Hemtrakterna betyder mycket för de flesta av oss. Att ha en aktiv och levande hembygd gör känslan ännu starkare, och den kan vi själv vara med och påverka.

Att ha en hemtrakt handlar naturligtvis om mänskorna man har omkring sig men också om verksamhet där men gör det ena och det andra tillsammans. Det kan handla om idrottsföreningar, jaktlag, byföreningar eller rökbastugäng. Att göra tillsammans skapar trivsel och en känsla att höra hemma någonstans.

Kotiseudulle, För hembygden är en riksomfattande insamling som Finlands Hembygdsförbund arrangerar. Förbundet samlar in medel för Hembygdsstiftelsen som i sin tur stöder inspirerande och idérikt hembygdsarbete och hembygdsforskning i hela landet. Genom att delta tar du hand om hembygden.

Missionen för insamlingen För hembygden och för hela Hembygdsstiftelsen är att stödja finländsk identitet och lokalt hembygdsarbete. Det sker stora förändringar i hembygderna. Samtidigt växer hembygdsandan.

Stipendier för nya verksamhetsformer

De första stipendierna delas ut under 100-årsjubileumsåret för Finlands självständighet nästa år.
Kriteriet för stödmottagare är att de skapar något sådant som är nytt och som inte kunde förverkligas utan stödet.

Stöd insamlingen genom att betala in på kontot FI27 1555 3000 1204 29. Mottagare är Finlands hembygdsförbund. Skriv ditt namn och penningsumman i meddelandefältet

Insamlingen startar fredagen den 7.8.2015 kl 19,30 i Tongåvan.

När Amadeo återvänder till Kuba efter många år i exil är det dags att återse gamla vänner. Men bitterhet och smärta kastar snart sin skugga över den inledningsvis glada återträffen.

Det börjar med dans på en takterrass. En euforisk gemenskap under en värmande sol och till välbekanta toner. Fyra femtioåringar sjunger med i texten. De ler mot varandra. Luften vibrerar.

Men sedan är det över. Musiken slutar och man sätter sig ner för att prata. Man har mycket att prata om. Amadeo har tillbringat sexton år i Spanien och frågorna är många.

Varför åkte han? Varför har han återvänt? Och hur är det möjligt att han planerar att stanna?

Ett utmanande filmbygge

Ingen kan anklaga den franske regissören Laurent Cantet för att ha gjort det lätt för sig. Här kastar han sig in i ett filmprojekt som bygger uteslutande på ord och ansiktsuttryck. Och som förutsätter någon form av uppfattning om Kuba.

Det säger sig självt att det här är en konstruktion som förutsätter fingertoppskänsla för både rytm och personregi. En film som står och faller med sina skådespelare. Slår det slint faller helheten handlöst.

Men ingen faller. Skådespelarna är ett med sina rollgestalter och manusförfattaren Leonardo Padura portionerar ut sina ord på ett sätt som gör att även den som inte är insatt i den kubanska närhistorien får en känsla för vidden av de känslor som mullrar under ytan.

Det hela utvecklas till en slags intellektuell och emotionell ”vem gjorde vad”-gåta med hela det politiska spektret som bakgrund. Vart tar man vägen när det samhällsbygge man arbetat för upphör att existera – när det enda som återstår är fattigdom och rädsla?

Och visst finns det igenkänningsfaktorer som inte handlar om vare sig geografisk eller politisk hemvist. Bitterheten över att livet inte blev som man tänkt sig. Känslan av förlust. Insikten om alltings förgänglighet.

Skådespelarnas triumf

Efterhand får vi veta varför Tania (Isabel Santos) har så svårt att förlåta Amadeo (Nestor Jimenez) hans frånvaro. Varför hon sörjer sina söners frånvaro.

Vi tillåts se bortom konstnären Rafas (Fernando Hechevarria) skrattande fasad. Varför målar han inte längre? Vad hände med drömmarna?

Och hur är det egentligen med Eddy (Jorge Perugorria) – affärsmannen som alla talar så nedlåtande om innan han anlänt till festen?

Frågorna är många och det är utan tvekan skådespelarna som gör att man orkar vänta på svaren som långsamt droppar in. Det är de som gör att man ids engagera sig i dessa främlingar som har en privat fest på en takterrass.

En terrass som under 95 minuter utgör skådeplatsen för fem femtioåringars smärtsamma uppgörelse med sig själva och sin era.

Regissören Oskari Sipola tvekade inte inför utmaningen att kasta sig in i musikfilmens värld. Med på noterna var snart skådisarna Maria Ylipää och Peter Kanerva. Och hur gick det sedan?

Filmen Ollaan vapaita / Vi är fria handlar om den trettioåriga scenografen Selja (Maria Ylipää) som bor i ett snärtigt kollektiv mitt i storstaden. Hon trivs bra med tillvaron och är måttligt förtjust när pojkvännen Tomi (Peter Kanerva) börjar tala om att flytta till ett eget hus på landet.

Riktigt struligt blir det när Leo (Johannes Brotherus) stiger in i bilden. Leo är den sextonårige son Selja lät adoptera bort när hon själv var sexton. Ungefär.

- Det var den här aspekten jag tilltalades av i Tua Hornas manuskript, säger Oskari Sipola. Just detta att mor och son på sätt och vis befinner sig i samma livssituation. Båda söker en riktning, båda undrar vad de får göra av sitt liv och vem de måste be om lov till det.

Regissören Oskari Sipola poserar framför en bardisk Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad

Trots emotionella smärtpunkter och många frågor var det enligt Sipola självklart att Ollaan vapaita skulle bli en feelgood-film.

- Javisst! Tua hade skrivit in ett lyckligt slut och jag såg ingen orsak att tumma på den saken. Dessutom känns det som om jag var skyldig genren det, ler regissören som säger sig vilja göra filmer som man kan återvända till.

- Men jag vill inte att det bara skall bli godis av det hela – lite näring måste man också få sig till livs.

Att vara eller inte vara… vuxen

Näringen i Ollaan vapaita består i en viss problematisering av begreppen ”familj” och ”vuxen”. Vad är en familj och när är man vuxen?

- Filmens Tomi kommer väl närmast den traditionella bilden av vad det innebär att vara vuxen. Det är lite som Selja så träffande säger i något skede av filmen: "när folk fyller trettio köper det en "kämppä" och så skaffar de två barn till det”, citerar Sipola.

- Vissa blir motiverade av sådant, andra inte. Jag tycker att människor måste ha rätt att hitta sin egen livsform utan att känna sig pressade till något.

Peter Kanerva som spelar den traditionella Tomi kämpade i sin tur hårt för att bryta den form som hans rollkaraktär lätt kunde ha stöpts i.

Peter Kanerva poserar. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad

- Jag ville inte att han bara skulle vara en slags funktion, någon som finns till för att spegla det fria hippiekollektivet. Så jag gick in för att försvara min rollkaraktär, spela honom via kärleken och relationen, säger Kanerva som håller med mig om att åldersgränserna i viss mån suddas ut i filmen.

Idag kan du vara 17, 27 eller 37 och tampas med samma frågor.

- Vuxen? Tja, min personliga definition är väl att man är vuxen när när man tar ansvar för sig själv och för sitt liv. Man behöver inte klara allt på egen hand, men man måste ta ansvar för sina handlingar. Hur det liv man lever sedan ser ut är en annan sak - det finns det inga regler för, säger Kanerva.

Och Maria Ylipää säger i sin tur att hon blev förtjust i det faktum att det för en gångs skull var kvinnan som ställde sig tveksam till ett traditionellt familjeliv.

- Det är så ofta det brukar vara tvärtom, såhär blir det mera realistiskt och man slipper den stereotypa bilden av "kvinnan", säger skådisen som är övertygad om att här finns aspekter man kan identifiera sig med oberoende av vilken livssituation man själv råkar befinna sig i.

Från Lejonkungen till Leo

När man går in på tematiken är det lätt att glömma att Ollaan vapaita trots allt är en musikfilm – med många insprängda solon och duetter i olika tonlägen. Från anarkistisk punk till melankoliska melodislingor. Här nedan ett exempel på en duett mellan Pihla Maalismaa och Johannes Brotherus.

Inte helt oväntat medger Sipola att musikfilmen är en utmanande genre. Men han sticker inte heller under stol med att han gillar utmaningar.

- Jag har i något skede sagt att jag inte vill göra en enda film som jag från början vet hur den skall göras. Jag vill att varje film skall vara som en upptäcktsresa och det här var verkligen ett sådant projekt, säger regissören som trots många musikvideor i bagaget kände sig ny i det här gamet.

- När vi började visste jag inget om hur man producerar musik och inget om hur man skriver låtar. Däremot började jag ha ett hum om hur man gör film – men det var försöket att kombinera alla dessa aspekter som gjorde det hela till en vild resa, säger regissören som medger att genren bjuder på mycket motstånd.

- Man måste planera allt väldigt noga i förväg. Varje inspelningsplats, varje iscensättning, varje kamerarörelse. Den bildmässiga rytmen måste vara exakt för att kunna stöda musiken. Man kan experimentera med att försöka spela in allt i ett, men vill man att ljud och bild skall fungera optimalt var för sig så är det bäst att spela in dem skilt.

- För skådespelarna är det extra mycket att fundera på i inspelningssituationen när det gäller att få t ex läppsynk att funka. Men för mig var själva personregin inte mer utmanande än när det gäller ”vanlig film”, berättar regissören vars kärlek till musikfilmen som genre etablerades när han som barn tittade sönder sina VHS-versioner av olika Disney-musikaler.

- Ja och så Sound of Music förstås, tillägger han. Den såg jag i 10-11-års åldern och blev helt tagen. Både Disney-filmerna och Sound of Music har bra berättelser som berör och enskilda låtar som berör.

Maria och Mary Poppins

Maria Ylipää som är känd från scenen med roller som Kristina i Kristina från Duvemåla och från vita duken med filmer som Keisarikunta svävar inte på målet när det gäller vilken musikfilm som är hennes favorit.

En leende Maria ylipää poserar Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad

- Mary Poppins! Den har en bra historia, bra musik och bra dansscener. En sann klassiker, säger den sjungande skådisen som säger att det är stor skillnad mellan att stå på scen och att agera på film.

- Film är så tekniskt. När jag står på scenen tre timmar som Kristina så bär jag upp hela bågen, men på film måste du kunna hålla koll på helheten inom dig medan du portionerar ut små sekvenser i okronologisk ordning. Och när du väl sjungit in något så sitter det där – på scenen kan man justera nyanser i efterhand, på film är det för evigt.

