En av de mest dramatiska sångerna av Jean Sibelius är ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte” till text av Johan Ludvig Runeberg. En sång som blir till ett svindlande stort drama trots det lilla formatet på knappa tre minuter.

Sången beskriver hur en flicka kommer hem efter att i smyg ha mött sin älskade. För sin mor försöker hon dölja mötena ända tills sanningen går upp för henne, sanningen att han hon har blivit bedragen. Då väller alla känslorna fram.

Dess-dur blir ciss-moll

Runebergs text är mycket stark och Sibelius har komponerat musik som ytterligare förstärker den. Musiken följer alert hela handlingen och då klimaxen nås flyttas tyngdpunkten från pianostämman till sångstämman. Det som började i godmodig Dess-dur i pianot stannar plötsligt upp i ett ciss-mollackord och sångaren blir den som driver handlingen vidare.

Det som var ung spirande kärlek förbyts i upprördhet som intensifieras och slutar i fasa då otroheten och sveket avslöjas. Flickans värld kollapsar och hon vill dö.

Dramats höjdpunkt

En gång hörde jag på en konsert den här sången sjungas av en rätt begåvad sångerska. Tyvärr hade hon förberett sig enbart på det sångtekniska utan att ha en aning om vad sången handlade om.

Musikaliskt var det en njutning att lyssna på henne, men då sångerskan hade kommit fram till det sista ordet, det som summerar hela dramat, blev det pinsamt fel. För den här sångens två viktigaste vokaler är Å och O och det gäller att välja rätt då man kommer till den sista tonen.

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer. Modern sade:
"Varav rodna dina händer, flicka?"
Flickan sade: "Jag har plockat rosor
och på törnen stungit mina händer."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. Modern sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade: "Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. Modern sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"
Flickan sade: "Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista, som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro."

Som ung vallade Werner Aspenström kor och jobbade som gravgrävare. Som äldre författare satt han i Svenska akademien men lämnade den ”av personliga skäl”. Han avskydde all slags maktmissbruk, skrev om våta vantar och stjärnhimlar,var samtidigt drömsk och fästad i vardagen.

Han sa att han skrev för katten, som ofta satt på hans axel. Nu har hans samlade dikter kommit ut inom samma gulgröna pärmar.Werner Aspenström var en av de stora svenska efterkrigsförfattarna.

Ett brev sänder jag dig nu/syster på den blå verandan/ ett brev skrivet i snö/ med svar på dina många frågor

Gråtfläckarna som aldrig torkade

År 1918 härjade spanska sjukan och när Werner Aspenström var nyfödd, senhösten 1918, dog hans far. Hans första minnen var av enjämrande mor som undrade varför inte hon också hade fått dö. ”Gråtfläckarna på korkmattan torkade aldrig” skrev Aspenström.

Modern figurerade i hans dikter livet igenom som en representant för de otröstliga men starka. Gamla gummor hade poetens stora respekt.

Werner Aspenström debuterade år 1943 med en bok som han inte ville kännas vid senare, den var skriven av en härmfågel i ångestens tidevarv, också hans andra samling från år 1946,Skriket och tystnaden, var tidsenligt ångestladdad:

”Skrik människa din ångest ut i natten./ Skrik varg som jagar över snöfälten. Skrik råtta i ditt bo i gräset.”

Men redan i den här tidiga diktsamlingen fanns en ömsint lekfullhet med det vardagliga, med naturen: ”Kospillning ligger här och där/ som tanklösa tallrikar."

Brev av snö

Det var med diktsamlingen Snölegend från år 1949 som Werner Aspenström började göra sig ett namn som diktare. Han gör upp med 1940-talet, söker allt mer sin egen ton. Och han vill hålla stånd mot sitt eget tungsinne.

Dikten "Snöbrev" hör till klassikerna i svensk diktning, en dikt som än i dag är öppen för tolkningar. En vacker, enigmatisk text:

”Ett brev sänder jag dig nu/syster på den blå verandan/ ett brev skrivet i snö/ med svar på dina många frågor”.

Det intressanta är att dikten inte levererar några svar, men den talar om att det finns en okänd kärlek som plötsligt kan lyfta människorna. Det är vackert och hoppfullt och snön gör sitt stora inträde i Werner Aspenströms dikter. Den kommer att finnas på och mellan hans rader hela livet.

Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker: /att samla ved till en lovsång. Poet. Inte nagelbitare.

Ikaros och gossen Gråsten

Ingen varelse är för liten för att få vara med i Aspenströms diktvärld. Sniglar, ekorrar, ödlor visar vägen till en tillvaro bortom människornas stress och hets.Också det alltför lärda är irriterande.

I diktsamlingen Hundarna från år 1954 skriver han om bofasthet och jordnärhet framom det högtflygande: Han lägger sitt ord för ”Ikaros lantlige kusin, gossen Gråsten.”

Werner Aspenström bär fram sin hyllning till fotsulan, som han kallar den nedåtvända själen. Det är en konst att stanna och att äga tyngd.

Aspenström skriver inte att Ikaros störtade, han förmanar inte, men i hans diktning finns det bofasta och det rörliga sida vid sida. Han tar ned dikten från höga rymder.

Sig själv ser han gärna som en älg som vandrar på Stockholms gator. Han kombinerar intellektualitet och filosofi med enkel vardaglighet.

Han är kritisk till maktmissbruk och översitteri, men han lovsjunger hellre än han gisslar: i diktsamlingen Dikten under träden från 1956 definierar han sin roll som poet.

”Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker: /att samla ved till en lovsång. Poet. Inte nagelbitare.”

Och när det har blivit 1960-tal skriver han, att ”den som söker en mening/ finner två meningar."

Det finns inga självklarheter och absoluta sanningar i den aspenströmska lyriken.

Werner Aspenströms samlade dikter 1943-1997 Bild: Albert Bonniers förlag

När världen luktar bränt

Mot slutet av 1960-talet har också Aspenström fått en litet irriterad kritisk ton till världens gång. I diktsamlingen Inre (1969) skriver han dikten "Hack":”ingenstans går det underligare till/ än i världen … Kvinnorna föredrar sömntabletter,/ männen skjuter sig.”

Världen luktar bränt när han på 1970-talet skriver om ”köttätarns begåvade pojke/ som grillar en mygga över stearinljuset/ och drömmer om större anläggningar, som Pyramiderna! Kinesiska muren! Pentagon!”

Och Aspenström fortsätter att föra in lysmaskar i sin text, han jämställer dem med världsstäder som tindrar i mörkret.Han går tillbaka till tidigare skrivna dikter, kommenterar dem.

På 1980-talet skriver han ett nytt "Snöbrev", som är mycket kort. Den hemlighetsfulla tjusningen är borta, han låter nästan besviken: ”Ord fogas till ord, till ”dikt”,/ Babelstornens ofog. Så är det syster/på en blå veranda.”

Aspenström har tröttnat på mycket i författarvärlden och i diktsamlingen Varelser från år 1988 uttrycker han sin leda inför ”klarspråk och solstråk”, han vill drunkna i mumlandets kärr.

