Antingen faller du för Karl Ove Knausgårds klarsynta skildring av sitt liv och börjar känna igen dig. Eller så lägger du romanerna suckande åt sidan och tänker att sådär mycket realism klarar ingen av. Men låt dig inte bedras!

I Claus Elholm Andersens ”På vakt ska man vaere” Om litterariteten i Karl Ove Knausgårds Min kamp visar Andersen hur det till synes vardagliga är en genomtänkt och välskriven romankonstruktion.

När Karl Ove Knausgårds romansvit på närmare 3500 sidor utkom åren 2009 – 2011 blev det skandalsuccé från del ett. Släkten rasade över att han skildrat dem i en ofördelaktig dager och kallade böckerna för ”judaslitteratur” och tidningarna intervjuade alla som förekom i någon av romanerna. De fick beklaga sig trots att de fått läsa manus innan texten publicerades. ”Alla” hade en åsikt för eller emot och böckerna sålde i rekordtakt.

Fel kanon

I Norden gav romanen upphov till häftig genreteoretisk diskussion. Vad var det här för sorts litteratur egentligen? I januari 2010 när familjefejden klingat av efterlyste författaren Jan Kjaerstad i en artikel i Aftenposten en större debatt kring Min Kamp. Han angrep kritiken, som han menade helt okritiskt hade höjt de tre första delar till skyarna. De hade inte förstått att han skrev in sig i en samtidstrend, menade Kjaerstad och ”knep sig i armen” för att de skrev in den i en kanon där den inte hörde hemma.

Knausgård hörde inte hemma bland Ibsen, Hamsun och Proust, utan i en hybridgenre som var kännetecknande för Sverige, där man försöker blanda fiktion, essäistik och självbiografi, menade Kjaerstad. Han tyckte att romanerna inte var särskilt originella.

Men han fick svar på tal. I den fjärde romanen försöker den unge Karl Ove kopiera sin idol Kjaerstads postmoderna sätt att skriva. Men snabbt visar det sig att det som fascinerat Karl Ove kan reduceras till ett stilgrepp, en teknik.

Kärt barn har många namn

Arne Melberg kallade Knausgårds stil en litterär kentaur, en romankropp med ett biografiskt huvud som bildar en helhet. Eivind Tjønneland skrev i sin pamflett Knausgård-koden om intimitetstyranni, som handlar om att vi idag kan framstå som autentiska endast om vi uppvisar vårt privatliv i offentligheten. I samtidpressen blev autofiktion till slut det vinnande begreppet.

Helt enkelt bra

När romanen utkom utanför Norden var frågan om vilken genre den tillhörde inte längre lika aktuell. Claus Elholm Andersen läste den första delen medan han bodde i USA och slogs av Knausgårds förmåga att skapa en känsla av närvaro och hans otroligt vackra språk. Sedan när boken utkom i Tyskland, England och USA koncentrerade sig kritikerna på det litterära i högre grad. För dem är det verklighetsbeskrivande inte det viktiga utan romanen som sådan. Ju större avstånd desto mer ser man romansviten som litteratur.

Min kamp 1-6 ryggarna till Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp 1-6 Bild: Yle/Anna Dönsberg

Samma effekt kommer också ett avstånd i tiden att ha. Det som de norska och danska kritikerna glömde var att romangenren ofta har varit självbiografisk. Exempel finns bland trettiotalets arbetarförfattare, kvinnolitteraturen på 70-talet och t.ex. Stig Larsson Carina Rydberg på nittiotalet.

För Claus Elholm Andersen är Min Kamp först och främst en roman, en berättelse på hög litterär nivå med referenser till stora namn som Proust, Hamsun och Flaubert. Så en av Claus Elholm Andersens syften med sin avhandling är att visa på vilka sätt Min kamp är en verkligt högtstående romansvit som kommer att få bestående litterär betydelse.

- Det som all god konst kan göra är att hjälpa oss att se världen på nytt sätt, med nya ögon . För Knausgård är det att se världen i ett nytt ljus. Han går helt in i detaljer och beskriver vardagliga situationer på ett sådant sätt att när vi t.ex. gör en kopp kaffe nästa gång så tänker vi på det på ett nytt sätt. Vi tänker hur Knausgård har beskrivit det med dofter, detaljer och sinnlighet.

Som mitt liv

Väldigt många läsare har känt igen sig i berättelsen om Karl Oves Knausgårds skildring av sitt liv. Det är som om han genom att inte släppa sina ämnen utan att verkligen ha gått till grunden med dem nådde fram till en punkt där upplevelsen gav resonans även för läsaren. I intervjuer har han sagt att han inte är särdeles skicklig på att minnas dialoger, men att han minns rum mycket väl och att han via rummet kan återskapa det som sagts.

Karl Ove Knausgård Bokprogrammet Bild: NRK

Claus poäng är att om Knausgård minns korrekt, om det är självbiografiskt, är inte så viktigt. Det viktigaste är den litterära formen där han förmår visa att romanen fortfarande har relevans i det tjugoförsta århundradet

Litteratur skrivs inte i ett vakuum utan i en redan existerande diskurs. Alla tolkningar av Min Kamp ska kunna motiveras av texten själv. Paradoxen är att Knausgård vill skriva ärligt om sig själv men måste använda romanformen för att kunna göra det.

- Men liv är inte berättelser, liv är ostrukturerat och litteratur är strukturerat. Det ger en spänning i boken.

Får man göra så?

Det är etisk fråga. I det ögonblick boken kommer ut och du är nämnd så är det förstås svårt. Men t.e.x Farbror Gunnar som nämns i del sex, han heter inte Gunnar på riktigt, han är inte revisor. Farmoderns hus i Kristiansand är annorlunda än det som Knausgård beskriver i romanen. Vissa mänskor har skrivits ut från berättelsen. Men alla har kunnat välja om de vill vara med.

Inte längre med

I sjätte delen skriver Knausgård t.ex. om sin svåger,hustrun Lindas bror, att han efter att ha skrivit 150 sidor om honom beslöt att han inte ska vara med. Den informationen ger ännu en nivå till berättelsen. Då kan ju läsaren undra hur det skulle kännas att bli refuserad och utstruken på det här sättet. Var det månne en lättnad eller missräkning?

Det kan ändå vara besvärligt. Som t.ex. för Tonje Aursland, Knausgårds exfru vars föräldrar först genom romanen fick veta varför hon och Knausgård skiljde sig. Det var för att hon hade varit otrogen. Men så här har litteraturen alltid gjort. säger Claus Elholm Andersen. Det gör kanske ont nu, men om tio eller tjugo år spelar det knappast en så stor roll.

Vad handlar kampen om?

På en nivå att komma över faderns död, den allvetande guden i Karl Oves barndom. En annan handlar om att balansera hans yrke som författare med att vara en modern familjefar i Sverige. Den tredje kampen handlar om att skriva god litteratur, att skriva sig upp emot de största av de största, alla de stora modernisterna.

Den fjärde kanske är att vara man och balansera det maskulina i en värld som han ser som mycket feminiserad. Den femte kampen kunde vara möjligheten att nå utöver det som romanen är, att utmana genren och pressa den till det yttersta. Det gör K just genom att välja att skriva den ut till verkligheten. Det blir en kamp att balansera mellan verklighet och roman och varje gång han ska välja, väljer han romanformen. Han vill hellre vara en stor romanförfattare än en som beskriver verkligheten.

Inte ett sanningsvittne

I del sex tänker Karl Ove Knausgård över den rättegång som farbror Gunnar hotar honom med. För farbror Gunnar anser att Knausgård minns fel eller ljuger om det som han beskriver. Knausgård tänker sig att han i en fiktiv rättegång skulle försöka försvara sig genom att säga att han bara har skrivit en berättelse. I den här fiktiva rättegången föreställer han sig att han får kalla in ett vittne .

Om det skulle handla om sanning skulle han kalla in sin bror Yngve som ju var med honom när de städade i farmoderns hus i del ett. Men istället kallar han i tanken in Horace Engdahl för han kommer ihåg att Horace Engdahl i debatten kring Carina Rydbergs roman Den högsta kasten sade att den här debatten är irrelevant för det här är lysande litteratur. Och så skriver Knausgård att han hoppas att Engdahl skulle säga detsamma om hans roman.

Geir som litterärt trick

Karl Ove Knausgårds bästa vän heter Geir Angell Øygarden som han ringer till varje dag och diskuterar sina texter med. Han är en sociolog vars bok Bagdad Indigo Knausgård utgett på sitt förlag Pelikanen. Med Geir skriver sig Knausgård in i en stor litterär tradition av romaner där huvudpersonen har en god vän och vapendragare som är filosof, som Proust, Flaubert o.s.v.

Men samtidigt kan man läsa deras vänskap som skillnaden mellan etikern och estetikern som det beskrivs av Kierkegaard. Knausgård säger sig ha varit en estetiker och strävar romanen igenom att blir en etiker. I slutet av del sex gör han det ultimata valet mellan sitt författarskap och sin familj. Han väljer sin familj. Han är alltså en etiker. Det är förstås bara en romankonstruktion och en iscensättning. Men det kan konstateras att det han skrivit efter det mest har varit essäer.

Det uppstår också en triangel mellan Karl Olov, Geir och Linda. Där Linda får stå för kroppen och sexualiteten och Geir för huvudet och tanken. Hon känner sig hotad av det homosociala begär hon kan avläsa mellan dem.

Men varför ska man läsa 3500 sidor om en norsk man bosatt i Sverige som har familjeproblem och en relativt vanlig uppväxt? Helt enkelt för att det är god litteratur, menar Claus Elholm Andersen. Han vill peka på det som är välkomponerat, bygger på en tradition, som får oss att vilja läsa mera och som leder vidare till andra författarskap.

Alla olika genrer

Ett exempel på litterariteten i Min kamp är också att delarna i serien är helt olika. Ettan är en stor roman om döden. Tvåan är en samhällsroman om familjeliv i Sverige. Trean är an klassisk barndomskildring, med en oberäknelig far. I den fjärde delen åker en ung man norrut, en allusion till Hamsuns Pan. Femman är en skildring av studieliv, den här gången i Bergen och sexan är en skildring av skrivandets konsekvenser, med en lång essä om Hitler.

På frågan om det har varit värt för Knausgård svarar Claus Elholm Andersen att Knausgård nu är i en liga där han intervjuas med de stora. Han reser världen runt och hans böcker översätts till många språk. Och Linda Boström-Knausgård har blivit en översatt och läst novellskribent från att ha varit en relativt okänd poet. Och för oss läsare har det självklart varit värt. Bra konst kostar alltid.

Hans plats i litteraturhistorien?

Om vi ser hur Min kamp har blivit mottagen så tror Claus att Knausgård kan komma att inta en betydande plats i litteraturhistorien. Stor litteratur, den som inskriver sig i kanon är alltid litteratur som förhåller sig till den goda, stora litteraturen internationellt.

När vi har en ny stor författare så börjar vi läsa på ett nytt sätt. Knausgård skriver om Peter Handke, som har fått ett stort litterärt pris i Norge. Han har själv utgett Handke på sitt förlag Pelikanen. Han läser Vitold Gombrowiczs dagböcker. Gombrowiczs har blivit översatt till alla nordiska språk under de senaste åren.

Knausgård drar en ny kanon med sig när unga författare tvingas förhålla sig till hans böcker. Ett exempel på detta är den danske poeten Yaya Hassan som återkommande hänvisar till Knausgård i sin diktsamling. Det är inte Knausgård som självbiografisk författare som intresserar honom, utan hans uppgörelse med hans far.

Vi är många som ser på världen lite annorlunda after att ha sett den med Karl Ove Knausgårds ögon.

Lyssna också på programmet "K3: Det bästa som skrivits på tvåtusentalet?" från februari 2012 där Charlotte Sundström diskuterar Knausgårds romansvit tillsammans med författaren Monika Fagerholm, litterturredaktören Pia Ingström och Hadle Oftedal Andersen, lektor i norska vid Helsingfors Universitet. Längd på programmet: 57 minuter.

Ja, kan över tio tusen helsingforsare ha fel? I går drog både HJK:s och HIFK:s fans och ett otal andra fotbollsdiggare till Tölö i Helsingfors för att beskåda ett klassiskt fotbollsderby. På läktaren var det overkligt bra stämning och nere på den nya sega konstgräsplanen bjöd de taggade spelarna på en briljant kamp.

Mycket mediefokus har lagts på fansen, på de (få) som vill slåss och som vill bygga upp hat. Som vill känna sig som "hårda" (läs: patetiska) pojkar. Det är sånt medierna älskar. Men nu vill jag ändå fokusera på "The beautiful game" framom löjligheterna.

