Utevistelse på dagen, tydliga rutiner, mörker på natten och att få sova bredvid föräldrarna får småbarnen i Svenskfinland att sova bättre på natten. Vissa hävdar att man bara måste stå ut med att småbarn inte sover så bra. Familjeliv bad om publikens bästa sömntips för småbarn, här ett urval:

På dagen är det att ha barnet ute! På natten...tja, där väntar jag på tips från er, om vi säger så.

Mörker! Bra gardiner och skärmar om man bor smått.

Rutiner, speciellt kvällsrutinerna.

Vår baby vaknade tolv gånger per natt. Först i sjukhusets sömnskola lärde hon sig sova ordentligt. Det gick på två dygn.

Kanske också ta ner förväntningarna, särskilt när det gäller barn under ett år.

Kolla att de inte har förstorade nästonsiller! Våra pojkar vaknade hela tiden pga det (hjärnan får inte tillräckligt med syre och väcker en) men blev opererade vid två och ett halvt och började sova fint!

Mycket ute och tydliga rutiner. Ifall våra kvällsrutiner kastar 30 min har vi kaos, men om vår 2,5 åring ligger i sin säng kl 20 så funkar kvällsnattningen fint .

Mörkläggningsgardiner har fungerat hos oss. Sedan är ju barn så otroligt olika då det gäller sovandet. Vårt första barn sov sin första hela natt vid fyra års ålder, medan det andra barnet gjorde det vid sex veckor.

Sänk förväntningarna på både föräldrar och barn! Barn sover i kortare cykler än vuxna. Vi sov 5 pers och en katt i dubbelsängen förra natten. Ibland får man ge lite efter om alla ska få sova tryggt och skönt.

Stor säng där hela familjen får sova om inte egna sängen går! Så har vi gjort och en dag bad de sig själva till sin egen säng! Har alltid sovit gott! Även om vi gått emot normen och alla böcker.

Ordentligt med käk på kvällen, sval och frisk luft i sovrummet och mörkläggningsgardiner året runt.

För små barn är sömn oftast väldigt naturligt då ingen hunnit problematisera det. Föräldrar borde undervisas i betydelse av sömn och återhämtning på samma sätt som angående kost och motion. Det är nämligen inte bara kvantiteten utan uttryckligen kvaliteten (bla. sömnens och sömncyklarnas struktur) som är avgörande med tanke på ork, välmående, inlärning o tom. psykisk hälsa. Ofta stöter man på konstiga nedärvda (?) trossatser om hur barnet förväntas prestera sin sömn, men i dagens läge är det också allt vanligare att använda sig av moderna babymonitors (i stil med www.beddit.com) för att kunna bättre förstå o läsa sig in på också barnens sömn.

Mörkt i rummet. Mörka gardiner så dom inte vaknar genast på morgonen. Och förstås att låta barnen sova tillräckligt. Tolv timmar per natt är normalt för en sex- sjuåring.
Den mindre brukar vi bara lägga i sin säng och säga tutituti åt. Den större får en godnattsaga och sen gonatt. Båda sover i mörka rum och vaknar sen 7-8 tiden. Inga tricks har behövts hittills.

Läs också: Bättre sömn med strikta rutiner
Hör mer om småbarns sömn i Familjeliv i Radio Vega 31.1.2015 kl. 9:03 och 2.2 kl.11:03

Naomi Klein ställer i sin bok ”This Changes Everything” obekväma frågor om den globala fossilindustrin. Men den här gången ställer hon producenterna, inte konsumenterna till svars. Anna Dönsberg har läst Kleins senaste bok.

Det räcker inte med att vi frågar varifrån bensinen kommer, om den kommer från politiskt instabila områden, som t.ex Nigeria. Nej, Kleins mål är inget mindre än ett globalt avskaffande av vårt beroende av fossila bränslen och en jämnare fördelning av världens tillgångar.

Klimatförändringen kan hjälpa oss nå en hållbarare och rättvisare värld, hävdar hon. Målet är att få oljebolagen att sluta utvinna det som förpestar vår atmosfär ur jorden. Vi står inför ett vägskäl där vi antingen kan välja att gå i kapitalismens ledband mot barbariskt kaos eller kämpa för en bättre värld med global, hållbar välfärd. Vägen dit blir inte lätt, men alternativet är en planet obeboelig för människor.

Motståndets ikon

Naomi Klein ger, som i sina tidigare böcker Stängsel och öppningar, No Logo och Chockdoktrinen, en pedagogisk helhetsbild av ett fenomen och uppmanar till motstånd.

I This Changes Everything visar hon hur samma tendenser dyker upp på olika håll i en värld som frihandelsavtal har förvandlat till en enda stor marknad. Det är ett sorgligt faktum att alltsedan 1990 har utsläppen av växthusgaser ökat med 61 procent.

Om utvecklingen fortsätter så här och vi överskrider FN:s klimatpanels kraftigt kritiserade tvågradersmål (vilket vi kommer att göra) så har vi snart ingen möjlighet att förutse följderna. Det betyder smältande poler, massdöd i oceanerna och allt intensivare väderkatastrofer.

Pärmen på Naomi Kleins bok This Changes Everything Bild: Allen Lane

Klimatets mäktiga fiender

Enligt Naomi Klein tror alltfler republikaner i USA att klimatförändringen inte pågår eller att den i alla fall inte är orsakad av mänsklig aktivitet. Klimatförnekarna samlas till konferenser där mantrat är ”det här stämmer inte!”. För de inser att om de nästan samstämmiga forskarrapporterna skulle hålla streck så skulle fossilindustrins inkomster förr eller senare strypas.

Orsaken till att nyliberalismen så frenetiskt förnekar att klimatförändringen skulle vara ett resultat av mänsklig aktivitet är att den hotar allt vad nyliberalismen har kämpat för sedan 1970-talet. En av nyliberalismens hörnstenar är ju att privatisera det som är gemensamt, som växter, mineraler, olja, naturgas. Då är det ju bättre att förneka allt än att tvingas att betala för nedsmutsningen.

De första rapporterna om att växthusgaser såsom koldioxid och metan höjer medeltemperaturen på jorden sammanföll olyckligtvis med nyliberalismens uppgång, slutet av 1980-talet. Då blev mantrat att den fria handelns, marknadens, osynliga hand skulle ta hand om allting. I dag vet vi att marknaden lämnar en hel del åt sitt öde, däribland den planet vi lever av.

Frihandelsavtal motarbetar hållbara lösningar

Nyligen avslutades det senaste klimatmötet i FN:s regi i Lima i Peru, ett förmöte inför COP21 i Paris 2015 där över 190 länder ska enas om ett enda avtal. Men runt frågan råder en bedövande tystnad. Fossillobbningen för att få bort frågan från agendan har så gott som lyckats. Politikerna sitter fast i nyliberalismens skruvstäd. De undviker klimatfrågan för den får väljarna att känna sig obekväma.

Regionala försök att fasa ut olja och kol och samtidigt stöda den lokala ekonomin smulas sönder av frihandelsavtal. Klein beskriver en solpanelsfabrik i Ontario som har som mål att produktionen ska vara lokalt förankrad, vilket skulle gynna miljön och klimatet. Men Japan och EU skvallrar för WTO om deras mål med den följd att hela projektet kapsejsar. Det är vad frihandelsavtal innebär. Det är med de här glasögonen den uteblivna debatten kring TTIP-avtalet ska betraktas.

Tomma löften

Många försök har gjorts för att antingen att sopa undan problemet eller lösa det snabbt, enligt Klein. De stora miljöorganisationerna ”The Big Green” har försökt locka fossilindustrin till minskade utsläpp genom samarbete. Något som har visat sig vara både verkningslöst och kontraproduktivt, typ ”byt till det här tvättmedlet så räddar du planeten”.

Vi ska heller inte tro att en Messias kommer och fixar allting. När miljardären Richard Branson, VD för Virgin, år 2006 åhörde ett föredrag av Al Gore såg han ljuset gällande klimatet. Han kallade sitt projekt Gaia Capitalism till James Lovelocks ära och i en storslagen gest lovade han spendera tre miljarder dollar under tio år på utvecklandet av framtidens biobränsle. Men det bidde en tumme, för tio år senare hade han bara använt ungefär tre miljoner på diverse projekt med mer eller mindre grön anstrykning.

Hokus Pokus planetskydd

Men det mest orealistiska magiska tänkandet står ändå geoingenjörerna för, hävdar Klein. På fullt allvar föreslår de att vi ska injicera partiklar eller t.o.m. heliumballonger av folie i atmosfären som sedan ska reflektera bort solens strålar. Eller att vi sprayar sulfat i atmosfären i ett imiterat vulkanutbrott. Den senare metoden har den nackdelen att stora områden vid ekvatorn då blir utan regn i flera år. Vilket leder till svält för miljoner afrikaner.

Orsaken till att detta överhuvudtaget diskuteras är att det låter oss skjuta problemet framför oss, för så här galna lösningar tar vi till bara när katastrofen är ett faktum och dom med pengar tror sig kunna köpa sig en lösning.

Det finns hopp

Men genom hela boken ljuder en dov hoppfullhet. Över hela världen har urinvånare, bönder, miljöaktivister, lokalt boende och forskare ställt sig till motvärn och protesterat. De kämpar mot oljebolag som kräver att få hydrauliskt spräcka framskiffergas, ånga bränsle ur oljesand, dra oljeledningar eller bygga hamnar för oljetankers i känslig kustnatur. Allt medan både politiker och bolag intygar att det hela är helt riskfritt.

Många har lyft fram skiffergasen som en renare sorts bränsle. Men Klein påpekar att brytningen läcker metangas som är en tio gånger farligare växthusgas än koldioxid.

Kampen står mellan extraktivister och blockadia. Extraktivisterna är bland annat BP, Chevron, Statoil, Shell, Vattenfall och de tar lite förenklat sagt råvaror ur jorden för profit.

Blockadia

Blockadia är alla dom som ställer sig i vägen. Dom som slår läger invid den hotade marken, som inleder rättegångar och som kämpar för att skydda natur och djur. Dom kämpar ofta också mot myndigheter som gör som bolagen vill i hopp om inkomster.

Klein ger inga konkreta besked för hur jordens energiförsörjning ska bli hållbar. Det börjar bli riktigt bråttom och det ser mörkt ut. Men i stället för att ge upp inför klimatförändringen uppmanar hon världens progressiva krafter att koppla ihop klimatförändringen med den rådande ekonomiska ojämlikheten och kräva en mer demokratisk värld.

Kärnan i This Changes Everything är att det lönar sig att protestera. Nu är det dags att sluta lamslås av mardrömsscenarier och istället se möjligheter. Belöningen är förutom en beboelig planet också en ny ekonomisk ordning som sprider ägandet av jordens tillgångar till flera. För det kan ju inte vara en eftersträvansvärd utveckling att 88 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, som Oxfam rapporterade den 19 januari 2015.

Ingen egen olja

Nåmen vi då? Finland har ingen fossilindustri. Här utvinns inte ens en deciliter olja. Men vi använder ca 200 000 tunnor per dag. Omräknat i liter blir det knappt trettiotvå miljoner liter. Har ingen aning hur stor den pölen skulle vara, men på årsbasis blir det närmast en sjö.

Ändå har vi knappt ens inlett diskussionen hur det här samhället ska göra sig kvitt sitt beroende av fossila bränslen i stor skala. Kärnkraft är i längden ingen säker lösning, påpekar Klein.

Så framtiden kan inte lämnas helt i politikernas händer....

Källor: Naomi Klein. This Changes Everything (Allen Lane, Penguin Group 2014)
Rauli Partanen, Harri Paloheimo, Heikki Waris: Suomi öljyn jälkeen (Into 2013)

Sirkku Peltolas pjäser om familjen Kotala har på tio år blivit ett begrepp inom finskt teaterliv, ett slags uppdaterad Niskavuori-saga där samhället efterhand tett sig allt absurdare samtidigt som den sega familjen med stoiskt lugn och mycket galghumor kämpat vidare. Nu gör familjen comeback på Tampereen Työväen Teatteris stora scen med Hevosten keinu, som lite skämtsamt fått epitetet ”den fjärde delen i trilogin.”

För publiken i Tammerfors innebär det här ett kärt återseende i dubbel bemärkelse. På TTT har pjäserna satts upp med identisk ensemble genom hela sviten och skådespelarna har under årens lopp satt sin egen omisskännliga prägel på varje karaktär. Och visst kunde man misstänka att det nu gått lite som i filmvärlden där vinnande koncept inte tillåts dö men Hevosten keinu står stadigt på egna ben och lyfter samtidigt summan av de tre tidigare delarna till en helt ny nivå.

Under hela den här tio år långa processen har Sirkku Peltola låtit familjen fungera som ett slags barometer för en samhällsutveckling där vinsttänkandet styr och skyddsnäten rämnat . I den första delen, Suomen hevonen,tvingades familjen Kotala lägga ner sitt olönsamma småbruk på glesbygden och när vi mötte dem följande gång i Yksiöön en Äitee ota hade familjens kvinnor dragit in i en trång tätortsetta. Men också den tvingades de lämna. I trilogins sista del, Lämminveriset, häckade familjen under ett brofäste med några rumänska romer som närmaste grannar. Det enda de hade kvar var träsoffan som följt dem genom alla turer och sin rent osannolika anpassningsförmåga.

Och därför är det inte konstigt alls att de nu dyker upp igen i en sättning där Peltola vidgar sitt samhällsperspektiv ut mot det övriga Europa.

I Rumäniens Nokia City

I Hevosten keinu har den arbetslösa sonen Kai, fyrtioåringen med en tonårings mognadsnivå och ordsvada, packat in hela gänget i en gammal Lada. Familjen har utökats med en fjärde generation och i sällskapet ingår naturligtvis också den naturaliserade familjemedlemmen Hamed, en kurd från Irak som tillsammans med matriarken Äite förvaltar det sunda förnuftet i familjen. Nu har den sociala utförsbacken lett dem ut på tiggarfärd genom Europa och med några byxknappar i pappmuggarna slår de läger i Jucu.

