Gunvor Enberg, 84 år, var med i tv-serien Hjärtevänner för några år sedan - ett program i vilket äldre människor söker kärleken. På Alla hjärtans dag besökte hon Lördax-studion för att berätta om sitt liv och hennes syn på förhållanden och kärlek.

Det är alltid lika lärorikt att höra någon med ett långt liv bakom sig berätta om vilka vändningar och val livet faktiskt kan innehålla. Gunvor bjuder på historier om kärlek, passion, sjukdom, död, ny förälskelse, lycka, mera sjukdom och död, nya möten och relationer…om alla olika typer av män hon av olika orsaker har älskat under sitt liv.

- Jag träffade min man på 50-talet då vi hörde till en ungdomsförening som hette Bomben. Jag hade varit förlovad tidigare så han var inte den förste jag föll för. Jag jobbade då på kvällarna på en matbar på Mannerheimvägen och en kväll erbjöd sig att bära min väska till tåget, vilket jag tyckte var en utmärkt idé. Kort efteråt bjöd han ut mig på nytt och efter det hängde vi ihop.

”Vill du bli Fru Enberg?”

- Efter ett tag frågade han om jag kunde tänka mig att vi skulle gifta oss och bilda familj, om jag ville bli fru Enberg. Jag skrattade och sa att jag inte kan vare sig diska eller pressa hans byxor men då sa han att han bara vill att jag ska bli fru Enberg och sen gick det så att jag blev en pingstbrud. Han tog alltid mycket väl hand om mig och vi hade ett fint 30-årigt äktenskap tills han gick bort 1986.

Man ska komma ihåg att uppskatta varandra och så är ”tack” och ”förlåt” är stora ord som man kommer långt med.

Det brukar ofta talas om hur svårt det är att få ett förhållande att fungera och att man måste jobba på det. Enligt Gunvor finns det några enkla riktlinjer som gör det lättare.

- Kärlek, kärlek och ännu mera kärlek. Man ska komma ihåg att uppskatta varandra och så är ”tack” och ”förlåt” är stora ord som man kommer långt med.

Kärleken traskar in på ett hotell i Salo

Det ger perspektiv då man inser att även om man inte alltid gör de mest klockrena valen kan man alltid välja om, välja bättre och att det alltid kommer in nya människor genom dörren och att man aldrig upphör att förvånas så länge man vågar lite.

- Några år efter min mans död var jag med min väninna på resa till Salo och där på hotellet träffade jag en ny man som bodde vägg i vägg med oss. Vi åt middag tillsammans den kvällen och från den dagen höll vi ihop ända tills den dag han dog 2002. Det var nog verkligen ett fint förhållande, kärlek i högsta grad där också.

Hoppas på kärleken ännu vid 84

Jag har en bekant som brukar skämta och säga att hon alltid går omkring med en förlovningsring i fick för att man aldrig vet vem man möter.

Idag lever Gunvor ett aktivt singelliv i Sjundeå där hon inte bara tar hand om sitt eget hus utan också är verksam i många fritidsaktiviteter och föreningar, bl.a. Sjundeå pensionärer. Trots sin höga ålder hoppas hon fortfarande på att få uppleva kärleken igen trots att hon enligt sig själv anser det vara ganska osannolikt.

- Jag hör till olika föreningar för jag vill komma ut och man kan aldrig veta vad ödet har i sitt sköte. Jag har en bekant som brukar skämta och säga att hon alltid går omkring med en förlovningsring i fick för att man aldrig vet vem man möter.

Gunvor Enberg gästade Lördax-studion 14 februari 2015 och intervjuades av Hannah Norrena. Den andra säsongen av Hjärtevänner startar på Yle Fem den 22 mars 2015.

”Vårt liv är gjort av kärlek, att inte längre älska är att inte längre leva” skrev George Sand år 1871.

George Sand som vid dopet gavs namnet Amandine Lucie Aurore Dupin, och i och med giftermålet med baronen Casimir Dudevant år 1822 kom att kallas för baronessa de Dudevant. År 1831 skrev hon sin första roman, Rose et Blanche, tillsammans med sin käresta Jules Sandeau. Året därpå antog hon den manliga pseudonymen Georg Sand när hon gav ut romanen Indiana.

I höstas gav Lena Kåreland ut en biografi över George Sand, Älska det är allt! George Sand i liv och dikt, där Kåreland sätter in Sands författarskap i ett historiskt och litteraturhistoriskt sammanhang: Sand kom att bli kvinnans röst i en tid när kvinnorna inte hade särdeles många rättigheter.

George Sands livsstil och uppträdande var uppseendeväckande i en tid när kvinnors liv var kringskuret av reglement och sociala konventioner. Hon bröt sig loss från förtryckande äktenskap och hade ett flertal kärleksrelationer med dåtidens berömda män, bland dem författaren Alfred de Musset och kompositören Frédéric Chopin.

Vid sidan av Victor Hugo var George Sand den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på brännbara ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor från olika samhällsklasser. Sands produktion omfattade sammanlagt 42 romaner, 12 pjäser samt 5 verk av mer biografisk karaktär.

Lena Kåreland. Lena Kåreland Bild: Creative Commons

Sands anseende spred sig också utanför hemlandets gränser och hon kom att bli en viktig portalfigur för den framväxande kvinnorörelsen i Europa. I Sverige hörde författare som Selma Lagerlöf och Ellen Key till George Sands beundrare.

Kärleken mellan Sand och Chopin

Första gången George Sand och Frédéric Chopin råkades var sommaren 1837 på en musikalisk afton hemma hos Sands väninna Marie d’Agoult, som hade ett skandalomsusat förhållande med pianisten Franz Liszt. Det sade inte klick vid det första mötet.

Det skulle dröja till april 1838 innan Sand och Chopin träffades på nytt – också denna gång i samband med en musikalisk afton hemma hos en annan väninna till George Sand, nämligen Charlotte Marliani.

George Sand blev blixtförälskad i Chopin och hon påbörjar en uppvaktning som så småningom gav önskat resultat – förhållandet mellan George Sand och Frédéric Chopin kom att vara i nio år, fram till 1847, dvs. två år innan Chopin dog endast 39 år gammal.

En vinter på Mallorca

Hösten 1838 beslutade sig George Sand och Chopin för att resa till Mallorca – de hoppades att det milda Medelhavsklimatet skulle vara bra för såväl sonen Maurices reumatism som Chopins besvärliga hosta.

Paret Sand-Chopin ville också resa bort från illvilligt skvaller – i de parisiska salongerna florerade elakt förtal och man kunde inte begripa hur den bräckliga, vackra och omtyckta Chopin kunde vara tillsammans med denna mansslukerska i byxor och skjorta, denna ”skrivande ko”, som Nietzsche så älskvärt kallade George Sand. Inte heller George Sands tidigare älskare, författaren Félicien Mallefille, var villig att avstå från sitt hjärtas dam utan kamp.

Den 18 oktober 1838 lämnar George Sand Paris tillsammans med sonen Maurice (15 år), Solange (10 år) och tjänsteflickan Amélie. Avresan sker i hemlighet och meningen är att sällskapet ska sammanstråla med Chopin i Perpignan någon dag senare för vidare resa via Barcelona till Palma.

Den 8 november anländer sällskapet till Palma de Mallorca, och vistelsen på ön kom att bli 4 månader lång – en vistelse som Sand skildrat i boken En vinter på Mallorca som utkom år 1842.

En vinter på Mallorca är en svidande uppgörelse med öbornas inskränkthet, girighet, tjuvaktighet och missunnsamhet.

Inledningsvis redogör Sand för hur svårt det var för dem att hitta ett boende på Mallorca – inte minst eftersom ön svämmade över av 20 000 spanjorer som flydde undan inbördeskriget som rasade på fastlandet.

Sällskapet installerade sig till en början i Vindarnas hus (Son Vent) i Establiments strax utanför Palma, men inom kort drabbades Chopin av luftrörskatarr och Vindarnas hus visade sig vara otjänligt att bo i när regnovädret satte in. Husets ägare vräkte paret pga. den befarade smittorisken – hela samhället var övertygade om att Chopin var pestsmittad.

Tack och lov lyckades man hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa, som ligger uppe i bergen, femhundra meter över havet.

Innan verksamheten i klostret upphörde genom ett dekret från regeringen i Madrid (utfärdat år 1836) levde och verkade 13 munkar i byggnaden. Vid tidpunkten för Sands och Chopins vistelse i Valldemossa hade den spanska regeringen övertagit klostret och hyrde ut celler till hugade gäster.

Misstänksamma mallorkiner

Tiden i klostret var omtumlande, kaotisk och besvärlig: i En vinter på Mallorca beskriver Sand den pittoreska miljön och den hänförande naturen (”det på en gång strama och graciösa, dystra och storslagna landskap”), men byborna blir inte lika smickrande tecknade:

”Vi döpte Mallorca till Apön därför att vi fann att de lömska, tjuvaktiga men i grund och botten oförargliga invånarna inte gjorde oss något om vi behandlade dem som indierna sina odygdiga, skygga apor och orangutanger, det vill säga aktade oss för att visa irritation eller håna dem.”

George Sand var en udda fågel på Mallorca, och hon möttes med misstänksamhet var hon än rörde sig. Ortsborna hade svårt att förhålla sig till en kvinna som röker och skriver böcker, en dotter som klär sig i skjorta och långa byxor, och en älskare som (enligt falska rykten) är drabbad av lungtuberkulos.

Leve Frankrike! Det kändes som om vi hade återvänt till civilisationen efter att ha rest jorden runt och umgåtts med Polynesiens infödingar

Om Sand och Chopin ens gått i kyrkan på söndagar skulle det ha förbättrat deras ställning en aning … men enligt Sand kom byborna överens sinsemellan om att:

”(---) inte sälja sin fisk, sina ägg och sina grönsaker till oss annat än till skyhöga priser. (---) Vi var helt utlämnade åt deras godtycke och tvingades leva som asketer till en kostnad som till och med översteg summan för ett furstligt hushåll i Paris.”

Vintern visar sig vara ovanligt regning och långa perioder är sällskapet isolerat i sin cell i klostret – Chopins hosta förvärras och hans tillstånd försämras. I början av februari beslutar man sig för att bryta upp och återvända till Frankrike:

”- Leve Frankrike! Det kändes som om vi hade återvänt till civilisationen efter att ha rest jorden runt och umgåtts med Polynesiens infödingar” noterar George Sand i En vinter på Mallorca.

I romanen nämns pianisten och kompositören Chopin inte vid namn, utan omtalas endast som ”en familjemedlem” eller ”vår sjukling”.

Fullbordade verk trots värk

Trots diverse praktiska bekymmer med matförsörjning och vård av sjuk familjemedlem, lyckas George Sand skriva färdigt boken Spiridon, och påbörjar arbetet på en kommande bok, Gabriel.

Frédéric Chopin trotsade sin sjukdom och det kalla och fuktiga vädret och lyckades komponera ett antal musikstycken som de 24 preludierna i opus 28 (som bl.a. innehåller det kända ”Regndroppspreludiet” nr 15), en ballad i F-dur (opus 38), två polonäser (opus 40), en mazurka (opus 41) och två nocturner.

I dag är kartusianklostret i Valldemossa en välbesökt turistattraktion – årligen besöker 300 000 turister klostercellen där Sand och barnen samt Chopin tillbringade en oförglömlig vinter.

I boken Berömda kärlekspar på resa skriver Iris Schürmann-Mock att det råder osäkerhet kring vilken cell som var Sands och Chopins – besökarna trängs utanför den andra och den fjärde cellen, medan den tredje förblir stängd: ”Det är den rätta, påstås det, själva kärleksnästet. Det är därför som den spanske operasångaren Uetam köpte den, som ett kuriosum, för att få ha den helt för sig själv.”

Sand och Chopin på film

Det har gjorts ett flertal filmer om George Sands och Frédéric Chopins kärlekshistoria – bl.a. den ungerske regissören Géza von Bolvárys tyskspråkiga film ”Abschiedswalzer: Zwei Frauen um Chopin” från år 1934, den franska filmen ”La note bleue” från år 1991, den polska filmen ”Chopin: Desire for Love” (2002) och inte minst den brittisk-amerikanska filmen ”Impromptu” från år 1991 med en ung Hugh Grant i rollen som Chopin och Judy Davis som Sand.

