att det känns som om Andersson denna gång stannat någonstans halvvägs mellan ett tablåtänkande och en ansats till ett mer lineärt berättande.

Vissa scener må vara hur snygga som helst, men känns trots detta tomma. Som om betydelsen trillat utanför ramen. Vissa scener är på tok för långa, medan andra knappt kommer igång innan de redan är över. Vissa replikskiften känns för överarbetade medan andra inte ger en något att bita i.

Filmen är helt enkelt väldigt ojämn. Men det hindrar inte att man gärna ser den. Gärna två gånger. Och gärna efter att ha återvänt till de två första delarna. För det finns ju en viss ordning i det hela. Man kan ju inte bara hoppa direkt till torsdagen och tro att man har alla svar. Före det kommer både tisdag och onsdag – och det måste man hålla koll på för att inte drabbas av kaos i tillvaron.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Det bjuds på symfonisk metal, melodifestival och svensk pop. Mycket nöje!

Nightwish / Élan

Tänk att det nästa år redan har gått 20 år sedan Nightwish startade. Det dröjde inte många år innan Nightwish hade nått ut från Kitee till hela omvärlden. Élan är första singeln från nya plattan Endless Forms Most Beautiful som ges ut den 27:e mars. Élan är även första singeln med nya sångerskan Floor Jansen.

Molly Petterson Hammar / I'll Be Fine

Svenskan Molly Pettersson Hammar blev först känd år 2011 genom talangtävlingen Idol där hon kom på en hedervärd fjärde plats. Hon tävlade även i Melodifestivalen i år med låten I'll Be Fine. Hon gick inte vidare, men fick ändå en hit.

Stefan Andersson / Det betyder ingenting

Stefan Andersson slog igenom redan under tidigt 1990-tal. Han fick bl.a. en Grammis år 1992 som Årets Nykomling. Sedan dess har det blivit hittar med låtar som Catch the Moon och Anywhere is Paradise. De senaste åren har Stefan Andersson gett ut skivor med historiska teman som Karlstens fästnings historia, Svenska Ostindiska Companiet och Gustav III. Det betyder ingenting finns på hans senaste skiva Made In China. Den handlar om skeppet Götheborg som den 14 mars 1743 lämnade sin hemmahamn för att segla till Kanton i Kina.

Följ Radio Vega på Spotify:

Susann Sonntag´s har bokstavligen rest land och rike runt i 30 års tid. Bandets första produktion Land och rike runt släpptes både på LP, kassett och CD. Sannes, som bandet hette då, var därmed föregångare i svenskfinland. Ingen annan hade släppt en CD-skiva före 1988.

Singeln Land och rike runt, skriven av bandets trummis Hans-Åke Manelius, gjorde ingåbandet känt över hela svenskfinland.

- De första mastrade CD-skivorna skickades för tryckning till Norge på den tiden, berättar Hans-Åke Manelius. Men de kom tillbaka med ett fasfel, så de första som fick vår debutskiva hörde musiken, men sången lät som om den kommit från rummet bredvid.

Felet uppdagades och Sannes fick lov att vänta några veckor på den rätta tryckningen av CD-skivan.

- Här på YLE använde sig teknikerna av vår första felaktiga skiva som undervisningsmaterial då nymodigheten CD-skivan gjorde sitt intåg, säger Manelius, som till vardags är musikansvarig på Radio Vega.

Seger i Stjärnbandet

Bandet grundades 1985 som Tom Sonntag band med medlemmar ur Rolf Sonntags orkester och Ingå Spelmansgille.

Susann Sonntag var lite på 20 år då och bandets självklara frontfigur.

- Som 5-åring sjöng jag framför spegeln med hopprepet i hand, säger Susann Sonntag. Jag har alltid haft en ärlig dröm om att bli sångerska.

År 1989 kom uppföljaren till Land och rike runt. Albumet fick titeln En sång till dig.

- Det hände mycket dehär åren, säger Sonntag. År 1990 deltog jag första gången i den inhemska eurovisionsuttagningen med Jag tror på friheten.