Det är förstås ingen tillfällighet att en finsk familj med hög identifikationsfaktor nu axlar de kringresande tiggarnas roll och landar bland rumäner som drabbats lika hårt som de själva – p.g.a. av ett finskt bolags agerande, dessutom. När Nokia öppnade en fabrik i Jucu sågs det som startskottet för ett blomstrande näringsliv. Några år senare förlades verksamheten till Kina - med massarbetslöshet som följd i Jucu.

Sirkku Peltola behärskar konsten att omsätta stora samhällsfrågor till konkreta situationer, ofta med galghumoristiska turer som får oss att se samhället i all sin cynism och absurditet. Men samtidigt gör hon det utan att någonsin hemfalla åt de populistiska ”vi och de andra” –tongångar som präglar så mycket av samhällsdiskussionen i övrigt idag. I familjen Kotalas värld finns inga gränser, bara en hänsynslös cirkel av exploatering som de tillsammans med alla andra utan talan försöker hålla stången.

Det blir väldigt tydligt i Hevosten keinu som under alla aktuella anspelningar och vilda turer också växer till en hyllning av människans uthållighet och förmåga att hålla kampen för överlevnad och drömmar vid liv. Och det sker med en iscensättning som ställvis också lyfter det här dramat ut ur sin vardagliga scenrealism.

Ömsinta personporträtt

Familjen Kotala är ju inte känd för sin finkänslighet, precis. Gnabbet är en del av deras vardag och om någon tar till brösttoner eller slänger sig gråtmild punkterar de andra garanterat känslobubblan med torr sarkasm. Och vanligtvis skrattar vi i publiken rått med. Men den här gången tror jag faktiskt att de flesta av oss mycket fort glömmer det lite fåfänga eller osannolika i deras drömmar och ambitioner.

Aimo Räsänen gör t.ex. en fenomenal tolkning av sonen Kai, en virrhjärna med ett outsinligt lager katastrofala idéer i bagaget. Allt han tar sig för slår fel men han ger aldrig upp. Det gör inte hans mamma Aili heller. I Tuire Salenius berörande tolkning har Aili genom åren framstått som den evigt olyckliga självömkaren, utskrattad av de andra. Men hon har också de sköraste drömmarna och står för kvällens mest gripande scen när hon med urvuxen permanent och säckig hållning beskriver känslan inombords samtidigt som vi ser hennes lätta och fria ideal-Aili sväva över salongen i form av fyra akrobater från ungdomscirkusen Sori.

Det finns gott om spektakulära effekter i den här uppsättningen, t.o.m. en människokanon som fyras av ett par gånger. Men i motsats till scenlösningarna i svitens förra del, Lämminveriset, smakar de aldrig självändamål. Bakom varje detalj döljer sig någon liten symbolik eller hänvisning som kanske öppnar sig för oss långt i efterhand.

Och det är precis som det ska vara. Med Hevosten keinu har familjekrönikan fått en fullödig avslutning. Eller...?

Viveca Rabehl fick diagnos på sin cancer år 2004 efter en lång tid av olika symtom som inte togs på allvar. Det var en mycket ovanlig form av magcancer och Helsingfors universitets centralsjukhus HUCS avslutade operationerna år 2004 som resultatlösa. Hon fick veta att hon inte hade länge kvar att leva och var själv nästan färdig att ge upp. Men det var inte hennes man och vännerna. De sökte mera kunskap om cancern i artiklar och på nätet och beredde sig på att kämpa vidare.

Humbug?

Beskedet att inget annat fanns att göra än att försöka förlänga den kvarvarande tiden kom som en chock för familjen. Men med hjälp av vänner hittade Viveka och Hans Rabehl en ny behandling, specialiserad på just denna form av cancer, i Uppsala i Sverige. Paret besökte kliniken och fick grönt ljus. Det enda som behövdes var en betalningsförbindelse från kvinnokliniken.

Men den vårdande läkaren sade nej. Enligt hans åsikt var den nya vårdmetoden "humbug". Andra läkare som de vände sig till konstaterade att de inget kunde göra om den vårdande läkaren motsätter sig operation.

Viveka och Hans beslöt sig ändå att ta risken och med hjälp av familj och vänner och genom att belåna sitt hus skrapade de ihop den summa som behövdes för Vivekas första operation.

Den fjorton timmar långa operationen lyckades, prognosen var god och Viveka var glad. Hon tog på nytt kontakt med den vårdande läkaren i hopp om att få operationen betald med då konstaterades hon ha handlat på eget bevåg och sålunda inte ha möjlighet till ersättning.

Brev till presidenten

Efter att ha stött på patrull i olika instanser blev Viveka till slut så förtvivlad att hon skrev till presidenten som svarade men inte heller kunde göra något. Tarja Halonen och hennes make beklagade situationen och konstaterade att deras händer är bundna. Senare hörde Viveka ett radioprogram där presidenten uttyckte sin oro över den utveckling inom cancervården som leder till att en del patienter måste betala sin vård själva.

Ännu ett försök

I maj 2006 gjordes en röntgenundersökning där man kunde konstatera att Viveka inte hade några metastaser så det var fritt fram för den andra operationen som hör till vårdmetoden. Då ansökte Viveka på nytt om en remiss men också denna gång i onödan. Svaret var ett definitivt nej. Så Rabehls tog mera lån och fick igen hjälp av sina närmaste. Sammanlagt kom vården att kosta 120.000 €

Samtidigt som då Viveka opererades för andra gången så låg det en kvinna från Finland inne för samma vård. Det visade sig att hon kom med remiss från cancerkliniken som ju ligger nästan granne med kvinnokliniken. Denna kvinnas läkare hade tolkat vårdmöjligheten i Uppsala annorlunda än Vivekas läkare och skrev på en betalningsförbindelse. Flera andra patienter hade också kommit med remiss från cancerkliniken.

- Hur ska man som patient veta till vilken läkare man borde gå, frågar sig Hans Rabehl. Vi kom till fel hus helt enkelt!

Processer

Viveka kom hem efter den andra operationen och allt såg lovande ut. Paret Rabehl fick juridisk hjälp och inledde en process mot HUCS. Rättegången inleddes 2007 och det tog sex år av processande innan äntligen Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) år 2013 dömde Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt att betala Viveka Rabehls operationskostnader i Sverige.

Det har nu gått elva år sen diagnosen. Då fick Viveka veta att hon har mellan ett halvt och två år kvar att leva.

- Det har varit en process, ett pendlande mellan hopp och förtvivlan och många tårar har jag fällt, säger Viveka som nu går på kontroll årligen.

- Man kan ju inte säga något om framtiden, men just nu är det bra. Under de här elva åren har barnen fått växa från knappt tonåringar till unga vuxna som är klara att flytta till egna hem
och det känns ju bra att ha fått vara med i den processen.

Vivekas och Hans förhållande har djupnat och de är lyckliga över sin tid tillsammans. De konstaterar att det de har lärt sig är att aldrig nöja sig med vad en enskild läkare tycker utan kämpa vidare, ta reda på nya fakta och själv engagera sig i sin vård.

- Åtminstone ger det mental styrka!

Hör Viveka och Hans Rabehls berättelse här

Här kan du höra Michael Luther, tidigare överläkare vid Vasa centralsjukhus och numera kommunalpolitiker, och Camilla Koskinen, universitetslärare i vårdvetenskap, diskutera hur man prioriterar inom vården i dag. Patienter borde inte sättas mot varandra, men då pengarna inte räcker till allt så måste man fatta beslut.

1949 skrev Thorbjørn Egner den moraliserande barnboken "Karius och Baktus", en bok som flera generationer av barn har fått ta till sig av, och lärt sig mera om hur viktigt det är med tandhygien. Men var det verkligen tandhygien som boken handlade om?

Karius och Baktus bor i Jans mun. Jan äter mycket sötsaker, och det tycker tandtrollen om. De gräver i hans tänder och bygger statyer av dem. Jans mamma försöker få Jan att gå till tandläkaren, vilket han slutligen gör, och Karius och Baktus spolas iväg ut i havet. Ungefär så går historien om de två tandtrollen. Men vad betyder historien egentligen?
Vi bryter ner symboliken, karaktär för karaktär.

Jan
Jan representerar samhället. Hans tänder är samhällsstrukturen, och han och hans medvetande är det kollektiva samhällsmedvetandet. Jan är inkapabel att fatta beslut baserade på sin egen självbevarelsedrift, utan tar den enklaste vägen, följer status quo och symboliserar den breda massan.

Jans mamma
Mamman i berättelsen representerar det sunda förnuftet. Den sanna protagonisten som hjälper den förtappade Jan på rätt spår. Mamman är den borgerliga sansen, den rätta läran som styr Jans hanterande, när han själv är vilsen och oförmögen att göra det rätta. Som en vägvisare åt det fördömda samhället. En högervind som sveper in i den karga samhällsmunnen.

Snasket
Inte bokstavligen en karaktär, men snasket representerar fackföreningarna. En fördummande och snedvriden syn på kollektivisering i samhällsmunnen, som bara bryter ner den ytterligare.

Karius och Baktus
Här görs de starkaste kopplingarna. Karius och Baktus representerar marxismen. I huvudsak tänkte Egner nog att de representerar Lenin och Trotskij, men karaktärerna behöver inte tolkas så specifikt. Överlag kan man se den enkelspåriga arbetaren och kulturtomten i både Karius och Baktus. De hackar på tänderna varje dag, med tron att de gör någon sorts nytta. De bygger statyer av tänderna, för att hylla vanvettiga ideal och lyfta kulturbistånd från staten (troligtvis). De äter upp lögnerna om kollektivisering och fackföreningar med hull och hår. De LEVER på detta "snask", medan tänderna (samhället) förstörs av det samma. Helt ovetandes om sin egen destruktivitet lever de, precis som alla andra vänstervridna individer i samhället.

Tandläkaren
Tandläkaren representerar Harry S. Truman, USA:s president. Naturligtvis.

Jennie Storbacka född 1984, uppvuxen i österbottniska Esse, är vår sista artist på Alexandersteatern i Helsingfors. På repertoaren står både poplåtar och verk ur musikaler.

Jennie Storbacka började musicera redan i en tidig ålder. Som 17 åring kom hon till Helsingfors och fick sin första roll i stadsteaterns musikalsatsning "Miss Saigon" 2003. Sedan dess har hon medverkat på Svenska teatern, teater Viirus, Turun kaupunginteatteri, Samppalinnas sommarteater, Wasa teater m.fl.

Efter studier i Jakobstad har Jennie även deltagit i Complete vocal technique-mästarkursen i Köpenhamn. Under sina år i Helsingfors har hon etablerat sej som showartist, skådespelerska, sångpedagog, studiosångerska och bakgrundssångerska för bl.a. Antti Tuisku, Anna Abreu, Jari Sillanpää och Lenni-Kalle Taipale.

Nästan unplugged webbvideo: Jennie Storbacka

2 min 16 s

Spela upp klipp på Arenan: Nästan unplugged webbvideo: Jennie Storbacka

2005 och 2006 deltog Jennie i den finska eurovisionen och 2013 hade hon en av de bärande rollerna i Wasa teaters musikalsatsning "Fighting Star". Jennie har gett ut ett soloalbum och har också ett eget band, Jazzminster Abbey. Hon är känd som en mycket mångsidig sångare och artist.

Nästan unplugged: Jennie Storbacka
Yle Radio Vega lördag 31.1.2015 kl. 13.30
Yle Fem lördag 31.1.2015 kl. 21.00 (repris söndag 1.2.2015)
Del 6/6
1 år på Arenan

Produktion: Make My Moment Nordic
Regi: Esa Sulkanen

Kommentera programmet på sociala medier med hashtaggen #yleunplugged
Läs mer om programserien i artikeln Sex kvällar på musikens villkor

Musik som framförs i tv-programmet

Säg det igen
L. Nilsson/H. Janson

Ordinary People
W. Adams/J. Stephens

Mister Kelly
O. Thörnquist

Du är det vackra jag ser i mitt liv (What are you doing the rest of your life)
M. Bergman/A. Bergman/M.Legrand
Övers: L. Norlander

Take me higher
J. Hyöty/J. Westerlund/T. Karlsson

Now that I´ve seen her
A. Boubil/C. Schonberg/R. Maltby

Feeling good
L. Bricusse/A. Newley

I care
B. Knowles/J. Bhasker/C. Hugo

Falling slowly
G. Hansard/M. Irglova

Musiker:

Harri Ala‐Kojola
Anssi Växby
Lasse Piirainen
Petter Näse
Anna‐Maija Jalkanen
Rickard Slotte
Osmo Ikonen

Stråkmusiker:

Alexander Kulikov
Emmi Salo
Tiina Ellfolk
Jonas Franzon
Aurora Kiiski
Ulrike Drosdek
Pirkko Simojoki
Kaisa Hiilivirta

Gästartist:

Osmo Ikonen
Håkan Storbacka

För den som befinner sig i Helsingfors denna helg bjuder biograferna på mer än bara vanliga premiärer. Det finns fortfarande alla chanser att ta del av DocPoints digra utbud.

165 dokumentärer. 6 dagar. 1000 intryck. Så många filmer, så lite tid. Hur skall man kunna välja bland allt det fantastiska som erbjuds? Olika genrer, olika länder, olika teman – men alla med en kvalitetsstämpel.

Ett sätt att handskas med utbudet är att plocka ut ett tema som intresserar, ett annat att blanda friskt och försöka skapa en så färgstark bukett som möjligt.

Här följer en lista över tre filmer som inte har något annat gemensamt än att de är bra.

Jag bloggar – därför finns jag

Mina Laamos dokumentär ”Matka minuksi – Becoming Me” skildrar tre kvinnor som alla har ett komplicerat förhållande till sig själva. Juulia bloggar om kläder, smink och livsstil och har svårt att överhuvudtaget företa sig något utan att det förevigas på bild. Men samtidigt som hon har 40 000 följare drar hos sig för att i verkligheten konfronteras med andra människor.