Men som ledamot i Svenska Akademin är han tydlig. Efter att författaren Salman Rushdie år 1989 beläggs med en fatwa och dödshot, avgår Aspenström (tillsammans med Kerstin Ekman) som en protest emot att Akademin inte har tagit tillräcklig klar ställning för Rushdie. Officiellt angav Aspenström ”personliga skäl” som orsak till avgången.

Brödet som andas

Drömmar var ett viktigt arbetsmaterial för Werner Aspenström. Och när han år 1996 får diagnosen malign cancer och vistas på sjukhus är hans värld en blandning av syner, drömmar och starka mediciner.

Han skriver i sin säng, fäst vid slangar, han försöker föreställa sig evigheten. Han skriver om någon som närmar sig på en oändlig isvidd.

Det är hans hustru som andas lugnt. Också brödet hon bär i handen andas. ”Ett bröd, nybakat med korinter i.”

Dikten ingår i diktsamlingen Israpport som kom ut postumt vintern 1997.

Brevet av snö hade stelnat till en rapport av is. Men världens alla varelser fortsätter att andas, till och med det nybakta brödet.

I år har det gått trettio år sedan Tage Danielssons död. Mest känd är han för sina många revyer tillsammans med Hans Alfredsson, men tusenkonstnären Danielsson var också författare, filmregissör och en samhällsengagerad opinionsbildare. Mest av allt var han ändå en språkvirtuos, vars ordkonst aldrig upphör att fascinera.

Utan tvivel är man inte klok.

Jag minns inte var jag befann mig när jag hörde nyheten om Tage Danielssons alltför tidiga bortgång, men jag minns sorgen jag kände. Nu var den lysande ordkonstnären borta. Nu skulle det aldrig bli några fler tankar från roten, inga fler revyer och politiska kupletter, inga fler filmer och böcker.

Författare och humorist

Som ung vuxen hade jag nyligen upptäckt Tage Danielsson som författare. Revymakaren och ena hälften av den dynamiska duon Hasseåtage var bekant sedan tidigare. Fast som barn och tonåring tyckte jag bättre om Hasse Alfredsson. Hans frodiga buskishumor tilltalade mitt barnasinne mer än Tage Danielssons lite mer sofistikerade intellektuella och politiska ordkonst.

Det här förändrade sig en solig vårdag 1981, då jag vid ett Stockholmsbesök köpte Tage Danielssons Samlade Dikter 1967-1967 i pocket. Den boken var en bra inkörsport till det Danielssonska författarskapet. En ny värld av hisnande ordakrobatik öppnade sig, en värld som bara delvis glimtat fram i de revynummer man kunnat höra på skiva och i radio.

I diktsamlingen fanns allt från fåniga nonsensdikter och originella ordlekar till skickliga parodier på klassiker ur den svenska litteraturen. Allt skrivet i en oefterhärmlig stil som ser enkel och självklar ut men ändå är alldeles unik.

Jag var såld, och slukade snabbt allt jag kunde komma över av Tage Danielsson.

Mångsidig renässansmänniska

Gläd dig i din knoppning, ty snart skall du varda utslagen!

Efter hand har jag lärt känna fler sidor av den mångkunniga renässansmänniskan Danielsson: den socialt och politiskt engagerade opinionsbildaren, den förvånansvärt produktiva filmregissören, den trofasta stöttepelaren som alltid ställde upp för vänner och kolleger. En allvarsam humorist som i grunden var en stor humanist.

I höst har det gått trettio år sedan Tage Danielssons död. Men jag föredrar att fira hans födelsedag, den 5 februari (han var faktiskt född på Runebergsdagen!). I år skulle han ha fyllt 87.

Radioprogrammet Fokus på Tage Danielsson sänds i Radio Vega torsdagen den 5.2 kl. 18.03. Repris onsdag 11.2 kl. 13.03. Du kan också höra programmet på Arenan.

Tage Danielsson

• Född 5.2.1928 i Linköping, död 13.10.1985 på Lidingö
• Genialisk ordkonstnär
• Anställd vid Sveriges Radio 1954-1961, från 1961 fri företagare i underhållningsbranschen
• Tretton revyer tillsammans med Hans Alfredsson
• Ett dussintal filmer
• Omkring tjugo böcker och andra trycksaker
• Dagsverser, tidningsartiklar, pamfletter
• Sång- och schlagertexter, grammofonskivor

Vad är det som gör att det rationella och exakta också kan väcka förundran och hänförelse? Jag pratar med Topeliuspristagaren Marcus Rosenlund som berättar om sin resa till Chile. Vi stannar vid stunden då han stod på ett berg mitt inne i en öken och beskådade stjärnhimlen.

- Poesi är en bra term i det här sammanhanget, säger han, Det är en känsla som inte går att beskriva på ett rationellt sätt. Med vetenskapens exakta instrument kan man säga ett och annat om stjärnorna, hur de fungerar, fusionsenergi och så vidare och du kan mäta ljusets hastighet . Men när du står uppe på ett berg, mitt i Atacamaöknen, värdens torraste öken och ett av de få ställen som har en verkligt mörk himmel som är oinfekterad av ljusföroreningar, så nog är det den poetiska ådran som börjar bulta och inte längtan efter det rationella, det som går att beskriva.

En andlig upplevelse

Marcus berättar om hur det är när man bara står där under stjärnhimlen och tittar på vintergatan och det enda man kommer på att säga är WOW! När du inser hur liten du är i allt det här stora, när det inte går att föreställa sig hur stor rymden. Det är poesi. Jag frågar Marcus på vilket sätt det här då skiljer sig från en religiös, nej låt oss säga en andlig upplevelse.

- Nå jag är ju en av de mindre religiösa människor du kan träffa, säger han, men nog är det säkert det närmaste man som ateist kan komma en spirituell upplevelse. Den här otroliga insikten man drabbas av när man inser att allting hänger ihop.

Marcus konstaterar att han tycker om vetenskapen för att den ger redskap att förstå saker. Han var inte särskilt bra på matematik i skolan men efter skolan började han titta på böckerna på nytt och studera dem på ett sätt som passade honom. Och då plötsligt kom upplevelsen.

Känslan av förundran

- Den där känslan av AHAA - det är nästan som en kvasireligiös upplevelse. Wow, det är så här det är! Jag kan tänka mig att det är samma sak som man upplever i kyrkan när man står där med människor som tror på samma sätt som man själv och man fylls av känslan av gemenskap. Jag upplever den här känslan av att tillhöra något mycket större, hela universum. Alla atomer i min kropp har någongång tillhört en döende jättestjärna någonstans som har exploderat och spritts ut. Och miljarder år senare har de här atomerna på något sätt samlats och bildat mig. Och jag inser att jag har en kedja av generationer bakom mig som sträcker sig åtminstone fyra miljarder år bakåt. Att jag har varit i famnen på min mamma som har varit i famnen på sin mamma som har varit i famnen på sin mamma ända ner till de encelliga varelserna i urhavet. Det är väldigt stort när man på riktigt inser det här och ser sin plats i det hela. Jag tycker att det är förvånansvärt att det inte skrivs mera poesi om det här, om fysik och om rymden.