Susann Sonntag kom tvåa och fick mersmak. Därefter har hon deltagit ytterligare tre gånger.

- Min solokarriär och spelningarna med bandet stödde varandra, säger Sonntag. För bandets del var nog segern i dansbandstävlingen Stjärnbandet den största framgången.

Susann Sonntag´s har vunnit den titeln två gånger.

Danspop och vals

I Susann Sonntag´s repertoar har alltid ingått både poplåtar och traditionella danslåtar.

- Det ska vara roligt att spela och publiken ska känna igen låtarna, säger Sonntag.

Bandmedlemmarna har också själva skrivit låtar för bandet, inte minst Susann Sonntag och Hans-Åke Manelius.

- Men tröskeln att skriva eget har blivit högre med åren. Självkritiken är stark när man jobbar med musik och bedömer andras låtar, säger Manelius.

30-års jubiléet till ära har bandet spelat in en ny version av En sång till dig. Låten utmanar på veckans Danslista och på lördag 14 mars blir det stort jubileumsdansparty på Hembygdsgården i Ingå.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

I Århundradets kärlekssaga skriver Märta Tikkanen: ”Du var den som jag ville / stå i bredd med / Du var alla möjligheter / och utveckling och framtid / du var gemensam kamp / och det omöjliga hoppet / om förändring”.

Tikkanens dikt har fått ge namn åt litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms bok Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur, en bok som dyker ner i ett litterärt decennium som av (framför allt manliga) kritiker och litteraturhistoriker ansetts ointressant och en tråkig parentes ”mellan det språkexperimentella sextiotalet och det postmoderna åttiotalet.”

För några år sedan gav Ebba Witt-Brattström ut boken Å alla kära systrar! (2010) där hon gjorde en personlig tidsresa tillbaka till 1970-talet som var det årtionde som i hög grad kom att forma och utveckla Witt-Brattströms tankevärld, och som kom att bli utslagsgivande för hennes liv både privat och professionellt.

År 1972 var Ebba 18 år gammal när hon gick med i den feministiska organisationen Grupp 8, och de därpå följande tio åren kom hon att befinna sig i kvinnorörelsens absoluta centrum.

Tabubelagda erfarenheter

I den nyutkomna boken Stå i bredd återvänder Witt-Brattström till böckerna som satte problemen under lupp och texterna som satte ord på kvinnors (och även mäns) tidigare tabubelagda erfarenheter av allt från övergrepp och maktutövning till sexuell frigjordhet och ojämlikhet såväl på arbetsplatsen som i hemmet.

Ebba Witt-Brattström Ebba Witt-Brattström Bild: Norstedts förlag/ Sara Mac Key

Det som kvinnorörelsen kämpade för på gator och torg - såsom fler dagisplatser, kvinnans rätt till fri abort, lika lön för samma arbete - fick en konkret gestaltning i samtidens böcker.

Ett nyckelbegrepp i det tidiga 70-talets litteratur är människovärde – detta i en tid när 80% av de svenska kvinnorna över 25 år saknar utbildning efter folkskolan:

”Av tre miljoner kvinnor över 16 år yrkesarbetar 1,2 miljoner. De flesta på kontor och industrier. De är också expediter, hembiträden, vårdarbetare, städerskor, lantarbetare och servitriser. Genomsnittslönen för kvinnliga industriarbetare är 7:85 kronor i timmen. I debatten kallas männens högre timlön för samma arbete för ’byxtillägg’. Kvinnorörelsen skulle spetsa till det och säga ’snopptillägg’. Ändå hade lika lön för lika arbete införts 1960” konstaterar Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd.

Vad ville denna ”kvinnolitteratur”, och vad kännetecknar kvinnoromanen? Enligt Witt-Brattström är det ”en litteraturform som alltid står på kvinnornas sida, skildrar kvinnokönets vara i världen som avgörande, tar kvinnors lidande på största allvar i stället för att banalisera det, tvättar bort offerstämpeln från kvinnan och gör henne till aktör i historien och i sitt öde, ’degraderar’ mannen till människa i stället för norm, kritiserar mäns kvinnoförtryckande och kvinnoföraktande beteende, och, viktigt, ger kvinnokroppen ett tal där förträngda, socialt tabuiserade sexuella erfarenheter får sina uttryck.”