Laura har i sin tur problem med sitt förhållande till mat. Antingen är den förgiftad av konstgjorda ämnen och besprutning eller också är den förknippad med etiska problem.

Och så har vi Laura. En ung kvinna som försöker kämpa sig tillbaka till livet efter att ha vägt 35 kg. Hennes blogg med bilder av den utmärglade egna kroppen blev så småningom ett ok. Ett självförverkligande som gjorde henne själv allt skörare samtidigt som hon blev rädd för att bilderna skulle fungera som inspirationskälla för andra i samma situation.

Filmen visas på lördagen kl. 11 / Kinopalatset.

Bollywoodröm möter krass verklighet

Hinner man bara se en film under DocPoint så är polska "Queen of Silence" ett utmärkt val. En fantastiskt fin film om den 10-åriga romska flickan Denisa som lever med sin familj i en kåkstad utanför en storstad.

Denisa älskar Bollywood. Rytmerna, dansen, färgerna. Detta trots att hon inte kan höra musiken. Denisa har nämligen varit döv sedan två års ålder. Varför det blivit så vet man inte.

Men det man tycker sig känna är att Denisa är full av livskraft och livslust När omvärlden blir för jobbig och glåporden haglar (hon varseblir dem uppenbarligen – trots att hon inte hör dem) flyr hon in i sin egen färgstarka värld.

Det här är en vacker film om en ful verklighet. En film om samhällets utsatta – de som ständigt lever med insikten om att allt är tillfälligt. När som helst kan polisen komma. Och grävskoporna.

Men när Denisa dansar fylls man som åskådare av hopp, skam och sorgmättad glädje. Man vill tro på att det finns en livslust som aldrig kuvas, man skäms över ojämlikheterna i världen och man är glad över att ha fått ta del av filmupplevelse som stannar kvar länge efteråt.

Regissören Agnieszka Zwiefka besöker festivalen. Filmen visas kl. 18.30 på söndagen/ Savoy.

Året var 1984...

1984 var året då vi såg Ghostbusters och Footloose på bio medan Madonna och Michael Jackson klättrade på låtlistorna. Det var också året då 18-åriga Riikka från Finland var utbyteselev i USA.

Riikka mötte inte bara en ny värld, hon fick dessutom agera huvudperson i Keva Rosenfelds dokumentär om ett år på ”Torrance High”. Vi följer eleverna i den sista årskursen med allt vad det innebär av lektioner, baler och hängande i det shoppingcenter som 1984 var USA:s största.

Under DocPoint visas dokumentären "All American High Revisited" i vilken materialet från 1984 kombineras med nya intervjuer med eleverna trettio år senare Blev livet som de föreställt sig?

Det här är en oerhört underhållande och nostalgisk tripp tillbaka i tiden. Fascinerande för att den i så hög grad motsvarar alla de ”high school”-bilder som fiktionsfilmen genom årtionden levererat. Roande i sin inblick i ett undervisningssystem som bygger på mycket annat än matematik och modersmål.

Oslagbart är besöken i klassen där tonåringarna lär sig hur man ordnar ett bröllop. Och hur man genomför en skilsmässa. Man får relationsträna och leka att man gifter sig. Och flickorna lär sig naturligtvis allt om att dekorera hemmet. Nej, året är inte 1954 – det är faktiskt 1984.

Regissören Keva Rosenfeld besöker festivalen. Filmen visas kl. 19.00 på lördagen / Heureka.

Från jazzböna och rebell till älskad och firad barnboksförfattare. I den nyutkomna biografin Denna dagen, ett liv ger Jens Andersen ett mångfacetterat porträtt av Astrid Lindgren, och i julas sändes en färsk dokumentärserie om författaren på svensk tv.

I ett tv-program i tysk tv på 1960-talet konstaterade Astrid Lindgren att en kvinna hinner uppleva fyra olika liv mellan 15 och 25 års ålder: på tio år gick Astrid från att vara en osäker, ibland olycklig och ensam, femtonåring till en utåtriktad och progressiv flicka i tidens tecken, en jazzböna med kortklippt hår.

Under julhelgen visade Sveriges Television Kristina Lindströms tredelade dokumentärserie "Astrid” som tecknar en båge över Astrid Lindgrens liv och verk – från barndomens lekfulla uppväxt på Näs i småländska Vimmerby till de samhällsengagerade åren med skarpa politiska ställningstaganden från slutet av 70-talet till början av 90-talet.

I dokumentären, liksom i biografin, ger man stort utrymme åt den oplanerade graviditet som Astrid råkade ut för i unga år när hon hade ett hemligt förhållande med den betydligt äldre och gifta chefredaktören för Wimmerby Tidning, där den då 16-åriga Astrid fått jobb som journalistelev våren 1924.

I biografin Denna dagen, ett liv skriver Jens Andersen att inte många brev från det dramatiska året 1926 finns bevarade i Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm: ”hon blir med barn i mars, flyttar till Stockholm i augusti och i december föder lille Lasse i Köpenhamn. Inte heller fick den stora allmänheten någonsin veta namnet på gossens far så länge Astrid Lindgren levde.”

Egna erfarenheter och biobesök som inspirationskälla

Både i den aktuella biografin och i dokumentärserien Astrid visar man hur Astrid Lindgren öste ur egna erfarenheter och miljöer såväl när hon skrev de idylliska historierna om Bullerbybarnen som när hon gav röst åt de ensamma och utsatta barnen: Pippi, Rasmus, Nils Karlsson-Pyssling, Bertil, Bo Vilhelm Olsson, Kajsa Kavat, Göran, Gunnar, Lena, Lise-Lotta, Barbro …

En intressant inspirationskälla till Pippi-gestalten som kanske inte uppmärksammats i någon högre grad innan hittar vi t.ex. i några av de flickor som skådespelerskan Mary Pickford gestaltade i ett antal stumfilmer från 1920-talet som Astrid Lindgren såg på den lokala biografen i Vimmerby. I filmen ”Suds” spelar Pickford en tjej som har en häst inne i sin lägenhet, och i filmen ”Through the Back Door” ser vi Pickford kana runt och skura golvet med rotborstar under fötterna …

Makthavaren Astrid

I Dagens Nyheter den 7 januari undrade författaren och översättaren Gun-Britt Sundström varför dokumentärseriemakarna inte lyft fram eller i någon högre grad problematiserat Astrid Lindgren som mångårig makthavare inom svenskt kulturliv, och då framför allt hennes position som ledande barnboksförläggare och som skicklig marknadsförare av sina egna verk, samt hennes uppdrag som ledamot i Samfundet De Nio – en litterär akademi där syftet är att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor:

”Hennes yrkesroll som redaktör vid landets främsta barnboksförlag nämndes bara som något som konkurrerade om hennes tid: det var svårbegripligt (underförstått beundransvärt) hur hon hann med det arbetet samtidigt med bokskrivandet. Men hur rimligt var det egentligen i längden att sitta på de båda stolarna samtidigt? Det måste finnas rader av människor som kunde ha intervjuats om hur det var att ha henne som sin redaktör, som chef, som kollega. Som konkurrent. Var hon kontroversiell, eller var hon även som makthavare älskad av alla?” frågar sig Gun-Britt Sundström.

Faktum är att Astrid Lindgren under 23 år (1947-70) var deltidsanställd som förlagsredaktör och ansvarig för barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren, dvs. samma förlag som gav ut hennes egna böcker.

På den posten hade hon en unik insyn i och mångårig makt över vad som skrevs och gavs ut i barnboksväg i Sverige eftersom hennes arbete gick ut på att bedöma inkomna manuskript från svenska författare och att läsa utländska utgivningar som kunde vara intressanta att ge ut för en svensk publik.

Dokumentärserien Astrid kan man se på Youtube, och kommer också att visas på Yle Fem under påskhelgen.

Denna dagen, ett liv

Den danska litteraturforskaren och kritikern Jens Andersen har skrivit biografier om bl.a. de danska författarna Tove Ditlevsen, H C Andersen och Ole Lund Kirkegaard, och för några år sedan tecknade han ett porträtt av den danska drottningen Margrethe.

I höstas gav Jens Andersen ut en biografi om Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv – den första nordiska biografin över Astrid Lindgren sedan Margareta Strömstedts bok om Astrid Lindgren som utkom år 1977.

Jens Andersen besökte Astrid Lindgren i hennes hem på Dalagatan i Stockholm år 1990 för att göra en tidningsintervju, och redan då lekte han med tanken på att skriva en biografi över Astrid Lindgren.

Slag i saken gjorde Andersen när han för några år sedan läste brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz (se nedan) – då hittade han den nyckel till författarskapet som han saknat, nämligen ensamheten som visade sig vara ett genomgående tema både i den nämnda brevväxlingen och i många av hennes barnböcker.

”Astrid Lindgren var fantastiskt humoristisk, levande och närvarande. Men den lyckliga, lätta och ljusa delen av henne motsvaras också av en Astrid Lindgren som kunde vara väldigt melankolisk. Och långt mer olycklig än man förut har vetat om” konstaterar Jens Andersen i en intervju i Dagens Nyheter 8.12.2014.

Boken Denna dagen, ett liv har kommit till i tätt samarbete med Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, som håller med om att ensamheten och melankolin är stråk i mammans liv som kommit att sätta sin prägel på hela hennes författarskap.

Enligt dottern var Astrid Lindgren också beroende av ensamheten och hon kunde bli lycklig av att få vara ensam – efter maken Sture Lindgrens död år 1952 endast 53 år gammal valde Astrid t.ex. att leva ensam.

Faktum är dock att Astrid och Stures äktenskap hade knakat i fogarna under många år dels pga. Stures förhållanden med andra kvinnor, dels pga. hans tilltagande alkoholmissbruk.

De många ensamma barnen i Astrid Lindgrens böcker har sin förklaring i de skuldkänslor som författaren livet igenom bar på sedan hon 19 år gammal och ogift var tvungen att lämna ifrån sig sonen Lasse, som bodde hos en fostermamma i Köpenhamn under sina tre första år.

Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren Bild: Norstedts förlag

Förutom samtal med Karin Nyman bygger Denna dagen, ett liv på en mängd okända och aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och fotografier.

I boken kan man bl.a. läsa om den mångåriga vänskapen mellan Astrid Lindgren och tyska Louise Hartung, som var ett slags kulturattaché i Berlin för barn och unga.

Under åren 1953-1964 skrev Astrid och Louise över 600 brev till varandra där de diskuterade litteratur och film, filosofi och existentiella frågor. Louise var innerligt och lidelsefullt förälskad i Astrid, som för sin del ville bevara vänskapen utan att såra Louises känslor:

”All slags kärlek har lika rätt att finnas. Men om man – som jag – är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av ’kärlek’ till en människa av samma kön, om med kärlek menas ’Komm in meine Arme’. Däremot kan jag mycket väl känna en djup förtrolighet och beundran och vad du vill för en kvinna, som jag gör ifråga om dig. Mycket av det du tycker är konstigt hos mig beror på att jag tycker det är lite svårt att veta, att du ger dig själv för min skull så helt och hållet och jag inte riktigt kan motsvara dina förväntningar. Du kommer aldrig att kunna vara nöjd med att själv ge kärlek och bara få vänskap tillbaka.” (citat ut brev från Astrid till Louise daterat 13.2.1957)

Lyssna på Jens Andersen om Astrid Lindgren på Danmarks Radio.

”Sara mi Sara”

Under årens lopp fick Astrid Lindgren ta emot ofattbara mängder brev av både barn och vuxna som på ville visa sin uppskattning för den beundrade författarens böcker, eller folk som var ute i tiggarärende.

I sin biografi noterar Jens Andersen att Astrid Lindgren fram till sin död i januari 2002 mottog 75 000 brev. Mängden brev eskalerade på 80-talet när Astrid Lindgren kom att uppfattas som hela Nordens ”kloka gumma” och själasörjare som förväntades ge råd om allt från grannfejder till hur man på bästa sätt skulle ta hand om en gammal besvärlig mor.

Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz Bild: Salikon förlag

I april 1971 skrev den då 13 år gamla Sara Ljungcrantz ett brev till Astrid Lindgren där hon hoppades att författaren skulle hjälpa henne att få en roll i en kommande filmatisering av Gunnel Lindes Den vita stenen. I samma veva passade Sara på att dissa filmatiseringarna av Pippi, Karlsson på Taket och Emil – framför allt var hon missnöjd med skådespelarprestationerna.

Brevet provocerade författaren som svarade med ett indignerat tonfall – hur brevet lydde kan vi inte ta del av i boken Dina brev lägger jag under madrassen – En brevväxling 1971-2002 som bjuder på korrespondensen mellan Sara och Astrid från en tidsperiod på drygt 30 år.

Orsaken till att Astrids första svarsbrev saknas i boken är att Sara i sin skam rev sönder det och spolade ner det i toaletten. I en text från 2012 minns Sara att Astrid med lätt sarkasm skrivit: ”Är det bara när Sara Ljungcrantz spelar huvudrollen som filmerna blir bra?”

Förutom detta första svarsbrev finns alla 80 utväxlade brev bevarade och förvaras i Kungliga bibliotekets Astrid Lindgren-arkiv. Sara och Astrid träffades aldrig i verkliga livet – deras vänskap var uttryckligen en brevvänskap.

I breven kan man läsa hur Astrid på olika sätt försökte stötta den vilsna och temperamentsfulla tonårstjejen som inte hade det lätt vare sig hemma eller i skolan. Biografen Jens Andersen konstaterar att Sara var ett slags spegelbild av Astrid som ung ”intelligent, djupt melankolisk, upprorisk, längtansfull och identitetsförvirrad tonåring i en by långt ute på landet under 1920-talet”.

Sara skriver ofta långa och mycket självutlämnande brev till Astrid där hon berättar om hur hon rymmer från hemmet, hur hon snattar i butiken och skolkar från skolan – under en period vistas hon på ungdomspsykiatrisk klinik och placeras i fosterhem på grund av bråk hemma.