Hennes motspelare Peter Kanerva har också erfarenhet av att jobba med olika former av uttryck. Han har stått på scenen i såväl musikaler som vanliga teatersammanhang och däremellan har han dubbat animerade fiugurer och spelat i ett flertal filmer.

- Allt är intressant! Jag är fortfarande nyfiken på alla uttryck och tycker att det är lika spännade att stå i ett bås och dubba en anka som att stå på scenen och tolka en affärshaj. Dett finns alltid något du kan göra lite bättre, något du kan slipa på när det gäller hantverket.

- Jag tycker faktiskt att de flesta jobb jag gör är roliga, säger Kanerva som just nu alltså spelar den mest vuxna i ett gäng vuxna med växtvärk.

Och vad kan väl vara bättre än det?

Den 25 april drabbades Nepal av ett kraftigt jordskalv Över åttatusen människor fick sätta livet till och flera tusen skadades. Förödelsen blev enorm. Hur ser vardagen ut för nepaleserna idag?

Nu sätter monsunregnen stopp för det stora rivingsarbetet och återuppbyggnaden men trots chock, sorg och motgång finns det enligt Tomas Carlsson från FNs utvecklingsprogram en framåtanda och vilja hos de överlevande att återuppbygga landet.

- De jag kommer i kontakt med har en vilja att återuppbygga. Många har själva satt igång med att bygga temporära byggnader. En del bor ju kvar i tält men jag tycker jag ser allt fler övergivna tält. Det finns en vilja att komma tillbaka och göra någonting nu.

Varning för ny större jordbävning

I förra veckan kom det ytterligare ett skalv i Kathmandu och forskare varnade senast igår att det kan komma ett ännu starkare skalv än det som den 25 april mätte 7.8 på richterskalan.

Enligt en BBC-intervju med professor Jean-Pilippe Avouac från Universitet i Cambridge så var det bara delar av det ackumulerade trycket som frigjordes och det kan komma en starkare och mera förödande jordbävning i området mellan Nepal och norra Indien. Man vet dock inte när.

- Det gick ett litet skalv för en vecka sen som jag kände av här i Kathmandu och då märker man att oj då, det blir en rädsla, är det något stort som händer igen? Härom veckan träffade jag en bokhandlare här vars hela hus hade raserats. Jag träffade också en som mist sin fru och två barn och det var ju oerhört känsligt men han hade i alla fall kommit tillbaka till arbetet.

Tomas Carlsson på besök på ett barnhem. tomas carlsson, FN Bild: Tomas Carlsson

Hur ser det ut med resurser, finns det tillräckligt med pengar för att återuppbygga Nepal?

- Nej, det tycker jag inte. Jag har ju kommit hit för att jobba som projektchef för att ta hand om de rasade husen, plocka ner allt bråte och riva ner det som har rasat. Det är ett stort projekt. Nordöst om Katmandu har vi jobbat sedan i början av juni och vi har haft upp till tvåtusenfemhundra människor anställda, nittio lokala ingenjörer och vi är sex från utlandet.

- Vi jobbar med något vi kallar för cash-for-work, det är en arbetsintensiv rivningsmetod där lokalbefolkningen arbetar med oss. Det var en donationskonferens alldeles efter midsommar där det var ett flertal donatorer som lovade ut pengar men det tar ju ett tag innan pengarna kommer. Det är ju det som är frustrationen för oss, vi behöver ju pengarna nu.

Det är ju det som är frustrationen för oss, vi behöver ju pengarna nu.

Monsunen sätter stopp för arbetet

Tomas Carlsson, som i Sverige arbetar för svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, blev en av de uttagna att åka och arbeta med FN’s utvecklingsprogram i Nepal. Han åkte då från den lilla orten Orsa i Dalarna, Sverige.

- Det dröjde några dagar innan jag såg vad som verkligen hade hänt, på landsbygden så låg husen huller om buller. Det var hus som lutade inåt och utåt och jag sprang förbi i rädsla för att de skulle kollapsa.

Mahendra skolan i Jau Danda, Kunchok krossades i jordbävningen. Väggarna föll men taket kunde stå emot skakningarna. Tillsammans med föräldrarna i byn hjälptes volontärer, FN personal och rivningsingenjörer åt med att riva och städa undan bråten så att barnen kunde få en provisorisk skola och vistas i en något så när säker miljö.

Tomas Carlsson och hans team utbildar nepalesiska ingenjörer. tomas carlsson, fn Bild: Tomas Carlsson

Rivingsarbetet kommer att ta åratal

Hur länge kommer det att ta tills nepaleserna kan återgå till en vanlig vardag med alla de tjänster de behöver för att kunna leva ett normalt liv?

- Jag tror att det kommer att dröja år. Att plocka ner alla byggnader som är förstörda kommer att ta flera år och det är kostsamt. I staden jag besökte igår var i stort sett alla officiella byggnader skadade och där kommer vi börja riva nästa vecka för att sedan kunna återuppbygga.

Känner du att du har kunnat hjälpa till på ett bra sätt?

- Jag låg en kväll och lyssnade på svensk radio och då var det kommunikationschefen för Plan-organisationen som berättade att hon träffat barn här i Nepal och hon pratade om hur viktigt det var att komma igång med att bygga upp skolorna. Då blev jag rörd och tänkte: det är därför jag är här.

Utöver arbetet med att återställa skolorna och rensa upp så utbildar Tomas Carlsson och hans team även nepalesiska ingenjörer så att de en dag kan fortsätta arbetet med återuppbyggnadet av Nepal - ett arbete som kommer att fortsätta långt efter att volontärerna och hjälporganisationerna åkt hem.

Musik och olika teaterproduktioner hör intimt ihop med olika skeden av Asko Sarkolas liv. I sitt sommarprat drar han sig till minnes episoder från gångna år. Det blir en salig blandning av små anekdoter, musikaler, marscher, pop och visor.

- Den musik som spelats i Stormskärs Maja på olika scener runtom i Finland är inte alls Lasse Mårtenssons! Visserligen var han med lite i början men av olika orsaker backade han ut.

- För ungefär ett år sedan ringde jag Lasse Mårtensson. Jag frågade om han ville vara med och fira att Finland fyller 100 år och om han ville ta upp Stormskärs Maja med sin musik. Han tackade ja.

- Det här projektet är på gång och det är jag väldigt glad över.

Long Tall Sally och Erik Bergman

Men vi backar i tiden. Asko Sarkola drar sig till minnes låtar som varit viktiga i hans liv. Han minns bland annat Little Richards Long Tall Sally. Året var 1957 och Asko gick andra året på Svenska Lyceum. Hans musiklärare hette Erik Bergman.

- Jag hade 10 i musikens teori, men jag var ingen bra sångare. En gång uppträdde jag med Long Tall Sally i klassen och Erik sa att min sång nog var värd en sjua eftersom ”rytmen var okej”.

Många år senare kom Asko Sarkola att samarbeta med den berömde tonsättaren och dirigenten Erik Bergman. Det skulle hållas en konsert i Riddarhuset i Helsingfors med Bergmans kompositioner och Askos före detta musiklärare bad Asko recitera.

- Vi träffades för han ville regissera hur jag skulle läsa de här dikterna. Hans tankar hur dikterna skulle läsas var tvärtemot hur jag hade undervisat i Teaterskolan.

- Vi skådespelare använder oss av metoden ”texten ljuger” för att undvika en tårta på tårta-effekt. Men Erik Bergman ville att stort skulle låta verkligt stort och smått skulle låta mycket litet.

- Bergman sa att det här hade han lärt sig i Wien och säkert hade han rätt vad gäller den musikaliska tekniken, medan en skådespelare närmar sig en text på ett helt annat sätt.

- Vi tog ihop oss riktigt ordentligt och Bergman sa ”ja, ja, den store Asko Sarkola kan inte komma ner från sin höjd”. Nå, till sist kom vi överens.

Frank Sinatra och andningstekniken

I samband med att Asko Sarkola spelar Frank Sinatra i sången New York, New York, kommer han in på andningstekniker. Enligt Asko hade Sinatra en helt fantastisk andningsteknik.

-Jag läste i en biografi om Frank Sinatra om hans sätt att sjunga och hans unika andningsteknik. Efter en lång ton när en sångare vanligen tömmer hela luftarsenalen i sina lungor, tömmer inte Sinatra hela sin reserv. Istället går han över till nästa ton och andas först när han har kommit in på nästa fras.

- Jag hade själv stora problem med min röst i Teaterskolan och mina stämband undersöktes. Efter grundliga undersökningar kom man fram till stämbanden var okej och att min röst skulle låta så här. Den har ett litet läckage och låter hes, men jag kan prata på i timmar.

Björneborgarnas marsch som diktuppläsning

Asko Sarkola spelar också Björneborgarnas marsch och drar sig till minnes att det ingick undervisning i diktuppläsning på Teaterskolan.

- Vår lärare tyckte vi skulle dramatisera Björneborgarnas marsch och en samling löjtnanter som har fest.

- Till min uppgift hörde att stiga upp på bordet med ett ölstop och mycket högt deklamera ur Björneborgarnas marsch. Skolans rektor Gerda Wrede råkade gå förbi och blev nog lite förvånad. Det var nog inte hur hon föreställde sig diktuppläsning.

Betjänten Sibelius

Noël Coward och sången Let’s do it ingår också i Asko Sarkolas sommarprat. Om författaren, skådespelaren och artisten Noël Coward berättar Asko att han också var en brittisk agent.

- Han besökte också Finland sommaren 1939. Coward har beskrivit i sin bok hur han reste till Ainola för att besöka Sibelius. Väl framme blev han bjuden på kex och te av en betjänt. Efter en stund funderade Coward när han skall få träffa värden och då visade det sig att ”betjänten” var Sibelius.

- Noël Coward var en stor, stor stjärna inom den brittiska teatervärlden. Det sägs att han tackade nej till flera filmroller, bland annat rollen som professor Higgins i My Fair Lady. Han nobbade också en roll i filmen Bron över floden Kwai på grund av att han inte ville vara ute i någon djungel.

Musikaler och Jonna

Asko Sarkola är en stor vän av musikaler och har producerat flera musikaler per år på Stadsteatern.
Han har till och med fått tillstånd att sätta upp musikalen Wicked som en så kallad icke replika. Det betyder att Stadsteatern som första i världen fick göra en självständig version av musikalen.

