Den tionde berättelsen om katten Findus och gubben Pettson skrevs ursprungligen för scenen och utkom först senare i bokform. Nu har ”Findus flyttar ut” blivit en minimusikal. En lyckad sådan.
På scenen står Pettsons lilla hus omgivet av idel grönska. Det ombonade köket välkomnar publiken med sin öppna spis, knarrande soffa och mysiga inredningsdetaljer. Det är gammaldags. Det är hemtrevligt. Med lika stor betoning på ”hem” som på ”trevligt”.
Pettson ligger på sängen och sover. Findus hoppar i sängen och vill ha sällskap. Klockan är ju redan femtiosju. Typ. Detta scenario är inget nytt i sig, men just idag tänder det till och en morgontrött Pettson ställer ultimatum; antingen slutar katten hoppa i sängen i svinottan eller också får han flytta ut. Findus bestämmer sig på stående tass för att flytta. Till det gamla utedasset.
Då ljuder en sång
I det skedet brister duon ut i sång och frågar sig samstämmigt ”Kan man bo i ett dass - en miljö rätt så krass”? Och ungefär i det skedet är publiken såld. Redo att köpa såväl musikalkonceptet som Christian Lindroos` dramatisering och regi. Samt samspelet mellan Frank Skog och Kristian Thulesius. Skog upprepar sin roll som Pettson från ett flertal uppsättningar medan Kristian Thulesius Findus-debuterar och resultatet är en humoristisk duo som både sjunger och dansar med inlevelse.
Humorn till trots delar ändå historien om Findus försök att stå på egna tassar samma anstrykning av allvarsammare undertoner som ”Pettson får julbesök”. Bägge framhäver på ett fint sätt, utan större åthävor, betydelsen av att ha någon. Någon att tala med. Någon att skingra ensamheten med. Och kanske är det just därför som bägge berättelserna fungerar så bra på scenen. De är roliga – men utan att skyla över vemodigare stråk. Utan att bli platta.
När det gäller musiken skapar den både rytm och känsla och bidrar till att göra uppsättningen ännu mer barnvänlig. Sofia Finnilä spelar med olika genrer och stilar och väver på ett fungerande sätt in språkliga finurligheter i texten. När två skogsvarelser (möss?) stämmer in i sången med samma vibrato som tecknade figurer skrattar barnen högt. Och när duon brister ut i en ”tapetklistrartango” vill åtminstone den här vuxna åskådaren gärna gnola med.
Fin helhetsupplevelse
Det som ur ett vuxet perspektiv känns något billigt är de eviga skämten i anknytning till dassets bajsbytta, men det behöver väl knappast påpekas att just dessa utgör givna favoriter hos de yngre. Leken med plättar klarar smaklighetsgränsen tack vare skickligt genomförande – även om ”don´t try this at home”-skylten antagligen tänds hos många föräldrar.
Det fina med Unga teaterns uppsättning av ”Findus flyttar ut” är att den förmår underhålla hela sin publik. Precis som i den mångåriga succén med ”Findus och Pettsons jul” finns blinkningarna mot den vuxna publiken där, men utan att det sker på bekostnad av den unga dito. Och medan barnet antagligen känner igen sig i viljan att prova gränser har den vuxne inte några problem med att identifiera både den morgontrötta irritationen och den vemodiga saknaden inför utsikten att en dag stå där ensam i köket. Igen.
Efter avslutad föreställning går man således hem med vibrationerna av trallvänliga sånger i örongångarna och bilden av hemtrevlighet på näthinnan. Atmosfären i Pettsons kök och värmen mellan gubben och hans katt är nämligen alla gånger skönare än inredningstidningarnas och livsstilsprogrammens fotoshoppade skönhet.