Hon dansar med en kvinna i publiken och får en puss på kinden, elgitarren hänger svalt över hennes axel, klänningen är blommig, skorna gyllene precis som hennes röst, hon rappar lite och är kul.
Natalie Prass trivs på Flowfestivalens ballongscen, konserten är en av festivalens bästa och det är utmärkt att få möjlighet att se en artist på väg uppåt i sin karriär.
Hon är en sprakande person, öppen på scen och hon får Helsingforspubliken att slappna av och känna glädje.
Hon har spelat musik i hela sitt liv, musik som handlar om starka mänskliga känslor.
– Min pappa lyssnade alltid på Motown- eller Staxalbum hemma eller i bilen och det är den här musiken jag själv alltid återvänder till då jag vill koppla av och som ger mig gåshud, berättar Natalie Prass.
Hennes självbetitlade debutalbum har fått fin kritik och hon har lyfts fram av musikpressen.
Groove och skejtpunk
Vi sitter i en intervjukontainer på Flow. Den är spartanskt inredd, vilket roar Prass. Vi småpratar om skofärger.
Hon gillar Helsingfors, har ätit gatukäk på restaurangdagen och vandrat omkring i staden.
1960 och -70 talets själfullhet, soul och groove, finns starkt med i hennes musik. Man kan höra många olika amerikanska traditioner i den.
Ofta stoppas hon in i (det ofta alltför generella) singer&songwriterfacket, en tradition hon känner till och värnar om.
– En stor del av den amerikanska musiken kommer ur människors kamp, och är ren och full av kraft.
Under sin uppväxt i Virginia beach, Virginia på den amerikanska östkusten var det mest surf- och skejtpunkband som besökte stället. Så det var de konserter man gick på.
Då jag frågar om punkrötterna så säger hon snabbt att den rosa t-skjorta hon bär är en punkskjorta.
Hon var den enda tjejen som spelade i band och hon försökte få de NOFX diggande killarna att lyssna på Stevie Wonder där mellan ölklunkarna.
– Punken och den kulturen har ännu en viktig plats i mitt hjärta även om jag inte lyssnar på musiken längre. Det finns god energi i den musiken och punkarna tar ställning för det de tror på.
Sanndrömmar
Helsingforskvällen är ännu varm och Natalie Prass har inga problem med att vara den artist som avslutar årets fina utbud på festivalens runda ballongscen. Hon tar några visuella accord på gitarren och musiken ger en lätt svävande känsla, som om ballongen som hänger över scenen verkligen lyfter lite grann.
Prass har spelat med mindre storheter, i indie songwritern Jenny Lewis band och turnerat med Ryan Adams, vars album också dryper av olika amerikanska stilar. Han har spelat allt från country till 70-tals radiorock och spelar just nu in ett album som gör covers på Taylor Swifts popsuccé 1989.
– Jag började gråta, kunde inte förstå att det verkligen hände att jag spelade tillsammans med en så cool kvinnlig artist som Lewis och öppnade upp för Adams, vars album jag köpte då jag ännu gick i skolan.
Medveten musiker och psykonalaytiska insikter
Om man utgår från Prass som en singer&songwriter så märker man direkt att arrangemangen på albumet inte är de vanliga; de horn som finns med på den underbara singeln Bird of prey ger låten ett djup och ett flyt som knappast är en slump.
Hennes röst låter ofta rar och mjuk. Jag kommer att tänka på någon av de stora countrysångerskorna, men också Janet Jackson, och de ibland brutala textformuleringarna bildar en spännande kontrast till rösten.
Staxinfluenserna hörs bland annat i memphishornen och själv älskar jag hur de luftar upp musiken, ger den rymd.
– När jag skriver en sång sker det först intuitivt, men sen börjar jag forma låten medvetet. Som yngre skrev jag bara på, för skrivandets skull, visste inte vad fan jag höll på med. Jag lät det bara flöda. 
Det låter nästan som en psykoanalytisk process?
– Jo, absolut. Det är bra för själen att gräva upp det som finns därinne. Att vara ärlig hjälper en att bli en bättre person.
Fick du syn på något nytt om dig då du lyssnade på vilken slags musik som du intuitivt hade skrivit?
– Det gör man alltid. Jag får syn på vad som händer uppe i hjärnan. Det kan vara en intensiv upplevelse att ta del av det som kommer ut ur en själv.
Prövning i Nashville
Det går bra för Natalie Prass nu. Medan hon småhänger över sina armar i den spartanska containern berättar hon att hon nästan gav upp musiken.
Hon hade flyttat till Nashville, var lite på 20 år gammal och staden var väldigt tävlingsinriktad.
Industrin kvävde nästan henne, men hon tror att hon klarade sig igenom Nashville eftersom hon hade en stark tro på sin konst och ett stöd omkring sig.
– Jag har alltid gjort sådant som jag själv trott på.
Vad mer kan man skriva om kärlek?
Prass texter är väldigt öppna, litterära, och hon skriver ofta om stökiga relationer, det vill säga i en tradition där mycket bra redan skrivits många gånger om, men traditionens tyngd avskräcker inte henne.
– Kärlek blir aldrig omodernt, alla upplever den på sitt eget sätt och det är det bästa med att vara människa. Jag gillar att skriva mycket om kärlek.
Några av låtarna på Prass album skrevs för flera år sedan, då hon ännu studerade. Hon berättar att hon alltid försökt skriva sånger som håller tiden.
– Det är fint att inte vara trött på dem, de har känsla och är relevanta för mig och förhoppningsvis andra människor.
Natalie Prass lägger på sig de stora solglasögonen, drar en grungig flanellskjorta över axlarna som skydd mot solen, ler och säger ”see ya” och jag hoppas att det är sant, att hon snart återvänder till Finland.
Hör en intervju med Natalie Prass i Radiohuset på tisdag den 25.8.