Rymden som tidsresa

Marcus har i sin artikel skrivit om nästa generations superteleskop E-ELT som man alltså har börjat bygga på berget Cerro Armazones, det kommer att bli så känsligt att vi kommer att kunna se så långt bakåt i tiden som det överhuvudtaget är möjligt att se. Ända till bara några hundra miljoner efter Big Bang, då de första stjärnorna tändes och vätedimman som genomträngde universum lättade, berättar Marcus.

Det att titta ut i rymden är ju en automatisk tidsresa, Man tittar på vintergatan som sträcker sig över himlen och där nånstans finns vintergatans centrum och det ligger tiotusentals ljusår borta härifrån och då tittar man ju tiotals tusen år bakåt i tiden... Jag konstaterar att ingen hjärna kan begripa det där. Det blir en diskussion om mysteriet med en nyfödd varelse som ju både är celler som delar sig och dna och ett under. Var går då skilnaden mellan tro och vetenskap?

- Jag ser ju inte det som så att vetenskapen måste förklara allting fast jag säger inte att den inte kan göra det nån dag. Men för mig är det inte huvudpoängen. Vetenskapen finns inte för att tränga ut alla mysterier, den finns inte här för att ta livet av den här fascinationen, den finns inte här för att göra det platt och tråkigt att se en mästerligt målad tavla. Vetenskapens uppgift är att beskriva verkligeten och att inspirera oss till att forska i alla de häftiga mysterierna och fördjupa dem och göra dem bredare och större på något vis.

"Det handlar om känslor"

Så frågar jag om vetenskap och känsla, och då tycker Marcus Rosenlund att vi kommer till pudelns kärna.

- Alla saker som är värda att förstå och värda att veta är ju sådana som du på någon emotionell nivå kan koppla till. Jag menar, det som är verkligt. Jag förstår inte nödvändigtvis alla stora och fina ekvationer men jag tycker de är vackra, det är nästan som alvers språk.

Och vetenskapen har inte heller alltid full koll, konstaterar Marcus Rosenlund. Ännu Einstein och Newton trodde att universum var mer eller mindre ett stort urverk som gick att kontrollera men sen kom kvantfysiken och i den händer det saker som på riktigt inte borde kunna hända, som inte rationellt kan förklaras. Men det betyder inte att vi inte en vacker dag kommer att kunna förklara det. Men det som är verkligt så det är verkligt oavsett om vi tror på det eller inte, vi behöver inte tro på gravitationen för att den skall fungera.

Marcus Rosenlund och Karin Kairavuo gästerna poserar Bild: Yle/Pia Abrahamsson

Den senaste veckan blev den livligaste i hela Vegatoppens historia. Lyssnarna har engagerat sig mer än någonsin och man kan också se att många av de inhemska artisterna har sina egna fans som aktiverar sig.

Jannike är fortfarande etta med låten som Elvis Presleys sista sambo skrev texten till och också i övrigt var det väldigt små förändringar på listan.

Ingen utmanare kom in den här gången och spännande blir det att se hur det skall gå för Satin Circus i Uuden Muusikin Kilpailu lördagen den 7/2. De tävlar för övrigt i samma deltävling som borgåbandet Hans on the Bass och förhandsfavoriterna Pertti Kurikan Nimipäivät. Tävlingen sänds i TV 2 med start kl 21.00. i UMK sänds lördagen den 28 februari.

Samtidigt som UMK sparkar igång så startar ju också den rullande mediacirkusen i Sverige d.v.s. Melodifestivalen. Den första deltävlingen kommer inte att sändas på SVT/Yle Fem men däremot de övriga och naturligtvis finalen som i år är den lördagen den 14 mars.

Största delen av alla föräldrar i Finland som lyfter hemvårdsstöd, hela 94 procent, är kvinnor. Endast fem procent av alla pappor är vårdlediga. Ändå visar forskning att män som varit vårdlediga är nöjda med sitt val. De tar ett större ansvar för barn och hushåll också efter att vårdledigheten är slut och de återvänder till arbetslivet.

En bra växelverkan mellan pappa och barn förstärker pappans självförtroende och parförhållandet är i regel bättre i familjer där också pappan varit hemma. Fyra av fem nyblivna pappor utnyttjar visserligen sin pappaledighet. Men i genomsnitt stannar pappan hemma 20 dagar av 54 möjliga. Då är oftast både mamman och pappan lediga samtidigt.

Varför väljer så få pappor att stanna hemma med barnen?

De vanligaste argumenten bland dagens föräldrar är att mannen har högre lön, mamman ammar och att strukturerna stöder det traditionella.

Henrik Lillqvist är privatföretagare i Karis. Han tog ut sin pappamånad med båda barnen men en längre vårdledighet var inte aktuell.

- Som privatföretagare är det inte lätt att vara borta från arbetslivet länge. Dessutom trivdes gumman bra hemma. Nu är det väl lite så att gubben skall arbeta och frun ska sköta barnen, säger han med glimten i ögat.

Trots att många pappor tar ett större ansvar vad barn och hushåll beträffar, har situationen ändrat rätt lite de 20 senaste åren. Den finländska mannens arbetsvecka är i genomsnitt åtta timmar längre än kvinnans. Var fjärde pappa med barn under två år skulle vilja arbeta deltid, men bara några procent gör det i verkligheten.

Opassande för far att knuffa barnvagnen

Pensionären Göran Wadenström, bosatt i Karis, har både fullvuxna barn och barnbarn i skolåldern. Han tycker att tiderna har förändrats till det bättre.

- Tiderna har nog förändrats från då jag var en ung pappa, för att inte tala om när min egen pappa var småbarnsfar på 1940-talet. Han kunde inte ens skuffa barnvagnen. Det passade sig inte att mannen gjorde så på den tiden.

På frågan om han kunde tänka sig att stanna hemma med barnen om han vore en nybliven pappa svarar Wadenström utan att tveka:

- Absolut. Idag skulle jag garanterat vara hemma med barnen. Därför att jag tycker att det ska vara delat ansvar. Fast själv var jag kanske inte den bästa pappan när jag hade småbarn, tillägger han.

Finland 35 år efter Sverige

I Sverige uppmuntras papporna i högre grad att stanna hemma med barnen. Av föräldrapenningsdagarna är 60 stycken öronmärkta för pappan. En fjärdedel av de svenska papporna utnyttjar de öronmärkta dagarna. Dessutom får familjen större skatteavdrag ju mer man delar lika. I Finland är andelen hemmapappor nu på samma nivå som i Sverige för 35 år sedan.

Sakta men säkert håller attityderna till vårdlediga pappor på att ändras också i Finland. Debatten om att öronmärka en del av föräldraledigheten för papporna är aktuell också här. Men jämfört med vårt västra grannland ligger vi långt efter.