- I vanliga fall gör man kopior av originalversionen som framförts i West End eller på Broadway, man får bara ändra språket.

Mot slutet av sitt sommarprat spelar Asko Sarkola musik framförd av hustrun Jonna Järnefelt.

- En stor del av insikterna inom musiken och musikteatern får jag av henne. Det är ofta också hon som bongar bra huvudrollsinnehavare till musikteatern.

- Sommaren fortsätter ännu en tid, men småningom kommer hösten och en ny teatersäsong kör igång redan i slutet av augusti!

Bland annat den här musiken spelar Asko Sarkola i sitt sommarprat:

Asko Sarkola sommarpratar i Yle Radio Vega den 10 augusti kl 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på hans sommarprat på Yle Arenan.

Här hittar du listan på Vegas sommarpratare 2015.

Johanni Larjankos högsta önskan under uppväxten i Göteborg var att bli finne. Mamma var finsk och ibland haglade skällsord som finnjävel över honom trots att pappa är rikssvensk. Johannis sommarprat handlar om identitet och tillhörighet.

- Jag bar mitt finska pass med stolthet, så ”umpiruotsalainen” som jag var. Identitet var viktigt, något jag byggde min självbild på.

När Johanni fick sin morfars ryggsäck blev det hans skolväska. Den var grågrön med blodfläckar. Morfar hade haft den i kriget. Varje gång Johanni satte den på sig blev den en uniform, hans identitet. Utan att veta något desto mer om kriget läste Johanni in sin egen historia i ryggsäckens bagage.

- Det handlade om att vara den ständiga underdogen och om hur viktigt det är att hålla ihop och höra hemma någonstans.

Släktkära somrar

Det var glada somrar i östra Finland med färgstarka personligheter och mycket tillhörighet.

- Min mamma, hennes systrar, ja hela familjen är duktig på att fabulera ihop skrönor. Deras fantastiska berättelser tog jag länge för sanna. De förstärkte bilden av ett sagoland, ett land som är färgstarkare, doftar mer och känns mer än vardagen.

När Johanni var gammal nog tog han sitt pick och pack och åkte med den röda båten till Helsingfors för att studera. Då märkte han att världen inte var sådan som han hade föreställt sig den.

Finlandssvensk

Efter att ha levt längre i Finland än i Sverige har Johanni småningom blivit en naturaliserad finlandssvensk.

- Jag har alltid uppfattat mig som en minoritet. I Sverige var jag finne, i Finland är jag svensk. Den närmaste kulturgruppen som jag smält in i blev därför den finlandssvenska. Fast det händer forfarande att jag kallar mig sverigefinne…

Numera lever Johanni med sin vasabördiga sambo och två barn i Helsingfors och räknar sig till den finlandssvenska skaran. Somrarna tillbringar han dels på sommarstugan i Maxmo, Österbotten, dels i Itis nära Kouvola.

Bland annat den här musiken spelar Johanni i sitt sommarprat:

Johanni Larjanko sommarpratar i Yle Radio Vega den 11 augusti kl 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på honom via Yle Arenan.

Här är Vegas sommarpratare 2015.

Ekon från Nordamerika och musik från ”Nya världen” hördes under Musikfestspelen Korsholm i början av augusti. Radio Vega bandade två konserter som sänds den 11 och 18 augusti.

Finländsk och tysk stråkkvartett

I den första konserten som är inspelad i Solf kyrka den 31 juli spelar den unga finländska Artende-kvartetten. De bjuder på en amerikansk klassiker, George Chadwicks fjärde stråkkvartett.

I samma konsert får man höra prov på den tyska Schumann-kvartettens lovordade spel. Kvartettens har på kort tidigt seglat fram som en av Europas mest intressanta och spännande stråkkvartetter. Den spelar Antonin Dvoraks stråkkvartett nr.12, den som kallas ”den amerikanska”. Den kom till 1893 då Dvorak vistades i Spillville i Iowa. I musiken kan man höra hemlängtan och melankoli, men också ekon från folkmusik och fascination inför den nya världen.

Djävulsporten i Lappland

Den andra konserten spelades in i Vasa stadshus den 3 augusti. I den blandas amerikanska sånger med årstidsmusik av Astor Piazzolla och ett uruppförande av Matthew Whittall.
Whittall var årets tonsättare under musikfestspelen och hans Devil’s Gate hörs här för första gången. Det är musik inspirerad av en vandring i Lappland.

I hate music

Angelika Klas Pixel Bild: Yle / Erik Vierkens

Rastrelli-kvartetten Rastrelli cellokvartett spelar i Vasa stadshus Bild: Musikfestspelen Korsholm / Svenna Martens

Konserten i Radio Vega

ti 11.8 kl.21.05 (och 13.8 kl.22.15)
ti 18.8 kl.21.05 (och 20.8 kl.22.15)

Aldrig tidigare har så få, nämligen bara jag, haft så många, nämligen alla ni som öppnade era dörrar för mig, att tacka för så mycket, nämligen allt ni gjorde för mig under min Tour de Svenskfinland.

Jag ville testa finlandssvenskarnas gästfrihet och -vänlighet. Jag hade vissa förhoppningar att det skulle gå bra. Men jag är helt överväldigad.

Ni öppnade inte bara era hem och gästrum, stugor och gäststugor för mig. Ni bjöd dessutom på genomgående god mat, fina bastuturer, härliga utflykter och gott sällskap.

Samtalen var många och hjärtliga. Och allt jag fick veta och lära mig. Men det bästa var ändå gemenskapen med er alla. Tack skall ni ha. Tack, tack!

Och vem vet, kanske min Tour de Svenskfinland får sin fortsättning nästa år. Jag hann ju långt ifrån gästa alla som bjudit mig.

Tack Kerttu och Kenneth! Kerttu Ekholms första Vespatur Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Herr Duffe! Ledarhunden Duffe Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Stefan! stefan hammarén Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Adrian, Jerry, Oa och Mary! utsiktstorn Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Staffan och Camilla! peter lüttge Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Gun, Kjell och Gerd! Gun Geisor, Kjell Holmström, Gerd Jansson Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Fredrik! Fredrik kör oss till Storholmen Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Andreas, Tony och Jan! Andreas Holmgård, Tony Roos, Jan Sandberg Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Cornelius och Stina! Cornelius Colliander och Stina Engblom-Colliander Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Anita och Ralf! Ralf och Anita Ginman Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Siv! siv holmgren Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Matilda, Trixi och Frida! Båt Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Kaj och Aaro! Kaj Arnö och Aaro Söderlund Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Jocke! Joakim Enckell Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Kimmo! kimmo rautanen Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Christian! Christian Sundell Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Stefan och Elisabeth! Stefan och Elisabeth Anderson Bild: Yle/Peter Lüttge

Tack Benna, Benjamin och Kaje! Benna, Benjamin och Kaje Silfverberg Bild: Yle/Peter Lüttge

Hannah Norrena, programledare för Nöjesfredag och Lördax i Radio Vega, fick en skrattattack mitt under en direktsändning i lördags. Hon höll på att läsa den långa väderrapporten och började plötsligt skratta och kunde inte sluta.

- Jag har läst den långa väderrapporten i Lördax i ett och ett halvt år nu och hittills har jag alltid lyckats ta mig igenom den utan några större fadäser. Denna gång hände det ett litet missöde mellan mig och min programledarkollega Sonja Smederevac studion som fick mig att tappa fattningen. Och alla vet ju att i situationer där man absolut inte får skratta är det helt omöjligt att låta bli då man en gång kommer igång. Lyckligtvis kunde Sonja läsa klart rapporten, säger Norrena.

Skrattattacken väckte stor munterhet på sociala medier och Hannah Norrena fick uppmuntrande kommentarer av bland andra Eva Biaudet som skrev “Det var jättesympatiskt. Ni hanterade det super. #liviradion”.

Hannah Norrena har jobbat på Yle i tio år med både radio och tv. Hon har en säker framtoning i sina program och det är sällan hon tappar fattningen.

Hur hanterar man då en sån här situation i direktsändning?

- Jag kunde uppenbarligen inte hantera den utan måste stänga av min mikrofon. Jag låg sedan under bordet och kved av skratt medan Sonja kämpade sig igenom slutet av rapporten. Att tappa kontrollen i en direktsändning är som att kasta sig ut från ett flygplan utan fallskärm. Fritt fall, säger hon.

- Givetvis. Jag har ju jobbat med radio i tio år så det är klart att det hänt, men inte i situationer där man absolut inte får skratta eller inte har en utväg. Lyckligtvis är jag i nio fall av tio ganska bra på att behålla kontrollen men även den som läser sjövädret är uppenbarligen bara människa, säger Norrena med ett skratt.

Väderrapporten - en institution

Norrena säger att det som gjorde det hela speciellt pinsamt var att det hände just under vädret.

- Den långa väderrapporten som går på Yles kanaler varje dag klockan 12.45 är ju en institution som enligt instruktion ska läsas neutralt och “utan affektion”, men det blev ju inte riktigt så denna gång. Vi har i alla vuxit upp med det långa vädret och det är allvarliga saker. Som tur är har jag fortfarande ett jobb att gå till, säger Norrena med ett skratt.

Vad har du fått för kommentarer efteråt?

- Jag lade ut en bekännelse på Facebook som fick enormt många kommentarer och tummar upp. Folk gillar ändå det att man kan fela, vågar erkänna det, be om ursäkt och allra viktigast: att man kan skratta åt sig själv.

Vad sade dina chefer om skrattattacken?

- Chefernas reaktion var en delorsak till att jag tvekade om jag skulle berätta öppet om det här eller inte, men så tänkte jag att de ändå är så pass mänskliga att de nog förstår. Det stämde för flera av dem gav mig en tumme upp på Facebook och min producent sa att hon aldrig varit på en fest där den långa väderrapporten väckt så mycket förtjusning. Så slutet gott, allting gott!

En annan kommentar på Facebook löd “Jag lyssnade och trodde inte mina öron! Sedan tänkte jag hela tiden att skärp dej Hannah men samtidigt var det ju nog så festligt. Jag skratta så tårarna rann! Första gången i mitt liv som jag uppskattat sjövädret!”

Sist ut i Radioteaterns serie med sommarklassiker är Mikael Lybecks Bror och syster från år 1915. Här handlar det om skuld, svek och livslögner. Alltsammans i förebilden Ibsens anda.