Tonårstjejen Sara beskriver sig själv som ”ful, dum, larvig, lat” och den 50 år äldre Astrid gör sitt bästa för att höja nivån på Saras självförtroende – i en del brev kan man läsa om hur Astrid minns och kan relatera till sina egna tonårserfarenheter når hon läsare Saras brev:

”(…) det är bra att du är en sån som kan känna och bry sig om och tolka sorgeliga tankar, jag känner mig besläktad med dig just därför. De svåraste perioderna i en människas liv tror jag är den första ungdomen och ålderdomen. Jag minns min ungdom som något förfärligt melankoliskt och svårt (men barndomen som idel ljus)” skriver Astrid i ett brev daterat 4.5.1973.

Tonen i Astrids brev är förtrolig och förstående, uppmuntrande och uppskattande - hon visar sig vara genuint intresserad av och också oroad över hur Saras liv ska komma att utvecklas.

Sara ger för sin del prov på en känslighet och lyhördhet för centrala teman i Astrid Lindgrens verk – något som kan vara förvånande med tanke på hennes unga ålder under de år då brevväxlingen är som mest intensiv, dvs. början av 1970-talet.

Vuxna Sara har konstaterat att Astrid Lindgren inte bara såg henne, utan också förstod henne och behandlade henne som en jämlik:

”På sista sidan i Pippi i Söderhavet tittar Tommy och Annika in på Pippi där hon sitter ensam på kvällen framför sitt tända ljus. Du, Astrid, som skrev för alla som har ett barn inom sig: jag är det barnet som fick komma in en stund och sitta med dig framför det tända ljuset. Det händer att jag sätter mig där fortfarande.”

Sara Schwardt berättar om brevkorrespondensen mellan henne och Astrid Lindgren i Sveriges Radio.

I Yles Levande arkiv finns en hel del material om och med Astrid Lindgren, bl.a. denna intervju med författaren från år 1963:

Bokmagasinet söndagen 1.2.2015 kl. 16.20 med repris tisdagen 3.2.2015 fokuserar på Astrid Lindgren.

Det blev en händelserik vecka på Vegatoppen. Fredrik Furu och Benjamin föll ut från listan och i stället kom UMK aktuella Satin Circus in på en sjätte plats.

Den största överraskningen var dock Jannike som gick rakt in på en överlägsen första plats som utmanare. Tack vare kontakter via en av Jannikes producenter i Sverige, Douglas Carr, så fick Jannike chansen att träffa Elvis Presleys sista sambo Linda Thompson i hennes hem i Malibu. Thompson har också blivit känd för sina texter som hon skrivit för bl.a. Celiné Dion, Backrstreet Boys och Whitney Huston.

4 år med Elvis

Då Jannike steg in i Thompsons vardagsrum såg hon först ett stort vitt piano och sedan väggar som var fyllda med privata bilder av t.ex. Bill Clinton, Barbara Streisand, Mel Gibson och naturligtvis Elvis Presley som var hennes pojkvän i 4 år.

Med sig hade Jannike en låt som hon började nynna på¨och Thompson blev direkt förtjust i melodin och lovade skriva en text till den.

Inre frid

- Thompson mailade mig texten och skrev att den handlar om nånting viktigt som Elvis lärde henne, något han ofta pratade om – inre frid. Redan titeln Hallowed Ground säger mycket. Elvis behövde säkert ro i själen då hans liv var mycket turbulent. Det är en ära att få sjunga hans tankar, säger Jannike!

Så föddes ”Hallowed ground” som är etta på Vegatoppen den här veckan.

Mångsidig körflicka

Jannike är en erfaren musiker och sångerska som varit med länge. Hon uppträdde första gången som 3-åring och har under hela sitt liv fungerat som solist, musiker, musikalisk ledare och arrangör. Hon är utbildad musikmagister från Sibelius-Akademin och har körat bakom bl.a. Peter Jöback, Jukka Poika, Loreen, Jari Sillanpää, Jennifer Brown, Robin och Katri Helena. Jannike kom nionde i finska Idols år 2008. "Hallowed Ground" fick sin premiär på Joulu Mielelle-konserten som arrangerades av Lastenklinikoiden Kummit r.y.

Dansbandssångerskan Mona G är still going strong efter över 40 år i branschen. Hennes senaste radiosingel Jag glömmer ej men jag går vidare röstades in på Danslistans sjunde plats. Som vanligt står Mona Gustafsson för både text och musik själv, vilket inte är helt vanligt bland dansbandsmusikerna.

Mona G har skrivit låtar sen unga år. Hennes alster har flera gånger åkt in på Svensktoppen. Också denhär gången är det en lugn ballad om kärlek, längtan och saknad.

Jag glömmer ej men jag går vidare har redan fått speltid i dansprogrammen i Sverige.

- Min bästa tid är egentligen nu, säger Mona Gustafsson. Jag slipper resandet, men får göra det jag helst vill, skriva låtar och spela och sjunga och möta min publik.

Började med pappa

Mona Gustafsson började redan som 15-åring som sångerska i hennes pappas band, som till en början hette Lill-Nickes.

Efter några år blev det namnbyte. Bandet fortsatte som Curt Jürgens och Mona fortsatte som bandets solist under hela 70-talet.

I början av 80-talet flyttade hon från Halland till Växsjö och anslöts till bandet Leif Bloms. Det blev hela 15 år tillsammans med bröderna Leif, Gert och Åke.

År 1995 lade bandet ner, men Mona Gustafsson ville fortsätta. Hennes eget band fick namnet Mona G:s orkester.

- Det var också den bästa tiden i mitt liv, åren 2000-2009 med fina grabbarna i Mona G:s, säger Gustafsson. Det finns många roliga minnen från den tiden.

Som låtskrivare skriver hon musik både till sig själv och till andra, och bland de mest kända låtarna finns bland annat Dej ska jag älska all min tid, som segrade i Hänts meloditävling 1992 när hon sjöng den med Leif Bloms.

Detta tillfälle blev historiskt då det var enda gången som vinnarlåten sjöngs och skrevs av samma person.

Mona Gustafsson har skrivit över 100 låtar, förutom till sig själv har hon skrivit låtar som spelats in av bland andra Thorleifs, Curt Haagers, Kikki Danielsson och Sandins.

En hård bransch.

- Visst får man kämpa. Ingenting är gratis. Det gäller att hålla rösten igång och leva sunt för att orka, säger Mona Gustafsson.

Hon utbildade sig till sömmerska en gång i tiden och intresset för mode sitter i.

- Underhållning ska vara fint både för örat och ögat, säger Gustafsson, som idag sjunger både danslåtar och country på allsånger, festivaler och för många äldre.

Nya singeln Jag glömmer ej men jag går vidare röstades in på Danslistan från utmanarplats. Veckans övriga nykomlingar är Roger Holmlund från Korsholm med River Boogie och norska Vagabond med Fem minutter i himmelen.

Häng också du med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela.

Precis som det skall vara är det stor bredd på musiken. Det gäller såväl musikstilar som geografisk härkomst. Här finns naturligtvis även flera fina finlandssvenska låtar. Här får ni en kort presentation av alla nya låtar som Radio Vega nu spelar.

Sia / You're Never Fully Dressed Without A Smile

Det var med supersingeln Chandelier som australiska Sia ifjol på allvar slog igenom som artist i eget namn. Trots att hon gett ut skivor ända sedan år 1997. De största framgångarna har hon ändå fått med låtar hon skrivit för andra stora artister som Christina Aguilera, Rihanna och Britney Spears. Men det torde ändra nu efter Chandelier. You're Never Fully Dressed Without A Smile är en singel från soundtracket till filmen Annie som hade premiär i november ifjol.

Mark Ronson & Bruno Mars / Uptown funk

Uptown Funk kan väl klassas som ett transatlantiskt samarbete. Huvudartisten här är britten Mark Ronson men han har fått hjälp av den kände amerikanske sångaren Bruno Mars. Trots att Mark Ronsons debutalbum floppade så har hans följande tre plattor blivit stora succéer i synnerhet i hans hemland där senaste skivan Uptown Special t.o.m. blivit listetta. Samma glada öde mötte även singeln Uptown Funk i såväl Storbritannien som i USA, d.v.s. den kom etta på respektive singellista. Dessutom knep Uptown Funk rekordet som den mest streamade låten under en veckas tid i Storbritannien – 2,56 miljoner gånger. Det ni.

Hans On The Bass / Loveshine

Det är många som tror att Hans On The Bass är ett finlandssvenskt band när de i själva verket är ett Finlands-Svenskt band. I alla fall såtillvida att bandmedlemmarna kommer från såväl Finland som Sverige. Även om betoningen nog är på Svenskfinland. Hittills har HOTB gett ut tre skivor som alla tagits väl emot. Deras feelgood-stämning hörs även i låten Loveshine som är deras bidrag till årets UMK-tävling.

OMI / Cheerleader

Cheerleader är den hittills största hitten för den jamaikanske reggae/soul/pop-artisten OMI. Ursprungligen gav han ut låten år 2012, men ifjol remixade den tyske DJ:n och producenten Felix Jaehn om den och då blev Cheerleader mitt i allt en stor hit världen över och dessutom listetta i Sverige, Danmark, Nederländerna och Australien.

AC/DC / Rock Or Bust

Drygt 40-åriga AC/DC rullar på trots litet problem på sistone. Gitarristen Malcolm Young som var med om att starta AC/DC tvingades ifjol lämna bandet p.g.a. demens. Som ersättare kom hans brorson Stevie Young. Dessutom har trummisen Phil Rudd nu diverse strul med polisen, så i skrivande stund är hans framtid inom bandet aningen osäker. I dessa osäkra tider är det skönt att man kan lita på att AC/DC trots allt fortfarande låter som AC/DC.

Satin Circus / Crossroads

Sedan starten år 2010 har inhemska Satin Circus kommit en lång väg. Deras debutplatta Expectations som gavs ut ifjol vintras blev en stor framgång och radiokanalen YleX lyfte t.o.m. upp den som Veckans Skiva när den kom. Crossroads är gruppens bidrag till årets UMK-tävling.

Jouni Aslak / Lions And Lambs

Här kommer ännu ett UMK-bidrag. Jouni Aslak Raatikainen är en Helsingfors-baserad singer-songwriter som varit med i flera olika band. Men nu har han valt att satsa på en karriär som soloartist där musiken är en blandning av soul, R'n'B, rock och litet till. Bland Jouni Aslaks influenser finns bl.a. namn som Billy Joel, Elton John och Sam Cooke vilket förstås lovar gott.

Paul Oxley's Unit / Eyes Open

It was (almost) 20 years ago today. Ja, tänk att det redan gått nästan 20 år sedan vi senast hörde något nytt med Paul Oxley's Unit. Detta trots att de ändå gett konserter så gott som årligen. Men här kommer nu ett sprillans nytt prov på Paul Oxleys fina popkänsla. Litet mognare och kanske litet mörkare och tyngre än tidigare, men omisskännligen Paul Oxley.

First Aid Kit / Master Pretender

Den svenska systerfolkpopduon First Aid Kit slog igenom på allvar 2012 med platinasäljande plattan The Lion's Roar. Framgångarna fortsatte ifjol med uppföljaren Stay Gold. Master Pretender är senaste singeln från den och här ger systrarna Johanna och Klara Söderberg ånyo prov på varför en hel värld tagit dem till sig.

The Script / No Good In Goodbye

Irland har producerat en stor mängd framgångsrika band och artister. Poprockarna The Script är ett av de litet nyare. Visserligen startade de redan år 2001, men det skulle dröja sju år innan genombrottet kom. Deras samtliga fyra album har blivit listettor i bandets hemland och tre av dem dessutom i Storbritannien. No Good In Goodbye är andra singeln från deras senaste skiva No Sound Without Silence.

Ronya / Work Harder

När den då ännu relativt okända Sjundeå-flickan Ronja Gullichsen kom med sin rytmiskt medryckande debutsingel Annoying sommaren 2011 var det bra många ögonbryn som höjdes. För det var inte bara bra för att vara finländskt. Eller ens finlandssvenskt. Nej, det var bra på vilken skala som helst. Och när den suggestiva Hyperventilating kom året därpå var det många som drog parallaller till bl.a. Kate Bush både vad gäller musikalisk innovativitet och stark personlig röst. Med nya singeln Work Harder tar Ronya steget in i en soulvärld som för tankarna till bl.a. Commodores.

Jannike / Hallowed Ground

Finlandssvenska Jannike Sandström är aktuell med en riktigt snygg ny singel skriven av Linda Thompson och Niklas Rosström. Linda Thompson var Elvis Presleys sista flickvän, men är även en Emmy-belönad låtskrivare som gjort låtar bl.a. för Whitney Houston (I Have Nothing). Jannike har studerat vid Sibelius-Akademin och sjungit bakom artister som Jari Sillanpää, Jukkapoika, Robin, Katri-Helena, Peter Jöback, Loreen och Jennifer Brown, men även gett ut några singlar i eget namn.

Fredrik Furu / En av oss

Jakobstadsbördige Fredrik Furu har ju hört till den finlandssvenska låtskrivar- och artisteliten i flera år redan. En av oss finns på Fredriks senaste EP Nåt som fastnar. Samma EP innehåller även singeln Som att dansa men på radio som gick in som etta på Vegatoppen i höstas.

George Ezra / Listen To The Man

Britten George Ezra låter betydligt äldre och mognare än man kunde tro med tanke på att han är blott 21 år fyllda. Listen To The Man är senaste singeln från hans debutalbum Wanted On Voyage som kom ifjol och då intog första platsen på den brittiska albumlistan och hamnade på topp-10 i flera andra länder.