Källor: FPA, Statistikcentralen med flera.

Vad tycker du att borde göras för få flere pappor att stanna hemma och vårda barnen på heltid? Kommentera gärna nedan.

Mera om ämnet hör du i Familjeliv lö. 7.2.2015 kl. 9:03, repris må. 10.2 kl. 11:03.

Alla hjärtans dag till ära vill vi på Svenska Yle veta hur du träffade din stora kärlek. Nedan kan du läsa historien om hur signaturen EG träffade sin fru Tove för fyrtio år sedan.

"Det är tidigt 70-tal, jag sitter och metar abborrar på vår brygga i den östnyländska skärgården. Det är veckoslut och därmed också dans i Kabböle. Eftersom jag har ett par mer eller mindre misslyckade förhållanden bakom mig har jag kommit till den mogna insikten att det där med fruntimmer är en överskattad företeelse. Ingen dans i kväll för mig alltså.

Då kommer en liten roddbåt över viken, framförd av två bikiniklädda unga damer som hälsar vänligt. Den ena flickan känner jag väl, det är grannens Maja, lillasyster till min bästa vän i viken, Kalle – en flicka jag alltså känt i hela mitt liv. Den andra är en ny bekantskap som visar sig heta Tove, också hon välväxt och söt i bikini.

Flickorna lägger fram sitt ärende som naturligtvis rör just Kabböledansen. Toves mor har ställt ett ultimatum angående kvällen: flickorna får under inga omständigheter på tu man hand ta sig till Kabböle, det krävs en manlig följeslagare. Nu är det så tokigt att brodern Kalle som normalt brukar stå för den nödvändiga logistiken i dylika fall just denna helg inte har fått permission från Dragsvik där han avtjänar sin värnplikt. Flickorna menar således att skjuts till och från Kabböle skulle vara på sin plats.

Nå, man är ju inte dummare än att man kan ompröva tidigare negativa beslut angående Kabböledansen och utan desto mer tvekan volonterar jag som skjutskarl och kanske också som danskavaljer.

Kvällen blir helt lyckad trots att Tove träffar en annan kille från hemviken, också han är beredd att stå för nattens hemtransport visar det sig. Jag blir tvungen att med en viss skärpa förklara för Tove att om hon nu kommit till dansen med mig, så är det nog också jag som står för hemtransporten. Dessutom hade vi redan tidigare kommit överens om att jag nästa dag skulle titta upp på eftermiddagskaffe hos henne och därmed fördjupa den inledda bekantskapen.

Och på den vägen är det. Om inget oförutsett inträffar firar vi vår fyrtionde bröllopsdag nu sommaren 2015 och apropå det ägnar jag då och då min svärmor en varm tanke."

Dela med dig av din historia i fältet nedan och var med och sprid kärleksinspiration i Svenskfinland!

Som vanligt ska det surfas mellan högt och lågt.

Är det till exempel vettigt att använda sig av Wilma - skolornas rapporteringssystem om eleverna?

Ismannen Ötzi använde (kanske) akupunktur!

Ska freden komma till östra Ukraina nu när det blir toppmöte i Moskva?

Överdiagnostiserar vi (och läkarna) oss själva?

Detta och mycket mer då filosofen Joel Backström och journalisten Paula Salovaara möts i studion med Magnus Londen som programledare. Jeanette Björkqvist njuter fortsättningsvis av solen lååångt borta.

Radio Vega fre kl. 15.03 (repris fre kl. 22.15).
Yle Fem sö kl. 15.05.
Livestream med bild (ovan).

En stor del av barnen på Haiti börjar skolan men tvingas ofta avbryta sin skolgång då det kostar för mycket. I Finland lever en tiondel under fattighetsgränsen. För dessa två mål samlas pengar via Gemnsamt ansvar i år.

Omkring tolv procent av Finlands befolkning lever under fattigdomsgränsen. För en ensamstående betyder det 1170€ netto/månad. För en familj med två vuxna och två barn under 14 år var inkomstgränsen cirka 2 449 euro/mån. För dem är det ofta svårt att ens kunna tillfredställa de grundläggande behoven: mat, kläder och tak över huvudet.

Via insamlingen Gemensamt ansvar går man in för att utvidga Helhjärtat-tjänsten nationellt så att de som behöver hjälp och frivilligarbetarna ska hitta varandra. Tjänsten samlar alla typer av frivilligarbete som finns tillgängliga på olika orter, och via tjänsten kan man också be om hjälp. Helhjärtat-tjänsten fungerar för tillfället på ungefär 30 orter.

Skolan ofta för dyr för Haitibarnen

I Haiti börjar nästan 80 procent av barnen i skolan. Endast en fjärdedel av barnen fortsätter högstadiet. Majoriteten av skolorna är privata, och skolavgifterna är så höga att de fattiga familjerna inte har någon möjlighet att bekosta barnens skolgång – största delen av haitierna lever trots allt på mindre än två dollar om dagen. Många barn tvingas sluta skolan alltför tidigt.

Utan utbildning finns det just inget hopp om ett bättre liv. Arbetslösheten är ett stort problem, och värst utsatta är de outbildade ungdomarna.

I det haitiska samhället, där man under tiotals år kämpat med våld, förtryck, korruption och naturkatastrofer, vill man få en förändring till stånd. Landet har ett skriande behov av unga och driftiga krafter, som skulle kunna skapa en produktiv företagsverksamhet och service samt en fungerande och jämlik samhällstruktur.

Stöd insamlingen

via donationstelefon:
0600 1 7010 (10,26 € / samtal+lpa)
0600 1 7020 (20,28 € / samtal+lpa)

via nätbank:
webbsidan för Gemensamt ansvar

via bankkonto:
Nordea FI16 2089 1800 0067 75
Aktia FI82 4055 0010 4148 41

Insamlingen startar fredagen den 6.2 kl 19.30

Kvinnorna skulle ha ett betydligt lättare liv både hemma och i arbetslivet om de skulle uppmuntra sina män att stanna hemma och vårda barnen. Det här anser Olle Stenius som själv är hemmapappa med sina knappt två år gamla tvillingflickor.

Bara fem procent av alla finländska föräldrar som är vårdlediga med sina barn är män. I Sverige är andelen hemmapappor betydligt högre. Där utnyttjar en fjärdedel av papporna möjligheten till vårdledighet.

Olle Stenius och Simon Enqvist hör till undantagen bland papporna i Finland. Båda två är tvillingpappor och vårdlediga på heltid med sina barn.

Vi män är kanske lite bekväma också. Vi räknar inte med att behöva vara hemma.

- Det var ganska tufft i början. När min fru var hemma med barnen hade hon koll på allting. Nu är det nästan tvärtom, nu är det jag som packar skötväskan, säger Enqvist.

Det föll sig naturligt för Enqvist att stanna hemma med barnen. Både han och hans fru studerar så de är vårdlediga varsitt läsår.

- Jag vill vara en del av barnens liv - därför stannar jag hemma. Studierna får jag nog gjorda ändå, men barnens uppväxt vill jag inte missa.