Böcker som skapade debatt

Stå i bredd fokuserar på ett antal författarskap och böcker som kom att göra skillnad under sin samtid, men som också läses idag – som tidsdokument och/eller som inspirationskälla. Ett slags feministisk 70-talskanon.

Witt-Brattström inleder sin personliga betraktelse med poeten Sonja Åkesson som på 1960-talet slog igenom med sin gestaltning av den förslavade hemmafrun i diktsamlingen ”Husfrid” – där dikten ”Vara Vit Mans Slav” ingår.

Dikten finns att läsa i sin helhet på webben.

Ebba Witt-Brattströms bok "Stå i bredd" Bild: Norstedts förlag

Den uttalade avsikten med Witt-Brattströms personligt hållna genomgång av årtiondets centrala litterära verk är att omkullkasta det litterära decenniets eftermäle och visa på sprängkraften i 70-talets nyskapande och innovativa litteratur: från år 1970 när Maja Ekelöf, en kommunal städerska från Karlskoga, ger röst åt en yrkesarbetande kvinna i låglönebranschen med boken Rapport från en skurhink via Marit Paulsens gestaltning av industriarbeterskans värkande kropp samt skiftesjobbs- och hemmaslit i Du, människa till Kerstin Ekmans skildring av kvinnorna i den framväxande staden Katrineholm som inleddes med romanen Häxringarna, och Kerstin Thorvalls öppenhjärtiga skildringar av sexualitet i boken Det mest förbjudna, som också var en uppgörelse med Thorvalls mor.

Andra författarskap som Witt-Brattström lyfter fram som centrala för 70-talet är bl.a. den litterära dialogen mellan Märta Tikkanen och Henrik Tikkanen, författarna Göran Tunström och Sven Lindqvist, som enligt Witt-Brattström ”uppriktigt försökte mobilisera en motmakt till den hegemoniska manschauvinismen i form av nydefinierad manlighet”.

Uppsving för bokbranschen

Ebba Witt-Brattström konstaterar att ”tiden skapade genrehybrider som växlade mellan hög och låg stil, mellan vardagserfarenheter och teoretiska citat, mellan historisk perspektivisering och, ofta blåögd, socialistiskt feministiska framtidsvisioner. Den utopiska kvaliteten och det breda tilltalet var rätt strategi.”

Rent formmässigt var böckerna ofta gränsöverskridande och ett slags hybrider mellan olika genrer, såsom dagböcker och annan självbiografisk dokumentation, essäistisk, propagandistisk pamflett, bekännelse- och dokumentärroman där fiktion blandades med fakta, reportage och rapportavsnitt.

Litteraturvetaren Johan Svedjedal har påpekat att protestlitteraturen under åren 1965-75 kännetecknas av ”en exakthetens verklighetseffekt” som uppnåddes genom att återgiva dokument, listor och ymniga sifferuppgifter – också i fiktionen.

Enligt Svedjedal strävade protestlitteraturen efter att utforska människan med tonvikt på ”individens politiska ansvar för att beskriva, påverka och förändra samhället.”

Hela bokbranschen upplevde ett uppsving under 70-talet i och med en ökad efterfrågan på den realistiska romanen samt en syn på litteratur och kultur som ett slags garant för en demokratisk samhällsutveckling. Under 70-talet förde man en aktiv kulturpolitik som bl.a. förde med sig att man slopade fasta bokpriser, man införde garanterad författarpeng och lanserade bokförlaget ”En bok för alla”, som med hjälp av statligt stöd kunde ge ut kvalitetslitteratur till ett förmånligt pris. Under decenniets lopp steg antal bokklubbar i Sverige från 4 till 39.