Benjamin / Unbreakable

Unbreakable är 17-årige Benjamins andra singel. Det vore enkelt att dra paralleller mellan Benjamin och andra artister i samma popgenre som t.ex. Robin eller Isac Elliot och säkert konkurrerar de i viss mån om samma publik. Benjamin Peltonen har själv varit med om att skriva Unbreakable och han lär ha fått idén till låten under ett biobesök där han hörde ordet "unbreakable" nämnas i filmen och han tyckte det lät så bra att det inspirerade till en sång.

Här får ni ännu låtarna som en skild Spotify-lista:

Samlingspartiet "rasar", och allt är Alexanders Stubbs fel. Bara han inte hade haft de där röda byxorna (Iltalehti idag).

Har ni redan opererat in chippen i huden, för att bättre kunna styra världen omkring oss?

I Finland överdiagnostiserar vi "sjukdomar" och vi käkar för mycket "förebyggande" mediciner. Säger två experter.

Visst skulle det vara skönt med en osynlig pojk/flickvän som alltid finns där. I telefonen.

Ja, det doftar fredag! Överallt! Det doftar också avlägset av Dubai, eller hur?

En viss Jeanette, alias Jänet, uppdaterar nämligen hyn till sommarstatus långt borta och därför har vi ett otroooligt upplägg i Eftersnack: Pia-Maria Lehtola ska prata oss av stolen i Jänets ställe medan Mammornas Mia, dvs 49-årige Riko Eklundh, sköter sidekick-retoriken.

Radio Vega kl. 15.03 och repris kl. 22.15.
Livestreamen med bild.
Podden dimper ner vid 17-snåret.
Textat till finska med lefvande bilder på sö kl. 15.05 på Yle Fem.

Vid vilken ålder ska en skolelev börja få betyg och fungerar sifferbetyg eller muntlig bedömning bättre? Detta är frågor som diskuteras i Sverige som bäst, efter en färsk undersökning som visar att betygen inte är viktiga för inlärningen. Hur resonerar man kring detta på finländskt håll?

- För mig är kopplingen mellan inlärning och vitsord en ständig del av arbetet, säger Inger Damlin, biträdande rektor och speciallärare vid Borgaregatans skola i Vasa. Det som eleverna ska lära sig finns i läroplanen och i lärandet pågår ett ständigt utvärderingsarbete.

Damlin sitter i styrelsen för både OAJ, som är undervisningssektorns fackorganisation, och för det finlandssvenska lärarförbundet FSL. För henne är det viktigaste att bedömningen är sporrande för eleven.

- Den ska lyfta eleven och motivera till fortsatta studier, säger Damlin.

Debatt i Sverige om lägre betygsålder

Inger Damlin, bitr. rektor, om skolvitsord i Radiohuset Bild: Yle/Peter Fahllund

I Sverige finns tankar på att börja ge vitsord redan i årskurs fyra. Men samtidigt har Vetenskapsrådet kommit med en forskningsrapport som hävdar att betyg inte är viktiga för elevers inlärning. Rådet understöder därför inte att man tidigarelägger sifferbetygen.

- Tidigare har vi haft en ganska identisk bedömning i båda länderna. Sverige valde senare ett annat koncept, medan vi behöll och utvecklade betygssystemet, säger Damlin.

- Vår bedömning i de lägre årskurserna är individcentrerad och baserar sig på den enskilda elevens utveckling speglad mot läroplanen. Sverige har helt och hållet frångått denhär traditionen, och då de nu ser på våra vitsord och vårt bedömningssystem är det lätt att jämföra med det som en gång var.

Bedömningsdiskussionen bör få eleven att växa

Finländska skolelever får sifferbetyg från och med årskurs fyra. Före det är det korta omdömen av typen utmärkt, goda kunskaper, nöjaktigt och bör förbättras som gäller. Inger Damlin vill inte ta ställning till om detta är det bästa alternativet, men hon anser att de muntliga utlåtandena som ges i de lägre årskurserna bör ligga som grund för sifferbetygen.

- Vi lärare ska idag motivera vitsorden och diskuterar bedömningen med varje elev i varje ämne. Meningen är att få eleven att växa. Det skall vara ett konstruktivt samtal där eleven blir medveten om vilka möjligheter han eller hon har.

Hur vet man då att alla lärare resonerar lika överallt och att det blir rättvist?

- Vi har styrdokument och en läroplan som säger precis vad vi skall undervisa i alla ämnen. Där finns också ett avsnitt om bedömning med kriterier som är mycket detaljerade. Det här garanterar att bedömningen blir rättvis, säger Inger Damlin.

Läs också: Svensk forskning: Betyg inte viktiga för elevers inlärning

Vad för slags människa växer fram ur ett system där vi förväntas vara enbart ekonomiska aktörer?

Där alla andra aspekter av vad det är att vara människa, där alla andra värden, som för bara något decennium sedan ansågs som fullständigt självklara, framstår som irrationella, löjliga, förhatliga. Som något reaktionärt som "hindrar den nödvändiga utvecklingen". Vad har vi för alternativ? Vad blir vi?

Om det handlar Ulrika Nielsens essä för radio "Undergången".

Den som säger, det är så jäkla många saker man vill hinna med samtidigt: att vara en perfekt pappa. VD. Mästerkock. Heminredare. Springa maraton. Den som säger, jag kan faktiskt inte komma på en enda sak i mitt liv som jag inte vill förbättra.

Alla förlorar

– Som jag ser det är vi alla förlorare i det här systemet, säger Ulrika Nielsen.

Också den där ena procenten som sägs äga hälften av jordens tillgångar. Vi måste på allvar börja ställa oss frågor om vad som är värdefullt, vad som är ett bra samhälle, ett meningsfullt liv, bortom det materiella. Hur skapas mening, hur förstörs mening, sådana frågor har alltid intresserat mig.

– Vi befinner oss i en särskild historisk situation, katastrofal på många sätt, och de svårigheter vi står inför kommer säkert att bli långvariga eftersom det inte finns några enkla lösningar: den brutala ekonomismen, växande klyftor mellan rika och fattiga, klimathot, eskalerande konflikter, krig och militariserad terror, stora migrationsströmmar, nationalism, rasism, fascism och så vidare.

– Ett annat bekymmer är att det offentliga samtalet befinner sig i kris, det är som om det inte passar in i vår tid, att tänka, förkovra sig, reflektera, ifrågasätta. Men jag tänker mig att något bättre, något annat, redan har börjat växa. Inuti det här. Det är som ett frö, som ett språk ...

Övergivna platser

– Många samtida konstnärer och fotografer har intresserat sig för platser som gått under och övergivits. Bilderna är ofta motsägelsefulla. Gräs, blommor och träd som spränger genom förfallna igenbommade hus. Den här texten är skriven lite i den traditionen.

Människor återvänder, som skadade djur till vattenhålet. Hjortarna. Människorna cyklar rakt in i det, de kommer susande längs den nästan helt öde huvudvägen,
högt gräs växer, hundflokor, skogsklöver. Förbi förfallna igenbommade hus, "där fanns en matbutik". Jag längtar till den där byn. En fönsterlucka som slår och slår

Ulrika Nielsen är aktuell med en radioessä för Yle Radio Vega. Bild: Yle

Vad är Undergången?

För några år sedan fick Ulrika Nielsen erbjudandet att skriva text till ett scenkonstprojekt, Undergången. Det blev en pjäs som framfördes på Turteatern i Kärrtorp utanför Stockholm av Emilia Engblad, som också initierat projektet.

– Efter det frågade Ralf Andtbacka, som är poet och förläggare på Ellips förlag, om han kunde få läsa texten. Det fick han, varpå han sade sig vara intresserad av att ge ut den, förutsatt att jag hade lust att gå vidare och utveckla det till en bok. Boken utkommer i april och heter också den Undergången. Det är en genreblandande text, som förhåller sig till ett tillstånd i tiden. Radioessän är i praktiken ett avsnitt ur den boken.

Undergången till radio

Det var på försommaren 2014 som Ulrika Nielsen kontaktade Charlotte Sundström, då projektledare för Dokumenterat. Nielsen hade läst om experimentet med essäformen i radio och skickade in en version. Essän kändes fruktansvärt angelägen i en tid där en del sorteras ut som obehövliga medan andra tvingas bli någon sorts robotmänniskor för att hålla sig "innaför". Men trots dystopin är texten allt annat än hopplös. Tvärtom, den ger kraft och mod. Att gå rakt in i det.

Dokumenterat: Undergången - en radio essä av Ulrika Nielsen. Regi: Charlotte Sundström. Ljudarbete: Anne Heikkilä. På Radio Vega söndagen den 1.2.2015 och 4.2 2015. 30 dagar på Arenan.

Det gifta paret Ari och Mona Riabacke är båda filosofie doktorer i risk- och beslutsanalys och författare till boken Beslutspyramiden – stegen till klokare beslut. I veckan besökte de Finland för att dela med sig av sina tankar kring beslutsfattande och förhoppningsvis hjälpa finländarna upp ur velandets träskmarker.

Människan fattar mellan 2500 och 10000 beslut varje dag gällande allt från vilken fot vi börjar gå med, vilket makaronipaket vi ska köpa till större frågor som berör livets riktning överlag. Vissa av dessa beslut gör våra kroppar och sinnen automatiskt men i många frågor måste vi själva ta ställning, ett faktum som för många för med sig velande och beslutsångest. Varför är vi så rädda för att fatta beslut?

- Mona: Vi ogillar osäkerhet, det är något vi försöker undvika i största möjliga mån och därför samlar vi på oss så mycket information som möjligt, vi vill minska riskerna att göra fel. Dessutom har vi en medfödd egenskap att prokrastinera, d.v.s. skjuta upp saker. Det är viktigt att tänka att livet är här och nu och att vi inte har oändligt med tid att göra de saker vi vill göra. För att förverkliga detta kräver det att vi aktivt vågar fatta beslut, nya beslut.

Vad vill du göra och vad gör du?

Ari och Mona arbetar med företag där de håller kurser i konsten att fatta beslut och vara kreativ. En återkommande metod är att be deltagarna skriva ner de saker de skulle göra om de visste att de bara har 1-5 år kvar att leva. De flesta brukar skriva långa listor på saker de drömmer om och då dessa jämförs med det de verkligen gör idag visar det sig att dessa två oftast inte stämmer överens över huvudtaget.

"Vi undviker misstag i så stor mån att vi glömmer bort att försöka lyckas."- Mona Mona Riabacke är beslutsdoktor Bild: Riabacke & Co

- Ari: Det första man då måste göra är att sätta sig ner och fundera på om det är rimligt att leva på det sättet. Vi lever ju i någon typ av matematisk villfarelse om att vi alla kommer att leva tills vi är 82 år gamla men det kan ju lika bra vara så att det hela tar slut redan i eftermiddag. Det är dags att göra det vi på riktigt vill göra nu för det är inte sagt att vi har ens fem år.

Varför gör vi oss inte av med de faktorer vi inte trivs med eller som inte är det vi önskar?

- Ari: Detta beror på att vi är i stort behov av kontinuitet och att vi ogillar osäkerhet. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Vill vi göra en förändring och komma vidare i livet måste vi ibland våga vara aktiva medverkare i våra egna liv och hoppa ut i det osäkra.

Min åsikt är att det alltid är bättre att fatta beslut än att inte fatta beslut. Många människor konstaterar ofta att ”nu blev det som det blev” men det beror ju ofta på att man inte själv aktivt håller i rodret. - Ari

- Mona: Men det är såklart svårt då man har mycket att förlora och då drar vi oss för att göra slag i saken. I Sverige har det nästan blivit vanligare att inte göra fel än att göra rätt. Vi undviker misstag i så stor mån att vi glömmer bort att försöka lyckas.

- Ari: Detta betyder inte att vi alla går omkring och är fega. Människan är inte i grunden förändringsbenägen, det är inte så vi är programmerade, vi vill helst inte ha förändring. Vi trivs bäst då vi känner oss trygga och kan förutse våra dagar och vårt liv. All förändring upplever vi som en risk för att det blir sämre. Vi lever inte för att ta oss framåt eller vinna utan vi lever för att inte förlora. Det är dags att här och nu leva det liv vi vill leva men för att kunna göra det kräver det att vi vågar fatta aktiva beslut.

"Det är dags att här och nu leva det liv vi vill leva men för att kunna göra det kräver det att vi vågar fatta aktiva beslut." - Ari Ari Riabacke är beslutsdoktor Bild: Riabacke & Co

Intuition eller rationalitet?

Då man står inför ett viktigt val och intuitionen och rationaliteten inte alls vill komma överens kan det vara svårt att få rätsida på vilken väg man ska gå. Ibland kanske man inte vet något alls och står handfallen vid livets vägskäl. Om man inte vet vad man ska välja, är det då bättre att tvinga fram ett beslut eller att vänta in svaret?

- Ari: Min åsikt är att det alltid är bättre att fatta beslut än att inte fatta beslut. Många människor konstaterar ofta att ”nu blev det som det blev” men det beror ju ofta på att man inte själv aktivt håller i rodret.

- Mona: Ett icke-beslut är ju också ett beslut. Om vi väntar och låter slumpen avgöra och är det sällan det bästa men ibland kan det naturligtvis vara bra att sova på saken. Det är alltid bättre att fatta ett aktivt, medvetet beslut än att låta någon annan göra det åt en.

Hur vet man om man fattat rätt beslut, kan man få någon typ av kvitto på det i det vardagliga livet?

- Det är det som är det trixiga med beslutsfattande, vi kan inte veta vad som skulle ha hänt om vi valt annorlunda. Ett bra beslut är aktivt och ifrågasatt och ett medvetet beslut är alltid ett bra beslut. Sen är det viktigt att komma ihåg att även ett bra beslut kan ha ett dåligt utfall…men då har man i alla fall aktivt tagit ställning istället för att stå vid vägrenen av sitt eget liv och tittat på.

Mona och Ari Riabacke intervjuades av Hannah Norrena för programmet Lördax i Helsingfors 29 januari 2015.