I centrum står syskonparet Per och Johanna Ennius, som inte bara bor tillsammans utan dessutom arbetar på samma filialkontor. Pjäsen utspelar sig under en dramatisk natt då mörka hemligheter avslöjas. Det handlar om ekonomiska oegentligheter, men också om livslögner som äntligen dras upp i dagsljuset.

Mikael Lybeck intresserade sig redan tidigt för dramatik och skrev sin första pjäs som 20-åring. Ralf Långbacka skriver i sin essä om finländskt teaterliv i Finlands svenska litteraturhistoria om Lybecks möte med Henrik Ibsen och hur det kom att påverka honom. Så är Bror och syster också en väldigt ibsensk pjäs i sitt intresse för livslögnen och i sin intima och realistiska stil.

Samtidigt är det här också en pjäs om förlåtelse och om syskonkärlek som skildras med stor innerlighet. Scenerna som beskriver syskonens stillsamma vardagsliv - där dystra hemligheter alltså ruvar under den beskedliga ytan - är faktiskt helt förtjusande. Inte minst Erik Lindström med kartboken i hand, drömmande om fjärran länder.

Den på sin tid uppskattade Lybeck är ju i dag en författare som fallit så gott som helt i glömska, hans roman Tomas Indal kanske undantagen. Trots det systra ämnet känns Bror och syster i dag ganska troskyldig och har väl inte helt stått pall för tidens tand. Ändå finns här fina moment och stämning. Plus en möjlighet att höra Svenska Teaterns gamla stjärnor Erik Lindström, Hélène Hagelstam, Eric Gustafsson, Göran Cederberg och Sven Relander in action. För regin står Gustaf Nessler och föreställningen är från år 1954.

Radio Vega, onsdag 12.8 kl. 22.15

Sonja Kurtén-Vartio från Korsholm får ofta frågor om tortyr. Hon får också frågor om vad hon lärt sig under sina år som människorättsrapportör i olika hörn av världen och som fångvårdsexpert i Irak och Ukraina.

Medmänsklighet föder medmänsklighet.

Sonja Kurtén-Vartio är också lärare i socialpolitik vid Novia i Vasa.

- Socialpolitiker försöker förbättra livet för alla människor och se till att alla människor har bättre förutsättningar att skapa sig en bättre och tryggare framtid.

Hot om krig påverkade yrkesvalet

Vid flera tillfällen under 1960-talet fanns hot om krig i Finland och till och med världskrig. Nämnas kan notkrisen 1961 då Sonja var endast fem år gammal och 1968 då Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien. Då visste Sonja inte ännu att hon själv skulle bli inblandad i att förebygga krig och konflikter, men de här händelserna kom att prägla hennes yrkesval.

Fängelsetiden

Innan hon gav sig ut på internationella uppdrag har hon doktorerat inom konsekvenspedagogik, samt även jobbat tolv år på Vasa länsfängelse som biträdande fängelsedirektör. Fängelseåren var tuffa. Sonja var en av de första kvinnliga direktörerna som utnämndes. När hon blev utnämnd 1991 fanns det sammanlagt bara fem kvinnor som var fängelsedirektörer eller biträdande fängelsedirektörer i Finland.

Även uppgiften var ny; Att rehabilitera och frige fångar istället för att bestraffa.

- Konsekvenspedagogiken fungerar verkligen i fångvården. Man koncentrerar sig inte på de handlingar som är gjorda, utan på vad fångarna tänker göra med resten av livet.

Det som är gjort är gjort. Frågan är vad du tänker göra med det du har gjort.

- Många lyckades senare i livet, fastän det inte talas så mycket om dem som har lyckats. De som lyckas har fått se att det finns möjligheter att komma vidare i livet. Utbildning och yrkesutbildning hör till de viktigaste nycklarna, men det krävs mera. Att lämna missbruket, att ändra attityder, söka nytt sällskap och att ändra hela ens livsstil – det är svårt för vem som helst.

Mänskorättsrapportör

En undersökning som Sonja gjorde i Danmark i samband med sin doktorsavhandling visade att människor behöver bli sedda, trodda och behövda för att åtstadkomma en förändring i sitt liv. Det viktigaste är att alla får känna att de är respekterade.
För 15 år sedan fick Sonja möjlighet att delta i internationellt utvecklingsarbete som rådgivare för generaldirektören för fångvården i Litauen (2000). Det sammanföll med en tidpunkt då Finland började utbilda sina första 200 civilkrishanterare för att förstärka rättsstaten i post-konflikt områden eller i länder där man bytt regim eller länder som riskerar att råka i politisk, ekonomisk eller humanitär kris.

Tvätta kläder, vattna blommorna, för ut skräp, rädda världen.― Sonja Kurtén-Vartio

Efter det har Sonja arbetat i Balkan, Ukraina och Irak. Efter sådana här uppdrag får hon ofta frågor om tortyr.

- Tortyr får aldrig användas vad än det handlar om. Tortyr för ingenting gott med sig och bekännelser som man eventuellt får genom tortyr är inte tillförlitliga. Vem som helst av oss är beredd att erkänna vad som helst om vi blir torterade, bara för att få slut på tortyren. Jag har sett så mycket av hur tortyr förstör människors kropp och psyke.

På Sonjas kylskåpsdörr står det en kom-ihåg lista:
- Tvätta kläder
- Vattna blommorna
- För ut skräp
- Rädda världen

Bland annat den här musiken spelar Sonja i sitt sommarprat:

Sonja Kurtén-Vartio sommarpratar i Yle Radio Vega den 12 augusti kl 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på henne via Yle Arenan.

Här är listan på Vegas sommarpratare 2015.

Förr i världen var skräp skräp, som man förde till avstjälpningsplatsen i skogen - nu är skräp allt från råvara och energikälla till föremål för forskning och lukrativ business.

Man kan lugnt säga att vår syn på avfall har förändrats de senaste decennierna. Ett tecken på det är alla de nya ord som dykt upp i sammanhanget: sopsortera, återvinna, återbruka, återanvända och det engelska ordet upcycling gav 4,5 miljoner träffar på google. Upcycling, som fortfarande inte har någon svensk översättning betyder att man återvinner skräp på ett sätt som ger det ett högre värde än det hade innan, t.ex. att man gör en handväska av ett gammalt bildäck eller taklampa av en läckande zinkhink.

Strömsö har alltid känt en dragning till återvinning och upcycling, men nu plockar vi fram den stora trumman och direktsänder Rester och Gäster på Strömsö söndagen den 6 september kl. 17.00. Mat, mode och gäster – allt återvunnet på ett eller annat sätt.

Jim Björni, Camilla Forsén-Ström, Susanna Ström-Wilkinson, Paul Svensson, Elin Skagersten-Ström, Lee Esselström Jim Björni, Camilla Forsén-Ström, Susanna Ström-Wilkinson, Paul Svensson, Elin Skagersten-Ström, Lee Esselström. Bild: Yle/Rolf Granqvist

I köket gör vi buffémat av rester tillsammans med Marthaförbundets hushållrådgivare Elisabeth Eriksson. I den för dagen upprättade lumpverkstaden gör vi nya kreationer och accessoarer tillsammans med Outi Les Pyy, en av Finlands mesta trashionistor – den enas avfall blir den andras infall och till sist blir allt en färgsprakande modeshow.

Primadonna på catwalken är Strömsös återvunna gäst Christoffer Strandberg. Senast han gästade Strömsö var vintern 2014. Humorgruppen KAJ besökte Strömsö 2013 och nu återvinns de i form av husband.

Återvinning är naturligtvis en sak som berör hela familjen. Därför direktsänder BUU-klubben från Strömsö på vanlig BUU-klubbstid 18.00. Jontti, Hanna och Jim bygger en robot av skrot tillsammans med barn.

Med oss har vi också Marthaförbundets ekologirådgivare Anita Storm och Nina Lindman, informatör på Stormossen, som under kvällen sitter och funderar på skräp, rester och annat överblivet.

Vad är ditt förhållande till skräp? Hör du till dem som slänger över 20 kilo mat per år? Kastar du kläder som inte är trasiga? Är Finland bäst i världen på att sopsortera? Om du redan nu går omkring och funderar på skräp och återvinning kan du skicka in dina frågor, tips och synpunkter till stromso@yle.fi eller via Facebook. Följ oss också på Instagram@ylestromso och via #strömsö.

Irene Länsman jobbar till vardags på Yle Sápmi i Enare och bor i byn Angeli nära norska gränsen. Hon har 90 km till jobbet och till närmaste matbutik är det 40 km. Till vardags talar Irene tre språk; svenska, finska och samiska.

På samiska tänker jag mina djupaste tankar.― Irene Länsman

Irene förundrades över alla nymodigheter som storstan bjöd på och som de inte hade haft hemma i Angeli, som till exempel tåget.

- Jag undrade var man skulle kliva på tåget, säger Irene. Och sen undrade jag hur man stoppar det.

Irene Länsman Irene Länsman Bild: Yle

Flytten till Stockholm

När Irene började skolan i Stockholm fick hon undervisning på finska eftersom hon var från Finland, även om inte finskan var hennes modersmål. Men på den tiden fanns det inte möjlighet att få undervisning på samiska. Med kamraterna på gården lärde hon sig svenska och med mamma pratade hon samiska. Hon fick ofta vara tolk för sin mamma.

Efter några år flyttade familjen till Finland igen. Den här gången blev det till Österbotten. Familjen bodde i den svenskspråkiga orten Vörå och Irene gick i finsk skola i Vasa.

Samiska förbjudet i skolan

En gång då hon gick i högstadiet blev hon inbjuden att komma till gymnasiet och berätta om Lappland på en svensktimme.

- Jag berättade om hur det var för min mor att gå i skola. Hon kunde ingen finska. Bara samiska. Hon lärde sig att läsa utantill utan att förstå vad hon läser. På den tiden så fick man inte prata samiska i skolan fast man inte kunde finska. De samiska eleverna hade lång väg till skolan så oftast bodde de på internat och kom hem bara till jul och sommarlov.

Flytten till Lappland

När Irene blev äldre beslöt hon sig för att flytta tillbaka till släkten i Lappland. Men efter så många år bosatt på andra orter var det inte lätt med språket.

Jag visste inte hur man kallar en mörk ren på samiska.

