Russel Crowe regisserar och spelar en man som söker sina stupade söner i Turkiet efter första världskrigets slut.
Joshua Connor (Russel Crowe) är en enkel man från bushen i Australien, hans tre söner har stupat vid slaget vid Gallipoli och fyra år efter krigets slut beger sig nu Joshua till Turkiet för att finna sönernas kroppar och hämta hem dem.
Envist och stoiskt stretar han vidare, britterna snäser av honom och australiensarna tycker han är jobbig. Den enda som verkar förstå Joshua är den turkiska officeren Major Hasan (Yilmaz Erdoğan) som tycker att de alla kunde hjälpa herr Connor ”han är ju den enda fadern som kommit för att söka efter sina söner”.
The Water Diviner är en vacker film, postkortsvacker, liksom även Olga Kurylenko som spelar den kvinnliga huvudrollen Ayshe. Sen är det en annan sak att Russel Crowes styrka ligger i att spela tuff och hård, inte romantisk och mjuk. (Filmen A Good Year av Ridley Scott borde ha fungerat som ett varnande exempel.)
Skildringen av kriget, den brutala kampen vid skottlinjen och rent klassiska actionscener klarar Russel Crowe som regissör av galant. Kriget är brutalt och speciellt scenen med en långsam dödskamp mellan skottlinjerna är berörande. Döden kommer långsamt när du ligger med tarmarna i handen.
Bra fungerar även skildringen av tiden i Australien, det vackra men hårda landskapet där Joshua söker vatten. Ett landskap där du inte överlever om du inte också tror på hoppet. Speciellt vacker är scenen när Joshua rider iväg för att leta efter sina söner och långsamt försvinner i ett landskap som dallrar i hettan.
Det är i skildringen av Turkiet som problemen sedan börjar. För här faller Crowe tillbaka på gammaldags, klassisk exotism. Antagligen är den välmenande men klichéfylld. Turkiet och speciellt Istanbul framställs som en stad fylld av små gränder där små pojkar på kvicka fötter rusar omkring, basarerna är fyllda av färggranna tyger och kryddor, vi ser dervischer som snurrar, vi hör böneutrop från minareten och så Joshua Connor som läser ur Tusen och en natt. Nämnde jag redan kliché?
Men det finns ännu större problem. The Water Diviner är nämligen en film som utspelar sig i Turkiet precis efter första världskrigets slut, man talar om de tiotusentals stupade australiensiska, nyzeeländska, brittiska och turkiska soldaterna, man visar det grekisk-turkiska kriget som nu pågår men inte ett ord om folkmordet på armenierna.
Det är som att göra en film om andra världskriget som utspelar sig i Tyskland eller Polen 1945 och sedan på nåt vis försöka låtsas som om Förintelsen inte skett.
