Det råder ingen brist på angelägna frågeställningar i Bengt Ahlfors nya pjäs men hanteringen av dem är förbluffande ytlig. Gå på vatten ges på Lilla Teatern i regi av författaren själv med Pia Runnakko och Sampo Sarkola i de två rollerna.
Stiftet ska få en ny biskop och bara någon timme innan resultatet kungörs får Marion, kandidaten för de liberala krafterna inom kyrkan, besök av en journalist. Han har fått i uppdrag att skriva ett personporträtt och Marion uppmanar honom frejdigt att ställa alla de svåra frågorna.
Och svåra blir de, men inte på det sätt Marion tänkt sig.
Även om hon inte inser det fattar vi i publiken omedelbart att journalisten Trond har ett personligt skäl till mötet. Ja, vi kan t.o.m. ana oss till vilket så fort en av de inledande replikerna om alla skriftskoladepter man omöjligtvis kan minnas har fällts.
Men Trond bidar sin tid och tar omvägen via ett samtal om Marions personliga hållning till den tro hon förkunnar och det ansvar hon bär.
Ytligt resonemang
Samtalet ekar av Ahlfors tidigare kritik mot folkkyrkans slingriga balansakt mellan fundamentalistisk och allegorisk bibeltolkning men trots att tonen är uppfordrande stannar resonemanget på samma ytliga nivå som i de småraljanta texterna i Om jag var präst och andra historier.
Om texten inte öppnar några nya perspektiv ens för oss som befinner oss på en armslängds avstånd från kyrkan kan jag svårligen föreställa mig att den tillför något nytt syre till debatten inom den.
Men ännu besvärligare blir det när den egentliga anledningen till Tronds besök bokstaveras ut.
Att Tronds mörka hemlighet handlar om ett sexuellt övergrepp med Marion som förövare kommer inte som någon överraskning i den här skäligen programmatiska konstruktionen men i stället för att fokusera på varför Marion själv har förträngt minnet av händelsen tappar författaren plötsligt allt intresse för diskussionen om makt, ansvar och sanning till förmån för en i det närmaste lysten redogörelse för varje detalj i händelseförloppet.
Det är inte rollgestalten Trond som har min medkänsla i den stunden utan skådespelaren Sampo Sarkola.
Skådespelarna på hårt prov
Och det är inte den enda gången. I den här textens rastlösa sprinterlopp genom allt från kaosteori till bibeltolkning, själavårdarens etik kontra journalistens, minnets bedräglighet och självbedrägeriets makt ställs de två skådespelarna på hårda prov och det genomskinliga thrillerelementet gör inte uppgiften lättare. En liten sovring bland alla tematiska stickspår som flimrar förbi hade knappast skadat.
Det redigaste i uppsättningen är Ralf Forsströms scenografi. Salongens vitmenade tegelväggar smälter ihop med interiören på scenen och placerar oss allesammans i samma kyrkorum.
Det är bara det engagerande samtalet som uteblir. Tanken går med saknad till Juha Jokelas tematiskt besläktade Fundamentalisten.