- När jag hade flyttat tillbaka till Lappland började släkten peka på hur jag pratar samiska fel. Du har blivit en stadsbo, sa de. Jag kunde inte uttala orden rätt. Jag kunde inte köra skoter, inte känna igen mitt renmärke och visste inte hur en mörk ren kallas.

Irene var fast besluten om att lära sig sitt modersmål, så hon började studera samiska i Enare. Nu har Irene egen familj och egna barn som talar samiska. Irene jobbar som programledare för det samiska barnprogrammet Unna Junná och som redaktör på den samiska radion i Enare.

Samiska barnböcker

Då barnen var små ville Irene läsa böcker på samiska för barnen. Men i brist på tryckta samiska barnböcker började Irene skriva egna. Idag har hon gett ut flera barnböcker på nordsamiska.

Irene Länsman sommarpratar i Yle Radio Vega den 13 augusti kl 10.05 och 18.03. Du kan också på henne via Arenan.

Bland annat den här musiken ingår i Irene Länsmans sommarprat:

Här hittar du Vegas sommarpratare 2015.

Roxette. Sveriges mest framgångsrika band efter Abba. 60 miljoner sålda skivor världen över och fyra ettor på singellistan i USA. Det är t.o.m. en listetta mer än de haft i deras hemland.

Roxette visar att ibland är ett plus ett lika med tre, det vill säga att summan av de enskilda delarna blir ännu större när de är tillsammans än var för sig.

Både Per Gessle och Marie Fredriksson var redan bägge mycket framgångsrika artister i Sverige, men när de kom samman blev hela världen deras.

Joyride (1991) blev den fjärde och hittills sista ettan för Roxette på singellistan i USA. Den toppade även listorna i Kanada, Australien och runtom i Europa.

Refrängen i sången är rätt berömd, alltså den som lyder "Hello you fool, I love you". Idén till det fick Per Gessle när hans blivande fru Åsa en dag skulle gå och handla. Hon lämnade då en lapp på hans piano där det stod: "Hej din tok, jag älskar dig".

Framgångar världen över

Och det är klart att det är lätt att älska en vinnare. För det var i de här tiderna – i slutet av 80-talet och början av 90-talet – som Roxette var som allra störst och nådde enorma framgångar världen över.

Marie Fredriksson Bild: Wikimedia Commons / Jørund F. Pedersen

Men hur startade då historien om Roxette? Det är litet svårt att säga exakt för det finns egentligen ingen specifik startpunkt för det Roxette som vi känner idag, utan de hade flera olika små starter – och litet tur – som sedan tillsammans ledde till ett världsberömt Roxette med Per Gessle och Marie Fredriksson.

En av dessa startpunkter var när Gessles band Gyllene Tider sökte sig utomlands.

Teaser Japanese var en Gyllene Tider-singel från år 1983. Men när de försökte sig på en utlandslansering gav de ut Teaser Japanese som singel i såväl Holland som USA. Men då kunde de förstås inte heta Gyllene Tider. Istället för att kalla sig t.ex. Golden Times valde de namnet Roxette. Men då var inte Marie Fredriksson med ännu.

Bandnamnet Roxette tog Per Gessle från en Dr. Feelgood-låt med samma namn.

Med tanke på den pubrock man förknippar med Dr. Feelgood är det kanske litet lustigt att deras låt Roxette fick ge namn åt ett svenskt popband, men så blev det i alla fall.

Gav inte upp

Efter att Gyllene Tider misslyckats med sin utlandskarriär gav Per Gessle ut en soloplatta i Sverige, men han kunde ändå inte ge upp tanken på att än en gång se om han kunde lyckas även utanför Sveriges gränser.

Han valde att hålla fast vid bandnamnet Roxette, men kände att han behövde någon likasinnad med sig som kompletterade honom.

Chefen för Gessles skivbolag föreslog att han skulle prova samarbeta litet mer med en tjej som sjungit bakgrund på såväl hans soloplatta som på en skiva med Gyllene Tider. Den tjejen var Marie Fredriksson.

Marie Fredriksson hade nyligen gett ut sitt andra studioalbum Den sjunde vågen som innehöll bland annat klassikern Ett hus vid havet. Vid den här tiden klassades Marie närmast som något slags vispop-sångerska och hennes mest kända låt var Ännu doftar kärlek från år 1984.

Svarta glas

Per Gessle hade en låt som hette Svarta glas som han översatte till engelska och så gav han och Marie ut låten som nu hade fått namnet Neverending Love. I juli 1986 blev det debutsingeln för det nya Roxette.

Neverending Love blev en hit i Sverige men resten av världen tog inte mycket notis om den.

Framgångarna i Sverige sporrade ändå Roxette att spela in ett helt album och några månader senare gav de ut debutplattan Pearls Of Passion. Den kom tvåa på den svenska albumlistan, men världen i övrigt brydde sig föga om den.

Marie Fredriksson passade då på att år 1987 ge ut sitt tredje album Efter stormen. Roxette gav sedan ännu ut en singel på hemmamarknaden tillsammans med Eva Dahlgren och Ratata.

Intelligent jullåt

Men mitt i allt bad den tyska avdelningen av Roxettes skivbolag att de skulle göra en intelligent jullåt. Men när den var färdig ville skivbolaget ändå inte ge ut singeln i Tyskland, utan den fick nöja sig med att enbart ges ut i Sverige, där den fick viss uppmärksamhet.

Men det ingen visste då var att samma låt några år senare skulle bli en av deras största hittar.

Originalversionen av It Must Have Been Love hette inom parentes efteråt (Christmas For The Broken Hearted). Men det föll bort när låten gavs ut på nytt i en litet uppdaterad version några år senare. Men ännu i det här skedet hände inte mycket med singeln.

Look Sharp

År1988 gav Roxette ut skiva nummer två. Den fick namnet Look Sharp. Skivbolaget och Per Gessle var överens om att lyfta fram Marie Fredrikssons sång genom att välja sådana låtar som singlar där hon sjöng mest.

Roxette live 2015 Roxette Bild: EPA / Balazs Mohai

Singlarna var Dressed For Success och Listen To Your Heart. Bägge blev topp-10-hittar i Sverige. Hela plattan blev etta på svenska albumlistan – en position den höll i 14 veckor. Det är alltså över tre månader. Som listetta.

Alla inte övertygade

Men alla var inte lika övertygade. En av Sveriges mest kända rockkritiker skrev att skivan Look Sharp lät otroligt vanlig. I synnerhet med tanke på hur originella artister både Per Gessle och Marie Fredriksson var. Och att Gessles låttexter som på svenska var rätt subtila hade på engelska blivit rent nonsens.

Men det här struntade förstås Roxette i som nu kunde håva in sina första utmärkelser. De fick priser på såväl Rockbjörnen- som Grammis-galorna i Sverige. Bland annat fick Per Gessle en Grammis som årets bästa låtskrivare.

Listen To Your Heart var en singel från skivan Look Sharp (1988). Vid det här laget hade skivbolaget tydligen litet börjat ge upp tron på Roxette, för singeln gavs först endast ut i Sverige. Men när Listen To Your Heart året därpå gavs ut på nytt internationellt blev den en av Roxettes största hittar och en listetta i USA.

Frågan här är förstås varför. Vad berodde det på att den mitt i allt blev en hit, när den bara några månader tidigare hade gått de flesta mer eller mindre obemärkt förbi?

Jo, svaret låg i den singel som sedan gavs ut. En singel som skulle ändra på allt för Roxette och som blev deras stora internationella genombrott.

Amerikansk utbytesstudent

Men det var inte skivbolagets förtjänst, utan där hade Roxette långt en amerikansk utbytesstudent att tacka. För skivbolaget sade bestämt att amerikansk radio inte skulle spela låten eftersom bandet kom från Sverige och därför ville de inte ge ut singeln i USA.

Per Gessle Per Gessle Bild: EPA / Frank Leonhardt

Men ödet ville annorlunda. För den där utbytesstudenten hade hört singeln på svensk radio, gillat den, köpt singeln och åkt hem till USA. Där gav han singeln till en radiostation i Minneapolis och efter litet övertalande gick de med på att spela den.

Kopierade på C-kassetter

Det visade sig snabbt att lyssnarna gillade låten, så radiostationens programchef kopierade låten på C-kassetter som han skickade till några kollegor i Miami, New York och Los Angeles. Lyssnarna hörde genast av sig och sade att de gillade låten skarpt och ville höra den igen

Mitt i allt hade Roxette fått något av en hit utan att singeln ens hade getts ut. Men nu märkte skivbolaget sitt misstag och gav mycket snabbt ut singeln. Som förstås var The Look.

Den 8:e april 1989 blev The Look den första Roxette-singeln som toppade den amerikanska hitlistan. Intressant nog var det många som tyckte att det som nyligen hade setts som brister hos Roxette nu lyftes fram som en styrka hos låten. Det vill säga att bandet kom från Sverige.

Eftersom Per Gessle inte hade engelska som modersmål hade han lyckats kombinera ord på ett lekfullt sätt som en engelskspråkig person kanske inte hade gjort.

Ingen djupare tanke

En orsak till de litet speciella ordkombinationerna kan gott vara att Per Gessle inte hade någon som helst djupare tanke bakom innehållet i låttexten, utan han ville bara hitta ord som passade till rytmen. Så han tog ungefär de första bästa ord han kom på och behöll dem.

Marie Fredriksson Marie Fredriksson Bild: EPA / Peter Kollanyi

Men ett par förändringar skedde ändå på vägen.

Synthar och datorer

Från början hette låten He's Got The Look och det var tänkt att Marie Fredriksson skulle ha sjungit den. Och i den första versionen av The Look användes levande musiker hela vägen, men Per Gessle, producenten och ljudteknikern kände att det ändå inte riktigt satt som det skulle. Så de tog helt enkelt och bytte ut de traditionella musikerna mot synthar och datorer.

Tydligen var det ett smart drag för The Look blev inte etta på singellistan enbart i USA – den blev det i ytterligare 24 länder. Och sedan var bollen i rullning.

Nu kontaktade ett stort filmbolag i Hollywood Roxette och bad dem skriva en låt till den kommande filmen Pretty Woman med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna. Och nu finns det två olika versioner av vad som egentligen hände.

Två versioner

Enligt den ena versionen kom förfrågan med rätt kort varsel och Roxette hade fullt upp med Look Sharp-turnén, så de hann inte börja spela in någon ny låt. Och enligt den andra versionen trodde de inte att Pretty Woman-filmen skulle bli någon större framgång och därför tog de inte det hela på så stort allvar.