Pappan illojal om han stannar hemma

Innan Olle Stenius blev vårdledig arbetade han i Sverige. Den offentliga debatten kring pappans roll som vårdare ligger på en helt annan nivå där än i Finland, menar han.

- Nästan utan undantag talar man här om mammaledighet när man menar föräldraledighet. Här lever vi i ett samhälle där ingen riktigt anstränger sig för att ändra på situationen. Attityden i samhället är lite den att man anses illojal mot sin arbetsgivare om man tar ut föräldraledighet som man. Det är ju inte konstigt att det blir ojämlikt på arbetsmarknaden, säger Stenius.

Våga släppa ansvaret

Simon och Olle har numera full koll på alla barnprylar och tidtabeller. två pappor och fyra barn sitter på soffan och läser Bild: Annika Sylvin-Reyter, Yle

Varför så få finländska pappor stannar hemma med barnen utöver pappamånaden har flera orsaker anser tvillingpapporna.

- Gamla vanor från egen barndom spelar in. Det är säkert många som inte haft sin pappa hemma och då känns det naturligt att det fortsätter, säger Stenius.

- Vi män är kanske lite bekväma också. Vi räknar inte med att behöva vara hemma, tillägger Enqvist.

Både Enqvist och Stenius har fruar som uppmuntrat dem att vara vårdlediga på heltid. De hoppas att allt fler kvinnor vågar göra det samma och släppa ansvaret som den huvudsakliga vårdaren.

- Det kan vara tungt för en mamma att ge över ansvaret åt en annan, hon är så inne i rollen. I det långa loppet skulle kvinnorna ha det mycket lättare både hemma och i arbetslivet om de uppmuntrade sina män att vara hemma med barnen, säger Stenius.

Läs också:
Hemmapappan - fortfarande ett undantag

Det är inte bara barn och unga som blir glada och harmoniska av att färglägga bilder. Maria Ljungeld har tecknat färgläggningsbilder för vuxna som en del av hennes eget välbefinnande sedan hennes dotter var nyfödd.

Maria Ljungelds började teckna färgläggningsbilder då hennes dotter var baby och hon behövde något att sysselsätta sig med under de få lediga stunder som småbarnslivet erbjuder. För henne har det inneburit ett andningshål i den stressiga vardagen som ger utlopp för hennes kreativitet och intresse för det estetiska.

- Det började med att jag själv hade en önskan om att börja färglägga och då jag kollade runt på nätet efter bilder var det inte riktigt något som fastnade så då började jag rita själv. Sen då jag ritat bilderna var jag dock redan så bekant med bilderna att jag inte var så tänd på att färglägga dem själv så då tänkte jag att kanske andra har lust att göra det istället och det blev starten till min hemsida.

Maria Ljungeld tecknade en färgläggningsbild till Radio Vegas lyssnare. Maria Ljungeld gör färgläggningsbilder för vuxna. Bild: Maria Ljungeld

På sin hemsida Blackwhitemustard.com har Maria publicerat tio färgläggningsbilder som är gratis att ladda ned och färglägga för den som känner sig manad. Varifrån kommer teman till bilderna?

- Det är inte alltid som jag ens själv vet vad som kommer att hända då jag fattar tuschpennan men ibland har jag en vision. Idéerna kommer ofta på mina vagnpromenader då jag ser olika saker som sedan ger mig inspiration till en ny teckning.

Tecknandet är meditativt

För Maria är tecknandet meditativt och ett sätt att uttrycka sig. Då hon börjar rita eller färglägga tänker hon bara på det och tränar sig själv i att fokusera och koncentrera sig på en sak, något som kan vara knepigt för många i vår hektiska värld med alla dess intryck.

Det är inte så enkelt som det låter att bara sätta sig ner och rita men sen då man lyckas är det ju fint, det väcker kreativiteten och man mår bra

- Jag tror att det kan vara svårt för ganska många, det är inte så enkelt som det låter att bara sätta sig ner och rita men sen då man lyckas är det ju fint, det väcker kreativiteten och man mår bra.

Att färgläggning har en lugnande effekt på psyket är inget nytt under solen. Psykologen Carl Jung använde redan i början av 1900-talet färgläggning som en del av terapi då det är ett sätt att komma i kontakt med sina känslor och man t.ex. kan analysera vilka färger man spontant använder.

- Även för mig är det meditativt och jag lär saker som mig själv. Bilderna är Mandala-formade, d.v.s. allt upprepar sig fyra gånger. Mina misstag syns på bilderna men det är helt okej, jag har försökt börja släppa taget om min egen perfektionism.

Framtidsplaner?

- Mitt delmål är att kunna göra en väggkalender för 2016 med bilder som folk får färglägga själv och vinsten av försäljningen skulle gå till välgörande ändamål. Sedan skulle jag såklart gärna vilja utveckla detta och i framtiden göra riktiga målarböcker.

Maria Ljungeld gästade Lördax-studion 7 februari 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki. Hennes bilder kan avgiftsfritt laddas ned HÄR.

Varför är ”Fifty Shades of Grey” årets mest hypade film? Filmpodden är här! Kia Svaetichin, Ida Henriksson och Stefan Brunow snackar om hela uppståndelsen kring filmen som har världspremiär idag och Finlandspremiär på fredagen. Varför vill alla se denna film och är den ens sevärd? Lyssna på filmpodden så vet du!

Grådaskiga nyanser av sex

Radioredaktören Ole Holmberg har avlidit efter en längre tids sjukdom.

Han arbetade under en lång tid för Svenska Yle med musik- och kulturprogram.

Holmberg blev 63 år gammal.

Är du singel och tycker att det skulle kännas bra med en partner som också är intresserad av kultur, konst och historia? Nu har du chansen att hitta likasinnade. På Alla hjärtans dag ordnas en Singelkväll på Nationalmuseet i Helsingfors.

Kanske hittar du din själsfrände i samband med rundvandringen och de blinddejter som ordnas? I Nationalmuseets verkstad Vintti kan man sedan testa vad en eventuell partner går för, berättar Pepita Ehrnrooth-Jokinen.

Konkurrensen vässar kreativiteten

Tävlingen mellan museerna är hård idag och därför måste museerna ordna evenemang som passar olika åldrar. Singelkvällen på Nationalmuseet är en av dessa publiksatsningar.

Pepita Ehrnrooth-Jokinen är servicekoordinator på Nationalmuseet och påpekar att dessa evenemang är jätteviktiga.
-Numera räcker det inte med någon pysselkväll en gång per månad, säger Pepita Ehrnrooth-Jokinen.

Vigselringar och finanser

Kärlek är en röd tråd genom hela rundvandringen på Alla hjärtans dag och den är uppbyggd av beståndsdelar som är viktiga i ett förhållande.

Singlarna måste ta sig förbi Emil Wickströms grymma björn men efter den är det fritt fram att mingla nationalmuseet, Emil Wickström Bild: YLE/Marit Lindqvist

I skattkammaren kan man beundra ringar och samtidigt passar det kanske att reda ut partnerns finansiella situation. Sådant var ju också viktigt historiskt sett.