Finsk fotboll har inte gått så där väldans bra på senaste tiden. Herrlandslaget har mer eller mindre kollapsat i det pågående EM-kvalet, medan damerna inte nådde VM nu i sommar och får ta ny fart då EM-kvalet börjar på hösten. På klubbnivå har HJK ibland glänst till i Europa, men ändå är det svårt att hitta ljuspunkter.

Förklaringarna är otaliga. Allt från dålig nivå på juniortränarna till någon form av nationell dysfunktion till det allmänna ointresset för inhemsk fotboll. Tyska, spanska och engelska ligan intresserar så mycket mer. Och så har vi ju ishockeyn, den stora boven, eller hur?

Men. Nu måste det bli slut på bortförklaringarna. Efter att ha sett gårdagens match insåg jag att så mycket handlar om känsla, om hur man upplever något. Och i går kändes det fantastiskt.

I åratal har jag i mina sommarstäder sprungit på sommarfotboll: Kups och Piffen. Det har varit härliga upplevelser och god underhållning. Synd bara att folk är kräsna. Okej, det bjuds inte på Messi och Bale - men inte kräver vi heller av oss själva att vi ska vara världsbäst på det vi gör. Huvudsaken är passionen på planen - och den finns. Den finns i Pargas, i Kuopio, i Helsingfors och på alla andra orter där det spelas fotboll.

Så själv tror och hoppas jag att lokalderbyt i Helsingfors tänder till fotbollen i Finland. En nystart. Precis som IFK Mariehamn i tiderna tillförde en ny dimension då de steg till ligan.

Eller dagdrömmer jag? Har cynikerna rätt? Är fotbollen inte en grej för Finland? (Fast då vill jag replikera: Hur kan fotbollen bli en Grej på Island?).

I dagens Eftersnack ska vi prata om finländsk fotboll. Men först behöver vi din input. Rösta i vår enkät och tyck till nedan, så spinner vi sedan vidare.

Radio Vega fre kl. 15.03. Repris fre kl. 22.15.
Podd och bildversion finns på Arenan.
Yle Fem kl. 15.05, textat till finska.

Då gungiga grungeriff väller ut över biosalongen påminns jag om varför Nirvanas låtar är de enskilt viktigaste konstverken i mitt liv. Det kan heller inte bli kusligare än då regissören låter endast sångspåret ligga kvar över filmens sluttexter och Kurt Cobain upprepande kvider ”a denial”, de episka slutraderna i ”Smells like teen spirit”, låten som 1991 transformerade Nirvana från underground till världsstjärnor.

Filmen Kurt Cobain: The montage of heck är ändå inte ytterligare en ikonisering av den döda rockstjärnan utan ger en unik beskrivning av människan bakom musiken.

Smulad gemenskap

Då jag fick veta att Kurt Cobain var död satt jag naglad vid Mtv och torkade mina tårar. Jag minns att jag skulle ha velat vara där, i Seattle, bland de där sörjande långhåren som klädde sig i flanellskjorta precis som jag själv. Det här var tiden innan internets genombrott och det var genom den delade musiken som jag upplevde att jag hörde samman med andra människor världen över.

På biografen i Åbo hade jag tagit finkläderna på mig, en Nirvana skjorta, och bredvid mig satt en kille i min ålder med en sliten Pearl Jam dito. Känslan av samband var som bortblåst, att ha lyssnat på samma populära band för tjugo år sedan räckte bevisligen inte till för att någon av oss i salongen skulle ha satt igång och gruppkramas. Men kanske är det bioformatet som gör det, på fest inför Pearl Jams konserter har jag nog skrålat en annan 1990-tals hymn; ”Alive” tillsammans med främlingar.

Bakom bilden

The montage of heck har kallats för den bästa rockdokumentären någonsin och på många sätt lever den upp till superlativen. Regissören Brett Morgens har haft en obegränsad tillgång till videomaterial som tillhör Cobains familj, främst eftersom dottern Frances Bean Cobain är en av medproducenterna.

Hennes motiv är att just visa upp människan, den far hon aldrig kände, istället för en kulturell ikon.

Det man ser är Cobain som liten, glad och med lysande ögon, Cobain som ung och frustrerad och som hög, trashig, miljonsäljande men ledsen rockstjärna. Filmen bjuder också på några hjärtskärande scener då han tillsammans med hustrun och rocksjärnan Courtney Love badar och leker kärleksfullt med deras lilla dotter. Det är med facit på hand mycket gripande, precis som skräcken i Cobains mammas ögon då hon minns hur det var att höra master versionen av genomslagsplattan Nevermind för fösta gången. ”Är du färdig för det här”, undrade hon. ”Det här kommer att förändra allting”.

Arkivfilmerna varvas med animationer av Kurts liv men hans konstverk, målningar och anteckningar animeras också till liv och upplevelsen är häftig. Varje scen i filmen vill överraska tittaren.

Dygden i filmen

Nirvana gav rätt få intervjuer under sina få aktiva år och gillade heller inte att analysera sin egen musik. Allt finns i musiken, ansåg man.

Jag är glad över att det här inte blev en biografisk film. Mina upplevelser av Nirvana hänger samman med energin i deras musik, i hur Cobains texter skapade ett intresse hos mig för såväl språk, sound som konst.

Det här var naturligtvis också musik som råkade finnas i ett livsskede där nya känslor och vänskaper utvecklade sig och då livet kändes för fullt.

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i biografisk musikjournalistik. Att veta att Cobain gjorde ditt då och datt lite senare har väldigt lite med musikupplevelsen att göra och jag är glad att Morgens inte använder sig av det här typiska rockgreppet och heller inte låter experter analysera sönder Nirvana.

Olyckan att vara begåvad

Filmen är en film om en känslig, begåvad, lycklig och olycklig pojke vars begåvning delvis blir hans eget fall.

Cobains rädsla för skam och vilja att ha något så normalt som ett hem är ett återkommande tema, men främst är filmen i sig en konstnärlig upplevelse. Cobains musik, text och bildkonst ges plats vid sidan om människan och det är ju det allting egentligen handlar om, därför man sitter där och kollar på filmen.

Bild: AP Graphics Bank

Cobain var besatt av kroppen, vätskor, döden, aborterade foster och i hans skrivhäfte står det ”I abort Christ for you”, kanske den yttersta, mest makabra kärleksbeskrivningen?

The montage of heck förskönar inte Kurt Cobain men den lämnar knappast någon oberörd. Liveklippen ger känslan av att själv vara på spelningarna, känslan av att Cobain på något sätt lever. Morgens skiljer mellan konst och konstnär – man kan vara intresserad av båda men de här två behöver inte varandra för att man skall beröras, känna, eller begripa.

Filmen lyckas få mig att känna det som jag tror att är så viktigt då det gäller musik, att det är det musiken gör med en själv, inte med någon annan, som är det viktiga. Och visst satt jag och skakade precis som tjugo år tidigare. Och jag är glad att den här musiken känns så mycket, fortfarande.

Kurt Cobain: The montage of heck visas på biografer runt om i Finland på söndag 26.4.

”Nein laittaa kalakukkuaa: nyt otta vette ja suolaa. Sen jelkeen voit ja jauhoja, sen jelkeen vaivataan, sen jelkeen vaivataan!” Lena Nymans gnisslande finska tango är en av höjdpunkterna i Picassos äventyr. För oss som förstår finska har sången en extra komisk skruv, i det uppenbara faktum att sångerskan inte har den minsta känsla för språkets klangfärg och rytm. Det här är ingen blunder, ingen vårdslöshet från filmskaparnas sida, utan, som jag ser det, en komisk dimension, tillgänglig för en minoritet av publiken.

Mindre underhållande är den hitchcockianska kallakrigsthrillern The Prize från 1963: ett agentspektakel nystat kring nobelfestligheterna i Stockholm. Alla småroller ska föreställa svenskar – men spelas av amerikanska skådespelare med lika lite grepp om de svenska replikerna som Lena Nyman har om sitt kalakukkorecept. Skillnaden är förstås att amerikansvenskarna i The Prize i bästa fall är ofrivilligt underhållande när de talar på utan att höra att de inte hör.

Jag kan inte påstå att jag känner mig kränkt av The Prize, bara lite irriterad. Men anta att den tanklösa slarvbehandlingen kombinerades med gycklande humor på de klantiga svenskarnas bekostnad. Och anta vidare att svenskarna i den verkliga världen dessutom var en svårt marginaliserad folkgrupp. Då skuller det hollywoodska klanteriet vara mindre lättsmält.

Just detta har skett i Familjen Bélier (La famille Bélier), Eric Lartigaus komiska drama, den franska filmvärldens senaste exportsuccé, som nu får finsk biopremiär.

Ett nästan helt vanligt tonårsliv

Paula (Louane Emera) är en alldeles vanlig tonårsflicka från en mjölkfarm i ett litet nordfranskt landsbygdssamhälle. Hon har sin bästis, sin hemliga kärlek, ett måttligt skolintresse, inga enorma problem eller glädjeämnen. Det avvikande med Paula är hennes familj. Såväl hennes båda föräldrar (Francois Damiens och Karin Viard) som hennes lillebror (Luca Gelberg) är döva.

Paulas modersmål är teckenspråk. Men eftersom hon också talar talad franska, fungerar hon som familjens kommunikatör i alla ärenden: i kontakten med myndigheter, kunder, veterinärer. Bland annat får hon översätta läkarens uppmaning till föräldrarna om att de, för att mota sin jästsvampsinfektion, måste ta en två veckors paus i sitt sexliv – och föräldrarnas vägran inför det orimliga kravet.

Mjölkfarmsidyllen ruskas om när den desillusionerade musikläraren (Eric Elmosnino) får upp öronen för Paulas dolda sångbegåvning, och uppmuntrar henne till att ta sikte på en toppskola i Paris. Drömmarna drar i en riktning, familjeplikten i en annan.

En tvivelaktig bild av de döva

Det stora problemet med filmen – ett problem som jag och den överlägsna majoriteten av publiken inte kan uppfatta – är att Paulas föräldrar spelas av hörande skådespelare, som inte behärskar teckenspråk. ”De tecknar som grisar!” utbrister den döva skådespelaren Emmanuelle Laborit. I en artikel i The Guardian kallar Rebecca Atkinson filmen för ”ytterligare en förolämpning av de döva”. Skulle vi idag acceptera att en vit skådespelare färgar sig i ansiktet för att spela mörkhyad?

De döva framställs i filmen helt på de hörandes villkor. Det blir särskilt beklämmande då föräldrarna Bélier visar sig vara både exkluderande och offensiva gentemot dem som hör. Mamma Bélier bryter ihop och berättar att hon grät av sorg när hon förstod att Paula hör – hon har alltid avskytt dem som hör. Paulas sångardrömmar uppfattar hon som ett hån mot familjen.

Till råga på allt tycks familjen totalt sakna finkänslighet och hänsyn – föräldrarna har noll koll på de sociala spelreglerna. De frossar i högljudda samlag när Paula har kompisbesök, och när Paula ”äntligen” får sin första mensblödning, springer mamman omkring och visar upp de nedfläckade byxorna. ”Dövhet förlåter inte allt!” skriker Paula.

Filmen rymmer också renodlad lyteskomik, i den fånigt klädde, idiotflinande, hörselskadade grannen Rossigneux (Bruno Gomila) och hans framråmade repliker.

Genom filmens musiktematik, och i och med familjens totala beroende av Paula som tolk, framställs dövheten i hög grad som en begränsning. Ett lysande motexempel till den framställningen är Miroslav Slaboshpitskijs Plemya/ The Tribe, också den bioaktuell hos oss. I filmen går all dialog på teckenspråk – utan textning. En av de fascinerande aspekterna av den filmen, är att dövheten inte alls lyfts upp som tema. Filmen är ett spännande, gripande och fruktansvärt drama om utsatthet, fattigdom, våld, stöld och prostitution på en nedgången ukrainsk internatskola. Språket liksom råkar vara teckenspråk - det kunde lika väl vara talad ukrainska, engelska eller estniska. I en värld av döva är dövheten inget handikapp.

Tonåringens frigörelse

Men om vi bortser – om vi vill bortse – från alla tvivelaktigheter är Familjen Bélier också ett välsmort och medryckande feelgooddrama, med en gullig bild av tonårskärlek och framtidsdrömmar. Här är släkt och tradition ett hinder för frigörelse och självförverkligande. Temat är inte nytt precis, och inte heller särskilt nyanserat – jämför till exempel med det djupt rörande uppbrottet i Gabriela Pichlers Äta sova dö.

Familjen Bélier har redan träffat månget tonårshjärta, och kommer säkert att göra det också hos oss. Kanske skadan inte behöver vara så stor, ifall publiken förstår att filmen ingenting har att säga om ett liv utan hörsel.