Mi Wegelius har träffat Lena Kåreland, samt besökt Musée de la Vie Romantique i Paris där det bland annat finns smycken som George Sand har burit samt en del målningar.

Musée de la Vie romantique i Paris

Ina Söderlund, utbytesstuderande i Paris, vandrar runt på museet tillsammans med Mi Wegelius:

I Teater Viirus uppsättning av Marius von Mayenburgs Perplex förvandlas vår existentiella vilsenhet till en sprudlande teaterlek med element av både ödesdrama och absurd fars. För regin står Janne Pellinen.

”Vi kommer att få känna hur det drar ur kausalsystemets springor.”
En mening ur Cees Nootebooms kortroman Följande historia har av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. I den tyska dramatikern Marius von Mayenburgs hantering har draget vuxit till rena stormen. I pjäsen Perplex från år 2010 gestaltas den västerländska medelklassens identitetskris och förvirring som en vild fars på avgrundens brant.

Upptakten är förrädisk, som inledningen till en traditionell förväxlingskomedi. Det äkta paret Eva och Robert återvänder hem från en semesterresa bara för att upptäcka att räkningarna hopat sig och elbolaget strypt strömmen. Men när vännerna som skulle se till lägenheten dyker upp funkar allt konstigt nog som smort igen. Och inte nog med det, av allt att döma är lägenheten nu deras...

I en traditionell komedi skulle det här naturligtvis leda till en oändlig rad turer där missförstånden slutligen reds upp. Men i Perplex slängs de två paren i stället ut på en vild färd bland utbytbara identiteter samtidigt som all kommunikation reduceras till ihåliga konventioner.

Alert och galen teaterlek

Resultatet är ofta hejdlöst roligt, inte bara som bitsk samtidssatir utan också som en Pirandello-aktig teaterlek där illusionsbrotten duggar tätt. Janne Pellinens regi är fyndig och alert och ensemblen på scenen, Maria Ahlroth, Viktor Idman, Nina Palmgren och Oskar Pöysti, lotsar oss virtuost genom kavalkaden av mer eller mindre utspejsade situationer där identitetsbytena går på högvarv samtidigt som vår historia med allt vad det innebär av kraschlandade trosföreställningar, skeva maktstrukturer och ljusskygga ideologier passerar revy under ytan.

En au pair vars namn ingen minns blottlägger kolonialismens nya ansikte, en SS-officer dyker upp som en maskeradfigur ur glömskans garderob och en brunstig älg öppnar kanalerna till slumrande urdrifter samtidigt som den västerländska civilisationens samlade tankegods kryper in i skallen på en av rollerna som faktiskt lyckas med konststycket att göra både Darwins evolutionsteori och Platons grottliknelse till sina helt egna revolutionerande upptäckter. I narrspegeln träder bilden av en kultur som för länge sedan upplöst sig själv fram åtföljd av den stillsamma frågan om det alls finns något kvar att bygga vidare på.

Min enda invändning är att den charmiga teaterleken på Viirus ställvis nästan blir för avväpnande. Marius von Mayenburg visar sig visserligen från sin lättsammaste sida i Perplex men någon mysgubbe är han inte. Men problemet ligger förstås inte bara i den ton uppsättningen anslår, en del av de associationer som kan tänkas provocera hemmapubliken utmanar inte heller riktigt på samma sätt i översättning. Nu är det rätt sällan den där känslan av gungfly under fötterna faktiskt drabbar också oss i publiken, trots de återkommande hotfulla signalerna i scenografi och ljudvärld.

Egentligen dröjer det ända till slutscenen då cirkeln äntligen sluts efter alla vilda förvandlinsglekar och scenväggarna öppnas mot verkligheten. Varsamt lotsar uppsättningen ut oss allesammans ur den trygga grottan av illusioner och återspeglingar – och känslan är svindlande.

Oinspirerande undervisning leder till att eleverna allt lättare plockar fram mobiltelefonen också under lektionstid. Forskning visar att få gymnasielärare tycker att telefonerna är ett problem i klassrummet, det är skönare för alla om det blir lite tystare, säger forskaren Fritjof Sahlström.

I många gymnasier ska telefonen vara i mobilparkering eller i skolväskan under lektionen. Trots det är det rätt vanligt att eleverna sitter och chattar, surfar eller spelar vid tillfälle.

Ellen Sahlström som själv går i nian säger att det händer att man chattar under lektionerna eller att mobilen slinker fram till exempel under stora sportevenemang.

- I fjol när det var OS satt vi och tittade på livesändningar under lektionerna och ingen sa något.

Sju gånger under en timme

Docent Fritjof Sahlström har forskat i gymnasieelevers skrivande i olika form. Fritjof Sahlström Bild: Yle / Julie Ebbe

Fritjof Sahlström som är docent i pedagogik vid Helsingfors universitet, har observerat mobiltelefonanvändningen bland gymnasieelever i Vasa. Eleverna som iakttogs plockade fram mobilen fem till sju gånger per timme. Trots att variationen mellan elever generellt sett är stor används mobilen mycket även under lektionstid. Man läser och skriver meddelanden, surfar och chattar, berättar Sahlström.

Av de cirka 500 gångerna som elevernas mobilanvändning registrerades under lektionstid blev det nästan aldrig någon tillsägelse från lärarhåll.

- För läraren är telefonen inget problem i klassrummet om man tittar på hur det är i praktiken. Just därför att det blir lugn och ro när eleverna sitter tysta. Om de inte skulle vara på mobilen skulle de prata med varandra, säger Sahlström.

Sahlström säger sig förstå elever som chattar under lektionstid.

- Alltid är det inte så inspirerande att sitta och lyssna på en lärare som bara pratar och pratar. Det är väldigt sällan du som elev får säga något i ett klassrum, det är väldigt styrt det du får säga.

Tystare klassrum

Som forskare är Fritjof Sahlströms intryck att gymnasieelevernas klassrum har blivit tystare.

- Tidigare när man ville vara aktiv eller social så var man tvungen att prata. Nu kan man vara social och aktiv utan att det ljudmässigt stör, menar han.

Ingen lösning att konfiskera mobilen

Vad borde då göras för att få bukt med det allt oftare förekommande chattandet och mobilpillandet på lektionstid? Enligt Fritjof Sahlström är det viktigt att fundera över orsaken till att det blir så.

- Ungdomarna är nog relativt fiffiga. Om de chattar under lektionen så finns det ett skäl till det. Inte ska lösningen vara att man tar bort telefonerna med det argumentet att det andra var mer intressant än det vi sysslar med i klassen. Då måste man se över undervisningsmetoderna, säger Sahlström.

Börja från dig själv

Det är givetvis inte önskvärt att eleverna surfar på sina mobiltelefoner under timmarna, helst ska de ju koncentrera sig på det som lärs ut, menar Sahlström.
Men ser verkligheten på den här punkten så väldigt annorlunda ut bland de vuxna, frågar sig forskaren?

- Tänk själv hur det är när man sitter på ett tråkigt möte. Man börjar lätt snegla på dagstidningarna på mobilen. Man kollar det ena och det andra medan man sitter och nickar, så är det. Man får väl börja med att se över sina egna vanor, säger Fritjof Sahlström.

Hur ser det ut i din eller ditt barns skola - är mobilen framme under lektionerna och vad kan det tänkas bero på?
Kommentera gärna nedan.

Läs också: Vuxna behövs på Whatsapp

Föreställ dig att någon kör in en gaffel i din hand. Det är en sådan smärta Tony Axberg lever med, dygnet runt, året om. För tre år sedan skippade Tony alla värkmediciner. Han vill inte leva som en levande zombie, drogad och helt borta. Han väljer hellre smärtan.

En arbetsolycka och en nervskada är orsaken till Tony Axbergs ständiga smärta i höger hand. Tony, som är hemma från Pargas, är yrkesmilitär och har jobbat vid Nylands brigad i Dragsvik, Ekenäs. Under ett Lapplandsläger år 1990 blev Tonys arm under en cirka 400 kilogram tung kanon. Handleden krossades, men att det gick så illa förstod inte Tony genast. I stället tillverkade han en egen provisorisk spjäla av en trälåda, bet ihop och fortsatte jobba. Det var först några dagar senare, när värken inte lättade, som han fördes till Kemijärvi för att röntga handleden. Därifrån bar det raka vägen av till militärsjukhuset Tilkka och en omfattande operation.

- Det byttes ben och handleden spikades ihop. Men värken försvann inte.

Nerverna hade tagit skada, det blev en kronisk smärta i Tonys hand, handled och arm. Tony har opererats flera gånger. Sedan 1990 har han varit sammanlagt tre dagar utan värk. Det var när en elektronisk stimulator opererades in i Tonys nacke och bröst.

- Men sedan drabbades jag av sjukhusbakterien, såren började varas, läkarna skar bort en del och jag blev isolerad i några månader. Efter det försökte de operera in stimulatorn på nytt, men läkarna gav upp efter några misslyckade försök. De kunde inte fästa trådarna i nerverna längre, det fanns för mycket ärrbildning.

- En tid trodde jag att värken låg mellan öronen. Det var så skönt den dagen jag fick besked, svart på vitt, att min smärta är verklig.

Tony har ändå varit på jobb mellan åren 1990 och 2005. Men han har varit sjukledig i långa perioder och tillbringat år på sjukhus. För varje år har smärtan blivit starkare och mer intensiv.

- Det hände att jag svimmade av smärta på jobbet. Det var om jag stötte handen.

Trots det var det en tung dag för Tony när brigadkommendören meddelade att Tony hade beviljats invalidpension.

- Men jag förstår arbetsgivarens beslut. Jag levde som en zombie, helt drogad av alla starka värkmediciner. Den sista tiden gick jag gick på de starkaste man kunde få. Därför var jag så mycket sjukskriven, jag var helt borta av bland annat morfin.

- Och i ärlighetens namn, jag tror att jag överdoserade. Jag minns inte.

Tony Axberg har långa minnesluckor. På sjukhuset försökte man hitta rätt medicinering. Han låg ibland på smärtpolikliniken och fick sina mediciner direkt i blodet med hjälp av en smärtpump.

Tony var 43 år när han blev pensionerad. I år fyller Tony 53. Det har gått tre år sedan han slängde bort alla sina värktabletter och plåster.

Slängde värkmedicinerna

- Det var i januari 2012 och jag insåg att jag var helt avtrubbad. Jag försökte få en läkartid för att diskutera min medicinering, men fick beskedet att jag skulle vara tvungen att vänta i sju veckor.

- Jag tog ingen läkartid. I stället tog jag hela dosetten med piller, 20 per dag plus två morfinplåster, gick till toaletten och spolade ner allt.

Den tid som följde vill Tony knappt tala om. Abstinenssymptomen var svåra, men efter tre månader blev det bättre. Men i stället har han oavbruten värk. Läkarna har fördömt Tonys handlande, men han säger själv att han tänker uthärda utan smärtlindring så länge det går.

Det enda som lindrar smärtan är när det är riktigt varmt. Men då ska temperaturen ligga på 28 grader eller varmare. Därför är vintrarna extra jobbiga. När Tony rör sig utomhus använder han ett stöd av läder eftersom minsta lilla stöt mot handen gör oerhört ont. Tre av fingrarna är lätt böjda, men Tony säger att han kan använda tummen och pekfingret.

Tonys hand

Så här ser Tonys hand ut. Utanpå ser man inget, men redan om Tony försöker räta ut sina krökta fingrar gör det väldigt ont.

- Nog har jag byggt det här huset med den här handen. För att kunna spika var jag tvungen att tejpa fast hammaren i min hand. Men det är klart, jag har kanske varit lite onödigt envis.

För att lindra smärtan måste Tony hålla sig igång hela tiden. På grund av värken sover han endast tre till fyra timmar per natt. Sömnbristen är ett problem. Mot huvudvärken, som han får på grund av för lite sömn, tar Tony receptfria, svaga värktabletter.

- Jag måste hålla tankarna borta från min värk. Tänker jag på värken börjar jag gråta.

Nära att dö 2006

Bara några månader efter sin pensionering tänkte det gå riktigt illa för Tony Axberg. Hans högra ben blev plötsligt helt svart och skulle inte hans vänner kallat på ambulans skulle Tony troligtvis dött.