Testa kunskaperna hos partnern

Om man hittar en bra person så kan man pröva på att bygga ett hus tillsammans i verkstaden och då ser man om personen man hittat kan någonting – och det är ju allmän känt att ett förhållande som klarar av ett husbygge klarar det mesta.

Utmanar singelkryssningar

-Singelkryssningar och singeldanser är vanliga vid det här laget, men singelkvällar på museum hör till ovanligheterna, säger Pepita Ehrnrooth-Jokinen, som också väntar sig att kvällen blir en succé. Folk brukar dyka upp när olika evenemang ordnas. Människor som tycker om att gå på museum och tycker om historia och kultur samlas nu på ett ställe.

Ja eller nej?

Om dejten inte lyckas så kan man avsluta vid en bibelbild över den sista domen från 1630-talet. I närheten finns också Gustaf Mauritz Armfelts duellpistol. Det är ett bra ställe att bestämma om det blir ja eller nej till en fortsättning på förhållandet.

Match made in Museum! ordnas på Alla hjärtans dag, lördag kl. 18-21.

Det finns över en miljon singelhushåll i Finland. En del av singlarna är helt nöjda med att inte ha en partner och bo ensamma, medan många gärna vill hitta en partner.

Men också bland dem som skulle vilja hitta kärleken, är det få som har tid för det och gör sig tillgängliga, visar Väestöliittos undersökning.

40 singlar i åldern 27 till 54 svarade på Väestöliittos undersökning, medelåldern var 34 år. Alla som svarade vill hitta en partner, men uppgav samtidigt att under tio procent av deras tid är sådan då de har möjlighet att hitta någon att dela livet med. Annars tillbringar de tiden på jobbet, hemma eller i samma slutna vänskapskrets.

- Många som svarade på enkäten tänker att de kan hitta någon på internet, på Tinder, på dans eller någon annanstans. Men då man börjar titta på deras tidsanvändning finns det nästan ingen tid då de är tillgängliga för möten med nya människor, berättar Heli Vaaranen, som forskar i parförhållanden och är chef för familjecentret vid Väestöliitto.

Vill man träffa någon, så borde man vara tillgänglig

De som svarade på enkäten fick kryssa för flera alternativ. 60 procent trodde att det var möjligt att hitta en patner ute i nattlivet, 50 procent trodde på Tinder, 55 procent på andra forum för nätdejting än Tinder och 50 procent trodde på en bestående jobbromans.

"Nolltid"

Väestöliitto får en massa frågor från människor runt om i landet och en vanlig fråga som folk funderar på är att de inte hittar nån partner. Heli Vaaranen kallar den tid som singlar inte är tillgängliga för att träffa någon för "nolltid".

Men hur ska man då göra om man inte vill bygga sitt liv enligt att man ska hitta någon, utan vill fylla sitt liv med andra meningsfulla saker?

- Vill man träffa någon, så borde man vara tillgänglig. Jag tror på sannolikhet: om vi rör oss mycket ute i olika cirklar, är öppna för nya möten, om vi pratar med människor vi inte känner, bjuder på bio och kaffe och går och dansar, så finns det helt enkelt mycket fler möjligheter att träffa någon.

Dålig ekonomi

Väestöliittos undersökning visade att folk rör sig ganska lite och träffar andra människor ganska lite, och är tillgänliga för nya möten i ganska liten utsträckning. Det som bekymrar Heli Vaaranen är att många singlar sade att de inte har så mycket pengar för att gå ut och ha hobbyer.

- Det är ganska dyrt att leva ensam. Vi borde forska mycket mer i singlar och deras rättigheter och deras ekonomi.

Folk har i dagens läge ganska lite tid även om de inte har familj och då man har tid vill man ju gärna träffa sina nära vänner och satsa på de hobbyer man har. Hur ska man dessutom hinna springa ute och träffa nya människor?

- Man borde ingenting, utan får göra precis som man vill. Men tiden går hela tiden och vill man träffa någon så kan man kanske lite beakta det. Jag skulle tro att man kan ha tid för allting. Lite för romanser, lite för vänner och lite för hobbyer. Men många tycker att vi bara har tid för vänner, jobb och familj.

Begreppet ”nolltid” upplevs också som provocerande, någon som svarade på formuläret tyckte inte om att man indikerade att hens tidsanvändning kan vara orsaken till att hen inte har någon partner.

- Det är ungefär hälften som gillar det och hälften som inte gör det. Men jag vill titta på begreppet i relation till målet. Om målet är att hitta en partner, så finns det nolltid då man inte ens förösker hitta någon.

Romantiker

Heli Vaaranen säger att hon tror på sannolikhet, men ofta sägs det ändå att man träffar någon när man minst anar det och inte när man förösker.

- Jag tror inte att någonting bara magiskt blir till när vi sitter och väntar på att något ska hända. Vi borde vara tillgängliga och synliga och vi borde titta andra i ögonen och ge en signal om att ”här är jag och jag är tillgänglig”.

Det är en ganska pragmatisk bild av att hitta kärleken som Heli Vaaranen målar upp. Är det kanske så att vi har en för romantiserad bild av hur det går till då man träffar någon?

- Jo, vi är romantiker och speciellt vi kvinnor. Jag tror att en orsak till att vi sitter hemma och väntar är de sagor om prinsessor vi hör i barndomen. Att med hjälp av magi så hittar någon oss hemifrån. Men tyvärr är det så att i det riktiga livet måste vi vara där ute och säga ”Hej, vill du gå på kaffe?”.

Barnen kommunicerar allt mer via chatprogram som Whatsapp. Men kommunikationen kräver färdigheter barnen ännu inte behärskar. Missförstånd, gräl och utfrysning sker lätt. Skolan kan inte blunda för det som händer på barnens fritid, säger läraren Anna Schultz.

Att handleda barnen och ge dem verktyg i att klara av samspelet på de sociala medierna är lika viktigt som vilket annat skolämne som helst. När Anna Schultz, lektor i musik och pedagogisk ledare för lågklasserna i Åshöjdens grundskola i Helsingfors, åkte på lägerskola förra hösten med de nuvarande femmorna och sexorna blev chatprogrammet Whatsapp populärt bland barnen. Med hjälp av applikationen kan man gratis skicka och dela text-, bild-, och ljudmaterial med en viss grupp användare.

Barn behöver verktyg för att klara av spelreglerna på Whatsapp, anser läraren Anna Schultz. kvinna står vid fönster bredvi en julstjärna som lyser Bild: Nina Sederlöf/YLE

- Eleverna skapade olika grupper och det blev mycket chattande mellan rummen. I stället för att sitta i brasrummet satt de på sina rum och chattade med varandra. Ganska snabbt blev vissa lämnade utanför. Maktspelet ledde till utfrysning, berättar Schultz.

What´s up på Whatsapp?