Elli, Laura och Juulia lever helt olika liv. De känner inte varandra, delar inte samma intressen, bor på olika orter. Men de har länge delat samma emotionella hem: bloggvärlden.

”Matka minuksi – becoming me” är en dokumentär om att synliggöra sig själv för omvärlden samtidigt som man försöker förse det egna jaget med konturer. En film som doftar av ångest och vibrerar av skörhet. Genomsyrad av rädslan för att inte räcka till. Trots snygga bilder och snärtiga uppdateringar.

Hur är det möjligt? Det är den fråga man bär med sig efter att ha mött de tre, unga kvinnor som Mina Laamo följt under två års tid. Hur är det möjligt? Att dessa verbala, smarta och vackra flickor som är så skickliga på att formulera sina känslor mår så dåligt?

Hur kommer det sig att den som har 40.000 följare på nätet känner sig socialt hämmad? Hur kan den som håller på att magra bort i anorexi känna att det enda som ger självförtroendet näring är bilder på någon som är ännu magrare?

Och när hamnade vi i en situation där vi i offentligheten är socialare än någonsin samtidigt som känslan av utanförskap är större än någonsin?

Innehållet ger formen

- Idén till projektet föddes när jag gjorde bakgrundsforskning inför ett annat projekt, berättar regissören Mina Laamo som efter många år som producent ställt sig bakom kameran. Efter en djupdykning ner i blogghavet tyckte hon sig urskilja tre huvudkategorier: modebloggar, ätstörningsbloggar och depressionsbloggar.

Olika kategorier rent innehållsmässigt - och olika även när det gäller den visuella utformningen.

- Tittar man på anorexibloggar så bygger de mycket på bilder som betonar ett avdunstande, ett upplösande till intet, ljusa färger, skuggor. Depressionsbloggar däremot kör med med mörka, dova färger och uttalat destruktiva bilder, säger Mina.

- När vi byggde upp filmen ville vi understryka dessa skillnader – väva in dem i vårt visuella uttryck. Varje person är filmad ur lite olika perspektiv och på olika sätt. Är man uppmärksam så uppfattar man det säkert.

Och visst blir det tydligt att perspektiven är olika. Juulia är den färgsprakande som filmas i helbild. Hon bakar i hemmet, promenerar på stadsgator, blir fotad i snöyran, cyklar genom vårgrönskan.

Elli är huvudsakligen i sin lägenhet. Ofta ensam i väntan på att mamma eller lillasyster skall hämta med sig en fläkt av livet utifrån. Hon kurar ihop sig på soffan, ser ständigt ut att frysa. Och katten som lurar under soffan är mer än en katt - den är en livlina till det liv som dag för dag växer sig lite starkare.

Och så har vi Laura. Hon som klär sig i svart och sitter i sitt spartanskt inredda hem där hon försöker tillreda smakliga måltider av enbart ekologiska grönsaker. Ätandet och ältandet varvas med besök hos terapeuten som bor i en ombonad villa omgiven av frodig grönska. En terapeut som försiktigt hör sig för om den högpresterande Lauras dröm om att flytta till Japan.

Varför hon vill till Japan? Jo, för där jobbar man hårdare. Effektivare. Bättre.

Flickor som mår illa

Den slentrianmässiga bilden av en bloggare är antagligen proffsfixaren. Hen som lagar lyxig mat, inreder snyggt, tränar rätt eller klär sig trendigt. Den självmedvetna som är medveten om att hen har något att visa upp. Något som är rätt. Åtminstone i jämförelse med de vanliga dödliga som harvar på i den grådaskiga vardagszonen.

Men det finns så mycket annat. För många kan bloggen vara den sista utposten i ett illamående som pågått en lång tid. Därför vill Mina inte höra talas om att man skulle ingripa i t ex anorexibloggar trots att det finns en risk för att dessa fungerar som en slags destruktiva inspirationskällor.

- Det är inte bloggarna vi skall gå åt, det är de bakomliggande orsakerna till att unga mår illa. Varför gör man inget åt det på ett samhälleligt plan?

Och illa mår vi. Finland ligger högt när det gäller självmordsstatistiken - både på en europeisk och på en global skala. Och medan pojkars problem uppmärksammats i samband med t ex skolskjutningar så hotar flickornas ångest att fortgå i tystnad.

De gör bokstavligen inget väsen av sig.

Elli blickar försiktigt mot framtiden Elli som är en av flickorna i dokumentären Matka minuksi står på ett snöklätt berg och blickar mot framtiden. Bild: Avanton Productions Oy

- Flickors illamående tar sig ofta uttryck i självdestruktivt beteende. De skär sig, de svälter sig. Och det är inte sådant som syns utåt, konstaterar Mina som fortsättningsvis håller kontakt med intervjuobjekten som hon följde så intensivt under en så lång tid.

Nej, det syns kanske inte utåt, men visst måste det ha varit uppenbart att något inte stämde när visaren stannade på 35 kilo när Elli steg upp på vågen? Och visst är det uppenbart att något är fel på ett samhälleligt plan när hon under tillfriskningsprocessen vägras hjälp för att hon fortsättningsvis anses vara för sjuk.

Alltför sjuk för att få vård - vad är det för logik?

Glitter och glamour

"Matka minuksi" må innehålla många element som är dystra och rentav ångestskapande - men här finns också en hoppfullhet och en glädje. Obetalbar är lyckan man känner när man får ta del av Ellis stolthet då hon inte bara kommit iväg på sin första föreläsning efter den långa sjukdomsperioden utan dessutom vågat markera! Säga något högt! Ha en åsikt!

En liten seger med stor innebörd.

Vi skall inte heller glömma Juulias spralliga livsglädje. Och vem skulle inte bli lite sprallig av att inse att bilderna som tas av dig ögonblickligen kan ses av dina 40.000 följare. Eller... kanske inte ögonblickligen. Först måste verkligheten retuscheras, beskäras och fixas. Men sedan...

Med ett vinnande leende svänger Juulia sig om på bloggen som har 40.000 följare. Bloggaren Juulia poserar i dokumentären Matka minuksi Bild: Avanton Productions Oy

Inget är ju riktigt som det ser ut att vara.

Intressantast är Juulias korta kommentar om att hon nog försöker kommentera alla de produkter som olika företag skickar till henne i egenskap av vandrande marknadsföringskanal. Detta trots att det ibland blir lite konstruerat och ansträngt när texten skall anpassas till läppstiftet eller klockan ifråga.

Men: "jag vill ju vara snäll" säger hon och ler.

Snäll eller inte - bloggvärlden ger och tar med samma frenesi. Den är ett fönster som kan öppnas mot världen, men den kan också stänga världen ute. Och samtidigt som det kostar på att ständigt visa upp den mest polerade sidan av dig själv så smakar det att bli "gillad" och "följd".

Men hur vet man när gränsen för den egna identiteten inte längre är ens egen? När den dikteras av andras förväntningar och önskemål. Inbillade eller verkliga.

Och hur hamnade vi i en situation där ingenting är tillräckligt? Där man ständigt bär på en molande känsla av otillräcklighet. För det finns ju alltid någon annan som är vackrare, smartare, mera välklädd, mera vältränad. Mera lyckad. Lyckligare.

Framförallt lycklig. Eller lyckad?

1986 var året då två stora amerikanska krigsfilmer hade premiär. Två filmer som fick tonåringar världen över att köa till biograferna. Den ena hette "Top Gun" - den andra "Platoon".

Mitt första möte med ”Platoon” ägde rum nyåret 1987-88. Inför en hemmafest hos någon jag egentligen inte kände i en villa i en svensk förort. Jag var sjutton och förälskad i film. Men hur gärna jag än ville verka cool kunde jag inte förstå den intensitet med vilken killarna satt och kollade på valda delar av filmen om killar som försöker överleva i den fuktiga grönska som brukar breda ut sig över filmskildringar av Vietnamkriget.

I den stunden föddes min skepticism inför tanken på att det överhuvudtaget är möjligt att skapa krigsfilmer som till 100 % fungerar i avskräckande syfte. För hur brutala de än är, hur närgånget de än skildrar blodet och smärtan och sorgen så finns lockelsen där. Den dramaturgiska kurvan, spänningsmomentet, hjältarna, offren.

Man blir emotionellt engagerad. Man får en adrenalinkick. Man håller andan.

Och handen på hjärtat - ser man ”Platoon” mer än en gång gör man det inte för att bli påmind om krigets fasor. Nej, man ser den för att den är spännande. Välspelad. Häftig. Vacker. Stark.

Filmad verklighet

Eftersom anekdoterna, myterna och analyserna i anslutning till filmens tillkomst skulle förutsätta timmar av skärmskrollande nöjer jag mig med några, centrala grundfakta.

”Platoon” var Oliver Stones tredje långfilm. En studie i krigets fasa tecknad mot bakgrunden av hans egna upplevelser i Vietnam 1966-67. En effektfull visualisering av hur en ung soldat genomgår en skärseld som för evigt förändrar honom.

Oliver Stone Oliver Stone Bild: EPA/HITOSHI MAESHIRO

Med filmer som "Salvador" hade Stone redan blivit känd som en skildrare av politiskt brännbara ämnen och tanken på en film om Vietnamkriget hade han burit på länge. Men andra hade hunnit före. ”Deer Hunter” hade haft premiär 1978, ”Apocalypse Now” året därpå.

Det gjorde det hela lite motigt. Producenter misstänkte att marknaden var mättad på Vietnamskildringar, på militärt håll var man oroad över att bli framställd i negativ dager. Igen.

Men Stone stod på sig och filmen blev av. Med en ung Charlie Sheen i huvudrollen. Ett nytt skådespelarlöfte med påtagliga likheter med fadern Martin Sheen som spelat huvudrollen i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now”. Även musikmässigt skapades ett band mellan dessa filmer när Stone valde att spela med samma Wagner-toner som Coppola.

Oscar för Oliver

Charlie Sheen Charlie Sheen Bild: EPA/Rick Giase

Filmen blev en succé. Publikmässigt, ur kritikersynvinkel och på prisfester. Den vann såväl en Golden Globe som en Oscar för bästa film.

Många element ur filmen har dessutom etsat sig fast i det kollektiva minnet.

Planschen med Willem Dafoe som sträcker upp armarna mot himlen är välkänd för de flesta. Bilden i sig var en hommage till ett prisat krigsfotografi - Art Greenspons foto som togs i Vietnam1968.

Vill du scenen ifråga kan du gå in här.

Filmens motto: Krigets första offer är oskuldsfullheten – en travesti på den grekiske dramatikern Aischylos citat: I krig är sanningen det första offret.

Bland skådespelarna återfinner vi många nykomlingar som skulle komma att bli stora stjärnor. Bland dessa Johnny Depp och Forrest Whitaker.

Och så har vi förstås musikanvändningen. Läs mer om den här.

Vietnam i repris

Så vad har ”Top Gun” med allt detta att göra? Inget annat än att det var filmen som fick den amerikanska militärledningen att le igen efter år kantade av framgångsrika antikrigsfilmer. Där filmer som "Platoon" utgjorde en kritisk röst fungerade nämligen "Top Gun" som rena rama värvningsreklamen.

Men visst är det fascinerande att dessa två motpoler inom krigsfilmsgenren råkade ha premiär samma år? Och visst är det intressant att bägge kommit att kvala in på ”10 i topp”-listan över mest sedda filmer under hela 1980-talet?

Ironiskt nog använde sig Oliver Stone av "Top Gun"-stjärnan Tom Cruise när han tre år efter ”Platoon” presenterade den andra delen i sin Vietnamtrilogi - ”Born on the Fourth of July”. Trilogin avslutades 1993 med "Heaven & Earth".

"Born on the Fourth of July" är baserad på en autobiografi av Vietnamveteranen Ron Kovic – en man vars liv börjar i en Top Gun-anda för att sedan sluta i en hängiven kamp för fred.

Så även om krigsfilmer knappast fungerar som vaccin mot krig så är de nog så effektfulla medel för att synliggöra dem. Det är via filmer som "Platoon" som min generation fick en första inblick i Vietnamkriget. Och vare sig man som sjuttonåring är mest intresserad av actionaspekten eller den historiska bakgrunden så etsar de sig fast på näthinnan - bilderna av unga soldater som krälar i gyttja, bilderna av ett folk vars land brinner.

Journalisten Carl-Magnus Helgegrens kring tioåriga söner ville köpa krigsspel till datorn, men fick ett oväntat svar. "I så fall får ni följa med till ett krigsdrabbat land och se vad krig på riktigt leder till. Sedan får ni köpa vilka spel som helst, för då förstår ni skillnaden mellan krig och spel", svarade pappan. Så bar det av till Västbanken – så nära ett krig du kan komma utan att aktiva strider pågår.