Han hade drabbat av så kallade mördarbakterier, en särskild typ av grupp A-streptokocker med mycket snabb och aggressiv sjukdomsutveckling. På några timmar förstördes köttvävnaderna.

- Jag förlorade medvetandet och vaknade efter två månader.

Ingen har kunnat förklara varför Tony drabbades av de här bakterierna. Men läkarna har sagt att det var mycket nära att han skulle dött. Benet kunde räddas, men Tony fick höra att han kommer att bli rullstolsbunden. Också i det här fallet vann Tonys envishet. Han tillbringade sammanlagt ett halvt år på sjukhus. Under rehabiliteringen använde han kryckor, men den dag han skrevs ut lämnade han kryckorna på sjukhuset. En käpp var Tony däremot tvungen att skaffa eftersom det blev för besvärligt att hoppa fram på ett ben.

Idag går Tony rätt obehindrat. Han kan inte springa och ibland sväller ben och knäskål upp. Men Tony är seg. På sommaren vandrade han i Lappland. Han gick 60 kilometer på några dagar och besteg bland annat Saana fjäll i Kilpisjärvi.

Förlorade en son

Tony Axberg har varit gift och tillsammans fick Tony och hans fru två barn, Rony och Alf. Äktenskapet slutade i skilsmässa 2002.

- En stor orsak var nog att jag tillbringade så mycket tid på sjukhus. Frun fick rätt långt ta allt ansvar för barnen. Men vi är fortfarande vänner.

Idag är Rony 22 år och har flyttat hemifrån. Alf skulle vara 19, men sommaren 2009 miste den då 13-årige pojken livet i en tragisk olycka. Han blev under stenpelare och dog omedelbart.

- Han stod utanför en skolgård och skulle gunga på ett snöre som var fäst mellan två stenpelare. Pelaren brast.

- Nog kändes det ganska hemskt. Men jag har klarat mig ur krisen genom att prata, prata och prata. Första tiden undvek människorna mig, men numera pratar också de. Alf fick jaktkort redan som 12-åring och var med på våra jakter. I jaktlaget talar man öppet om honom och minns hurdan han var. Det känns bra.

- Första tiden grät jag varje dag, sedan en gång i veckan. Jag sörjer hela tiden, men inte kan man sluta leva. På graven finns ett ljus som brinner hela tiden. Jag blir påmind om olika saker som han sagt eller gjort här hemma, men numera konstaterar jag att, ja, det var då. Det är mitt sätt att överleva.

Tony och äldre sonen Rony talar sällan om det som skedde. Det händer, men Tony säger att brodern haft svårare att tala om det.

Fotograferar mycket

Väggarna hemma hos Tony är prydda av fotografier som han själv tagit. Tony fick sin första egna kamera 1972, men redan före det hade han fått fotografera tillsammans med sin morfar. Han minns hur han fick framkalla svartvita bilder i morfaderns toalett. Tony köpte sin första systemkamera 1984 och efter det har fotografering varit en kär hobby. Tony har runt 18 000 diabilder och 40 000 fotografier som han har arkiverat. Tony har också en imponerande samling med både äldre och nyare kameror, fotorullar och kameratillbehör.

En del av Tony Axbergs fotografier. Tony pryder sina väggar med bland annat naturbilder. Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Jag är en samlare. Men mina bilder har varit till nytta när det har skrivits historiker. Tack vare att jag har ordning på allting brukar de rätta bilderna hittas nästan genast.

- Men jag märker att jag borde ha fotograferat ännu mer och skrivit ännu noggrannare uppgifter om bilderna jag har tagit.

Tonys kamerasamling

Det är ordning och reda på Tonys saker. Han samlar också på frimärken, fjärilar, mynt… ja listan är lång.

Hjälper andra

Tony Axberg bor i ett hus cirka tio kilometer från Ekenäs. Huset är stort eftersom han har byggt till. Tony trivs ”mitt i skogen”, han vill inte bo inne i en stad. På Ekerö har han alltid något att fixa.
Dessutom vill han gärna hjälpa andra.

- Jag är utbildad elmontör. Några större jobb gör jag inte, men hjälper gärna med något smått. Det spelar egentligen ingen roll vilket arbete som ska utföras. Jag hjälper så länge jag kan. Men jag vill inte ha pengar, ett tack räcker.

När Tony håller sig sysselsatt skingras också tankarna och han känner inte lika mycket av den ständiga smärtan.

- Dessutom har jag själv fått mycket hjälp, så jag vill i min tur hjälpa andra.

Tony har renoverat det mesta i sitt hus själv. Men när handen ännu var i paket kom arbetskamraterna vid brigaden till hjälp.

- De kom en onsdagskväll och jag undrade nog när de frågade om jag hade bräder med mera. Jag hade då halva ytterväggen utan brädfoder. Nästa eftermiddag kom de, hela gänget och spikade snabbt upp alla bräder.

- Jag har svårt att begära hjälp, men det gäller att komma ihåg att man inte är någon stålman. I något skede kan man behöva hjälp.

Idag mår Tony rätt bra, men värken finns där hela tiden.

- Den är nog jävlig. Börjar jag tänka på värken gör det ännu mer ont. Det gäller att hålla sig sysselsatt hela tiden.

- I något skede blir jag säkert tvungen att ty mig till starka värkmediciner igen. Jag vet inte hur länge jag orkar så här. Det kan ta tio år, men det kan ske redan i morgon. Tar jag medicin går värken bort, men i stället halkar jag in i beroendet igen. Just nu är jag hellre klar i huvudet än en levande zombie.

- Det gäller att inte ge upp. Kastar man ankaret i sjön utan rep, ja, då är det ”farit”!

Du kan höra mera om Tony Axberg i Samtal om livet fredagen den 20 februari kl 11.03 och lördagen den 21 februari kl 20.03.

Det var Sven Jerring som var den första hallåan i Sverige på den tiden. Han hade sedan en lång karriär inom mediet, som hallåa, sportkommentator och underhållare. Det blev därför naturligt att försöka imitera denna gamla rackare, och försöka återskapa hela hans första försök att sända ett program, med klagomål, kändisbesök och skrapig österbottnisk blues.

Övriga "medverkande": Kung Gustav V, Evert Taube, Nils Ferlin och en österrikisk författare.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Som vanligt är det stor bredd på musiken. Mycket nöje!

Maroon 5 / Sugar

I nya singeln Sugar blandar amerikanska Maroon 5 glatt pop, soul, funk och disco till en snygg helhet. Sugar finns på bandets femte studioskiva V och har blivit en stor hit världen över. Få se om den kan tävla med deras kanske mest kända hit Moves Like Jagger.

Helen Sjöholm / Stjärnorna som tindra över Skarpnäck

Helen Sjöholm fick sitt stora genombrott under andra halvan av 1990-talet när hon hade huvudrollen i musikalen Kristina från Duvemåla. Hennes mest kända hittar är nog Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen och Du är min man som hon gjorde tillsammans med Benny Anderssons Orkester. Men Helen Sjöholm har förstås som bekant haft många fler musikaliska framgångar än så. Dessutom är hon filosofie hedersdoktor vid Mittuniversitetet i hennes hemstad Sundsvall. Stjärnorna som tindra över Skarpnäck är från musikalen Livet är en schlager av Jonas Gardell och Fredrik Kempe.

James Bay / Hold Back The River

Som bekant är James Bay en bukt i Kanada vid södra änden av Hudson Bay. Men James Bay är även en brittisk singer-songwriter som efter tre st. EP:n nu äntligen gett ut debutalbumet Chaos and the Calm. Hold Back The River är singel nummer två från skivan som tagits emot mycket väl av såväl kritiker som publiken.

Följ Radio Vega på Spotify:

Så här usel har inte kondisen varit ... någonsin. Ungefär så kan man sammanfatta larmet från försvarsmakten som menar att uthålligheten för dem som rycker in visar på alarmerande siffror. År 1975 började man föra statistik och årets resultat är sämre än någonsin gällande allmän kondition.

När det gäller coopertestet - att löpa så långt man kan på tolv minuter - får vi i år det näst sämsta resultatet. I år sprangs i medeltal 2433 meter mot 2650 meter år 1975. Det är en större förändring än det låter, eftersom man redan genom att promenera raskt kommer relativt långt och därmed inte drar ner medeltalet så radikalt.

Men, säger Jarmo Viskari vid försvarsmakten, numera finns det beväringar som ger upp promenerandet efter 400 meter. Det är inte bara orken, det är också motivationen som saknas.

Samtidigt rapporterar Institutet för hälsa och välfärd om eländig fysisk kondition också hos äldre vuxna. Ska man tro rapporteringen verkar det gå åt fanders med finländarna.

Sportlovet erbjuder inte heller för södra Finland någon tröst: snöbristen stoppar skidandet och hurtiga äventyr i pulkabacken.

Och ändå: Går man ut i parkerna i Finlands städer ser man otaliga löpare, gymmen verkar fulla, tidningarna hetsar till motion motion och åter motion.

Så ser vi nu en tudelning? De friska och duktiga versus De slöa och motivationslösa?

I fredagens Eftersnack ska vi spinna vidare kring problematiken. Så delta i vår enkät och tyck till, så tar vi över stafettpinnen efter det.

Radio Vega fre kl. 15.03, repris kl. 22.15.
Podden klar på Arenan fredag vid 17-tiden.
På grund av sjukdom görs tyvärr ingen bildversion av veckans Eftersnack. Därmed streamas inte heller sändningen. Radioversionen och podden som vanligt.

Min goda vän och kollega Åke Grandell har sjungit sista raden på den sista refrängen. Han dog den 22 februari efter en lång och segsliten kamp mot alla krämpor man kan tänka sig, för att citera honom själv.

Åke föddes den 18 mars 1938 i Lappträsk, på en utpräglad jordbrukarort där alla kände alla. Det gällde isynnerhet familjen Grandell, eftersom Åkes far var byns lärare med närkontakt till alla kommunens invånare. På gott och ont. Läraryrket hade hög status och ett lärarhem var inte en plats där man träffades efter skoldagen. Så för Åke, som redan då var en utåtriktad nyfiken person, gällde det att hitta egna vägar och knyta vänskapsbanden utanför hemmet.

Intresset för jazz

Radiostationen The Voice of America, blev en vändpunkt för Åke. Den väckte hans intresse för jazz. Den blev också grogrunden för ett gediget kunnande i den tidens musik med Duke Ellington i spetsen. Till den grad att Åke vid sidan om musiken samtidigt lärde sig engelska enbart med radiostationen som referens och vann till och med en landsomfattande uppsatstävling med enbart korta engelskan som grund. Långa kurser läste han i tyska och franska och skrev i studenten laudatur i bägge språken.

Musikredaktör vid Rundradion

Åke hade siktet inställt på att bli ekonom. Men det blev istället studier i engelska vid Åbo Akademi med ett läraryrke hägrande. Det förblev till en hägring. Musiken fanns alltid med i bilden, även om Åke inte var en aktiv musiker, men nog en musikkännare. Det ledde till att han 1963 blev han ombedd av Rundradions svenska avdelning att producera musikprogram, vilket ledde till att programmet Jazzå, senare Jazzåblues, fanns i programtablån. 1967 blev Åke den första fastanställda musikredaktören vid Rundradion. Snart blev också Klara skivan och Per Spelman långkörare i radions svenska utbud. Med åren blev det otaliga serier med varierande musik, alltid med ett stort engagemang och gediget kunnande som botten, kryddade med en ”riktig radioröst”.

Hellre ja än nej

Vid sidan om sitt arbete vid radion var Åke en fixare. Hans motton var två. ”Om ingen annan gör det så måste jag göra det” och ”Det är alltid intressantare att säga ja än nej”. Det ledde till att Åke genom sitt skivbolag Okay producerade cirka 160 album med finlandssvensk musik. Den första utgåvan var Buffalo Bills LP Jag har musiken i blodet, Svenskfinlands första skiva med ungdomsmusik. Många viktiga tids- och musikdokument hade gått förlorade utan Åkes insats, till exempel Ge mig ungdomen åter med Kvevlax spelmansgille. Hans skivbolag blev dock ingen kommersiell framgång; det bokförde 2012 en förlust på 120 000 €, vilket betyder att Åke betalade många produktioner ur egen ficka.