Oy Yleisradio Ab:s bolagsstämma i radiohuset på Fabiansgatan år 1946. Från vänster Hella Wuolijoki, en okänd manlig person, tekniska direktören Juho Rissanen, en okänd mansperson och Markus Rautio. Bakre raden från höger räknat, den första eventuellt Vennola och den andra är Jussi Koski Luoma. Fabiansgatan Studio 2.

Citatet är direkt ur bildtexten.

Rundradions historia

Tiden före Rundradion...

Tammefors tekniska institut 1918 Bild: museiverket

radioamatör inspekterar apparatur Bild: manus

Kuvateksti Heikkilän seikkailuja (4-6 osa) 16.11.1963. Käsikirjoitus Simo Penttilä. Lavastus Aimo Pöyhönen ja ohjaus Mauno Hyvönen. Bild: Yle / Erkki Suonio

1920-talet kan anses som decenniet då radion kom till. Finlands Rundradio började sända från radiostationen i Lahtis 22.4.1928. Samma år föddes även sådana filmstorheter som Åke Lindman och Stanley Kubrik.

logo klassiska hunden som trademark Bild: manus

1926
Konstituerande bolagsstämma för O.Y. Suomen Yleisradio - A.B. Finlands Rundradio hölls den 29 maj. Bolaget inledde sina utsändningar torsdagen den 9 september. Den dagen anses som den reguljära rundradioverksamhets födelsedag i vårt land.

radiolicens intyg 1958 1958

1927
Den första rundradiolagen trädde i kraft. I enlighet med lagen beviljade staten bolaget
Koncession för en bestämd tid men förbehöll sig rätten att bestämma om lyssnarlicenserna av vilka bolaget fick sina intäkter. Med en förordning ålades post- och telegrafverket att handha licensärendena.

historia, yle, radions underhållnings orkester, 1963

Det första idrottsreferatet sändes från landskampen mellan Finland och Sverige i Stockholm. Radioorkestern grundades.

1928
Storsändaren i Lahtis blev färdig och sändningarna från Finlands Rundradio kunde nu höras i största delen av landet. Lahtissändaren var den första som byggdes av staten. När den var klar började man utveckla stationsnätet på allvar.

Suomisen perhe serien familjeporträtt

Under samma decennium invigdes också Olympiastadion i Helsingfors.

1930
Den 100.000 lyssnarlicensen inlöstes.

1934
Det nya statsledda bolaget Oy Suomen Yleisradio Ab/Oy Finlands Rundradio Ab grundades för att fortsätta rundradioverksamheten (från 1944 Oy. Yleisradio Ab./Oy. Rundradion Ab. och från den 1.1.1994 Yleisradio Oy/Rundradion Ab).

1935
De första inspelningsapparaterna togs i bruk. Den andra storsändaren i Lahtis blev klar på julafton.

Mies soittaa kannelta ja taustalla "ääniauto Tapernaakkeli, Yleisradion ensimmäinen auto, jossa oli aluksi mekaaniset levytyslaitteet ja myöhemmin magneettiset. Kyljissä kovaääniset radion merkin kohdalla. Katolla kaiteet selostajaa varten".

På 1940-talet inledde Rundradions förvaltningsråd sitt värv. Samma år knöts VVS-pakten mellan Finland och Sovjetunionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs.

Ute i världen inledde världshälsoorganisationen WHO sin verksamhet.

1945
Den 500.000 licensen inlöstes.

1949
Bolagets första av riksdagen valda förvaltningsråd inledde sin verksamhet. Valet av medlemmar till förvaltningsrådet övergick från bolagsstämman till riksdagen med en lag som trädde i kraft 1948.

1950-talet
På 1950-talet erövrades Finland av FM-nätet och kabeltelevision prövades för första gången.

Under samma decennium erövrades även Mount Everest för första gången. För första gången sammanträdde likaså Europaparlamentet i Strasbourg.

1950
Första kabel-tv-experimentet i Finland.

Yleisradion radiotalo, Unioninkatu 16 Helsingissä, rakennuksen seinässä teksti "radio", kolme Suomen lippua lipputangoissa, katunäkymä, autoja pysäköitynä kadulle.. Kuvausaika arvioitu vuoden tarkkuudella.

1953
De första FM-stationerna blev färdiga.

1955
Den 1.000.000 radiolicensen inlöstes. Den första offentliga tv-sändningen i Finland sändes från ellaboratoriet på Tekniska högskolan.

1956
Det första rikstäckande FM-nätet blev färdigt.

Plakat och minnesplåt över den första allmänna tv sändningen i finland

Suomen television auto, äänitysauto, jonka edessä seisoo viisi meistä, henkilöä. Tuntemattomia henkilöitä.

1958
Rundradion inledde reguljära tv-sändningar den 1 januari under namnet Suomen Televisio - Finlands Television. Den första utesändningsbilen för tv togs i bruk.

Vasemmalla kuljetustalo ja sen takana tv-studiotalo (studiot 1-4). Studiotalon takana poikkisuunnassa on lavastetalo. Oikealla keskellä Pasilan radioasema

Eurovision laulukilpailu, Suomen loppukilpailu 12.2.1961. Kai Lind laulaa.

1960
Televisionen fick sina första bildinspelningsapparater. Programöverföringsförbindelsen till Eurovisionen blev färdig.

1961
Den första studion i tv-centret i Böle, Studio 1, blev färdig. Programöverföringsförbindelsen till Moskva lyckades.

Tapio Rautavaara med gitarr

1964
Rundradion köpte aktiestocken i Oy. Tesvisio Ab. och även Tamvisio övergick i Rundradions ägo. Bolaget meddelade i samband med affären att man bibehåller den andra tv-kanalen.

1965
Det rikstäckande parallella FM-nätet blev färdigt. Bolaget inledde egen nyhetsverksamhet. Kanalnamnen TV 1 och TV 2 togs i bruk.

1967
Radion inledde reguljära stereosändningar.

Värilähetykset. Testaus. Televisiovastaanottimien vierssä Otto Mikkelä. Bild: Yle/Erkki Suonio

Presidentti Urho Kekkosen uudenvuodenpuhe 1.1.1969. Presidentin vaakuna kuvassa tarkka. Presidentti kuvassa taustalla. Bild: Yle/Erkki Suonio

På 1970-talet inledde Finlands första lokalradio Ylen aikainen sin verksamhet i huvudstadsregionen. Under samma decennium tillverkades också de första kassettbandspelarna avsedda för hemmabruk. Detta decennium spelade ljudband också en central roll i Watergate-skandalen i Washington.

1974
Tammerfors radio- och tv-centrum vid sjön Tohloppi blev färdigt. Färg-tv-program började produceras på hösten.

1975
Den 2.000.000 radiolicensen inlöstes. De första lokalradiostationerna inledde sin verksamhet; den 2 januari finska Ylen aikainen i huvudstadsregionen och den 1 oktober svenska Radio Mellannyland.

1977
Radiolicenserna avskaffades.

På 1980-talet startade text-tv-verksamheten. Då började man också förmedla YLEs program till Sverige och SVT:s program till Finland. Under samma decennium mördades Olof Palme i Stockholm och i Finland gick president Kekkonens era mot sitt slut. Berlinmuren föll.

Teksti tv:n urheilutoimituksen tila. 1999 Bild: Yle/Seppo Sarkkinen

1982
Den 1.000.000 färg-tv-licensen inlöstes den 16 september.

1986
Rundradions tv-program började förmedlas till Storstockholm.

Suomen yöradio aloitti lähetyksensä 1.6.1987 klo 00.05 viettämällä avajaisia kutsuvieraineen Pasilassa M 1-studiossa. Bild: Yle/Seppo Sarkkinen

Oy Kolmostelevisio Ab, som hade grundats av Rundradion, MTV och Nokia, startade sin programverksamhet den 1 september.

1988
Tv-sändningarna från den nya sändningscentralen startade den 24 mars. Man började förmedla tv-program från Sverige till södra Finland.

Barbara Helsingius med långvågsmottagare 2004 Bild: Yle/Jyrki Valkama

1990
Den 1 juni omfördelade Rundradion sina radioprogram på tre kanaler efter programtyp och målgrupp. Kanalerna benämndes Radio Ylen Ykkönen (kanal för klassisk musik och talprogram), Radiomafia (kanal för ungdom och populärmusik) samt Radio Suomi (nyhets-, aktualitets- och regionalkanal).

Oy Kolmoskanava Ab:n perustamisasiakirjat allekirjoitettiin 1993

1993 färdigställdes Isopaja i Böle

1994
Den 1 januari trädde lagen om Rundradion Ab i kraft. Radions digitala provsändningar inleddes i februari med en provsändare på Esbo rundradiostation.

1995
Rundradions första markstation för satellitmottagning togs i bruk i oktober.

1996
Den 1 februari avskaffades tv-licensen för svart-vit tv och en till priset enhetlig tv-licens togs i bruk i hela landet.

rapport 2010 av tv-avgifts kontrollant

1997
Ettans morgon-tv startade. TV Finland började sända digitalt till Europa. Den svenska radiokanalen Riksradion omformades till Radio Vega och Radio Extrem.

1998
Den 12 oktober inledde Finlands första digitalradio Radio Peili sina sändningar.

1999
Den 1 januari startade YLEs dotterbolag Digita Ab, som hade bildats av YLEs distributionsteknik, sin verksamhet.

Digita tas i bruk 1999

Den 1 oktober togs YLEs nya logotyp i bruk.

Yles nya logå år 1999

Logopedia

Den andra digitala radiokanalen, Ylen Klassinen, startade.

2000-talet innebär en övergång från det gamla bekanta till en ny värld. Vi klarade Y2K, Finland fick sin första kvinnliga president och den digitala televisionens era grydde.

2000
Den 6 januari sändes de första regionala tv-sändningarna i Åbo, Jyväskylä och Uleåborg.
I slutet av mars överskred antalet tv-avgifter tvåmiljonersstrecket.

Den 20 december sålde Rundradion 49 % av sitt dotterbolag Digita Ab till franska TDF.

2001
Yle firade sitt 75-årsjubileum med en födelsedagsfest för barn i Tammerfors den 26 maj.

Startskottet för digitala tv-sändningar gick den 27 augusti. Samtidigt inledde också de nya Yle-kanalerna YLE24, YLE Teema och YLE FST sin programverksamhet.

2003
Den 13 januari förnyades de finska radiokanalerna: då startade YLE Radio 1, YleX, YLE Radio Suomi och YleQ.

2007
Finland övergick till digital-tv den 31.8.2007.

2011
Yle började med högupplösningssändningar den 2.5.2011

2012
Yle Puhe blev rikstäckande.
Puhelinlangat laulaa fyllde 40 år.
SVT Worlds utbud började sändas via Yle FST5:s kanalplats.
Yle HD-kanalen började sända heldag 31.10.
Yle Teema fyllde 10 år.

2013
Yles finansieringsmodell förändrades: från och med år 2013 ersattes tv-avgiften med Yle....

Bild med texten "Skatt" Bild: Yle

Yle började direktsända eller strömma sina tv-kanaler på Yle Arenan 22.4.

TV Finlands satellitdistribution upphörde i juni.

Yles ryska tv-nyheter Novosti Yle startade på Yle TV1 13.5.
Urheiluruutu fyllde 50 år 18.8.

Mediapolis - centrum för den kreativa branschen- öppnades på hösten i Tohloppi i Tammerfors. Det är Tammerfors stad, Tammerfors yrkeshögskola TAMK och Technopolis som tillsammans utvecklar Mediapolis.

SVT Worlds sebarhetsområde utvidgades och täcker hela Finland från och med 1.9.

Veikkaus program flyttar över till MTV3 från och med oktober.

Lottodragning 1978. Bild: Yle Elävä Arkisto

Yle Ođđasat - nyheter på samiska - startade på Yle TV1 2.12

Yle logo för Saamiska nyheter

2014
Nyheter på teckenspråk fyllde 20 år.

Joulukalenteri 1.12.1975 Juontaja kuuluvammaisten opettaja Juha Paunu - tulkitsee viittomakielellä.

Och....
Barnprogrammen i tv fyller 50 år.

Bertel Lindell rollfigur

Källa: Yle Historia, Yle bildarkiv

Helsingfors universitets kansler Thomas Wilhelmsson valdes i december till ny ordförande för Rundradions styrelse. Han är tvåspråkig, har ett brett kontaktnät och en omfattande erfarenhet av administration efter sin tid som rektor vid uni. Så när Rundradions förvaltningsråds representant tillfrågade honom om intresset för styrelseordförandeposten svarade han omgående ja.
Rundradion har alltid legat Thomas varmt om hjärtat, och han förutspår bolaget en lysande framtid.
Men det gäller för bolaget att följa med sin tid och att noga ge akt på lyssnarnas, tittarnas, och numera också läsarnas medievanor.

Thomas Wilhelmsson vald till yle styrelseordförande Bild: Yle

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela.

Precis som det skall vara är det stor bredd på musiken. Det gäller såväl musikstilar som geografisk härkomst. Här finns naturligtvis även flera fina finlandssvenska låtar. Här får ni en kort presentation av alla nya låtar som Radio Vega nu spelar.

Sia / You're Never Fully Dressed Without A Smile

Det var med supersingeln Chandelier som australiska Sia ifjol på allvar slog igenom som artist i eget namn. Trots att hon gett ut skivor ända sedan år 1997. De största framgångarna har hon ändå fått med låtar hon skrivit för andra stora artister som Christina Aguilera, Rihanna och Britney Spears. Men det torde ändra nu efter Chandelier. You're Never Fully Dressed Without A Smile är en singel från soundtracket till filmen Annie som hade premiär i november ifjol.

Mark Ronson & Bruno Mars / Uptown funk

Uptown Funk kan väl klassas som ett transatlantiskt samarbete. Huvudartisten här är britten Mark Ronson men han har fått hjälp av den kände amerikanske sångaren Bruno Mars. Trots att Mark Ronsons debutalbum floppade så har hans följande tre plattor blivit stora succéer i synnerhet i hans hemland där senaste skivan Uptown Special t.o.m. blivit listetta. Samma glada öde mötte även singeln Uptown Funk i såväl Storbritannien som i USA, d.v.s. den kom etta på respektive singellista. Dessutom knep Uptown Funk rekordet som den mest streamade låten under en veckas tid i Storbritannien – 2,56 miljoner gånger. Det ni.