Våra barn har rätt att veta. Hur ska de annars lösa alla de problem vi lämnar efter oss, om de inte redan som små får lära sig om de otroliga orättvisor som finns?

Sönerna trodde det handlade om ännu ett av pappas galna idéer, men han fick som han ville.

I april i fjol åkte Carl-Magnus Helgegren, hans söner och deras mamma till Israel och palestinska Västbanken. Under resans gång fick pojkarna åka runt på Västbanken och Jerusalem, köa genom vägspärrar, besöka flyktingläger och intervjua de personer de träffade, så att de kunde leva sig in i vardagslivet under militär ockupation.

Som ett krigsspel – fast med riktiga människor
Helgegren berättar att det som gjorde störst intryck på pojkarna var flyktinglägret Shuafat mellan Jerusalem och Ramallah. Lägret ser ut som en negången förort, droghandel pågick på gatan intill en pojkskola, och det låg sopor mot den illegala mur som Israel håller på och bygger längs gränserna mot Västbanken.

Det skönk in i dem att det lika gärna kunde ha varit en tv-spelskuliss, det är så det ser ut i spelen. Enda skillnaden var att i de här husen bodde det faktiskt människor.

På flyktinglägrets vårdcentral berättar personalen om alla de palestinska barn som vårdas där efter att de blivit slagna av israeliska soldater, inandats farliga mängder tårgas eller blivit skjutna med gummikulor med bly i. Tre barn som just då var intagna hade blivit skjutna i ryggraden och skulle aldrig mera kunna spela fotboll. Just det där med fotbollen gjorde intryck på pojkarna.

Efter resan skrev Carl-Magnus Helgegren ett reportage om familjens upplevelser för tidningen Filter, och den väckte stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. I reportaget skriver Helgegren också om spelindustrins kopplingar till vapenindustrin, och hur speltillverkarna betalar vapentillverkarna för att använda särskilda vapenmodeller i sina spel. Responsen var massig, många läsare förfärade sig över Helgegrens tilltag, och han beskylldes för att vara en oansvarig förälder. Kritikstormen har ändå inte fått Helgegren att ändra ståndpunkt.

- Barn har rätt att veta. Vi lever i en kultur där vi curlar både våra barn och oss själva, checkar in oss själva på spa och dricker dyra yoghurtar. Det är en väldigt farlig utveckling. Våra barn är morgondagens medborgare och ledare – hur kan vi vänta oss att de ska hantera de problem de ärver av oss om de inte redan när de är små får veta hur det står till och att det finns otroliga orättvisor?

Carl-Magnus Helgegren intervjuas i programmet Familjeliv på Radio Vega lördagen 25.4.2015 kl. 9.03 (repris på måndag kl. 11.03).

Ju starkare solens strålar blir desto mer vaknar våra sömniga trädgårdar till liv. Ibland kan växtligheten dock behöva lite hjälp på traven.

Jan-Anders Barkar som är lärare i trädgårdskunskap vid Yrkesakademin i Vasa gästade Lördax på Radio Vega för att prata om vad man bör göra och när.

- Jag brukar starta igång mitt eget växthus kring valborg. Jag har redan nu förberett mig genom att köpa fröpåsar med olika salladssorter och örter. Då man köper frön är det viktigt att inte ta de billigaste för de kan vara svårare att få att spricka. Man ska också vara noga med att de är färska. Som riktlinje kan man säga att ju tyngre fröna är desto bättre är de.

Jan-Anders Barkar är lärare i trädgårdskunskap vid Yrkesakademin i Vasa. Jan-Anders Barkar är trädgårdslärare på Yrkesakademin. Bild: Yle / Hannah Norrena

Vanliga fällor trädgårdsentusiaster går i

- Visst är det bra att vara tidigt ute men om man börjar jobba för tidigt i trädgården så man tar bort de skyddande vinterståndarna, kvistar och växtlighet som ännu ger ett ganska bra skydd mot kylan. Nu börjar det dock vara så pass stadig värme att man kan börja med att ta bort det som man vet att inte ska vara där och så småningom, vartefter man ser var det börjar komma upp grönt, kan man kratta bort allt extra runt det.

Om man inte av naturen är så van med trädgårdsaktiviteter men känner att det kliar i de gröna fingrarna uppmuntrar Jan-.Anders till att börja med enkla, säkra kort.

- Man köper eller snickrar en låda på typ 1,5m X 1m och fyller den med grus i bottnen, torv eller mylla ovanpå och så sår man sallad, örter och t.ex. rädisor…det kan inte misslyckas. Vill man vara lite mer avancerad kan man odla vitlök, svartrot eller palsternacka.

Putsa bort vinterns skador

På många håll har växtligheten under vintern fått skador av tung snö och enligt Anders börjar det senast nu vara dags att åtgärda dessa genom att skära bort grenar som knäckts. Även fruktträd kan ännu beskäras men då måste man vara noga med att inte skära bort de grenar som har stora knoppar för då gör man mer skada än nytta.

- Har man t.ex. ett äppelträd ska man försöka skapa ett vackert träd så man tar bort grenar som växer i kors, rakt upp eller ner. Vad gäller bärbuskar så kan man t.ex. på svartvinbärsbuskarna ta bort ungefär en tredjedel av alla grenar och speciellt de som är mörkast så man ger plats för ljusare och yngre kvistar.

- Blommande buskar, t.ex. Brudspirean som på många ställen ligger platt med marken efter vintern borde man kapa ner nästan helt så man lämnar 15-20cm av grenarna. Visserligen går man då miste om sommarens blomning men en buske som ligger längs med marken är heller inte så vacker. Nästa sommar är den ändå som ny igen.

Jan-Anders Barkar gästade Lördax 25 april 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Andy Warhol Superstars är en multikonstnärlig föreställning inspirerad av Warhol och hans Superstars, hans umgänge som bestod av framstående kändisar och konstnärer i 60-talets New York.

Med utgångspunkten i begreppet fame och med inspiration av Warhols filosofi bakom den till synes ytliga populärkulturen hävdar 25 medverkande artister och konstnärer genom dans, film, fotografi, performance, mode och musik att allt idag kan vara konst, det måste bara sättas i rätt kontext.

- Jag vill jobba med stora tvärkonstnärliga projekt och utmana användandet av Kiasmas utrymmen. Jag inspireras av andra människor, av vad de tycker och tänker. Det är enligt mig Andy Warhols kulturarv, säger film- och teaterregissören Simón Bergman, som ligger bakom konceptet för Andy Warhol Superstars.

Empty space is never-wasted space.

Wasted space is any space that has art in it.

― Andrew Warhol

Pop art-ikonen

Andy Warhol var en visionär och cynisk filosof, som förutspådde teknologins revolutionerande inverkan på kommunikationen. Han var copy/paste-kulturens föregångare, en banbrytande gestalt och ikon inom popkonst.

Warhols påstående In the future everybody will be famous for 15 minutes har blivit om inte verkligt, så åtminstone möjligt i dagens samhälle. I Andy Warhol Superstars tas åskådaren med på en färd genom Kiasmas olika utrymmen tillbaka i tiden då Warhol ordnade multimediala The Exploding Plastic Inevitable-evenemang. Föreställningen kan ses som en levande tavla och happening som porträtterar popkonstens uppgång på 60-talet.

Andy Warhol: Självporträtt Självporträtt av Andy Warhol Bild: EPA/SERGEI ILNITSKY

Många kända namn

Kring sig har Bergman samlat ett vitt spektrum av personligheter och talanger, så väl etablerade som nykomlingar. Medverkande i Andy Warhol Superstars är Jorma Uotinen, Kauko Röyhkä, Aapo Siikala, Sue Lemström, Christoffer Strandberg, Iida Kuningas, Julia Korander, Rebecca Viitala, Milla Puolakanaho, Tyra Therman, X-Adnan, Olga Välimaa, Crystal Clears, Markku Haussila och Timo Karvinen m.fl.

Andy Warhol Superstars på Kiasma i Helsingfors. 29.4.2015, kl.18:00. Obs! endast en föreställning.

I fotoutställningen ”Drömmen om mästerskapet” fångar bildkonstnären Sophia Ehrnrooth unga fotbollsspelares drömmar om framgång och berömmelse, men också den tomhet som uppstår när en allvarlig skada tvingar en att ställa sig vid sidan av planen.

Messi, Ronaldo, Eremenko, Drogba, Zlatan ... på två videoskärmar i utställningslokalen i Glaspalatset i Helsingfors kan man se och höra killar i 10-13-årsåldern rabbla upp den ena idolen efter den andra.

Drömmen, och den uttalade målsättningen, för dessa killar är att en gång bli lika bra, lika berömda, lika rika och beundrade som de dyrkade idolerna på fotbollsarenorna runtom i världen.

Under några år har bildkonstnären Sophia Ehrnrooth aktivt följt och dokumenterat ett antal fotbollsjuniorer och deras vardag i ett dussintal fotografier som för tillfället finns utställda i Glaspalatsets utställningslokal.

Sophia Ehrnrooth Sophia Ehrnrooth Bild: Sophia Ehrnrooth

-Fotografierna handlar om det slutna landskap som dessa juniorer går in i där allt kretsar kring fotbollsdataspel, matcher, träningar och idoldyrkan. Det är fråga om ett intensivt och passionerat varande, säger Sophia Ehrnrooth.

En svåruppnådd dröm

Faktum är trots allt att det är en mycket liten andel av världens alla miljontals fotbollsjuniorer som lyckas nå den allra högsta proffsnivån inom fotbollen, och ibland kan det vara en svår balansgång för en förälder att backa upp barnets dröm samtidigt som man vet att drömmen kan vara orealistisk, konstaterar Sophia Ehrnrooth, som också funderat över hur mycket man som förälder ska gå in för att stöda sitt barn.

- Jag har också ställt mig frågan om jag överhuvudtaget skall stöda ett barn till toppidrott: de uppoffringar ett blivande toppidrottslöfte tvingas göra är så pass stora att man måste fråga sig om man är beredd på dem.

Sophia Ehrnrooth har sökt svar på sina frågor i barnpsykologisk litteratur, och kommit fram till att det trots allt är viktigt att stöda ett barns drömmar, också om de ur en vuxen synvinkel kan te sig orealistiska.

- När de blir äldre kanske de av olika anledningar själva inser att drömmen inte håller: de kanske lägger av med fotbollen när andra hobbyer kommer in i stället, eller så tvingas de inse att deras talang inte är tillräcklig för att nå en hög nivå. Men det är inte heller rätt att aldrig få chansen att testa sin fulla kapacitet och att försöka nå sin dröm om att bli en toppspelare. Senare i livet kan de här drömmarna kanske förvandlas till något annat i ens liv, drömmarna kan man bära med sig in i andra områden i livet, tror Sophia Ehrnrooth.

Tunga besvikelser i unga år

Många fotbollsspelare drabbas av besvikelser och motgångar redan i unga år: å ena sidan kan man bli petad från ett lag, och man kan bli bänkad match efter match, å andra sidan kan man tvingas träna för mycket och för hårt, man kan drabbas av burn-out och dra på sig allvarliga skador.

En skada leder till en enorm psykisk process där ett barn som är van vid ett rörligt liv tvingas ta paus och ställa sig vid sidan av såväl planen som det etablerade kompisgänget. Samtidigt sätter frustrationen, rädslan och oron för framtiden in.

Men Sophia Ehrnrooth vill också se en positiv aspekt av att tvingas ta en paus:

- Det är som om bubblan spricker och man tvingas fundera över ens dröm: drömmen kan bli än starkare och sporra en att komma tillbaka, men man kan också komma att sätta drömmen åt sidan och ge utrymme för annat i tillvaron. Ens tillvaro som dittills varit rätt smal och fokuserad på fotbollen såväl på planen som hemma kan plötsligt fyllas med annat, och vänskapskretsen kan bli mer diversifierad.

Drömmen om mästerskapet

Är drömmen värd sitt pris?

Enligt Sophia Ehrnrooth är det självklart att man som förälder går in för att stöda barnet i något som barnet upplever som viktigt.

- Det är oerhört givande att dela en gemensam erfarenhet med barnet. Samtidigt vill jag inte fördöma och säga vad som är rätt och fel: alla föräldrar kan av olika anledningar inte alltid vara en stödande förälder, och då får barnet kanske i högre grad hitta styrkan inom sig själv.

En insikt som Sophia Ehrnrooth fått under de två år hon dokumenterat fotbollsjuniorernas vardag är den krassa svart-vita värld av vinnare och förlorare som ungdomarna lever i.

