De flesta förstår att det är fruktansvärt att förlora ett barn. Men när barnet dör redan i magen är förståelsen från omgivningen inte alltid lika stor, särskilt inte om det är tidigt i graviditeten. "Det var ju bara ett foster" eller "det är bara att försöka igen" fick också Linda Sundberg höra av vissa. Men på sjukhuset hade hon tur den första gången.
- När jag fick mitt första missfall var rätt personer på plats på sjukhuset. Hade jag inte haft så fin vårdpersonal då, så hade jag knappast kunnat bearbeta förlusten lika bra. Andra gången var bemötandet inte lika fint, så det var på sätt och vis tur att jag hade hunnit öva mig.
Linda Sundberg fick sitt första missfall i vecka 13 och det andra i vecka 11. Ett efterlängtat andra barn som plötsligt förvandlades till en tom livmoder och krossade förväntningar. Hon var på jobb när hon plötsligt började blöda.
- Jag gick för att hämta mitt första barn på dagis och märkte att jag blödde så mycket att allt inte kunde vara okej.
Behövde inte vara duktig
Linda kontaktade Barnmorskeinsitutet och fick efter några timmar träffa en gynekolog.
-Det var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, berättar Linda Sundberg. Hon var oerhört empatisk och sörjde med mig. Jag har aldrig varit med om att en läkare skulle krama mig, men det kändes otroligt bra just då.
Också barnmorskan som Linda senare träffade på avdelningen var förstående. Hon sa några väldigt skickligt valda ord.
- Hon sa att jag nu inte behöver vara duktig. Jag skulle få gråta och vara ledsen, hon sa att hon har tid för mig nu. Jag hade precis fått höra att jag förlorat ett barn och nu behövde jag stöd och förståelse.
Linda skrattar när hon berättar hur barnmorskan såg ut:
- Mjuk som en ängel i ansiktet men hennes kropp var full av tatueringar. Jag började genast beundra henne. Det var så intimt och så sorgligt men samtidigt hade vi på ett underligt sätt nära till skratt.
Hem med tom livmoder
Linda berättar om natten på samma ställe där hon fött sitt första barn. Nu var hon där av motsatt anledning. Det som skulle bli ett barn var plötsligt ingenting.
- Rummen var likadana som där jag födde, där fanns samma duschar och bindor och allt annat också men det fanns inga barn. När jag åkte med hissen ner och såg de andra åka hem med sina små bebisar i bilstolarna kom smärtan. Själv åkte jag hem med en tom livmoder.
Stödet Linda Sundberg fick var ändå så stort att det bar vidare. När hon blev gravid på nytt var hon hoppfull.
- Jag odlade gröna växter med folater som skulle vara bra när man var gravid. Jag skötte graviditeten så bra jag kunde. Men så hände det igen.
"Gynekologen var kall och hård"
- Solen sken, det var 30 grader varmt och min man rensade jordgubbar. Men jag skulle föda ut mitt döda barn. Det var det andra missfallet.
Gynekologen var betydligt kallare och hårdare den här gången.
- Hon gjorde jobbet som på rutin och konstaterade att fostret var dött. Hon bemötte mig inte alls som människa och det kändes riktigt illa. På sätt och vis var det tur att jag redan hade erfarenhet av missfall från förut.
Smärtsamt när vännerna får barn
Att få missfall är att förlora ett barn och får man förståelse för den sorg man då känner, är det lättare att klara sig, menar Linda Sundberg. Men också efter att man bearbetat själva missfallet finns det smärta kvar. Det är en sorg man sällan pratar om. Det kan vara svårt att förstå att man kan sörja förlusten av något som ännu inte riktigt fanns.
- Till det svåraste hör vänner som väntar sitt andra barn. Det är väldigt smärtsamt att se hur de ska föda precis när mitt barn skulle ha fötts. Jag har svårt att glädjas med dem och de förstår det nog. De kommer att vara ett gäng som jag borde ha ingått i, men som jag nu känner mig utanför.
Hör mer om missfall i Radio Vegas Familjeliv på lördag 11.10 kl. 9:03 och måndag 13.10 kl.11:03.
Hur har du blivit bemött när du fått missfall? Skriv i kommentarsfältet och berätta! Du kan också skriva till familjeliv.vega@yle.fi
