Många äldre drömmer om att komma ut

Berit Eklund står på Drumsö hälsostation med ryggsäcken färdigpackad när vi träffas en fredag morgon klockan 8. I handen har hon en lista på de kunder hon ska besöka idag. Med hjälp av kommunala hemvårdare som Berit ska 80-90-åringarna kunna bo hemma så länge som möjligt. Berit gör sitt bästa, men känner varje dag att det inte räcker. Den största sorgen är att hon inte hinner ta ut de äldre. Vissa av dem har suttit inne ofrivlligt i flera år.

Klockan 8.15 krånglar hon fram ett jätteknippe nycklar ur jackfickan och tar fram den som tillhör kund nummer ett. Vi ska besöka en man i 90-årsåldern som är dement men i fysiskt gott skick.

Mannen frågar om vårvädret. Berit säger att många längtar ut, men det finns ingen tid för promenader. På en kvart hinner man just och just prata om att isarna gått.

Grötflingorna är slut, men Berit hittar en burk vispgröt i kylskåpet som mannen får äta. Hon brer också en smörgås och ställer fram den på bordet. När hon ser att han börjar äta är det dags att gå iväg för att tidtabellen ska hålla.

Ingen tid för lunch

Berit Eklunds dagar inom hemtjänsten styrs av ett schema som är uppgjort enligt det som anses vara varje kunds behov. När jag frågar närmare om det här med behov, så framgår det att en av Berits kunder har ett behov av promenad. Hon har Parkinsons sjukdom och anses behöva röra på sig.

- De som är i fysiskt gott skick anses inte ha behov att gå ut enligt det här systemet, säger Berit Eklund. Om jag skulle gå ut med alla så kunde jag inte ha mer än 4-5 kunder per dag. Nu har jag ibland tio.

Det är viktigt att Berits tidtabell håller hela dagen. Oftast betyder det att hon själv inte hinner äta lunch.

- Ibland känner jag att ojoj så jag är hungrig. Men jag brukar ha en banan med mig i ryggsäcken och på toaletten får jag gå snabbt hos någon kund.

Blir Berit och småpratar eller något oförutsett händer, så kraschar tidtabellen och följande får vänta.

- Många vaknar ju klockan sex, men får morgonmål först halv tio, säger Berit.

Pratar om att vara ute

Utanför varje kunds hus tar Berit fram sitt papper och läser: Fråga om kunden haft värk och hur hon har sovit. Uppmana kunden att diska själv och för sedan ut soporna.

- Hurdant väder är det idag då, frågar en kvinna i 90-årsåldern oss för andra gången den lilla stund vi varit där.

- Det är fint, det är fint, upprepar Berit och frågar när kunden senast var ute.

- Igår var jag ute och jag ska nog gå igen idag, säger kvinnan.

Efter besöket frågar jag Berit i trappuppgången om det där utgåendet. Varför pratar 90-åringen som bor i tredje våningen utan hiss om att hon varit ute för sig själv?

- Hon vill så gärna gå ut, så hon nästan tror att hon varit ute, suckar Berit.

Berit Eklund har jobbat som hemvårdare i 30 år och tycker om sitt jobb. Men hon säger sig ofta längta tillbaka till tiderna då man vistades hos varje kund i flera timmar, lagade mat och skötte om hemmet.

Ensamheten bekymrar

Ensamheten är förutom det faktum att många aldrig går ut, det andra som bekymrar Berit. Och det märker också jag när vi stiger in hos dem vi besöker. Redan i dörröppningen får jag höra historier om kriget, om de politiska läget eller tankar om hur långt våren har kommit. Många har ett stort behov av att prata, men kanske inte orken att ta sig till någon form av dagsverksamhet. Det skulle dessutom förutsätta att någon förde dem dit. Den möjligheten har inte den kommunala hemvården.

I framtiden ska allt fler vårdas hemma och det är redan nu svårt att rekrytera personal för hemvården. Berit Eklund är rädd för att arbetet blir ännu mer hektiskt.

- Det här fungerar inte om vi får fler kunder att besöka varje dag. Det är väldigt givande att träffa de gamla och hjälpa dem, men det borde inte vara så att jag har lust att gå dit på fritiden för att arbetstiden inte räcker till. Känslan av otillräcklighet är jobbig. Jag önskar att de som bestämmer om hemvården bättre skulle förstå hur det ser ut.

Hör mer om hemvården och vart den är på väg i Radar fredag kl.11.03 och söndag kl.12.05 i Radio Vega