Det som framför allt fascinerar Sophia Ehrnrooth är det starka dramat på planen – alla starka känslor som är i omlopp gör att man också som förälder tvingas jobba hårt med sina egna känslor, konstaterar Ehrnrooth.

”Drömmen om mästerskapet - en fotoutställning om fotboll” visas i Glaspalatsets utställningslokal i Helsingfors t.o.m. den 17 maj.

Lyssna på en intervju med Sophia Ehrnrooth om utställningens olika teman - längd 15 minuter:

En dag kommer Sara hem från Sierra Leone och säger att hon träffat mannen i sitt liv. Hon vill att han skall få se hennes land innan de gifter sig. Men det går inte, helt byråkratiskt.

Efter ett och ett halvt år gifter de sig på ambasaden i Freetown. Allt kunde ha varit frid och fröjd. Michael kunde ha gjort sin visumintervju i Nigera och de kunde ha haft tålamod att vänta på det långsamma beslutet.

Men så går det ju aldrig i den verkliga sagan som kallas livet.

Den tredje september, några dagar efter vårt första möte, skrev huvudkaraktären Sara Kanu, huvudpersonen i dokumentären I väntan på Leon, så här på Facebook:

"’World loosing the battel against Ebola’, hur skall jag stiga upp och gå på jobb, när det är det första jag hör på morgonen. Och vad fan kan jag göra!”

Michael och Sara Kanu som nygifta på Finlands ambassad i Sierra Leone. I väntan på Leon Bild: Sara Kanu

Då jag inleder dokumentärarbetet har ebolan just blivit okontrollerbar i Sierra Leone. Två dagar tidigare borde Michael ha varit på en intervju på finska ambassaden i Nigeria. Men eftersom landet stängde alla sina gränser blir han fast i Sierra Leone.

Sara sitter i Finland och väntar. Då hon inte oroar sig över Michael jobbar hon med barnen på dagis. De frågar om bebisen i hennes mage inte blir mörkrädd? och Sara svarar att hon måste vända magen mot solen. Sara spelar Michaels musik åt barnet i magen hela tiden, ifall han inte kommer till Finland då det föds.

“This is to Leon, daddy loves you so be a good boy”, spelar hon.

Varje dag är Sara rädd för att få ett telefonsamtal där Michael berättar att han fått viruset. Hans vänner dör. Deras brödtant dör. Michael säljer sina saker i Freetown och packar sin väska för att kunna ta första bästa flyg bort. Men flygpriserna stiger och Saras lön räcker inte till.

“I väntan på Leon” är en kärlekshistora mellan två människor i olika delar av världen. Det är en kärlekshistoria om en lång väntan och hopplöshet. Men det är också en historia om hopp som lyser som solen på Saras mage.

Text: Anna-Sofia Nylund-Allén

I väntan på Leon
Yle Radio Vega söndag 26.4.2015 kl. 9.03 och onsdag 29.4 kl. 11.03
30 dagar på Arenan

Ibland blir mötet med en text nästan som en förälskelse. Redan vid första läsningen uppträder alla symtom (hjärtklappning, en känsla av att tid och rum försvinner) och snart inser den förälskade dramaturgen att den här pjäsen bara måste vi göra!

En sådan text är Gyllene draken, den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs lika vackra som brutala saga om vår tid. När Radioteatern nu sänder den innebär det samtidigt att pjäsen för första gången presenteras för en finlandssvensk publik.

Gyllene draken är namnet på en asiatisk krog nånstans i Tyskland. Eller varför inte i Finland. Här, i restaurangköket, placerar Schimmelpfennig fem asiater, en av dem en ung papperslös invandrare med tandvärk. Men världen är ännu inte färdig, för därefter bygger författaren också upp det hus där Gyllene draken är belägen och låter oss titta in hos alla dem som bor där och som är restaurangens kunder. Och djupt nere i husets mörker finner vi slutligen syrsan. Hon som inte har samlat något förråd under sommaren och därför nu får ta de jobb som myran erbjuder henne.

Saga vid lägerelden

–Schimmelpfennig lyckas behandla globalisering, exploatering, brutalitet, girighet och olaglighet i en helhet som liknar ett färggrant legoslott, säger Camilla Thelestam som har regisserat pjäsen för Radioteatern.

Roland Schimmelpfennig roland schimmelpfennig Bild: Manfred Werner (GNU-FDL and Creative Commons attribution 3.0)

–Det är som om man skulle sitta kring lägerelden och tillsammans berätta en skrämmande och poetisk saga. Den ena personen i ringen tar vid där den andra har slutat, karaktäriserar Camilla Thelestam den här berättartekniken.

–Men Schimmelpfennig vill också bryta illusionen – och det ser han minsann till att göra. Han låter kvinnor gestalta män, män kvinnor. Unga spelar gamla och gamla unga – och om man nu trots det för en stund börjar gripas av berättelsens poetik eller fasor så kastar han in en ”kort paus” åt skådespelarna att säga mitt i en dramatisk scen.

… om vår globaliserade värld

Javisst, här finns verfremdung så att det räcker. Ett stilgrepp som i Brechts efterföljd varit speciellt vanligt i tysk dramatik. Och Schimmelpfennig har också av flera kritiker kallats ”bättre än Brecht”. Men det märkliga är, att trots all denna fjärmning och den ständigt brutna illusionen, är Gyllene draken en djupt tillfredsställande pjäs inte bara på det intellektuella utan också på det känslomässiga planet.

Hans märklig saga om vår tid är samtidigt mörk och brutal och skimrande vacker. Den bygger upp en bild av vår globaliserade värld med alla sina orättvisor och allt det våld som hela tiden pågår. Och sättet den gör det på är både djupt mänskligt och katharsisframkallande. Plötsligt ser man världen i ett lite nytt perspektiv.

–Som regissör upplevde jag den mest av allt som musik. Också om storyn är stark och ständigt för en vidare så känns den nästan som ett oratorium. Den är exakt i sin uppbyggnad och sin frasering på det sätt som ett partitur är, karaktäriserar Camilla Thelestam Schimmelpfennigs text .

Men varför inte i Finland?

Ett märkligt faktum är att Schimmelpfennig som ju är ett av de verkligt stora namnen inom dagens tyska dramatik spelats så oerhört litet i Finland. Nationalteatern har satt upp hans Push up 1 – 3 och Gyllene draken (Kultainen lohikäärme), Kokoteatteri spelade för ett par år sedan Den arabiska natten (Arabialainen yö). På svenska har ingenting satts upp i Finland, med undantag för ett par korta utdrag ur just Gyllene draken i samband med Hangö teaterträff. Man kan bara förvåna sig.

I Radioteaterns uppsättning medverkar en stark skådespelar-kvintett, Ragni Grönblom, Niklas Groundstroem, Linda Mattsson, Christoffer Strandberg och Gustaf Wiklund, som alla spelar en handfull olika roller. Tillsammans med dem önskar Radioteatern er alla välkomna till Thai-Kina-Vietnam-restaurangen Gyllene draken!

Radio Vega, onsdag 29.4 kl. 21.05 och fredag 1.5 kl. 7.03

”En arbetsplats är platsen man kommer till i tid och lämnar så fort som möjligt. Jag lär mig uppgifterna men inte mer” konstaterar Eskil i Jack Hildéns roman Vi, vi vaktmästare.

Under början av 2000-talet var det förhållandevis tunnsått med arbetar- eller arbetsplatsskildringar i den svenska litteraturen innan författare som Susanna Alakoski och Åsa Linderborg dök ner på det svenska folkhemmets bakgård och lyfte upp frågor om ekonomiska orättvisor i sina verk.

Samtidigt fortsätter många författare med att skildra prekariatets utsatta och ohållbara situation med visstidsanställningar, nyckfulla och regelvidriga arbetskontrakt, ett tärande jojo-liv mellan arbetslöshet och tillfälliga jobb.

Jack Hildén pärmbild till "Vi, vi vaktmästare" Bild: Norstedts förlag

Ett tillfälligt arbete på väg någon annanstans

I Jack Hildéns debutroman Vi, vi vaktmästare (2014) får Eskil jobb som vaktmästare på ett företag som utför allehanda sysslor i en kontorsbyggnad på Östermalm – en av de finare stadsdelarna i Stockholm.

För Eskil är vaktmästarjobbet på Nordens Affärer ett tillfälligt jobb på väg till kommande studier – han planerar att bli svensklärare - och författaren signalerar på olika sätt Eskils utanförskap eller annorlundaskap: han ser helst inte på kommersiell tv (vilket de andra gör), på lunchrasten slår han sig ner på en bänk på kyrkogården för att äta och läsa en bok och på arbetsplatsen ställer han sig helst lite vid sidan om, iakttar och registrerar snarare än agerar och tar plats.

De rikas skuld är påtaglig. Man tänker inte på den i början, men den är ständigt närvarande, hela stämningen bygger på deras nöjda miner gentemot varandra och de ursäktande minerna mot oss.― Jack Hildén

Kontorsbyggnaden där Nordens Affärer håller till består av 7 våningar, och ju högre upp man kommer desto högre status har man i hierarkin – det märks på inredningen (ju högre upp man kommer blir inredningen lite vackrare och ljuden dämpas av tjockare och tjockare heltäckningsmattor) på kvaliteten på kaffet, och framför allt på hur extremt artiga, konstant trevliga och oupphörligt glada, nästan kvittrande, folk är mot varandra.

Lägst ner, på källarplanet, befinner sig städerskorna som oftast har utländsk bakgrund och därefter följer vaktmästarna och fastighetsskötarna.

Vad de som är anställda på de olika våningarna på kontoret gör förblir dock ett mysterium – ett är dock säkert: de tjänar avsevärt mycket mer för ett arbete som anses viktigare, men som inte verkar särdeles ansträngande.

Arbetets essens – vad är det?

Elise Karlsson pärmbild till "Linjen" Bild: Förlaget Natur & kultur

I Elise Karlssons Linjen (2015) träffar vi Emma som, till sin egen förvåning och förtjusning, lyckas få in en fot i en agenturfirma som ger ut föreläsningar och handböcker i vitt skilda ämnen, som hur man lyckas i relationer eller i affärer, hur man hanterar framgångar eller sorg, varför ilska inte existerar eller varför ilskan är din bästa vän.

Arbetet på agenturen inger Emma hopp om att via en provanställning få möjlighet till tillsvidareanställning – hittills har hennes cv fyllts med diverse frilansuppdrag, vikariat, praktikplatser, sommarjobb, tim- och projektanställningar, inhyrningar och deltidsjobb.

Emmas arbetsplats är också en kontorsbyggnad i flera våningar med en glasfasad som glittrar och bländar i solen. Hennes plats är en av sex vid en skrivbordsö som flyter omkring i ett öppet landskap med oräkneliga andra skrivbordsöar. Runtomkring öarna finns de inglasade kontoren där de som befinner sig högre upp i hierarkin sitter.

Ibland tycker jag mig kunna ana den. En osynlig rörelse genom rummet. Arbetet är alltid i rörelse, aldrig stillastående.

I Linjen är kontoret en plats där man flyttar papper från skrivbord till skrivbord och där informationen sprids genom rymder. Kontoret är drömmen och fängelset, kontoret är platsen för konspirationer och kärleksmöten, kontoret är stället där man mäts och ställs mot varandra - mellan kollegerna går en skiljelinje, liksom mellan ute och inne, mellan kropp och själ: ”De inre världarna, det dolda inom en, vad skulle de kunna betyda för mig? Jag lever i den yttre världen, i tiden som rör sig i en rak linje framåt, bort från mig.”

Om man vill bevara sin integritet (och kunna klättra uppåt på bekostnad av andra) gäller det också att se till att inte bli alltför familjär eller intim med sina kolleger, att inte se dem som vänner utan enbart som kolleger.

Och när snacket om nedskärningar drar igång i korridorerna handlar det till syvende och sist om att äta eller att ätas.

Mellan arbetarklass och medelklass

Therese Bohman pärmbild till "Den andra kvinnan" Bild: Norstedts förlag

I Linjen svärmar Emma för en gift arbetskollega, och den kvinnliga jagberättaren i Therese Bohmans roman Den andra kvinnan inleder ett kärleksförhållande med en gift man som jobbar på samma sjukhus som hon.

Jaget jobbar som lågbetald timvikarie i köket på Norrköpings sjukhus, medan han är överläkare på sjukhuset. Det står också klart att han inte är beredd att göra avkall på sitt privilegierade liv eller att lämna familjen med hustrun (som är affärsjurist) för henne, den andra kvinnan.

Hierarkin på sjukhuset är också tydlig – lägst ner i rangordningen befinner sig kökspersonalen och bara snäppet över dem undersköterskorna, som inte drar sig för att s.a.s. sparka neråt och sätta kokerskorna på plats.