80-talets backlash

När 70-talet övergick i 80-tal drog manliga kritiker och litteraturvetare på bred front igång en veritabel fördömarkampanj mot den politiserade och feministiska sjuttiotalslitteraturen: i Lyrikvännen (1980:1-2) skrev Tom Hedlund att det litterära sjuttiotalet dominerats av ”svartvitt manshat, antikapitalism, gulligt systerskap och ett frenetiskt forskande tempo”, Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet spydde galla över tidens alla ”köttiga kvinnokampsamazoner” (SvD 5.3.1980) och tidskriften KRIS med Anders Olsson, Horace Engdahl, Stig Larsson och Åke Sandgren i spetsen gick in för att skjuta ”pratets litteratur” i sank. Läsarna skulle lära sig att läsa ”text och inte litterära protokoll”.

Witt-Brattström konstaterar att målet var att omstrukturera det litterära landskapet och att styra in det litterära samtalet mot en mer elitistisk och kvinnoexkluderande, och föregivet språkundersökande, estetik.

Samtidigt kunde man se att de frön som de kvinnliga författarna sått på 70-talet började bära frukt under decenniet därpå: på 80-talet fick den feministiska litteraturen sitt stora genombrott, och författare som Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Tua Forsström, Kristina Lugn och Birgitta Lillpers nådde framgångar – inte minst tack vare den väg som andra banat för dem, noterar Witt-Brattström, som noterar en förskjutning av perspektiv i litteraturen skriven av kvinnor på 80-talet.

Som litterär strömning hade den kvinnliga erfarenheten växt sig alltför stark för att kunna nonchaleras, och ”nu flyttade den så att säga under jorden, tog formen av ett lyssnande inåt, gjorde diverse kringgående manövrar och uppfann metalitterära tricks som manliga kritiker sällan hade organen att uppfatta.”

Dialogen som kom av sig

På 70-talet strävade man aktivt efter att öppna upp för en inkluderande genusdiskussion i dialog mellan kvinnor och män. Witt-Brattström efterlyser ett demokratiskt forum ”där välformulerade åsikter om kvinnligt och manligt kan mötas, stötas och blötas. Inför öppen ridå, med känslorna synliga och med utgångspunkten att kvinnor och män har gemensamt intresse av att lära sig gå i bredd.”

Ett exempel på detta öppna debattforum är den debattkväll som hölls i New Yorks stadshus den 30 april 1971 under temat kvinnlig frigörelse där en panel, som bestod av fyra av tidens mest skarpa feminister – Germaine Greer, Jill Johnston, Diana Trilling och Jacqueline Ceballos - möttes i debatt med författaren Norman Mailer som fick försöka försvara sitt inlägg i könskriget, den kontroversiella artikeln ”Könets fånge” som publicerats i Harper’s Magazine.

Debattkvällen finns dokumenterad i filmen ”Town Bloody Hall”, och kan bl.a. ses på Youtube:

I Yles Levande arkiv finns en artikel om Ebba Witt-Brattström som innehåller ett antal videoklipp med Witt-Brattström från de senaste åren.

Lyssna på en intervju med Ebba Witt-Brattström om boken Stå i bredd - 70-talets kvinnor, män och litteratur - längd 22 minuter:

Nu i mars visar Yle Fem också den svenska journalisten Belinda Olssons tredelade programserie "Fittstim - min kamp", där Olsson ger sig ut på en resa i dagens feminism med tillbakablickar på 70-talets feministiska engagemang:

I Yles Levande arkiv kan man också läsa Ida Fellmans blogg om 70-talets jämställdhetsdiskussioner.

Roy Andersson har blivit känd med filmer som ”Sånger från andra våningen” (2000) och ”Du levande” (2007) och hans senaste film heter ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

Stilen är densamma som tidigare, en statisk kamera, vida bilder med gråbleka mänskor som oftast verkar lite förvirrade eller allmänt borttappade i tillvaron.

Att se en film av Roy Andersson är lite som att gå på en utställning där du går från en monter till en annan och ser en tablå av mänskligt liv. Filmen är också den tredje delen i en trilogi om att vara människa.