Bild: Roxette/Richard Eriksson

Men slutresultatet blev ändå det samma – Per Gessle sände filmbolaget deras gamla julllåt It Must Have Been Love. Han bara putsade soundena på den litet och tog bort julen i texten.

Sången fick sedan en central del i filmen som blev en megasuccé. Och det hjälpte till att ytterligare föra Roxette framåt i karriärern.

Joyride

1991gav Roxette ut följande skiva – Joyride. Då älskade hela världen Roxette och plattan steg till toppen av ett flertal albumlistor. I ett skede var den till och med den mest sålda skivan i hela Europa. Här i Finland sålde den dubbel-platina.

Sleeping In My Car var den första singeln från nya studioplattan Crash! Boom! Bang!som kom år 1994.

Konsert i Kina

Den efterföljande världsturnén förde Roxette bland annat till Kina. På den tiden var Kina fortfarande ett kulturellt rätt isolerat land. Men Roxette fick ändå ge en konsert där som andra västerländska popgrupp någonsin efter Wham!.

Per Gessle Per Gessle Bild: EPA / Balazs Mohai

Efter den omfattande turnén kände Roxette att de behövde litet paus från varann och det dröjde hela fyra år tills följande skiva. 1999 kom Have A Nice Day och här hade Roxette genast två orosmoment – skulle folk ännu komma ihåg dem efter den långa pausen? Och vad skulle fansen säga om deras nya litet mer elektroniska sound?

Men redan första singeln, Wish I Could Fly, visade att Roxette inte hade någon som helst orsak till oro, för den blev en av de mest spelade låtarna i Europa det året.

Roxette var fortfarande mycket populära i Europa och Latin- och Sydamerika, men t.ex. USA var inte längre intresserade av Roxette. Det brukar ibland skyllas på att grunge-musiken nu hade kommit och mer eller mindre rullat över allt annat i musikväg där.

Roxettes singlar syntes inte längre till på Billboards Hot 100-lista och nu slutade även deras skivor att ges ut där borta.

Till råga på allt var det nu som Marie Fredriksson diagnosticerades med en hjärntumör. Det var hösten 2002, eller ett drygt år efter att Roxette fått sin tredje etta på svenska singellistan. Ödets ironi ville att den låten var The Centre Of The Heart (Is A Suburb To The Brain).

Hjärntumör är en mycket svår sjukdom som ofta slutar i en alltför tidig död. Men Marie Fredriksson hade ändå tur, för efter en operation och några tunga år med rehabilitering lyckades hon sakteligen komma tillbaka och fortsätta som en del av Roxette.

Stundande 30-års jubileum

För så länge det finns liv finns det hopp. Och finns det hopp kan inget stoppa en. Då är allt möjligt. Eller som Roxette uttryckte det i en singel från år 2012 –It's Possible. Vilket Per Gessle och Marie Fredriksson bevisar år 2016 när de firar sitt 30-års jubileum som band. Det ni.

Fokus på Roxette

Hör programmet Fokus på Roxette i Radio Vega torsdag 13.08.15 kl. 17.10 eller på lördag 15.08 kl. 07.03. Därefter på arenan.yle.fi i 30 dagars tid.

Regissören Christian Petzold skildrar gärna människor som lever i exil. Han laborerar ofta med kvinnliga huvudpersoner. Och han ser helst att dessa gestaltas av Nina Hoss. En skådespelerska som förmår uttrycka sig redan genom sättet på vilket hon går.

Christian Petzold anländer mot slutet av årets filmfestival i Sodankylä. Enskilda intervjuer finns det inte längre plats för - det får räcka med en allmän presskonferens.

Och sådana löper alltid risken att bli opersonliga, trista och stela.

Men mötet med Petzold blir allt annat. Det visar sig nämligen att den tyske regissören förmår prata om sin yrkesroll och sina verk på ett ovanligt underhållande och inkluderande sätt.

Energiskt levererar han meningar fulla av bilder och kryddade med hänvisningar. Utan att det blir pretentiöst.

Det handlar om att kunna prata

- Film handlar om att prata, säger regissören som vill jobba med folk som är beredda att komma med egna infallsvinklar och försvara dem. Det måste uppstå en dialog.

- Den tyske 1800-tals författaren Heinrich Kleist har skrivit ett verk med den underbara titeln Om hur tankarna förfärdigas steg för steg medan man talar. Just så är det! Det är medan man talar som det föds bra ídéer.

- I bra filmer märker man att det har pratats, fastslår regissören som blev känd för den finländska biopubliken i och med Barbara (2012) – en film om en läkare som i 1980-talets Östtyskland drömmer om en framtid i väst. Det smids hela tiden konkreta planer för hur drömmen skall kunna förverkligas - men hur går det?

Den tyska drömmen

Petzold återkommer ständigt till skildringar av sitt hemland. Ofta till ett land i det förflutna, ett land påverkat av det förflutna. Uppvuxen med en mamma från Turingen och en pappa från Sachsen tillbringade han barndomens somrar i DDR – medan andra flög till Mallorca.

Regissören Christian Petzold poserar. Bild: Future Film

- Mina föräldrar talade inte om sin ungdom och det var kanske det som fick mig att börja fundera på den, säger Petzold som konstaterar att det till en del var moderns drömmar som utjorde grogrunden för Barbara. Han har överhuvudtaget alltid varit intresserad av hur det politiska och det privata vävs in i varandra.

Under åren har det börjat droppa in DDR-skildringar på biorepertoaren och många av dem med ett Hollywoodanpassat berättargrepp. Något som Petzold inte vill ge sig hän åt.

- Hollywoodberättandet förutsätter att man raderar litet av historien och då söker jag hellre en dramatisk struktur som är i samklang med verkligheten, konstaterar regissören som ändå beskriver sitt hemland i drömlika termer.

- För mig är Tyskland inte riktigt en verklig värld. Det är mera som en dröm eller en mardröm - där alla skapar egna fiktiva rum, säger regissören som säger sig vara med intrsserad av att skildra männiksor som lever i exil - på rymmen.

- Min nästa film kommer att handla om tyska flyktingar som 1940 väntar på att kunna ta sig bort via hamnen i Marseille. Också det en del av den tyska drömmen.

Trygg hos Nina Hoss

Skådespelerskan Nina Hoss har i ett flertal av Petzolds filmer fått agera en av dessa människor som befinner sig i någon form av exil. I förhållande till sin omvärld, i förhållande till sig själv.

I Phoenix spelar hon Nelly – koncentrationslägerfången som återvänder till sitt forna liv bara för att inse att hennes man inte längre känner igen henne. Och att han dessutom har en utpräglad agenda i förhållande till den hustru han en gång kände.

- När jag för många år sedan var på jakt efter en aktris till en film råkade jag få syn på Nina Hoss i en talksow på tv. Jag blev helt tagen av hur smart hon var - innan dess visste jag inget om henne utan såg henne mest som en vacker blondin.

- Hon fick rollen och genast i början av inspelningen skulle vi göra en scen där hon helt enkelt skulle förflytta sig mellan två byggnader – gå femtio meter mot det hus där hennes rollkaraktär skulle tortera den man som dödat hennes syster.

- Det handlade alltså bara om att gå – men hon var strålande! Hennes kropp var som en monolog i sig – en passage, fastslår regissören som aldrig upphört att bli imponerad av sin smarta och empatiska hovskådespelerska.

- Vi samarbetar ofta redan i manusstadiet. Man kan säga att jag är arkitekten och hon den som skall bo i huset jag byggt. Det gör att hon närmar sig lägenheten ur sitt perspektiv och ibland säger hon: här kan jag inte bo. Du måste ändra något – väggarna, något.

Tung fågel Phoenix

Det är lätt att föreställa sig att väggarna i det hus som utgör Phoenix målats i olika färger. Svarta där rummen fylls av död, skuld och svek. Färgstarka där de fylls av drömmen om kärlek

Nina Kunzendorfs Lene står framför ruinerna av det som var Nina Hoss´rollgestalts hem. Bild: Future Film

Eller borde man kanske rentav tala om ruiner i det här fallet - snarare än väggar? Ruiner som vagt påminner om ett liv. Och där det enda som pulserar är förhoppningen om att kärleken övervinner allt.

- När jag var ung läste jag en text i ett litterärt magasin som gjorde ett djupt intryck på mig. Den handlade om hur doktor Mengele experimentrade med att sterilisera kvinnor genom att utsätta dem för strålning.

- För att testa hur väl det hela utföll föste man ihop en manlig och en kvinnlig lägerfånge i ett rum - klädde upp dem och serverade champange. Allt för att skapa förutsättningar för ett sexuellt möte. Rummet var kallt - för att mana till varma omfamningar.

- Sista delen av texten var ett resonemang om en tid där kärlek inte längre är möjlig, minns Petzold.

Det skall i det här sammanhanget inte avslöjas hur det går för kärleken i Phoenix - men helt klart är att själva arbetsprocessen tärt på de inblandade.

- Barbara var ett nöje att göra - Phoenix tog på. Vi läste så mycket, såg så många bilder - vi förlorade vår oskuld. Och egentlige borde man alltid vara lite oskuldsfull och dum när man gör film. Här var det omöjligt och det gjorde att vi inte orkade umgås normalt med varandra efter arbetsdagen. Alla ville dra sig tillbaka, känna efter, reflektera.

-Vi byggde dessutom upp det hela kronologiskt så att sista scenen verkligen var den sista och även om vi var imponerade så orkade vi inte längre tala om det, säger Christian Petzold om filmen som ståtar med höstens snyggaste slutscen. Åtminstone en av dem.

Och även om filmen som konstform manar till samtal så är det talande att det finns stunder när även en verbal regissör tystnar.

Förintelseskildringarna är många. De som skildrar livet innan helvetets portar öppnades. De som skildrar livet i koncentrationslägren. De som skildrar livet efteråt. Till sistnämnda grupp hör Phoenix.

Två kvinnor sitter i en bil. Det är sen kväll och mörkt. Den ena håller ögonen på vägen, den andra andas tungt under det bandage som lindats kring hennes huvud.

Vid en vägspärr hejdas de av en nitisk soldat som kräver att få se passagerarens ansikte. Hon vill inte. Han kräver. När hon långsamt virar upp de vita trasorna tystnar han. Vill inte längre se.