Hon insåg snabbt att något måste göras med en gång och att barnen behöver vägledning i hur man handskas med den här typen av kommunikativa utmaningar.

- Vi pratade om att alla måste få vara med, hur man beter sig i grupp och tar hänsyn till andra. Samma regler gäller också i det verkliga livet, säger Schultz.

Femte- och sjätteklassarna i Åshöjdens grundskola gillar att chatta. Barn i 12-års åldern samlas i en musikklass Bild: Nina Sederlöf/YLE

Dagens unga söker sig allt mer till intressestyrda grupper där man kan kommunicera och dela information. Det är viktigt att vara delaktig i olika forum på nätet och hitta samhörighet med likasinnade.

Men det som händer på fritiden syns också i skolan menar Anna Schultz.

- Jag tror inte att skolan kan stänga öronen och tänka att det här är något som händer på fritiden, det fungerar inte så. Barnen kommer hit på morgonen och blänger på varandra. Någon är ledsen eller helt tyst och så kommer man inte vidare.

Barnen behöver verktyg

Femteklassaren Ronja Aromaa tycker att det är bra att man pratat om de här sakerna i skolan.

- När vi pratade om det här i klassen så kom det fram att ganska många haft problem på Whatsapp. Det kunde handla om missförstånd, svordomar eller att en och samma person skickade massor av meddelanden till gruppen och förstörde genom att spamma.

Klasskompisen Ingrid Lindberg tycker också att det är bra att ventilera de här sakerna med en lärare i skolan.

- Hemma kan det vara svårt för föräldrarna att veta vem som är med i gruppen och vem som är utanför. Föräldrarna kan ju inte hitta på reglerna. Det är lättare om vi gör det tillsammans i skolan.

Föräldrarna bör hänga med

Trots att Anna Schultz i skolan valt rollen som bollplank och medlare i frågor kring kommunikation och chattande, anser hon att föräldrarna likväl bör ta sitt ansvar i frågan.

- Jag tror det är bra att föräldrarna sätter sig in i vad det hela går ut på och känner till var ungdomarna rör sig. Var nyfiken, visa intresse och hjälp barnen att sätta gränser på hur mycket de får chatta och engagera sig.

Gemensamma spelregler

Tillsammans med eleverna har Anna Schultz utarbetat muntliga överenskommelser om vad som är okej och inte är det på Whatsapp (se faktarutan intill). Ju mer barnen diskuterar och reflekterar över de här sakerna med en vuxen desto vanligare blir det att de själva klarat ut sina missförstånd.

- Ofta kommer barnen och berättar att de lyckades reda ut ett gräl själva, den här gången behövde vi inte din hjälp kan de säga. Jag ser att det börjar löpa bättre och bättre. Det positiva överväger och det är därför de vill vara med, säger Schultz.

Läs också:
Yles nyheter nu via Whatsapp

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Precis som det skall vara är det stor bredd på musiken. Det gäller såväl musikstilar som geografisk härkomst. Här är bl.a. Irland, Barbados, Danmark, Sverige och Österbotten representerade. Mycket nöje!

Ola Salo / Go On Go On

Ola Salo är naturligtvis mest känd som sångaren och frontmannen i numera avsomnade The Ark. Men han har även uppträtt som musikalartist i bl.a. Kristina från Duvemåla, Spelman på taket och Jesus Christ Superstar. Ola Salos solosingel Go On Go On påminner så pass mycket om gamla goda The Ark att även de fansen torde gilla detta.

Ellie Goulding / Love Me Like You Do

Som bäst arbetar den oerhört populära engelska artisten Ellie Goulding med sin emotsedda tredje platta. Men den här singeln är plockad från soundtracket till den omtalade amerikanska erotisk-romantiska dramafilmen Fifty Shades of Grey som precis haft premiär.

Markus Lytts / Angel From The Past

Kommer detta verkligen från Österbotten? Ja, det gör det verkligen. Men skådespelaren och sångaren Markus Lytts från Vasa får tankarna att gå till musik från såväl Sverige som Storbritannien.

Hozier / Take Me To Church

Irland är ju känt för sitt rika musikliv som gett världen massvis med fin musik. Hozier (Andrew Hozier-Byrne) fortsätter den traditionen med denna ödesmättade soulaktiga melodi. Texten handlar om Hoziers tankar om den katolska kyrkans syn på homosexualitet som Hozier anser vara alltför inskränkt. Take Me To Church har blivit en stor hit världen över och var även nominerad för en Grammy i kategorin Årets Låt.

Rihanna, Kanye West, Paul McCartney / FourFiveSeconds

Vad får man om man kombinerar Barbados, USA och England? Jo, en smått osannolik trio världsartister och en given jättehit för Rihanna, Kanye West och Paul McCartney. Dessutom har hela nio personer varit med om att skriva låten (bl.a. West och McCartney), så då kan det ju inte bli dåligt. Och det är det verkligen inte. Långt ifrån.

David Myhr / Vänta inte på mig

Tidigare hittade man David Myhr i det svenska popbandet The Merrymakers. Men efter att de splittrats år 2010 har David Myhr satsat på en solokarriär. Vänta inte på mig är en låt från soundtracket till den svenska romantiska komedin Micke & Veronica med bl.a. Izabella Scorupco och David Hellenius.

Kim Larsen & Kjukken / Ind i mørkret

Den 69-årige Kim Larsen är tvivelsutan Danmarks rockkung nummer ett. Han slog igenom med Danmarks mest legendariska rockband Gasolin' år 1971. De var även mycket populära i Norge och Sverige. Efter att Gasolin' slutat år 1978 har Kim Larsen ägnat sig åt en solokarriär som varit mycket framgångsrik. Ind i mørkret är hans senaste singel. Låten är skriven av Kim Larsen och finns med i den kommande danska filmen Mennesker Bliver Spist av Erik Clausens.

Radio Vegas spellista på Spotify:

Engagemanget på Vegatoppen fortsätter att växa både bland lyssnarna och gruppernas och artisternas egna stödtrupper. Men överlägsen etta är fortfarande Jannike med Hallowed ground.

Också i övrigt är hela listan helt intakt vilket betyder att ingen av utmanarna lyckades komma in denhär veckan. Som jag konstaterade senaste vecka så startade både UMK (Uuden Musiikin Kilpailu) samt Melodifestivalen och de som pendlade mellan kanalerna eftersom programmen sändes samtidigt så kunde bara konstatera att då det gäller uttagningen till stora tävlingen d.v.s Eurovision Song Contest, så är skillnaderna mellan länderna ganska stora. Det gäller både stil och förverkligande.

Och med det inte sagt att någondera skulle vara sämre än den andra. Glädjande var att Satin Circus gick till finalen och det skall bli intressant att se hur det går för Pertti Kurikan Nimipäivät som också gick till final från första uttagningen. Gruppens medverkan i tävlingen har redan rönt stort intresse i internationella medier. Kan det vara ett nytt Lordi-fenomen på kommande? Finland skulle igen komma med en överraskning som blir en röstmagnet?

