Om det finns något som en europeisk roadmovie, är tyska regissören Wim Wenders en av genrens mästare. "Det var med min fjärde film som jag upptäckte genren som jag inte ens visste att fanns, roadmovien, och jag visste genast att jag hade hittat hem."
Den 14 augusti fyllde han 70 år, och är nu snart Finlandsaktuell med sin första spelfilm på sju år; Every Thing Will Be Fine - där en bil ännu en gång spelar en central roll i nyckelscenen.
Tio filmer av Wim Wenders
(valda av honom själv för hommage-serien under Berlins filmfestival)
Die Angst des Tormanns beim Elfmeter (1971)
Alice in den Städten (1974)
Im Lauf der Zeit (1976)
Der Amerikanische Freund (1977)
Paris, Texas (1984)
Tokyo-Ga (1985)
Der Himmel über Berlin (1987)
Until the End of the World (1991)
The Million Dollar Hotel (2000)
Pina (2011)
- Det Wim erbjuder med sina filmer är en moralisk kompass, men dessutom också en etisk och estetisk.
Den brasilianska filmregissören Walter Salles står på en scen i Berlin och håller festtal under den hederskväll som filmfestivalen Berlinale arrangerar för att ära stadens stora regissör inför hans födelsedag.
- Tack vare dina filmer är vi litet mindre hemlösa i vår tid av ensamhet.
Att just Salles håller festtalet är ingen slump. Det var en Wenders-film som fick honom att bestämma sig för att bli just filmregissör.
Bytte saxofon mot filmkamera
Wim Wenders föddes strax efter krigsslutet i ett sönderbombat Düsseldorf. Han drömde om att bli bildkonstnär, föll tidigt för rockmusik och spelade saxofon på fritiden. Men så blev det ändå film, hans första filmkamera var en begagnad sak som han bytte sin saxofon mot.
- Det var bättre så, jag hade blivit en dålig musiker, skrattar Wenders när han under ett långt samtal inom ramen för seminarieserien Berlinale Talents berättar om sin karriär för unga filmmänniskor från hela världen.
Under 90 minuter hinner han med många anekdoter.
- Mina tre första filmer var skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.
Värdelös som actionregissör
- Jag skulle vara värdelös som actionregissör, men en gång har jag faktiskt smakat på det. Det var när vi körde en volkkare i Elbe under en inspelning. Och det var spännande, det här med, kommer den att flyta eller sjunka. Den fick ju inte flyta iväg, för på andra sidan floden fanns Östtyskland... Men den sjönk, och nånstans måste det finnas fantastiskt filmmaterial eftersom den östtyska gränspolisen filmade allt vi gjorde.
Mina tre första filmer var alla skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.
- Jag måste medge att jag älskar allt som rör sej, tåg och flygplan och bilar, och jag tror det inte finns en annan regissör som har gjort precis allt man kan göra med en bil. Jag har till och med gjort bilreklamer, för att jag ville göra scener som var för dyra för en spelfilm. Nu är jag väl inte längre besatt av bilar, jag har inte ens en själv. Jag älskar cykel nu, jag rör mej med cykel överallt i Berlin. Men cykel ser inte så bra ut på film.
- Som ung filmregissör läste jag alla mina recensioner, och de fick mej att ena dagen känna mej som ett geni och nästa dag som en skitstövel, tills jag insåg att det alltid är lika missvisande. Då bestämde jag mej för att sluta läsa dem, och läser du inte de dåliga så kan du inte heller läsa de positiva. Lita hellre på vad dina vänner säger, ifall du har vänner som ärligt kan säga vad de tycker.
Del av 70-talets nya tyska film
I sitt hemland räknas Wenders som en central figur inom den nya tyska filmen. Det var under 1970-talet som namn som just Wenders, Fassbinder, Herzog och Schlöndorff gjorde tysk film också internationellt viktig – för första gången sedan 1920- och tidigt 30-tal.
- Det fanns ingenting som förenade oss, men det var bra, det fanns ingen orsak för oss att konkurrera med varandra.
I Finland är Wenders inte alls lika känd hos den breda publiken, antagligen är några av hans filmtitlar kändare än hans eget namn.
Åtminstone slår den tanken mig när jag sätter ihop ett 45 minuter långt radioreportage om Wenders, och samtalar med skådespelaren Niklas Häggblom som ska vara Wenders´ svenskspråkiga röst i programmet.
När jag frågar honom vilka Wenders-filmer som gjort intryck på honom, nämner han Himmel över Berlin som enda exempel. Men när jag räknar upp titlar som Pina och Buena Vista Social Club och Paris, Texas, visar det sig att han gillat dem alla.