Med denna scen inleds Christian Petzolds efterkrigstida drama Phoenix. En film om den till livet återvändande sångerskan Nelly (Nina Hoss) vars demolerade ansikte snart antar en ny form under en kirurgs vana händer.

Därefter skall den fysiska och emotionella resan gå vidare mot Israel. Åtminstone om väninnan Lene (Nina Kunzendorf) får bestämma. Men Nelly är inte övertygad. Hon kan inte tänka sig att lämna landet innan hon funnit sin man (Ronald Zehrfeld). Mannen som gömde henne fram till den där ödesdigra dagen då hon fängslades.

Men kommer han att känna igen henne? Vill han känna igen henne? Har han rent av en egen agenda när det gäller hennes återkomst?

När det gör ont

Phoenix är en lågmäld film som saknar högljudda uppgörelser och visuell brutalitet. Känslan av obehag döljer sig i det som inte sägs, i det man anar mellan raderna.

Vi behöver inte få veta något om Nellys upplevelser i lägret, vi har sett tillräckligt många bilder tidigare för att kunna föreställa oss det.

Frågan är hur mycket vi vill veta? Hur mycket vill vi egentligen se?

I något skede frågar Nelly sin man om inte folk kommer att tycka att det är underligt om hon återvänder sminkad och snyggt klädd och utan klara svar på vad hon varit med om – varpå han svarar.

"Nej, ingen kommer att vilja veta vad du varit med om. Ingen kommer att fråga".

Det är något av en nyckelreplik i en film som ganska långt handlar om vad vi egentligen är beredda att se hos varandra och i oss själva. Hur mycket blundar vi för det som känns obekvämt, det vi vill förtränga.

Den gränslösa kärlekens gräns

Samtidigt som Christian Petzold - regissören som är känd för bland annat Barbara (2012) - fokuserar mycket på det man ser och inte ser så problematiserar han även frågan om kärlekens innersta väsen. När håller kärleken en vid liv och när tar den livet av en?

Var går gränsen mellan kärlek och lojalitet, mellan vänskap och kärlek. Och måste kärleken verkligen alltid vara tålig och mild?

Helt oproblematisk är filmen inte – det finns något svårköpt i själva utgångsläget med mötet mellan makar som förväntas ha svårt att känna igen varandra. Men det hindrar inte helheten från att vara intressant. Utgångsläget skapar trots allt grogrund för tankar som börjar växa efter filmen.

Som så många gånger tidigare ställer Petzold sin lit till sin hovskådespelerska Hoss som denna gång agerar en skadskjuten fågel som förtvivlat försöker breda ut sina vingar. Stark är även Nina Kunzendorf vars Lene mer än gärna skulle ta väninnan under sina vingars beskydd.

Även om hela filmens fjäderskrud mellan varven är något tilltufsad så är det omöjligt att inte njuta av slutscenen. Den är skör, stark och vacker på en och samma gång.

Och mer än så säger jag inte.

- Tänk att det ska behövas en känd artist som kommer ut med sin homosexualitet för att människor ska acceptera sina närmaste. Jag är glad att jag har kunnat hjälpa så många unga människor och fått många äldre att ändra sin syn.

Jari Sillanpää blev mobbad i skolan och sin tillflykt hittade han i musiken. Den första stora förälskelsen var sjuåriga Anita Hegerland och hennes låt ”Mitt sommarlov”. Senare blev det Abba och hela världen kring dem.

- Jag ville också vara sådär fin och sitta i limousinen med champagneglaset i handen. Jag ville sitta där i en bubbla och vara älskad och åtrådd utan att någon kunde göra mig illa.

Drömde om att bli stjärna

Jari Sillanpää säger sig ha varit en mullig och mobbad sverigefinne som drömde om stjärnstatus och glamour. Men någonstans i det ytliga fanns också en djup längtan att göra någonting gott.

Drömmarna om att bli stjärna fick Jari att flytta till Stockholm från lilla Luleå. Det visade sig också vara den bästa tillflyktsorten för unga homosexuella män på den tiden.

- Trots att jag aldrig känt mig direkt oaccepterad eller hotad på grund av min sexuella läggning, så kände jag nog att Luleå drog en slöja av fördomsfullhet över sig i alla fall. Vilken stenålder lever dessa människor i tänkte jag ofta.

Pojkvännen fick presenter

När Jari Sillanpää berättade om sin homosexualitet i en talkshow i Finland, skrev tidningarna mycket om det.

- Det var på sätt och vis konstigt för jag hade aldrig varit inklämd i någon garderob. Tvärtom så hade jag min pojkvän med på spelningarna och han fick ibland finare presenter än jag av fansen.

Det mest rörande mötet hade Jari Sillanpää på en bar i Helsingfors, då en ung kille kom fram till honom och sa:

- Tack Jari. Nu accepterar mamma och mormor mig som jag är. När jag tårögd vandrade hem den kvällen tänkte jag på hur synd det är att de mest älskade personerna i hans liv inte hade stöttat honom förrän nu. Samtidigt var jag glad över att jag hade kunnat få dem att göra det.

50-årsdag med konsert

Jari Sillanpää fyller 50 år den 16 augusti och firar det med en stor konsert på Olympiastadion.

- 20 år som framgångsrik sångare i Finland har varit en fin och rik tid. Jag har verkligen fått förverkliga mig själv. Kanske för att det inom mig alltid bott en orädsla för livet och en brinnande nyfikenhet. Själva resan har ofta varit roligare än målet jag velat uppnå.

Jari Sillanpää sommarpratar i Yle Radio Vega den 14 augusti kl. 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på hans sommarprat på Yle Arenan.

Den här musiken spelar Jari Sillanpää:

Här hittar du Vegas sommarpratare 2015.

Om det finns något som en europeisk roadmovie, är tyska regissören Wim Wenders en av genrens mästare. "Det var med min fjärde film som jag upptäckte genren som jag inte ens visste att fanns, roadmovien, och jag visste genast att jag hade hittat hem."
Den 14 augusti fyllde han 70 år, och är nu snart Finlandsaktuell med sin första spelfilm på sju år; Every Thing Will Be Fine - där en bil ännu en gång spelar en central roll i nyckelscenen.

Charlotte Gainsbourg och James Franco i Every Thing Will Be Fine. En scen ur filmen Every Thing Will Be Fine med Charlotte Gainsbourg och James Franco. Bild: © Donata Wenders, NEUE ROAD MOVIES

Den brasilianska filmregissören Walter Salles står på en scen i Berlin och håller festtal under den hederskväll som filmfestivalen Berlinale arrangerar för att ära stadens stora regissör inför hans födelsedag.

- Tack vare dina filmer är vi litet mindre hemlösa i vår tid av ensamhet.

Att just Salles håller festtalet är ingen slump. Det var en Wenders-film som fick honom att bestämma sig för att bli just filmregissör.

Bytte saxofon mot filmkamera

Wim Wenders föddes strax efter krigsslutet i ett sönderbombat Düsseldorf. Han drömde om att bli bildkonstnär, föll tidigt för rockmusik och spelade saxofon på fritiden. Men så blev det ändå film, hans första filmkamera var en begagnad sak som han bytte sin saxofon mot.

- Det var bättre så, jag hade blivit en dålig musiker, skrattar Wenders när han under ett långt samtal inom ramen för seminarieserien Berlinale Talents berättar om sin karriär för unga filmmänniskor från hela världen.

Inträdesbiljett till ett samtal med Wim Wenders. Bild: Tomas Jansson/YLE

Under 90 minuter hinner han med många anekdoter.

- Mina tre första filmer var skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.

Värdelös som actionregissör

- Jag skulle vara värdelös som actionregissör, men en gång har jag faktiskt smakat på det. Det var när vi körde en volkkare i Elbe under en inspelning. Och det var spännande, det här med, kommer den att flyta eller sjunka. Den fick ju inte flyta iväg, för på andra sidan floden fanns Östtyskland... Men den sjönk, och nånstans måste det finnas fantastiskt filmmaterial eftersom den östtyska gränspolisen filmade allt vi gjorde.

Mina tre första filmer var alla skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.

- Jag måste medge att jag älskar allt som rör sej, tåg och flygplan och bilar, och jag tror det inte finns en annan regissör som har gjort precis allt man kan göra med en bil. Jag har till och med gjort bilreklamer, för att jag ville göra scener som var för dyra för en spelfilm. Nu är jag väl inte längre besatt av bilar, jag har inte ens en själv. Jag älskar cykel nu, jag rör mej med cykel överallt i Berlin. Men cykel ser inte så bra ut på film.

- Som ung filmregissör läste jag alla mina recensioner, och de fick mej att ena dagen känna mej som ett geni och nästa dag som en skitstövel, tills jag insåg att det alltid är lika missvisande. Då bestämde jag mej för att sluta läsa dem, och läser du inte de dåliga så kan du inte heller läsa de positiva. Lita hellre på vad dina vänner säger, ifall du har vänner som ärligt kan säga vad de tycker.

Del av 70-talets nya tyska film

I sitt hemland räknas Wenders som en central figur inom den nya tyska filmen. Det var under 1970-talet som namn som just Wenders, Fassbinder, Herzog och Schlöndorff gjorde tysk film också internationellt viktig – för första gången sedan 1920- och tidigt 30-tal.

Wim Wenders inför Berlinale-presskonferens. Wim Wenders omgiven av hundratals fotografer under Berlinale-festivalen. Bild: Michael Cappeler / epa

- Det fanns ingenting som förenade oss, men det var bra, det fanns ingen orsak för oss att konkurrera med varandra.

I Finland är Wenders inte alls lika känd hos den breda publiken, antagligen är några av hans filmtitlar kändare än hans eget namn.

Åtminstone slår den tanken mig när jag sätter ihop ett 45 minuter långt radioreportage om Wenders, och samtalar med skådespelaren Niklas Häggblom som ska vara Wenders´ svenskspråkiga röst i programmet.

När jag frågar honom vilka Wenders-filmer som gjort intryck på honom, nämner han Himmel över Berlin som enda exempel. Men när jag räknar upp titlar som Pina och Buena Vista Social Club och Paris, Texas, visar det sig att han gillat dem alla.

- Harry Dean Stantons rollprestation i Paris, Texas är ju en av mina stora förebilder, skrattar han, och medger att det ju var litet pinsamt att han inte visste att det var Wenders´ regi.

Magisk Himmel över Berlin

För mig personligen var det filmen Himmel över Berlin, som i slutet av 1980-talet gjorde mig till en evig Wenders-fan.