Livet är en tragedi i närbild

Man brukar ibland tillskriva Charlie Chaplin citatet – livet är tragiskt i närbild och komiskt i vidbild och Roy Andersson håller delvis med. Även om hans filosofi är att inte alls använda sig av närbilder utan istället arbeta med den komplexa bilden, att i en vid bild och i en enda tagning berätta allt det han vill säga. Han klipper inte i en scen utan sammanfogar de olika scenerna eller tablåerna och låter åskådaren skapa ett sammanhang.

Det är synd om försäljaren

I ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” har Andersson nu ett mer lineärt berättande, där fokus ligger på två män som går omkring och säljer skämtartiklar. Likt en slags nedtonad version av Helan och Halvan går männen omkring med sina kappsäckar och försöker sälja vampyrtänder, skrattdynor och gummimasker - för de vill hjälpa folk att ha roligt. Men ingen verkar intresserad och absolut ingen skrattar.

Försäljare finns det även i filmen ”Sånger från andra våningen” där möter vi en man som försökte sälja krucifix inför millennieskiftet, en affärsidé som visar sig vara en total katastrof. - Ingen vill köpa en loser på korset, säger mannen och dumpar krucifixen på avstjälpningsplatsen. Även i Anderssons debutfilm, "En kärlekshistoria" (1970) finns det en försäljare.

Så vad är det med försäljare som fascinerar?

Det komiska och det tragiska med ett stråk av skam

Jag har lätt att se det komiska i tillvaron, säger Andersson, det komiska och tragiska går hand i hand och jag är förtjust i dynamiken mellan dem. Och mellan dem är det mycket som ryms in, bl. a. skammen. För Andersson är mån om att minnas, speciellt det som människor helst vill glömma. Därför ger han i sin nya film en helt ny bild av kung Karl XII då han plötsligt galopperar in på en bar i modern tid och börjar flörta med servitören. Eller i en annan scen där han låter gruvbolaget Bolidens namn dyka upp för att påminna om den giftskandal bolaget är indragen i. För som Andersson säger, det är konstnärens uppgift att visa upp skammen.

Läs även Silja Sahlgren-Fodstads "recension av "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron".

Nu i helgen ordnas folkmusikevenemanget Samuelin Poloneesi 2015 i Helsingfors. Mårten Holm har intervjuat skräddaren och folkmusikdokumenteraren Samuel Rinta-Nikkola, som gett sitt namn åt evenemanget.

Mårten: Hej! Vem är du?

Samuel: Jag heter Samuel Rinta-Nikkola och föddes den andra december år 1763 i Ilmajoki. Har jobbat som skräddare och dokumenterat folkmusik samt översatt lite böcker. Har alltid älskat min hembygd och varit trogen Ilmajoki där jag dog den tjugoförsta mars år 1818.

M: Har förstått att du bara har gått i klockarskola, ändå har du lärt dig svenska av egen vilja. Hur kommer det sig?

S: Nå ja, det fanns ingen pakkoruotsi på den tiden. Musiken har inga gränser och det är ganska bra att kunna svenska när man bor i Sverige. Jag har också jobbat på sjön som segelmakare en tid. Där pratades det mycket svenska och jag hade ett gott språköra. Man borde egentligen införa pakkoruotsi och pakkoviulu i skolorna tycker jag. Eller kanske ni har det nuförtiden?

M: Nä. Det är nog lite si så där med det i Finland nu för tiden.

S: Finland?

M: Den här delen av Sverige är ett självständigt land nu och heter Finland, Suomi på finska!

S: Intressant! Vad lyssnar ni på för musik idag?

M: Ganska mycket popmusik.

S. Popmusik?

M: Svårt att förklara. Popmusik är ungefär det som du har dokumenterat i dina notsamlingar.

S: Aha! Så de mesta ni lyssnar på låter ganska enformigt då?

M: Det har du rätt i. Men vi lyssnar och spelar nog äldre musik också. Annars så ordnas det här i Helsingfors nu i mars en folkmusikfestival som heter Samuelin Poloneesi. Den har ägt rum sedan 1972 och där samlas både amatörer och proffs och spelar tillsammans.