Symptomatiskt nog bor jaget på bottenvåningen i en hyrd etta, och på kylskåpsdörren har hon haft fastklistrat ett foto på en ung Harry Martinson, en av den svenska arbetarlitteraturens stora självlärda författare (som också vaktmästaren Eskil har som en husgud i Hildéns bok).

Jag är inte ens snygg. Jag är ingenting. Det känns så tydligt ibland, odugligheten som är mitt arv.

Jaget befinner sig på sätt och vis både utanför den arbetarklass hon vill lämna, samtidigt som hon inser att det är svårt att bli upptagen i, och accepterad av, en medelklass som framställs som självgod, självtillräcklig och självklar.

Samtidigt dras jaget med en dålig självkänsla som tar sig uttryck i att hon anser sig vara ful och otillräcklig – hon har ett jobb hon äcklas av och bara råd med billiga kläder.

År 1968 var Lasse Tennander i London. I en musiktidning läste han en annons där Beatles skivbolag Apple sökte låtskrivare. Lasse tänkte att det var värt chansen och gick dit. Det var han förstås långtifrån ensam om att göra. Där fanns många andra hugade låtskrivare. Men till sist fick även Lars Arthur Tennander från Stockholm provspela.

Redan efter två låtar började han som hade hand om auditionen att telefonera. Vi vet inte vem han ringde. Kanske rentav någon i Beatles. Eller så inte.

Lasse fick ändå höra den berömda frasen "Don’t call us, we’ll call you" och det var det sista han hörde från Apple. Lasse blev inte så värst besviken för han hade väl egentligen heller inte väntat sig så mycket mer än det. Men han har ändå aldrig slutat fundera på vilka andra som satt där i väntrummet tillika med honom den där dagen.

Från Beatles till Dylan

Beatles var en stor influens för den unge Lasse Tennander. Liksom The Who och Elvis Presley, förstås. Men mest var det kanske Bob Dylan. För Dylan visade att även en till synes lättsam popaktig låt kunde ha en seriös text. Dylan visade också att en låt inte behövde hålla sig inom 3-minuters ramarna, utan kunde ta den plats den behövde. Det här var något som tilltalade den unge aspirerande artisten och låtskrivaren Lasse Tennander.

Som drygt 20-åring blev Lasse Tennander i mitten av 60-talet anlitad av skivbolaget Karusell som låtskrivare. De behövde nya sånger till sina artister. Lasse skrev låtar som blev framgångsrika för bl.a. The Wayfarers och Peter Lundblad. Och till sist erbjöds även Lasse Tennander att göra ett eget album.

Ska vi gå hem till dig

År 1974 kom debutplattan Lars Vegas. Den innehöll bl.a. låten Ska vi gå hem till dig som blev en hit. Men inte då. Och inte för Lasse Tennander. Utan i en coverversion av Magnus Uggla 13 år senare. Än idag är det många som tror att det är en Uggla-låt.

LP:n Lars Vegas gjorde alltså inte mycket väsen av sig. Men det gjorde däremot uppföljaren Alla är vi barn i början (1976).

Bra melodier med seriös lyrik

För att dryga ut kassan jobbade Lasse Tennander även som lärare vid sidan av låtskrivandet. Han hade alltmer börjat se sig själv mer som låtskrivare och mindre som artist. Men i och med Alla är vi barn i början fick han ändra på de planerna.

För här lyckades Lasse Tennander nu för första gången kombinera allt det som gjort inflytande på honom som ung – bra melodier med seriös lyrik. Han skrev texter om den svenska verkligheten, texter som på sitt sätt var politiska och där många kunde känna igen sig själva. Låtar som fungerade lika bra hemma med akustisk gitarr som på stora elektriska konserter. Mitt i allt var Lasse Tennander en viktig del av den svenska progressiva musikrörelsen.

På omslaget till Alla är vi barn i början skrev Lasse Tennander bl.a. så här: "För mig är progressiv musik en ärlig musik. En musik som ställer sig på folkets, på arbetarnas, på de förtrycktas sida. En musik som inte är ett självändamål för en gitarrvirtuos. En musik som inte söver, inte ljuger. En musik som värmer och som krymper avstånd. En positiv, enkel musik som sprider glädje och medvetenhet. En musik som vågar ta ställning".

Samhälleligt engagerad

Lasse Tennander fortsatte sitt musikaliska samhällsengagemang år 1979 med LP:n Längst därinne är himlen ändå röd. Medproducent här var Rolf Wikström. Tennander var nu en flitigt anlitad artist på Sveriges alternativa spelställen, de s.k. musikforumen.

Men när 80-talets yuppiekultur kom blev det kärvare tider för en samhälleligt engagerad artist som Lasse Tennander. "Det är en rutten bransch", konstaterade han flera gånger och befarade att han måste sälja sitt sommarställe på Gotland när han inte hade råd med amorteringarna. Men år 1985 kom räddningen – Rötter.

Låten Rötter var aldrig så himla allvarligt menad. Den handlade närmast om vad Lasse Tennander själv lyssnade på innan han började skriva egna låtar. Men hans sätt att beskriva det gjorde att texten blev mer allmängiltig och att många på något sätt kände igen sig i det hela.

Förutom titelspåret innehöll albumet Rötter även klassiska Tennander-låtar som Någorlunda mogna män, Honungshöst och Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad).

Nu upptäckte både en ny och en gammal publik Lasse Tennander och han kände själv att han hade frihet att göra precis sådan musik han ville, att den inte längre behövde ha någon politisk underton, utan kunde t.ex. handla om olika sorts människorelationer som den mellan far och son.

Uppskattningen kom även från annat håll än publikens. År 1987 tilldelades Lasse Tennander det nyinstiftade prestigefyllda Fred Åkerström-stipendiet. Nio år senare skulle han även erhålla det kanske ännu mer prestigefyllda Cornelis Vreeswijk-stipendiet.

Lasse Tennander började nu göra fler låtar som hyllade hans hemstad Stockholm. 1990 kom den mest kända av dem – Lisa Lisa där Lasses påhittade polare Lisa och Per tar oss igenom kvarteren på Söder.

Sedan 90-talet har det blivit allt glesare mellan nya Lasse Tennander-plattor. Vilket gjort att de drunknat i det musikaliska överutbudet och att han litet glömts bort av den stora allmänheten.

Men Tennander har ändå hela tiden fortsatt med sin musik och med att beskriva det Sverige han ser. Om det inte är med egna låtar, så är det med en cover-version av bandet Kents låt Sverige. Eller en hyllningsplatta till Evert Taube (Så länge hjärtat kan slå).

En stor orsak till att det blivit glesare mellan plattorna är att Lasse Tennander emellanåt valt att prioritera annat här i livet än sin karriär. Så där som familjen, resor och huset på Gotland. Han har helt enkelt prioriterat livet. Och det fortsätter han att göra än idag. Det borde kanske även fler av oss göra. Så länge hjärtat kan slå och innan sista ljuset har blåsts ut.

De två första åren av sitt liv bodde Johan Julius Christian, kallad Janne, Sibelius i ett gult trähus på Regeringsgatan (dåvarande Residensgatan) 11 i Tavastehus. Staden var den unga Jannes hemstad i 20 år.

Jean Sibelius födelsehem på Regeringsgatan 11 i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Skylten vid Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Noter på ett piano i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Reseharmonium i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Kaffedukning i ett av rummen i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Vaggan och sängen i Jean Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Bronsbyst av Kain Tapper föreställande Jean Sibelius Bild: Yle/Bertil Blom

Tavla föreställande Jean Sibelius som hedersdoktor vid universitetet i Yale 1914 Bild: Yle/Bertil Blom

Flygeln i salen, Sibelius födelsehem i Tavastehus Bild: Yle/Bertil Blom

Tavastehus museum
Jean Sibelius födelsehem

När Hippi Hovi sammanfattar sina 26 år vid den reklamfinansierade kanalen Radio Vaasa är det speciellt två saker som värmer hjärtat. Att stationen klarat sig igenom alla blindskär och överlevt, och att de lyckats genomföra ett tvåspråkigt koncept som faktiskt fungerar. Stationen är den enda i den kommersiella branschen som också sänder på svenska i Finland.

Hovi lämnade i höstas radiojobbet bakom sig för att bli vd för Kustösterbottens företagare. Där har han stor nytt av det breda kontaktnät han skaffade under sina nästan tre decennier vid Radio Vaasa. Men tillbaka till svenskans roll på kanalen. Är kollegerna i andra städer överraskade över att det fungerar så bra som det gör?

- Det var nog inte helt givet ens för oss själva i början hur det skulle gå att blanda språken, säger Hovi. Och folk på andra stationer runtom i landet ruskade bara på huvudet. Men vi trodde på det och lyckades med konststycket.

Vasa är tvåspråkigt på ett naturligt sätt

En bidragande orsak är säkerligen det faktum att Vasa är en tvåspråkig stad på ett naturligt sätt. Med omkringliggande kommuner där svenskan har en stark ställning. Visst förekommer det en del gnäll och klagomål när någon lyssnare får för sig att det talas för mycket av det andra språket.

- Men minst lika ofta hör folk av sig med beröm och säger bra jobbat, att just såhär fungerar det i Vasa.

Genom åren har Hippi Hovi sysslat med allt som finns att göra på en liten radiostation. Det var tack vare sin breda musikkunskap han fick chansen att börja på Radio Vaasa i slutet av 1980-talet. Först gjorde han musikfrågesporter och musikprogram, för att sen gå vidare till reporterjobb och programledare. Han har också varit delägare och sett den ekonomiska biten. Hur tufft var det jobbet?

- Att driva en kommersiell radiostation på en ganska liten ort är definitivt ingen guldgruva, säger Hovi. Du får slita hårt för varje cent, men det är ändå ett belönade jobb. Det var mer eller mindre kämpigt under alla år, men vi lyckades ju hålla näsan över vattenytan och andas hela tiden.

Radion klarar sig i konkurrensen

Konkurrensen från övrig media hårdnar hela tiden. Ändå klarar sig radion bra och har visat sig vara en ihärdig överlevare. Vad tror du det beror på?

- Radio väcker ju känslor, det är en viktig orsak. Och om vi ser på de senaste 15-20 åren, så har radion också visat sig ganska lätt att kombinera med internet. Här har utvecklingen gått snabbare och smidigare än fallet är t.ex. för printmedia och nätet, säger Hippi Hovi.

Är du oroad över att du inte vuxit ur din kärlek till Harry Potter? Kan du rabbla upp alla detaljer om Star Trek? Har det hänt att du fått bekämpa lusten att dra på dig dina alvöron när du skall gå till jobbet?

Om så är fallet kan jag bara säga: du är inte ensam. Det finns många som älskar vissa filmer, serier och spel med en hängivenhet som får allt annat att blekna. Och nu har dessa proffs-fans fått ett nytt forum att vallfärda till: Popcult Helsinki.

And when they built it - everybody came. Biljetterna till evenemanget sålde slut i förväg och man kan redan ana sig till att det blir en fortsättning.

Popcult...what?

Fan-kulturen har redan tidigare haft många mötesplatser. I specialtidskrifter, på nätet och i verkligheten. Föregångarna till Popcult Helsinki är de gemenskaper som funnits i anslutning till Scifi-världen och Anime-sektorn. Nu fanns det ett behov av att skapa en träffpunkt öppen för alla sorters fans. Från alla världar. Och dimensioner.

Så vad gör man då? Tja, man kan flanera runt och njuta av folks kostymer - det här är nämligen platsen som får Eurovisionens samlade artistgarderob att verka grådaskig. Kunskap kan man inhämta via föreläsningar om t ex tidsresor på film - dock enbart i teorin. Och så kan man mjuka upp sittmusklerna genom att gå på Marvel-dans och lära sig superhjälteinspirerade "moves".

För visst är det uppenbart att "Spidermans" armrörelse när han kastar ut sina nät påminner om Travoltas discostil? Eller att Thors hammarslag har något rytmiskt över sig?

En för alla...

Det har redan sagts att Popcult Helsinki är till för alla fans. Oberoende av om uppger Midgård eller Baker Street som sin mentala hemadress. Och när man traskar omkring i Kulturhuset är den välkomnande och varm atmosfären nästan påtaglig. Här får alla vara med. Det spelar ingen roll vad du gillar - huvudsaken är att du vågar visa det.

Det tar en stund att sätta fingret på vilket element av den traditionella fan-rollen det är som saknas. Men plötsligt drabbar insikten en som en blixt från en klar scifihimmel: här finns inget av den aggressiva "mitt lag är bättre än ditt lag"-ton som kan ljuda i vissa sportsammanhang. Det betyder ändå inte att tävlingsmomentet saknas - men det skall vi återkomma till.