Otto Sander, Solveig Dommartin och Wim Wenders under inspelningarna av Der Himmel über Berlin. från inspelningen av filmen Der Himmel über Berlin. Bild: Wim Wenders Stiftung 2014.

Det var något med den poetiskt sköra magiska atmosfären som tog tag i mig. Det var oerhört vackert och ruffigt på samma gång, och Peter Handkes manuskript innehöll en mängd rader som jag senare har velat stjäla många gånger om, allt från inledningens dikt, ”när barnet var barn...”

Här fanns också ett sådant oerhört allvar. ”Vår tid saknar allvar”, är en av filmens nyckelrepliker, och så lät Wenders alla scener liksom dränkas i allvar. Också när han var komisk eller poetisk eller romantisk, eller hämtade in en lång scen med Nick Cave live på en Berlinscen, var undertonen allvarlig. Och det attraherade mig, hans sätt att ta allvar på allvar.

Potsdamer Platz när Berlinmuren ännu stod kvar. Otto Sander och Curt Bois flanerar i Der Himmel über Berlin. Scen ur filmen Himmel über Berlin. Bild: Wim Wenders Stiftung 2014.

För mej har musiken alltid varit en viktig del av mitt historieberättande. Ibland är det till och med mera musiken än handlingen som avgör vad filmen handlar om.

En annan orsak till att jag har kunnat känna mig så väldigt hemma i flera av hans filmer, är att musiken alltid har varit en så självklar del av hans historieberättande. Det kan vara Chuck Berry i Alice i städerna, eller Madredeus i Lisbon Story, eller just Nick Cave i Himmel över Berlin.

Efter Himmel över Berlin upptäckte jag Paris, Texas, som trots att den redan är över 30 år gammal håller hur bra som helst.

Wenders och 3D

Senare är det inte minst hans dokumentärer som jag har älskat, framför allt 3D-hyllningen till koreografen Pina Bausch.

När den filmen fick sin urpremiär under Berlins filmfestival 2011, konstatera Wenders att 3D-tekniken är som gjord för dans men att han inte kan tänka sig att göra en spelfilm i 3D.

Fyra år senare kom han ändå till Berlinale med just det. Every Thing Will Be Fine är en spelfilm i 3D, med James Franco och Charlotte Gainsbourg i de centrala rollerna.

Skådespelaren James Franco och Wim Wenders under inspelningarna av nyaste filmen Every Thing Will Be Fine. Skådespelaren James Franco och regissören Wim Wenders. Bild: Berlinale

- Tekniken har utvecklats sedan jag gjorde Pina, förklarar han sig under presskonferensen.

Berättelser är lögner, förstås, men de är oerhört viktiga för vår överlevnad. De gör livet drägligt och bekämpar våra rädslor. Därför vill barn höra berättelser när de ska sova, och därför ska berättelserna alltid ha ett lyckligt slut.

- 3D hämtar med sej en alldeles speciell närvaro i närbilderna, och just för den här berättelsen passade det speciellt bra.

- Eftersom 3D-tekniken ställer allting som under ett förstoringsglas, ställs också skådespelandet under ett förstoringsglas. Och mer än någonsin tidigare blir allt som känns producerat och spelat fel, mer än någonsin ska skådespelaren vara rollen och inte spela den.

- För den här filmen försökte jag casta minimalister, och dessutom skala jag bort tills det såg ut som om ingenting var kvar. jag tänkte, ingen kommer att se nånting eftersom ingen gör nånting, men sedan på en stor duk fanns allting ändå där. Det är otroligt hur 3D ser genom allt, in i själen, och finns det ingen sanning där under så syns det.

”Han är så passionerad”

Under presskonferensen blir skådespelarna också ombedda att karaktärisera Wenders.

James Franco, Charlotte Gainsbourg och Wim Wenders under den senaste filmens presskonferens. presskonferens under Berlinale-festivalen. Bild: Tomas Jansson/YLE

James Franco är den som svarar för alla.

- Han är så passionerad över alla sidor av film, musik och bild och foto och skådespelandet. Allt känns som om det var lika viktigt, och det gillar jag.

Och så tillägger Rachel McAdams.

- Wim är väldigt generös, han ger en mycket tid, allt är inpackat i passion. Och för en skådespelare är det lät att sugas med när regissören är så passionerad. Det var det fina. Att jag kände så mycket passion rakt igenom.

Wim Wenders nyaste film Every Thing Will Be Fine får sin Finlandspremiär under Esbo Ciné-festivalen i augusti. I Helsingfors visas två av hans filmer under hösten på biografen Orion, Der Amerikanische Freund och Der Himmel über Berlin. Dessutom kommer Paris, Texas att vara tillgänglig på Yle Arenan i en månad frånochmed den 29e augusti.

Tomas Janssons radioprogram "Utan kärlek överlever ingenting" om och med Wim Wenders kommer att sändas i Radio Vega den 6e september. Födelsedagsprogrammet kommer därefter att finnas på Arenan i en månad.

Veckoslutets sändningar i Vegasporten kommer redan att ha blickarna riktade mot friidrotts-VM i Peking som kör igång den 22 augusti. Dessutom blir det inhemsk fotbollsbevakning både på lördag och söndag.

Det blir bland annat snack med Yle Sportens friidrottsorakel Leif Lampenius på ett allmänt plan och dessutom får Mikaela Ingberg lägga ut texten om de finska spjutförhoppningarna både på dam- och herrsidan.

På lördagen bevakar Vegasporten i sina sändningar den viktiga matchen i herrarnas division ett mellan Ekenäs IF och MP. Lagen ligger på varsinn sida om nedflyttningsstrecket och har absolut inte råd att förlora på lördag.

Under lördagen spelas också semifinalerna i herrarnas finska cup då IFK Mariehamn möter HJK och FC Inter drabbar samman med KuPS.

På söndagen blir det rapporter och intervjuer från fotbollsligan och matchen Ilves - FF Jaro på Tammela Stadion. Dessutom kulminerar PK-35:s Champions League-kval för damer med den sista matchen mot WFC Kharkiv och senast då blir det klart om Vandadamerna är med bland de 32 främsta i Champions League.

Veckoslutets radioteam består av studiovärd Antti Koivukangas, reporter Alf Strömberg och redaktör Juho Karlsson.

Vegasporten lördag 15 augusti

kl. 17.10 - 17.58, 18.03 - 19.00 och 19.15 - 20.00

Vegasporten söndag 16 augusti

kl. 19.22 - 21.00

Natten mellan 12:e och 13:e augusti skulle vara den optimala natten för att beundra Perseidernas stjärnfall. Så istället för att sussa sött som vanligt vid midnatt bestämde jag mig för att göra slag i saken och ta mig ut till Söderfjärden för att beskåda stjärnhimlens fyrverkeri.

Där, ca 10 km söder om Vasa, har nämligen astronomiska föreningen Andromeda sitt observatorium perfekt placerat i den 500 miljoner år gamla meteoritkratern. Stämningen när jag svänger in mot Meteorian, som ligger mitt i det som nuförtiden består av platt ängsmark, påminner faktiskt om en scen ur filmen "Närkontakt av tredje graden". Det känns ödsligt och det är mörkt som i säcken när jag kör den några kilometer långa och smala grusvägen som leder till Meteorian.

I strålkastarskenet från bilen dyker det upp skyltar med namnen på vårt solsystems planeter i skalenligt förhållande till varandra, en fiffig detalj som stjärnfansen hittat på.

Molntunga skyar

Väl framme vid Meteorian välkomnas jag av Andromedas viceordförande, Hans Lindén, som tyvärr bjuder på tråkiga väderleksnyheter.

- Prognoserna hade pekat på att en stjärnklar natt är att vänta, men tjocka molnbankar ligger envist kvar över Söderfjärden, säger han. Men rutinerad som han är säger han att väderläget snabbt kan ändras.

- Har vi lite tur skall vi väl nog lyckas få syn på ett eller annat stjärnfall om vi ger oss till tåls några timmar.

Och det blir faktiskt en lång väntan. Molnbanken dröjer sig kvar och den enda stjärnan vi ser är den klart lysande Arcturus i stjärnbilden Björnvaktaren. Under tiden visar Lindén mig Andromedas obseravtionsdäck med tak som går att skjuta bort med handen. Där finns också ett maffigt superteleskop som är datastyrt. Det är en ganska mild och skön natt och tiden går fort när Lindén berättar om meteorskuren Perseiderna.

Strålar ut från stjärnbilden Perseus

- Det rör sig om små partiklar från kometen Swift-Tuttle som kretsar runt solen i en elliptisk bana. Och i augusti varje år när jordens och kometens banor skär varandra uppstår de spektakulära stjärnfallen.

Hans Lindén, Vasa Andromeda Hans Lindén preparerar observatoriekikaren. Bild: YLE/Strömsö

Lindén passar också på att skrämnma upp mig, eller så vill han bara hålla mig vaken, när han säger att kometen någon gång i framtiden riskerar kollidera med jorden. Om det inträffar blir det en mycket större smäll än den som utrotade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Men, säger han, det här är ingenting man är säker på, och det kommer inte att hända under de närmaste tusentals åren.

Jag får också veta att Perseidernas partiklar är små som sandkorn eller grus. De rusar in i atmosfären i en hastighet av 60 kilometer i sekunden, vilket motsvarar 216 tusen kilometer i timmen. Friktionen ser sedan till att de fattar eld och brinner upp. Det är det som vi uppfattar som stjärnfall.

Den som väntar på något gott...

Men timmarna går och molnbanken ruvar kvar över slätten med en dåres envishet. När klockan närmar sig halvtre och det är som mörkast innan det blir ljusare igen, börjar vi fundera på att acceptera läget och packa ihop våra pinaler. Det är då det händer!

I en glugg i molnen blixtrar det till. Ett vitt streck ritas på himlen över Vasa. Det är borta lika snabbt som det kom. Men vad gör det? Jag fick i alla fall en glimt av hur detta himlavalvets fyrverkeri kan vara om alla bitar faller på plats.

Stjärnhimmel ovenför Söderfjärden Stjärnhimmel ovanför Söderfjärden i december 2014 Bild: Tommi Järvilehto

När jag kör hemåt i det svaga gryningsljuset funderar jag på att komma tillbaka hit den 12:e augusti nästa år med hopp om ett gynnsammare molnläge då. Eller så passar jag på under Lucianatten i december då svärmen från Geminiderna sprakar på himlavalvet.