Hans On The Bass / Loveshine

Det är många som tror att Hans On The Bass är ett finlandssvenskt band när de i själva verket är ett Finlands-Svenskt band. I alla fall såtillvida att bandmedlemmarna kommer från såväl Finland som Sverige. Även om betoningen nog är på Svenskfinland. Hittills har HOTB gett ut tre skivor som alla tagits väl emot. Deras feelgood-stämning hörs även i låten Loveshine som är deras bidrag till årets UMK-tävling.

OMI / Cheerleader

Cheerleader är den hittills största hitten för den jamaikanske reggae/soul/pop-artisten OMI. Ursprungligen gav han ut låten år 2012, men ifjol remixade den tyske DJ:n och producenten Felix Jaehn om den och då blev Cheerleader mitt i allt en stor hit världen över och dessutom listetta i Sverige, Danmark, Nederländerna och Australien.

AC/DC / Rock Or Bust

Drygt 40-åriga AC/DC rullar på trots litet problem på sistone. Gitarristen Malcolm Young som var med om att starta AC/DC tvingades ifjol lämna bandet p.g.a. demens. Som ersättare kom hans brorson Stevie Young. Dessutom har trummisen Phil Rudd nu diverse strul med polisen, så i skrivande stund är hans framtid inom bandet aningen osäker. I dessa osäkra tider är det skönt att man kan lita på att AC/DC trots allt fortfarande låter som AC/DC.

Satin Circus / Crossroads

Sedan starten år 2010 har inhemska Satin Circus kommit en lång väg. Deras debutplatta Expectations som gavs ut ifjol vintras blev en stor framgång och radiokanalen YleX lyfte t.o.m. upp den som Veckans Skiva när den kom. Crossroads är gruppens bidrag till årets UMK-tävling.

Jouni Aslak / Lions And Lambs

Här kommer ännu ett UMK-bidrag. Jouni Aslak Raatikainen är en Helsingfors-baserad singer-songwriter som varit med i flera olika band. Men nu har han valt att satsa på en karriär som soloartist där musiken är en blandning av soul, R'n'B, rock och litet till. Bland Jouni Aslaks influenser finns bl.a. namn som Billy Joel, Elton John och Sam Cooke vilket förstås lovar gott.

Paul Oxley's Unit / Eyes Open

It was (almost) 20 years ago today. Ja, tänk att det redan gått nästan 20 år sedan vi senast hörde något nytt med Paul Oxley's Unit. Detta trots att de ändå gett konserter så gott som årligen. Men här kommer nu ett sprillans nytt prov på Paul Oxleys fina popkänsla. Litet mognare och kanske litet mörkare och tyngre än tidigare, men omisskännligen Paul Oxley.

First Aid Kit / Master Pretender

Den svenska systerfolkpopduon First Aid Kit slog igenom på allvar 2012 med platinasäljande plattan The Lion's Roar. Framgångarna fortsatte ifjol med uppföljaren Stay Gold. Master Pretender är senaste singeln från den och här ger systrarna Johanna och Klara Söderberg ånyo prov på varför en hel värld tagit dem till sig.

The Script / No Good In Goodbye

Irland har producerat en stor mängd framgångsrika band och artister. Poprockarna The Script är ett av de litet nyare. Visserligen startade de redan år 2001, men det skulle dröja sju år innan genombrottet kom. Deras samtliga fyra album har blivit listettor i bandets hemland och tre av dem dessutom i Storbritannien. No Good In Goodbye är andra singeln från deras senaste skiva No Sound Without Silence.

Ronya / Work Harder

När den då ännu relativt okända Sjundeå-flickan Ronja Gullichsen kom med sin rytmiskt medryckande debutsingel Annoying sommaren 2011 var det bra många ögonbryn som höjdes. För det var inte bara bra för att vara finländskt. Eller ens finlandssvenskt. Nej, det var bra på vilken skala som helst. Och när den suggestiva Hyperventilating kom året därpå var det många som drog parallaller till bl.a. Kate Bush både vad gäller musikalisk innovativitet och stark personlig röst. Med nya singeln Work Harder tar Ronya steget in i en soulvärld som för tankarna till bl.a. Commodores.

Jannike / Hallowed Ground

Finlandssvenska Jannike Sandström är aktuell med en riktigt snygg ny singel skriven av Linda Thompson och Niklas Rosström. Linda Thompson var Elvis Presleys sista flickvän, men är även en Emmy-belönad låtskrivare som gjort låtar bl.a. för Whitney Houston (I Have Nothing). Jannike har studerat vid Sibelius-Akademin och sjungit bakom artister som Jari Sillanpää, Jukkapoika, Robin, Katri-Helena, Peter Jöback, Loreen och Jennifer Brown, men även gett ut några singlar i eget namn.

Fredrik Furu / En av oss

Jakobstadsbördige Fredrik Furu har ju hört till den finlandssvenska låtskrivar- och artisteliten i flera år redan. En av oss finns på Fredriks senaste EP Nåt som fastnar. Samma EP innehåller även singeln Som att dansa men på radio som gick in som etta på Vegatoppen i höstas.

George Ezra / Listen To The Man

Britten George Ezra låter betydligt äldre och mognare än man kunde tro med tanke på att han är blott 21 år fyllda. Listen To The Man är senaste singeln från hans debutalbum Wanted On Voyage som kom ifjol och då intog första platsen på den brittiska albumlistan och hamnade på topp-10 i flera andra länder.

Benjamin / Unbreakable

Unbreakable är 17-årige Benjamins andra singel. Det vore enkelt att dra paralleller mellan Benjamin och andra artister i samma popgenre som t.ex. Robin eller Isac Elliot och säkert konkurrerar de i viss mån om samma publik. Benjamin Peltonen har själv varit med om att skriva Unbreakable och han lär ha fått idén till låten under ett biobesök där han hörde ordet "unbreakable" nämnas i filmen och han tyckte det lät så bra att det inspirerade till en sång.

Här får ni ännu låtarna som en skild Spotify-lista:

Robert Heikel började dricka som tonåring. Drickandet eskalerade och han har bland annat kraschat två äktenskap. Robert, eller Robban som han kallas, har tillbringat en stor del av sitt vuxenliv i Ekenäs. Han har jobbat som mentalvårdare på bland annat Ekåsens sjukhus, där han själv varit intagen som patient.

I dag är Robban på fötter igen. Efter sitt tillnyktrande har han engagerat sig i frivillig hjälpverksamhet. Men den största gåvan i Robbans nya, nyktra liv var när sonen tog kontakt efter över 20 år av total tystnad.

Jag blev bekant med Robban Heikel när han var aktiv inom Vänstugan, en förening där bland andra ensamma och missbrukare av olika slag träffas för att umgås och tillsammans utföra olika sysslor. Vänstugan var på den tiden granne till radion och Robban gick ofta förbi vår parkering. I ett skede började vi prata musik och efter det har vi alltid hälsat på varandra. Jag visste att Robban haft problem med spriten, men desto mera visste jag inte.

Robban vantrivdes i skolan

Robban Heikel är född i Helsingfors, hans far närde förhoppningar om att enda sonen skulle läsa matematik, men Robban trivdes inget vidare i skolan. Matematik, fysik och kemi var de värsta ämnena. Robban som sjöng i kör och gillade musik vantrivdes till och med på sångtimmarna, eftersom det hörde till att varje elev skulle stå framför klassen och sjunga.

Till Ekenäs kom Robban i början av 1970-talet. Han fick ett vikariat på Ekåsens mentalsjukhus. Där träffade han sin första fru. Tillsammans fick de sonen Danne och de flyttade också till Pargas där Robban fick jobb på Kårkulla. Äktenskapet tog slut efter bara några år.

- Det var nog spriten som gjorde att äktenskapet inte höll. Vem skulle orka se på en som dricker hela tiden.

Som så många andra började Robban dricka som tonåring. I Robbans fall gick drickandet överstyr. Han drack mer och mer. Tiden efter skilsmässan var riktigt jobbig. Det gick så långt att Robban var tvungen att uppsöka vård.

- Det tog på psyket och jag blev intagen på Ekåsens sjukhus. Det var inte speciellt muntert eftersom jag kände alla som jobbade där. Det skulle kanske varit bättre att få vård någon annanstans.

Robban var intagen på mentalsjukhuset i några månader.

- Nu efteråt har jag insett att jag lider av höstdepressioner och att jag försökte dämpa min depression med sprit.

Sverige och Åland

I slutet av 1970-talet sökte Robban jobb på Beckomberga sjukhus i Stockholm. Beckomberga var på den tiden en av Europas största mentalsjukhus och där jobbade också många finländare.

- Spriten följde med mig till Sverige. Vi bodde på internat och det var ett enda festande.

Jag ska vara ärlig, jag söp bort mitt jobb

Robban visste innerst inne att han var alkoholiserad, men han fortsatte dricka.

- Man förtränger vissa saker, speciellt obehagliga saker.

Robban saknar utbildning, men på 1970-talet var det lätt att få jobb inom mentalvården. Efter Beckomberga och Stockholm bodde Robban igen en tid i Ekenäs innan han flyttade till Åland för ett nytt jobb, också det inom mentalvården. Men nu åkte Robban fast.

- Jag ska vara ärlig, jag söp bort mitt jobb. Jag var mer eller mindre tvungen att gå.

Det här skedde 1985. Efter det har Robban Heikel inte jobbat som mentalvårdare. Robban återvände än en gång till Ekenäs. Han gifte om sig, gjorde en del ströjobb och utbildade sig småningom till väktare. Drickandet fortsatte, jobbet var tungt och Robbans andra äktenskap havererade.

- Man lär sig aldrig. Det var nog spriten igen.

I början av 1990-talet fick Robban söka hjälp på nytt. Det var först psykvård och därefter en tur till Pixnekliniken i Malax. Efter det har Robban levt ett så gott som nyktert liv.

- De gjorde ett bra jobb på Pixne och jag var motiverad.

Vad var det då som fick Robban motiverad?

- Jag ställde till det riktigt ordentligt… Sedan fick det vara slut!

Frivillig hjälpverksamhet.

I mitten av 1990-talet blev Robban Heikel involverad i Vänstugan, en förening som erbjuder sällskap och sysselsättning för bland annat missbrukare av olika slag. Ganska snabbt blev Robban invald i styrelsen.

- Vänstugan var och är en samlingsplats för vem som helst. Huvudsaken är att man är nykter, kan uppföra sig och att man har ett någorlunda hyfsat språk, säger Robban och skrattar.

Robban fick hjälp av Vänstugan och knöt många nya vänskapsband. Han har också hjälpt andra i sin tur.

En tid var Robban också engagerad i Vuxna på stan, det vill säga frivilliga vuxna som patrullerade på veckoslutskvällar, -nätter och vid större evenemang. De höll koll på ungdomar, pratade med dem och vid behov hjälpte dem hem.

- Allt det här gjorde vi på ungdomarnas villkor. Vi ringde föräldrarna endast i de fall vi fick lov.

- Det var verkligen givande. Man fick fin kontakt med ungdomarna och blev bekant med andra vuxna.

Robban var aktiv inom Vänstugan i ungefär tio år.

- Nu får yngre krafter får ta över, säger 63-årige Robban.

Sonen tog kontakt

Det absolut bästa med Robbans nya, nyktra liv är att han har återfått kontakten med sin son. En kontakt som bröts redan på 1970-talet.

- Jag fick ett brev 2001. Danne skrev att han ville träffa mig. Sedan kom han och fästmön till Ekenäs på besök. Det var min 50-årsgåva.

Numera är Robban också farfar till en snart 8-årig flicka. Familjen bor i Pargas.

- Jag har en jättefin svärdotter. Det var nog hon som drev på att vi skulle träffas. Livet känns… ja, det knallar på i lugna takter.

100 dagar

Som bäst pågår Yles kampanj 100 päivää/ 100 dagar där man uppmanar folk att delta och leva ett helnyktert liv under våren.

- Det är ett bra initiativ. Varje dag som en människa med alkoholproblem kan hålla sig nykter är bra.

- Samtidigt vet jag att kampanjer i sig inte hjälper. Man kan uppmana folk att försöka hålla sig nyktra, men beslutet ska komma inifrån.

- Jag är också lite tudelad till kampanjer där kända finländare deltar, det stjäl uppmärksamheten från det viktiga.

Robban har alltid återvänt till Ekenäs. Nu har han bott i Ekenäs i cirka tjugo år. Småstadsmentaliteten där alla känner alla passar honom. I Ekenäs finns också vännerna.

- Livet har varit en berg- och dalbana. Just nu är det ganska jämnt och skönt. Jag har mina rutiner, vilket är viktigt.

Rutinerna omfattar bland annat mat med jämna mellanrum och regelbundna sömnvanor.

- Alltid dyker det upp någon överraskning, men jag mår bäst av rutiner.

- Det bästa i livet är att jag har fått kontakt med min son, min svärdotter och mitt barnbarn.

Robert, Robban Heikel medverkar i ett Samtal om livet fredagen den 6 februari kl 11.03 och lördagen den 7 februari kl 20.03.

- Det kommer att gå åt skogen, det vet vi, säger Göran Ekström i Vasa. Men vi kan ännu inverka på hur pass illa det kommer att gå, tillägger han.

Göran är miljömänniska och djupekolog, och sedan 1970-talet har han deltagit i samhällsdebatten bland annat genom att skriva artiklar i Vasabladet. På grund av sina åsikter har han kallats för flummare, fanatiker, rabulist och domedagsprofet. Han har till och med blivit kallad ekoterrorist. Men Göran var själv ganska länge omedveten om att alla inte tänkte som han.