- Harry Dean Stantons rollprestation i Paris, Texas är ju en av mina stora förebilder, skrattar han, och medger att det ju var litet pinsamt att han inte visste att det var Wenders´ regi.
Magisk Himmel över Berlin
För mig personligen var det filmen Himmel över Berlin, som i slutet av 1980-talet gjorde mig till en evig Wenders-fan.
Det var något med den poetiskt sköra magiska atmosfären som tog tag i mig. Det var oerhört vackert och ruffigt på samma gång, och Peter Handkes manuskript innehöll en mängd rader som jag senare har velat stjäla många gånger om, allt från inledningens dikt, ”när barnet var barn...”
Här fanns också ett sådant oerhört allvar. ”Vår tid saknar allvar”, är en av filmens nyckelrepliker, och så lät Wenders alla scener liksom dränkas i allvar. Också när han var komisk eller poetisk eller romantisk, eller hämtade in en lång scen med Nick Cave live på en Berlinscen, var undertonen allvarlig. Och det attraherade mig, hans sätt att ta allvar på allvar.
För mej har musiken alltid varit en viktig del av mitt historieberättande. Ibland är det till och med mera musiken än handlingen som avgör vad filmen handlar om.
En annan orsak till att jag har kunnat känna mig så väldigt hemma i flera av hans filmer, är att musiken alltid har varit en så självklar del av hans historieberättande. Det kan vara Chuck Berry i Alice i städerna, eller Madredeus i Lisbon Story, eller just Nick Cave i Himmel över Berlin.
Efter Himmel över Berlin upptäckte jag Paris, Texas, som trots att den redan är över 30 år gammal håller hur bra som helst.
Wenders och 3D
Senare är det inte minst hans dokumentärer som jag har älskat, framför allt 3D-hyllningen till koreografen Pina Bausch.
När den filmen fick sin urpremiär under Berlins filmfestival 2011, konstatera Wenders att 3D-tekniken är som gjord för dans men att han inte kan tänka sig att göra en spelfilm i 3D.
Fyra år senare kom han ändå till Berlinale med just det. Every Thing Will Be Fine är en spelfilm i 3D, med James Franco och Charlotte Gainsbourg i de centrala rollerna.
- Tekniken har utvecklats sedan jag gjorde Pina, förklarar han sig under presskonferensen.
Berättelser är lögner, förstås, men de är oerhört viktiga för vår överlevnad. De gör livet drägligt och bekämpar våra rädslor. Därför vill barn höra berättelser när de ska sova, och därför ska berättelserna alltid ha ett lyckligt slut.
- 3D hämtar med sej en alldeles speciell närvaro i närbilderna, och just för den här berättelsen passade det speciellt bra.
- Eftersom 3D-tekniken ställer allting som under ett förstoringsglas, ställs också skådespelandet under ett förstoringsglas. Och mer än någonsin tidigare blir allt som känns producerat och spelat fel, mer än någonsin ska skådespelaren vara rollen och inte spela den.
- För den här filmen försökte jag casta minimalister, och dessutom skala jag bort tills det såg ut som om ingenting var kvar. jag tänkte, ingen kommer att se nånting eftersom ingen gör nånting, men sedan på en stor duk fanns allting ändå där. Det är otroligt hur 3D ser genom allt, in i själen, och finns det ingen sanning där under så syns det.
”Han är så passionerad”
Under presskonferensen blir skådespelarna också ombedda att karaktärisera Wenders.
James Franco är den som svarar för alla.
- Han är så passionerad över alla sidor av film, musik och bild och foto och skådespelandet. Allt känns som om det var lika viktigt, och det gillar jag.
Och så tillägger Rachel McAdams.
- Wim är väldigt generös, han ger en mycket tid, allt är inpackat i passion. Och för en skådespelare är det lät att sugas med när regissören är så passionerad. Det var det fina. Att jag kände så mycket passion rakt igenom.
Wim Wenders nyaste film Every Thing Will Be Fine får sin Finlandspremiär under Esbo Ciné-festivalen i augusti. I Helsingfors visas två av hans filmer under hösten på biografen Orion, Der Amerikanische Freund och Der Himmel über Berlin. Dessutom kommer Paris, Texas att vara tillgänglig på Yle Arenan i en månad frånochmed den 29e augusti.
Tomas Janssons radioprogram "Utan kärlek överlever ingenting" om och med Wim Wenders kommer att sändas i Radio Vega den 6e september. Födelsedagsprogrammet kommer därefter att finnas på Arenan i en månad.