Unik person

Åke var också med om att grunda spelmanslaget Halsbrytarna, som sedan starten 1973 har hört till eliten i sin genre. Han hade aldrig spelat kontrabas - men om tillfället ges så säger man ja! 1986 vann han första pris i Pispalan sottiisi för bästa tonsättning. Tondiktarna, som ville befrämja viskonsten i Finland, kom också till på Åkes initiativ. Själv skrev han flera hundra sångtexter, bland andra Du går så skyggt, som placerade sig på fjärde plats i Eurovisionens schlagertävling 1990 med Tomas Ek som sångare.

Åke var en unik person. Trots att hans hälsa under de senare åren var ytterst dålig tänkte han alltid framåt. Sjukdomen tog aldrig helt över, utan fokus stod alltid på vad som var ogjort, vad man borde tänka på, vad man eventuellt kunde förbättra... eller kanske en sångtext, Minnenas återvändsgränd, som han skickade mig för ett år sedan. "Gör någonting av den här, den passar dig!"

Åkes Jazzfestival

När Åke fyllde 75 år 2013 ville han fira dagen med en jazzkväll. Den blev upptakten till Åkes Jazzfestival. Redan då var hans hälsa så dålig att det var osäkert om han kunde närvara. Men det gjorde han. Nästa år orkade han med en konsert. I år är han inte med, men Åkes Jazzfestival fortsätter. Han har redan bokat artisterna för 2016.

Vi som har haft glädjen att ha Åke som arbetskamrat är privilegierade. Hans iver, hans kunnande och hans personlighet - som emellanåt var behagligt överraskande - lever kvar. Likaså skrattet.

Tack Åke för musiken och vänskapen!

Benny

Nio väldigt olika låtar återstår i Tävlingen för ny musik UMK 2015. En av dem kommer att få representera Finland i Eurovision Song Contest i Wien senare i vår. Men vilken?

De Eurovisa, d.v.s webbredaktör Hanna Othman och eurovisionskommentatorerna Johan Lindroos och Eva Frantz, lyssnade igenom finallåtarna och försökte komma fram till ett svar.

Satin Circus: Crossroads

Helsingforsbandet som för några år sedan slog igenom med låten Emma. En av förhandsfavoriterna.

Johan: Jag blev lite förvånad när jag hörde låten första gången, för bandet har bytt ut sin frontsångare och lät inte heller stilmässigt som de brukar. Men när jag hade kommit över den första lilla besvikelsen satte ju den här låten sig som superglue i huvudet. Förutom att den är överlägsen på Spotify har den här låten spelats oerhört mycket på olika radiokanaler och är därför bekant för många redan på förhand.

Eva: Också jag ser det här som en vinnarfavorit, Satin Circus har ju redan en stor fan base som säkert kommer att kasta sig på telefonerna och rösta. Håller med om att deras show i den första deltävlingen var lite avlägsen, hoppas de har rättat till det på lördag!

Pertti Kurikan Nimipäivät: Aina mun pitää

Punkbandet som bildades i samband med en kulturworkshop för personer med utvecklingsstörningar år 2009. Har turnerat utomlands och varit huvudpersoner i dokumentären Kovasikajuttu.

Hanna: De är ju ett fenomen som har fått en massa uppmärksamhet redan på förhand. Jag har hört så många icke-eurovisionsvänner som säger saker i stil med ”Ja men i år måste man ju faktiskt rösta i det där UMK så att PKN vinner”, men frågan är om de har hunnit göra sig till ett så stort fenomen att de kan utmana Satin Circus i slutkampen?

Norlan el Misionario: No Voy A Llorar Por Ti

Kubanskfödd reggaetonmissionär som skriver UMK-historia genom att sjunga på spanska

Hanna: Norlan har redan fått en del uppmärksamhet bland annat i Spanien. I den första deltävlingen var han väldigt förkyld så hans prestation var inte på topp, men han har förhoppningsvis kryat på sig till finalen. Roligt att få höra spanska i UMK, men inte tänder jag riktigt till på den här låten,

Johan: Låten har lite sommarhitpotential, men det skulle nog krävas en proffsig remix eftersom verserna gör den lite för långsam. Men kul skulle det ju vara om han vann, det skulle knappast de andra länderna ha förväntat sig.

Shava: Ostarilla

Världens första suomibhangraband, kombinerar indiska rytmer med finländsk förortsromantik

Eva: Man blir förtjust när man ser Shava i sina färggranna utstyrslar och de har en bra show på scenen. Men själva låten räcker inte riktigt till. Man hör den gärna en gång och tycker den var kul, blir sugen på naan-bröd och går vidare i livet.

Hanna: Förvånansvärt bra fungerar finska språket till de indiska takterna! Jag tycker finländska medier var väldigt elaka med Shava när de presenterade sig i januari, frågade vad de hade för pellejönsdräkter på sig etc. De är ju trots allt väldigt seriösa musiker som har satsat på sin bhangra med stor passion. Men inte heller jag tror att den här skulle komma långt i Eurovisionen

Opera Skaala: Heart of Light

Barockarior i EDM-tappning med mezzosopranen Essi Luttinen i spetsen

Eva: Gillar många element i låten, men det blev nästan lite Naurava Kulkuri med all röstakrobatik där i mitten. Men Essi är otrolig på scenen och hennes live-uppträdande var klockrent så jag ser fram emot att igen få se henne tappa kjolen och ställa sig framför vindmaskinen och göra sin grej.

Hanna: Jag frågade Essi Luttinen vad som skiljer henne från till exempel Malena Ernman, och Essi sa att medan Malenas eurovisionslåt La Voix var en poplåt som man satte operasången på är Heart of light en barockaria som man har lagt EDM-musik på. Hon har alltså inte kompromissat bort barocken utan den är mera i fokus. Men är det här tillräckligt uppseendeväckande i Eurovisionen i det här laget? Jag är inte så säker på det.

Jouni Aslak: Lions and Lambs

Sångare från Nyslott som efter flera år som medlem i ett band satsar på en solokarriär inom soulpop.

Hanna: Den tråkigaste finallåten i mina öron. Den växer inte ens på mig.

Eva: Jag tycker om låten men märker att jag lite glömmer bort honom när jag försöker komma ihåg vilka som gått till final. Det är förstås inget vidare. Men jag vill gärna höra mera av Jouni Aslak i framtiden!

Solju: Hold Your Colors

Mor och dotter som vill lyfta fram samisk kultur och Lapplands skönhet i en låt där jojk möter pop

Johan: En av de tråkigaste låtarna i finalen. Jag gillar jojkandet och skulle ha önskat mig ännu mera etnostuk. Det finns potential men så som den är nu räcker det inte för mig.

Eva: Jättevackert med jojk och Hilda Länsmans Shakira-aktiga sång. Men helheten blir inte riktigt så stark som den kunde ha blivit.

Järjestyshäiriö: Särkyneiden sydänten kulmilla

Syntpopare från Jyväskylä som började spela ihop redan i högstadiet

Johan: Helt okej finsk poplåt men jag tror inte att den här heller skulle klara sig i Europa. Hur bygger man en bra show kring den här låten som får den att sticka ut i Eurovisionen?

Hanna: Den här har inte hört till mina favoriter, men jag fick tänka om lite när jag såg dem på scenen för jag tyckte att sångarens karisma höjde låten. På Spotify kommer den här som tvåa efter Satin Circus då det gäller lyssningar, men jag förstår mig inte riktigt på den här typen av musik.

Eva: Jag tycker om synthintrot men efter 15 sekunder känner jag mig ganska klar med det hela. Årets final är fullspäckad med shownummer och färgstarka artister så den här har nog svårt att hävda sig i konkurrensen.

Angelo De Nile: All for Victory

Bakom aliaset döljer sig Kimmo Blom, erfaren sångare som också är aktuell i The Voice of Finland

Hanna: Kimmo Blom har lyckats bra med sitt alter ego, jag var riktigt rädd för att intervjua Angelo De Nile, men han var ju hur trevlig som helst. Hans fans är främst kvinnor över femtio, så om de röstar flitigt kan han ju gå långt.

Men vem vinner?

Johan: På basis av Spotify-lyssningar och radiospelningar drar jag hemåt som finlandssvensk och säger att Satin Circus vinner.

Hanna: Eftersom Satin Circus är min favorit hoppas jag att de vinner, men jag tror ändå att Pertti Kurikan Nimipäivät tar hem det här. De kommer att väcka folket i tv-sofforna och få massvis med röster.

Eva: Det är ju ganska klart att det är mellan Satin Circus och Pertti Kurikan Nimipäivät det här står, tror inte att någon annan kommer ikapp dem. Om när unga tjejer kommer igång med röstandet är de svåra att klå, jag tror de unga tittarna spelade en avgörnade roll i att Softengine vann ifjol och Krista Siegfrids före dem. Så Satin Circus kommer att vinna.

UMK-finalen sänds i TV2 och Radio X3M på lördag 28 februari klockan 21.00. Svenskt referat med Johan Lindroos och Eva Frantz

Vi har alla hört storyn förr. Om Stephen Hawking, den världsberömda kosmologen och populärvetenskapliga författaren. Hur är det ens möjligt att han är vid liv? Hawking har erövrat publikens sympatier, men finns det en orsak till att Nobelkommittén inte har låtit sig övertygas (åtminstone ännu)?

Stephen Hawking fick en dödsdom som 21-åring: du har två år att leva, sade läkaren 1963. Diagnosen var ALS, amyotrofisk lateralskleros, den fruktade motorneuronsjukdomen som leder till att nervcellerna som styr kroppens muskler gradvis förtvinar och man blir förlamad. Slutligen förlorar man förmågan att andas och svälja. Det är oftast det här som leder till döden.

Men inte för Stephen Hawkings del. Här är han fortfarande mot alla odds, mer än 50 år senare. Fysiskt bunden till sin rullstol, visst, fullständigt beroende av maskiner för de flesta funktioner inklusive att kommunicera med omvärlden, men fortfarande fullt aktiv och med en fullständigt gränslös hjärna som rör sig genom sfärer som vi vanliga dödliga knappt ens är medvetna om.

Vissa experter menar att hemligheten bakom Hawkings överlevnad ligger just i det faktum att han insjuknade som så pass ung. De flesta som drabbas av ALS gör det i trettioårsåldern eller senare, och då är utsikterna verkligen inte goda. De som insjuknar i en yngre ålder tycks kunna hålla ut lite längre. Ingen vet vad det här beror på, och Hawking är hur som helst helt exceptionell när det gäller att leva med ALS.

Teorin om Oscar

Just nu är Hawking aktuell som föremål för en biografisk film vid namn Teorin om Allting, The Theory of Everything, som har kammat hem alla tänkbara priser, inklusive en Oscar för bästa manliga huvudroll till Eddie Redmayne som onekligen gjorde en lysande rollprestation som Hawking.

Filmens titel, Teorin om allting, kan kanske uppfattas som lite missvisande. Den som väntar sig en djupdykning i Hawkings tankar om tiden, svarta hål och kvantgravitation blir eventuellt besviken. Storyn fokuserar främst på Stephen Hawkings komplicerade relation till sin första hustru Jane Wilde Hawking (manuset baserar sig på hennes självbiografi Travelling to Infinity: My Life with Stephen) och deras kamp för kärleken och för själva livet i skuggan av ALS. En del funderingar kring Guds existens eller icke-existens och meningen med livet blir det också.

Eddie Redmayne som Stephen Hawking i "The Theory of Everything" The Theory of Everything, Eddie Redmayne Bild: Universal Pictures International

En riktigt gripande kärleks- och överlevnadsstory är filmen ju nog, och den stryker ju inte Hawking medhårs, åtminstone inte helt och hållet; den lyfter ju nog fram lite av hans mörka sida också och det faktum att han lyckas vara något av en kvinnokarl trots att han bara kan röra på en enda liten kindmuskel.

Den riktiga teorin om allting

Men hur som helst, den som är mera intresserad av Hawkings tankar om universum, hans vetenskap, ska kanske hellre kolla in dokumentärfilmen A Brief History of Time från 1991. Trots titeln så baserar den sig inte direkt på Hawkings bästsäljande populärvetenskapliga bok med samma namn - Kosmos, en kort historik på svenska - utan är en fristående dokumentär om Hawking och hans tankar om kosmos, om tiden och om svarta hål, det där som han har funderat på som kosmolog och teoretisk fysiker. En bra film även den, jag såg den själv på bio för mer än 20 år sedan.