Först skall vi träffa en av arrangörerna.

Sofia Flinck är för dagen omvandlad till en av sina favoritrollkaraktärer. I tio års tid har hon aktivt sysslat med cosplay - dvs att klä ut sig till diverse film, spel & tv-seriehjältar.
Hon har rest runt världen på olika evenemang för att nu mellanlanda som arrangör för Popcult Helsinki.

Sofia Flinck utklädd till Jasper från "Steven Universe" på Popcult Helsinki 2015. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Varför jag talar om att mellanlanda? Jo, för att populärkultur i allmänhet och cosplay i synnerhet inte är det enda Sofia ägnar sig åt - nej, just nu ser hon fram emot den första juni. För då skall hon... nej, inte gå ännu en kurs i mediekunskap som lär vara den mest populära studieinriktningen bland popcult-besökare... nej, den första juni blir hon prästvigd. Och någon konflikt mellan sin hobby och sitt kommande yrke ser hon inte.

- Vissa sysslar kanske med dans eller samlar på frimärken - jag sysslar med det här, säger hon. Och så glider vi helt naturligt in på ett samtal om hur sciencefiction-genren de facto genomsyras av religiösa symboler som öppnar för teologiska resonemang.

Kläderna gör fanset

Sofia är inte ensam om att vara klädd i kläder som för tankarna i riktning mot scifi-världen. Det är mycket silver och spandex i korridorerna. Och det blir onekligen effektfullt när dessa glansiga gestalter från fjärran galaxer möter murriga gestalter från världar där alver och älvor är naturliga inslag.

Här och där ser man anime-fans med vitpudrade ansikten och kroppar prydda med pastellprakt och plötsligt dyker det upp en gulligt burrig mjukisfamilj. Jag skriver detta fullt medveten om att jag missar massor av nyanser - jag är inte helt på det klara med skillnaden mellan "anime" och "manga"-looken och har inte heller full koll på hur det här med älvor och alver hänger ihop.

Men även om jag inte har koll på nyanserna så har jag inte svårt att förstå att varje utstyrsel planeras i detalj.

Och att riktiga fans lägger ner sin själ i det hela. De mest entusiastiska har till och med förberett olika varianter för lördag och söndag.

Gymnasieeleven Tove Anttonen medger att det hela kostar både tid och pengar. Men tillägger att det nog går att komma billigare undan - om man försöker.

Tove Anttonen utklädd till Grunkle Stan i "Gravity Falls" på popcult Helsinki 2015. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Egentligen är det inte så konstigt att sanna fans väljer att satsa på sina dräkter. Dräkterna är det yttre tecknet på tillhörighet, det är via dem man konkret kan ge uttryck för sin kärlek. Är man riktigt duktig har man möjlighet att tävla i cosplay - i mindre och större skala. Det ordnas till och med världsmästerskap i cosplay. Då handlar det om att håva in poäng för såväl hantverket som hur väl man motsvarar sin rollkaraktär.

"Det låter som upplägget i t ex isdans - man får poäng för teknik och utförande" säger jag snusförnuftigt och Sofia nickar vänligt samtidigt som hon tillägger: "Och kryddat med väldigt mycket Eurovisionsfeelis".

Hedersgästen

Ingen festival eller happening är namnet värt utan en hedersgäst och det gäller även för Popcult Helsinki. Denna första gång som evenemanget ordnas har man bjudit in Jarmo Koski som under sin karriär gett röst åt en mängd tecknade karaktärer.

Jarmo är med andra ord en "doldis" i ordets bokstavliga bemärkelse. Närvarande i mycket av det utbud som popcult-deltagarna vuxit upp med - men utan att bli igenkänd på gatan.

När vi fångar honom under en kaffepaus är han uppenbart glad över fanpublikens uppmärksamhet. Och imponerad av hur mycket de som kommit för att lyssna vet om de karaktärer han jobbat med under trettio år.

Hedersgästen Jarmo Koski på Popcult Helsinki 2015. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Harry Potter for ever

Två som antagligen vet mer om Harry Potter än Rowling själv är Snive Kaukonummi och Tiia Korhonen. De laddar upp inför dagens Potter-träff utan att ha riktigt klart för sig hur det hela kommer att gestalta sig. Men det spelar ingen roll - de är vana vid alla varianter av möten. Det finns t ex en aktiv Potter-gemenskap på nätet - en plats där man kan njuta av att analysera detaljer och spekulera i hur det gick sedan. Efter det att Rowling slutat skriva.

När klockan slår 14.30 lomar Doctor Who-fansen ut ur rummet och ger plats för ett trettiotal internatklädda flickor som sätter sig i en ring på golvet. Rutinerat drar man upp riktlinjerna för presentationsrundan. "Hej jag heter det och det - min signatur på nätet är den och den - jag är så och så gammal - och jag hör hemma i den här korridoren på Hogwarts".

- Hej jag heter det och det och jag är alkoholist, säger en av flickorna och drar ner skrattsalvor. Och visst är likheten med ett AA-möte slående. Det finns bara en skillnad - här handlar det inte om att försöka göra sig fri från ett beroende, här handlar det om att hålla det vid liv.

Vi lämnar salen när diskussionen börjar handla om vem som besökt Potter-världen i England och vilka Potter-larpar man deltagit i. Larp? Live Action Role Play - dvs rollspel.

Harry Potter-fans på Popcult Helsinki 2015. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

En stund senare ser vi Snive och Tiia inbegripna i ett livligt samtal i det rum där man kan posera för foton. Och det är ungefär det sista som händer under Popcult Helsinki 2015. För den här gången. Men det är lätt att föreställa sig att planeringen inför nästa cosplay, larp och expo-resa redan är i full gång.

Popcult Hesinki 2015

Varifrån får jag mat då kylskåpet är tomt? Hur ska jag trösta lillebror då han är hungrig och gråter och borde sova? Jag är rädd men mamma och pappa är inte hemma, vem kan jag ringa till?

Tusentals finländska barn tvungna att fundera över saker, som borde vara fullkomligt i deras tillvaro. Vardagen blir en kamp för barnen då föräldrarna inte klarar av att ta hand om sina barn.

Att inte kunna dela vardagen med sina föräldrar då man är ett litet barn, känns overkligt för de flesta av oss. Ingen som ser till att du får mat eller har rena kläder, ingen som hjälper till med att borsta tänderna eller läser godnattsaga. Så har drygt 18000 barn i vårt land upplevt sin vardag.

Orsakerna till att barnen har blivit omhändertagna kan vara många men det handlar om att föräldrarna inte anses vara kapabla att bära föräldraansvaret. Barnets utveckling och trygghet är helt enkelt äventyrad.

Aino och Onni-kampanjen

SOS-Barnbyar i Finland arrangerar kampanjen Aino och Onni, och med den vill man väcka allmänhetens uppmärksamhet vid de barn, som hemma har det svårt.

För Onni är storasyster Aino den viktigaste mänskan. Aino ser till att Onni får mat, tröstar honom då han gråter och för ut honom till gungorna på gården. På kvällen kryper Aino nära sin lillebror då det blir mörkt och hon är rädd.

När föräldrarnas omvårdnad saknas, måste en liten pojke och flicka reda sig på egen hand. Ofta tar de äldre syskonen hand om sina yngre syskon så gott det går, även om de själva är bara barn som skulle behöva en förälders trygghet.

Barndomens bekymmerslösa lekar och en tro på att det finns en vuxen som bär ansvaret, saknas i många unga barns liv.

SOS-barnbyar

SOS-Barnbyar hjälper barn som Aino och Onni, och även deras familjer. Den här verksamheten startade för 50 år sedan och finns numera på sex orter: Vihanti (Brahestad), Punkaharju, St Karins, Hagalund (Esbo), Övertorneå och Tammerfors.

Ett femtiotal fosterfamiljer ingår i dessa barnbyar, och i samband med byarna verkar också ungdomshem. För att verksamheten skall kunna upprätthållas är donationer från allmänheten en viktig del av ekonomin.

Stöd verksamheten via Tongåvan

Tongåvan är under hela maj månad med i kampanjen och hoppas att många av Tongåvans lyssnare och de som skickar hälsningar skall stöda Aino och Onni-kampanjen.

Ring till donationstelefonen 0600 04235 (19,95€ + lna)
eller
gå in på SOS-lapsikyläs webbplats
eller
skicka sms till 16499 och skriv SOS (10€) .

Fredagen den 1.5 kl 19.30 startar insamlingen

Hisnande vackra tablåer i ett myller av scenbyten med karaktärer från många parallella tidsplan… Här koreografen Jorma Elos helaftonsversion av Shakespeares En midsommarnattsdröm på Nationaloperan.

William Shakespeare skrev sin komedi om kärlek, En midsommarnattsdröm, i mitten av 1590-talet, sannolikt till aristokraten Elizabeth Careys bröllop. Shakespeare var då i trettioårsåldern och fick i samma tider sitt definitiva genombrott med Romeo och Julia.

William Shakespeare

Mästare på parallella handlingar

Som så ofta är Shakespeare också i En midsommarnattsdröm en mästare på att skildra flera skeenden samtidigt under olika tidsplan och som han sedan elegant knyter samman i slutet.

Sina karaktärer har Shakespeare tagit inspiration till bland annat från engelsk tradition i och med den hornförsedda alfen Puck. Medan alvernas kung Oberon, här tolkad av Sergei Popov, har sin förlaga i den medeltida, franska romansen och alvernas drottning Titania, Tiina Myllymäki, kan härledas till Ovidius Metamorfoser.

Alvernas drottning Titania och alvernas kung Oberon, Tiina Myllymäki och Sergei Popov. en scen ur En midsommarnattsdröm som balett i koreografi av Jorma Elo 2015 Bild: Photo © Sakari Viika

Förutom sagoplanet med händelserna i skogen, som forskningen har sett som sinnebilden för människans undermedvetna där allt är möjligt, har vi den mera realistiska kärlekens miljö. I den står Atens hertig Theseus, dansad av Nicholas Ziegler, i beråd att gifta sig med Amazonernas drottning Hippolyta, alias Daria Makhateli.

Amazonernas drottning Hippolyta och Atens hertig Theseus. Daria Makhateli och Nicholas Ziegler. pas des deux i en midsommarnattsdröm som balett på Finlands nationalopera 2015 Bild: Photo © Sakari Viika

Kärlekstrasslet börjar

Det är också här som fadern Egeus, i Aapo Siikalas gestalt, diktatoriskt utsätter sin dotter Hermia, alias Eun-Ji Ha, för valet att antingen gifta sig med Demetrius, Tuukka Piitulainen, eller gå i kloster. Hon rymmer med sin älskade, Lysander, dansad av Ilja Bolotov. Efter sig får de inte bara Demetrius, utan också Helena, tolkad av Linda Haakana, som i sin tur älskar Demetrius.

Eeun-Ji Ha som Hermia, Ilja Bolotov som Lysander, Linda Haakana som Helena och Tuukka Piitulainen som Demetrius. scen ur Jorma Elos balett En midsommarnattsdröm. Bild: Photo © Sakari Viika

Det är nu när sagovärlden och den mera realistiska världen går samman som förvecklingarna börjar. Älvkungen Oberon ska hålla hov i skogen utanför Aten. Han sägs vara svartsjuk på sin hustru, Titania, för att hon har en fager page, barn till kungen av Indien. I andra versioner har hon knyckt pagen av Oberon.

Oberon ber Puck plocka en ört som träffats av Cupidos brandpil, så att han kan droppa dess saft på Titanias ögonlock. Den första hon sedan ser blir hon kär i.

Wilfried Jacobs, Botten med åsnehuvud. Tiina Myllymäki som Titania. en scen ur En midsommarnattsdröm som balett i koreografi av Jorma Elo 2015. Bild: Photo © Sakari Viika

Pjäs i pjäsen

För att göra det hela än mer invecklat har Shakespeare också en pjäs i pjäsen. Ett gäng hantverkare skall uppföra en pjäs på ett bröllop. Huvudet på en av dem, Botten, förvandlas plötsligt till ett åsnehuvud. I sann karnevalistisk anda är det honom som Titania får syn på när hon vaknar.

Jouko Valkama, Alfio Drago, Asla Jääskeläinen, Linas Kavaliauskas och Teemu Tainio som hantverkarna i Jorma Elos En midsommarnattsdröm 2015. dansare med i Jorma Elos En midsommarnattsdröm 2015 Bild: Photo © Sakari Viika

Förutom element av karneval ingår i En midsommarnattsdröm också den engelska traditionen vid högtidshelger. Den man vid uppvaknandet först ser på Saint Valentine´s Day blir ens ”Valentine”. Här finns dessutom en gnutta jämlikhet för på den dagen tycks kvinnor ha haft rätten att välja vem de ville gifta sig med, till skillnad mot hur det var i verkliga livet.

