Otillräckligheten och Osäkerheten hoppar ofta fräckt in i taxin samtidigt som man för första gången försöker få fast en babybilstol och mjölken sprutar nyinköpt BH våt. De tränger sig in, luktar svett och flåsar en i nacken med taskig andedräkt redan på väg från BB.
De hänger med in och tar plötsligt en massa plats fast man ängsligt har garderat sig med Bugaboo, andningslarm och 47 bodyn, som nästa vecka ändå är för små. När man ammar hänger de över axeln och när blöjan kommer på fel väg skrattar de så att de skriker. Men vi låter dem inte knäcka oss utan tar upp kampen och garderar oss med babybloggar och mammagrupper. Med dagliga bad och oflexibla rutiner håller vi dem på avstånd men innerst inne tror vi ändå att tillägg dödar och att nappar är till för mammor som har problem med närhet.
Så här kan vi hålla på rätt länge, till och med hela lågstadiet. Konsumera och resonera oss genom vårt osäkra föräldraskap men sen är det ofta stopp. Vid 12-13 försvinner inte grundproblemet längre med en ny iphone utan då, om inte förr, måste vi börja få koll på vår självkänsla, vårt självförtroende och vår självreflektion för att klara en utmanande tonåring. Allt detta behövs nämligen för att kunna fostra ett barn till en stabil människa trots känslomässigt kaotiska omständigheter.
Tonåringarna älskar förstås sina föräldrar precis lika mycket som förr men till skillnad från andra i vår omgivning har de kanske inte längre spärrar när det gäller att berätta vad de inte gillar. Luktreceptorerna blir plötsligt lika känsliga som hos en knarkhund och de vet nu exakt var vi gömmer våra svagheter och sprickor. Men eftersom vi kanske inte vet det själva så känns allt bara orättvist, hemskt och helt oförtjänt. Vissa föräldrar gråter, andra skriker, några blir helt tysta och många väljer likgiltigheten för att inte bli så sårade. Det sista är det värsta. För både barn och vuxna.
Om man innerst inne alltid anat att man inte är så bra behövs det inte särskilt mycket rak kommunikation från en lätt oempatisk tonåring för att vi ska uppleva oss värdelösa. För en svajig själ behövs det inte så många dagar av ironiska kommentarer, nonchalans och trista omdömen innan man blir däckad. Lägg till tjat och ständigt ifrågasättande av hemkomsttider, kläder, mat, pengar och skola så är det ibland svårt att ta sig upp ur sitt emotionella dike. Med småbarn så ska man framförallt ha kroppen i skick för att orka. Sömn, mat och motion, men med tonåringar krävs det dessutom kraft att motivera alla beslut, våga hålla besluten, våga ändra dem, överleva oro, älska ungen och framförallt älska sig själv.
Har man glädjen att rida ut i den pubertala stormen med en partner som delar på fostran är det toppen men för alla som är ensamma, i praktiken eller i föräldrarelationen, är det ofta för tungt. Skäms inte för att ringa 112. Man är inte misslyckad för att man inte vet. Man är sällsynt klok när man erkänner det. Och till alla er som har välsnutna, välkammade och välartade tonåringar som tar sig igenom konflikter genom sakliga diskussioner och powerpoints runt matbordet: Grattis! Men var inte helt bombis på att det endast är er egen förträffliga förtjänst. Ni kan ha haft tur i livslotteriet eller så är ert barn bara helt fantastiskt mogen för sin ålder.
Jag trodde jag skulle bli en kul tonårsmamma. En glad morsa som med fast hand skulle få sina tonåringar att tömma diskmaskinen och röja upp hemmet på eget initiativ. En empatisk vuxen med ständigt öppen dörr. Dörren har nog alltid varit på glänt eller olåst men glad..tja, det händer. Nä, jag blir förvånansvärt trist, rigid, regelstyrd, påträngande och negativ när min läppglans försvinner, när överenskommelser alltid skjuts upp, när gnället blir en ständig tinnitus, när festplatserna alltid är hemliga och när de gillar min plånbok mer än min famn. Men en dag svängde sig den sällsynt smarta dottern mot mig och sa: Du fostrar mig som du själv skulle ha behövt bli fostrad. Men mamma, jag är inte du. Jag är en annan!
Text: Maria Sundblom Lindberg
familjeterapeut och gästande programvärd i Pia med flera