Apropå för tjugo år sedan så skulle jag vilja rikta ett personligt tack till professor Hawking. Det låter som början till ett Oscar-tacktal, det här... Nej, men nu råkar det vara så att Hawking är en av männen som hjälpte mig att ta mig upp ur en mörk grop i mitt liv som jag satt fast i under mina sena tonår och en bit efter det.

Hawkings bästsäljare Kosmos – en kort historik kom ut vid den här tiden, 1989, och den försåg mig med några kloka ord på vägen, att saker och ting har en tendens att ordna sig. Inte genom Hawking som person; det här med att man kan överkomma sina fysiska begränsningar och uppnå stora saker även om oddsen är mot en. Visst, det bevisade han ju visserligen också med sitt eget exempel. Men det har jag egentligen inte betvivlat. Även om man tycker synd om sig själv så kan man inse att ska någon ta en i kragen och rycka upp en så är det man själv.

Entropin och tidens pil

Nej, jag menar det där som han skrev om tiden i sin bok. Tidens pil. Tiden har en riktning, och bara en riktning. Tekoppen som faller från bordet och blir till skärvor på golvet kommer aldrig att kunna falla tillbaka upp och samla sig till en tekopp igen. Skärvorna är och förblir skärvor. Man kan limma ihop dem eller kanske göra en lustig mosaik av dem men samma tekopp blir de aldrig mer. Och framför allt får man inte bli kvar och vältra sig i skärvorna, då gör man sig bara mer illa. Man måste gå vidare, i riktningen som tidens pil pekar. Det kan verka banalt och självklart, men jag behövde någon som sade det åt mig i klarspråk.

Några desto större svar erbjöd Hawking sedan inte. Svar är kanske inte Hawkings grej. Hans yrkesliv har ju till en stor del gått ut på den stora frågan, Teorin om Allting, som filmen hänvisar till men aldrig visar. Kanske för att den inte existerar, trots Hawkings tappra försök. Den slutgiltiga, enkla, vackra ekvationen som förenar det väldigt lilla med det väldigt stora – kvantmekaniken med Einsteins allmänna relativitetsteori. Två stora, fina, utomordentligt välfungerande helheter som framgångsrikt beskriver vår värld, men som inte är kompatibla sinsemellan.

"Ännu har du en bra bit kvar till min nivå, Stephen," Albert Einstein Bild: AP Graphics Bank.

Stephen Hawking är inte den enda som har letat efter den mystiska bron mellan de två stora Teorierna, men han har liksom kommit att ge ett ansikte åt letandet efter fysikens heliga graal. Skulle han ha hittat den så skulle han ju vara större än både Albert Einstein och Niels Bohr tillsammans och få det där Nobelpriset som vissa undrar om, att "varför har Stephen Hawking inte ett sådant ännu, så berömd som han är?" Tja, hans arbete kring singulariteter och Hawkingstrålningen som de svarta hålen avger har varit viktigt, men i ärlighetens namn, som vetenskapliga meriter är de ännu inte riktigt i Nobelklass. Han är stor, men inte Einstein-stor, eller Marie Curie-stor. Eller Peter Higgs-stor.

Men också om...

Nu kan det hända att vi aldrig hittar Teorin om Allting som Stephen Hawking har ägnat sitt liv åt att leta efter. Eller så hittar någon den i morgon. Kanske Hawking själv ännu har ett sista äss i rockärmen, vem vet. Men nu säger någon kanske att vad sen då? Behöver vi ännu en högtflygande, abstrakt gudsekvation, vi fick ju Higgspartikeln, räcker inte det? Teori om allting eller om ingenting; vi skulle ändå vara lika låsta vid vår planet som Stephen Hawking är vid sin rullstol. Stjärnorna skulle ändå vara hopplöst avlägsna, utom räckhåll för oss. Livet skulle inte förändras.

Skulle Teorin om allting hjälpa Stephen Hawking att stiga upp ur sin stol? Nej, självklart inte. Men det är inte det som det handlar om. Våra idéer mäts inte alltid enligt hur väl de går att omsätta i praktiken och bidra till att öka på tillväxten och bruttonationalprodukten, helst redan under det här kvartalet. Ledsen om det är någon som har gått på den myten. På samma sätt värderas inte heller ett universitet enligt hur många doktorer det klarar av att spotta ut per år. Hawkings alma mater, Cambridge, kanske producerar doktorer på löpande band, jag har inte kollat, men inte är det ju det som man tänker på då någon nämner det ordet: Cambridge.

Stephen Hawking Bild: AP Graphics Bank

Idéernas oanade stigar

Det sägs att det inte finns någonting så mäktigt och oemotståndligt som en idé vars tid har kommit. Men sådana här saker tar tid att mogna. Idén – eller teorin – om allting; dess tid har inte kommit ännu. Om och när den kommer så hinner vi tids nog fundera på vad vi ska göra med den. Många avfärdade säkert Einstein som en drömmare när det begav sig, men – ni vet de där automatiska dörrarna i butikerna och på järnvägsstationen som öppnar sig själva när vi närmar oss dem? Det är bara en av de många saker som Einsteins (speciella) relativitetsteori ledde till.

Satt och funderade en natt under stjärnhimlen över Guadeloupe. Stjärnhimlen över Guadeloupe Bild: Marcus Rosenlund

Kraftkällan som driver de första rymdskeppen till andra solsystem kommer säkert också delvis att bygga på Einsteins idéer. Eller kanske Hawkings. Kanske det sitter ett litet, syntetiskt svart hål i reaktorn. Fast kanske vi aldrig når ens ut till Mars. Vem vet? Men det borde inte hindra oss att ställa frågorna och packa kappsäcken.

Det finns tre sorters människor på vår jord. De som förstår sig på statistik och de som inte gör det. Skämt åsido, det finns två sorters människor, har alltid funnits. De som lyfter oss uppåt och framåt och de som drar oss ned i smutsen. Stephen Hawking hör till de förstnämnda. Och Nobelpris eller inte, det gör honom definitivt värd en film eller två.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka är det kvinnorna som dominerar. Mycket nöje!

Krista Siegfrids / On & Off

Det var i och med Eurovisionen år 2013 som Kaskös stolthet Krista Siegfrids slog igenom stort med låten Marry Me. Hon fick sedan även hittar med låtar som Amen, Can You See Me? och Cinderella. On & Off är Kristas färska singel som blivit omtalad inte minst för den vågade videon.

Sarah Riedel & Loney Dear / Snälla snälla

Sarah Riedel är en svensk sångerska, musiker och kompositör som kanske inte ännu är så känd för den stora allmänheten. Vilket är synd för hon har gjort en hel del intressant musik inom främst jazz, konstmusik och experimentell musik. Men det blir säkert ändring på det nu i och med singeln Snälla, snälla och senaste albumet Genom natten. Om någon tycker att Sarahs efternamn låter bekant, så – ja. Hennes far är musikern och kompositören Georg Riedel, d.v.s. han som tillsammans med Jan Johansson först blev känd för legendariska skivan Jazz på svenska samt därefter för sina tonsättningar av sånger till flera Astrid Lindgren-filmer.

Följ Radio Vega på Spotify:

Jakobstadsmusikern Peter Svanström debuterar på Danslistan med nya låten Vingar som bär. Ett album är på kommande i vår med låtar mitt-i-livet. Vingar som bär är en kärleksballad och som vanligt står Svanström för både text och musik.

Peter Svanström har gjort namn om sig som producent, låtskrivare och sångare och som frontfigur i partybandet Kicks i Jakobstad.

För två år sedan testades han på Danslistan med låten Ta mig tillbaka till den sommaren, en duett han gjorde med Sonja Biskop.

Men nu testar vi honom solo i första smakprovet från en kommande skiva.

De finlandssvenska banden och artisterna har flyt på Danslistan i vinter. Många etablerade svenska dansband har fått nobben av röstarna. Nu testar vi lidköpingsbandet Kindbergs med låten Ellinore.

Från Danmark kommer 50-års firande dansorkestern Björn & Okay. Frontfiguren heter Björn Hansen, pappa till kandissolisten Johnny Hansen. Björn & Okay utmanar med en dansklassiker som kommit med på jubileumsskivan, Hallo Josefine.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Chock, oro, rädsla. Så beskriver Malin Backlund sina känslor då det visade sig att familjens 2-årige son hade diabetes. Idag är Casper sex år gammal och familjen har lärt sig att leva ett aktivt liv trots diabetes.

- Jag brukar säga att diabetes är det fjärde barnet, det kräver ständig planering.

Då Casper var två år gammal berättade han ofta att han kände sig ledsen. Han drack mycket, upp till 2,5 liter mjölk per dygn. Föräldrarna Malin och Janne misstänkte att något var fel och gick till akuten med sin son. Det visade sig att han hade diabetes och han blev intagen på sjukhus i tio dygn. Efter någon dag på sjukhuset fick föräldrarna gå med sin son runt området. Det var en ny situation att hålla koll på blodsockret.

Räkna kolhydrater

Det var också mycket nytt att sätta sig in i. På sjukhuset lärde diabetessköterskan föräldrarna att räkna mängden kolhydrater i maten och insulindoser.

- Det var nog helt obekant med typ-1 diabetes. Jag trodde kanske att det var att kolla blodsockret och ge en spruta, men vi märkte nog ganska snabbat att det var mycket mer komplicerat.

- Man blir aldrig fullärd, det är hela tiden saker att sätta sig in i. Ju mer man lär sig desto tryggare blir man, säger Malin.

Malin och Janne har alltid varit aktiva seglare och de har fortsatt med sin båthobby även med Casper och de andra barnen.

Måste ha nära till sjukhus

- Man måste planera väldigt noga. Man måste ha med tillräckligt med kanyler till pumpen, tillräckligt med druvsocker och mellanmål. Och så har vi glucagonspruta om blodsockret blir riktigt lågt. Men nog känner man att man vill vara ganska relativt nära ett sjukhus, att åka över till Sverige är ganska lagom, säger Malin.

- Det går bra att vara på sjön med barnen och Casper, men för enkelhetens skull brukar vi segla över till Höga Kusten på natten då barnen sover och sedan ligger vi ganska mycket i hamn, säger Janne.

Casper använder sig av en insulinpump som doserar insulin. Ibland får familjen låna hem en sensor som mäter blodsockret i underhudsfettet och tack vare den behöver Casper inte få insulinsprutor flera gånger per dygn och inte heller mäta blodsockret så ofta som annars. Det kan vara uppemot 10 gånger per dygn, även nattetid. Pumpen piper då nivåerna bör justeras.

- Det är väldigt svårt att få en bra balans. Är han förkyld måste nivåerna justeras, likaså då han växer eller är aktiv, säger Malin.

- Det vore bra att veta då man går till pulkbacken om man ska vara där i 20 minuter eller en timme, säger Janne.

Assistent i förskolan

Familjen upplever inte att deras liv begränsats på grund av diabetes, men däremot kräver den mycket planering. I förskolan har Casper en assistent som hjälper honom att hålla koll på nivåerna och räknar kolhydrater i maten. Casper berättar obegränsat om diabetes.

- Det är så att det darrar i benen då man är låg. Det känns inte då man har det, eller så.

På frågan om det är något han inte får göra på grund av sin diabetes svarar han så här:

- Det finns en tågbana nära träden, och där finns ett staket som man inte får klättra över.

År 1945 grundades Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors som den andra visföreningen i Norden. Herrarna i Helsingfors hade tänkt sig en herrklubb ungefär såsom Akademiska Sångföreningen, men den första som svarade på uppropet i Hufvudstadsbladet var en kvinna. Ebba Löfström, som trots en viss tveksamhet från herrarnas sida, stod på sig. Hon ville vara med och sjunga visor.

Så kom Ebba Löfström att bli den första kvinnan i 70-års firande Visans Vänner i Helsingfors. Sen dess har många kvinnor varit synliga medlemmar i visvännerna. Maynie Sirén, Harriet Winckelmann, Barbara Helsingius, för att nämna några.