Associationer till punkbandet The Sex Pistols

Den många gånger om prisbelönte koreografen Jorma Elo, sprungen ur Finlands Nationalbalett och med erfarenhet från kompanier som Cullberg-baletten, Nederlands Dans Theater och Boston Ballet, fick förslaget att göra En midsommarnattsdröm för Wiens statsopera. Den fick sin urpremiär där 2010 som hans första helaftonsbalett. Året därpå fick Elo ta emot Benois de la danse för sin version – ett pris som har kallats dansvärldens Oscar.

Elo liknar Oberons tjänare Puck vid en oförutsägbar punkare som rör sig som en tidsmaskin mellan de olika berättelserna. Koreografen jämför honom med det engelska punkbandet The Sex Pistols basist SID VICIOUS.

Yster lekfullhet

Själv får jag inga punkarassociationer. Puck i Samuli Poutanens gestalt är ett ljust, gladlynt, sagoväsen, som ställer till med lekfulla spratt. Hans ypperliga tolkning hör paradoxalt till det mest varmt mänskliga och levande i föreställningen.

Pucks samverkan med de små älvorna, bra gjorda av elever från operans balettskola, får också ofta publiken att fnissa till. I övrigt hörs skratt bara när Botten, förvandlad till åsna, kommer med sin hjärtskärande och patetiska åsnesång, strongt gjord av Wilfried Jacobs.

Publikkontakten

På Shakespeares tid var dialogen med publiken ju livlig. Också här finns ansatser till dialogsökande med åskådarna, främst från Pucks sida. Och mitt i det klassiska rörelseschemat händer det att dansarna vänder sig mot åskådarna stelnade i en grimas, lite som i tiderna den ryske dansaren Nijinskys Faun. Dessutom händer det att Puck fryser ett skeende till en stillbild, så där som på film.

Allt, förutom kanske det där med den stiliserade grimasen, är välkommet i en berättelse där den klassiska dansens strikta form kan tyckas lämpa sig mindre väl. Masscenerna är imponerande i sig, men samtidigt riskerar de ställvis att bli för schematiska och rentav smått tråkiga.

Nicholas Ziegler som Theseus och Daria Makhateli som Hippolyta omgivna av andra atenare. en scen ur En midsommarnattsdröm som balett i koreografi av Jorma Elo 2015 Bild: Photo © Sakari Viika

Också svindlande vackra scenbilder

Själv uppfattade jag först En midsommarnattsdröm som aningen väl stel. De grekiska poserna i profil förminskade inte heller det intrycket. Men när upplevelsen nu har fått mogna, har jag alltmer börjat uppskatta denna komplexa och också spektakulära föreställning.

Här finns många ypperliga dansprestationer och framförallt svindlande vackra scenbilder, skapade av Sandra Woodall och Linus Fellbom. Linus står bland annat för belysningen, slingor som liknar uppförstorade celler, kärlekens urhem? Och scenen med älvorna åkande rutschbana i bakgrunden, medan den lilla pagen står och ser på händelserna i förgrunden, är verkligt drömskt vacker.

Och än en gång kan vi här förundras över vad det är som styr människans val av kärlekspartner. Hur mycket styrs vi av ren biologi och av konventioner och våra roller i samhället? Eller finns det något vi kunde kalla en äkta kärlek som bortser från allt annat?

Den lilla pagen, här som centralgestalt. scen ur Jorma Elos balett En midsommarnattsdröm. Bild: Photo © Sakari Viika

En midsommarnattsdröm kan ses på Nationaloperan fram till och med den 15 maj 2015.

Johan Sundholm är en hejare på datorer. Han jobbar som IT-stödperson för bland annat synskadade. Johan är själv så gott som blind. Hans synskada är medfödd och ärftligt betingad.

Brukar du ha problem med din dator? På mitt jobb händer det rätt ofta att jag ringer vårt IT-stöd. Ibland fattar jag ingenting, men jag kan åtminstone lyda order när personen i andra ändan av telefonen ber mig klicka med musen än här och än där. Oftast brukar datorproblemen lösa sig och jag kan fortsätta jobba med mina ljudfiler och webbtexter.

- Den som är blind kan omöjligt veta var på datorskärmen den ska klicka för att komma vidare. Därför måste vi ha egna IT-stödpersoner som kan förklara allting väldigt detaljerat.

Johan frilansar som IT-stödperson för Näkövammaisten keskusliitto och Förbundet för Finlands svenska synskadade. Han brukar också hjälpa personer med fullgod syn. Han är utbildad datanom.

Johan Sundholm har en medfödd synskada. Han fungerar som it-södperson för andra synskadade Bild: YLE/Tiina Grönroos

Johan har ett skrivbord som kan prata. Han kan också läsa med hjälp av en punktskriftsdisplay. Det går väldigt snabbt när Johan jobbar vid datorn. Yles hemsida får inte speciellt bra betyg.

Punktskriftsdisplayen är ett viktigt hjälpmedel för synskadade Bild: YLE/ Tiina Grönroos

- Det är en utmanande sida att surfa på med tanke på all grafik och alla videoklipp. Det här är viktiga saker att tänka på när man kodar eller gör hemsidor.

Johan vet hur färger ser ut

Johan Sundholm har i år fyllt 30. Han föddes med en synskada som läkarna först trodde de skulle kunna åtgärda. Tyvärr gick det inte så.

- Jag är född med ärftlig grå starr och sekundär glaukom. Det var när grön starren och ögontrycket upptäcktes som läkarna ändrade uppfattning. Då var jag ungefär två år.

Johans syn försämras sakta, men säkert. Idag ser han skarpa kontraster.

- Jag har aldrig haft fullgod syn, men jag har sett bättre. Därför vet jag hur färger ser ut.

Johans två yngre bröder är också synskadade.

- Kvinnorna i familjen är bärare av genen, pojkarna drabbas, det vill säga föds med synskada.

Idag tar Johan mediciner, bland annat ögondroppar, som sänker ögontrycket.

- Men när jag var barn var jag med om ett tjugotal ögonoperationer. Kanske de här medicinerna inte var lika effektiva då. Ögonoperationerna var fruktansvärda och hemska.

Johan berättar om långa sjukhusvistelser. Han kände sig också väldigt ensam.

- Man skulle ligga i sängen och man skulle ligga väldigt länge. Så länge familjen bodde i Helsingfors var det ändå okay, men efter att vi flyttade till Barösund i Ingå var det bara min farmor som kunde besöka mig varje dag.

Johan bytte skola

Johan är född i Helsingfors, men familjen flyttade till Västnyland när Johan var barn.

Johan ville överhuvudtaget inte flytta från Helsingfors. Han hade just inlett sin skolgång i Svenska skolan för synskadade. Familjens flytt till Ingå innebar att Johan var tvungen att bo på skolans internat i Helsingfors.

- Jag bodde veckorna borta och kom hem till veckosluten. Så gjorde jag i alla år ända fram till sista läsåret. Då bytte jag skola till Karis.

Det var Johan som ville byta skola. Hans storasyster hade nämligen bläddrat i Johans skolböcker och hade konstaterat att undervisningen halkade efter i Johans skola.

- Det som vi lärde oss på åttan i högstadiet hade min syster redan lärt sig på sexan i lågstadiet. Jag förstod då att jag inte kommer att klara gymnasiet om jag fortsätter gå i skolan för synskadade.

- De flesta som går i skolan för synskadade har ofta någon form av utvecklingsstörning, vilket gör att undervisningen anpassas för att passa alla. Vi följde inte den vanliga läroplanen.

Johan beslöt sig för att gå sitt sista grundskolår i Karis svenska högstadium. Beslutet var lättare att fatta efter att han hade gått i samma skriftskolläger som hans blivande klasskamrater.

- Före skribalägret var jag rysligt nervös. Jag skulle för första gången göra något med jämnåriga som jag inte kände från tidigare och som hade normal syn. Jag övervägde till och med att skippa lägret och bara skriva skribatenten.

- Men så gick jag lägret och där träffade jag en massa människor. Det var helt okay.

Skolbytet gick relativt smärtfritt. Den nya skolan hade många elever och själva byggnaden bestod av flera olika trappor, långa korridorer och många skolsalar.

- Min mamma sa till rektorn att ”pojken är synskadad, men han kan nog gå riktigt själv”. Efter ett par dagar hittade jag till alla klasser.

Johan Sundholm med studentmössa Bild: privat

Johan skrev sist och slutligen studenten i Helsingfors. Efter högstadiet och några år i gymnasiet i Karis, valde Johan att flytta till Helsingfors. Han upplevde att en lärare satte käppar i hjulet för skolgången i Karis.

- Studentskrivningarna var i Norsen och min slutliga studentexamen tog jag i Helsingfors aftongymnasium. I det skedet hade jag en del förtroendeuppdrag dagtid som gjorde att jag var tvungen att sköta studierna kvällstid.

- Men jag blev student!

Synskadan får inte bli något hinder

Johan flyttade småningom tillbaka till Karis. I dag bor han i ett egnahemshus i Karis. Han klarar sig på egen hand, men brukar få hjälp med städning. I samma hus bor också Johans hyresvärd.

Som ung kände sig Johan rätt ensam. Han hade svårt att få kompisar bland jämnåriga. I dag har han tagit igen skadan.

Johan har gett sig katten på att göra det mesta som hans seende kompisar gör. Han går på fotbollsmatcher och är aktivt med i hejarklacksgänget. Eftersom Johan bor i Karis är valet av fotbollslag ganska självklart, Johan hejar på BK-46.

- Den här säsongen blir extra intressant. Det blir flera bortamatcher i bland annat Björneborg och Närpes.

Hur kan en synskadad, närapå blind människa, hänga med i vad som sker på fotbollsplan?

- Jag kan inte se bollen, men de andra på läktaren berättar nog vad som händer. Dessutom hör jag på domarens visslingar. De visslar olika beroende på vad som är på gång.

Johan är aktiv föreningsmänniska och har bland annat engagerat sig i de synskadades förbund. Han sitter för tillfället inte i någon styrelse, men han deltar flitigt i deras verksamhet.

Johan upplever att människorna har blivit mycket öppnare. De tar kontakt på ett helt annat sätt än tidigare.

Det finns inget värre än att sitta ensam hemma utan något att göra.

- Förr var man mera undangömd som synskadad. Idag vet människor mera om oss tack vare våra förbund. Folk är väldigt hjälpsamma. Det märks bland annat när man rör sig ute på stan.

Johan lämnar aldrig sitt hem utan sin vita käpp. För honom är den vita käppen lika naturlig som att man har skor på sig utomhus.

- Åker jag till Helsingfors och har bråttom till något möte brukar jag be att få en personlig assistens med mig. Har jag gott om tid brukar jag åka iväg ensam. Man kan alltid be om hjälp ifall det behövs.

Johan rör sig rätt obehindrat i trafiken. Han använder sig bland annat av tåg. Men han minns också hur det kändes inför 18-årsdagen.

- När mina kompisar gick i bilskola kändes det lite konstigt. Kan de inte prata om något annat än sina körlektioner, tänkte jag. Men de här tankarna och känslorna gick ganska fort om och efteråt fick jag följa med på åktur.

- Det goda med att inte ha körkort är ju att man inte behöver köra på sina kompisar när de ska på krog!

Samhälleligt engagerad

På senare år har Johan börjat engagera sig politiskt. Redan i skolan ville ha ta hand om de mindre eleverna. I dag är han ersättare i Raseborgs grundtrygghetsnämnd.

- Finland hör till en av världens bästa länder vad gäller handikappfrågor. Till och med Sverige halkar efter.

- Vårdreformen oroar lite, vi vet inte ännu hur den kommer att påverka oss. Antingen får man leva med den nya reformen eller så får man försöka påverka efter bästa förmåga.

Johan tänker ställa upp igen i nästa kommunalval.

I höst tänker Johan satsa på studier.

- Jag planerar att söka till Social- och kommunalhögskolan för att läsa statskunskap.

Kommer han inte in på Soc&kom kan han fortsätta sina påbörjade studier till tradenom på yrkeshögskolan Novia.

Vad är det som driver Johan Sundholm?

- Det finns inget värre än att sitta ensam hemma utan något att göra. När jag hade semester tänkte jag bli tokig efter en vecka. Den gången åkte jag till familjens stuga i Kimito för att jobba.

Du kan höra Johan Sundholm i ett Samtal om livet på Radio Vega fredagen den 1 maj kl 11.00 och lördagen den 2 maj kl 20.03.