I Melodifestivalen så sopade Erik Saadé och Jessica Andersson bokstavligen golvet med de övriga och Saadés låt är så otroligt stark att den hör nog till topp-tre i år i Sverige.

Utmanare på Vegatoppen den här veckan är Helen Sjöholm, Kelly Clarkson, Terese Fredenwall och Maroon 5.

Svensk-finländska bandet UnU, eller YouAndYou, satsar på både fiol och bouzouki när de gör countrymusik på svenska. Influenserna kommer från country, blues och folkballader plus grekiskt inspirerad dansmusik. Lägg steel guitar och stämsång därtill och du har ett band med en helt egen repertoar och ett eget sound. UnU utmanar dansvännerna i Finland med Lyckostigen.

UnU bildades för 5 år sedan av Uffe Nylund, känd från finlandssvenska dansbandet Canyons en gång i tiden. För ett par år sedan anslöt Håkan Streng som sångsolist och gänget gjorde en revival av danslåtarna på albumen Med dig i mina armar 1 och 2.

En av låtarna, Möte i gränden, gjorde succé på Danslistan och Håkan Streng åkte in i hedersklubben Guldklassen ifjol.

De övriga i UnU är Gerd Nyholm på sång, fiol och bouzouki samt Uffe Edefuhr på steel guitar och bouzouki. Edefuhr från Sverige har ett förflutet i Hasse "Kvinnaböske" Anderssons band.

Nu har UnU släppt en singel med två nyskrivna låtar, bägge skrivna av Uffe Nylund och Håkan Streng.

Lyckostigen, som enligt upphovsmännen är en liten opretentiös berättelse om hur kärleken ger oss vingar, utmanar på Danslistan.

Det går bra för de finlandssvenska dansbanden på Danslistan just nu. Tommys fortsätter i topp, medan Helène Nyberg ligger tvåa och San Marino & Linda på tredje plats.

Förutom UnU utmanar nu Wizex och Bo Göran Svensson. Den senare också han med countrylåten My ears should burn i egen översättning till svenska.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Då jag, lätt överviktig och försjunken i djupa tankar, tar mig upp för trapporna till övre våningen på Yle Västnylands redaktion överrumplas jag av en stor spegel. Utan någon förvarning ser jag en tant komma emot mig. En tant som påminner väldigt mycket om min moster.

Samma tant möter mig i spegeln då jag mitt i en inspirerande diskussion med mina femton år yngre kolleger går på toa. Missförstå mig inte. Jag är inte alls obekväm med min ålder, tvärtom! Just nu vill jag leva, för att citera Tomas Ledin. Men situationen väcker tankar hos mig om det här med hur man uppfattar sig själv. Och hur man tror att andra uppfattar en. Hur skapar man sin jagbild och hur förändras den? Är det åldern som inverkar eller en förändrad livssituation? Och kan det medvetna jaget till och med vara ett hinder för verklig närvaro?

Omgivningen som spegel

Jag tror jag var tolv då jag gick förbi en lekplats och en liten flicka ropade "kan tant komma och ge fart". Hon satt i gungan och väntade. Det var första gången jag kommer ihåg som jag såg på mig själv s.a.s. utifrån och blev medveten om att ett betraktande öga kanhända ser något annat än jag själv.

Det här är ju vardag. Både verkliga människor och reklamens och filmens idealbilder skapar roller för hurdan man är, eller borde vara. Sociala medier är en obönhörlig arena för bedömningar av självet. Duger mitt utseende och är jag tillräckligt smart och slagfärdig? Är mina foton snygga? Mina aktiviteter häftiga? Hur uppfattar andra mig?

Vem är jag? Är jag den som mina föräldrar såg eller hoppades på att jag är? Är jag den som lärarna och cheferna bedömer? Har jag rätt utstålning? Räcker jag till? Är jag tillräckligt intelligent, flitig, intressant och attraktiv?

Sociala roller är också ett sätt att definiera sig. Jag är yrkesarbetande/ hemmaförälder/ arbetslös/ studerande/ pensionär.. Ung, vuxen, medelålders, gammal? Finlandssvensk, invandrare, rom, adopterad. Med rollen följer omgivningens förväntningar och kanske en uppfattning om mig själv. Också politiska eller religiösa tillhörigheter är ett sätt att skapa och visa sin identitet, såsom sexualiteten och civilståndet. Är jag en annan som frånskild än jag var som gift? Definierar och tolkar omvärlden mig annorlunda? Beter jag mig och tänker jag annorlunda om rollen ändras?

"Att gräva sig själv i napan"

Det var ett nedsättande omdöme om den våg av olika terapeutiska strömmar som spred sig under de sista decennierna av nittonhundratalet. Woody Allen sökte sig själv i terapeutens soffa, människor gick sönder i sensitivity training eller hittade sitt primalskrik och bortträngda smärta. Många människor värjde sig mot andras behov att söka sig djupt in i sig själv med hjälp av terapi. I dag är det väl mera accepterat att människor söker hjälp i att hitta sig själva. Ofta är det ju frågan om att hitta ett sårat jag och orsaker till att man inte blivit sedd och bekräftad.
Men fortfarande är det ju ett sätt att definiera sig via omgivningens speglingar. Jag funderar hur det är möjligt att nå en jagkänsla utan att spegla sig mot andra..

Hittar jag Zen?

"Genom att glömma sig själv så hittar man sig själv" säger den helige Franciskus och barmhärtighet och ett arbete för andras väl kan säkert vara en väg till frid i själen. Jag tänker också på olika slag av medveten närvaro och stillhet. Mindfullness, yoga, meditation och bön kan alla hjälpa till att skala av lagren av förhandsuppfattningar, förväntningar, borden och måsten och oändliga tolkningar och tankar. Hittar jag det sanna jaget i tankens stillhet?

Eller finns friheten i kroppens ansträngning? I den flow som uppstår då löpandets jämna lunk skapar alfavågor i hjärnan eller då man övar en rörelse till perfektion. Någon orsak måste det finnas till att allt flera springer maraton. Antar jag.

Tillbaka till moster

Så jag står alltså framför spegeln och blir medveten om hur jag eventuellt uppfattas av andra. Såsom jag uppfattade moster då i tiden.. Men samtidigt står den unga ivriga programledaren i mig där bredvid och svämmar över av tankar och planer. Vilkendera är jag, eller är jag kanske båda?

Gamla vänner och släktingar har sett mig under lång tid och de kanske ser mig på ett annat sätt än de jag nyligen lärt känna. Jag ser också andra i olika perspektiv. Och min uppfattning om mig själv är en annan nu än för tio, tjugo år sen. Men ändå är jag väl densamma längst inne fast åren och livet formar och bearbetar mig? Det hoppas jag kanske.

Vad väcker de här funderingarna hos dig som läser? Tror du det finns ett jag som är bestående? Personligheten, essensen av självet, det som leder till de olika val i livet som formar personen. Finns alla våra åldrar och roller kvar inom oss och syns dom i spegeln?