I dag är sällskapets ordförande också en kvinna. Maryelle Lindholm, medlem sen mitten av 1970-talet. Hon ser fram emot årets begivenheter.

Sextetten Tafsa Lagom 1982. Barbara Helsingius, Maryelle Lindholm, Ebba Löfström (sittande) m.fl Sextetten Tafsa Lagom, Barbara Helsingius, Maryelle Lindholm, Ebba Löfström m.fl

- Det är ett skojigt år vi har framför oss, säger Maryelle Lindholm.

Trubadurskepp i sommar

Visvännerna firar med Trubadurskeppet Alexandra som kommer att segla med nordiska vissångare ombord i sommar. På hösten ordnas jubileumsfest för visvänner och visvännernas vänner.

Trubadurskeppet startar i Lovisa den 30 juni och seglar sedan vidare och gör strandhugg med konserter i en handfull hamnar. Bland de nordiska gästartisterna finns Jan-Olof Andersson, Calle Carlsson, Frida Braxell, Ola Aurell, Öjvind Sund, Marika Lagercrantz samt sångare ur de egna leden.

Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors är en pigg och aktiv 70-åring. Framförallt tack vare Vinylerna, återväxten inom sällskapet. Vinylerna är ett gäng unga singer songwriters som träffas och åker runt och spelar sedan några år tillbaka. Initiativet till Vinylerna togs av Frida Andersson och hennes syster Emma.

Ebbas plåtgitarr

Det var Nils Wilhelm "Limpan" Lindholm (1912-1988) som tog initiativ till Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors. Föreningen grundades i januari 1945 efter modell av Samfundet Visans Vänner i Stockholm, som Evert Taube hade grundat på 30-talet.

Bosse Österberg och Limpan Lindholm 1973 Bosse Österberg. Nils Wilhelm "Limpan" Lindholm, Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors, 1973

Limpan Lindholm var general Nenonens adjutant under kriget och han grundade också kören Limpans Sängerknaben, som åkte omkring i fält och underhöll de finländska trupperna. Med sig hade han sångarbröder från Akademiska Sångföreningen.

Under krigsåren råkade Lindholm höra ett program i svensk radio om Evert Taube och Samfundet Visans Vänner i Stockholm och det berättas att han då hade tänkt: om jag kommer från det här kriget med livet i behåll ska jag grunda ett motsvarande sällskap i Finland.

När ungdomens lekfulla tid gick förbi
visste man inte vad man ville bli
och när jobbet tog slut som man fastnade i
dör man i brist på fantasi

Limpan Lindholm skrev ett upprop i tidningen Fältvakten där han sammankallade till en första visträff på Nylands Nation i Helsingfors.

Till den här träffen anlände sex herrar. När Sällskapet skulle grundas inbjöds intresserade till ett första möte via en annons i Hufvudstadsbladet och den första som tog kontakt var Ebba Löfström.

- Då blev de här herrarna väldigt flata för de hade tänkt att det här skulle bli en trevlig herrklubb, berättar Maryelle Lindholm.

Men Ebba Löfström gav sig inte. Hon ville vara med i den nygrundade visföreningen, så hon sjöng in sig till eget ackompanjemang på sin "plåtlåda", som alltså var en tidig National Dobro, resonatorgitarr, som hon hade köpt på Fazer en gång i tiden.

- Insjungningen skedde inför en jury på den tiden och ända fram till 70-talet, då jag själv sjöng in mig i Visans Vänner, berättar Maryelle Lindholm.

Visor i långklänning

När visvännerna gav konserter i Helsingfors på 40-50-talet uppträdde de också i frack och långklänning.

- Allt var väldigt högtidligt på den tiden, säger Lindholm.

I Stockholm hade man vid det här laget också accepterat kvinnor som medlemmar. Bland andra Margareta Kjellberg hörde till de första visvännerna i Sverige.

Fr.h Otto Palmgren, Maynie Sirén, Tor Pulkkis, Bodil Sandman, Nanny Westerlund och Ebba Löfström 1953 Konsertgrupp ur Visans Vänner i Helsingfors 1953

I Helsingfors var inte heller Ebba Löfström ensam kvinna då i starten. Maynie Sirén hörde till de första, likaså Harriet Winckelmann.

"Väkäs" medaljonger

Bland övriga medlemmar i starten kan nämnas Benedict Zilliacus och Väinö "Väkä" Österberg. Den senare far till en av de mer synliga visvännerna av i dag, Bosse Österberg.

Ser du fjärilar en nyårsmorgon
så tro inte att det är vår

- Väinö Österbergs specialitet var de kortkorta visorna, de så kallade medaljongerna, säger Maryelle Lindholm. Den lilla visan med det stora innehållet.

Väinö Österberg var ingenjör och undervisade vid Tekniska Läroverket.

- Han var också den som skapade den maskin som gjorde Gröna kulor, berättar Maryelle Lindholm. Väkä var en trevlig och försynt man och han spelade alltid på sin lilla ryska gitarr, med en annan fingersättning än den traditionella.

Maryelle Lindholm, ordförande för VV i Helsingfors Maryelle Lindholm, Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors

- Ingen kunde nånsin låna Väkäs gitarr. Det var bara han som klarade av den, berättar Lindholm.

Maryelle och snapsvisorna

Maryelle Lindholm sjöng in sig i Sällskapet Visans Vänner 1976 och hon har under åren gjort sig känd för sina snapsvisor. Med dem har hon vunnit priser både på hemmaplan och i landskamperna mot Sverige.

- Nån riktig visa har jag faktiskt aldrig skrivit. Den visa jag skulle vilja skriva klarar jag helt enkelt inte av att åstadkomma, säger Maryelle Lindholm.

Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors fortsätter att träffas och spela tillsammans en gång i månaden.

Ungdomarna i Vinylerna likaså. Och ibland sammankommer de äldre och de yngre till gemensamma sitsar.

Visorna lever och sprids tack vare återväxten inom föreningen. I dag samsas den traditionella nordiska visan med nya alster av singer songwriters av i dag.

Hör mer av och med Maryelle Lindholm och de andra visvännerna i 70-års firande Visans Vänner i Helsingfors! I Vega Visor måndag 2.3 kl. 21.05 och söndag 8.3 kl. 8.05.

Under veckoslutet ordnas Yoga Festival Helsinki för tredje året i rad. En av deltagarna är Tove Palmgren som är yogalärare i Helsingfors sedan nästan trettio år tillbaka. På 80-talet tog hon ashtangayogan till Finland och idag praktiserar hon purnayoga på sin egen studio.

Yoga har under det senaste årtiondet etablerat sig som en omtyckt träningsform och yogamattor säljs idag i var och varannan market. Yoga som gren har dock funnits i Finland betydligt längre än vad man skulle kunna tro och Tove Palmgren är en av pionjärerna inom området.

- Min första kontakt med yoga kom redan på 60-talet då Beatles åkte till Indien och träffade Maharishi Mahesh, då började jag för första gången bekanta mig med grenen och titta lite i de böcker som då fanns. Entusiasmen föll dock ganska snabbt i glömska och det vara egentligen först på 80-talet som jag återupptäckte yogan på ett holistiskt center på den grekiska ön Skyros. Då jag märkte vilka helande effekter yogan hade på min atopiska hy och mitt mående överlag insåg jag att detta är min gren.

Efter sin vistelse i Grekland blev Tove så pass förtjust i ashtangayogan att hon med instruktörernas hjälp startade upp sin egen verksamhet i Finland. Trots att yoga var ett främmande begrepp för de flesta i 80-talets Finland spred sig ryktet snabbt och allt fler började få upp ögonen för grenen.

Tove Palmgren undervisar idag i purnayoga. Tove Palmgren är yogalärare Bild: Tove Palmgren

Allt från hård träning till meditativa varianter

Idag kan man grovt räkna med att det finns 30-50 olika varianter av yoga, allt från den fysiskt krävande ashtangayogan till mer meditativa varianter där fokus ligger på den mentala och andliga biten. Tove undervisar numera i purnayoga.

- Trots att vi gör en annorlunda asanaträning så betyder ju inte att vi inte jobbar hårt men vi gör det på ett annat sätt. Jag varierar mina lektioner väldigt mycket medan man t.ex. i ashtangayogan alltid strikt följer ett visst mönster. Man ska välja den form som känns bäst för en själv, beroende på vad man vill ha ut av yogan.

Själva ordet yoga är sanskrit och betyder ”att förena” och yogans mål är således att förena kroppen med sinnet och sinnet med själen så att allt blir ett.

Yoga är det som de styva behöver

Trots att man dagligen ser folk gå omkring med yogamattor på ryggen och hör om bekanta som reser utomlands på läger så är grenen fortfarande ett mysterium för många. Känner man sig otymplig och styv kan tröskeln in till yogasalen kännas onödigt hög. Tove menar dock att det är just då man behöver yogan mest.

"Det är lika dumt att säga att man inte kan gå på yoga för att man är styv som att man inte kan gå i duschen för att man är smutsig."

- Jag brukar säga att det är lika dumt att säga att man inte kan gå på yoga för att man är styv som att man inte kan gå i duschen för att man är smutsig. Det är just då du behöver gå på yoga. Jag vill också framhålla att yoga inte har något med prestation att göra. Yoga handlar helt enkelt om dig och ditt förhållande till dig själv just idag. Man ska inte jämföra sig ens med sig själv, för vi mår olika olika dagar och det jag gjorde igår kanske jag inte ska göra idag – och tvärtom. I yogan fokuserar vi på nuet.

Tillbaka till kärnan

- Jag ser yogan som ett medel att komma i kontakt med sig själv - inte så som andra ser en, utan som man ser ut inuti, ett sätt att lära känna sitt rätta jag och att må bättre. När jag mår bättre, då mår också min omgivning bättre.

Den mest typiska yogautövaren är en vuxen kvinna men även manliga grupper börjar dyka upp. Hur ser framtiden ut för yogan?

- Jag hoppas att den ska gå mer och mer bort från den här hypen och mer tillbaka mot sitt ursprung där man gjorde asanaställningarna för att öppna energikanalerna och förbereda kroppen för meditation. Jag hoppas att vi ska gå mer mot den andliga biten.

Citat av Aadil Palkhivala Bild: Tove Palmgren

Tove Palmgren besökte Lördax-studion 28 februari 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka isojoki.

- Om man inte kan använda benen så får man använda det man har mellan öronen, säger Anna Caldén som aldrig har låtit sig hindras av att hon sitter i rullstol.

Anna Caldén är hemma från Munsala och bosatt i Vasa. Hon beskriver sig som en person som alltid har massor av järn i elden, och hon har en synnerligen positiv syn på livet.

Jag besökte Anna en måndag i februari för att spela in ett "Samtal om livet". Jag ville veta hur hon hade blivit den starka och energiska person hon är idag, och jag var också nyfiken på hur hon kunde vara så glad hela tiden

- Det är ett val jag gör varje dag, säger hon. Jag väljer att se det positiva i tillvaron, och det är nånting som alla kan göra. Ibland råkar man ut för sådant som man inte kan påverka, men man kan alltid välja hur man förhåller sig till det som händer.

Anna Caldén är trettiofyra år gammal, singel och för tillfället heltidsstuderande.

- Jag ska bli politices magister med socialpolitik som huvudämne, och jag har bara gradun kvar.

Anna är också ordförande i Finland Svenska Handikappförbund rf, det har hon varit i fem år. Hon är dessutom aktiv inom lokalpolitiken i Nykarleby.

- På grund av mina uppdrag reser jag ofta mellan Österbotten och Helsingfors, och periodvis är jag mera borta än hemma. Men det går ju att leva så när man är singel och inte behöver ta hänsyn till någon annan, säger Anna.

- Det kan ibland bli lite för mycket, men jag glad att jag har fått den här möjligheten att vara med och påverka, och jag brukar säga att livet är kort, så det gäller att ta vara på möjligheterna när de erbjuds.

Medfödd funktionsnedsättning

Anna Caldén har en medfödd funktionsnedsättning som gör att hon är kortvuxen - hon är nittio centimeter lång - och hon rör sig med rullstol.

- Själv tänker jag aldrig på mig själv som funktionshindrad, utan jag har bara ett annat sätt att röra mig. Jag ser det som en egenskap, en positiv sådan. Och jag skulle inte vilja leva på något annat sätt, säger Anna.