S: Trevligt! Då har man inte jobbat i onödan.

M: Har förstått att du har haft problem med kyrkan, med lite mystiska religiösa funderingar?

S: Skulle nog säga att det är nog kyrkan då som har problem. Inte jag. Vad tror ni på idag?

M: Kan vi lämna den frågan! Dessutom är det jag som intervjuar dig!

S: Ursäkta, herr skribent!

M: Det finns annars ett minnesmärke i natursten till minne av dig i Ilmajoki. Ta en titt på det ifall din ande har vägarna förbi!

S: Nå det var nog lite att ta i. Jag har ju inte överhuvudtaget sysslat med backhoppning eller Formel 1.

M: Lite stolt får du nog vara. Vad tror du Samuel att du skulle lyssna på om du levde idag?

S: Antagligen Ulla Billquist, strupsång och ibland lite på Slayer.

Mera om Samuel och Samuelin Poloneesi kan man höra i Vega Folk torsdag 12.3.2015 kl.13.03, repris lördag 14.3 kl.22.15, och via Arenan.

Info om Samuelin Poloneesi 2015

Finlands folkmusikförbund

American Sniper handlar om Chris Kyle, den dödligaste prickskytten i USA:s historia, vilket gav honom smeknamnet ”Legend”. Filmen är baserad på Kyles egna memoarer.

Men det är med betoning på ”American” som vi ska se på filmen. För det här en film som erbjuder den snävaste och mest konservativa amerikanska synen på världen. En svartvit värld som består av goda och onda och där världsbilden är just så bred som siktet på ett gevär ger utrymme för.

Får, vargar och vakthundar

Filmen sätter agendan genast i inledningen. Vi ser Chris Kyle (Bradley Cooper) på ett hustak nånstans i Irak, i siktet har han en kvinna och ett barn, nere på gatan rör sig en amerikansk konvoj framåt. Det är du som avgör om kvinnan och barnet utgör en fara, får Kyle höra via sin öronsnäcka.

Sedan följer en flashback och vi ser en ung Kyle som är ute på jakt med sin pappa och för första gången får fälla en hjort. Pappan gratulerar sin son, märkbart stolt över att sonen nu tagit steget och blivit en man.

Under söndagsmiddagen förklarar pappan sedan hur världen är beskaffad. Det finns tre sorters mänskor här i världen: får, vargar och vakthundar, säger han, och spänner blicken i Kyle och hans lillebror. De som inte tror på ondskan och som inte kan försvara sig, de är får. Sedan finns det rovdjur som är ute efter fåren, de är vargar. Och så finns det de som är begåvade med aggression och förmågan att försvara sin flock, de är vakthundar och en sällsynt skara. Och i den här familjen uppfostrar vi inga får, avslutar pappan bestämt.

Hem, Gud och fosterland

Inledningen säger egentligen allt om Chris Kyle och den världsbild American Sniper erbjuder. Chris Kyle är den goda som helt enkelt är tvungen att agera som han gör i en värld där han ser ondska och mörker breda ut sig – a man’s got to do what a man’s got to do.

Det är Kyle som måste försvara flocken och flocken är inte bara fru och barn, det är också fosterlandet och alla amerikanska liv. Irakierna är de onda vargarna och filmen gör inga som helst ansträngningar att förklara varför det pågår ett krig i Irak, vad USA gör där eller varför irakierna är så aggressiva.

Hjälte med problem

Clint Eastwood gör små, men inte särskilt ivriga, försök att problematisera huvudpersonen. Kyle är en hjälte men en hjälte som inte mår särskilt bra. Inte för att Kyle kan sätta fingret på sitt illamående, han gör ju det rätta, han skjuter de onda och önskar han kunde knäppa fler. Men ju fler han skjuter desto spändare verkar han bli.