Jag besökte Göran Ekström en måndag i januari för att spela in ett Samtal om livet. Jag ville veta hur han hade blivit den person han är idag, och jag ville också höra mera om hans syn på livet, mänskligheten och det samhälle vi lever i.

- Varför inser folk inte det här? Varför ställer sig inte politikerna upp och säger att ”Gott folk, det här går inte! Det är slut, vi måst börja tänka om!” ?

Göran Ekström utanför sitt hem i Vasa Göran Ekström Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

Hur blev då Göran en sådan miljömänniska som han är idag?

Barndom och uppväxt

Göran Ekström är född i Vasa år 1947, i Hemstrand, inte långt från där han bor idag.
- Jag hade en trygg barndom, trots att jag växte upp i en arbetarfamilj på fem personer och pappa var den enda som arbetade.

- Jag minns att föräldrarna ibland satt vid köksbordet på kvällarna och pratade lågmält och bekymrat om hur de skulle få pengarna att räcka till, men vi barn upplevde aldrig att det skulle ha gått någon nöd på oss. Hela samhällsandan var annorlunda på den tiden, det fanns en annan sorts gemenskap och trygghet än vad det finns idag.

Familjen flyttade tidigt från Hemstrand till Vöråstan och sedan vidare till Vapenbrödrabyn.

- Jag var sju år när vi flyttade dit, och i närheten fanns obebyggda tomter och små skogsområden att leka i. Hela somrarna klättrade vi i träd och byggde kojor och lekte att vi var indianer - eller Tarzan… Och jag har aldrig egentligen kommit ur den åldern, för jag tycker fortfarande om att klättra i träd, säger Göran.

Göran Ekströms föräldrar är båda hemma från Jeppotrakten, och varje sommar när Göran var liten deltog familjen i höbärgningen.

- Under de här somrarna fick jag min första djupare kontakt med skogen. Min pappa tyckte om att promenera längs små skogsvägar, så det bidrog kanske till mitt intresse för naturen - om det inte finns i generna, för det har alltid känts väldigt naturligt för mig att vistas i skog och mark.

Yrkesval och arbetsliv

Göran funderade inte så mycket på vad han skulle bli när han blev stor, och yrkesvalet skedde mer eller mindre automatiskt
- Min pappa var elmontör – eller ”lektrismontör”, som man sa – och han hade åtta bröder som också var ”lektrismontörer”. Så jag gick yrkesskolan och utbildade mig till elmontör, och sedan fortsatte jag i tekniska skolan, först i Vasa och sen i Riihimäki, och läste telefonteknik – men det var egentligen aldrig något medvetet val, det bara blev så.

Trots att Göran inte tänkte så mycket på sitt yrkesval så jobbade han som telefontekniker, huvudsakligen på en och samma arbetsplats, tills han gick i pension för fyra år sedan.

- Jag började jobba på det som då hette ”Vasa Telefon”, och till en början trivdes jag väldigt bra. Andan var den att vi byggde upp Finland efter krigen, och det kändes att det vi gjorde var viktigt. Senare blev det så att vi jobbade för staden, och det kändes också som en viktig uppgift. Efter det blev det så att man jobbade för bolaget – vi skulle alla bidra till att bolaget gick bra.

- Under min sista tid i arbetslivet fanns det inga andra mål än den ekonomiska vinsten, och det var aktieägarnas dividend vi jobbade för. Jag trivdes fortfarande med mina arbetskamrater, men andan var sådan att jag inte hade någonting emot att bli bortsanerad när 90 personer tvingades gå. Jag hade då bara ett halvår kvar till pensioneringen, och jag tänkte att det är bättre att nån yngre person får stanna kvar.

Intresset för miljöfrågor

- Det var först när miljörörelsen uppstod, på 1970-talet, som jag insåg att jag är en sån där miljömänniska, berättar Göran.

Insikten kom i samband med att Göran år 1978 skrev sin första debattartikel i Vasabladet

- Man planerade att stänga barnträdgården i Hemstrand, och den lilla skolan i närheten var också hotad, samtidigt som man planerade att göra hela torget i Vasa till en stor parkeringsplats.

- Jag satt på en sten här utanför och funderade, och jag tänkte att hur kan det vara på det här viset, att allt som är trevligt och gemytligt ska bort? Att nog måste väl alla förstå att det här är galet! Och så bestämde jag mig för att skriva en debattartikel i tidningen.

Sen dess har Göran Ekström skrivit hundratals debattartiklar.

- Många gånger när jag har suttit och filat på de här artiklarna så har jag tänkt att allt är självklarheter, att alla vet ju det här och alla tänker väl så här, och att det kanske är helt onödigt att jag skriver. Sen har jag i alla fall skickat in artikeln, och så har det blivit ett himla rabalder, och man har kallat mig för rabulist och fanatiker och domedagsprofet och flummare –och till och med ekoterrorist har jag blivit kallad, fastän jag är pacifist till mina värderingar.

Så Göran förstod att det som kändes som självklarheter för honom inte nödvändigtvis var det för alla andra.

- Men visst har jag fått mycket medhåll också, för det finns ju många andra som är engagerade i de här frågorna. Och det är ju bra.

Djupekologi

Göran Ekström försöker förklara det där med djupekologi för redaktören Göran Ekström Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

Det var den numera avlidna norska filosofen - eller ekosofen - Arne Naess som först började använda begreppet djupekologi.

Inom djupekologin utgår man från att livet är ett grundvärde, och att alla andra värden bör bygga på det. Människans, och alla andra arters liv har ett värde i sig.

- Djupekologin bygger på naturvetenskaper, som biologi och ekologi, i kombination med etik och ansvar för miljön och framtiden.

- Man kan också säga att djupekologin är en utvidgning av humanismen, på det sättet att humanismens principer om rättvisa, samhörighet, solidaritet och hänsyn inte gäller enbart mellan människor utan också i förhållande till andra arter och till naturen.

- Det är fråga om en livscentrerad världsåskådning, i motsats till det som vi har idag som är en ekonomicentrerad världsåskådning där vi offrar både människan och naturen för ekonomins skull, säger Göran.

Hur lever man då ifall man har tagit till sig de djupekologiska idéerna?

- Ingen kan leva helt i enlighet med djupekologins principer i det här samhället, men man måste vara redo att leva i ett helt annorlunda samhälle, och uppriktigt vilja att samhället ska förändras. Sen beror det på livssituationen hur mycket man klarar av att förändra i sitt eget liv.

- En sak som alla kan göra är att konsumera så lite som möjligt. Man kan låta bli att köpa onödiga saker och så kan man lära sig att reparera sådant som går sönder - till exempel kläder, möbler, cyklar och sådant. Och så kan man ändra sina köpvanor handla ekologiskt och närproducerat så långt det är möjligt.

- Politikerna ropar ju hela tiden att vi ska konsumera mera, fastän det är vår överdrivna konsumtion som är orsaken till miljöproblemen, klimatförändringen och artutrotningen, säger Göran Ekström.

Göran berättar att han har varit på en konferens om degrowth (på svenska använder man begreppet nerväxt, alltså motsatsen till tillväxt) med världens främsta degrowth-förespråkare, bland annat ekonomen Tim Jackson från England.

- Tim Jackson sa på den här konferensen att ”vårt samhälle bygger på en sådan princip att vi köper saker som vi inte behöver med pengar som vi inte har för att göra intryck som inte består på människor som vi inte bryr oss om”, och det är ju så det är.

Göran Ekströms bok på finska från år 2009 Göran Ekströms bil från 2009 Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström

- Som pensionär har jag fått mera tid för skrivandet, så jag håller på med en bok om miljöfrågorna där tyngdpunkten ligger på moralfilosofin. Den bygger ganska långt på de värderingsgrunder som hör till djupekologin, men den är bredare än så - den handlar om samhället, människan och samhällsutvecklingen på ett bredare plan.

Kollaps och självförsörjning

Göran Ekström är övertygad om att både vårt samhälle och det ekologiska systemet kommer att kollapsa, men på ett personligt plan skrämmer det honom inte, utan han är redo för ett helt annorlunda liv.

- Om allt omkring en kollapsar, hur gör man då? Visst, artutrotningen och det faktum att det kommer att gå dåligt med hela biosfären, det skrämmer och bekymrar mig mycket, men om jag tänker på mig själv och på min familj, så skrämmer det mig inte. Jag är väldigt intresserad av självhushållning, och vi ägnar oss åt trädgårdsodling, och vi har växthus. Och jag tycker om att plocka bär, och jag fiskar gärna både på sommaren och på vintern. Vi värmer vårt hus huvudsakligen med ved, och jag tycker om att reparera saker som har gått sönder i stället för att köpa nytt.
- Jag är mycket intresserad av sjävförsörjning och självhushållning, så tanken på en kollaps skrämmer mig inte.

- Ingen kan göra allt, men alla kan göra nånting, och vi kan alla medverka till att utvecklingen går antingen mot det bättre eller mot det sämre. Och jag tror att man själv mår bättre om man väljer att göra det lilla man kan för att allt ska gå åt det bättre hållet.

Göran Ekström tror att människan innerst inne är mera god än ond, och att det samhälle vi har idag tvingar oss människor att gå mot vår innersta natur.

- Samhället tvingar människan att vara mera egoistisk, hänsynslös och girig än vad hon egentligen är, och jag tror att många mår dåligt idag för att samhället tvingar oss att vara mindre goda än vad vi är, säger Göran Ekström.

Samtal om livet med Göran Ekström sändes i Radio Vega den 30.1.2015, och programmet finns på Arenan.

Om man vill veta mera om djupekolog så hittar man här en längre intervju med Göran Ekstrom om den saken från juni 2014

Här hittar man en länk till den djupekologiska föreningen "Gröna Förbundet för Livets Beskydd"

Fyra barn i åldrarna 6 till 17, ena föräldern sjukskriven, andra försörjer alla sex på en forskarlön. Ändå har alla barnen flera hobbyer. Hur går det här ihop?

- Man väljer hobbyer som inte kostar så mycket, säger Esboföräldern Camilla Ekblad.

Som tur har inget av Camilla Ekblads fyra barn velat spela till exempel ishockey, det skulle familjen inte ha haft råd med. Några av barnen skulle gärna ha haft ridning som hobby, och då var Ekblad tvungen att säga nej.

- Våra barn är så vana vid att det inte finns pengar, så det är bara att säga att nej, tyvärr, vi har inte råd.

Camilla Ekblad

Om någon riktigt mycket vill göra något som det inte finns pengar till, så sparar familjen. Ett av barnen sparade själv ihop till ridlektioner. När hon väl hade pengarna, hade intresset svalnat och hon köpte en gammeldansklänning i stället.

Just nu sysslar det äldsta barnet med sång och scouting, och har dessutom gått med i politiken. Den näst äldsta spelar vattenpolo, nummer tre med redskapsgymnastik och minstingen med musiklek och bollgympa. Dessutom simmar och paddlar alla, nödvändiga kunskaper när man bor i skärgården.

Billiga alternativ

Camilla Ekblad berättar att familjen först har valt hobbyerna och sedan har man försökt hitta det billigaste alternativet av just den hobbyn. Ekblad försörjer familjen på sin forskarlön, eftersom maken är sjukskriven. Familjen har ändå turen att bo i ett ärvt hus på Sommaröarna, så boendekostnaderna är rimliga. Just nu går alla fyra barnens hobbyer på ungefär 1000 euro per termin. En stor summa, men ändå väldigt lite jämfört med vad många betalar. Det betyder ungefär en femtiolapp per barn och månad, och då har alla flera hobbyer. Ekblad har löst den ekonomiska biten genom att betala en hobby per lön. Nu jobbar hon hemifrån, men när hon tidigare var på en arbetsplats valde hon att ha med sig matlåda och gå ut och äta lunch med kollegorna bara en gång per vecka.

- På det sparade jag en hundralapp i månaden. Allt handlar om prioriteringar.

Ekblad berättar att det finns sätt att hitta billiga alternativ för barnens hobbyer. Helt lätt är det ändå inte, speciellt som tidtabellerna också ska gå ihop. När ett av barnen ville prova på kung fu hittade familjen först ett lämpligt alternativ som ändå var alldeles för dyrt. Senare hittade man ändå motsvarande kurs hälften billigare på ett annat ställe.

Föreningarna för dyra

två människor paddlar Bild: privat

Svenska YLE har rapporterat om skyhöga avgifter för barns hobbyer. En familj fick punga ut med 400 euro per månad för barnets innebandy, en mamma sålde sin lägenhet och tog banklån så att sonen kunde syssla med samma gren.

- Där borde föreningarna komma emot, det kan inte vara sådär dyrt. Många föreningar tar så mycket betalt som folk är villiga att betala och jag har en känsla av att de tar väldigt mycket emellan.

Camilla Ekblad skönjer ändå en positiv trend: enligt henne erbjuder allt fler föreningar i dag ”mellanalternativ”, det vill säga hobbyverksamhet som inte kräver att man väljer med att satsa allt eller inget.

Barn simmar Bild: privat

- Till exempel simning är en hobby som väldigt tidigt kräver att man tränar väldigt mycket. Men åtminstone i Esbo finns det i dag hobbygrupper som inte är tävlingsinriktade där barnet kan simträna två gånger i veckan.
Folkhälsan i Esbo erbjuder också bland annat innebandy en gång i veckan för några tior i terminen.

Vilka hobbyer rekommenderar Ekblad då för den som inte kan eller vill satsa enorma summor på barnens hobbyer?

- Paddling är billigt, scouting och frivilliga brandkåren är jättebilligt och sunt. När det gäller simning varierar avgifterna stort, men det går att hitta billigare alternativ, till exempel kurser som går när simhallen är stängd för allmänheten. Det lönar sig också att kolla upp vad allmännyttiga föreningar har att erbjuda: Folkhälsan har ett stort utbud billiga aktiviteter, skolorna har ofta billiga klubbar och kyrkans verksamhet med till exempel musiklek och körer är billig.

Läs också:
När barnets hobby blev för dyr
Hobbyidrott allt dyrare