Annas diagnos är diastrofisk dysplasi, och orsaken till att hon är kortvuxen är att hon ärvde en förändrad gen från båda föräldrarna, som själva var friska bärare av genförändringen.

Anna Caldén som barn Anna Caldén som barn Bild: Privat foto

I vårt land finns det 200 personer med diastrofisk dysplasi.

- Så jag är ganska unik!

Som barn uppfattade sig Anna inte som annorlunda, och hon blev aldrig särbehandlad. Hon fick sin första elektriska rullstol när hon var sju år gammal.

- Det innebar en otrolig frihet, för då kunde jag köra själv. Före det hade jag manuell rullstol, och då var jag beroende av andra.

Det var först i högstadiet, i samband med tonårens utseendefixering, som Anna började känna sig annorlunda.

- Då insåg jag att jag inte såg ut som alla andra, att jag inte passade in i normen.

Hur hanterar man det?

- Mest tacklade jag det på egen hand, för jag har alltid varit stark. Och så har jag en god vän, en fysioterapeut, och henne talade jag med. Men det var nog ganska tufft några år...

Flyttade hemifrån som sextonåring

Efter högstadiet valde Anna Caldén att flytta hemifrån för att gå i en folkhögskola i Vasa.

- Jag ville pröva mina vingar, och samtidig visa för mig själv och andra att jag klarade mig på egen hand. Det var nog det bästa jag har gjort, säger hon.

- Det kan hända att om jag hade väntat några år så hade jag inte längre haft samma mod att göra det, tillägger Anna.

- Jag hade så himla roligt där på folkhögskolan, och många av de personer jag lärde känna under det året är mina bästa vänner idag!

Efter året i folkhögskolan fortsatte Anna till gymnasiet.

- Jag stannade kvar i Vasa och skaffade lägenhet här, säger hon.

- Vasa Övningsskolas gymnasium är en stor skola, och där hade jag aldrig någon känsla av att inte passa in. Där fanns personer av alla de slag.

Yrkesdrömmar

Anna drömde tidigt om att bli psykolog, och hon sökte flera gånger till psykologutbildningen i Åbo.
När hon inte kom inte in skaffade hon sig i stället en socionomutbildning, och nu håller hon alltså på med sina magistersstudier.

- Jag tror att allt har en mening, så det var kanske bra att jag inte kom in till psykologutbildningen när jag var i tjugoårsåldern.

- Jag har alltid varit brådmogen, men det kan nog hända att jag ändå hade varit för ung. Nu har jag mycket mera livserfarenhet, och det är möjligt att när jag är klar med min pol. mag. söker jag mig till en psykoterapiutbildning, säger Anna.

En annan av Annas drömmar är att bli politiker på heltid. Hon kan också tänka sig att jobba som föreläsare eller lärare.

- Jag föreläser redan nu ganska mycket, bland annat om att se möjligheter och inte hinder, och jag tycker om att träffa mänskor.

- Jag brukar tänka att om jag kan förändra en enda människas synsätt när det gäller olika val man gör i livet, eller inställningen till funktionshinder, så då har jag nått mitt mål!

- Jag vill också gärna ha familj och barn, men de senaste åren har jag haft fullt upp med alla uppdrag och studier. Men allt har sin tid, säger Anna.

- Min funktionsnedsättning är inget hinder för att få barn, men sen gäller ju samma sak för mig som för andra kvinnor, alltså att man aldrig kan veta säkert om det är möjligt.

- Livet är så spännande, och jag försöker leva fullt ut varje dag, säger Anna Caldén.

Samtal om livet med Anna Caldén sänds en andra gång i Radio Vega lördagen den 28.2 kl. 20.03

Programmet finns på Arenan i två versioner - radioversionen är 57 minuter lång, och där ingår Anna Caldéns musikval

Programmets podcast - utan musik - är 39 minuter lång. Den kan man lyssna på också utomlands

Kain gjorde det. Men det är väldigt ovanligt att en syrra stryper sin brorsa. Trots att hon hotat om det i 20 år så genomför hon det i själva verket mycket sällan.

Bröder som blandar arsenik i systerns smaskiga latte hör inte heller till vanligheterna, medan exempel på syskon som tillsammans mördar tredje part är betydligt vanligare.

Denna brottsstatistik berättar mycket om syskonrelationens dynamik. Bråk, bus och boxning tills blodet strittar men nästan aldrig överlagt mord på varandra. Däremot ibland in i döden enade mot världen.

Jag är oerhört fascinerad av syskonrelationer.

Föräldrar suckar uppgivet och säger att "dom två har aldrig kommit överens" men är det just för att föräldrarna givit upp som de aldrig kommit så långt som till överens? Jag bara undrar och hittar belägg för min undran i Anna Rotkirchs Tillsamans-bok där det står att deppiga och trötta mammor oftare har barn som är i konflikt med varandra än de hurtiga och friska som orkar sätta stopp, diskutera och utvärdera. Jag hittar belägg i mitt i eget liv att många fler mår bra när jag orkar och så förstås det trista faktumet när det är tvärtom.

När man pratar med besvikna vuxna så kommer ofta föräldrars orättvisa bemötande, favoriserande av ett syskon eller för hårda krav på ett annat som en orsak till tysta tårar som inte torkar fast man har villa och vovve och är jättevuxen. Syskon som pratar med varandra om sin barndom är däremot inte alls överens om vem som var favoriserad, så det handlar ofta mer om upplevelse än om fakta. Eller att minnet är så skrämmande selektivt att man alltid minns den gången då man fick mindre men aldrig gången då man fick mer.

Kan man fostra till syskonkärlek?

Någon klok typ sa att fostra syskon till att gilla varandra inte handlar om att vara stadig på handen när man lägger linjalen mot glasspaketet, utan att hjälpa barnen att stå ut med orättvisor. Ibland blir en av syskonen bjuden på två kalas på ett veckoslut, ibland behöver den andra massa läxhjälp. Ibland har den tredje otroligt svårt att få sömn och behöver en vuxen med under täcket i timmar medan syrran somnar bättre, ibland är en unge bra på dyr hockey medan den andra kör budget-pyssel hemma. Livet är grymt orättvist och så länge vi försöker dölja det för ungarna så kan de inte bli annat än bittra, besvikna och personligt kränkta.

Jag har också funderat mycket på varför vi är så oambitiösa med våra syskonrelationer.

Men att våga ta emot barnens tårar, strider och anklagelser om att man är orättvis kräver att man är rätt stabil, har en sund självkänsla och vågar erkänna sina tillkortakommanden att man inte orkar lika bra med allt och alla. Att man har lättare att visa kärlek till en solig sort än till en surkart. Att man vågar prata om sin depression, sin ångest, sin rädsla och sin egen barndom så att ingen unge misstolkar ens ilskor, gråt och kurande under täcket. "Du har rätt Jonas, du lärde dig inte simma förrän du var sju för vårt liv var så kaotiskt och jag var så apatisk att vi aldrig kom iväg till simhallen. Det handlar alltså inte om att din storebror var mera älskad utan att jag mådde bättre när han var fem och simsugen."

Jag har också funderat mycket på varför vi är så oambitiösa med våra syskonrelationer. Sällan släpar vi med syskonen på familjeterapi i vuxen ålder. Antingen så måste syskonrelationen funka av sig själv eller så skiter vi i den småningom. En orsak är ju att vi bra kan leva utan våra syskon och att vi kanske hellre lever utan dem än i en ständig påminnelse om hur jobbiga de är. En annan orsak tror jag kan vara att positionerna är så låsta. Syskonpositionerna förblir låsta om ingen aktivt jobbar på förändring eller ger utrymme för ombytta roller. Som att lillasyster får börja fatta beslut på släktgården och storebror i sin tur slipper ta ansvar för de gamla föräldrarnas oändliga sjukbesök och bortslarvade räkningar.

Det skulle vara otroligt skönt att börja om från början med sina syskon när man är 30. Deletera ordningsföljd och trauman och stå hand i hand på startlinjen med en "vi mot världen"-attityd. Har någon av er upplevt det?

p.s. Hedersmord är undantaget från regeln att syskon sällan dödar varandra. Där är det ofta en bror som dödar sin syster. Därför är det dubbelt fruktansvärt.

Text: Maria Sundblom Lindberg
präst, familjeterapeut och gästande programvärd. Lyssna här:

När Marianne Tapper var ung drömde hon om en stor familj där alla har tid med varandra. Mannens alkoholism, den eviga flyttrumban och Mariannes egen impulsivitet har gjort att hon känt sig otillräcklig som mamma. Drömmen om ett hus med egen täppa uppfylldes ändå för några år sedan.

Marianne Tapper har flyttat 25 gånger i sitt liv. En orsak till det kringflackande livet var exmannens alkoholism och den ständiga jakten på nya jobb. Men Marianne själv är också impulsiv av sig vilket lett till snabba karriärbyten, nya flyttlass och också en del problem i relationen till de fem barnen och den egna hälsan

Jag blev bekant med Marianne för många år sedan. Hon var den glada, rödhåriga kvinnan som jobbade i kassan i en mataffär i Ekenäs i mitten på 1980-talet. Jag sommarjobbade i samma affär och märkte att många äldre och ensamma gärna valde kön till Mariannes kassa trots att det skulle funnits kortare kassaköer. Hon gav sig tid att lyssna på dem och var alltid väldigt uppmuntrande. Jag valde själv också Mariannes kassa när jag handlade i affären. Det jag inte visste var att Marianne hade ett trassligt hemliv med en alkoholiserad exman som trakasserade henne. Jag visste inte heller att hon hade ytterligare ett jobb som avbytare på några mjölkgårdar.

Jag ville vara en mamma som pysslade med barnen och som fanns där som ett stöd för dem. Men så blev det nu inte riktigt

Marianne har hunnit fylla 65 och är pensionerad. Under de yrkesverksamma åren har hon hunnit med flera jobb. Hon har bland annat drivit ett litet café och hon har också jobbat med återvinning och kompostering. Allt det här har hon sysslat med i Ekenäs. I dag bor hon i Västanfjärd, men hon har också bott i bland annat Åbo, Lappvik och Helsingfors.

Hemskt att flytta till Åbo

Marianne är född och uppvuxen i Helsingfors. Redan som barn flyttade familjen flera gånger inom Helsingfors, men för unga Marianne var det en katastrof att som fjortonåring flytta till Åbo.

- Alla mina kompisar fanns i Helsingfors. Dessutom bytte jag från en samskola till ett flicklyceum. Det var en kulturkrock som hette duga.

Det var på grund av pappans jobb som familjen flyttade. Marianne som egentligen var rätt blyg av sig blev en vild tonåring.

- Jag försökte kompensera kompisbortfallet som jag hade blivit utsatt för. Vi hade ett sammansvetsat kamratskap i Hertonäs. Men man får foga sig i allting, mina barn har i sin tur varit tvungna att foga sig i alla våra flyttar.

Marianne är ledsen över att också hennes barn har varit tvungna att bryta upp från flera olika hem. Skillnaden är att Mariannes pappa flyttade med sin familj på grund av han avancerade på karriärstegen medan Mariannes barn varit tvungna att flytta på grund av att deras pappa söp bort sina jobb.

Man blev också ett kontrollfreak. Jag kunde ringa till hans jobb för att kolla att han verkligen var där.

Spriten var familjens fula spöke

Marianne träffade sin blivande man som adertonåring. Hon hade en dröm om sex barn och en önskan om att få vara en riktig pysselmamma som helhjärtat kunde ägna sig åt barnen och hemmet. Ganska snabbt fick Marianne och hennes man tre barn i Åbo. Men mannen hade stora problem med spriten och klarade inte av att hålla några jobb för en längre tid. Familjen flyttade flera gånger.

- Man blev också ett kontrollfreak. Jag kunde ringa till hans jobb för att kolla att han verkligen var där.

Småningom flyttade familjen till Lappvik i Hangö eftersom mannen fick jobb på en fabrik. I Lappvik utökades familjen med ytterligare två barn. I Lappvik köpte de också ett hus. För Marianne var det något helt fantastiskt med ett eget hus och egen gård. Till en början var allt bra, men när den första amorteringen skulle betalas fick hon en kalldusch.