För en man som upplevt kriget som den bästa tiden i livet är det också svårt att anpassa sig till livet i det civila. Vi förstår att Kyle är traumatiserad av det han upplevt men det är som om filmen inte vill gå närmare in på det problemet. Vi anar att Kyles världsbild sakta börjar krackelera men där stannar det. När det blir intressant tar filmen slut.

Vilda västern

Det hela ser lite ut som en western och det skulle antagligen vara mycket lättare att bemöta filmen om det faktiskt var en western. Vi har en ensam man med sitt gevär, han befinner sig på en gudsförgäten, dammig plats där han, med fingret på avtryckaren, bestämmer över liv och död. Bara att Chris Kyle var en verklig person och kriget i Irak ett verkligt krig.

Vilda västern-filmer handlar om myter och det är kanske vad Clint Eastwood försöker med American Sniper, behandla ett traumatiskt krig som satt djupa spår i USA. Men måste filmen sedan sluta i ett tårfyllt patos, komplett med amerikanska flaggor som vajar i regnet?

Fast å andra sidan, det är kanske det som gör filmen ”American”.

Barn och ungdomar behöver vägkost för livet – både via undervisningen i skolan och via fritidsverksamheten. I det skede av livet är man mest mottaglig för influenser och information och då är det bra att få mycket input.

Skral ekonomi i familjen kan ändå sätta käppar i hjulet för en bra utveckling. Då bankkontot ideligen hotar att gå på minus kan både skolgången och hobbyverksamheten gå på sparlåga. I värsta fall kan det hända att studierna måste avbrytas helt och hållet och möjligheter att delta i någon hobbyverksamhet är en omöjlighet.

I Finland har alla barn rätt att gå gratis i skola de första nio åren. Efter det är själva skolgången gratis under andra stadiets utbildning (gymnasium och yrkesläroanstalter) men eleven, familjen, måste själv stå för kostnaderna för läroböcker och annat studiematerial.

Avbrutna studier en dålig start

I familjer, där ekonomin är svag, kan det bli besvärligt att finansiera studierna och ibland kan det hända att den unga blir tvungen att avbryta sina studier.

Avbrutna studier är ingen bra start för vuxenlivet – dels för att det är svårt att få arbete då man är under 18, dels för att dagsrutinerna försvinner då man inte har nånting meningsfullt att göra. Det i sin tur kan leda till att man faller utanför, blir marginaliserad, och känner sig ensam och misslyckad. Att ta sig upp därifrån och hitta ett meningsfullt och bra liv kan vara jättesvårt för en ung.

En egen hobby mår de flesta bra av

I barndomen och ungdomen läggs grunden för olika intressen som kan hålla i i tiotals år, och ofta kommer intresset för nånting via hobbyverksamhet.

Barnens hobbyer har diskuterats ofta – man är för och emot fotbolls- och andra träningar som tar upp största delen av barnets fritid. Om hobbyverksamheten är elitorienterad eller just-for-fun beror på hur familjen väljer och vad som är lämpligt för barnet. De flesta är väl ändå överens om att hobbyverksamhet är bra för ungdomens utveckling på många olika plan. I familjer där pengarna bara räcker till endast för det nödvändigaste, är det ofta hobbyernas som man prutar på.

Vägkost för livet

Rädda barnen r.f:s program Vägkost för livet hjälper barn i fattiga familjer så att barnen ska kunna studera i gymnasier och yrkesinriktade skolor. Via projektet kan fattiga familjer också få pengar så att barnen/ungdomarna kan ägna sig åt hobbyverksamhet och känna sig likvärdiga med sina jämnåriga.

Tongåvan samlar hela mars månad för Rädda barnen r.f:s projekt Vägkost för livet och du kan hjälpa ungdomar att få en bra start i livet.

Stöd projektet:

Insamlingstelefon: 0600 0 3325 (20,11 € + Ipa)

Stöd via textmeddelande: skriv LAPSELLE20 till 16499 (20€)

Insamlingskonto: FI64 1017 3000 2107 27, skriv som meddelande ”Tongåvan”

Via nätbank

Insamlingen startar fredagen den 6.3 kl 19.30 i Tongåvan