- Jag hade sagt till barnen att vi skulle ha en fest samma dag som vi gjorde vår första amortering. Men när jag och barnen kom till banken sade banktjänstekvinnan att min man hade lyft pengarna och sagt att vi tänker byta bank!

- Min man var sedan borta en vecka och jag var tvungen att köpa mat på skuld. Till barnen måste jag säga att nu blev det nog ingen fest.

När mannen kom tillbaka hem sålde de en del grejer för att få ihop lite pengar, men ett halvt år senare bad Marianne sin man flytta ut. Hon hade fått ett jobb och tyckte det kändes bäst för familjen att de separerade. En tid bodde Marianne och barnen kvar i huset i Lappvik. Mannen mönstrade ombord på ett fartyg och det var närmast omöjligt att få tag på honom. Det tog därför ganska lång tid innan skilsmässopapperen nådde honom.

- När han fick min skilsmässoansökan var han visst i Kapstaden och tog första bästa flyg hem. Hemma i Lappvik möttes han däremot av ett tomt hus.

Marianne och familjens fem barn hade flyttat ut. Mannen försökte begå självmord genom att tända på huset och själv gömma sig i husets källare med en flaska sprit som sällskap.

- Men när lacket på trägolvet började ryka fick han hosta. Våra grannar hörde honom och lyckades rädda hans liv.

Mariannes exmake fick vård, först på ett vanligt sjukhus, därefter på mentalsjukhus. Den här tiden vill Marianne helst glömma eftersom hon blev förföljd och trakasserad av sitt ex. Hon konstaterar bara efteråt att hon och hennes barn borde fått hjälp långt tidigare.

- Skilsmässan gick igenom 1982 och då sa min exman att jag kommer aldrig att orka och att ingen vill vara ihop med en fembarnsmamma. Det här försökte jag sedan överbevisa. Det var nog ganska tufft. På grund av det här har jag aldrig kunnat vara den mamma som jag ville vara.

- Jag ville vara en mamma som pysslade med barnen och som fanns där som ett stöd för dem. Men så blev det nu inte riktigt.

Impulsivitet eller ADHD?

Mariannes familj har också flyttat flera gånger på grund av Mariannes jobbyten. Ibland har besluten fattats ganska snabbt.

- Ingen vill prata om bokstavskombinationer. Jag har eventuellt ADHD, men alla symptom passar inte in på mig. Kort och gott, jag gör hellre än bra och är väldigt spontan och impulsiv.

- Jag gör tusen olika saker, men blir aldrig färdig med något. Jag försöker vinnlägga mig om att lyssna på folk och låta dem tala till punkt, men det är svårt. Man skakar på huvudet en gång så är alla tankar redan i grannbyn.

- Jag har också haft ätstörningar. De var som mest på ytan när jag var runt trettio, men jag har haft dem väldigt länge. När jag var yngre satte jag fingrarna i halsen och kunde sedan fortsätta stoppa i mig mat. Sedan fick jag så himla ont i mellangärdet så jag kunde inte fortsätta med kräkningarna. Efter det började jag gå upp i vikt, sakta men säkert.

- Jag är som en alkoholist, fast för mig är maten problemet. Jag kan vara en hel dag utan att äta, men efter första tuggan är det hopplöst.

Marianne säger att hon har en övervikt på cirka tjugo till tjugofem kilo, men i övrigt är hon frisk. Läkaren säger till och med att hon är en totalt frisk 65-åring.

Längtan till landet har styrt Mariannes liv

Mariannes impulsivitet har gjort att hon varit snabb i att fatta vissa beslut, bland annat vad gäller jobb. Hon jobbade ganska länge i mataffären, men eftersom hon alltid haft en längtan till landet började hon också jobba som lantbruksavbytare där hon främst mjölkade kor.

Marianne har också levt enligt gröna värden och ideal. Förutom att bo på landet, har hon drömt om att få odla grönsaker och ha egna djur. Det här hann hon uppleva i huset i Lappvik, men i övrigt har hon mestadels bott på hyra i höghus eller betongbunkrar som hon själv kallar sitt tidigare boende.

I början av 1990-talet gick hon några kurser i avfallshantering och hyrde sedan en ladugård strax utanför Ekenäs. Hon hade getter och hon sålde getost Där började hon också med återvinning och kompostering. I praktiken gick det ut på att hon körde runt med sin gamla bil och samlade ihop andras ekoavfall.

- Jag körde runt med tomma sirapsämbar till folk som bodde i höghus. De samlade sitt ekoavfall i ämbaren. När ämbaren var fulla lämnade de dem utanför dörren, lite som mjölkflasksystemet i England. Jag samlade ihop ämbaren och komposterade avfallet utanför ladugården.

Avfallshantering och återvinning var rätt nya begrepp på den tiden och Marianne medger att hon hade vissa problem med komposten, bland annat råttor.

Återbrukscentralen stängde när ladugården behövdes till andra ändamål och det var dags för Marianne att pröva på nya saker igen, bland annat som caféinnehavare.

Mariannes drömhus

Marianne Tapper har alltid drömt om ett hus på landet med ladugård och gårdsbastu. I Västanfjärd fann hon sitt drömhus.

För sex år sedan flyttade Marianne från Västnyland till Västanfjärd i nuvarande Kimitoön. Hon hade länge letat efter ett hus och fann det efter rätt många husvisningar. Marianne säger att det bara sade ”klick”.

- För en tid sedan städade jag i mina papper och hittade då en text jag skrivit för väldigt länge sedan. Där står att jag vill ha ett ställe på landet med ladugård och gårdsbastu. Nu har jag det! Vid fyllda 59 uppfylldes drömmen, men visst är det samtidigt lite ironiskt, nog kunde man väl fått det här lite tidigare. Men så här är det när man mognar lite senare.

I huset, som är personligt och hemtrevligt inrett bor också Mariannes två hundar, Cocke och Onna. Utanför finns skogen och alla dess djur. Vintertid matar Marianne alla småfåglar, sommartid får snokarna små ostbitar som de nästan äter ur handen på Marianne.

För Marianne Taipale var flytten till huset i Västanfjärd den 25te. Flera gånger tänker hon inte flytta. De flesta av barnen och de nio barnbarnen bor kvar i Västnyland, men avstånden är inte speciellt långa.

- Det här är mitt paradis på jorden. Jag kommer aldrig att bli den som står här med en dammvippa i handen utan det är stora drag som gäller. Men jag gör dem med värme.

Samtal om livet med Marianne Tapper kan du lyssna på Radio Vega fredagen den 6 mars 2015 kl 11.03 och lördagen den 7 mars 2015 kl 20.03.

På vilka sätt skapas bilden av jaget i Eva Dahlgrens rocktexter och i tidningspressen under åren 1980-2000? Hur framstår och hur framställer sig Eva Dahlgren, och hur förhåller sig den privata Eva Dahlgren till den offentliga ”Eva Dahlgren”.

Med läsningar av 73 artiklar, intervjuer och musikrecensioner från svenska och finlandssvenska tidningar samt tio låttexter visar Anna Biström hur bilden av Eva Dahlgren och hennes artistskap växer fram under åren två decennier som var centrala i Dahlgrens musikerkarriär.

Anna Biström disputerade nyligen vid Humanistiska fakulteten på Helsingfors universitet med avhandlingen ”Att göra äkthet: Skapandet av ’Eva Dahlgren’ i pressens rockjournalistik och i Dahlgrens rocktexter åren 1980-2000”, där hon analyserar hur olika bilder skapas av artisten Eva Dahlgren, samt hur både Eva själv och pressen betonar det autentiska, det äkta, hos Eva Dahlgren – både i hennes person och i hennes rocktexter.

Att Anna Biström valde att forska i just Eva Dahlgrens rocktexter handlar om en tidig och personlig relation till Dahlgrens musik:

- Jag lyssnade mycket på hennes musik och texter under studietiden, och jag skrev också min pro gradu-avhandling om hennes musik. På senare tid har jag kanske i högre grad fokuserat på mer allmänna frågeställningar kring rocktexten som genre, rockkulturen i sig och diskussionen kring äkthet och autenticitet inom populärmusikkulturen. Eva Dahlgren är intressant i det här sammanhanget eftersom hon har en stark image som en seriös konstnär och en ”äkta” artist. Den här äktheten är en central del av uppfattningen om henne och hennes sångtexter, konstaterar Biström.

Från schlagervärlden till rockscenen

Eva Dahlgren debuterade som artist i slutet av 1970-talet, då hon bl.a. deltog två gånger i Melodifestivalen (år 1979 och 1980).

Inom kort kom Dahlgren att söka sig bort från pop- och schlagervärlden och rikta in sig på rockscenen – samtidigt ökade trycket och förväntningarna på henne (liksom alla rockartister i början av 80-talet) att ta ställning i olika politiska och sam hälleliga frågor, detta som ett arv från 70-talsproggens ideal och normer.

- Ett av Eva Dahlgrens bidrag i Melodifestivalen, ”Jag ger mig inte” från år 1980, har tolkats som ett slags protest mot den här musiktävlingen och under de därpå följande åren kan man se att Dahlgren har ett problematiserat förhållande till sin debut i schlagerbranschen. Hon tar sedermera avstånd från schlagervärlden och anammar ideal om äkthet som man snarare associerar med rockmusikgenren, noterar Biström.

Allmänt kan man notera att det finns en uppfattning bland framför allt musikkritiker och -skribenter om att popmusiken är ytlig, medan man har andra förväntningar och ställer andra krav på rockmusiken: av rockartister förväntar man sig ärlighet, uppriktighet, autenticitet.

Eva Dahlgren har dock inte kommit att bli en uttalat politisk röst – med några få undantag när, som t.ex. hennes engagemang i satsningen ”Svensk rock mot apartheid” år 1987 som också satte spår i texter som låten ”Tårar över jord” på plattan "1.989".

Anna Biström har skrivit en doktorsavhandling om bilden av Eva Dahlgren. Anna Biström har skrivit en doktorsavhandling om Eva Dahlgren. Bild: YLE/Marit Lindqvist

Ett starkt jag

I Dahlgrens texter finns spår av socialt engagemang, religionskritik, uppror och debatt, liksom självreflekterande och lyriska texter – det som texterna har gemensamt är ett starkt och närvarande jag som ofta riktar sig till ett du.

Det subjektiva jaget i Eva Dahlgrens rocktexter uppfattas allmänt som ärligt och uppriktigt – en uppfattning som också färgat av sig på Eva Dahlgren som privatperson, detta trots att Dahlgren alltid värnat om sitt privatliv och strävat efter att hålla isär den offentliga Eva och den privata Eva.

Under mitten av 1990-talet drabbades Dahlgren av en privat kris och hon kände bl.a. ett stort tryck från olika håll att komma ut i offentligheten med sin homosexualitet – vilket också skedde år 1996.

På skivan "Lai-Lai" som släpptes 1999 finns några texter där Dahlgren gör upp med den massmediala offentligheten och den bild som medierna vill skapa av henne – samtidigt som hon är självrannsakande medveten om att hon är en del av, och beroende av, det massmediala maskineriet.

Den kvinnliga artisten i en manlig rockvärld

Det hade sina nackdelar att som slå sig fram som kvinnlig artist på den svenska rockscenen på 80-talet, och enligt Anna Biström kan man se en tendens i pressmaterialet från den tiden att begränsa perspektivet på Dahlgrens artistskap till det personliga och intima, och därmed se dem som mindre samhällsrelevanta än de manliga rockartisterna.

- Man fokuserade mer på utseende i artiklarna om Dahlgren, och man kan också avläsa ett slags begär efter den kvinnliga artisten. En del skribenter framhåller också den manliga producentens betydelse (dvs. Anders Glenmark som var Eva Dahlgrens mångåriga producent) och man antyder t.o.m. att det de facto är han som är konstnärsgeniet som ligger bakom alla musikaliska framgångar, säger Anna Biström.

Som helhet kan man trots allt konstatera att Eva Dahlgren är en kvinnlig konstnär som lyckats skapa sig en roll som seriös artist på rockscenen, slår Biström fast.

Hela avhandlingen går att läsa på nätet på helsingfors Universitets webbplats.

Lyssna på en intervju med Anna Biström om avhandlingen - längd 19 minuter: